Från nya till gamla Delhi (16/10/1974)

Old Delhi. I bakgrunden syns den stora moskén 
Jama Masjid. Foto: Hans Sandberg, 1974

Onsdag 16 oktober 1974 kl. 21.15

Hotel Imperial, baren Shah Naaz. Behagligt dämpat ljuder Zorba genom högtalaren. Det är kallt härinne och luften känns frisk när man kommer in från den tryckande hettan ute. Vi har duschat och är rentvättade.

Vi är i New Delhi i Indien. Men för en timma sedan kämpade en mager, barfota, pojke för att ta oss från New Delhi Railway Station över den sega bron och ner i gamla Delhi. Plötsligt står New Delhis ödslighet klar för oss. Vi förstår också varför Delhi är innesluten av järnvägen. Delhi är en stad där folket kan låsas inne.

Detta myllrande mänskliga Delhi. Cyklar, cyke1rickshor, scootertaxis, hästskjutsar, oxkärror, taxis, dragkärror, buffelkärror och kärror dragna av stora vita kor. Hela gatan skälver av ett myllrande liv. Hänsynsfullt och skickligt cyklar pojken mot Jama Masjid. Det är mörkt och vi är chockade över kontrasten mot New Delhi som vi slösat bort tre dagar på. Vi är lite rädda också för vi åker ännu i okunskap. Elisabeth bryter samman och gråter. Rädslan ger vika när vi klivit av och glömmer oss själva. Trappan upp mot moskén är full med människor. Många tiggare. Barn, vuxna och åldrade. Lytta, magra och vanställda av sjukdom.

När de ser Elisabeth gråta hejdar de sig och ser med förståelse på henne. Tiggarna räcker inte fram sina händer. En del tittar förvånat och barnen tittar nyfiket. Jag får intrycket av att dessa människor tycker synd om Elisabeth. Det verkar som om de magra kvinnorna med sina magra barn förstår oss. Kanske är det bara inbillning men då vill jag gråta. Mitt i denna obeskrivliga nöd och förnedring träder de fram som medmänniskor.

Bönen har börjat och vi får inte komma in. Istället går vi från moskén på en bred, upplyst och myllrande gata. Vi går förbi tre eller fyra grupper av tiggare som sitter på huk i kö utanför något slags utspisningsställen. Det sitter väl trettio eller fyrtio hungriga och halvnakna människor vid varje ställe. Det är som svarta öar i havet av människor. Men det är utbrända öar där ingenting växer.

I väntan på mat. Foto: Hans Sandberg, 1974