Obama vill ha smarta regleringar och stöd för medelklassen

Barack Obama talade på Cooper Union i New York i morse.
                                                                             Foto: Hans Sandberg

Barack Obama talade inför 700 särskilt inbjudna gäster och ett massivt mediauppbåd på torsdagsmorgonen. Det var inget pep-rally för de redan övertygade, utan ett sakligt och resonerande tal om den ekonomiska och finansiella krisen och vad han vill göra åt saken. 

Han lade fram ett åtgärdsprogram på 30 miljarder dollar (180 mdr kr) som inkluderade stöd till dem som riskerar att bli av med sina hem och krävde mer federal insyn i hur hedgefonder och andra finansbolag utanför banksektorn opererar.


Barack Obama i New York.               Foto: Hans Sandberg

När det gällde finanskrisen lade han skulden för den både på Clinton- och Bush-regeringen. De svarade på marknadernas och globaliseringens utveckling med att avreglera istället för att modernisera systemet. Dagens finanskris visar att det inte bara är Main Street som behöver regeringens skydd, utan även Wall Street.
"Det som var dåligt för Main Street visade sig vara dåligt för Wall Street också. Smärtan spred sig uppåt," sa Barack Obama alluderande på Bush's "trickle down economics" (dvs rikedomen sprids nedåt från de rika.)

Hans Sandberg

Här är min rapport för Realtid.se

En "drömduo" som skulle garantera McCains seger

Skulle Barack och Hillary kunna bli demokraternas "drömduo"? frågar Aftonbladet och citerar opinionsundersökningar som säger att många av Clintons respektive Obamas väljare skulle vilja se dem på samma team.

– Om partiet är splittrat och det finns risk att förlora stödet från viktiga grupper, kan det vara så att det enda sättet att hålla samman partiet är att de två kandiderar tillsammans, säger Leon Panetta, före detta kongressman och medarbetare åt Bill Clinton i Vita Huset.
(Aftonbladet 26 mars)

Men detta är önsketänkande snarare än tänkande.

Det finns inget som talar för att vare sig Hillary eller Obama verkligen vill ha en gemensam kampanj och än mindre spela andra fiolen åt den andra.

Jag är övertygad om att summan av en sådan allians skulle bli mindre än delarna. Det är en sak att få väljarna att övervinna sina fördomar på ett område (en kvinna som president, respektive en svart man som president), men inte alls lika givet att de skulle svälja ett bete som agnats med bägge. En del i den demokratiska apparaten skulle säkert gilla idén, men tillräckligt många väljare skulle baxna för att garantera presidentskapet åt John McCain som i allmänhetens ögon verkar vara en hyvens karl av den gamla skolan.

Maureen Dowd diskuterar drömduoteorin i sin krönika på New York Times opinionssida:

"A couple of weeks ago, when Hill and Bill mentioned the possibility of a joint ticket, it was an attempt to undermine Obama and urge voters and superdelegates to put Hillary on top; the implication was that this was the only way Democrats could have both their stars, and besides, it was her turn. The precocious boy wonder had plenty of time.

But with the math not in her favor, her options running out, Bill Richardson running out and her filigreed narrative of dodging bullets in Bosnia and securing peace in Northern Ireland unraveling, could Hillary actually think the vice presidency is the best she’ll do?

One Hillary pal said she wouldn’t want to go back to a Senate full of lawmakers who’d abandoned her for Obama. And even if she could get to be majority leader, would it be much fun working with Nancy Pelosi, whose distaste for the Clintons has led her to subtly maneuver for Obama?

Maybe The Terminator is thinking: if she could just get her pump in the door. Dick Cheney, after all, was able to run the White House and the world from the vice president’s residence, calling every shot while serving under a less experienced and younger president. And Observatory Circle is just up the street from where Hillary now lives.

(....)

Could the veep talk be a red herring? A ploy designed to distract attention from the Clintons’ real endgame?

Even some Clinton loyalists are wondering aloud if the win-at-all-costs strategy of Hillary and Bill — which continued Tuesday when Hillary tried to drag Rev. Wright back into the spotlight — is designed to rough up Obama so badly and leave the party so riven that Obama will lose in November to John McCain.

If McCain only served one term, Hillary would have one last shot. On Election Day in 2012, she’d be 65.

Why else would Hillary suggest that McCain would be a better commander in chief than Obama, and why else would Bill imply that Obama was less patriotic — and attended by more static — than McCain?"

Jag var faktiskt inne på samma sak 4 mars i ett inlägg på denna blogg. 
Läs det här!

Hans Sandberg

http://www.aftonbladet.se/nyheter/usavalet/article2124389.ab

Irak-retoriken till trots: McCain är ingen Bush

John McCain har åldern och sin självständiga hållning emot sig. Han försöker neutralisera de evangeliska fundamentalisterna och pratradiohögern med en retorisk och hårdnackad politik när det gäller Irak, men jag misstänker starkt att det är ett taktiskt spel.

Dagens avslöjande i New York Times om att McCain åtminstone sonderade terrängen för att ställa upp som vicepresidentkandidat vid sidan om John Kerry i valkampanjen 2004 bekräftar vad många på den yttersta högerkanten redan är övertygade om, nämligen att McCain inte är någon pålitlig extremhögerkandidat. Så det ligger kanske inte bara tjockskallighet bakom Rush Limbaughs kampanj för att få konservativa att rösta på Hillary Clinton (en kampanj som mycket väl kan ha tippat över segern i primärvalet i Texas till hennes förmån!) Men om det nu är så att McCain är en centrist eller kanske till och med en smygdemokrat, så hamnar Hillary Clintons kampanj i en väldigt knepig sits.

För om McCain inte är fullt så dålig (och det är ju ett tema som både Bill och Hillary har spunnit på för att skada Barack Obama) så är det ju ganska logiskt att många oberoende väljare kommer att rösta på McCain! McCain må ha åldern emot sig, men han har till skillnad från Hillary en gedigen erfarenhet som sträcker sig utanför de politiska korridårerna i Little Rock, Washington, D.C. och New York. Han har också en stark personlighet, som när han inte surnar till kan vara riktigt charmig.

Det har sagt att hans svaghet är att han inte kan ekonomi, men det behöver inte stoppa honom så länge han väljer sina rådgivare väl och det tal om ekonomin som han levererade på tisdagen pekar mot en mer sofistikerad approach än den han hittills visat upp.

Han drar en klar skiljelinje mellan behovet av att hjälpa familjer som råkat illa ut och riskerar att förlora sina hus å ena sidan och spekulanter å den andra. Det är en smart gränsdragning som bör gå hem hos stora delar av det amerikanska folket.

Här är ett utdrag ur talet:
"I have always been committed to the principle that it is not the duty of government to bail out and reward those who act irresponsibly, whether they are big banks or small borrowers. Government assistance to the banking system should be based solely on preventing systemic risk that would endanger the entire financial system and the economy.

In our effort to help deserving homeowners, no assistance should be given to speculators. Any assistance for borrowers should be focused solely on homeowners, not people who bought houses for speculative purposes, to rent or as second homes. Any assistance must be temporary and must not reward people who were irresponsible at the expense of those who weren’t. I will consider any and all proposals based on their cost and benefits. In this crisis, as in all I may face in the future, I will not allow dogma to override common sense.

When we commit taxpayer dollars as assistance, it should be accompanied by reforms that ensure that we never face this problem again. Central to those reforms should be transparency and accountability.

Homeowners should be able to understand easily the terms and obligations of a mortgage. In return, they have an obligation to provide truthful financial information and should be subject to penalty if they do not. Lenders who initiate loans should be held accountable for the quality and performance of those loans and strict standards should be required in the lending process. We must have greater transparency in the lending process so that every borrower knows exactly what he is agreeing to and where every lender is required to meet the highest standards of ethical behavior."

Hela talet som video.

Hans Sandberg

Hillarys senaste attacker på Obama slår slint

Är det någon mer än jag som tycker att det är lite patetiskt när Hillary Clinton blåser upp sig i ett spelat raseriutbrott mot Barack Obama. "Skäms Obama," ropade hon på lördagen och på söndagen försökte hon vara elak och cynisk mot dem (Obama) som väntar på att himmelens portar ska öppna sig och att godhet strömma ned från ovan under ackompanjemang av änglakörer.

Men hennes politiska teater var vare sig särskilt rolig eller effektiv. Tvärtom så fick man intrycket att hon är en dålig förlorare redan innan matchen mot Obama är över.

Jag undrar om inte problemet med Hillary hela tiden varit att hon tycker att världen är skyldig henne makten. Hon har spelat spelet enligt spelets regler och nu ska hon ha sin trofé att visa mamma och pappa.

Så kommer Obama indansande som en politisk Amadeus och förvrider huvudet på alla dem som borde veta bättre. Inte ens den professionella förföraren Bill har kunnat ändra på den saken.

Sanningen är att Hillary är hård men inte stark, medan Obama är stark, men inte hård. Och det är det folk gillar.

Dessutom: Obama är inte rädd. Demokraterna har varit skiträdda för republikanerna eftersom de varit övertygade om att folk är så lättlurade och att republikanerna alltid kommer att kunna få massan med sig med sina enkla lösningar som hårda tag, lägre skatter och en hökaktig utrikespolitik. Det var rädslan för att inte ses som tillräckligt ”patriotisk” som fick Hillary och de andra demokraterna att lägga sig platt framför Bush när han drog igång sin invasion av Irak, men det är också här Barack Obama varit så befriande konsekvent (vilket han tyvärr inte är på alla frågor, särskilt inte när han flirtar med Israel-lobbyn). Han var emot kriget från början och han är den som förefaller ha bäst förutsättningar för att få USA ut ur eländet. Man får bara hoppas att han är klok nog och har tillräckligt med råg i ryggen för att i någon mån ersätta irakierna för vad man ställt till med, en nota som det kan ta ett par decennier att betala.

När Obama fick frågan om varför han inte har en amerikansk flagga i knapphålet, svarade han att republikanerna inte har monopol på att vara patrioter:

"A party that presided over a war in which our troops did not get the body armor they needed, or were sending troops over who were untrained because of poor planning, or are not fulfilling the veterans' benefits that these troops need when they come home, or are undermining our Constitution with warrantless wiretaps that are unnecessary?
"That is a debate I am very happy to have. We'll see what the American people think is the true definition of patriotism."

Han är smart och slagfärdig, samtidigt som han medvetet försöker nå väljarna i mitten. Det är en bra position inte bara för att besegra Hillary Clinton, utan också John McCain.

Hans Sandberg

PS. Senaste opinionssiffrorna pekar åt Obamas håll:

"In the past two months, Senator Barack Obama has built a commanding coalition among Democratic voters, with especially strong support among men, and is now viewed by most Democrats as the candidate best able to beat Senator John McCain in the general election, according to the latest New York Times/CBS News Poll."
(New York Times 26 feb, men publicerad på webben kvällen innan).

Också var det dags att rösta

Jag sov över i morse. Min väckarklocka ringde inte. Och min yngsta grabbs väckarklocka ringde inte heller. Och min hustru är i Atlanta på jobb. Men med hjälp av en hastigt påkommen adrenalinrush kom jag upp ur den äkta sängen och, väckte grabbarna och fick ihop smörgåspaketen i tid för avgång. Resten av morgonen gned sig fram, trögt och ovilligt. Kollade epostskörden och svarade på några som inte lät sig vänta, sedan var det dags för kaffe.

En orsak till att jag inte vaknade trots väckarklockan var att jag arbetade sent igårkväll och sedan låg och läste NYT-krönikor till halv två. Paul Krugman, som är en av mina favoriter, gick lös på Obama för att inte som Hillary kräva obligatorisk sjukförsäkring för alla. Obamas plan riskerar att vi får en massa som ställer sig utanför, men när det kommer till kritan kommer att behöva vård och då tvinga resten av oss att ställa upp och pröjsa. Så är det i och för sig idag också, med den skillnaden att de flesta av USA:s 47 miljoner oförsäkrade inte är det av fri vilja.

Jag håller med Krugman, även om jag förstår hur Obama resonerar. Fast även om han har fel när det gäller health care så är det så räcker det inte för att tippa över vågskålen till Hillarys fördel.

Och så har vi den andra stora frågan: Vem kan vinna valet mot republikanerna? Hillary är kvinna och Barack är svart. Det finns valtaktiska plus och minus med bägge. Jag hade trots det tänkt rösta med hjärtat eftersom det inte fanns några tillräckligt tunga intellektuella skäl att uppväga passionen med.

Tänkte jag, tills jag läste den alltid lika läsvärda Frank Richs betraktelse The Billary Road to Republican Victory (28 januari) där han argumenterar för att Hillary knutit upp svansen på sig själv genom att tala så mycket om sin erfarenhet. Men vad om det blir John McCain hon måste möta i den sista striden (detta val)? 

"Not all Republicans are smart enough, however, to recognize the value of John McCain should Mrs. Clinton emerge as the nominee. He’s a bazooka aimed at most every rationale she’s offered for her candidacy.

In a McCain vs. Billary race, the Democrats will sacrifice the most highly desired commodity by the entire electorate, change; the party will be mired in déjà 1990s all over again. Mrs. Clinton’s spiel about being “tested” by her “35 years of experience” won’t fly either. The moment she attempts it, Mr. McCain will run an ad about how he was being tested when those 35 years began, in 1973. It was that spring when he emerged from five-plus years of incarceration at the Hanoi Hilton while Billary was still bivouacked at Yale Law School. And can Mrs. Clinton presume to sell herself as best equipped to be commander in chief “on Day One” when opposing an actual commander and war hero? I don’t think so."

Så var det med erfarenheten. Bättre då att köra ungt och friskt som Clinton och Gore i kampanjen mot George H.W. Bush 1992. Vi är trötta på det gamla ingrodda och makarna Clinton är inte direkt det fräschaste alternativet. 

Hans Sandberg

PS. Jag har dubbelt medborgarskap, så jag kan rösta i både Sverige och USA.

Debatten mellan Hillary och Barack

Det var en vänlig och artig debatt. Två väldigt intelligenta och på det hela taget sympatiska kandidater. Hillary är supersmart, väl påläst och erfaren, men det är många med mig som har svårt för tanken på att ha clintoniterna tillbaks i Vita Huset.

New York Times hade en story idag om Clintons resor till Kazakhstan, där han verkar ha kombinerat välgörenhet med lobbying för tvivelaktiga affärsintressen. Det är samme Bill Clinton som är så lysande när han talar om hur vi ska göra gott.

Det sades under Monica Lewinsky-affären att han hade förmågan att isolera frågor och stoppa in dem i mentala fack, men frågan är om det inte kan vara på samma sätt med hans övriga verksamhet. Hans försvar för sin affär med Monica var ”because I could”. Vad om det är samma sak med hans övriga affärer? Jag gillar både Bill och Hillary, eller rättare sagt jag gillar en sida av dem, men sedan finns det den andra sidan, den dunkla, tveksamma, makthungern...

Barack Obamas styrka är att han ger ett så helgjutet intryck, att han verkar så genuin, att han verkar mindre intresserad av makten än vad man kan göra med den.

Hans Sandberg

Obama nostalgisk för Reagan....

Barack Obama har en enorm personlig dragningskraft, men det är svårt att placera honom på den politiska skalan, annat än att han står till höger om John Edwards och kanske till och med till höger om Hillary Clinton, åtminstone när det gäller inrikespolitiken. Han senaste utttalande om Ronald Reagan kommer knappast vinna honom några vänner på vänsterkanten, men det var kanske heller inte meningen.

Man må tycka vad man vill om Ronald Reagan, men en sak kommer man inte förbi och det är att han varit otroligt populär, nästan oavsett vad han tyckte, tänkte och gjorde. Så här i efterhand kan man säga att han och Bill Clinton hade samma förmåga att förföra de breda lagren. Och det är nog mot den bakgrunden man ska tolka Barack Obamas intervju för Nevada-tidningen Reno Gazett-Journal:

"Jag tror att Ronald Reagan förändrade den riktning i vilken Amerika färdades på ett sätt som Bill Clinton inte gjorde. Hut förde oss in på en fundamentalt annorlunda kurs eftersom landet var redo för det. Jag tror att de tyckte att vi pga av alla överdrifter under 1960- och 1970-talet och regeringens tillväxt, samtidigt som man inte hade någon känsla av att någon tog ansvar för hur den fungerade. Jag tror att folk, han tog helt enkelt tag i de känslor folk redan hade, vilket var att vi ville ha klarhet och optimism, att vi ville återvända till den där känslan av dynamik och entreprenörskap som vi hade saknat."

John Edwards kontrade, enligt Shailagh Murrays kampanjblog på Washington Posts webbsajt, med att påminna om ”vad Ronald Reagan gjorde mot det Amerikanska folket, mot medelklassen och det arbetande folket”. Och det är sant att han attackerade facken och talade hårt om nedskärningar och supply-side economics, men när det kom till kritan kunde den gamle fackföreningsledaren (okej, det var skådespelarfacket i Hollywood, men ändå) inte fullfölja utbudsekonomernas dogmatik hela vägen ut, vilket resulterade i en mer traditionell keynesiansk ekonomisk boost och växande underskott.

Från konservativt håll lyfter man gärna fram Reagans avreglering och skattesänkningar som bevis för vad som händer om man bra släpper företagarna loss, men det är en naiv historieskrivning som inte har mycket med verkligheten att göra.

Det är sant att Reagan på det politiska planet förmådde projicera en vision (ofta med apokalyptiska övertoner och tala om onda imperier!) som fick många amerikaner att känna sig stolta igen efter att ha genomlevt Watergate-skandalen och den långa och förnedrande ambassadockupationen i Teheran. Men det var inte ett gäng entreprenörer som ensamma skapade datarevolutionen, utan den hade grundlagts för länge sedan genom en kombination av federala, militära och monopolistiska långsiktiga FoU-satsningar.

Den som vill läsa mer om hur det gick till kan läsa Kenneth Flamms två böcker Targeting the Computer och Creating the Computer, bägge utgivnna av Brookings Institute 1987 respektive 1988.

Till detta ska man sedan, som Barry C. Lynn sa när jag intervjuade honom 10 juni 2007, den aggressiva antitrustpolitiken, som urvatttnades av först Reagan och sedan Bush I och Bush II.

Barry Lynn är expert på globala industrisystem vid tankesmedjan New America Foundation i Washington DC och författare till boken End of the Line: The Rise and Coming Fall of the Global Corporation (Doubleday, 2005).

Jag frågade honom om det inte trots allt var så att dataindustrin 1981 dominerades av IBM och det man då kallade the BUNCH (IBMs rivaler Burroughs, UNICAC, NCR, Control Data och Honeywell). Det verkade som att förändringen kom med Reagan.
-Nej, det var pga av antitrustpolitiken. Varifrån kom Microsoft och Intel? De kom pga antitruståtalet mot IBM, men vi har sedan varit dåliga på att hantera antitrustpolitiken, vilket ledde till Intels och Microsofts dominans.

Så PC-revolutionen berodde inte på Reagans avreglering?
-Nej. Alfred Chandler härledde 2001 i en av sina sista böcker - Inventing the Electronic Century den revolutionära utvecklingen på 1980- och 1990-talet till åtgärder som antitrust-myndigheterna vidtagit på 1950-talet. Då hade vi teknikmonopol som AT&T, RCA; IBM och Xerox. Myndigheterna hotade att bryta upp AT&T och tvingade dem att licensera sin teknik gratis. Det ledde till att tiotusentals teknologier kom ut på marknaden och det gratis eller för en mindre licensavgift.
-Hela den japanska explosionen på TV-sidan byggde på RCA-teknik, teknologier som läckt ut pga antitrustpolitiken. Det stämmer att storföretagen kan blockera utvecklingen om de bara sitter på tekniken, men den revolution som kom på 1980- och 19990-talet hade inget att göra med vare sig Reagan eller Clinton, utan med förändringar som tog plats på 1950- och 1970-talet, sa Barry Lynn.

Så varför lyfter Obama fram Reagan? Därför att Reagan lockade över många demokrater till den republikanska sidan och att många amerikaner minns honom med värme. Och även historikerna har väl mildrat sitt omdöme om Reagan alltefter som tiden gått och fler aspekter av honom kommit i dagens ljus. Dessutom: Många republikaner knyter an till Reagan som ett sätt att arbeta sig ur den djupa slagskugga som kastats av George W. Bushs politik. I det läget kanske det kan vara ett smart drag att hålla ut en hand till Reagan-demokrater och desiullussionerade republikaner.

Du kan läsa mer av min intervju med Barry Lynn på Realtid.se

Hans Sandberg

Vad låg bakom tårarna?

Hillary Clinton vann en mycket knapp seger i primärvalet i New Hampshire och hennes chanser att bli demokraternas presidentkandidat ser plötsligt riktigt bra ut. Men så är det i amerikansk politik. Det blir aldrig tråkigt!

Så här efteråt är det inte utan att man undrar om hennes vattniga ögon i måndags var planerade.... det funkade ju så perfekt att man anar makens slughet i kulissen. Inte så att hennes känslor var oäkta, utan bara det faktum att hon släppte ut dem ett par sekunder, att hon tog risken och visade sin svaghet. ”Jag fann min röst” i New Hampshire, sa hon i segertalet. Det är möjligt, men det är lika möjligt att hon lärt sig ett nytt trick.
Ska Hillarys tårar visa sig lika mäktiga som Oprahs omfamning av Obama? Det verkade så av New Hampshire att döma.

Maureen Dowd, en av mina favoritkrönikörer i New York Times, var inte särskilt imponerad av Hillarys uppvisning på cafeet i måndags:

“There was a poignancy about the moment, seeing Hillary crack with exhaustion from decades of yearning to be the principal rather than the plus-one. But there was a whiff of Nixonian self-pity about her choking up. What was moving her so deeply was her recognition that the country was failing to grasp how much it needs her. In a weirdly narcissistic way, she was crying for us. But it was grimly typical of her that what finally made her break down was the prospect of losing.” (NYT 9 januari 2008)

Det gäller att se bakom tårarna…

Hans Sandberg

Så hon är inte en Vulcan, men räcker det mot Obama?

Herregud, hon är ju en människa trots allt! Det var någonting åt det hållet jag kände när jag såg bilden på Hillary Clinton på omslaget av New York Times i morse. ”Senator Hillary Clinton became emotional on Monday at an event in Portsmouth, N.H.” löd bildtexten.

Hillarys våta ögon – ingen ville gå så långt som att säga att hon gråtit framför kameran – var den stora nyheten igårkväll och toppade ettan på New York Times. Och däri ligger väl hennes problem. Hon har haft det problem Al Gore Jr., fram till och med valrörelsen 2000. Hon har framstått som en politiker som vill göra gott, men inte verkar ha några känslor. Det är en synd som män kan leva och vinna med (Al Gore Jr., vann när allt kommer omkring majoriteten av rösterna i valet 2000), men det är svårare för en kvinna, vilket i mina ögon är det viktigaste skälet till att så många är så tveksamma inför Hillary Clinton trots hennes i många stycken (dock inte när det gäller Irak och Iran) progressiva politik. Inte ens Bill Clinton har kunnat kompensera för hennes publika kylighet.

Så fick hon – efter det så betydelsemättade nederlaget i Iowa och på tröskeln till ett hotande nederlag i New Hampshire – en fråga från en kvinna i publiken som gick rakt in. "Hur känns det för dig personligen?" löd den sympatiska frågan och det var som att den spräckte isen.
”Det är inte sånt jag tänker på, för jag tänker på vad jag kan göra för andra människor. Jag har ägnat hela mitt liv åt att hjälpa andra; jag är i hög grad inriktad på andra. Det är kanske därför folk inte förstår mig i den politiska världen,” sa hon till New York Times.

Det låter sant och uppriktigt och det är nog där vi har roten till hennes svårighet att vinna väljarnas hjärtan. Politik i TV- och webåldern förutsätter att man kan skapa emotionell kontakt med väljarna. Bush var duktig på det, vilket hjälpte honom år 2000 och i att slå Kerry i valet 2004. Clinton var en mästare.

Men om den nästan tårögda Hillary framstod som mänsklig, så kan man fråga sig om det kommer att hjälpa eller skada henne. Jag tror att det beror på ett par olika saker. Om det utrikespolitiska läget skärps under tiden fram till valet kan det skada henne. Det kan tolkas som en svaghet, att hon inte har ”what it takes”. Män är förmodligen mer benägna att tolka tårar och andra mänskliga sidor hos en politiker som en svaghet, medan kvinnliga väljare nog är mer benägna att se hennes sårbarhet som ett skält till att de vill ha en kvinna som president. De vill ha raka motsatsen till Bush, Cheney, Rumsfeld och de andra macho-pojkarna.

Men om de vattniga ögonen kan ge Hillarys valkampanj en välkommen värme och öppenhet, så hjälper den henne knappast mot Barack Obama. Hans kampanj framstår som fräsch, öppen och uppriktig, medan Hillarys kampanj är alltför professionell, alltför välregisserad, alltför beräknande. Folk gillar inte sånt. Frågan är om någon ny taktik eller ny kampanjledning kan komma till rätta med den saken. Det är som att hon behöver ömsa skinn. Hon måste på kort tid klara samma transformation och personliga metamorfos som det tog Al Gore Jr., ett par år att genomgå efter att Högsta Domstolens orättfärdiga utslag efter valet 2000.

Hans Sandberg

Hjärtan klappar för Obama - Klockan klämtar för Billary

Bill Clinton har all den förförande charm som klipska Hillary saknar, men inte ens det räckte för att vinna över de demokratiska primärvalsväljarna i Iowa, som istället röstade för Barack Obama. Nu ska vi komma ihåg att utgången i Iowa inte avgjort vilken kandidat som kommer att nomineras när primärvalens långa förspel är över, men faktum kvarstår att Obama rodde hem segern mitt framför näsan på det politiska underparet Hillary och Bill.

Det är fortfarande möjligt, ja till och med troligt, att demokraterna väljer att satsa på Hillary Clinton eftersom hon har apparaten, erfarenheten och så förstås Bill, som trots sitt verbala geni var en ganska medelmåttig och inte särskilt progressiv president. Det är i skuggan av hans efterträdare som han skiner så starkt, men hans vägval och effektivitet som president var inte särskilt övertygande. Och även om Hillarys intelligens, kunnande och politiska erfarenhet i och för sig är starka kort, så motvägs de en hel del av hennes stelhet (hon har samma problem som Al Gore Jr., hade i valet 2000) och genomskinliga kalkylerande, vilket jag tror är förklaringen till att hon till skillnad från Al Gore Jr och Barack Obama röstade för den krigsresolution som gjorde det möjligt för George W. Bush att initiera den vettlösa invasionen av Irak.

Jag måste erkänna att jag har varit svag för Obama sedan jag först såg och hörde honom på ett långt Youtube-klipp från sommaren 2006. Han pratade politik och religion och var briljant, djup och framför allt trovärdig. Här fanns en progressiv demokrat som kunde tala om religion på ett sätt som även djupt religiösa människor i USA förstår och respekterar.

Det är ju ett vanligt missförstånd att tro att religiösa människor i USA är reaktionärer. Hälften av dem röstade faktiskt på Al Gore Jr., år 2000 och det var säkert lika många som röstade på John Kerry 2004. 

Obama har fått ta stryk för att vara för mild, för naiv med sitt tal om förändring och hopp. Det är som om han underskattat fienden och verkar tro att allt ska bli bra om vi bara sätter oss ned och pratar med varandra. Han har också varit försiktig med att attackera sina rivaler, inklusive Hillary, men det verkar av primärvalet att döma som om hans taktik fungerade. Han ville inte ses som någon argsint svart medborgarrättskämpe typ Al Sharpton. Han ville inte uppfattas som förutsägbar och ensidig, vilket skulle dömt honom bland de vita väljarna. Han visade och det har för övrigt Oprah Winfrey visat under många år, att det går att tala över rasgränsen och att de flesta vita är beredda att lyssna oavsett talarens hudfärg. (Martin Luther King Jr. hade också samma gränsöverskridande retorik och den ekar hos Obama.)

Visst är Obama ung och relativt oerfaren, men det var ju inget hinder för George W. Bush att bli president (efter att ha förlorat valet 2000, men placerats på tronen av högsta domstolen i ett av sina mörkaste ögonblick). Skillnaden mellan Obama och Bush är inte bara en fråga om intellektuell bandvidd (bredband vs. spårvagn), utan också en fråga om hederlighet.

Obama skulle kunna ge USA det ansiktslyft man så väl behöver, både när det gäller att vinna respekt för regeringen på hemmaplan och i världen i övrigt. Hans tal om hoppet klingar sant. Hillary Clinton skulle säkert bli en utmärkt president och det skulle vara fantastiskt att se en kvinna på den posten, men om hon inte kan få hjärtan att klappa så finns risken att klockan klämtar för Billary.

Hans Sandberg

Bara ett år kvar med Bush

Det är nyårsdagsmorgon och solen skiner över oss här i Princeton Junction, New Jersey. Vi hade party hemma för våra söner Erik och Alex igårkväll och bjöd hem deras vänners föräldrar så att vi skulle ha nåt att göra medan Erik och hans vänner försvann in på hans rum för att spela Xbox och elgitarr och Alex spelade Wii med de yngre gästerna.

När maten var uppäten och glasen tömda satt vi vuxna och pratade över kaffe och kakor medan klockan tickade ljudlöst allt närmare tolvslaget. Det var ett enkelt party, men alla verkade nöjda, till och med den allra minsta som sög på ett äpple som mamma Becky skalat.

Diskussionerna flöt från föräldrars funderingar och oro över tonårssex och drickande till nya filmer man sett eller borde se. Här fanns inga republikaner, så det vart inga arga debatter om Irak eller Iran eller W, utan det var mer av ett give and take och utbyte av erfarenheter. Det låg faktiskt något lätt optimistiskt över det hela, en känsla av att det kanske finns en framtid trots allt.

För några år sedan brukade stämningen bland progressiva människor gärna bli deppig. Det var Bush hit och Bush dit och något hopp borta vid horisonten var det svårt att se, men det är här den stora skillnaden tycks ha smugit sig på. Jag insåg det när American Prospect anlände med posten i lördags. Bortom Bush löd den feta omslagsrubriken och mina steg kändes lättare när jag korsade gatan på väg tillbaks från brevlådan. Bortom Bush. Vi har levat så länge med George W. Bush Jr., att det varit som om framtiden ätits upp av något Stephen King-monster.

Det fanns inget hopp. Det fanns en massa goda idéer och goda människor och alla hatade de Bush, men det var så lite de kunde göra, även efter demokraternas seger i mellanvalet. Men nu när klockan rörde sig allt närmare tolv slog det mig att det snart är mindre än ett år tills Bush kommer att vara borta från makten. En ny president kommer att svära eden och även om Bush inte kommer att ledas bort i handbojor, så kommer han att försvinna ut i den politiska periferin. Luften kommer att kännas friskare att andas.

Chanserna är goda att vi får en demokratisk president och förmodligen blir det Hillary Clinton, en person som visserligen väcker blandade känslor bland många progressiva (det gäller också hennes briljant opportunistiska charmör till make), men vilken politik som kommer att vinna är ganska oklart. Vilket mandat kommer demokraterna att vinna på? Bortom Bush betyder också att vi inte kan nöja oss med parollen ABB, dvs Anything But Bush.

Det finns en fara i att fokusera sig för mycket på det taktiska spelet i valrörelsen. De politiska kommentatorerna blir sportkommentatorer som drar cirklar och ritar pilar, men sällan har tid att fundera på varför vi spelar spelet. Allt handlar om taktik och hur många hästlängder före eller efter en kandidat ligger. Det är därför det är skönt att kunna ta sig en paus och slå sig ned över en tidning som American Prospect, en tidning som tar sig tid att undersöka diskutera de stora frågorna som verkligen står på spel. Republikanerna har ofta varit bättre på detta, de har haft ordning och reda på sina dogmer, vilket gjort det möjligt för dem att mobilisera sina trupper och vinna sina segrar trots intellektuellt undermåliga ledare.

American Prospect är progressiv, eller liberal som man säger i Amerika, och den är intelligent. Jag har kvar det första numret som kom ut våren 1990 och innehöll artiklar av grundarna Paul Starr och Robert Kuttner liksom en lång rad intellektuella kändisar, från Robert B. Reich till Arthur M. Schlesinger Jr. Temat var Amerika i en ny värld och artiklarna var välskrivna och väl undebyggda, men Arthur Schlesingers vision av den ”liberala möjligheten” skulle samma sommar ersättas av en ny internationell dynamik när Saddam Hussein ockuperade Kuwait, vilket ledde till det första golfkriget under president George H. W. Bush Sr och sådde fröna till det andra och katastrofala golfkriget under hans son George W. Bush Jr.

Däremellan kom Bill Clinton och det sena 1900-talets rekordår och IT-revolution som accellerande globaliseringen och spann allt tätare band mellan människorna i världen, en utveckling som paradoxalt nog ledde till den våldsamma motreaktion mot moderniseringen – den religiösa fundamentalismen, kristen i USA och islamisk i stora delar av Afrika, Asien och Mellanöstern.

Vad är det är det för en värld vi kommer att lämna över åt våra barn? Just nu är det svårt att se att det är så mycket mer än krig och elände och en global miljökatastrof, men det finns hopp och det finns godhet och det finns en politisk vilja. Al Gore Jr. är inte ensam. Om ingenting annat så kan vi tacka Bush för att han skapat denna vilja till förändring, att han malt ned den amerikanska varianten av den reaktionära drömmen i en blodig sörja som inte ens de bäst betalda spinndoktorerna kan sälja som amerikansk äppelpaj.

Hans Sandberg 

IT-gurun Bill Joy är livrädd för framtiden (2000)

(Denna intervju från november 2000 publicerades i Dagens IT 7 dec 2000 och danska Ingenioren och finska Tietoviikko.) 

 Bill Joy oroar sig för nanotekniken.

46-åringen Bill Joy är ett av IT-branschens främsta namn och kallas ibland ”Internets Thomas Edison,” men har på sistone drabbats av en djup teknikångest. Tekniken hotar mänsklighetens överlevnad varnade han en starkt personlig essä i Wired Magazines aprilnummer. Han öppnade artikeln med ett långt citat av ”Unabombaren” Theodore Kaczynski och höll med honom i hans varning för teknikens komplexitet.

I Silicon Valley, Boston och New York skakade man på huvudet åt denna omvändelse från en man som till vardags är vetenskaplig chef för Sun Microsystems, som han var med om att grunda. Han ser ut som en 30-årig världsförbättrare på marsch i Seattle eller Prag, men han är en av männen bakom operativsystemet Unix, liksom Java och Jini. Härom satt han ordförande i Bill Clintons IT-råd (PITAC, the President's Information Technology Advisory Committee.)

Bill Joy är van att stå i centrum, men njuter knappast av det. Jag har intervjuat honom per telefon ett par gånger och vi har brevväxlat några gånger per epost. Hans ebrev är för det mesta nordiskt korta och utan versaler, som om den yttre formen inte spelar så stor roll. Jag fick nyligen en chans att prata med honom en stund under ett besök i Princeton, dit han bjudits in av av Institute of Advanced Studies (IAS.) När jag höjer kameran för att ta ett porträtt för han skyggt ena handen mot hakan.

I Wired-artikeln skisserar han en bild av sig själv som en ovanligt begåvad pojke som växte upp under enkla förhållanden i Illinois. Han kunde läsa redan i treårsåldern, men växte upp till att bli något av en enstöring med få nära vänner. ”Mitt liv har präglats av ett djupt behov av att ställa frågor och finna svar.” Som tonåring fascinerades han av teknik och vetenskap. Han sysslade med amatörradio, läste science fiction och utvecklade den matematiska begåvning som skulle föra honom till Michiganuniversitetet. Det var där han upptäckte datorn, som för honom bleve en nästan magisk bekantskap. ”Datorn hade en klar uppfattning och rätt och fel, sant och falskt. Var mina idéer korrekta? Maskinen kunde ge svaret. Det var en väldigt förförande tanke,” skriver han.

Bill Joy sa till snillena på IAS att det var en ”egendomlig sekvens av händelser” som ledde fram till artikeln i Wired. Han gav några hållpunkter som gick tillbaks till hans forskarstudier i Kalifornien (vilka aldrig ledde till någon doktorsexamen) och hoppade sedan fram till nuet via Carver Meads insikter om storskalig integration av halvledande kretsar (VLSI) och Moores lag, som föruspådde att datorkraften skulle fördubblas vartannat år (prognosen modifierades senare till var 18:e månad.) Slutligen var det mötet med dataforskaren och entreprenören Raymond Kurzweil under en konferens anordnad av teknikgurun George Gilder. Mötet med Kurzweil och läsningen av hans bok ”The Age of Spiritual Machines” gav Bill Joy ett nytt perspektiv på världen och släppte loss den kritiker och moralist som nog alltid funnits där.

Många av de faror som Bill Joy idag varnar för, har länge figurerat i science-fiction litteraturen. De har hittills ansetts omöjliga, men håller nu snabbt på att bli möjliga.
-Tills för ungefär ett år sedan trodde folk att kretsutvecklingen skulle köra in i en tegelvägg runt 2010, sa han på IAS och målade upp ett scenario han lånat från Kurzweil om varför det inte längre är fallet.

Forskarna har hittills trott att Moores lag sätter en yttersta gräns för kretskrympningen eftersom det inte går att göra chipens isolerande ”väggar” hur tunna som helst. Idag är de strax över fem atomer tjocka och om man gör dem mycket ”tunnare” kan de inte att förhindra elektroner från att hoppa rakt igenom dem. Med dagens teknik skulle kunna öka chipens kapacitet i tio år till, men sedan tar Moores lag slut.

Men då började andra forskare tala om molekylära chips där man manipulerar molekylers elektriska egenskaper i tredimensionella kemiska stukturer.
-Molekylerna är otroligt mycket mindre än vad man kan uppnå med traditionell litografisk teknik. Detta gör att vi nu kan säga, att det inte bara är möjligt, utan troligt att Moores lag fortsätter i 30 år till, vilket betyder att datorerna kommer att bli en miljon gånger mer kraftfulla än idag, sa Bill Joy och tilllade att man uppnått minst lika stora förbättringar av datorernas kapacitet genom smartare algoritmer som från själva chipen. Sammantaget står vi därför inför en ökning av datorkraften med en biljon (miljon miljoner.)

Detta kan leda till nya vetenskapliga revolutioner, inte minst inom bioteknik, nanoteknik och robotiken (GNR,) som både har en enorm potential och är svåra att kontrollera.

Så långt är Kurzweil och Joy på samma spår, men när det gäller framtiden börjar Bill bli rädd för att det som såg ut som en science-fiction-artad mardröm blivit en distinkt möjlighet.

För om vem som helst kan snickra ihop ett nytt dödligt biologiskt virus hemma i källaren; om är relativt lätt att med flit (eller av en olyckshändelse) släppa ut självförökande nanomaskiner i naturen vilka kan förstöra biosfären; om vi förlorar makten över nya superintelligenta – och självförökande - robotar ... hur går det då för oss människor?

GNR erbjuder enligt Bill Joy enastående möjligheter att skapa välstånd och lösa många av mänsklighetens problem - genom att öka produktiviteten, bota sjukdomar och förlänga livslängden - men också helt nya möjligheter till terrorism.
-Det brukade inte räcka med att vara en kille på Filippinerna om man ville skapa kaos. Det brukade vara så att saker som var farliga hade vikt och kunde låsas in, men nu slåss vi mot viktlösheten, sa han på IAS.

Vem som helst kan med andra ord bli Dr. Doom.

Hotet är enligt Joy så stort att vi inte längre bör låta darwinismen styra forskningen, utan måste försöka ta ett medvetet grepp om den.
-Om vi inte är försiktiga och bara tillämpar den totalt fria marknadsmodellen på all denna information, så försummar vi att det finns onda människor i världen och att skalan krymper för folk som vill skapa kaos. Vi kommer t ex att göra det möjligt för en individ att skapa en helt ny varelse. Vi har aldrig tidigare mött en sådan makt, sa Bill Joy.

Forskarna som skapade den första atombomben stod inför en liknande debatt om sitt ansvar och Joys artikel har jämförts med Einsteins varning för atombomben. Han skriver i Wired att det enda ”realistiska” svaret på GNR-hotet är ”relinquishment,” dvs att ”begränsa utvecklingen av teknologier som är för farliga, genom att begränsa vårt sökande av vissa slag av kunskap.”

Reaktionerna på artikeln har växlat mellan förakt och respektfull men principiell kritik, som den från f.d. chefen för Xerox PARC, John Seely Brown och Paul Duguid, en forskare vid Berkeley-universtitetet. De kritiserade honom för att han se tekniken isolerat, som i en tunnel, och att han underskattar de sociala systemen runt tekniken. De kan enligt Seely Brown och Duguid ”skapa, moderera och omdirigera teknologiernas råa styrka.” (The Industry Standard, 13 april.) De tycke också att han är naivt optimistisk om den tekniska utvecklingen, dvs han räknar som barnet när det säger ”1, 2, 3... en miljon.”

När jag träffade Bill Joy i Princeton gick han med på att ge mig en telefonintervju, men när flera försök att arrangera den kapsejsat pga tidsbrist föreslog jag en epostintervju. Sänd mig frågorna, sa hans assistent på Sun och det gjorde jag, men väntade mig inte mer än ett pliktskyldigt kompilat från hans många artiklar gjort av någon assistent. Ett par dagar senare kom dock ett långt ebrev som omisskänligen författats av Bill Joy. Ett par dagar senare kom ett addendum på ännu en sida. Här följer ett utdrag ur ebrev-intervjun.

Vad säger du om reaktionerna på din artikel? Var det något som förvånade dig när det gäller hur Silicon Valley reagerade eller inte reagerade?
-Mängden reaktion har varit enorm och den fortsätter, fast relativt lite har kommit från folk i Silicon Valley, där man verkar vara upptagna med mer kortsiktiga saker.

Vad säger du om John Seely Browns kritik för att du ägnar dig åt "1, 2, 3 ... en miljon?” Han kriserar dig också för att negligera de sociala krafterna och anklagar dig för tunnelvision.
-Jag tror inte att John Seeley Brown har studerat de vetenskapliga detaljerna. Jag har inte hans artikel tillgänglig, men Moores lag verkar kunna fortsätta ge oss mycket mer datorkraft när vi lär oss att arbeta i mycket mindre skala. Hur mycket förväntar han sig under nästa 30 år? Carver Mead, som är pionjär och expert på kisel, räknar med att vi kör in i väggen när vi nått 100 000 gånger. Och det utan molekylär elektronik, som jag tror kommer att ge oss 1 000 000 gångers ökning, vilket bara är tio gånger mer (än Meads uppskattning.) Under alla omständigheter kommer vi, när vi tar med förbättringarna av algoritmerna, kunna räkna med att helt och fullt kunna simulera celler, studera hur biologin fungerar och ny saker som naturen inte uppfunnit, liksom möjligheten av att förverkliga nanoteknikens dröm om att designa material på atomnivå.

-Det är sant att sociala krafter kan hjälpa: Jag argumenterar för att forskare ska ta störe ansvar för att MINSKA risken. Men om Seely Brown FÖRNEKAR risken på grund av sociala krafter, så är det en helt annan sak. Risken från biotekniskt missbruk är klar. De flesta människor håller med om att det finns faror med experiment på ickebiologiska material för skapa articifiellt liv, liksom faror med ”bots” (dvs programrobotar, min anm HS) som man förlorat kontrollen över. De behöver inte vara medvetna eller lika intelligenta som oss för att vara farliga. De skulle t o m kunna söka igenom material för att bygga fler av sig själva (de är inte begränsade till inre, omedvetna mekanismer som dem biologin använder.)

Du säger att vi kanske måste avstå från att söka mer abstrakt kunskap, inklusive kunskap som gör programvara mer tillförlitlig. Räcker det inte med att begränsa vissa tillämpningar?
-Nej, för vissa slag av kunskaper är så farliga, att vi måste göra en del svåra val. Det verkar t ex möjligt att bygga nanorobotar som skulle kunna förstöra biosfären. Bör vi publicera den designen på Internet? Ska vi forska på ett sätt så att varenda student kan göra detta om de vill? Eller ska vi begränsa denna forskning tills vi finner den visdom vi behöver för att kontrollera en sådan makt. Jag lägger min röst för att undersöka om vi kanske kan kontrollera oss själva, skriver snillet som flydde Silicon Valleys kaos till förmån för Kolorados höga berg, djupa skogar och klara luft.

Hans Sandberg

USA: Massmedias cynism bakom politikerföraktet

(Artikeln publicerades först i Pressens Tidning Nr 19 1994).
Bill Clintons problem med pressen är bara ett exempel på hur skoningslöst USAs massmedia behandlar sina politiker. Men massmedia går för långt och bidrar till det växande politikerföraktet, säger Thomas E. Patterson, mediaforskare vid Syracuse University i delstaten New York.

Höstens valkampanj i USA präglades av cynism, excesser och stora skopor populism. Radio, tidningar och TV var fyllda av matchreferat och rapporter om allmänhetens växande missnöje med sina politiker och Clinton i synnerhet. Nu är politikerförakt ingenting nytt i amerikansk politik, lika lite som den ömsesidiga misstron mellan pressen och politikerna. Men flera ledande journalister och mediaforskare har på senare tid tagit till orda för att kritisera den utbredda cynismen inom journalistkåren. De har också pekat på massmedias ansvar - eller snarare brist på ansvar - för vad de serverar allmänheten.

-Om vi beskriver världen ur ett cyniskt perspektiv och antar att alla är machiavellianer, styrda av egenintresset, inbjuder vi läsarna och tittarna att förkasta journalistiken som kommunikationsform, eftersom den också måste vara cynisk, sa t ex massmediaforskaren Kathleen Hall Jamieson till New York Times (9 oktober.)

Den kanske skarpaste kritiken av massmedias politiska bevakning kommer från Thomas E. Patterson som i fjol gav ut boken Out of Order (Vintage Books, 1994.)

USAs massmedia spelar enligt honom en unik roll som organisatör av valkampanjen, men det är en roll de inte är lämpade för. Det var paradoxalt nog ett försök försök att komma bort från det tidigare bossväldet inom amerikansk politik som gav massmedia en så central roll. Demokratiseringen av nomineringsprocessen medförde att kandidaterna tidigt måste vända sig direkt till väljarna, varmed massmedia övertog de alltmer försvagade politiska partiernas roll som kungamakare.

Men nyhetsmedia är fokuserade på det negativa, på kriser och katastrofer och söker spänning och dramatik, vilket gör dem till dåliga redskap för den som vill bygga koalitioner och föra fram komplexa budskap. Det är inte heller någon lätt uppgift att hålla allmänhetens intresse uppe under den mer än årslånga kampanjen. Man kan bara skriva om kandidaternas program så många gånger innan folk tröttnar.

Massmedia har därför valt att beskriva politiken som en hästkapplöpning, där innehållet reduceras till ett taktiskt spel för att komma först. Detta perspektiv är attraktivt för journalisterna, eftersom det ständigt går att hitta nyheter om vem som gjorde vad och hur hans/hennes chanser påverkas av detta. Men det bidrar samtidigt till politikens förflackning och allmänhetens frutstration.

-Der är de negativa nyheterna som uppskattas inom journalistik och ju värre avslöjande desto bättre för reporterns rykte, säger Thomas Patterson.

-Nyhetsrapporteringen var negativ till 60 procent under Clintons första arton månader vid makten, säger han. (Motsvarande siffra för George Bush var 51 procent, min anm HS.)

-Det finns de som säger att det beror på Clinton, att han ingenting gjort, eller inte hållit fast vid sin linje och så vidare, men om vi jämför vad han lovade göra under sin valkampanj med vad han sedan uträttat ska vi se att han skött sig ganska bra. Förra året vann han 88 procent av omröstningarna i kongressen, vilket var den bästa siffran sedan 1965 då Lyndon Johnson var president. Reagan hade ett år då siffran var över 80 procent. Vare sig Nixon, Ford, Carter eller Bush nådde över 80 procent. Den politiska rapporteringen struntar emellertid i sådana fakta och fokuserar sig på några frågor där Clinton schabblat, säger Thomas Patterson, som menar att det är en vanföreställning att politiker lovar saker som de sedan inte kan eller vill hålla. I sin bok argumenterade han för att de tvärtom brukar göra sitt yttersta för att uppfylla sina vallöften.

-Whitewater-skandalen är ett exempel på hur man gräver upp relativt små saker och blåser upp dem bortom alla proportioner. Jag ser detta som ett utslag för dagens journalistik. Reportern drivs att producera den typen av dramatiska berättelser som skadar politikerna.

En annan förklaring till bristerna i dagens politiska journalistik härleder Thomas Patterson till Watergate och Vietnamkriget. Journalistiken blev alltmer aggressiv och den hälsosamma skepsisen ersattes med en professionell cynism, en “anti-kultur” (“adversarial culture”.)

-Pressen isolerade sig och kom att identifiera sig med “den andra sidan.” Den kom att definiera sig negativt.

Lite förgrovat skulle man kunna summera receptet för en framgångsrik politisk skjutjärnsjournalist på 90-talet på detta sätt: Allt är spel, allt är bluff, alla är egoister och jag ska allt avslöja dem!

Man skulle kanske kunna vänta sig att journalisterna vore lika kritiska mot den egna institutionen, men så har inte varit fallet säger Thomas Patterson.

-Självkritiken är ytterst mild och i likhet med andra grupper som läkare och advokater vill man inte ha någon insyn i sin verksamhet. Det är en oansvarig elit, med otillräckliga verktyg för feedback. Det går att rösta bort en politiker som vi inte gillar, men vad gör allmänheten när den blir arg på pressen?

Många rapporter har lyft fram allmänhetens skepsis mot massmedia. Senast var det en oberoende “think tank” på mediaområdet kallad Freedom Forum, som i sin rapport “Politikerna och nyhetsmedia” berättade att allmänhetens förtroende sjunker både för massmedia och politikerna. De uppfattas som samma andas barn: Precis som politikerna är de bara ute efter makt och pengar.

Det är inte så konstigt att den uppfattningen är vanlig, med tanke på att televisionens stjärnreportar tjänar upp till 6 miljoner dollar per år, förutom att de tar 20-30 000 dollar varje gång de håller ett tal inför diverse industri- och branschgrupper. (David Gergen, republikanen som bytte sida och blev Clintons pressrådgivare, drog 1992 in 466 625 dollar bara som talare.)

Det var televisionen som förvandlade topp-journalisterna till celibriteter, vilket i sin tur ledde till att de alltmer satte sig själva och sina åsikter i centrum för reportaget.

-Journalisterna har, kanske oavsiktligt men inte ovilligt, erövrat mer och mer makt över valkampanjen. För varje minut en kandidat fick komma till tals på kvällsnyheterna under 1988 och 1992 års kampanjer pratade journalisterna sex minuter, säger Thomas Patterson.

Det var därför Clinton satsade hårt på s k talk-shows under valrörelsen 1992, vilket förstås väckte ont blod bland många politiska journalister.

-Det visade sig att den allmänhet som kom till tals på dessa shower var intresserade av helt andra saker än journalisterna. De var mer intresserade av sakfrågor än politikernas eventuella sexuella affärer.

Men det är inte en lösning som fungerar i alla väder.

-Publika stormöten (town-meetings) med presidenten fungerar bättre när presidentens popularitet är hög, än när den sjunker. Folk blir då mindre benägna att titta på dem och publikens frågor tenderar att bli mer fientliga. Clinton försökte t ex vända hälsovårdsdebatten på sluttampen via CNN, men det gick inte, säger han.

Det vanligaste försvaret från massmedias håll mot kritiken är att de bara gör sitt jobb. De har inget annat val än att fortsätta som förut.

-De enda som tror det är journalisterna själva. Jag tror inte för ett ögonblick på att nyheterna bara är en spegelbild av verkligheten. Det argumentet håller inte. Det finns visserligen mycket mer av oro och ilska bland allmänheten idag och det är inget fel i att återspegla detta. Politikerna bär också själva en del av skulden, men pressen försöker smita undan sitt ansvar med talet om att vi bara rapporterar om vad politikerna gör.

Thomas Patterson föreslog i Out of Order att man borde korta ned valkampanjen radikalt för att göra det möjligt att fokusera bevakningen på sakfrågorna och bättre presentera kandidaternas politik. Men chanserna att en sådan reform ska gå igenom är inte alltför stora.

-Jag är ganska pessimistisk i allmänhet när det gäller media. Det finns visserligen några tidningar som experimenterar med en mer ansvarsfull journalistik, men det är bara underströmmar, säger Thomas Patterson, vars nästa projekt är en jämförande undersökning av pressen i fem länder, däribland Sverige.

Hans Sandberg