Titanic: Full maskin på digitalt vatten

(Publicerad 1998 i Dagens IT, Datatid Norge samt Mikro PC i Finland.)

Jim Camerons Titanic var knappast ett mindre utslag av hybris än originalets ödesdigra resa 1912. Men filmen klarade sig utan vare sig katastrof eller människooffer, mycket tack vare de 500 datorer som skapade hav på land och fyllde Titanic-modeller med “levande” passagerare och sjömän.

Det märkliga med Titanic är, att man kan se filmen utan att överhuvudtaget tänka på datorer. Filmen ger - om man bortser från den romantiska kärlekshistorien som är det nav berättelsen hängts upp på - en bild av Titanics katastrofala jungfrufärd som känns nästan påtagligt realistisk.

Vi ser fartyget lämna Southampton i all sin prakt, vi ser massvis med människor röra sig på däck medan några delfiner leker vid båtens för. Och när kameran sedan rör sig bakåt över fartyget för att så småningom zooma ut känns helheten massivt övertygande: Det är svårt att tro något annat än att detta är Titanic, eller åtminstone en exakt kopia av den, som stävar ut på Atlanten.

Men Titanic ligger kvar där den ligger och även om tanken fanns på att bygga en kopia av Titanic runt ett modernt containerfartyg, så valde Cameron att bygga sin 772 fot långa (90 procent av originalets) version av Titanic på land, delvis nersänkt i en jättelik bassäng. Dessutom lät han bygga modeller i mindre skala, som tillsammans gjorde det möjligt att skapa den perfekta illusion han behövde för att göra trovärdig sin hyllning till 1900-talets största myt.

Det var med Jurassic Parc (1993) allmänheten fick upp ögonen för datorernas nya roll i filmindustrin. Grafiska superdatorer från Silicon Graphics International (SGI) och nya avancerade datorprogram gjorde det möjligt att återskapa dinosaurierna och ympa in dem i filmen så att det såg realistiskt ut. Efter Jurassic Parc följde en lång rad filmer där de datoriserade specialeffekterna blev alltmer avancerade och ofta alltmer iögonenfallande! Nästa steg i filmens datorisering var Toy Story, den första långfilmen helt skapad i datorer.

Alla dessa filmer bjöd på enorma utmaningar och skulle knappast varit möjliga utan de senaste 5 årens snabba utveckling av nya kraftiga arbetsstationer och sofistikerade grafiska program. Titanic, som kostade nära 200 miljoner dollar, varav 30 miljoner gick till specialeffekter, reste ribban ännu ett par snäpp.
-Det är mycket svårare att arbeta med verkligheten, säger Van Ling, vd för Banned From The Ranch (BFTR,) som är ett av de 16 företag regissören Jim Cameron hyrde in för att hjälpa Digital Domain i arbetet med filmens specialeffekter.
-Det är inte en film för att visa upp specialeffekter. Många som ser den inser nog inte hur mycket specialeffekter den innehåller, säger Van Ling,

Mike Kanfer, som är en av Titanicfilmens fyra chefer för visuella effekter, säger att en film som Titanic dessutom är mycket svårare att göra.
-Toy Story var en helt syntetisk film, Jurassic Parc använder syntetiska varelser i live action scener, medan Titanic på filmen ytterst sällan är helt syntetisk. Det är bara på vissa extremt breda vidvinkelscener hela skeppet är syntetiskt, säger Mike Kanfer, som jobbar för Digital Domain som jämte Georg Lucas Industrial Light & Magic är USA:s ledande företag inom digitala effekter.

De flesta av scenerna i Titanic gjordes med mänskliga skådespelare och statister på den nära nog fullskaliga Titanic-kopian, Cameron av kostnadsskäl byggt vid den mexikanska kuststaden Rosarito Beach på Bajahalvön söder om Kalifornien. Skeppets placering alldeles vid havet gjorde att det gick att filma händelser på däck med havet som bakgrund, men när man behövde scener av båten omgiven av vatten var det datorn som gällde.

Den svåraste utmaningen för de digitala trickfilmarna var faktiskt att fånga inte Titanic, utan havet runt den. Att replikera den ständigt skiftande havsytan med dess nyans och ljusspel ansågs för en i det närmaste omöjlig uppgift och verktygen man hade till hands led dessutom av viktiga brister.
-Samtidigt var tanken på att filma havet från helikoptrar och matcha bilderna med filmade modeller av Titanic löjeväckande. Det var därför vi beslöt oss för att satsa pengarna på att skapa vatten som såg riktigt ut. Och det fungerade, vattnet ser fantastiskt ut, säger Mike Kanfer stolt.

Det syntetiska vatten som omger Titanic varje gång vi ser båten i sin helhet skapades med programmet Areté Image, som dock först fick förbättras så att det kunde integrera filmade eller datorgenererade objekt med vattenytan, hantera reflexer och olika slags himlar. Det tog fyra månader för Areté och Digital Domain att anpassa programmet för Titanic, berättar specialisten på digitala effekter, Judith Crow i tidskriften Cinefex specialnummer om Titanic (72/dec 97, s 97.)

Hälften av filmsekvenserna i Titanic var digitalt sammansatta, men i många fall rörde det sig bara om relativt enkla saker, som att man med digital teknik lagt in “rök” för att illustrera kylan när någon andades. Samtidigt fanns det scener med tusentals statister, som i en del fall “morfats” med skådespelare som filmats mot en grön bakgrund så att deras kroppar sedan digitalt kunde friläggas och kopieras in över digitala dockor.

På en nyckelscen som början med att Jack (Leonardo DiCaprio) och Fabrizio (Danny Nucci) står i fören och som sedan sveper över uppåt-bakåt så att man till slut ser hela båten är nästan allting fejkat och de enda riktiga skådespelarna är de nyss nämnda samt kapten och ett sjöbefäl. De hundratals sjömän och passagerare vi ser röra sig på båten är alla digitalt fejkade, eller CG (computer generated) som man säger i fackkretsar. Samma sak med vattnet och båten som här är en filmad 45 fot lång kopia.
För att de tredimensionella CG-figurerna skulle verka äkta användes rörelsedetektorer fästade på riktiga skådespelares kroppar och dräkter. Deras rörelser lästes sedan in på datorer som underlag för de virtuella skådespelarnas och statisternas.

Rörelserna måste inte bara kännas äkta, så att figurerna verkligen ser ut att stå och gå på däck och inte sväva omkring strax ovanför; de måste också skiktas efter social klass. En förstaklass CG fick inte förblandas med en tredjeklassdito! Totalt skapades ett 40-tal digitala karaktärer som sedan kunde återanvändas genom att placeras ut på olika ställen, i olika kombinationer och kroppsställningar. Mike Kanfer säger att Titanic var ett produktionstekniskt genombrott både när det gäller det virtuella vattnet (CG water) och CG-skådespelarna, men han varnar för att vi ännu har långt kvar innan vi kan ersätta skådespelarna med virtuella sådana.
-Vi är inte ens i närheten av att kunna göra realistiska CG-ansikten som håller i närbild, men för sekvenser på lite längre avstånd (medium wide shots) har vi tagit fram bilder som ser äkta ut.
-Det svåraste är att skapa realistiska bilder i fullt dagsljus och på en del av dem i filmen kan du, om du koncentrerar dig, se att det inte är riktiga människor, säger han.

Datorerna hjälper inte bara till att skapa objekt som kan läggas in i en filmad scen, eller scener i sin helhet; de används också för att “tvätta” filmade sekvenser. De dramatiska scenerna där Titanics akter står lodrätt mot himlen och folk störtar ner längs däcket gjordes dels med hjälp av CG-stuntmän (för de riktigt långa och farliga fallen,) men också av riktiga stuntmän fästade i trådar. De digitala artisterna fick då ta bort alla linor och andra föremål som hotade störa illusionen.

Titanic krävde stora mängder datakraft och enorma mängder dataminne för att lagra alla digitaliserade sekvenser. Totalt användes över 300 arbetsstationer från Silicon Graphics. Digital Domain använde ett stort antal SGI-stationer, samt över 200 arbetsstationer från Carrera Computers (baserade på Digital Equipments supersnabba Alpha-chips).

Men hårdvaran var trots det inte alltid state-of-the-art.
-Våra maskiner var ofta ett par år gamla, en del fem år gamla. Det var istället framsteg inom programvaran som var nyckeln. Visst har vi SGI-servers med 24 CPU:s, men vi har också en massa Windows NT-maskiner som vi kör programmet Lightwave på, säger Mike Kanfer.
-Det kommer att bli allt viktigare med att man använder billigare maskiner och små “butiker” utan en massa kapital som kan producera korta sekvenser av lika hög kvalitet som de stora företagens, säger han.

Van Lings BFTR är ett sådant mindre företag och de jobbar med relativt enklas datorer.
-Vi använder framför allt PowerMac:ar, 8600, 9500, med massor av minne, vanligen 300 Mb RAM. Vi har inte de nya G3-maskinerna än, men vi klarar oss bra, säger han.
Det faktum att det går att göra digitala specialeffekter med relativt enkla datorer ser Van Ling som en ny och viktig trend. Folk med talang får en större chans att delta i produktionen och de som sitter på den tunga utrustningen kan inte längre gömma sig bakom tekniken pga konkurrensen från folk som han själv.
Samarbetet de stora produktionsbolagen och mängder av små pekar enligt honom mot ett nytt slags globala specialeffektsföretag.

Vilket arv tror du att Titanic kommer att lämna efter sig ur den digitala trickfilmningens perspektiv?
-Den har visat att vi gör filmer som inte längre handlar om effektsökeri. Du använder en digital filmsekvens precis som vilken annan sekvens som helst. Effekterna är inget självändamål, utan ska betjäna berättandet, säger Mike Kanfer.

Hans Sandberg

Annonsgurun Trygg om webben och media

(Först publicerad i Pressens Tidning 1995).
Steve Trygg, Anderson & Lembke, New York:
Håll huvudet kallt inför Web-manin

(Pressens Tidning, New York) Om Steve Trygg ska ta pulsen på den interaktiva revolutionen behöver han bara titta in till sin yngsta son, som har två TV-spel redo till drabbning och en Macintosh för email och “chat” på America Online.

-Jag tänker på min gamla mamma hemma i Stockholm. Hon tyckte det var jobbigt med två kanaler på TV och nu har jag barn som utan vidare ser tre TV-program på en gång, säger Steve Trygg, kreativ chef på Anderson & Lembke och ett av de hetaste namnen på Fifth Avenue.

Mitt första möte med Steve Lennart Trygg var virtuellt. Jag slog upp Wall Street Journal över en kopp kaffe en morgon 1993 och fann mig stirrande på en helsidesannons med rubriken “Quick Trygger.”

“Snabbskjutare” skulle en infödd amerikan tänkt med en associativ alliteration, men jag råkade vara svensk i USA med Tryggve som ett av mina tre förnamn; en omständighet som fick mig att läsa annonsen om det utvandrade reklamsnillet.

Och medan jag läste kände jag patriotismen växa, vilket den gärna gör när man utomlands hör goda saker om svenskar och svenska produkter.

Steve Trygg halkade in på reklambanan mest av en slump, sedan det 1970 gått upp för honom att reklamen perfekt matchade hans talang. Han fick jobb på Anderson & Lembke AB som gjorde produktreklam riktad till företag (“business-to-business advertising.”)
Två år senare var han chef för kontoret i Stockholm och kring 1980 fick han en chans att starta ett kontor i USA.

Ett par rekognoseringsturer övertygade honom om att det fanns plats för Anderson & Lembke i USA och 1982 startade han tillsammans med kollegan Hans Ullmark ett kontor i Stamford, Connecticut.

De lyckades över förväntan, så väl till och med, att de 1985 köpte USA-delen av Anderson & Lembke från moderbolaget. Under tre år, 1988-92, arbetade de som en självständig grupp inom superbyrån Chiat/Day, men i april 1992 köpte de tillbaks sin frihet. Det var för övrigt samma vår som Anderson & Lembke korades till “Årets Reklambyrå” av branschtidningen “Business Marketing.”

Och på den vägen är det. Adweek listade dem nyligen som en av USAs tio hetaste “business bureaus.” Den direkta orsaken var ett kontrakt med Microsoft värt 50 miljoner dollar. Och det var Microsoft som kom till dem, inte tvärtom!

Mitt första reella möte med Steve Trygg inträffade 26 juni i år, jag i kostym (för säkerhets skull) och han i jeans, uppkäppt skjorta och rufsigt grånat hår. Med sig hade sig sin interaktiva mediaexpert Jim Waldron och sin mediadirektör Kristine Stebbins.

Jag hade sagt att jag ville prata om trender inom media och reklam i USA. Det blev en tre timmars diskussion som centrerade kring Internet, vilket knappast var någon tillfällighet.
-När har vi behov av information? Det är när vi är nervösa för något. Om vi får en tumör läser vi allt vi kan få tag på om cancer. Det som bekymrar mig är cyberspace, säger Steve Trygg.

Och cyberspace betyder idag framför allt the World Wide Web (WWW,) eftersom försöken med interaktiv TV har en bra bit kvar innan de är mer än just försök.

Mycket talar för att TV:n och PC:n alltmer kommer att överlappa varandra, oavsett om tekniken smälter samman eller ej. Men viktigare är kanske att vi använder dem på helt olika sätt.
-Vi tittar på TV på avstånd, medan vi sitter nära PC:n, säger Jim Waldron, som tidigare jobbat med Bell Atlantics interaktiva TV-projekt “StarGazer.”
-TV:n är en social erfarenhet, datorn individuell, flikar Steve Trygg in. Min 14-åring vill ha sina spel på TV:n, så att han kan spela med sina kompisar, men jag vill inte sköta mitt jobb via TV:n. Varför ska min familj behöva läsa min korrespondens om vi ska trycka vår nästa broschyr i Singapore?
-PC:n kommer att vara det viktigaste redskapet för näringslivet. När det gäller konsumentmarknaden är det mer en generationsfråga. Ungdomarna som växt upp med Nintendo har helt andra krav på interaktion än de äldre. De kommer inte att acceptera en bandvidd där det tar evigheter att hämta hem grafik och video, säger Kristine Stebbins.

Ingen vet idag hur den interaktiva kartan kommer se ut år 2000, men vi vet redan att World Wide Web växer explosionsartat. Den är på väg att gå om de etablerade onlinetjänsterna i storlek och kommer inom ett par år att ha 10 miljoner användare.

Ett nytt massmedium föds.

Blir slutsatsen att man måste annonsera på Internet?
-Det är så mycket hype, klagar Steve Trygg och säger att han ofta måste ta ner sina klienter på jorden. (Den i USA populära termen “hype” kommer av hyperbolism, dvs en retorisk överdrift.)
-De ber oss bygga Web-sites och interaktiva tjänster av alla slag. Cool down, säger vi, för ofta är det inte det de behöver, utan de är bara rädda för att inte hänga med.

-Jag är starkt skepsisk mot att annonsera på webben, säger han och pekar på svårigheterna att mäta hur många som tar del av en Web-sites innehåll.

Det vanligaste sättet är att tala om antalet musklick, men Penthouse:s 800 000 klick om dagen betyder inte att de haft 800 000 besökare, eftersom varje besökare kan generera hundratals eller tusentals klick, utan att ens veta om det. En enda klick på en ikon leder ofta till en serie följdkommandon när Web-sidan laddar grafik, ikoner och texter. Ett annat problem är att en del Web-värdar, som t ex Prodigy, replikerar sina databaser och låter sina kunder använda dem istället för värddatorns. Det betyder att en mängd “klick” aldrig mäts, åtminstone inte av den som satt upp Web-sidan ifråga!

En annan varning till kunder som vill ut på webben är, att de skapar förväntningar, som kan ge dålig PR om de inte införlivas.
-Tro inte att en Web-site tar hand om sig själv, eller att den är en besparing. Den kräver kanske att ni anställer två personer för att sköta den. Folk väntar sig snbba svar när de lämnar frågor på en Web-site, säger Steve Trygg.

Ett sätt att komma runt detta kan vara att skapa en s k newsgroup, vilket är internetska för debattforum. Jim Waldron berättar, att han nyligen startade en sådan för en klient, som inte ville ta på sig ansvaret och kostnaden för att serva en Web-site. Ett extra plus med ett sådant forum är att kommentarerna kring en produkt kommer direkt från de som använder dem och därför är trovärdiga på ett annat sätt än en annons.
-Det ger “street credibility,” säger han.

Ett av webbens största problem för en marknadsförare är “gula-sidorna-syndromet.” För när alla skaffat sig sin hemsida sitter vi där med en enorm och tämligen ohanterlig telefonkatalog.

Märkesreklamen blir därför kvar.
-Det som händer är att mellanledet i köpcykeln krymps ihop, säger Steve Trygg.

Vi kommer fortfarande att påverkas av märkesannonser och gå till butiken för att inspektera en produkt, men den som idag tar sig ner till sin bilhandlare för att hämta broschyrer, kommer istället att logga in sig på respektive företags Web-sida och hämta informationen där.

Web-vågen kommer därför att generera mängder av nya annonser i tidningar, TV och andra traditionella media, för att få folk att gå till just den och den Web-sidan när de loggar in sig.

En av de ur reklamsynpunkt intressantaste aspekterna på Internets kommersialisering är att nätsurfarna lämnar spår i etern. Den som har en Web-site kan följa sina besökares varje klick, en information som kan samlas i alltmer sofistikerade kunddatabaser.

Det finns de som tror att det ska leda till “one-on-one-marketing,” där säljaren kan tala direkt till sina kunder.
-Den saken avgör mottagaren, säger Steve Trygg skeptiskt. Det går inte en dag utan att jag blir uppringd av folk som hittat mitt namn och vill sälja något till mig, varpå jag ber dem dra åt skogen. Sedan finns det företag jag gärna har en sådan personlig relation med, t ex USAs Porsche-klubb.

Internet är ju internationellt till sin natur, men hur vi använder nätet påverkas av våra nationella särdrag.
-Sverige och USA har väldigt olika utgångspunkter, säger Steve Trygg. Sverige har flest datorer per invånare och de är jämlikt fördelade jämfört med i USA, men det är också ett litet homogent land. Här i New York-området har vi en mycket heterogen befolkning på 16 miljoner.
-Svenskarna är vana att finnas med i dataregister. Vi fyller i långa formulär, som en amerikan skulle svära över och säga aldrig i livet åt. Det betyder att man i Sverige har större chans att sikta in sig på specifika personer, medan man här aldrig kan veta exakt vem man talar till.
-Landet är så stort att nästan varje nisch kan överleva. Vill du starta en tidning för blåskäggiga homosexuella hittar du alltid 28 000 prenumeranter. Det är mycket svårare att starta en ny tidning i Sverige. För att lyckas måste den ta livet av en befintlig tidning

Finns det någon risk att våra nuvarande media ersätts rubb och stubb av interaktiva media? Steve Trygg tror inte det. Nya media har alltid åtföljts av profetior om de existerandes undergång.
-När vi fick fyrfärg sa folk att dagstidningen skulle dö och när radion kom sa man att tidningarna skulle dö. När TV:n kom var det radions tur och nu är det dags igen. Men det stämmer inte för våra gamla media anpassar sig till den nya situationen, medan de nya läggs ovanpå de andra. (Vecko)tidningarna överlevde genom att börja skriva om film- och TV-stjärnor, säger han.

Hans Sandberg