Hoppas allt är bra med dig. Själv håller jag på att uppfylla min gamla dröm om att åka flodbåt på Yangtzefloden. (Kineserna kallar den för ”den långa floden,” Chang Jiang, vilket man får hålla med om, eftersom det är 630 mil från källorna uppe på Qinghaiplatån nära Tibet till mynningen vid Östkinesiska havet.) Det tar sex dagar att ta sig från Chongqing till Shanghai, men jag kliver av i Wuhan efter tre dagar och fortsätter sedan med flyg till Xiamen som ligger mitt emot Taiwan.
Det blåser hårt, men det gamla stålfartyget stävar stadigt vidare utan att bry sig om vågornas permanenta revolutioner. Man slappnar av när man åker flodbåt. Det är som att åka tåg, men mer stillsamt. När man väl kommit ombord är det inte mycket man kan göra annat än att vila och njuta av utsikten som var nog så dramatisk under de första två dagarna. Jag spenderade en massa tid på fördäck, njöt av landskapet och fotograferade små tempel balanserande på sockertoppsliknande berg och knaggliga klippor som stupade lodrätt ner i floden, men nu är vi inne på tredje dagen och landskapet har blivit plattare, faktiskt en smula tråkigt och det är därför jag sitter här i första klassens vilorum och skriver.
(Första klass kallas här andra klass, vilket ger ett mer jämlikt intryck om man bara glömmer att det också finns en tredje, fjärde och femte klass. Lyxklassen verkar vara till för utlänningar, intellektuella och partikadrer, medan massorna får packa sig efter köpkraft.)
Jag har varit i Kina nästan en månad nu och resan har gått väldigt bra. Jag har mött en massa intressanta människor och lyckats få bra intervjuer trots att jag reser på egen hand och inte har något officiellt stöd vilket kan vara ett stort problem här.
Det gick mycket lättare att få tag i folk än jag trott, trots att bara en liten bråkdel av befolkningen talar engelska. De som gör det är i gengäld väldigt måna om att träffa utlänningar, om inte annat för att öva på sin engelska.
Kina har förstås en särskild betydelse för oss gamla vänsterradikaler som med tiden kom att inse att det drömland vi en gång förälskade oss i inte hade mycket att göra med verkligheten. Frågan är om man riktigt kan förstå hur naiva vi var om man aldrig besökt ett ställe som Qingping Market i Guangzhou där man kan köpa allt från apor och grillade hundar till ormar och sällsynta fåglar. Vi hade ingen aning om hur gammaldags Maos Kina verkligen var.
Vi inbillade oss att vi funnit alternativet till både den repressiva Sovjetbyråkratin och kapitalismen i väst; ett samhälle där osjälviskheten ersatt själviskheten och där inte ens toppledare som Liu Shaoqi och Deng Xiaoping satt säkert. Vi läste om väggtidningar och massmöten och inbillade oss att Kina hade en mer direkt och genuin demokrati än den västerländska, men när man idag ser tillbaka på saken vet man inte om man ska skratta eller gråta......
Vi trodde att vi var materialister, men så här i efterhand står det klart att vi sugits in i en rörelse som i grund och botten var religiös. Vad var Maos lilla röda om inte en modern version av Luthers lilla katekes? Vi föll för den rosenröda propagandan och trodde på rapporter från vänsterintellektuella som i likhet med Jan Myrdal och Edgar Snow gjort sig till regimens entusiastiska språkrör.
När jag nu träffar folk som drabbats av Maos kampanjer tänker jag att vi hade tur som föddes i Sverige och inte i Kina. Vår variant av maoismen var när allt kommer omkring ganska oskyldig. Vi protesterade mot kriget i Vietnam, samlade in pengar till strejkande arbetare och försökte bygga ett nytt revolutionärt parti, men så mycket mer var det inte. Och den svenska versionen av de ”röda gardena” var ju mer patetisk än farlig. Men tänk om vi i stället fötts i Kina! Då kanske uppvaknandet efter Mao följts av insikten om att vi hade blod på våra händer....
Man kan fråga sig hur det kom sig att vi inte såg den mörka sidan: Varför föll vi för en propaganda som var så grov att den borde varit löjeväckande?
Vi var förälskade helt enkelt och när man är förälskad ser man bara det man vill se. Den kinesiska ledningen dolde sina hemligheter med samma precision som en kvinna applicerar sin make-up. Våra blickar var fixerade på Kina, men vi såg bara det vi ville se och var blinda för allt som inte stämde med visionen. Jag undrar om inte de kinesiska ledarna skrattade åt oss.
*
Jag kom att tänka på Göran Palm och hans bok Indoktrineringen i Sverige som ju var väldigt inflytelserik. Jag minns fortfarande hans målande beskrivning av den blyge unge mannen som hoppades bli populär bland tjejerna genom att smeta Brylkräm i håret; genom att konsumera allt som indoktrineringen tutat i honom. Jag var en ung blyg man när jag läste boken och frågan om hur man blir populär bland tjejerna stod högt på dagordningen, även för en ung revolutionär! Men för Palm var jag förstås duperad, ett offer för kommersialismen.
Hans budskap var att alla kulturer indoktrinerar sina medborgare, men att den indoktrinering vi i Västvärlden utsattes för tjänade kapitalismen, medan den indoktrinering kineser och kubaner utsattes för tjänade folket. Skälet till att Sverige var en demokrati var enligt Palm den borgerliga indoktrineringen och den borgerliga familjen. I Kina försökte däremot Mao bygga ett nytt samhälle från grunden och han kunde därför inte lita på den traditionella familjen, som ju var en konservativ kraft.
Familjen var för Palm ett problem för det socialistiska samhället som måste sätta ”klassen” och den revolutionära politiken i centrum i stället för privatlivet. Maos ”hjärntvätt” av medborgarna var därför en nödvändighet, för utan den skulle den kapitalistiska individualismen ta över och revolutionen kapsejsa som i Sovjet.
Mao ville med andra ord ha ett oskrivet blad att skriva på.
Så här i efterhand är det lätt att se att Palm använde sin ideologiska övertygelse till att förvandla svart till vitt och vitt till svart. Eftersom kapitalismen var dålig och baserades på familj och privat äganderätt så måste Maos försök att krossa familjen och upphäva äganderätten vara bra. Hur många som offrades på Maoismens altare spelade ingen roll. Det var nödvändiga offer! Men så sa vi om också om Stalins offer. Det var förstås synd om alla dessa miljoner, men stålproduktionen mångdubblades ju och utan stålet skulle man inte kunnat besegra Hitler.
Medan maoisterna i Västvärlden ägnade sig åt självbedrägeri, så är det lättare att förstå varför de kinesiska ledarna kontrollerade bilden av sig själva och sitt samhälle så hårt. Det var nödvändigt att skydda rörelsens mytiska kärna, det som inte får kännas eller utsägas. De flesta religioner gör samma sak, för annars skulle de inte ha någon speciell innebörd. För att tron ska kunna försätta berg måste de troende vara villiga att överge sin skepsis och ta språnget ut i det okända.
Mao var gåtfull, men det var just den officiella bildens opaka karaktär som skaffade honom följeslagare världen över. Vilket behov fyllde han? Vad var det vi letade efter? Tja, vi sökte efter ett alternativ i en teknokratisk tid som förlorat sin legitimitet på grund av Vietnamkriget, rasupploppen i USA och den ökade medvetenheten om fattigdomen och internationella orättvisor. Vi läste fabeln om den gamle mannen som grävde bort berget och svalde den lika lätt som vi som barn tagit till oss fabeln om Jesus bland månglarna i templet och moralen i de två berättelserna var inte så olika. Det var rätt att stå upp mot orättvisor och man skulle börja med sig själv. Men där Jesus offrade sig själv sände Mao sina troende att slåss mot kapitalistiska profitörer och revisionistiska byråkrater, politiska måltavlor som var tillräckligt abstrakta för att kunna klistras på nästan vem som helst som hamnade i Maos eller hans underhuggares väg.
För oss var kulturrevolutionen ett passionerat svar på den amerikanska imperialismen och den sovjetiska repressionen och eftersom Kina höll på sina hemligheter kunde ingen höra skriken från hennes offer. Visst fanns det en och annan som försökte tala om saken, men de avfärdades som högerextremister eller CIA-agenter.
Det var först med Maos död och palatsintrigerna efteråt som det röda Kina förlorade sin förmåga att förföra, som förälskelsen plötsligt tog slut och vi började använda våra hjärnor igen.
För ett tag såg det ut som om Deng Xiaoping skulle leda Kina mot en demokratisering, men det var bara en taktisk fint i den interna maktkampen, för så fort studentrörelsen inte längre behövdes lade han locket på.
Mitt intryck är att Kina har långt kvar eftersom det finns så lite av demokratisk tradition att bygga på, socialt, kulturellt och politiskt.
Maoismen är över, men Kina fortsätter att fascinera, vilket är skälet till att jag lagt ned så mycket tid på att läsa tidskrifter från Hongkong, London, New York och Taipei. Du hoppade av politiken långt före mig, men jag brände min ungdom på ett politiskt stickspår. Det hade kanske varit enklast att glömma hela saken, men jag ville åtminstone lära mig något av erfarenheten. Jag kunde inte släppa tanken på Kina, ett land som jag redan investerat så mycket i – emotionellt och intellektuellt. För en del gamla vänstermänniskor handlade det om att rädda vad som räddas kunde, att stryka ett streck och gå vidare, men jag hade kommit för långt i min undersökning och dessutom förlorat tron på den filosofiska grunden till det socialistiska projektet. Marx hade många förtjänster och var bitande och ofta korrekt i sin moraliska kritik av kapitalismen, men hans värdelära var fel och med den rasade hela bygget. Och hans politiska teori och utopiska visioner ska vi inte tala om. De var naiva och opraktiska och fick förödande konsekvenser när de skulle omsättas i handling.
Jag tror fortfarande på rättvisa och jämlikhet, men inte på marxismens tal om lönearbete som exploatering och absolut inte på deras alternativ som Rudolf Bahro döpte till den ”reellt existerande socialismen”. Visst finns det exploatering, men det beror inte på förekomsten av kapital, investeringar och vinster, utan på fördelningen av ägandet, tillgången till utbildning, marknader som manipulerats och ojämlika maktförhållanden som vi ärvt från historien. Man behöver inte vara marxist för att tro på progressiva skatter, eller ens på att expropriera privata förmögenheter som ackumulerats på ett orättfärdigt sätt eller undergräver marknaden. Till och med prokapitalister kan vilja välta brädet överända så att konkurrensen kan starta om på en mer jämlik spelplan.
Problemet med det socialistiska alternativet är att alla stater blivit korrupta och reaktionära när de lämnat den inledande fasen av krig och återuppbyggnad bakom sig. Just därför kände alla snart ett behov av att återuppväcka marknadsmodellen och införa mer rationella belöningssystem, men för att marknaden ska fungera måste det mesta av byråkratin och den centraliserade politiska kontrollen ersättas av konkurrens och politisk demokratisering. Hur ska man annars få folk att våga ta initiativ? Vilket förklarar varför ekonomiska reformer så ofta möter politiskt motstånd.
Marx var bra på att kritisera kapitalismen, men erbjöd inget riktigt alternativ. Det Lenin gjorde var helt enkelt att kombinera tsarismens militära upphandlingsmodell med kapitalistiska monopol av tysk modell och ställa allt under partiets kontroll. Om han levt i Sverige skulle han sneglat på Gustav Wasa och Axel Oxenstjerna som ju visste ett och annat om statligt företagande. Det hela gick så länge man kunde övertyga folk om att det var nödvändigt att offra nuet för framtiden. Mao insåg detta redan på 1940-talet i Yenan och förlitade sig därför på ständiga kampanjer. Det var därför vi fick ”det stora språnget” och kulturrevolutionen. Kruxet var bara att modellen inte fungerar under fredliga förhållanden och vid gradvis tillväxt. Folk tappar tron på löftena om framtiden och börjar fråga sig varför de inte har mat på bordet och kläder på kroppen. En nationalekonom skulle kanske säga att det förväntade värdet av framtiden devalverats i förhållande till värdet av nutiden. Och det är inte bara folk i allmänhet som tappar tron, för tvivlet tränger in i partiet och byråkratin vilket skapar politisk konkurrens och ytterligare stimulerar korruptionen eftersom trolösa byråkrater använder sin makt för att skaffa sig varor och tjänster.
Okej, Carl, jag inser att jag börjat komma upp i varv och det är väl bäst att jag slutar, för annars kanske jag glömmer att stiga av båten och fortsätter till Shanghai, men det är frågor som jag brottats med länge och dessutom tycker jag inte att det bara är en personlig grej. Jag skulle nog ha kunnat släppa Kina för länge sedan om det varit ett litet och obetydligt land, men det som händer här kommer att påverka allas vår framtid. Så mycket är säkert.
Det skulle vara underbart om dissidenterna lyckades driva fram öppenhet och demokrati i Kina, men det är inget vi kan räkna med. Det var ju en av slutsatserna i min uppsats; att demokratin inte är något nödvändigt villkor för den ekonomiska moderniseringen. Faktum är att reformerna skulle kunna hjälpa diktaturen, eftersom marknadssystemet krymper den sfär där regeringen lägger sig i vad folk gör. Det finns ju många exempel på diktaturer med snabbväxande kapitalistiska ekonomier, men inga exempel på socialistiska demokratier.
Nu är det faktum att våra drömmar pajade inte samma sak som att säga att världen är okej som den är. Vi har fortfarande svält och krig och terrorbalansens skugga hänger kvar över oss.
Jag tillhör inte dem som tror att privatisering och satsa på dig själv kan fylla det svarta hål som blivit kvar efter att våra drömmar om kollektiva lösningar kollapsat. Det är som om man viskar i vårt öra att vi ska skita i världen, eftersom marknaden fixar sig allt. Bingo! Men det är bara skitsnack. Vi kan fortfarande drömma om förändringar och vem vet, en del av svaret finns kanske i Kina, nu när vi kan se landet som det verkligen är. Kanske går det att kombinera kollektivt ansvarstagande med ett demokratiskt politiskt system. Kanske har Wei Jingsheng en del av svaret när han kräver en femte modernisering, demokratin. Han sitter förstås i fängelse, men det betyder ju inte att han har fel.
Jag hade så många frågor i mitt huvud när jag kom hit. Jag tror inte att jag kommer att finna svaren på alla, men jag kommer i varje fall veta lite mer om det jag pratar och skriver om. Det är ju en början, en ny början.
Nej, min gode vän, nu får jag allt ge mig, annars kommer jag för sent till middagen! Ha det så bra och jag ser fram emot att träffas hemma i Svedala.
25 sep 1986, någonstans på den mäktiga Chang Jiang,
Johan
Sicksack i Mittens Rike är den fjärde delen av en roman med arbetstiteln Skiftande passioner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar