Sandbergs hörna: Revolution i nionde klass - Min framtid är med folket (Utdrag 1)

Mälarblicks grundskola låg mitt emellan det fina villaområde som gett skolan dess namn och Västerberg där arbetare och lägre tjänstemän bodde i hyreshus. Mina föräldrar flyttade ut till den nya förorten efter att min storebror fötts.

Västerberg erbjöd moderna bostäder och tunnelbana in till stan. Det fanns en handfull höghus, men de flesta lägenheterna låg i trevåningslängor som ramade in gårdar där arkitekterna sparat några höga tallar och granitblock. Det fanns sandlådor för de små och gräsmattor där de lite äldre barnen kunde spela brännboll och leka kurragömma. Varje gård hade sin egen färg och två eller tre öppningar mot granngården eller ut mot gatan. Vi bodde i den gula gården och vår lägenhet låg ovanpå en sådan öppning. Högst upp låg pappas ateljé med dess höga katedralfönster.

Att Mälarblick och Västerberg var två skilda världar förstod jag första gången jag blev bjuden på en hippa. Min barndomsvän Ronny var också bjuden, men tackade nej eftersom han inte kände sig hemma i de fina villorna. För mig var det annorlunda. Pappa var målare och mamma kontorschef. Och min franske brevvän Alain hade en gång sänt mig ett brev med ett frimärke som föreställde en borgare och en adelsman som bugade sig för en konstnär.

När jag var med mina vänner i Mälarblick kände jag mig som en bland likar, men i Västerberg var jag alltid något av en främling. Mina kompisars pappor jobbade i affärer, på kontor eller så körde de buss. Min pappa målade tavlor. Han var som Ronny en gång sa, en målarkludd, ett ord som han säkert hade med sig hemifrån.

En sak vi hade gemensamt och det gällde nog även familjerna i Mälarblick var att vi var nyinflyttade. Våra familjer kom från landsbygden och mindre städer och var på många sätt upprotade från sina familjer och traditioner. Mina föräldrar och deras syskon kom norrifrån och slog sig ned i förorter runt om Stockholm. Och när barnen kom fick de allt mindre tid att träffa sina syskon, vilket betydde att vi såg våra kusiner alltmer sällan. Det moderna livet erbjöd frihet, men också främlingskap och en fundamental osäkerhet om hur man beter sig i sociala situationer. De var invandrare i sitt eget land och vi var deras barn.

Hipporna var oskyldiga tillställningar under föräldrarnas översyn, vanligen en mamma som serverade saft och kakor, men sedan drog sig tillbaka. Vi dansade blygt och ibland lekte vi snurra flaskan där den som flaskan pekade på när den snurrat klart måste göra något som gruppen bestämde. Det var ofta saker som vi pojkar fann generande men flickorna tyckte var kul och spännande. En gång pekade flaskan på mig och jag och en av flickorna fick gå in i det angränsande rummet där min uppgift var att ge henne en puss på munnen. De andra fnittrade när vi försvann ut ur rummet och pikade oss när vi återvände efter någon minut. En annan lek var att en av oss pojkar måste sitta på en stol medan en av flickorna tog om vårt knä med tummen och pekfingret och sedan flyttade greppet steg för steg uppåt längs låret. Det var pirrigt, men jag höll god min när det var min tur och klarade mig utan någon generande incident.

Någon gång under våren 1968 startade jag en diskussionsklubb som träffades i pappas ateljé. Där satt vi sex fjortonåringar runt ett lågt bord på fyrkantiga skumplastkuddar som mamma hjälpt mig klä i psykedeliska färger. När vi druckit te och ätit kakor flyttade vi undan bordet och spred ut en filt på golvet. Jag satte på bandspelaren, släckte taklampan och tände i stället en röd glödlampa för att skapa stämning. Där låg vi ansikte mot ansikte och lyssnade på Revolver. Det var Katarina, Peter och Marie-Louise från Mälarblick och Lars-Erik, Stina och jag från Västerberg. Jag låg mitt emot Katarina. Vi viskade, kanske om skolan eller den senaste biofilmen, jag minns inte så noga, men jag kommer i varje fall ihåg att hon viftade bort min hand när jag lite tafatt försökte smeka hennes långa, svarta hår. Det var nytvättat och hon ville inte att jag smutsade ned det.

Diskussionsklubben fortsatte under sommarlovet, men då träffades vi på Mälarbadet där vi åt glass, spexade och simmade. Jag gillade Katarina och hon gillade mig, men det var en väldigt oskyldig lek.

Ibland tog jag tunnelbanan in till stan för att fotografera människor. Jag var inspirerad av Robert Doisneaus bilder från Paris som jag sett i tidningen Foto och vandrade omkring i stan för att fånga mänskliga ögonblick. Under mina vandringar hamnade jag ofta vid Fria Talares Tribun på Sergels Torg där jag lyssnade på diskussioner om kapitalismen och Vietnamkriget.

Dagsnyheterna dominerades den sommaren av Frankrike där president de Gaulle och hans premiärminister Pompidou lyckats kväsa revolutionen genom att utlova stora löneökningar till fackföreningarna och utbildningsreformer för studenterna, plus ett nyval där gaullisterna gick fram starkt medan kommunisterna tappade hälften av sina platser i nationalförsamlingen.

Så kom Sovjets invasion av Tjeckoslovakien som satte stopp för Pragvåren och Dubceks dröm om en kommunism med mänskligt ansikte. När vi vaknade den 21 augusti var ockupationen ett faktum och tidningarna visade ryska tanks på löpsedlarna. Jag och min klasskompis Nisse åkte in till stan på eftermiddagen för att protestera. Vi samlades i Humlegården och marscherade till Sergels Torg. Det sas att vi var 20 000 personer där. Alla fördömde ockupationen, t o m Vänsterpartiet kommunisterna.

Mot slutet av sommaren åkte jag in till Stockholms Stadsmuseum för att se den mycket omtalade utställningen Än sen då… som bestod av stora affischer fyllda med bilder, fakta, statistik och citat av berömda män. Temat var miljöförstöringen, befolkningsexplosionen, världsfattigdomen, ekonomiska orättvisor och den rika världens slöseri med jordens resurser.

Jag hittade utställningskatalogen i en av mina lådor och började läsa i den. Budskapet var dystert.

“om 80 år är

Oljan slut

Uranet slut

Kolet slut

Naturgasen slut

om vi fortsätter vår konsumtion i samma stegrade takt som hittills”

“För oss i Sverige kommer:

Östersjön att vara syrefri över vidsträckta områden, dvs utan liv, rutten och stinkande.

Mälaren att vara så fördärvad att den är oduglig som vattentäkt

Som vi nu lever, lever vi alltså på u-ländernas andel, våra barn och barnbarns tillgångar och en förstörd miljö.

Du måste fatta att levnadsstandard inte längre får mätas i bil och kylskåp och TV.

Hög levnadsstandard är att vara fri från krig och kärnvapenhot, fri från hunger och sociala orättvisor, fri från skadligt buller och stress,

Hög levnadsstandard är att ge även våra barn livsmöjligheter.

Vi måste ändra inställning för att mänskligheten skall kunna överleva.

Du måste ändra inställning för att dina barnbarn skall kunna överleva.”

Ett citat från utställningen etsade sig fast i min hjärna. Det var från John F. Kennedy.

“För första gången i historien, har vi medel att ge mat åt alla: vi saknar bara viljan.”

Det var en moralisk utmaning som krävde handling. Det gick inte att fortsätta som hittills tänkte jag på väg ut från Stadsmuséet.

Några dagar senare berättade jag om utställningen för de andra i diskussionsklubben och föreslog att vi skulle åka in och se den tillsammans. Peter och Stina kunde inte, men Lars-Erik, Katarina och Marie-Louise sa ja. Vi bestämde träff vid Mälarblicks T-banestation, men det var bara Lars-Erik och jag som dök upp. Jag minns att jag blev både arg och besviken, allra mest på Katarina. Det hjälpte inte att Marie-Louise sa att de inte fick åka för sina föräldrar. För mig var det över och diskussionsklubben med.

1968 var ett valår och i många skolor hölls skolval. Representanter för de politiska partiernas ungdomsförbund kom på besök för att presentera sina program och delta i debatter. De unga folkpartisterna kom i halmhattar och delade ut rockmärken vilket vi tyckte var ett töntigt försök att härma amerikansk politik. Carl, Mikael, Nisse och jag röstade på vpk, som om jag inte minns fel gjorde bra ifrån sig i skolvalet, men tappade hälften av sina röster i riksdagsvalet. Deras ungdomsförbund VUF leddes av Anders Carlberg, en karismatisk student som blev en rikskändis under kårhusockupationen.

Vi fick snart höra att det fanns en VUF-grupp i Mälarblick och att de träffades i en stor gul villa på torsdagskvällarna. Carl, Nisse och jag gick dit och ringde på dörren. En lång kille med blont hår, pipskägg och vänliga ögon öppnade. Han hette Torsten och bad oss komma in och slå oss ned i vardagsrummet. Han sa att han och fyra andra studenter hyrde stället. Mötet började med att vi hälsades välkomna och fick en chans att presentera oss. Den första punkten på dagordningen var universitetsreformen UKAS som vi skolelever först fick höra talas om under kårhusockupationen. Efter en timma serverades te och kakor. Vi inbjöds till en marxistisk studiecirkel som skulle starta veckan efter. Första mötet skulle diskutera Leo Hubermans broschyr Socialismens ABC som vi kunde köpa för en krona. Klockan nio ringde det på dörren och tjejen som öppnat sa att Nisses mamma ville prata med honom. Hon kommit för att hämta hem honom. Han berättade nästa dag att hon hört att studenterna i den gula villan ägnade sig åt orgier!

Innan mötet avslutades frågade Torsten om vi kunde hjälpa till att sälja en liten broschyr som hette Du studerar - Storfinansen profiterar. Carl och jag tog fem exemplar för att visa vår goda vilja.

Två dagar senare tog vi T-banan till Stenstad där vi knackade dörr i en timma. Jag var ju blyg och kände mig generad medan Carl var mer framåt, så han ringde på först. Efter ett tag hade vi fått in rutinen och avverkat ett dussin portar. De som öppnade tittade storögt på broschyren och sa i bästa fall nej tack innan de stängde dörren. Vi gav upp efter en timma och köpte broschyrerna själva, men kunde i varje fall åka hem med känslan av att ha gjort något för framtiden.

Dörrknackning skulle bli en del av vår nya verklighet och efter några studiemöten förstod vi att vi måste gå ut bland folket och förklara kapitalismen för dem. Vi måste också visa hur vår kamp i de rika länderna var länkad till befrielsekampen i utvecklingsländerna. Så vi knackade dörr kväll efter kväll och där stod proletärerna i strumplästen, ofta irriterade över att ha blivit avbrutna i sitt TV-tittande, men en och annan var sympatisk.

”Att ni bara orkar,” var det någon som sa.

Vi tog detta som ett tecken på att vi gjorde rätt. Massorna orkade inte. De insåg inte revolutionens nödvändighet, men vi gjorde det och det var vårt jobb att sprida budskapet.

Snart gick vi på möten flera gånger i veckan och på lördagsmorgnarna stod vi utanför Systembolaget och sålde tidningar och skakade våra insamlingsbössor. Ibland åkte vi runt mitt i natten med någon vuxen som hade bil och klistrade upp affischer.

Politiken kom att genomsyra våra liv och när det var dags att skriva uppsatser i svenska lyckades jag nästan alltid skriva om politik. Ämnet för en uppsats var “en främmande miljö.”

“Det är inte alltför lätt att komma till VUF:s lokaler och Kafé Marx om man inte varit där tidigare. Jag har, trots det, tagit mig fram till Kungsgatan 84 och går genom ett valv in till bakgården där jag möts av höga, gråa och dystra väggar. Platsen påminner om ett övergivet lager av något slag. Framför mig leder en gammal, väl nött trappa upp mot en glasveranda. De fönster som inte är sönderslagna är smutsiga och täckta med spindelväv. Jag går igenom en skitig dörr som står på glänt. En trappa, omgiven av smutsiga, ursprungligen vita väggar, för mig den sista biten mot målet. När jag väl kommit upp, har jag fyra dörrar att välja emellan. Den första ligger till vänster om trappan och leder till en hall där några kamrater står och viker flygblad. Ytterkläder hänger på krokar längs ena väggen. På en hylla ligger ett tiotal störtkrukor, på vilka man skrivit revolutionära slagord. En flicka med långt, blont hår ringer från en telefonautomat. Jag fortsätter in i ett stort rum där man håller på att ta ned ett porträtt på Josef Stalin. Kamraterna där inne står, sitter eller ligger på golvet. En kille har fyra tomma Vårby ölflaskor bredvid sig och är i färd med att tömma en femte. I en annan del av rummet sitter Anders Carlberg och några andra personer och diskuterar någonting, jag kan inte uppfatta vad det rör sig om. Vid den bortre delen av rummet står en massa lådor och pappersbuntar som är brandskadade. Jag kommer ihåg att jag läst något om ett bombattentat mot ‘åttiofyran’ som lokalen också kallas. Jag går ut ur rummet och fortsätter genom nästa dörr som leder till själva ‘disken’ där man säljer mellanöl för en och femtio. En kopp kaffe eller te kostar lika mycket. På en hylla ligger en rad tidskrifter och bulletiner, Stormklockan, Zenit, Konkret, Socialismens ABC, m fl. Jag köper en öl och en ostsmörgås och går in till själva kaféet, som ligger innanför dörren mittemot ‘disken’. Kafé Marx liknar inte något annat kafé jag varit på. I mitten av rummet står ett stort runt bord omgivet av ett tjugotal röda stolar. Utmed väggarna står några småbord, likaledes omgivna av röda stolar. På ett bord står en gammal TV-apparat med bildrutan vänd mot väggen. På kortväggen hänger ett porträtt på Karl Marx omgivet av ett par röda fanor. På den andra väggen finner jag Che Guevara, Fidel Castro, Lenin, Mao Tse Tung och Ho Chi Minh, samt en karta över Vietnam där alla platser som är befriade av befrielsefronten FNL är inprickade med röda miniatyrflaggor. Det sitter ett tiotal kamrater och debatterar över var sin öl eller kopp kaffe. Jag måste emellertid sticka nu, så jag går ned för trappan mot bakgården. Inom några minuter är jag ute på Kungsgatan igen.”

Du-reformen 1967 var rätt oskyldig jämfört med 1968, men inte det underliggande budskapet som ju var att vi alla var lika mycket värda. Före du-reformen förväntades ungdomar att tilltala vuxna med “Ni” och vanligt folk skulle tilltala folk med makt på samma sätt. I skolan sa vi elever fortfarande magistern och fröken till våra lärare, men det var inte lika självklart efter reformen.

Det talades också mycket om skoldemokrati under denna tid och höstterminen började med att varje klass skulle utse representanter till elevrådet. När magistern bad om förslag vart det tyst i klassen tills någon sa mitt namn, kanske mest för att retas. Sedan räckte Lars-Erik upp handen. Han hade redan avverkat ett år i elevrådet och ville fortsätta med det, så det blev vi två från 9g1.

Någon vecka senare samlades alla representanter i ett klassrum för välja en ledning och diskutera vilka frågor vi skulle driva. Carl och Mikael var där från 9g3 och de nominerade mig som ordförande och Lars-Erik som kassör. Så kom det sig att jag blev elevrådsordförande.

Jag intog katedern och öppnade diskussionen om vad elevrådet skulle syssla med. Den stora frågan var de nya ordningsregler som rektorn föreslagit och den enda synpunkten som kom fram var att vi elever borde få vara inne på rasterna om vi ville det. Så tog den beslutande församlingen en resolution som krävde att eleverna skulle få vara inne på rasterna.

Elevrådet hade ett eget kontor på andra våningen och dit hade bara jag och Lars-Erik nycklar varför vi inte behövde gå ut på rasterna om vi inte ville det. Och elever som hade något ärende till elevrådet kunde förstås också vara inne om vi släppte in dem vilket gjorde oss till grindvakter. En gång knackade Bettan och hennes väninna Titti på och de blev förstås insläppta trots att de inte hade något annat ärende än att de ville vara inne den rasten. Bettan var den sexigaste tjejen i skolan. Hon brukade gå omkring i kortkorta kjolar och hade ett sött ansikte. De slog sig ned i var sin fåtölj och småpratade medan jag skrev ut protokollet från BF-mötet.

“Vad skulle vi göra med resolutionen?”

“Vi måste framföra kravet till räkan,” sa Lars-Erik.

Sagt och gjort. Vi gick till rektorsexpeditionen och tryckte på knappen. När den lyste grönt klev vi in.

"God dag. Jo, det är så att vi kommer från elevrådet,” började jag osäkert medan jag såg mig omkring i rummet.

På väggen bakom rektorn massor av böcker. Utredningar. Pärmar. Tidskrifter. Till höger om oss ett fönster med utsikt över skolgården. Mellan oss och rektorn ett stort skrivbord som bastant avskilde oss från auktoriteten och böckerna. Han satt i sin mörkbruna läderfåtölj och bakom Lars-Erik och mig stod två moderna stolar.

“Jaha. Och vad har ni för är-rende,” skorrade han och avbröt mina tankar.

“Elevrådet tog en resolution på vår beslutande församling där vi kräver att få vara inne på rasterna om vi vill,” sa Lars-Erik.

“Mmnjaaä, det kan jag nog icke godkänna. Föräldraföreningens styrelse och dess ordförande, hovrättsassessor Fahlander stöder min uppfattning att eleverna ska ha frisk luft under rasterna. Och skolmyndigheterna och skolöverläkaren har också rekommenderat att eleverna ska vara ute på rasterna.”

“Ja, men det är väl elevernas ensak om de vill gå ut eller vara inne. Det är ju ofta så kallt ute. Vi vill inte bli tvingade att vara ute,” invände jag.

“Nja, vi i skolstyrelsen kan nog inte acceptera detta resonemang och vi anser att det är lämpligast för eleverna att vistas utomhus under rasterna. Det måste Videmark förstå,” började han och upprepade sina i vårt tycke byråkratiska argument.

Medan han pratade på funderade jag på om jag inte skulle kunna sätta mig ned. Stolen är ledig, tänkte jag. Han sitter. Jag är trött. Jag har alltså logiskt sett rätt att sätta mig ned och gjorde slag i saken, men ack vad jag bedrog mig. Rektorn for upp ur sin fåtölj och började ryta.

“Nä, men va gö-ör Videmark??? Jag har icke bett Er sitta ned. Någon hyfs får det väl ändå vara!”

Jag kom upp i stående igen, snabbt som om jag satt mig på glödande kol, varpå han satte sig ned igen, tillfredsställd över att ha återställt maktbalansen. Vår diskussion fortsatte, vi stående, han sittande, tills skolklockan ringde in nästa lektion och vi måste gå. Så slutade min första förhandling.

“Gubbjävel,” mumlade jag efter att ha stängt dörren.

Rektorn hade vunnit första ronden, men vi i elevrådet gjorde oss klara för rond två, som var att ge ut en skoltidning. Elevrådet tillsatte en redaktion som bestod av mig, Carl, Mikael och ett par till.

Första numret slog ned som en bomb, inte minst tack vare omslagsteckningen som liknade skolan vid ett fängelse, komplett med taggtrådsstängsel och vakttorn. I ledaren skrev vi att tidningen var partipolitiskt bunden till alla partier och bad läsarna att själva rätta “alla grammatiska fel eller stavfel.” När det gällde debatten om skoldemokrati skrev vi att “vi är förbannat besvikna på skolöverstyrelsen som inte har uppfostrat oss mer demokratiskt i skolan.” Och i en annan ledarkommentar försvarade vi bruket av svordomar i tidningen.

Vår kemilärare som när det gäller skoldemokrati sagt att “ger man dem lillfingret så tar de hela handen” vart så arg att han slängde sitt exemplar i papperskorgen och vägrade dela ut tidningen.

Under en skoldans fick jag besök på elevrådsexpeditionen av hovrättsassessor Fahlander som försökte tala förstånd med mig om skoltidningen och särskilt en personlig attack på rektorn i en insändare. Jag lyssnade artigt och lovade att ta upp saken med redaktionen, men hänvisade också till tidningens policy som var att inte censurera elevernas insändare.

Andra numret fortsatte i samma stil som det första. Omslaget hade en teckning där en piprökande man som påminde om rektorn attackerade elever som rökte på skolgården med ett plakat. Rätten att röka på rasterna sågs på den tiden som en fråga om skoldemokrati. En flicka i 9h föreslog i en insändare att alla skulle sätta i gång och röka på samma gång. “Rektorn får säga vad han vill. Det struntar vi i!”

Andra insändare klagade på tidningens vänstervridning, en kritik som vi besvarade på ledarplats:

“Tidningen har titulerats med de mest olika namn alltifrån ‘djävla kommunistblaska’ till ‘en mycket bra tidning’ (det sista är faktiskt sant.) Artikeln om ‘Friden i Svenssons vardagsrum’ var kanske vänstervriden, men vi ansåg den vara så intressant att den borde vara med. En del insändare var också vänstervridna, men det är inte redaktionen som skriver alla insändare. Vi har fått för lite borgerliga insändare om politik men desto fler vänsterinriktade. Så det är alltså borgarnas eget fel om vissa inslag i tidningen var kommunistiska.”

Mikael gick i samma klass som Carl och bodde tillsammans med sin mamma och storasyster i ett av höghusen nära Västerbergs centrum. Pappan bodde inne i stan.

Vi blev vänner och träffades under en tid nästan varenda dag efter skolan. Han gillade att spela schack och tog spelet på stort allvar medan jag mest spelade för att det var kul. Han var pacifist och jag var också pacifist ett tag, men tröttnade efter att ha blivit attackerad på skolgården av ett par tvillingar som gick i Mikaels klass. Det var i början på vintern och jag hade min nästan två meter långa blåa halsduk på mig. Killarna var småväxta, men de var två och lyckades få tag i var sin ända och försökte strypa mig. Jag försökte praktisera icke-våld, men till slut gav jag upp, ryckte åt mig halsduken och jagade i väg odågorna. Pacifismen hade visat sig opraktisk, åtminstone på skolgården.

Mikael var också intresserad av tjejer. När vi åkte på en konferens för nya elevrepresentanter flörtade han med två tjejer och lyckades övertala dem att komma till vårt hotellrum. Han skröt och sa att han kunde hypnos. Den ena tjejen gick med på att sitta på en stol mitt i rummet medan Mikael försökte hypotisera henne. Han höll på i en kvart tills hon tröttnade och försvann med sin väninna.

En kväll när vi träffades hade han just sagt farväl till sin flickvän Lotta som hade halvlångt brunt hår och precis som honom var lång och tanig. Han sa att hon i själva verket gillade mig och föreslog att jag skulle ta över henne. Det var väldigt bra att ha en tjej sa han och tillade att han fått ta henne på brösten. Jag minns att jag tyckte att hela saken var konstig och sa att hon inte var i min smak.

Frågan om tjejer var nästan alltid på tapeten när vi inte diskuterade världsläget. En gång när vi satt hemma hos mig och snackade brudar föreslog han att jag skulle ringa upp någon av tjejerna i klassen och be henne komma över. Det tog emot, men till slut lyckades han få mig att ringa Stina som varit med i diskussionsklubben under våren. Hon vart glad och ville gärna komma över. Mikael var nöjd med sin insats och gick hem till sig.

Det ringde snart på dörren och hon kom upp på mitt rum. Jag tände den röda lampan och satte på en skiva. Det dröjde inte länge förrän vi kysstes och hånglade i min säng. Det var skönt förstås, men jag var inte intresserad av henne. Vi gick i samma klass, så det skulle bli generande att möta henne nästa morgon. Jag låtsades som att det regnade och det gjorde hon med.

Det fanns en automat på en vägg alldeles vid Västerbergs torg. Man såg aldrig någon använda den och man ville absolut inte bli sedd framför den. Det var en kådisautomat och för mig var det som att den kallade på mig varje gång jag såg den. Jag ville som många pojkar i den åldern bli av med min oskuld och det utan att göra någon flicka med barn, så jag behövde kondomer, men jag ville som sagt inte bli ertappad med att köpa dem. Det låg något genant och skamligt i hela affären. Automaten erbjöd anonymitet, men bara om man inte blev sedd.

Jag företog många expeditioner till torget för att skaffa mig det nödvändiga skyddet, men nerverna svek mig gång på gång och ett par gånger när jag stannat för ett ögonblick framför automaten med mina tre kronor i min darrande hand hörde jag steg och fortsatte raskt min promenad med bultande hjärta. En gång fann jag mig framför automaten en mörk vinterkväll och det var tyst och inte en människa syntes eller hördes. Jag tog fram mina kronor och stoppade in dem en efter en. De rasslade metalliskt när de ramlade ned i behållaren, men när jag försökte dra ut facket med kondomerna så gick det inte. Jag ryckte och drog och bankade på maskinen, men utan resultat. Den måste ha frusit av kylan. Frustrerad, generad och tre kronor fattigare skyndade mig hem.

Så småningom lyckades jag emellertid köpa mitt paket och såg alltid till att jag hade ett par kådisar i plånboken ifall jag skulle bli lycklig en kväll.

I början av december ockuperade vi skolans aula. Det var en spontan aktion som började med att några killar i 9g3 samlades i aulan och sa att de tänkte stanna inne på lunchrasten. Jag och Lars-Erik fick nys om saken och gick dit för att se vad som stod på. Det dröjde inte länge förrän vi anslutit oss till protesten.

Rektorsexpeditionen och lärarrummet låg en trappa upp och hade utsikt över aulan, så det tog inte många minuter innan rektorn kom ned och uppmanade oss att lämna aulan och gå ut. Ingen lydde, vilket gjorde honom paff. En av eleverna satt nonchalant på golvet och lekte med sin fällkniv.

Rektorn uppmanade oss än en gång att lämna aulan och skrev sedan upp alla som vägrade. Några dagar senare kom ett brev hem till våra föräldrar med en rapport om incidenten som de måste skriva på. Pappa skrev på, men sa inte så mycket om saken. Kanske såg han det som ett pojkstreck och tyckte inte att det var så farligt.

Min svensklärare bortsåg för det mesta från politiken i mina uppsatser, men det gällde inte en som var inspirerad av Göran Palms bästsäljande bok Indoktrineringen i Sverige. Ämnet var “Kritik och debatt i dagens svenska samhälle”.

Indoktrinering är ett ord som används allt oftare i dagens svenska samhälle. Jag anser att man i Sverige liksom i många andra kapitalistiska stater använder indoktrinering för att skydda vår kapitalistiska samhällsstruktur.
(Magistern: Ännu effektivare i ett land med sträng censur! Här har vi dock vänsteråsikter, alltså en motvikt!)
I händerna på kapitalägarna och deras beskyddare, i Sverige regeringen, är indoktrineringen mycket farlig och dessvärre oerhört effektiv. För att undvika kritik och missnöje med det kapitalistiska samhället använder man sig av olika hjälpmedel för indoktrinering. Jag skall här försöka redogöra för några av dem:
Skolan är ett mycket effektivt och lönsamt instrument för styrning av elevernas samhällsåskådning. Redan i lågstadiet försöker man få eleverna att acceptera och flyta in i vårt nuvarande orättvisa samhälle.
(Magistern: Vårt samhälle=Sverige är ej orättvist för den uppväxande generationen. Du menar antagligen Sverige som kapitalistiskt land i motsats till u-länderna.)
De som har lätt för sig med skolarbetet får beröm, kallas duktiga, får höga betyg och kanske ett premium. Har man däremot inte fötts med en läsbegåvning eller är inte lika mogen som sina ”duktiga” kamrater får man varken beröm, höga betyg eller premier.
(Magistern: Har förändrats mycket! Dock måste man utgå från att människor har olika förutsättningar. Inte ens det mest likriktade land har människor med samma IQ.)
Man kallas dessutom lat och dum.
(Magistern: Inte om man arbetar efter sina förutsättningar.)
Kristendomsundervisningen lurar i barnen en massa dravel om att Gud skapade jorden på sex dagar (han vilade sig på den sjunde,) historien om Adam och Eva, samt mycket liknande nonsens.
(Magistern: Du slipper tro!).
Barnen får i skolan en positiv inställning till tron på ett högre väsen. Dessa faktorer hämmar barnens fantasi och får dem att tro att man bör acceptera och foga sig i alla regler som bourgeoisien har ställt upp.
(Magistern: Vad ska man då säga om Mao-kulten? Våldsamma tankesprång!)
Man ger barnen den felaktiga föreställningen att de lever i ett samhälle där total frihet, demokrati och rättvisa råder. På lågstadiet lägger man grunden till den reaktionära och ofta antikommunistiska propaganda som frodas i Sverige. På mellanstadiet för man in tankegångar kring Västerlandets så kallade fördelar gentemot andra världsdelar. Dessa når sin kulmen på högstadiet där vi får veta att ”hög standard”, det är att ha flest bilar, diskmaskiner, TV-apparater och sedlar per invånare. Att Sverige, till exempel, är ett av de ledande länderna när det gäller självmordsstatistiken får de flesta elever aldrig veta. Om de socialistiska länderna får eleverna sällan någon saklig information.
(Magistern: Sakligt: Även dessa länder använder indoktrinering. Utmålar bl.a. oss (inkl. Dig själv) som kapitalistiska skurkar!)
I läroboken Nutidens Samhälle (lärobok i samhällskunskap för årskurs sju till och med nio) finns Folkrepubliken Kina inte ens med i sakregistret. Är det en tillfällighet att världens folkrikaste stat inte finns med i en lärobok i samhällskunskap?
(Magistern: Beror på att vi i sak vet så väldigt lite. Det ljusnar dock: Snow’s film häromsistens i TV. Kina får här skylla sig självt. Du har en Kina-kult; ej saklig kunskap om Kina. Du förstår ej att Kina slagit en järnring runt landet under en uppbyggnadsperiod. Nu börjar man släppa in folk, dock bara i 10-tal.)
Indien kallas i samma bok ”världens största demokrati”, USA kallas ”världens rikaste nation.
(Magistern: Sakligt rätt!)
Man upplyser inte om att tjugo miljoner människor svälter i USA.
(Magistern: Det upplyste CBS om i ett TV-program för 4 månader sedan!)
Denna bok liksom en del andra läroböcker sprider en förvanskad bild av kommunismen och det som har med kommunism att göra.
(Magistern: Du har själv gjort skillnad på riktig kommunism och tillämpad kommunism! Hur är det med tankeskärpan!!? Definitionssak alltså!)
Indoktrineringen hittar man också på många andra ställen i samhället, till exempel i de reaktionära amerikanska serietidningarna, i massmedia som genomsyras av borgerliga uppfattningar. De usla, våldsdyrkande TV-serierna, Ironside, High Chaparal, Laredo och Mission Impossible proppar oss fulla med reaktionära fördomar och ett glorifierande av våldet.
Jag har här velat påvisa den dåliga form av indoktrinering, som man hittar i vår kapitalistiska stat Sverige. Jag hinner tyvärr ej behandla den positiva indoktrinering som förekommer i Kina och i den amerikanska medborgarrättsrörelsens skolor.
(Magistern: Var finns friheten och den mänskliga lyckan? Måste den indoktrineras in?
Ämnet: Ej det angivna, utan Förhatlig kapitalistisk indoktrinering i vårt land. Detta ger en 1 på gymnasiet, ofelbart! Det är ett krav i alla länder att en skribent håller sig till det ämne han har angivit i rubriken!
Språkligt: Mellan 4–5!)

Mina betyg från höstterminen var bra, så jag oroade mig inte för vårterminen som var den sista före gymnasiet. Jag gick på politiska möten varje vecka och deltog i marxistiska studiecirklar. Vi läste de marxistiska klassikerna, plus Leo Hubermans Människans rikedomar, Baran och Sweezys Monopolkapitalet och Jan Myrdals Rapport från kinesisk by.

Vi kände ett enormt behov av att förstå världen, men inte bara det. Vi förstod nästan instinktivt Marx elfte tes om Feuerbach som sa att “filosoferna har endast på olika sätt förklarat världen, men vad det gäller är att förändra den.”

Och vi var förvissade om att det var just det vi gjorde när vi demonstrerade, drog stenciler, delade ut flygblad, samlade in pengar till FNL och sålde tidningar utanför Systembolaget. Vi var aktivister! Och vi var övertygade om att allt var möjligt.

Våren 69 gav vi ut en ny skoltidning som vi döpte till Kamraten. Namnet var en ordlek eftersom vi skrev den för våra klass- och skolkamrater, men kamrat var också det tilltal vi revolutionärer använde.

Det första numret var trots det ganska milt. I ledaren diskuterade jag stressen i skolan:

“På lång sikt tror jag det är förnuftigt att satsa på ungdomen eftersom det är de som skall ta över samhället i framtiden. Har vi råd att skicka raketer till månen och har vi råd att missköta stora odlingsbara områden i den tredje världen så har vi råd att låta ungdomen studera i harmoniska skolor.”

Det andra numret var emellertid allt annat än milt. Verklig skoldemokrati var “ett ordentligt slag i ansiktet på kapitalismen” förklarade en artikel på ledarplats. Numret var en brandfackla och reaktionen lät inte vänta på sig. Inom ett par veckor dök det upp en mottidning som hette Tribunen där redaktören skrev att Kamraten var en “kommunistblaska” vilket förstås var sant. Vårterminen led mot sitt slut, men vi gav inte upp utan satte ihop ett tredje nummer och gick ned till vaktmästaren med stencilerna. Han var vänlig, men sa att han inte fick trycka någonting för oss innan han tryckt ut en massa stenciler han just fått från rektorn. Carl och jag beslöt att skolka från eftermiddagens lektioner och åka in till Kafé Marx med stencilerna. Ett par timmar senare var vi på väg hem med Kamraten nummer 3 som vi delade ut nästa morgon.

“Stort skoj: Rektorn tycker och tänker” stod det med krigsrubriker på första sidan.

Vi hade kommit över det nummer av Lärartidningen där rektorn sa att vi stormade fram som i den kinesiska kulturrevolutionen. Han hade en poäng, men faktum var att det vi tog efter var ungdomsrörelserna och studentprotesterna i Europa och USA.

"De talar så mycket om indoktrineringen i skolan. Det beror förstås på att de inte delar våra värderingar. Men för oss andra finns det knappast någon indoktrinering, annat än i den meningen, att vi enligt läroplanen ska fostra eleverna till medlemmar i det demokratiska samhället i den västerländska demokratin med representativ demokrati osv. Jag har tvärtom det intrycket ibland, att skolans undervisning är så neutral att den inte förmår engagera."

Två dagar efter Kamraten nr 3 kom ett extranummer av Tribunen där redaktören levererade en bredsida mot mig. Jag satt på elevrådsexpeditionen och funderade på hur vi skulle svara när tre lärare dök upp. De var förbannade över påhoppet och misstänkte att reaktionära lärare hjälpt Tribunen. Snart satt vi runt mitt skrivbord och filade på ett giftigt svar.

Terminen var så gott som slut och ingen trodde nog att vi skulle ha tid att komma igen, men efter ett par timmar sprang jag ned till vaktmästaren med en stencil för ett extranummer av Kamraten som vi delade ut på terminens sista dag.

Eftersom vi deltog i det vi då kallade basarbetet och gick på mötena i vår lokalgrupp fick vi delta på VUF:s kongress som hölls på biografen vid Brommaplan. Carl, Mikael, Nisse och jag åkte dit och där satt redan ett par hundra unga revolutionärer i biograffåtöljerna. Nästan omedelbart efter att mötesordföranden förklarat kongressen öppnad räckte en av delegaterna upp handen och sa “ordningsfråga!”

Han fick ordet och höll ett litet tal där han klagade på att dagordningen sänts ut två veckor för sent och att punkterna sju och åtta borde flyttas fram så att diskussionen om valberedningen kom före lunch. Innan han var klar reste en annan delegat en ordningsfråga i ordningsfrågan och började argumentera passionerat mot den första ordningsfrågan. Sedan följde ännu en ordningsfråga och ännu en. Vi nybörjare tappade snart räkningen och förstod inte vad som stod på. Det skulle ta två timmar innan alla ordningsfrågorna klarats av och då var det dags för lunch. Under eftermiddagen blev det heta diskussioner om förbundets politik och förhållande till vpk. VUF var ju partiets ungdomsförbund, men de flesta talarna ville inte ha någonting att göra med vpk som i deras ögon inte var mer än ett stödparti åt sossarna och hade svikit kampen mot USA-imperialismen. Motsättningarna var hårda och när det stod klart att det inte skulle gå att uppnå någon enhet om programmet beslöt kongressen att ge Verkställande Utskottet i uppdrag att utforma en ny politisk plattform och sedan inkalla en extrakongress.

På den tiden pågick livliga diskussioner om hur socialismen borde se ut. Vi gick på föreläsningar och teach-ins för att lära oss mer om Kina och Kuba. Många progressiva hade affischer på Fidel och Che Guevara i sina sovrum bredvid Jimi Hendrix och Rolling Stones. Dessa socialistiska paradis attraherade inte bara unga revolutionärer utan också akademiker och kulturpersonligheter som åkte på guidade turer och återvände med en positiv bild av Castros Kuba och Maos kulturrevolution.

Vi läste Peking Review, China Reconstructs och Bildtidningen Kina. Den senare var full av vackra landskap, leende bönder och de obligatoriska porträtten på Ordförande Mao. Jag kommer ihåg att jag visade ett nummer för pappa som skeptiskt kommenterade att nästan alla bilder var på Mao och Lin Biao, som just blivit utnämnd till Maos efterträdare.

Personkulten var ett dilemma för oss unga maoister, men vi skyllde det på att Kina var ett underutvecklat land, så det var egentligen inte Maos fel. För oss var kulturrevolutionen ett sätt att förhindra att revolutionen stagnerade som i Sovjet. Vi tog bilderna på entusiastiska rödgardister som ett bevis på att Mao tillämpade masslinjen. Jag minns att Carl, Mikael och jag en gång diskuterade personkulten hemma hos Mikael, som sa att den var skrattretande, vilket jag höll med om, men tillade att vi inte skrattade åt kineserna, utan med dem. Mina vänner tyckte att det var en utmärkt distinktion.

Frågan om Stalin var en ännu hetare potatis. Vi hade förstås hört talas om hans utrensningar och brutalitet, så det var en knepig fråga. Under normala omständigheter skulle det vara svårt att förstå hur någon kunde försvara en sådan ledare, men jag skriver detta i ett USA där Donald Trump är president och en stor del av befolkningen avgudar honom. Det är som att de troende lever i en alternativ värld med alternativa fakta. Och så var det med Stalin. Jag minns ett möte i den stora samlingssalen bakom Kafé Marx där frågan om Stalin debatterades inför hundratals unga revolutionärer. Först ut var den radikale kulturskribenten Bengt Alexandersson. Han stödde sig på Robert Conquests bok The Great Terror som i hans ögon bevisade att Stalin tagit livet av bolsjevikernas gamla garde, var ansvarig för den blodiga kollektiviseringen och tvångsarbetslägren i Sibirien. Han citerade Conquests bedömning att 15 miljoner människor dött på grund av Stalins terror.

En bunt trotskister applåderade när han var klar medan de flesta av oss andra satt tysta i väntan på professor Bo Gustafsson, som var en av KFML:s grundare. Han började med att citera officiell sovjetisk befolkningsstatistik som i hans ögon visade att siffran 15 miljoner var orimlig. Och vad gällde utrensningarna så hade Stalin enligt honom visat ett förvånande tålamod när det gällde att vinna över den politiska oppositionen som tvärtom bara skärpt sina attacker. De utnyttjade också misstag under kollektiviseringen, men det var misstag som även Stalin erkände. Och när de fascistiska staternas hot mot Sovjet växte började en del i oppositionen konspirera mot partiet och regeringen. Han citerade två amerikaner, en historiker och en diplomat, som bägge försvarade Moskvaprocesserna, vilka i deras ögon var ett försök att förhindra uppkomsten av en femtekolonn om landet invaderades av Hitler.

Men visst hade även Stalin sina fel, sa professorn och hänvisade till Lenins brev till den 13:e partikongressen 1924 där han kritiserade Stalin för att vara alltför grov, intolerant, oartig, inte tillräckligt omtänksam och dessutom nyckfull. Det var enligt Gustafsson dessa fel bidrog till att Stalin under den “tillspetsade och komplicerade klasskampen på 1930-talet” alltför mycket “förlitade sig på säkerhetsorganen i stället för på folket, bröt mot den demokratiska centralismen, blandade samman motsättningar inom folket med motsättningarna mellan folket och folkets avgjorda fiender, inte lyssnade på kritik, inte rättade fel i tid osv.” Det var förstås allvarliga fel, men vi måste när vi diskuterar Stalin “göra en allsidig bedömning av honom och fastställa det väsentliga i hans historiska insatser och politiska linje. Och då tror jag vi kan säga att förtjänsterna överväger felen.”

Stalin var med andra ord inte mer än en människa som hamnat i en väldigt svår situation. Som pionjär fick han betala ett högre pris, vilket emellertid gjorde det lättare för efterföljarna. Och för att riktigt lugna oss unga revolutionärer avslutade han sitt tal med att slå fast att socialismens födslovåndor är relativt korta och lindriga jämfört med den kapitalistiska imperialismens sekellånga hunger, förtryck och folkutrotning.

Så såg vår alternativa verklighet ut och den passade kanske inte helt oväntat in perfekt i den bild som Mao och de kinesiska kommunisterna målat upp. Stalin hade sina fel, men han var likaväl en av de “fem stora.”

Så här i efterhand kan man fråga sig varför det var så viktigt att försvara en död och begraven ledare, men det är inte konstigare än att folk råkar i luven på varandra över religiösa, etniska och kulturella traditioner som kan verka nog så obetydliga för en utomstående.

Sett i ett riktigt långt perspektiv var brottet mellan KKP och SUKP en av många historiska “schismer” som följt på successionskriser. Efter Muhammeds död 632 uppstod en strid om vem som skulle ta över efter honom, vilket med tiden ledde till Islams uppdelning i sunni och shia. År 1054 klövs den katolska kyrkan i en östlig och en västlig gren och 1378 sprack den västliga med följd att katolikerna hade två påvar som förbannade varandra, en i Avignon och en i Rom. (Under en tid fanns det faktiskt tre påvar samtidigt).

För folk som genomlevde dessa schismer var det viktigt att känna igen de rätta tecknen och tolkningarna, för orden var inte bara ord, utan signaler för att identifiera vänner och fiender och vem man kan lita på. Vilka ord och ledare vi tror på får praktiska konsekvenser, vare sig ledaren heter Stalin eller Trump.