Ajantas mästerverk och en politisk diskussion i Aurangabad (22/10/1974)

Grottorna i Ajanta ligger längs en hästskoformad
dalgång. Foto: Hans Sandberg, 1974.

En stupa med en sående Buddha i grotta
nummer 19. Foto: Hans Sandberg, 1974

22 oktober 1974

Sov mycket gott.  Fast inte så länge. Steg upp halv sex. Tog hästdroska till busstation. Det magra vita öket orkade nätt och jämt dra oss plus föraren. Alla revbenen och ryggkotorna syntes tydligt. Lårbenen stack upp under huden likt tältpinnar. Framme vid busstation var fullt med folk. (Vid järnvägsstation i Jalgaon låg ett hundratal människor och sov. Ett par män som sov på plattformen tillhörde stambefolkningen. De var svarta och hade bara penisfodral av en tygbit på sig.) Bussresan skulle gå 6.15 och vi kom iväg fem i åtta sedan Elisabeth kämpat sig in genom dörren täckt av mig med ryggsäcken som barrikad. Det var en hård strid.

*

Bussresan tog en timma och fyrtio minuter. Vi åker på den grönskande och uppodlade högplatån. När vi närmar oss Ajanta blir landskapet kulligare.

*

Så har vi sett Ajanta Caves. Både här och i Sanchi är de sexuella anspelningarna mycket påtagliga. Grottorna är inhuggna i berget längs en vacker hästskoformad dal och i ena änden brusar ett femton-tjugo meter högt vattenfall. Det är verkligen en isolerad oas. Men informationen gav oss inte mycket.

*

Aurangabad. Tog in på the Government Holiday Camp. Vi skriver in oss. Föreståndaren är en fet man i fyrtioårsåldern. Han har kal hjässa och ett uppriktigt utseende. Inskrivningen går snabbt och smidigt. Vi började konversera och kommer snabbt in på en diskussion om Indien av idag. Jag försöker dra upp några av de grundläggande frågorna och det slår väl ut. Föreståndaren liksom två andra män är sydindier. De säger att Sydindien är mycket bättre än norra Indien. Städerna är rena. Folket har det bättre. Mindre svält osv.

Ingen av dem tror att en utveckling, lika med en social och politisk förändring, kan komma genom regeringen. Även om de har fina idéer, så stupar det hela alltid när det skall praktiseras. Folket måste ändra sitt tänkande, gå samman och driva igenom en förändring underifrån. Regeringens begränsning är att den inte har massornas förtroende och därför inte vågar mobilisera folket för att genomföra något.

Föreståndaren sa att först måste man ge folket lite mat så att de orkar tänka och arbeta. Får de mat så vill de arbeta. Indien är ett oerhört rikt land med enorma naturrikedomar. Nu är man visserligen mycket beroende av om regnen kommer i rätt tid osv. Men genom konstbevattning och vattenreservoarer och en förnuftig politik (som använder Indiens rikedom på arbetskraft) skulle problemen kunna lösas.

Kopiering av de berömda grottmålningarna
i Ajanta. Foto: Hans Sandberg, 1974

Augusti-oktober 2014

Läs mer om Ajantagrottornas konst i William Dalrymples fina essä i New York Review of Books, The Greatest Ancient Picture Gallery (23 oktober 2014). 

'The Ajanta murals told the Jataka stories of the lives of the Buddha in images of supreme elegance and grace. Unlike the flatter art of much later Indian miniature painting, here the artists used perspective and foreshortening to produce paintings of courtly life, ascetic renunciation, hunts, battles, and erotic dalliance that rank as some of the greatest masterpieces of art produced by mankind in any century. Most famous, perhaps, are the two astonishing images of the compassionate Bodhisattvas Avalokitesvara and Vajrapani, beings of otherworldly beauty, swaying on the threshold of enlightenment, caught in what the great historian of Indian art Stella Kramrisch described, wonderfully, as “a gale of stillness.” Even today, the colors of these murals glow with a brilliant intensity: topaz-dark, lizard-green, lotus-blue.'

Grotta nummer 10. Se citatet nedan. Foto: Hans Sandberg, 1974

"Excavated shortly after the collapse of Ashoka’s great Mauryan Empire (322–185 BC), which had once stretched from Kandahar to the Vindyas, caves nine and ten at Ajanta are some of the oldest extant rooms in the world: from the paleographic evidence, scholars believe the years between 90 and 70 BC to be the most likely period of construction. These long chaitya, or prayer halls, lined with tapering octagonal columns, ending in a rounded apse that encloses the perfect dome of a tall stone stupa, were thus probably already old when Augustus started the rebuilding of Rome." (Dalrymple, NYRB, Oct 23, 2014)