InterRail - Min framtid är med folket (Utdrag 4)

InterRail kortet, som introducerades 1972, öppnade Europa för ungdomar under 21. Den som köpt kortet kunde sedan åka tåg gratis i 21 europeiska länder. Eftersom jag låg i lumpen fick jag vänta till nästa år innan jag kunder resa. Pelle och jag hade tänkt åka tillsammans, men han fick ett sommarjobb, så jag åkte på egen hand.

Kortet gällde i en månad, men det fanns en hake och den var att det inte gällde i det land man köpt det, så jag inhandlade mitt på Åland så att skulle gälla i Sverige. När avresan närmade sig beslöt jag mig för att lifta till Danmark dagen innan det började gälla som var 14 juli. Det kändes dumt att bränna en dag på att åka tåg i Sverige. 

Pappa körde mig från sommarstället på norra Öland till en påfart vid E22:an utanför Kalmar. Det tog flera timmar innan jag fick min första lift som tog mig till Ronneby. Jag blev avsläppt vid en Sibyllakiosk där jag köpte en varm korv och sedan vandrade ut ur stadens centrum tills jag hittade en plats som verkade vara bra. Jag stack ut tummen och där blev jag stående medan eftermiddagen gick. Solen sjönk sakta och när den försvunnit bakom träden vid horisonten började det bli kallt. Jag satte mig ner vid vägrenen och funderade på om jag skulle tvingas tillbringa natten i skogen då en Saab 96 stannade hundra meter framför mig. Föraren ropade genom det öppna fönstret och frågade om jag ville ha lift. Jag for upp fortare än kvickt, grep min packning och ropade JA medan jag sprang mot bilen. Placerade försiktigt min ryggsäck bredvid gitarren i baksätet. Han var på väg till Köpenhamn för att träffa en tjej och frågade om det var okej att åka via Helsingborg eftersom det var billigare att ta färjan därifrån och det hade jag förstås ingenting emot. 

* 

En vecka senare satt jag i ett tåg som långsamt och gnisslande rullade in mot Termini, Roms centralstation. Det var halv åtta på fredagsmorgonen. Vagnarna skakade och slamrade varje gång tåget passerade en växel. Trött och stel i kroppen efter en natt i sittvagn tog jag ned min ryggsäck och packade undan min tröja. Jag klev av tåget och kände värmen från lokets brummande dieselmotorer när jag gick bort mot stationsbyggnaden. Det fanns lediga förvaringsboxar, men de största var för små för min ryggsäck, så jag fick ta loss tältet och sovsäcken för att kunna stuva in allting.

Termini var modern och funktionell, men inte alls lika imponerande som Paris katedraler av järn och glas. Mitt emot entrén hittade jag ett café där jag beställde en cappuccino och brioche och började studera turistkartan jag fått på stationen. Mitt mål var Colosseum där jag hoppades möta Emma och Frida som föreslagit att vi skulle träffas där den tjugonde juli.

Det var inte mycket trafik på Via Cavour, men gatan var kantad av en massa Fiat 500, 600 och 128, plus en och annan inklämd Vespa. När jag svängde av in på Via degli Annibaldi kunde jag se Colosseum. Jag minns att jag gick runt norra sidan på jakt efter bra kameravinklar, men också att det var svårt att fånga helheten. Framför entrén stod ett halvt dussin hästdroskor och en glassförsäljares scooter, men turisterna hade inte börjat anlända så det hela gav ett sömnigt intryck sånär som på tre svartklädda nunnor som energiskt korsade gatan med sina silverkors dinglande från halsen.

Jag gick in i amfiteatern som var tom sånär som på ett par japanska turister. Jag gick omkring och plåtade, men tröttnade efter ett tag och slog mig ned på ett cementblock för att fundera på vad jag skulle göra. När vi bestämde mötesplatsen var det ingen som tänkte på när vi skulle träffas denna dag. 

Det blev en lång väntan medan solen steg och hettan gick från kvalmig till outhärdlig. Jag bestämde mig för att göra små utflykter och återvända varje hel timma. Klockan elva gick jag över till Forum Romanum som jag varken förstod eller brydde mig om, men där det i alla fall fanns skugga under pinjeträden. Sedan tillbaka till amfiteatern, men det var bara turister på guidade turer. Nästa utflykt handlade om att köpa vatten vilket inte var så lätt eftersom det nu var siesta. De flesta butiker hade jalusierna neddragna, men en bara till hälften. Ägaren var där och förbarmade sig över mig, så jag kunde återvända med en tvåliters acqua minerale.

När klockan var fem på eftermiddagen hade jag gjort sju utflykter som alla slutade med mig ensam vid den enorma arenan. Jag gav upp och gick tillbaka till Termini där jag köpte päron, apelsinjuice och ännu en flaska acqua minerale. Tog också reda på när tåget till Venedig skulle gå. 

Jag anlände till Venedigs centralstation Santa Lucia på lördagsmorgonen och gick till toaletten för att borsta tänderna och tvätta mig. Jag lutade ryggsäcken mot väggen och tog fram det jag behövde. Det fanns tre handfat. Det till vänster var fullt. Stopp i röret. Jag tog det mittersta när det blev ledigt, men det saknade varmvatten, så jag frågade killen till höger om mig om det fanns något varmvatten i hans kran. Han hette Yurik och tillhörde ett minoritetsfolk vid Kaspiska havet i Sovjetunionen. Han och två vänner hade flytt från Sovjet till Israel, men inte trivdes där, så de hade fortsatt till Italien och hoppades kunna åka till USA. När vi var klara packade vi undan våra saker och lämnade badrummet. Jag hittade en förvaringsbox för min ryggsäck, men fick inte plats med sovsäcken, så jag tog den med mig. Jag frågade Yurik om han visste var man kunde sova billigt i Venedig.

”Hotellen är väldigt dyra och det finns bara ett par vandrarhem och de är fullbokade. Men jag har hört att man kan sova gratis i de järnvägsvagnar som står parkerade på stationsområdet,” sa han.

”Har du gjort det?”

”Nej, men om du tänker på saken så ser man alltid vagnar som inte används på stationen. Jag har hört att de parkerar dem så att de kan använda dem nästa morgon.” 

”Det verkar rimligt,” sa jag.

Vi gick bort till slutet av en av plattformarna där det fanns en cementplatta som han använt för sin dagliga träning. Han var kortare än mig, men välbyggd och muskulös. Han sa att han tränat judo i halva sitt liv och läst i Moskva för att bli läkare.

Efter träningen återvände vi till stationsbyggnaden där vi träffade hans vän Stephan och dennes flickvän Lena. Stephan var lång och tanig och såg intellektuell ut med sitt långa svarta hår och glasögon. Han drömde om att flytta till Los Angeles för att jobba med medicinsk datateknik. Lena sa inte mycket om sina drömmar.

Vi promenerade genom stan och pratade medan vi gick. När vi passerade en gammal kyrka hörde vi klassisk musik från porten som stod på glänt. Yurik öppnade den försiktigt och vi gick in och slog oss ned för att lyssna på en liten stråkorkester som övade.

Yurik frågade efter middagen om jag ville hänga med honom och försöka hitta en sovvagn för natten. Hans vänner hade redan ett hotellrum, men han verkade vara mera äventyrlig. Jag gillade idén, men var orolig för min kamerautrustning. Stephan och Lena erbjöd sig att förvara den åt mig. Det var inget lätt beslut för jag hade ju precis träffat dem, men att ha kameran med på vårt äventyr var inte heller någon säker lösning så jag räckte över kameraväskan till Stephan.

Vi skiljdes åt och jag och Yurik gick till slutet av samma plattform där han haft sitt träningspass och hittade ett tåg som såg ut att ha parkerats för natten. Vi öppnade dörren till en av vagnarna, klev upp och gick genom tåget tills vi hittade en hytt som såg bra ut. Där rullade vi ut våra sovsäckar och kröp ner för att sova. Det verkade som att hans plan fungerade.

Vi sov snart, men vaknade av att vagnen skakade och hjulen gnisslade mot rälsen. Tåget var på väg! Jag tittade på Yurik och så tittade vi ut genom fönstret. Det såg ut som att tåget lämnat stationen och var på järnvägsbron som förbinder Venedig med fastlandet.

”Jävlars också,” sa jag.

Vi var skraja, men så stannade tåget och började rulla tillbaka mot stationen. Sedan stannade det igen och det vart tyst en stund tills vi hörde ljudet av dörrar som öppnades och stängdes. Och ljudet blev allt högre. Vi gissade att det måste vara en konduktör som inspekterar tåget före nästa resa. Vi rullade snabbt upp våra ryggsäckar och sprang bort från ljudet. Vad skulle hända om vi blev upptäckta? Skulle vi bli arresterade? Då fick jag en riktigt knäpp idé.

“Kom,” sa jag till Yurik och vi sprang ett par vagnar till.

Vi klev in i en sovvagnskupé där jag rullade jag ut min sovsäck och kröp till kojs. Han gjorde samma sak. Sedan låtsades vi sova.

Det dröjde inte länge förrän vi hörde steg utanför vår kupé och så öppnades dörren. Först vart det tyst, sedan hörde vi ett metalliskt knackande på glas.

”Signore! Signore! Mister!”

Jag låtsades vakna och tittade med spelad förvåning på inkräktaren. Sedan vaknade Yurik och tittade först på mig och sedan på den fryntlige konduktören i sin skrynkliga uniform. Jag smilade mot honom och sa på hemgjord fransk-italienska:

“Pardonne, treno par Firenze, eh? Destinazione Firenze?”

Jag tog fram mitt InterRail Pass och räckte det till konduktören, som kliade sig i huvudet. Jag pekade på andra sidan av kortet där det fanns en förklaring på finska, svenska och franska.

”No, no, no,” sa han och skakade på huvudet. Sedan följde en lång harang som avslutades med en brysk uppmaning att “Go stazioni!”

“It seems that this train doesn’t go to Florence after all,” sa jag till Yurik, som låtsades bli förvånad. 

“Are we on the wrong train,” frågade han konduktören.

”Stazioni,” sa han igen och pekade mot terminalen.

”Si, si, stazioni,” repeterade Yurik och log sitt mest charmiga leende.

Varpå vi snabbt rullade ihop våra sovsäckar och skyndade oss mot dörren.

”Thank you, mille grazie, mille grazie,” ropade jag när vi hoppade ner på spåren och började spring mot stationen.

”Det var en mycket snäll man,” sa Yurik när vi var tillbaka i stationsbyggnaden. “Hemma i Kazakstan skulle vi ha blivit arresterade och hamnat i fängelse.” 

Det var nu fyra på morgonen och det enda vi kunde göra var att strosa omkring i en stad som var nästan overkligt tyst och fridfull, sånär som på duvornas hoande och fiskmåsarnas fajter över matrester som turisterna lämnat kvar. Det var kallt och fuktigt, så vi var glada när vi hittade ett café som var öppet. Vi slog oss ned och beställde in två caffe latte och där satt vi tills solen gått upp. Vi träffade Stephan och Lena klockan 8 som avtalat.

”Har ni sovit gott?” sa Stephan leende medan han räckte över min kameraväska.

”Fantastiskt, det var som en dröm,” sa Yurik.

Vi tog en vaporetto till Piazza San Marco där Stephan och Lena besökte Markuskyrkan, medan jag och Yurik gick omkring på torget. Han stannade utanför ett café och började prata med tre flickor och två killar som satt på en trappavsats. En av flickorna hade långt blont hår och spelade på sin gitarr. Jag slog med ned bredvid henne och började skala en apelsin med min fickkniv. Jag delade med mig av apelsinen till sällskapet som kom från Norge. Vi pratade och bytte historier om våra äventyr med InterRail och gav varandra tips om matställen och var man kunde sova billigt. 

23 juli, måndag

Jag och Therese sitter på trappan framför Centralstationen. Det är mycket varmt. I går kväll tog vi farväl av Yurik, Stephan och Lena som skulle till Rom. Mina norska vänner skulle också till stationen, så vi gick tillsammans, men hann inte långt förrän vi överraskades av ett oväder. Det började blixtra något alldeles vansinnigt. Hela himmelen lystes upp. Först undrade vi om det var fyrverkerier, men så kom regnet. Vi tog skydd i ett café och när regnet lättade fortsatte vi, men då började det hagla! Och vilka hagel sen. En del var stora som ärtor, andra som sockerbitar! Vi ställde oss under ett solskydd för att vänta ut det värsta. Sedan slutade det hela lika snabbt som det börjat.  

Kvart över sju på samma trappa vid centralen.

Jag känner mig lycklig, säker och lugn. Efter att Yurik och hans vänner dragit fick jag dela rum med de två norska gutterna som hittat ett billigt litet hotell. Vi åt frukost tillsammans i hotellets bakgård där vinrankor med gröna och röda druvor hängde från pergolan. Sedan packade vi, betalade för rummen, satte på oss våra ryggsäckar och började den långa sicksack-vandringen längs kanalerna till stationen. Vi låste in våra ryggsäckar och gick ut på en sista tur runt stan innan vi återvände för att ta tåget till Pescara som gick strax före åtta på kvällen. 

Vi hittade ett hotell inte långt från sandstranden och hyrde en bungalow för 3 800 lira. Tjejerna delade på ett rum och killarna det andra. Vi var dödströtta efter tågresan, så det första vi gjorde var att ta en rejäl siesta. På kvällen hamnade vi på ett diskotek tillsammans med några italienare vi träffat. Jag dansade barfota och klädd i blå jeans och min gamla slitna t-tröja. Först dansade jag med Hanna och sedan med en belgisk tjej som var där med sin italienska kille. Hon var mycket vacker, men sa att hon kände sig klumpig och osäker när hon dansade med honom eftersom han dansade så bra. 

Torsdag kväll. Jag satt i den stora dubbelsängen i vårt rum och pratade med Hanna, som helt klart var intresserad av mig. Sen dök Linda upp och slog sig ned vid fotändan. Vi pratade om författare och musik och om livets mening. Samtalet gled över på ett alltmer personligt plan. Så vaknade Therese och kom med i diskussionen. Linda frågade mig varför jag reste ensam och jag sa att min polare fick förhinder i sista stund. Hon frågade om jag hade en flickvän hemma och jag svarade att det hade jag inte vilket tyvärr också var sant. Therese frågade vad jag tyckte om dem som personer. Det var en knepig fråga eftersom jag flörtat med dem alla tre.

Jag sa att hon verkar envis och håller hårt på sin integritet som om hon försöker hålla världen på avstånd. Om Linda sa jag att hon är naturlig, självständig och lätt att få kontakt med. Om Hanna att hon är romantisk, men håller garden som om hon sårats. Det var tyst i rummet när jag slutat och vi kunde höra vågorna slå in mot stranden. Hanna sa efter en stund att hon ville gå ner till stranden och frågade om jag ville göra henne sällskap. Och det ville jag, men kände mig samtidigt en smula kluven.

Vi gick längs stranden och kände det ljumma medelhavet skölja våra nakna fötter. Jag tog hennes hand och hon lät mig, men jag visste inte vad jag skulle göra av den. Jag tänkte på Susan och Therese. Vad var det egentligen jag ville?

Det var som att kärleken för mig var ett abstrakt tillstånd utan historia eller framtid. Vare sig äktenskap, barn eller andra praktikaliteter figurerade i mina romantiska drömmar. Passion, begär och lust. Var det Platons dröm om att hela de två halvorna? Eller helt enkelt tanken på att hålla om en flicka, kyssa henne, älska med henne? Vad annat kunde en ung man drömma om? 

Vi var på väg från Pescara till Rom när vi hastigt och lustigt bestämde oss för att kliva av tåget i den lilla staden Carsoli som ligger 700 meter över havet. Det fanns ett pensionat mitt emot stationen där vi hyrde tre rum billigt. Det dröjde inte länge förrän vi träffat ett halvt dussin ungdomar från orten.

Under fredagseftermiddagen strosade vi runt i stan och försökte kommunicera över språkbarriären. En av tjejerna, Angelica, var en riktig skönhet. Hon hade bruna ögon och ett långt och vågigt gyllene hår. Hon hade tajta beige jeans och en åtsittande vit tröja som framhävde hennes byst. Om jag varit hemma i Stockholm skulle jag knappast ens vågat titta på henne, men här flörtade jag ohämmat och hon besvarade min flört.

Vid femtiden gick Angelica och hennes vänner hem, men lovade att komma tillbaka. Vi nordbor slog oss ned vid pensionatets restaurang för att äta middag. Vi beställde in spaghetti och vin. Det kostade bara 500 lira per person. Patron gjorde oss så småningom sällskap och bjöd på mer vin. Efter en stund kom hans fru ut och slog sig ned hon också, åtföljd av deras två söner som var åtta och tolv år gamla. Jag använde det lilla jag kunde av franska till att göra mig förstådd och fyllde i luckorna genom att teckna med händerna. När jag pekade på knivar och gafflar och glas och tallrikar och färger svarade pojkarna entusiastiskt. Med vinets hjälp var jag snart övertygad om att jag pratade italienska riktigt hyfsat.

Vi hade just betalat för middagen och tackat värdfolket när våra nya vänner återvände. Angelica hade bytt till en svart tröja. Hon frågade om jag vill ta en promenad upp till det gamla kastellet och det hade jag förstås ingenting emot. Vi gick längs en stenlagd gata som löpte i en spiral mot toppen. Då och då stannade vi för att beundra utsikten och hon poserade för bilder, men när jag försökte ta hennes hand drog hon den tillbaka och pekade på sina ögon. Detta var en liten stad där väggarna har både ögon och öron.

Angelica och jag tog farväl när vi kommit tillbaka till pensionatet och jag återvände till mitt rum där Hanna satt framför spegeln i sin blåa nattskjorta och långsamt kammade sitt långa hår. Hon sa ingenting, men jag förstod att hon var upprörd.

”Det var bara en knasig flört och ingenting allvarligt,” sa jag urskuldande medan jag klädde av mig och kröp ner under det tjocka täcket.

Mörkret föll och det blev kallt i rummet eftersom vi var uppe i bergen och det inte fanns några värmeelement i rummet. Hanna började huttra och sa att hon frös. Hon kröp ner i sängen och bad mig värma henne. Jag kände hennes kropp mot min och hennes bröst mot mitt bröst. Så kysstes vi och det stod klart att hon ville älska med mig och jag var redo, men när jag började lirka av henne hennes trosor frågade hon om jag älskade henne. Jag skulle kunnat ljuga, men det tog emot. Vi spelade uppenbarligen olika spel, så jag slutade och den avbrutna kärleksakten ersattes av en konversation. Jag sa att jag tyckte om dem alla tre.

”Men någon skillnad måste det väl vara,” föreslog hon.

”Det är klart att det finns skillnader,” sa jag, men hon ville ha ett mer specifikt svar.

Hon ville höra att jag älskade henne, bara henne, men hade jag sagt det, hade det inte bara varit en vit lögn, utan en rutten lögn. Sanningen var att det var Therese som först attraherade mig när vi träffades i Venedig, men hon verkade svår att vinna, så jag riktade mitt intresse mot Linda, som var smart och rolig och jordnära. Det var något med Hanna som stötte ifrån mig, kanske hennes underliggande sorgsenhet och hunger för kärlek, men det stod också klart att hon var den som ville ha mig och jag lät henne försöka erövra mig. Jag höll en viss distans, men det hade motsatt verkan. 

När jag vaknade på lördagsmorgonen fann jag en handskriven kopia av Arne Paasche-Aasens dikt De naere ting på mitt nattduksbord. ”Till Johan från Hanna” stod det längst upp. Jag läste den och budskapet var tydligt nog. Jag var en drömmare som inte förstod att uppskatta det jag hade rakt framför mig. 

Gå inn i din stue, hvor liten den er,

så rommer den noe ditt hjerte har kjær.

På ropet i skogen skal ingen få svar,

finn veien tilbake til det du har.

 

Den lykken du søker bak blående fjell,

kan hende du alltid har eiet den selv.

Du skal ikke jage i hvileløs ring,

men lær deg å elske de nære ting. 

 

Det var en fin dikt, men jag var inte redo att gå in i min stuga.

Vi checkade ut från pensionatet vid lunchtid på lördagen och drog på tur som norrmännen säger. Efter ett par kilometer upp i bergen kom vi till en bäck där vi slog upp våra tält. Jag hjälpte tjejerna att tvätta håret i bäckens kalla vatten och sedan åt vi från den matsäck som pensionatet försett oss med. Vi satt ute på sluttningen och beundrade utsikten. När solen gått ner drog vi oss tillbaka till våra tält. Jag sov ensam, men kunde inte undgå att höra Hanna och Lars skratta i tältet bredvid. Var det hennes hämnd eller behov av tröst? Jag antog att hon var stolt och ville visa mig att hon inte behövde mig. 

Jag kände mig söndrig. Hade jag gjort rätt eller fel? Uppenbart fel, men på vad sätt? Inte helt fel, i varje fall. Jag skulle vilja vända ut och in på min själ och tvätta den ren. Håller min levnadsfilosofi?

Det blev en jobbig natt. Jag hade burit mig illa åt mot henne och ville sedan jag inte stå för notan.

Jag funderade på att fara vidare ensam. Bättre att spara känslorna till efter resan. 

Vi återvände till stan nästa morgon och åt lunch på pensionatet. Signora kom ut och vinkade åt oss när vi gick till stationen med ryggsäckarna på. Mina vänner hade bestämt sig för att åka österut och ta en båt till Korfu medan jag fortsatte västerut. 

Jag anlände till Rom på söndagseftermiddagen och åt en halvdassig pizza på en restaurang inte långt ifrån Termini. Då hade jag gått omkring i tre timmar och letat efter någonstans att äta. Jag var för kräsen för de enkla ställena och för snål för de fina. Under tiden jag vandrade gata upp och gata ner drog den ena restaurangen efter den andra ned sina jalusier och plötsligt fanns det ingenstans att äta. Det var därför jag hamnade på en pizzeria vid stationen. Jag var trött och på dåligt humör och hade inte tålamod för stadens kaos och smuts. 

Lite senare tog jag en promenad utan någon annan plan än att jag ville se Peterskatedralen och så småningom stod jag på Petersplatsen. Kön var kort, så jag gick in och fann mig snart stående på det skinande marmorgolvet framför Berninis högaltare som är omgivet av fyra mörka, korkskruvsliknande pelare. När jag kom till Michelangelos Pietà som var inramad av glas hörde jag någon fråga mig på svenska om jag var svensk.

Det var en präst som frågade. Han var klädd i svart och hade en vit krage runt halsen. Han var kortare än mig, kanske femtio år och hade en begynnande flint.

”Varför är Michelangelos skulptur bakom glas,” frågade jag.

”Åh, det var en fruktansvärd sak som hände ifjol. En galen geolog attackerade skulpturen med en hammare och skadade den svårt,” sa han.

”Det är en fantastisk skulptur, men är det inte konstigt att hon ser så ung ut, alltför ung för att ha en 33-årig son,” sa jag. 

”Det är en god observation. Alltför många turister rusar förbi som om de måste avverka saker på guidebokens lista,” sa han.

”Är du också en turist?” 

”Nej, jag jobbar i Vatikanstatens hemliga arkiv, vilket tyvärr inte är fullt så spännande som det låter. Det är helt enkelt Hans helighets personlig arkiv.”

”Är det där Vatikanen förvarar de pornografiska samlingarna?”

”Ha, ha. Du är inte den första som frågat, men det är en myt, en mycket gammal myt. Vatikanen har förvisso stora konstsamlingar och en del målningar och skulpturer avbildar nakna kroppar, men det finns ingen pornografisk samling här.”

Jag gav honom en skeptisk blick.

”Om du har tid och lust skulle vi kunna fortsätta prata över en kopp kaffe,” sa prästen.

”Gärna det. Jag var på väg ut ändå,” sa jag.

Han tog mig till ett litet café på Via della Conciliazione, en gata som leder till Petersplatsen. Han beställde två espresso och sa att han hette Mikael Sten och hade varit jesuit i tio år.

”Vad tycker du om Peterskyrkan? För mig är det som en förstuga till himmelen,” sa han.

”Jag måste erkänna att jag är kluven inför den. Det är svårt att förneka dess skönhet, men det är också svårt att förneka att den symboliserar det feodala systemet. När jag stod därinne försökte jag se kyrkan från perspektivet av en fattig bonde på 1600-talet om han av någon anledning fått komma in. Vad skulle han ha tänkt om all prakten? Fick han en glimt av himmelen eller bara ännu ett bevis på att de rika kontrollerade både makten och härligheten?” 

”Nu hör jag verkligen att du är svensk,” sa han. “Lutheranerna har aldrig gillat Vatikanen och det är rimligt eftersom den byggdes för att bromsa reformationen som då svepte över Europa.”

”Hur kommer det sig att du bor i Rom, jag menar i Vatikanstaten?”

”Det är en lång och komplicerad historia. Jag växte upp under kriget och Sverige hade redan då blivit en ganska sekulär plats där den lutheranska kyrkan inte hade mycket att erbjuda när det gäller moralisk vägledning. Fruktansvärda saker pågick utanför vårt lilla land, men folk reagerade inte. De överlät saken till regeringen. Om det var något som var fel så var det bara att stifta en ny lag. Det fanns inget behov för att ta ställning och inga värden som kunde säga vad som var rätt eller fel. Det var åtminstone så jag kände det som en ung man som sökte meningen med livet,” sa han.

”Och så var det mina föräldrars skilsmässa som i mina ögon var fel, men på den tiden kunde ingen säga att det var fel. Allt var relativt. Min far var en affärsman som inte intresserade sig särskilt mycket för religion och moraliska dilemman. Jag tror att det var därför jag sökte efter någonting att hålla fast vid i en orolig värld. Om du frågade folk om sanningen skakade de bara på axlarna. Jag var upprörd över världen och ville förändra den. Jag ville gå emot strömmen och en av de värsta saker du kunde göra i Sverige var att bli katolik. Nu hade jag turen att trots kriget få tillfälle att bo i både London och New York. Jag gillade inte den anglikanska kyrkan, men i USA träffade jag studenter som var katoliker och de verkade veta vad de ville. Jag insåg att jag indoktrinerats mot den katolska kyrkan under hela min barndom och började gradvis öppna mig för nya tankar. Sedan var det musiken, som var en stor orsak till att jag drogs till den katolska kyrkan,” sa han.

”Men den katolska kyrkan har varit en väldigt reaktionär kraft i historien,” sköt jag in. “Jag tänker på inkvisitionen och annat. Och sedan har vi försäljningen av avlater och korruptionen. Det måste ha varit svåra saker att svälja, även om du tror på Gud.”

”Ja, det var många svåra problem jag jobbade mig igenom, men jag läste en massa och hade många diskussioner innan jag beslöt mig för att bli jesuit. För att förstå inkvisitionen måste du studera den i sitt historiska sammanhang. Det var en tid då väldigt få visade någon tolerans för oliktänkande. Dessutom var det en tid då Europa pressades hårt av både interna schismer och externa hot, som från mongolerna och ottomanerna,” sa han.

”Frågan om avlaterna var den som jag hade svårast att förstå. Jag kämpade med saken i över ett år innan jag fann ett svar jag kunde leva med, men jag har aldrig känt att jag måste försvara allt kyrkan säger eller gjort.” 

”Vad betydde det för dig att bli katolik under kriget? Om jag levat då skulle jag gått med i motståndsrörelsen,” utbrast jag. 

”Det var en sak som jag också tänkte mycket på och det var därför jag inte ville återvända till Sverige. Jag gick med i den brittiska armén 1943 för att slåss mot Hitler trots att jag i själ och hjärta var en pacifist. De sände mig till Holland där jag arbetade med motståndsrörelsen och senare hjälpte till att spåra flyende nazistofficerare. Kanske inte precis det du väntade dig av en ung präst,” sa han.

”Nej, inte alls,” sa jag efter en paus. “Min generation slåss mot imperialism och orättvisor utan religioner och kyrkor.”

”Som jag ser det kan religionen vara både en positiv och negativ faktor, men jag tror att det är väldigt viktigt att den står för något och vågar säga till sina medlemmar att de har val att göra. I Sverige hade religionen blivit väldigt vag. I mina ögon fungerade den som en bank där du av regeringen fick ett moraliskt konto vid födseln vilket du sedan kunde sätta in på och ta ut från bäst du ville under livet. Fast ingen brydde sig om balansräkningen! Och det var inte något för mig,” sa han. 

Min nästa destination var ön Île de Ré på Atlantkusten. Susan hade sagt att hon skulle vara där i början på augusti och att hon gärna ville träffa mig, men hon sa inte var.

Resan från Rom till La Rochelle tog över ett dygn. Jag fick byta tåg i Genoa, Marseilles, Bordeaux och La Rochelle, varifrån jag tog en färja till ön. Sedan liftade jag till campingplatsen där jag slog upp mitt tält och kröp in för att vila ett tag. När jag vaknade trodde jag först att det var morgon nästa dag, men insåg efter en stund att det var fortfarande var torsdag. Molnen var borta och solen sken. Jag tog en promenad från campingen till byn Le Bois Plage där jag köpte camembert och bröd som jag stoppade i min redan fulla axelväska. Sedan följde jag vägen mot La Couarde-sur-Mer som ligger 4 km bort. Klockan var halv nio och det började mörkna, så jag började lifta. Hade tur och fick nästan med en gång lift med en violinist som spelade i Bambergorkestern. Han hette Paul och sa att det är den näst bästa orkestern i Västtyskland efter Berlinerfilharmonikerna.

Han var ute för att sätta upp affischer om orkesterns spelningar på ön och jag erbjöd mig att hjälpa till. Vi åkte ända till Ars en Ré där vi mötte andra orkestermedlemmar. Vi fortsatte till ett par andra städer innan vi var klara med affischeringen. I S:t Clement stannade han och lät mig fortsätta tillsammans med Bertrand som var kort, hade kal hjässa och såg ut att vara runt trettiofem. Jag fick följa med honom till hans föräldrahem som låg alldeles i närheten.

Solen hade gått ned och det var mörkt ute när vi steg in genom en blå port i en vitrappad hög mur. Vi kom in i en liten gård med vackra slingerväxter och blommor som var osynliga från gatan. I köket bröts den vita väggen av en pastellblå fönsterkarm. Taket i vardagsrummet bestod av brädor uppburna av kraftiga tvärgående bjälkar. Allt trä var mörkt och vindpinat. De vitrappade väggarna avbröts här och var av små alkover med växter eller lampor. Nät och glaskulor prydde ena kortsidan tillsammans med stora krukväxter.

Jag och Bertrand blev omedelbart bjudna att slå oss ner vid middagsbordet där det redan satt sju personer. De andra hade nästan ätit klart, men det gjorde ingenting. Fram med nya tallrikar och så serverades vi soppa med vin och bröd till. Sedan krabba som de säkert själva tagit upp. Det var lite svårt för mig att veta hur jag skulle äta krabban, men jag fick hjälp av husmor och sen gick det bra. Efter krabban camembert och slutligen en söt dessert.

Bertrand och hans tyska flickvän gick efter måltiden in i vardagsrummet där de började spela flöjt. När jag ätit upp följde jag efter dem för att lyssna och smälta maten. Sedan anslöt sig modern som satte sig i en fåtölj och började sticka. För min del slutade kvällen med att Bertrand gav mig en skjuts till min campingplats.

Under min rundtur med Paul på onsdagskvällen fick jag intrycket att Ars en Ré var ett populärt tillhåll för turister, så jag tänkte att där kanske jag skulle kunna finna Susan. När jag packat klart gav jag mig ut på vägen för att lifta, men det gick trögt, såg jag tog en paus. Lutade rycksäcken mot ena sidan av ett träd och mig mot den andra. Min lunch bestod av en liter pastöriserad mjölk och två bullar som jag köpt i byn Bois Plage. Det måste ha sett idylliskt ut, för en flicka i en förbipasserande bil ropade ut ”Bon appétit!”, men idyllen bröts när jag upptäckte att jag suttit i en myrstack. 

Det var lika kärvt med lift när jag började igen, men så stannade en bil. Jag trodde inte att det gällde mig för det var en liten Renault, men en ung och käck flicka klev ur bilen och hjälpte mig få ner ryggsäcken i bagageutrymmet. Det var redan två kvinnor, två tonårsflickor och ett litet barn i bilen, men på något sätt fick jag plats i baksätet. Den äldsta flickan hade läst engelska i sju år men kunde knappt få fram ett ord så jag fick konversera på min knaggliga franska. De släppte av mig vid en camping utanför Ars där jag le patron var vänlig och blev mäkta imponerad över min långa resa. Han visade frun mitt InterRail kort med alla dess stämplar. 

Jag gick till Bar de Commerce tillsammans med två fransmän som bor i tältet bredvid mitt. De bor och arbetar i Paris. Den ena spelar piano och den andra är intresserad av musikteknik. De sa att det finns tre ställen på ön för ungdomar som inte gillar varieté a la Julien Clerc: Bar Commerce, baren Colonnes och nattklubben Bastion i S:t Martin. Det gav mig hopp om att kunna hitta Susan. 

Fredag, 3 augusti. Jag drömde att det låg en massa brev från Susan hemma i Sverige. De var adresserade till campingplatser och Poste Restante i olika städer. De hade eftersänts till mig. 

Fick lift med detsamma till S:t Martin de Ré. Åt frukost ute på citadellet. Äggulorna var blåa på ytan, mjölken hade börjat surna och grapefruiten var inte saftig. Jag sökte efter baren Colonnes i en timma trots att jag passerat den strax efter att jag anlänt till stan. Av någon dum anledning hade jag fått för mig att stället hette Joker av parasollerna att döma, så jag fortsatte leta samtidigt som jag plåtade och tittade på stan. Till slut hittade jag Café des Colonnes och här sitter jag nu. Klockan är två och det är bara några få gäster här. Jag försöker dra ut på den andra koppen te, men botten börjar skönjas.

Jag har börjat ge upp hoppet om att finna Susan. Hon hade gett mig intrycket att det var en liten ö där man lätt kunde hitta varandra, men det visade sig vara en ganska stor ö som tar emot ett par hundratusen turister under högsäsongen, vilken råkade inträffa under den tid jag var där.

Det retade mig att hon lockat mig hit om hon inte hade för avsikt att träffa mig, men jag ångrar inte besöket på Île de Ré. Ön är vacker, nästan idyllisk. Jag har besökt sju små städer och fått se hur vanligt folk lever. Nu ska jag försöka hinna med 22.35 tåget till Paris och sedan åker jag vidare till London. Om allt går bra kommer jag dit på lördag kväll eller natt. 

Det luktar spya i korridoren på Londontåget. Jag åker tillsammans med fyra svenskar som jag träffade på stationen. Vi slet hårt för att få en kupé, men allt var reserverat. Efter ett tag hittade vi ett rum för bagage där vi slog oss ned på golvet och började spisa frukost. Det tog fem minuter tills en tåganställd körde ut oss, så nu sitter vi på golvet i korridoren. 

Det regnade och vandrarhemmen var fulla, så vi bestämde oss för att ta ett nattåg till Edinburgh i stället för att betala för ett hotellrum i London. 

Vi var på väg till posten för att köpa frimärken då jag såg en folksamling på torget framför akademin. Jag gick dit medan mina vänner fortsatte till postkontoret. Folk stod i grupper och lyssnade på olika talare. Den första var en pånyttfödd kristen. Han var klädd i en grå rock som var knäppt ända upp. I vänster hand höll han sin bibel medan han gestikulerade livligt med den högra. Han var en boren talare och hade inget problem när skeptiska åhörare avbröt med motfrågor och repliker. Åhörarna var en blandad skara, gamla gubbar, fimpplockare, ungdomar med långt hår, medelålders män i kavaj och gamla kvinnor. Nästa talare var en lång man kring trettio med skägg och en yvig röd kalufs. Han var klädd i en manchesterkostym och hade en liten vit näsduk i kavajen. Han stod på en stol mot vilken han lutat ett plakat som sa Socialist Party of Great Britain. På marken framför honom låg en mängd småskrifter. Sen var det en flicka med stort lockigt hår och en tjock stickad tröja. Hon talade passionerat om Guru Maharaj Ji, som enligt henne var "a perfect master of love" trots att han bara var femton år gammal. Talare nummer fyra stod även han på en stol och gestikulerade livligt med sin högra hand medan även han hade en bibel i den vänstra. Han var klädd i skjorta och slips, hade en tunn kavaj och polisonger som gick ända ned till hakan. På hans skylt stod det Protestant Action. Han försökte med största iver övertyga åhörarna om att 95 procent av befolkningen i Nordirland i själva verket var protestanter. Den femte talaren var en ung man som representerade the Edinburgh Indo-China Solidarity Committee. Han var klädd i en stickad tröja och hans bruna hår nådde nästan ner till axlarna. Jag hade svårt att slita mig från talarna, så jag kom sent till mötet med mina vänner, men det ordnade sig. 

Jag åt frukost på Tommy's restaurang in Manchester. Sausage, chips & egg. 25 np. Gott och tillräckligt. Svårt att få något grepp om stan av det lilla jag sett. Måste finnas mycket fattigdom här. Det är ju en industristad. Precis som i Edinburgh ser man vuxna som tigger och många "lodisar."

 

NO PERSON

WEARING JEANS,

OVERALLS OR

SOILED CLOTHES

WILL BE SERVED

IN THIS LOCAL.

(TIE and SHIRT, PLEASE!)

 

Den skylten satt utanför en restaurang i Manchester, inte långt ifrån Town Hall. 

Klockan är kvart över nio och jag har jag vandrat omkring i Manchester sedan två. Vid Piccadilly Garden såg jag några affischer om ett möte med Guru Maharaj Ji vid Town Hall. Jag började gå åt det hållet. På andra sidan trottoaren gick två svarta män och två tjejer som såg ut att vara prostituerade. Männen var uppspelta. Jag följde dem med blicken tills jag hörde någon prata till vänster om mig. Jag tittade ditåt och såg en kort gubbe som gick och muttrade. Jag trodde att han bara tänkte högt, men han fortsatte och tittade på mig. Så jag lyssnade. Han pratade om invandrare. Om att de två flickorna inte var engelskor, utan irländskor. Många irländskor, skotskor och walesiskor gick med svarta män och det gillade han inte.

Jag frågade honom om vägen till Town Hall. Då vände han och följde mig dit. Jag antog att han var en uteliggare. Klädd i sliten luffarkavaj med pullover under, gamla grå byxor och nötta skor. Grått, rufsigt hår, inga tänder i överkäken och med en veckas skäggstubb. Nere vid torget skildes vi, men efter någon minut kom han tillbaka och vi satte oss på en bänk. Han sa bittert att det inte längre fanns några rena engelsmän på grund av alla invandrare.

”Manchester styrs av skottar och irländare,” sa han.

Förutom invandrare avskydde han kommunismen.

”Akta dig för universitetet. Bara anarkister och kommunister. Studenterna begriper inte att det måste finnas auktoritet. De är dumma.”

”Manchester är ingen bra stad. Den styrs av Labour. Människorna är dåliga i Manchester. Ser du mannen där borta? Han spionerar på oss. Alla spionerar i Manchester.”

”Du måste vara försiktig här i Manchester. Det händer så mycket otäckt här. Det är så jag knappt vågar vara ute en del nätter. Det är farligt. Du måste akta dig för bråkmakare och håll i dina väskor!”

Town Hall är stadens centrum, men platsen var i det närmaste folktom när jag kom dit.

”Så är det,” sa han. “Folk går inte ut. De håller sig inne och det är bättre.”

För två år sedan hade han varit i Sverige och det gillade han eftersom det inte fanns så mycket rasblandning där. Trots hans bittra och rasistiska idéer, kunde jag inte annat än att känna en viss empati för honom som person. Jag tyckte mig kunna ana hur han blivit sådan. Han talade franska och tyska förutom sin engelska. Kanske hade han en gång sysslat med intellektuellt arbete av något slag. Läst måste han i varje fall ha gjort. Han tog mig med till en internationell restaurang (esperantoklubb). På vägen dit stannade han framför en armenisk restaurang och pekade på de ryska viner som stod i fönstret.

”Bara kommunister. Dåligt ställe,” sa han och skakade på huvudet.

Sedan pekade han på Labour Party's office.

”You see, just near Town Hall.”

Esperantorestaurangen var stängd, så vi fortsatte upp mot Piccadilly Garden. Hela tiden pekade han ogillande på italienska, kinesiska, japanska och indiska restauranger. Till slut kom vi fram till "The Golden Egg" där jag nu sitter. Vi tryckte varandras händer. Han mätte min styrka lite:

”Du kommer att klara dig. Kanske ses vi här-i-kring någon gång.”

”Bye!”

Innan vi skiljdes hade han avböjt min invitation att följa med in. Han pekade på sina klädtrasor.

På The Golden Egg tog jag in två koppar te, två te-smörgåsar och två pannkakor med vispgrädde och persikor. 39 pennies. Allt var gott och stämningen trevlig. 

I parken Piccadilly Garden sitter utslagna gubbar och käringar. Längs bakgatorna stryker illa klädda män 30–60 år gamla. Arbetslösa? I bussterminalen vid samma park går jag förbi en gammal krokig gubbe, vars skägg gör att han påminner om Karl Marx. Han försöker sova stående, lutad mot ett räcke, men misslyckas gång på gång. En del av uteliggarna är helt miserabla. På en parkbänk ligger en gammal gubbe och sover i regnet. Kepsen skyddar ansiktet och jag ser bara skägget. Stackars man. 

Oxford ser trevlig ut. Universitetet ger ett medeltida intryck med sina stenbyggnader och tunga träportar. Gräsmattorna är vältrimmade, men man ser nästan inga studenter eftersom höstterminen inte startat än. Ett halvt dussin svanar simmar i en å. En skäggig gammal man som ser ut som en professor metar från en stenbro.

Annars är det mycket folk på stan och alla verkar vara på väg någonstans. Det tycks inte finnas något distinkt centrum där man kan slå sig ner och bara sitta och prata.

Jag känner mig deprimerad. Ensamheten börjar skava.

Om du inte är inne så är du ute. Helt ute.

De är sura, sa räven om rönnbären. Det är väl världsföraktet i ett nötskal. Där är hälften av min bitterhet, men jag är inte bitter nu. Bara trött, smutsig, svettig och en smula nedstämd. Den andra hälften tillhör världen. 

I morse råkade jag i diskussion med några killar som sålde tidningar utanför ett varuhus. Jag frågade en flintskallig man i svart skinnjacka och slitna jeans vad hans grupp stod för.

“Revolutionär aktion,” kom svaret rappt och tveklöst. “Vi tänker inte vänta på att kapitalismen ska gräva sin egen grav. Marx visade att kapitalismens nederlag och proletariatets seger är oundvikliga och Lenin visade att kapitalismen inte försvinner av sig själv, utan måste hjälpas till historiens sophög!”

“Men vilken roll ska folket då spela? Marx och Engels skrev ju i Manifestet att proletärerna världen över skulle ena sig i kampen, inte att en liten klick skulle ta över jobbet som dödgrävare,” sa jag.

“Nej, nej, arbetarklassen är så förtryckt att den måste ledas av ett avant-garde som vet hur systemet kan krossas,” sa han.

“Tja, det är uppenbart att du till skillnad från både Marx och Mao inte har någon tillit till massorna,” kontrade jag. “Vi kommer aldrig nå socialismen om vi inte tillämpar masslinjen!”

“Du är verkligen naiv,” sa han. “Bara genom att slå hårt mot systemets kärna kan vi gå framåt.”

Han påminde mig om en del vänsterextremister hemma som brukar försöka starta bråk med polisen under fredliga demonstrationer.

“Lyssna inte på honom! Han är stalinist,” ropade en kille i den andra gruppen. Han hade yvigt blont hår och påminde faktiskt lite om Trotskij med sitt pipskägg och runda glasögon.

“Jag vet inte vad han står för, men jag har svårt att tänka mig att Marx skulle vilja ha något att göra med honom om han levat idag,” sa jag.

“Är du socialist,” frågade han.

“Självklart! Jag kämpar för ett socialistiskt Sverige,” sa jag.

“Men det kan aldrig bli något socialistiskt Sverige och inte något annat land heller,” sa han. “Trotskij insåg tidigt att den ryska revolutionen bara var det första steget i en världsrevolution. Revolutionen kan inte stanna vid nationens gränser. Nationen är ett borgerligt begrepp. Har du inte läst Den permanenta revolutionen?

“Nej, men jag känner till Trotskijs teori,” sa jag. “Och jag förstår varför det ryska folket inte ville kasta sig in i ännu ett krig efter att ha vunnit inbördeskriget och kriget mot de imperialistiska invasionstrupperna.” 

“Om Sovjet följt Trotskijs linje i stället för Stalins reaktionära opportunism så skulle vi haft ett socialistiskt Europa nu,” sa han. “Och den sovjetiska arbetarstaten skulle inte degenererat till en byråkratisk diktatur i övergångsstadiet mellan kapitalism och socialism. Drömmen om socialism i ett land är reaktionär, objektivt sett! Det förvånar mig inte att denna tendens är så stark i Sverige där arbetarklassen fortfarande domineras av den socialdemokratiska byråkratin.”

Jag försökte argumentera emot, men gav upp efter en halvtimma och han återgick till att sälja Workers of the World. 

Sitter på ett café och slickar mina sår efter morgonens politiska drabbningar. Två bord framför mitt satt nyss en flicka i min ålder. Hon såg vänlig ut och vi bytte några skygga blickar, men jag kände mig osäker och vek undan.

Då slog sig en mager man på kanske trettiofem år ned diagonalt mot henne vid hennes bord som hade fyra stolar. Först tänkte jag inte på saken, men efter ett par minuter flyttade han till stolen mitt emot henne, varpå hon släckte sin cigarett och gick sin väg.

Mannen flyttade sedan till ett annat bord där han nu sitter och äter varm korv med pommes frites. Han delar varje pommes frites på mitten innan han för in dem i munnen. Han har trötta, utsvultna ögon och en spänd halvöppen mun. Vet inte om han är pervers, men tanken kom över mig.

Vid bordet till vänster om mig sitter en herre i kavaj, skjorta och slips. Han håller händerna under bordet framför ljumsken. Han verkar vara drabbad av spasmer av något slag och det rycker om kroppen. Hans huvud och blick flackar än hit, än dit och han har hakat upp fötterna vid stolsbenen. 

London, 9 augusti

Finns det någon rimlig orsak till att polisbilar krypkör fram genom parkerna med strålkastarna på för att jaga i väg de arma satar som försöker sova? Kom att tänka på Jack Londons Avgrundens folk där han berättade om sin tid som luffare i Londons East End sommaren 1902. Han skrev att makthavarna bestämt att hemlösa inte får sova på natten och att det är därför de vackra parkerna har höga stängsel med spetsar som gör det svårt att klättra över dem. Även då jagade konstaplarna hemlösa natten igenom. 

Själv hade jag en bra natt och en bra dag. Jag ligger i Hyde Park. Solen skiner. Jag är trött, smutsig och så där, men annars är allt toppen. Tre italienska flickor ligger tre meter ifrån mig. En av dem, mycket söt, flörtar ivrigt, men hon gör det i skydd av sina väninnor. 

Sitter i restaurangen på båten till Ostende. Mina nya svenska vänner sitter (hoppas jag) på den andra båten till Ostende.

I går natt hade jag tänkt sova på Victoria Station. Klaus (som jag mötte i Cardiff) och några andra tyskar sa att de tänkte hänga på stationen tills det var dags att sova. Jag tog en promenad ner till Soho och kom tillbaka vid halv-ett tiden. Fann inte Klaus eller de andra. Gick och letade. Jag märkte att en svart man i 25-årsåldern följde efter mig, så jag stannade upp och vände mig om. Han kom fram och frågade mig om jag var dansk. Han sa att han hette Barry och försökte hjälpa en dansk grabb hitta sin kompis. Vi började prata och jag berättade att jag tänkte sova här på station, men att jag inte hittade mina tyska vänner. Barry trodde att han sett mina tyska vänner bli utkörda från stationen och förmodligen gått till ett av frälsningsarméns ställen där man kan få sova på golvet. Efter en stund sa han att jag kunde få följa honom hem och övernatta där. Okej sa jag, lättad över att slippa sova ensam bland alla typer som fanns på och runt stationen, men undrade om jag inte samtidigt hoppade ur askan i elden. Fast han såg hygglig ut, så jag följde med honom till garaget där han parkerat sin bil, en ganska ny japansk bil. Det var en bra bit att åka, för han bodde i ett hyreshuskomplex i sydöstra delen av London. Han sa att han jobbade som tjänsteman på ett försäkringsbolag.

”Det är inte så spännande, men det är ett bra jobb,” sa han.

Han verkade på det hela taget ganska nöjd med sitt liv och hans idéer motsvarade ganska bra hans sätt att leva, eller hans samhälleliga vara som Marx skulle sagt. Han var lite opolitiskt konservativ.

”De fattiga behöver inte vara fattiga och gå arbetslösa, men det är så de vill ha det,” sa han.

När vi kommit in i hans lägenhet frågade han om jag ville ha te, men jag tackade nej eftersom det var sent. Då bjöd han mig på en whiskey som nattfösare innan jag lade mig i soffan och slocknade.

På morgonen bjöd han på frukost med te, rostat bröd och ägg innan han körde mig till en busshållplats där vi tog farväl och bytte adresser. Han fortsatte till sitt jobb och jag till the City. 

När jag var gick omkring i Soho i går kväll hade jag låst in alla prylarna utom sovsäcken i en förvaringsbox. På vägen ner mot The Mall som går genom en park till Buckingham Palace kom jag till en bred trappa som gick upp mot ett litet torg med en staty på en pelare. Jag vandrade ensam på Regent Street från Piccadilly Circus till Waterloo Place. Det var knappt en människa på den mörka gatan och jag hade för säkerhets skull fällkniven halvt utfälld i högra handen. Då kom en man rusande över gatan. Han stannade framför mig. Han var kring femtio och hans skjorta hängde utanför.

“Ye see, I gotta have some fix, ye see?”

Han pekade på sin arm och frågade om han kunde få lite pengar till knark. Han verkade mera förtvivlad än desperat och hade inget våldsamt över sig. Jag visade honom min sovsäck och sa att jag ska sova på station i natt eftersom jag inte har några pengar. Han förstod och fortsatte sin jakt. 

Under torsdagen gjorde jag ett försök att hitta en marxist-leninistisk bokhandel i London. Jag tog tunnelbanan ner till Elephant & Castle och gick jag 4-500 nummer längs New, respektive Old Kent Road där jag hört att CPB(M-L):s bokhandel skulle ligga. Väl där öppnade en japan och jag klev in. Det var några saker som gjorde mig skeptisk. Det fanns bara bilder på Mao i fönstret och bara böcker av Mao. Samma sak inne i bokhandeln. Jag frågade honom vad de sysslar med och han sa att sa att de hade "stora aktioner" med tvåhundra deltagare vilket inte lät som särskilt mycket i en stad med tio miljoner invånare. Efter en stund insåg jag att det inte var CPB(M-L), utan CPE(M-L), dvs inte Communist Party of Britain, utan Communist Party of England.

Den enda nyttan med besöket var att han gav mig adressen till Bellman Bookshop som drivs av CPB(M-L). Där var utbudet av litteratur mycket bredare och det var inte bara den egna gruppens alster. Jag pratade i någon timma med killen där. Han påstod att den andra gruppen var en CIA-stödd sekt. Jag köpte några ex av deras tidning The Worker, ett par program och lite annat. Tog sedan the Underground till Oxford Circus där jag tog en massa bilder medan jag plöjde genom vimlet av människor längs Oxford Street på väg till Hyde Park. 

Trots allt jag hört om Amsterdam så vart jag å ena sidan förvånad över dess många flummare och å andra sidan över dess vackra och trevliga parker. Under första dagen i stan gick och gick och gick jag tills hungern tvingade mig att stanna för att äta. Klockan var då sex på kvällen. Utanför restaurangen stod en positivhalare, men hans musik drunknade under ljudet från hundratals sparvar i ett träd bredvid honom. Mannen saknade en framtand, men hans ögon glimrade. 

På söndagseftermiddagen promenerade jag genom Vondelparken och tog bilder på folk som tog det lugnt, solade, flummade eller helt enkelt sov av sig ruset. Här och där kunde man känna den söta lukten av haschisch. Efter ett tag hamnade jag framför en grupp hippies som var omringad av turister och åskådare. Min blick fastnade för en otroligt vacker svart tjej med en afro a la Angela Davis. Hon var en av flera vackra unga flickor som satt runt en skäggig hippie som måste varit minst 60. Han hade en scarf lindad runt huvudet och långa halsband som hängde ner över hans psykedeliska skjorta.

Han hade ett par små congas i knät och skakade på en tamburin med sina manikyrerade händer som hade målade naglar. Jag noterade att han ständigt såg sig omkring som för att kontrollera sin flock, vilken förutom de vackra unga flickorna inkluderade ett par tvillingpojkar som såg ut att vara runt åtta år gamla. Runt hippiefamiljen stod en ganska stor grupp åskådare. En del var nyfikna ungdomar som såg ut att vilja göra gänget sällskap, men där fanns också konservativt klädda äldre damer och herrar som betraktade skådespelet med en blandning av förvåning och avsmak.

Jag gled runt och tog bilder på hippien och hans harem. När filmen tog slut slog jag mig ner på en parkbänk för att byta film. Där satt redan en man som såg ut att vara runt trettio. Han hade lockigt hår och runda glasögon.

”Förlåt att jag frågar, men var kommer du ifrån,” frågade han.

”Sverige, Stockholm,” sa jag.

”Vad gör du i Amsterdam? Är du fotograf?”

”Nej, inte om du menar till yrket. Jag har varit ute och tågluffat i Europa i en månad och är på väg hem.”

”Så det är inte brasset som lockat dig hit då,” sa han och skrattade.

”Nej, nej. Det låter som om du kommer från staterna. Varifrån i USA?”

”D.C. Jag är professor vid Georgetownuniversitet och studerar dagens ungdomskultur i Europa.” 

”Jag skulle inte kalla detta ungdomskultur. Det är en drogkultur,” sa jag. “Hippies är passiva. De röker sitt braj och skiter i världen. Vi har hippies i Sverige också. Om de någonsin försökt göra något åt världen så har de vid det här laget gett upp.” 

”Drogerna spelar en roll, men jag tror att det handlar om mer än det,” sa professorn. ”Varför tror du vi har alla dessa ungdomar som flyter omkring och inte vet vad de ska göra med sig själva och sina liv? Det är inte första gången i historien som vi sett ungdomar på drift, men det var ofta efter något stort krig eller katastrof. Nu är det medelklassungdomar, ungdomar som växt upp i trygghet och läst på universitet. Det är som om de inte kan finna en väg in i samhället. Deras föräldrar var glada över att slå sig ner i förorterna, åtminstone i USA, men för deras barn verkar det stadiga medelklasslivet tråkigt och meningslöst.” 

”Tja, det kanske beror på att samhället är orättvist fundamentalt sett. Allt ungdomarna ser är hur kapitalägarna utsuger de fattiga och för imperialistiska krig världen runt. Varför skulle de vilja bli en del av det samhället? Vi måste förändra samhället och det gör man inte med hasch.”

”Jag håller med om att det inte är lätt att finna en plats i den värld vi lever i. Det var nog enklare förr. Om dina föräldrar var bönder så fick du om du hade tur gå ett par år i skola och sedan fick du börja arbeta bredvid din far om du var en pojke och hjälpa din mor runt huset om du var en flicka. Steget mellan barndom och vuxenliv var väldigt kort,” sa han.

”Men det var fortfarande samma system. Det är kapitalism, även om teknologin gjort det nödvändigt att ge lönearbetarna mer utbildning.”

”Man skulle kunna säga att ungdomen blivit alienerad och inte kan se sig själva fylla en roll i vare sig produktionen eller samhället i allmänhet,” sa han.

”Det stämmer. Är du marxist?”

”Ha, ha! Vi är alla keynesianer som Nixon sa, men vi är inte alla marxister, åtminstone inte än.”

”Allt Keynes gjorde var att försöka rädda kapitalismen. Hans teorier kunde inte stoppa Vietnamkriget.”

”Man skulle kunna säga att kriget var just vad doktorn ordinerade. Kriget både födde och sysselsatte folk på samma gång. Du behöver inte vara marxist för att se den mörka logiken i detta, men jag är vaken ekonom eller statsvetare, utan psykolog, så jag vill inte säga så mycket om saker jag inte vet så mycket om. Men det finns faktiskt psykologer som försöker förstå samhället och sociala trender i ett bredare perspektiv. Har du hört talas om Kenneth Keniston?”

”Nej, det har jag inte. Vad sysslar han med?”

”Han tror att vi fått ett nytt stadium i den mänskliga livsprocessen, ett stadium som ligger mellan barndomen och det vuxna livet. Vi talar förstås hela tiden om ungdomen, men han ville fördjupa vår förståelse av ungdomsbegreppet som ett sätt att förstå de stora förändringar som skett i USA och Västeuropa efter kriget. På 1950- och 1960-talet trodde experterna att unga människor var väl integrerade i samhället, med undantag för smärre utbrott av protester här och där och marginella grupper som beatniks. Men på 1960-talet hände något som gett oss dagens samhälle och ungdomskultur. Det var som att en hel generation drog sig ur samhället emotionellt och psykologiskt.”

”Men å andra sidan har vi antikrigsrörelsen, kampen mot rasism och polisbrutalitet och de svarta pantrarna. Och stagflationen visar att den keynesianska modellen inte längre fungerar. Jag tror inte att psykologiska modeller förklarar särskilt mycket här,” sa jag.   

”Kanske inte det, men jag tror inte att ekonomiska faktorer kan förklara att ungdomsupproret växte under mer än ett decennium. Kenniston sympatiserar med ungdomens protester, men han söker en förklaring till att protesterna kom från ungdomar som i ett historiskt perspektiv var relativt rika. Vad var det som gjorde att samhället inte lyckades integrera dem? Han tittar på verkliga sociala förändringar, som att unga människor nu går i skola under mycket längre perioder än någonsin förut. Folk brukade kunna få ett jobb efter bara några få års utbildning och kunde bilda familj och få barn vid 22, men nu har vi miljontals ungdomar som lämnat barndomen bakom sig och gått igenom puberteten, men ändå känner sig vilsna och förkastar hela modellen för hur man ska leva. Under andra världskriget fann många ungdomar mening i kampen mot Hitler och under det kalla kriget var det Stalin och kommunismen som var fienden. Men sedan dess är det som att linjerna mellan gott och ont blivit alltmer oklara.”

”Jag skulle vilja säga att linjerna sedan dess har klarnat betydligt. Vietnameserna har lärt oss att se var ondskan kommer ifrån,” sa jag.

”Kanske det, men det är också ett resultat av att en hel generation av ungdomar tog kalla krigspropagandan om att det var valfriheten som separerade den fria världen från Sovjet på allvar. Revolten kanske kom därför att ungdomen tog till sig idéer som egentligen var avsedda för omvärlden, vilket vore ganska ironiskt.”

”Så de skulle inte ha antagit att friheten gällde på hemmaplan?”

”Nej, vad jag menar är att det finns olika dimensioner av frihet. Det kalla kriget handlade om pressfrihet, fria val och fria marknader, men på 1960-talet utsträcktes frihetsbegreppet till att inkludera personlig frihet, sex, kläder, frisyrer, droger och rock and roll. Också fick vi p-pillret som släppte lös den sexuella revolutionen. Frihetens mening exploderade och samhället visste inte vad det skulle ta sig till.”

”Men det var kanske bara bröd och skådespel igen? Kriget fortsatte och 1968 tonade ut.”

”Man skulle kunna säga att 1968 tonade ut om man menar hotet från en omedelbar revolution, men samhället förändrades trots att den äldre generationen inte begrep vad som hände. Få föräldrar förstod och det gällde även många lärare och politiker. Kom ihåg att allt detta hände samtidigt som televisionen blev vanlig och med den kom världen in i vardagsrummen. Du kunde se Kennedy mördas och medborgarrättsledare slås blodiga av vita rasister. Och Vietnamkriget kom också in i vardagsrummet varenda dag. Det skulle varit konstigt om vi inte haft en ungdomsrevolt, om ungdomar inte hade protesterat mot kriget, mot samhället och deras föräldrars livsstilar. Vi ska inte heller underskatta de enorma sociala och ekonomiska förändringar som hände i Europa och USA under den första halvan av 1900-talet. Miljontals människor upprotades av krig och konflikter, den ekonomiska och teknologiska utvecklingen. Bondesamhällen blev industrisamhällen och sedan tjänstesamhällen.”

”Den vita medelklassen i USA flyttade efter kriget ut till nya prydliga förorter där nästan alla var vita, folk klädde sig på samma sätt och körde samma bilar, hade samma jobb, drömmar och tittade på samma TV-program. När deras barn blev tonåringar lånade de pappas bil och hånglade i baksätet, men med tiden blev det uppenbart att de inte visste vad de skulle göra med sina nya friheter och bekväma liv i förorterna. Vad var meningen med livet? De vuxna var stolta över sitt materiella välstånd och jämförde med sina föräldrars liv och kanske med depressionsåren, men ungdomarna ville ha något annorlunda och nytt.”

”Livet måste vara mer än att sitta hemma och titta på TV,” sa jag.

”Känner du till Ozzie and Harriet?”

”Nej, ingen aning. Vi tittade på Lucy Show, Dick van Dyke och Bröderna Cartwright när jag var liten.”

”Okej, Ozzie and Harriet var en TV-show om en typisk amerikansk familj, en vit medelklassfamilj. Deras barn skulle aldrig demonstrerat för eller mot någonting. Allt var fint och blev bara bättre och bättre år för år. Så kom Vietnamkriget in i bilden och sedan Kent State där fyra studenter sköts till döds. Den händelsen var i mina ögon tillräckligt för att spräcka den bubbla som Ozzie and Harriet levde i, för det var på sätt och vis som om det var deras barn som sköts till döds på en prydlig gräsmatta i Ohio.”

”Är det därför vi har alla dessa flummare, som här i Vondelpark?”

”Jag tror att det är en del av förklaringen, men sedan har vi alla dessa ungdomar som gick ut och protesterade mot krig och orättvisor.”

”Och det är vi som förändrar världen.” 

”Jag hoppas du får en chans att besöka Amerika en dag. Det kan vara svårt att se nu, men Amerika är så mycket mer än det du ser på TV. Kom ihåg att de fyra studenter som dödades och nio som sårades var amerikaner.”

”Det håller jag med om helt och hållet. Vi är inte anti-amerikaner. Det är en bitter ironi att USA som fick slåss för sitt oberoende mot den brittiska imperialismen nu bombar Vietnam som kämpar för samma sak.”

”Här håller jag med dig till hundra procent. Det är fruktansvärt och ett enormt moraliskt misslyckande,” sa han och tittade på sin klocka. “Jag kom just ihåg att jag har ett möte on en halvtimma, så jag måste sticka, men det var väldigt intressant att prata med dig. Om du kommer till D.C. någon gång så hoppas jag att du hör av dig. Vi ses!” 

August 13

Åter på Sandtorp. Pappa stekte flundror som han rensat och doppat i ägg och brödsmulor. Till det blev det färskpotatis och dill som mamma odlat. Jag hjälpte henne att duka bordet och öppnade en flaska rödvin. Hon hade tagit bussen från Stockholm i fredags för att kunna fira pappas födelsedag och hjälpa honom packa inför hemfärden.

Vi åt som vanligt i vardagsrummet som var pappas ateljé innan han lät bygga en ny vid sidan om. När de köpte stugan för femton år sedan var det bara en liten rödmålad stuga med två små rum, en gammal vedspis och handpump i köket. Toaletten var ett högt och smalt utedass som vi barn var rädda för att besöka när mörkret lagt sig. Från matsalsbordet kan man se ända ner till Östersjön. Man såg betesmarkerna med sina stenmurar och träskmarkerna och bortom dem den udde där fiskaren Sten la till varje morgon med sin fångst. Det var där pappa hade köpt de flundror han just stekt. Sten var äldste sonen till bonden Sture som sålt huset till oss.

Jag har spenderat nästan varje sommar här sedan jag var liten, så det är en familjär plats. Under högsäsongen lekte vi med barn som var sommargäster i pensionatet bredvid. Vi lekte cowboys och indianer och kurragömma. En gång klättrade jag och Per upp på taket till svinstian, men taket vilade bara på två sidor och plötsligt åkte vi rutschkana rätt ner i svinstians tjocka svarta lervälling där två enorma suggor bodde. Vi landade på alla fyra och var livrädda, men på något sätt lyckades vi snabbt ta oss ur knipan.  

Sandtorp är fullt av minnen. Jag minns hur vi bröder en gång fångade en groda och rusade in till sovrummet för att visa pappa som tagit en tupplur, men grodan slank ur mitt grepp och landade på pappas kudde. Han var inte alls lika förtjust i grodan som vi var.

Vid ett annat tillfälle föreslog pappa att vi skulle bygga i piratskepp och började skissa på hur det skulle kunna se ut. Jag tände verkligen på idén och satte i gång att gräva en stor grop rätt framför vardagsrummet. Jag tänkte att det var bäst att börja med lastrummet och på den vägen blev det, en stor och ful grop som vi aldrig riktigt lyckades fylla igen.  

Under en regnig dag då jag och mina bröder klagade mer än vanligt över att vi inte hade något att göra, utbrast pappa att vi skulle gå på äventyr.

”Men pappa, det regnar ju ute,” ropade vi med förskräckelse.

”Kom inte och säg att vi inte kan ha ett äventyr bara därför att det regnar,” sa han. ”Vad skulle det vara för ett äventyr? Sätt på er regnkläderna och gummistövlarna så går vi.”

En halvtimma senare vandrade vi längs grusvägen förbi pensionatet och in i en skog. Där stannade pappa, såg sig omkring och sa att vi måste vara alldeles tysta. 

”Jag tror att vi har hittat ett bra ställe för att slå läger,” sa han och pekade inåt skogen på högra sidan om vägen.

Han klev över stenmuren och vi följde lätt chockade efter. Fick man verkligen göra så här? Tänk om någon såg oss. Kanske hundra meter in högg pappa ner ett litet träd med yxan han haft med sig. Regnet tilltog, men det gjorde ingenting för vi var nu en del av äventyret och ivriga att hjälpa till att slå läger. Pappa kvistade det lilla träd han huggit ner och surrade fast det mellan två andra träd som stod några meter från varandra och spände sedan en presenning över ställningen och fästade de lösa ändarna i marken med kvistar han skurit av. Sedan la han en andra presenning på marken under den första och sa till oss att krypa in under regnskyddet. Där satt vi sedan och hörde regndropparna slå mot presenningen.

”Är ni hungriga pojkar,” sa han och plockade fram de smörgåsar han gjort, tre Coca Cola och en termosflaska med kaffe.

”Pappa, varför kan vi inte alltid gå på äventyr,” frågade Per när han ätit upp sin smörgås  

”Tja, om det ska vara ett riktigt äventyr så kan man inte göra det för ofta,” svarade han.

När regnet slutat packade vi upp och traskade hem.

Under middagen berättade jag om mina äventyr på resan. Efter en stund försvann mamma ut i köket och när hon kom tillbaka var det med kaffe och en födelsedagstårta som hon bakat själv. Det var en sockerkaka täckt med vispgrädde och jordgubbar från pensionatets jordgubbsland. 

Det var i mitten på augusti så de långa dagarna var inte längre så långa, men klockan var bara sju, så vi tog en promenad längs betesmarkerna som vi ofta gjorde på sommarkvällarna.

Jag kommer ihåg hur han under en av dessa promenader pekade ut en klunga träd några kilometer bort.

”Vad är det för färg,” frågade han.

”Grön,” svarade jag.

”Titta igen! Vad för slags grön är det du ser? Hur många gröna färger kan du upptäcka?”

Och jag tittade igen och insåg att det fanns en mängd nyanser av samma färg och att en del träd skulle kunna beskrivas som bruna, mörkblå eller svartgröna.

”Om allt du ser är grönt, blått och gult, så har du inte tittat särskilt noga. Du måste vara öppen för intrycken när du möter dem,” sa han.

Det var en läxa han hade lärt sig av impressionisterna när han för tjugofem år sedan studerade i Paris. 

14 augusti

Sitter i en vilstol på tomten. Pappa målar och mamma ser till den trädgård hon skapade för fem år sedan. Solen skiner och det är varmt och skönt. Jag njuter av att sitta här och titta på molnen, men jag vet också att jag måste fortsätta min resa genom livet. 

Jag behövs i världen. 

Min framtid är med folket är den första delen av en roman med arbetstiteln Skiftande passioner.