Om 4-5 dagar blir det krig säger en afghansk student (1974)

Citadellet i Herat, ursprungligen byggt under Alexander den stores tid,
men förstört och återuppbyggt flera gånger. Dagens fort är från 1305.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

2 oktober 1974

De studenter vi träffade i Herat talade om kriget med Pakistan som de trodde skulle komma. En student menade att det skulle bli krig inom fyra till fem dagar. Han stödde sig på en intervju med vicepresidenten i en stor amerikansk tidning där denne sagt att om Bhutto inte gav med sig i Pashtunistan-frågan skulle det bli krig. Vicepresidenten trodde inte att Iran skulle ingripa och inte heller USA eller Kina. Sovjet hade lovat förse Afghanistan med vapen för det kommande angreppet. De andra studenterna vi talade med väntade sig också krig, men först om ett par månader. Men för att föra krig mot Pakistan måste vapnen sättas i händerna på folket och det afghanska folket ville, enligt studenterna, inte ha krig. De trodde att Mohammed Daouds regering skulle störtas om det blev krig.

Tidigare hävdade Afghanistan pashtunernas rätt till självbestämmande men nu vill man införliva Pashtunistan med Afghanistan. Motsättningarna hänger samman med att Sovjet vill dominera Sydostasien. Man strävar efter att få fri passage Indiska Oceanen och därför måste Pakistan styckas än en gång. Är det inte i grund detsamma som Hitlers korridor genom Polen? Här i Centralasien framträder Sovjet av idag som den brutala imperialistiska stormakten. En som omstörtar regeringar, provocerar krig och plundrar folken. I Afghanistan har de axlat de gamla tsarernas fallna mantel. Av den utveckling och förändring som Jan Myrdal såg ta fart 1959, såg vi inte mycket 1974. I Herat och Kandahar lever kvinnorna fortfarande i purdah. Barn och vuxna tigger "bakshish" av turisterna. Revolutionen har kommit av sig. Exakt när, hur och varför vet jag inte ännu. Men klart står att Afghanistans utveckling återigen hämmas och förvrids av främmande imperialistmakter.

*

I butiken arbetade också Gaju, en tolvårig pojke. Han gick inte i skolan nu, för hans bror gjorde militärtjänsten och då hade han inte råd att låta Gaju gå i skolan. Själva utbildningen är gratis, men böcker, mat och utebliven arbetsinkomst betyder mycket.

 *

I Kabul hamnade jag lite av en slump i ett bibliotek där de hade ett Afghanistan-rum. Där fanns de gamla engelska militäröversikterna och en massa annan litteratur på engelska om Afghanistan. Jag lyckades hitta en tillräckligt aktuell bok, "Afghanistan" av Louis Dupree, och den har ett appendix om kuppen 17 juli 1973.

Om statskuppen:

Kung Mohammad Zahirs försök att skapa en konstitutionell monarki hade därmed misslyckats. ”… a long series of strikes that were often without substance, one period lasting almost six months 1971.” s 754. 

Akademikerarbetslöshet. s. 754. Mellan 14-18.000 studenter examinerades varje år från högskolor och Kabul universitetet kan bara ta emot ca 2.000.  

”In addition, President Daoud Khan will probably feel little sympathy for the five to six thousand hippies residing in Kabul. These foreigners have intensified the drug problem in Afghanistan manifold, and brought the country into international smuggling networks.” s 755. 

 ”Ironically the issue of ‘Pashtunistan,’ mainly responsible for the resignation of Daoud Khan in 1963, played a major role in his return to power in 1973.” s. 757

1. Pakistan instability: Demands of Pashtuns of the N-W Frontier Prov. and the Baluch, and Brahmi of Baluchistan Province for regional autonomy within a federation of Pakistan. 

2. Fruktan för Irans expansionism: Shah Mohammad Reza Pahlavi’s blunt statement that Iran could not stand by and watch Pakistan collapse without taking steps to safeguard her interests in the area: i.e., Iran would occupy Baluchistan.”  s 758. 

 “None of the nations bordering Afghanistan, however, wants to see ‘Pashtunistan’ of the Baluchistan Province of Pakistan become tribal, ethno-linguistic battlegrounds, for all have (…) similar problems.” s. 758 

 “A perceptive Afghan recently pointed out an almost macabre (but far from impossible) chain of events should Mr. Bhutto permit unrest in the North-West Frontier Province, Baluchistan and Sind to develop into a full scale rebellion: ‘The Iranians would occupy Baluchistan, the Afghanis the North-West Frontier Province, India could move into Sind, and the Punjab would become the Lichtenstein of Asia.’ ” s. 758 

 “Daoud Khan is neither pro-Russian, pro-Chinese, or pro-American: he is vigorously pro-Afghan.” s. 759 

 “25 juni 1973 for Kung Zahid till England och Italien för ögonbehandling.”
Daoud tillsatte en Centralkommitté, huvudsakligen arméofficerare.

 A’s ekonomiska problem:

”With most major infrastructure projects completed, with few real resources capable of earning vast sums of hard currency, with smuggling and corruption steadily eroding income from customs (a major source of Government revenue), with little statistical data for intelligent planning, with minimal overall increases in agricultural production (and two years of draught, disastrous to men, livestock and crops), with small success in attempted fiscal reforms, with debt repayment on foreign loans coming due, with annual budget deficits of about 500 million afghanis, with few of the country’s limited industrial and power plants operating at 50 percent capacity, with a bureaucracy oriented towards perpetuation rather than innovation, Afghanistan offered any economist – …. – extreme challenges.” s 755

Augusti-september 2014

Jag lyssnar på Bijan Omranis föreläsningar om Afghanistans historia i bilen på väg till jobbet under några dagar. Han säger att Afghanistan trots sina bergskedjor – Hindukush i norr och Sulaimanbergen i sydost – aldrig haft stabila geografiska gränser. Bergskedjorna var inga murar mot invaderande arméer. Och det gällde inte minst Suleimanbergen i sydost, vilka snarare än att dra en gräns, gjort området svårt att regera, vilket Babur (var i början av 1500-talet härskare över Fergana i det vi idag kallar Uzbekistan) fick lära sig när han efter att ha erövrat stora delar av det vi idag kallar Afghanistan misslyckades med att pacificera pashtunerna. Han fick ge upp tanken på att kväsa pashtunerna och fortsatte istället söderut mot Indien där han grundade Moguldynastin efter att ha erövrat Delhi 1526. Framtida regeringar i både Afghanistan och Pakistan skulle också misslyckas med att kontrollera pashtunerna, men inte dra sig för att utnyttja dem för politiska syften. (Omrani skrev Afghanistan – A Companion and Guide tillsammans med Matthew Leeming. Utgiven av Odyssey Books & Guides, 2011.)