Eftersom landskapet blivit ganska platt och inte lika intressant plockade jag fram böckerna jag köpte i Hongkong. Jag började med Travels in Tartary, Thibet and China. Den upplaga jag hade var tryckt 1928 och hade ett långt och mycket intressant förord av Paul Pelliot. Han skrev att det var Abbé Huc som var författaren till båda böckerna även om flera av hans berättelser i den första boken reflekterar saker som Joseph Gabet upplevt innan Huc anlänt till missionsstationen. Vår gode abbé drog sig av allt att döma inte från att ta sig litterära friheter om det gjorde berättelsen bättre, men enligt Pelliot är reseskildringen på det hela taget trovärdig.
Jag skummade igenom Travels in Tartary, men växlade sedan över till The Chinese Empire som är en fortsättning på den första boken och känns mer relevant för min resa.
Det första som slår en när man läser Huc är att han är en underbar skribent varför man snart glömmer man faktiskt läser en bok från mitten på 1800-talet. Kontrasten är stor mot Marco Polo, som ju dikterade sin bok från sin fängelsecell efter att han återvänt från sina tjugofyra år i Asien. Jag förstår att det måste ha varit oerhört spännande att läsa boken när den kom ut i början på 1300-talet eftersom allt var nytt för de flesta läsare (som på den tiden inte kan ha varit så många eftersom detta var före Gutenberg och böcker kopierades för hand!). Att läsa boken idag är en helt annan sak. Det är nästan som att läsa en guidebok, opersonlig och full av uppräkningar och detaljer som man inte vet om man kan lita på eller hur man ska tolka dem. Det bli träigt i längden om man inte är forskare med ett specialintresse.
Men Hucs böcker är engagerande och man får snabbt en känsla av berättaren som person och tycker snart att man känner honom. Det enda kruxet är att han använder egendomlig transkribering av kinesiska namn. Det är varken Wade-Giles eller pinyin, men det går ofta att lista ut vilka platser han syftar på. Tching-tou=Chengdu och Sse-tchouen=Sichuan.
Han är också orädd när det gäller att delge oss sina åsikter och gör intressanta jämförelser med Europa och Frankrike. Han skriver i förordet att han vill försöka korrigera “de felaktiga och absurda idéer” som rått om det kinesiska folket sedan “urminnes tider”.
Många av dessa idéer spårar Huc till folk som besökt Kina, men också från folk som “aldrig satt sin fot i landet.” När de första katolska missionärerna anlände till Kina kom de från ett Europa som enligt honom skakades av intellektuell och politisk anarki.
“Jämförelsen var på den tiden definitivt inte till Europas fördel och missionärerna tenderade att beundra allt de såg i sitt nya land. De överdrev ofta vad som var bra i det och såg inte det onda som hörde till, och har därför i bästa välmening ofta publicerat beskrivningar av Kina som var alltför smickrande för att vara rätt.”
1800-talets missionärer mötte däremot ett land i en djup kris, samtidigt som Europa moderniserades. Resultatet blev dystra skildringar av Kina. Sedan kom “turisterna” vilket bara ökade förvirringen.
“De har förstås sett väldigt lite, men det har inte hindrat dem från att skriva en massa och ofta från att förtala det kinesiska folket, om inte så därför att missionärerna tidigare prisade dem för mycket.”
Eftersom de bara besökte ett par kuststäder och inte talade språket var det inte mycket de kunde rapportera annat än vad de hörde och läste i ambassadernas rapporter, som sällan var särskilt väl informerade. Vilket kom mig att tänka på en bok med titeln Tre veckor i Kina. En artikel, okej, men en bok?
En skillnad mot de som reste till Kina på 1960- och 70-talet var att det handlade om väl kontrollerade gruppresor. Jag minns ett samtal jag hade för ett par år sedan med en korrespondent som bevakade Kina under andra halvan av 1970-talet. Journalisterna var övervakade hela tiden och hade begränsad rörelsefrihet varför det enda man kunde göra var att sitta på Beijing Hotell och dricka. En situation som nog inte var helt olika den Huc beskrev.
"Situationen för resenärer till Kina är sällan avundsvärd. När de lämnar Kanton låses de in på slutna båtar och vaktas noga så att de inte ses när de färdas längs Stora Kanalen. De placeras sedan de facto under arrest när de anländer till Peking. Och efter två eller tre officiella mottagningar och utfrågningar sänds med ens tillbaka. Eftersom de inte haft den minsta chans att kommunicera med omvärlden, så kan de inte beskriva något annat från sin egen erfarenhet än den häck av soldater som omringat dem, besättningens sånger, inspektörernas formaliteter när de visiterades och de högt uppsattas rörelser när de tillsammans bugade sig för Himmelens Son. Historien om hela affären har återberättats av en av dessa resenärer med lika mycket naivitet som detalj. Han säger att “de kom in i Peking som tiggare, stannade som fångar och kördes i väg som tjuvar. (Rapport från Ambassadör Lord Macartney.)”
*
Lotte och Martina delar hytt med en kvinna som heter Fanny Denim. Jag såg henne på fördäck efter lunch tillsammans med ett medelålders par. Efter en stund övergav hon sitt sällskap och kom över till mig.
”Jag har rapporterat från Kina i tio år, men det är första gången jag åkt på Yangtze,” sa hon när hon introducerade sig.
Hon såg ut att vara runt 30, hade rakt svart hår, röda solglasögon och var sexig utan att vara särskilt vacker. Vi stod länge och pratade medan vi njöt av utsikten. Hon sa att hon var från Australien, men bodde i Hongkong. Hon talade både mandarin och kantonesiska.
När vi skildes åt frågade jag henne vilken plats som var hennes favorit i Kina.
”Gulangyu,” sa hon utan att tänka efter och lade till att det var en liten ö utanför Xiamen mitt emot Taiwan.
”Dit ska jag åka,” utbrast jag.
*
Tillbaka i min hytt fortsatte jag med The Chinese Empire. Huc och Gabet blev utkastade ur Tibet, men tvingades ta den långa och bitvis mycket farliga sträckan mellan Lhasa och Chengdu, eftersom den kinesiska guvernören inte ville att världen skulle få veta att det fanns en kortare väg söderut till Indien. På plussidan var att de reste eskorterade av mandariner som både höll ett öga på dem och betalade för mat, transport och husrum.
Hucs berättelser om vådliga passager över snöbelagda bergspass och möten med lurendrejare (varav en del var myndighetspersoner) och banditer kom mig att tänka på Don Quijotes vandringar genom Spanien. Huc är en underbar berättare och det är så att man glömmer att man faktiskt läser en reseskildring och inte en rövarhistoria! Sedan kommer dessa underbara reflektioner av en man som inte ser världen i ett snävt europeiskt perspektiv.
Européerna har enligt Huc ända sedan 1200-talet betraktat kineserna som ett unikt folk, olika alla andra. Men de har samtidigt kommit till helt motsatta uppfattningar om detta folk. Voltaire beundrade kineserna och deras system, medan Montesquieu bara såg förtryck och elände, ett folk som dignar under den mest brutala despotism.
“Dessa två porträtt, ritade av författarna till Om lagarnas anda (L’Esprit des Lois), och Avhandling om den allmänna historien och om sederna (L’Essai sur les Maeurs), hade väldigt lite att göra med originalet. Det finns starka överdrifter på båda sidor och sanningen kan verkligen sökas mellan dem. I Kina som på andra ställen finns det både bra och dåligt, ondska och godhet, vilket kan ge tillfälle för satir eller lovtal beroende på om vi lägger uppmärksamheten på den ena eller den andra. Det är lätt att finna hos folk det man vill se hos dem om man börjar med en förutfattad mening och bestämt sig för att stå fast vid den. Voltaire drömmer därför om en nation vars historia måste strida mot den bibliska traditionen, ett folk som är rationalistiskt, anti-religiöst och där dagarna trots det präglas av oavbruten fred och välstånd. I Kina trodde han sig ha funnit denna ideala nation och han glömde aldrig att rekommendera den för beundran i Europa. Montesquieu lade å den andra sidan fram sin teori om en despotisk regering och ville illustrera den med ett exempel. Han använde kineserna för detta ändamål och skildrade dem som darrande under en tyranns järnstång och krossade under ett hänsynslöst juridiskt system.”
*
Här har vi en enkel missionär som inte drar sig för att slå två av upplysningens hjältar på fingrarna! Som katolik var han förstås inte så förtjust i upplysningen, men till skillnad från Voltaire och Montesquieu kunde han kinesiska och hade rest i och kring landet under flera år.
*
Familjen är enligt Huc basen för både samhället och makten i Kina. Kejsaren är ”himmelens son” och medborgarnas fadersgestalt. Han har sin legitimitet, sitt mandat, från himmelen. Och precis som han måste visa trohet mot himmelen måste män på alla nivåer i samhället vara kejsarens lydiga ”söner.” All moral bygger på detta underordnande och de riter som reglerar undersåtarnas liv påminner dem ständigt om maktens hierarki.
”Varje brott, varje försök att utmana auktoriteter, egendom, eller individers liv, behandlas som olydnad mot föräldrarna, medan alla handlingar som är goda, andliga, eller visar medlidande mot de olyckliga, är hederlig i affärer, och visar tapperhet i strid, ses alla som utslag av lydnad mot föräldrarna. Att vara en god eller dålig medborgare är att vara en god eller dålig son.”
Vilket förstås låter som Konfucius lära. Så länge kejsaren har himmelens backning måste medborgarna normalt böja sig (men Huc och Gabet reste å andra sidan i Kina alldeles som Taping-upproret bröt ut, vilket var ett tydligt tecken på att kejsaren höll på att förlora sitt himmelska mandat!)
“Det följer av denna politiska fatalism att striderna är fruktansvärda i revolutionära epoker ända till dess någon avgörande framgång eller bevisbar överlägsenhet i folkets mening har blivit ett tecken på Himmelens vilja. Då sluter de på en gång upp bakom den nya makten and underkastar sig tveklöst under en för en lång tid.”
Kejsaren har med andra ord obegränsad makt, men bara så länge han uppfattas som legitim. Och eftersom han sitter i toppen av en enorm hierarkisk och svårkontrollerad byråkrati är det inte alls säkert att han alltid får som han vill. Makten är förmedlad och förmedlaren har de facto makt han också.
Jag tror att Mao förstod det där med himmelens mandat ganska väl, för varje gång hans politik slog fel, hittade han en syndabock att skylla misslyckandet på. Machiavelli skulle säkert gett honom gott betyg! När Det Stora Språnget resulterade i massvält skyllde han på Sovjetrevisionisterna och ”Kinas Chrusjtjov”, dvs Liu Shaoqi. Och sedan släppte han lös Den Stora Proletära Kulturrevolutionen som rensade ut potentiella rivaler samtidigt som den lät miljontals ungdomar leva ut sina frustrationer i en blodig karneval.
Var Mao bara en i raden av kejsare? Vad sägs om detta exempel från år 1069? På den tiden fanns det en radikal rådgivare (Wang-ngan-ché) till en kejsare under Song dynastin. Huc kallar honom den kinesiska socialisten och tycker sig se stora likheter med sin tids franska socialister!
"’En regerings första och grundläggande skyldighet,’ sa den kinesiska socialisten, ‘är att älska folket och förskaffa dem verkliga fördelar i livet, dvs välfärd och nöje. För att uppnå detta mål skulle det räcka med att inspirera envar med rättfärdighetens obrutna principer, men eftersom alla kanske inte följer dem så måste staten förklara vikten av att följa dessa föreskrifter och framtvinga deras efterlevande genom visa och oböjliga lagar. För att förhindra människans förtryck av människa bör staten lägga under sig alla resurser i imperiet och bli landets enda herre och arbetsgivare. Staten bör helt ta över all skötsel av handel, industry och jordbruk med målet att hjälpa de arbetande klasserna och förhindra att de smulas sönder av de rika.’”
Det påminner onekligen en hel del om det man brukar kalla ”Stalinmodellen” inom teorin för jämförande ekonomiska system även om Stalin och Mao var mindre fokuserade på allmänhetens välstånd än Wang-ngan-ché. Men metoderna för att kontrollera och styra ekonomin har stora likheter, inklusive priskontroller. Marken förstatligades och bönderna tilldelades varje år en jordlapp att odla med utsäde som de fick låna av staten för att sedan betala tillbaka efter skörden.
“’Det är uppenbart,’ sa anhängarna av denna nya modell, ‘att överflöd och lycka kommer att råda i hela landet. De enda människor som kan bli lidande av detta sakernas tillstånd är ockrarna och monopolisterna som aldrig undgår att profitera på svält och katastrofer som drabbar allmänheten och som berikar sig själva och ruinerar de arbetande klasserna. Men vilken stor skada kommer det att bli om vi till sist sätter stopp för dessa folkets fienders handlingar? Kräver inte rättvisan att de ska tvingas betala tillbaka sina orättmätigt vunna vinster?’”
Beroende på skörden kunde regeringen beskatta de mer lyckligt lottade provinserna och subventionera de mindre lyckligt lottade. På så vis skulle ingen lida brist och “staten skulle som den enda spekulanten realisera enorma profiter varje år som kunde användas till offentliga investering till allmänhetens nytta.” Det var i varje fall tanken!
Mao var ju bibliotekarie i sin ungdom, så det är inte otroligt att han kände till Kinas ”första socialist.”
Men Karl Marx, som bodde i Paris samtidigt som Huc och Gabets var på sin ”långa marsch” för att frälsa ”hedningarna” skulle knappast se denna tidiga kinesiska modell som ett exempel på den ”vetenskapliga socialism” han som bäst höll på att formulera. Jag undrar om Huc kände till Marx, men det verkar inte troligt efter som Manifestet kom ut först 1848 och då var Huc och Gabet redan tillbaka i Macao.
Enligt de källor Huc citerar övergavs de ”socialistiska” reformerna efter kejsarens död. Krönikörerna speglade förstås överklassens perspektiv, så man ska inte bli förvånad över att de var upprörda över reformerna, kanske allra mest Wang-ngan-chés ”kulturrevolution”.
“Men det som mest retade upp den allmänna opinionen mot denne djärve reformator var hans försök att förändra litteraturen och lägga den under sitt despotiska system. Han inte bara förändrade formerna för examinationerna av den litterära rangordningen, utan såg till att hans egna kommentarer till de heliga böckerna skulle adopteras som den korrekta förklaringen och beordrade att betydelsen av karaktärerna skulle hänskjutas till en stor ordbok som han själv ställt samman. Denna sista innovation var troligen den som ådrog honom ett oförsonligt hat från en stor andel av hans fiender.”
När jag läser detta kommer jag att tänka på Nietzsches idé om den eviga återkomsten som Milan Kundera diskuterar i början av Varats olidliga lätthet. Var Maos revolutioner exempel på eviga återkomster, eller bara exempel på att ”intet nytt sker under solen”?
Sicksack i Mittens Rike är den fjärde delen av en roman med arbetstiteln Skiftande passioner.
,_from_Los_Caprichos_-_Google_Art_Project.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar