Strax före åtta klev jag ombord på en stor motordriven katamaran som på tre timmar tog mig till Guangdongprovinsens huvudstad Guangzhou, eller Kanton som man sa förr. Jag satt mestadels tillbakalutad i en galonfåtölj och tittade ut över Pärlfloden där trafiken tätnade ju närmare staden vi kom. Vid min sida hade jag Collin, en engelsman som liksom jag var på sin första Kinaresa. Vi kom bra överens och bestämde oss för att slå följe ett tag.
Tullen
gick förvånansvärt smidigt. Jag bad
tulltjänstemannen att inte röntga mina filmer eftersom jag skulle flyga flera
gånger och inte ville riskera något. Det stod på en skylt att maskinen var
“film safe”, men jag ville inte ta den minsta risk. Han sa okej och lät mig
slippa.
Vi
fick snabbt tag på en
taxi, en välskött röd Volvo 142, vars förare hade uniform och vita handskar.
Han körde oss till det jättelika lyxhotellet Dongfang, som emellertid inte hade
några lediga rum. Det gjorde nu inte så mycket eftersom de var för dyra för oss
– 300 kr för det billigaste.
Vi
tog en kopp te i cafeterian vid receptionen innan vi fortsatte till Guangzhou
Hotel som emellertid inte heller hade några
lediga rum. Vi hoppade in i en tredje taxi, nu i riktning mot Shamianön i
sydvästra delen av stan och där hittade vi ett billigt hotell mitt emot lyxhotellet
The White Swan. Det brukade heta Government Service Workers’ Hostel, men har
döpts om till Guangzhou Youth Hostel. Vi delade på ett billigt och bra rum som
hade toalett, badrum och stora sängar med myggnät. Jag öppnade den flaska
Johnny Walker Red som jag köpt vid tullen och så skålade vi för Guangzhou som
tagit emot oss utan alltför mycket krångel.
Vi
var båda nyfikna på att se oss omkring i stan, så
vi lämnade Shamianön och tog en promenad längs kanalen norr om ön, som en gång
var den enda del av Canton där utlänningar fick vistas och driva sin handel.
Kanalen kantades av stora träd som gav skugga, men ett av dem hade vräkts
omkull, kanske av en tyfon.
Gatorna var fulla av bilar och bussar, handdragna kärror och lastbilar, cyklar och motorcyklar, alla hektiskt manövrerande och tutande för att komma fram så fort de bara kunde. Några meter från denna urbana kakafoni satt en man på huk i blå Maojacka med en bok i ena handen och en cigarett i den andra.
30
augusti, lördag
Ännu en dag har gått och det dröjde till
midnatt innan jag kunde öppna dagboken igen. Jag måste därför först återvända
till söndagens promenad. Vi hade gått någon kilometer då vi vek av norrut in på
en mörk och trång marknadsgata som var övertäckt för att ge skydd mot sol och regn.
Så mycket kommers var det nu inte just då eftersom det var sent på
eftermiddagen, men vid ett stånd sålde en man fortfarande fisk. Under starka
elektriska lampor låg fiskar snyggt uppradade, eller fiskrester vore kanske en
bättre beskrivning, för det var bara huvud, stjärt och inälvor kvar utöver
själva skelettet. Collin, som är vegetarian, pekade på en av fiskarna vars
inälvor fortfarande rörde sig. Vid ett annat stånd fanns korgar med hundratals
grodor krälande över varandra och i en annan satt katter och väntade på sitt
öde. Bredvid bökade en man med någonting i en korg. Till slut fick han ut en
skrämd uggla som han försiktigt började mata.
Vi fortsatte längs större och stökigare gator på jakt efter ett matställe. De flesta gator kantades av hus som var hårt nedslitna och smutsiga av rök, damm och olja. Folk bor trångt och fattigt, men här och var ser man dunkelt upplysta butiker som säljer TV-apparater, videokassetter och kassettbandspelare.
1
september, måndag
Massor av kantoneser invaderar White Swan Hotel på söndagarna. De kommer för att beundra detta den moderna tidens tempel och ofta för att ta familjebilder med det stora konstgjorda vattenfallet som bakgrund. En gäst jag pratade med sa att ingen i Guangzhou utestängs från att besöka de flotta hotellen och att det blivit ett stort söndagsnöje, ungefär som att gå till parken.
*
Klockan
är åtta på morgonen och det är en smula
darrhänt jag skriver detta. Jag intar en ”europeisk frukost” på White Swan
medan jag följer trafiken på Pärlfloden genom restaurangens långa
panoramafönster. Österut avtecknar sig båtarna som grå silhuetter i
morgondiset, samtidigt som fågelsång tränger ned från den stora mässingsburen
på restaurangen en trappa upp och blandas med dämpat pianospel och brus från
vattenfallet. Det är bara ett par timmar sedan jag och mina nya vänner, Fredrik
och herr Li, återvände till vårt hotell för en timmas sömn innan vi måste upp
igen för att möta en vacker flicka som vi träffat på ett av Guangzhous nya
diskotek. Jag träffade dem efter att Collins åkt sin väg och jag var på jakt
efter en ny rumskompis. De var ute i samma ärende och vi kom snabbt överens om
att dela på ett trebäddsrum och gick sedan ut för att äta middag tillsammans.
Herr
Li är en affärsman från Hongkong och Fredrik är
en svensk tjugofyraåring på sin första kinaresa. Vi promenerade omkring ett tag
och i ett gathörn såg vi en man vid ett rykande litet gatukök. Herr Li frågade
vad det var och fick veta att det var ormsoppa. Jag hade aldrig ätit orm förut
och var nyfiken, så jag köpte en skål och fick en tekopp med rykande maotai på
köpet. Soppan såg ut och smakade som en soppa med strimlad kyckling, men nu
hade jag i varje fall prövat den för mig exotiska rätten.
Efter
middagen slog vi oss ned på
ett café mittemot restaurangen och bestämde oss för att gå på diskotek. Herr Li
frågade en ung tjej vid bordet bredvid om hon kände till något bra diskotek och
hon rekommenderade ett som låg i västra delen av centrala Guangzhou. Det tog
oss fram till halv tolv innan vi hittade stället som inte såg mycket ut sett
från gränden. Vi köpte biljetter med herr Lis hjälp och när vi väl kommit in
upptäckte Fredrik och jag att vi var de enda långnäsorna i lokalen.
Både musiken och dansen var ganska städade i
början, men framåt tvåtiden på morgonen började de spela pop från Hongkong och
Taiwan. Några av grabbarna började dansa breakdance och de tuffare tjejerna
blev allt djärvare.
Den
snyggaste tjejen hade långt
svart hår, en kort tajt klänning, högklackade skor och mörka nylonstrumpor. Jag
pratade med henne mellan danserna med herr Li som tolk. Hon var tjugo år och
hade en egen modebutik. Jag anade en artikel, så vi stämde möte för en
intervju.
Fredrik
och jag funderade på om
det inte var dags för oss att börja dansa, men en tjej måste ha läst våra
tankar och hann före. Hon bjöd upp mig och jag följde henne upp på dansgolvet,
men hon blev nervös och puffade i stället fram sin kompis. Det var okej, men
när jag såg mig omkring upptäckte jag att vi var omringade och att min
”västerländska teknik” noga studerades. Sedan dröjde det inte länge förrän de
kopierade min stil, som ju inte direkt var mogen för export!
Jag
blev snart uppbjuden igen, men denna gång
av en grabb i svart jeanskostym och mörka solglasögon. Nu var det jag som kände
mig generad, för jag var inte van att dansa med killar. Temperaturen steg i
lokalen eftersom det jag tagit som en oskyldig invit i själva verket var en
utmaning till en duell i breakdance. Jag klarade mig emellertid ur knipan genom
att fortsätta dansa disko medan han dansade breakdance och efter en låt tackade
jag för mig och återvände till vårt bord.
Klockan var halv fyra och stämningen hög när vi märkte att några vuxna strök omkring i lokalen. Herr Li berättade lite senare att de frågat vilka vi var och att han sagt att vi var dataingenjörer och alltså viktiga utländska vänner. De var nöjda med det svaret och besvärade oss inte mer. På vägen ut möttes vi av elegant klädda ungdomar som anlände i taxi halv fem på morgonen denna måndag.
*
”Är ni skådespelare,” frågade tjejen som tar
emot bordsreservationerna på White Swans exklusiva Silk Road Restaurant som
Deng Xiaoping gillar enligt South China Morning Post. (Han lärde sig uppskatta
fransk mat och blev en marxist-leninist under sin tid som student i Paris på
1920-talet.)
”Nej, varför tror du det,” sa jag.
”Ni är så lång och snygg,” sa hon.
”Är Holland ett fattigt land,” frågade hon
senare.
”Nej, det är ett rikt land. Varför tror du
att det är fattigt?”
”Det var en turistgrupp här från Holland och
de var så dåligt klädda.”
”De tyckte kanske att det var praktiskt att
resa i enkla kläder.”
”Han kanske var en miljonär,” fortsatte hon och tänkte tydligen på en person, varpå hon rättade till flugan som inte alls satt snett.
*
”Så
länge människor ännu är unga och bara de första takterna skrivits i deras livs
partitur, kan de fortsätta kompositionen tillsammans och utbyta motiv (...)
men, när de möts i mogen ålder, som Franz och Sabina, är deras partitur mer
eller mindre avslutat och varje ord, varje föremål betyder någonting annat i
vars och ens partitur.”
(Milan Kundera, Varats olidliga lätthet, 1984)
2
september, tisdag kväll
Q är en ung man som säger att han är på rymmen,
att han suttit fjorton år i fängelse och planerade att ta sig till Hongkong
även om det kan kosta honom livet. Jag mötte honom utanför mitt hotell där jag
stod och tittade på en kalligraf som arbetade i ljuset av elektriska lampor.
Jag pratade också med en översättare som jobbade på en fabrik som tillverkade
elektriska fläktar.
Q dröjde med att ta kontakt tills samtalet tynat
bort. Då frågade han på tyska om jag var tysk och snart stod vi och pratade på
tyska. Han talade så snabbt att jag hade problem med att hänga med. Han sa att
han också kunde franska, samt lite japanska. Sedan växlade vi över till
engelska.
”Är du student,” frågade jag.
”Nej, jag är gatsopare. Jag tillhör fjärde
klassens arbetare, men i själva verket är jag på rymmen,” sa han och skrattade
medan han höll handen för munnen.
Jag
föreslog att vi skulle ta en öl och han visade
vägen till ett diskret beläget ställe två kvarter bort. Det var ett litet
nyöppnat ölcafé med enkla trämöbler målade i ljusa färger. Q sa att han var 29
år och att hans föräldrar varit lärare. De hade varit frispråkiga under Maos
kampanj för att låta ”hundra blommor blomma” 1956 då folk uppmuntrades att säga
vad de tyckte, bara för att sedan straffas för ”borgerlig liberalism”.
Föräldrarna fängslades under
kulturrevolutionen och själv sändes han till ett tvångsarbetsläger på
Chongming-ön utanför Shanghai.
Q säger att han fick arbeta hårt på lägret som utåt
sett var ett statsjordbruk.
”Det var sexton personer i mitt rum. Jag var
yngst. Den äldsta var 34 år,” sa han.
1970
släpptes han plötsligt utan motivering. Två
månader senare fördes han tillbaka till ön, men nu till ett annat läger där
arbetet var ännu hårdare. Där fick han stanna i tolv år, utan att någonsin få
veta varför.
”Jag hittade en lärobok i tyska och började
plugga själv på kvällarna. Vi var tjugo personer i rummet, både kriminella och
folk som jag. I andra avdelningar satt prostituerade. En engelsklärare från
Shanghais lärarhögskola lärde mig engelska. Han sov bredvid mig. Man sov på
mattor på golvet. Han var då 52 år gammal och hade varit otrogen mot sin hustru
med en yngre kvinna. Det räknades som ett brott att ha förfört en ung kvinna.”
”Vi fick bara ta emot besök två gånger per år
och bara tio minuter åt gången. Våra släktingar fick inte ens röra oss. Jag
fick besök en gång under dessa tolv år. Det var mormor som kom. Släktingarna
var under kulturrevolutionen rädda för att hälsa på anhöriga fångar.”
Enligt
Q fanns det runt tjugo statsjordbruk på
Chongming-ön, varav drygt hälften var tvångsarbetsläger.
”Alla fängslade måste skriva en självkritik.
Om de inte gillade den fick du stryk av vakterna som var brutala och obildade.”
Han
berättade om korruptionen i Kina, om hur
höjdarnas barn slipper lindrigt undan när de begår grova brott, medan vanligt
folk straffas hårt. Han föreföll väl informerad om Kinas nutidshistoria. Jag
frågade hur han kan veta så mycket om han suttit i läger så länge.
”Engelsklärarens fru smugglade in böcker
under sina besök.”
(Men
han hade tidigare sagt att engelskläraren
inte stannade särskilt länge.)
”Vilken var den viktigaste tiden under alla
dessa år i fängelse?”
”Det var när jag var sexton år gammal och
började läsa böcker. Tidigare var jag naiv. Jag upptäckte att jag hade energi
kvar som jag ville utnyttja.”
I
december 1982 släpptes
han plötsligt, också denna gång utan motivering.
”De sa bara ’gå!’”
Han återvände hem bara för att få höra av
mormodern att föräldrarna begått självmord i fängelset. Han gick till den
lokala polisstationen för att registreras som bosatt i Shanghai så att han
kunde bli tilldelad ett jobb. Han sa först att han blev gatsopare, men sedan
att han blev ”tillfällighetsarbetare” och jobbade med lastning och lossning av
lastbilar. Hans arbetskamrater var handikappade eller utvecklingsstörda.
”Jag fick snart problem på jobbet. Jag tyckte
inte om ledaren och han fruktade mig eftersom jag kunde mer än honom. Jag sa
till honom att han var inkompetent. Han hämnades på mig genom att sänka min lön
från 40 till 36 yuan per månad. Man måste vara en ’follower’ om man ska
accepteras.”
”Jag reagerade genom att inte göra någonting
på jobbet och grälade med honom. Då skickade de polisen på mig och dömde mig
för att inte vilja arbeta för moderniseringarna. Det var sommaren 1985 och jag
sändes till ett fängelse i norra Qinghai. Det var mycket hårt, hårdare än i
Sovjet.”
”Hur vet du det?” (Han hade inte hört talas
om Solsjenitsyn och Gulagen.)
”Det är samma system som i Kina, men Kina är
hårdare,” sa han.
För att testa honom bad jag honom rita en
skiss av fängelset, vilket han gjorde. Fängelset hade bara ett plan och det
fanns enligt Q ungefär femtio rum och 25 fångar i hans cell.
Qinghai,
som ibland kallas Kinas Sibirien, är
en glest befolkad och ödslig del av landet och det är ett område där det är
mycket svårt att överleva på egen hand.
”Utanför fängelse väntade döden. Där fanns
tigrar och andra farliga djur, men jag blev god vän med en lastbilschaufför som
fraktade bomull till fängelset och han hjälpte mig rymma. Han körde mig till
sin hemstad och gav mig pengar till en bussbiljett till provinsens huvudstad
Xining. Det tog arton dagar”, sa han (vilket låter orimligt mycket.) ”Från
Xining tjuvåkte jag med tåget till Shanghai.”
Det
var enligt vad han sa en månad
sedan han rymt från fängelset. Han sökte upp en vän i Shanghai som gav honom
lite pengar. Sedan fortsatte han tjuvåka. Han sa att han varit här i Guangzhou
i några dagar och sov på järnvägsstationen. Och nu skulle han vidare till
Hongkong.
”Vad ska du göra där?”
”Affärer. Jag vill smuggla vapen till Kina
för att störta regeringen.”
Han
trodde fullt och fast på
denna plan och hoppades dessutom att USA skulle invadera Kina och hjälpa till
att befria folket. Jag argumenterade emot och sa att det var orealistiskt givet
maktbalansen i världen, men han ville inte acceptera detta resonemang.
”Kanske skulle England åtminstone kunna
ockupera området runt Guangzhou?”
Jag fick ganska snart under vårt samtal misstanken att han drog en historia för att kunna tigga pengar från mig, men han nämnde ingenting om pengar när vi skiljdes åt. Talade han sanning, eller var han kanske en mytoman, en utflippad student? Jag vet inte.
3
september
Jag kom att prata med en japansk poet och affärsman som sa att han rest mycket i Burma, Nepal, Tibet och Qinghai. Han trodde inte heller på att det skulle ta arton dagar att resa till Xining. Han sa Q kanske var en av alla dessa studenter som under kulturrevolutionen skickades ut på landsbygden och i en del fall ända till Qinghai för att som det då hette ”lära sig av fattigbönderna.”
4
september
En 10 000-tonare ligger för ankar i väntan på lossning. Överallt ser man rostbruna lastbåtar, varav många dubblerar som bostäder för skepparen och hans familj. På en båt hänger kläder på tork och en jycke nosar omkring på fördäck. Halvnakna män med magra och seniga kroppar tvingar sina gamla sampaner uppströms med hjälp av långa träåror. Överfulla färjor korsar den breda floden medan solen långsamt sjunker i väst. Jag ser allt detta, men det enda jag hör är hotellets konstgjorda vattenfall och musiken från en flygel. ”River Garden Cafe” är som en biograf där filmen aldrig slutar. Filmen heter ”Pärlfloden” och handlar om människor som förtjänar sitt levebröd och byter varor med varandra.
*
Cultural
Park ligger alldeles norr om Shamianön.
Jag hade stannat till för att plåta barn och tonåringar som roade sig på en
rollerskatebana då en äldre herre frågade på perfekt engelska om jag ville
prata med honom och det ville jag förstås. Vi gick över till ett tehus i parken
där vi slog oss ned i ett par robusta bambustolar. Han hade glasögon och var
klädd i mörka byxor och en randig blå skjorta. Han frågade vad jag hette och sa
långsamt.
”Wǒ de míngzì shì Deng Xiuli.” (Mitt namn är
Deng Xiuli)
Sedan
fortsatte han på
engelska.
”Jag föddes 1913, så jag är 73 år.”
Jag
berättade att jag var svensk och tänkte resa
runt i Kina i tre månader. Sedan bad jag honom berätta om sitt liv.
”Min berättelse är inte så viktig, men jag
kan berätta den i korthet. Jag besökte många platser när jag var ung, Beijing,
Tianjin, Nanjing och Shanghai. På den tiden regerade Guomindang, dvs
nationalistpartiet. Kina har upplevt alla dessa krig. Jag var bara ett barn
under första världskriget och sedan upplevde jag det andra världskriget.”
Han
hade studerat till historielärare
vid The National Central University i Nanjing som grundades 1902 och var det
äldsta universitetet i Jiangsuprovinsen. Han blev med tiden rektor för en
skola, men ryckte då och då in som lärare ifall någon annan lärare blivit sjuk.
För tolv år sedan gick han i pension.
Deng
sa att han förutom
engelska och sex kinesiska dialekter kunde franska, tyska, japanska och att han
en gång kunnat ryska. Han hade aldrig varit utanför Kina, men hoppades kunna
åka till Frankrike och studera.
Jag
frågade honom om hans liv eftersom Kina
genomgått så stora förändringar under hans livstid.
”Vi har haft så många krig och inbördeskrig
och katastrofer, så många katastrofer.”
På frågan vilken tid som var värst sa han:
”Det var mycket illa under krigen, men kulturrevolutionen
var en väldigt, väldigt dålig tid. Folk led mycket, men idag är det mycket
bättre. Folk har mycket större frihet idag. Du kan äga vad som helst, utom
land. Du kan äga en bil om du har pengar att köpa den för. Du kan äga ett hus
och du kan bygga ett hus. Det är inget problem, men privatpersoner får inte äga
mark.”
”Vi har också frihet att tro, men jag kan
berätta för dig att Kina strikt talat inte har någon egen religion. Folk säger
att daoismen är kinesisk, men daoismen har att göra med buddhismen och
buddhismen kommer från Indien. Du har frihet att tro, men kyrkorna får inte stå
under inflytande av främmande makter. Kina tillåter inte missionärer som under
kolonialismen.”
Jag
sa att utländska
observatörer påpekar att Kinas politik svängt fram och tillbaka, ibland till
höger och ibland till vänster. De kinesiska ledarna försäkrar att
reformpolitiken ska fortsätta, men är det så säkert?
”Det är inte bara Kina som förändras. Det gör
andra länder också. Kina har kanske förändrats mer än andra länder under de
senaste decennierna, men om förändringen är från något dåligt till något bra,
så är det en välkommen förändring. Om det är tvärtom så är det förstås
förskräckligt. Förändringen från det Gamla Kina till det Röda Kina var bra för
folket. Jag var med under hela denna tid, så jag har erfarit denna förändring.
Fast senare skedde misstag, särskilt under kulturrevolutionen, som verkligen
var dålig. Om man ska vara rättvis får man säga att Mao inte menade illa, han
tänkte att hans idéer… han ville se sina idéer genomförda. Han startade
kulturrevolutionen, men han använde inte militär makt, vilket han skulle ha
kunnat gjort. Om han använt militären skulle det ha blivit inbördeskrig. Han
visste det och gjorde det inte, vilket var en väldigt bra sak. Så han gjorde
misstag, särskilt på äldre dagar.”
”Nu har vi den nya politiken med större
frihet och den är väldigt populär, men när folk vänjer sig vid frihet kräver de
mer frihet. Jag tror att den nya politiken kommer att fortsätta eftersom den är
så populär. Naturligtvis kan ledarna inte vara framgångsrika i allt de gör och
de försöker undvika saker som inte är så bra, som personkulten, vilken var en
väldigt dålig sak. Idag ser du inte några porträtt på ledarna, men förr var de
överallt. Ledarna försöker också få äldre ledare att lämna plats för ungdomen.
Det är inte bra om folk har sitt jobb eller position hela livet ut.”
Jag
frågade vad han tyckte om Kinas ungdom idag.
”De är väldigt lyckligt lottade. Under kulturrevolutionen var ungdomarna olyckligt lottade, men dagens unga generation har det bättre än under någon annan tid i det moderna Kina. Du har en framtid om du arbetar hårt, oavsett vilket område det är, om du är akrobat, kan hoppa högt eller spela pingpong bra. Under kulturrevolutionen spelade det ingen roll om du var duktig. Folk tittade på dig som att du var en värdelös varelse, men idag är det inte längre så.”
*
Gatan ”623” (döpt efter något uppror 23 juni kanske?) är full av ilsket tutande bilar, bussar, lastbilar, plus en strid ström av plingande cyklar. Jag noterar att det inte bara byggs hotell och kontorshus, utan också bostadshus som ersätter gamla förfallna ruckel. Även Shaominön präglas av förnyelse. Skräp forslas bort, vägar förbättras, hus byggs om, eller så bygger man nytt. Vackra parkanläggningar skapas. Det är en stad full av energi och tillförsikt, trots att kostymen är gammal och solkig. Förälskade par ligger i parkens gräs. De kramar och kysser varandra, men de går varsamt fram och jag såg inget tafsande. Väntar de på solnedgången?
Guilin, 6 september, lördag
Det
tog 36 timmar med båt
uppför Pärlfloden (Zhu Jiang) och Västra floden (Xi Jiang) innan vi nådde
staden Wuzhou. Vi tillbringade den mesta tiden i våra bäddar som alla vette mot
floden. Det fanns inga hytter, utan passagerarna delade ett och samma utrymme
med rader av våningssängar längs var sida av båten. Man kunde ligga på magen i
sin bädd, öppna fönstret och studera landskapet och livet på och vid floden. På
risfälten såg jag stora vattenbufflar och människor som arbetade för hand och
med enkla redskap.
Det
blev en minnesvärd
resa, inte bara för utsiktens skull, utan också tack vare en flicka med alldagligt
utseende och pigga, vänliga ögon. Hon skaffade sig en intensivkurs i engelska
genom att engagera oss västerländska passagerare i konversationer. Hon var lika
charmig som outtröttlig och vi jobbade i skift med att träna henne. Hon hade
tur, för ombord fanns ett par Berkeleyprofessorer som talade flytande
kinesiska.
Efter flodbåten följde en elva timmar lång och skakig bussfärd från Wuzhou till Guilin. Vägen var dålig och full av folk och fä och fordon av alla slag. Chauffören tutade hela tiden, men bortsett från det var det en fantastisk resa genom ett sagolandskap fullt av gröna sockertoppsliknande kullar vilka sköt upp hundratals meter ur risfälten och ibland stack upp mitt i Li-floden där män i stråhattar fiskade med hjälp av skarvar från sina smala bambukanoter. Fåglarna är skickliga på att fånga fisk, men de har ett snöre runt halsen som gör att de inte kan svälja bytet.
7
september, söndag
Försäljarna trängs på huvudgatan Zhongshan Lu och de små restaurangerna ligger vägg i vägg. ”Hello,” ropar man till förbipasserande turister för att locka in dem. Överallt hörs den nya tidens mantra: ”Change money, change money!”
8
september
Jag
besökte staden Xingan tillsammans med Huang Xie
som kommer från Shanghai. Vi var där för att beundra en dammanläggning som är
en del i Lingqu-kanalen vilken den första Qin-kejsaren lät bygga 214 f.Kr. Qin
Shi Huangdi ville öka handeln mellan norra och södra Kina genom att knyta
samman flera mindre floder som var förbundna med Yangtzefloden och Pärlflodsdeltat.
Flodtrafiken skulle dominera transporterna mellan norr och söder fram till 1939
då järnvägen tog över.
Det
var jag som först
lade märke till Huang Xie där han stod i lobbyn till Lijian Hotel, klädd i en
för stor trenchcoat och tjocka glasögon. Vi började prata och fann snart att vi
var kollegor, eftersom han vid sidan om sitt jobb som lärare frilansade för den
stora dagstidningen Wen Hui Bao. Som vi stod där och bekantade oss med varandra
fick han ett telefonsamtal från redaktionen. Han sa att de ville att han skulle
göra ett reportage om Lingqu-kanalen och han frågade om jag ville slå följe med
honom. Det ville jag förstås, men undrade om det gick eftersom Xingan inte var
öppen för utlänningar. Han bara skrattade och sa att det inte var något problem.
Vi
missade tåget
så vi fick ta en buss i stället. Väl där vandrade vi längs en lummig allégata
som följde Linqukanalen som gick genom den lilla staden. Min nya vän stannade
vid en antik stentavla och skrev entusiastiskt av inskriptionen. Så småningom
nådde vi ”Plogstället”, den plogformade dammanläggning som gjort det möjligt
att styra vattenflödet till endera av två fåror. Den långa vallen är 380 meter
lång och den korta är 140. På vägen dit fick vi sällskap av en ung pojke med
ett fint ansikte och en vacker röst. Han underhöll oss genom att sjunga
folksånger och i byxfickan hade han sin lärobok i engelska hoprullad.
Ankor simmade i floden och gamla män med tunna och fårade ansikten vadade med vatten upp till halsen för att vittja sina nät. Bortom grönskande träd och risfält kunde vi skönja silhuetter av Guangxis egendomliga karstberg. På en liten ö mitt i kanalen fanns en sten med en inskription av Guo Muoro, en kommunistledare och poet som dog för ett par år sedan i mycket hög ålder.
Norra Kina har den stora muren
Södra Kina har Lingqu-kanalen
9 september, tisdag
Jag sitter i en Boeing 737 på väg från Guilin till Yunnan-provinsens huvudstad Kunming som har två miljoner invånare av många olika folkslag. Det geografiska läget på en sydlig högplatå 2 000 meter över havet gör att det här är vår året om.
Kunming
Jag gick in på Beijing Fandian, en restaurang som var utmärkt på turistkartan. Hur beställa? På ett bord vid ingången stod ett tjog skålar med nudlar, nötter och såser. Jag pekade på en, men flickan bakom bordet skakade på huvudet och pekade mot andra sidan. Efter ett förnyat försök och nya pekanden upptäckte jag en liten lucka i den motsatta väggen. Ingen förstod engelska där heller, men jag lyckades få en tjej att följa med mig till bordet vid ingången där jag pekade på nudlarna, en skål med ägg och ett fat med jordnötter. Hon tog några äggbitar med fingrarna och lade dem i en skål. Det fanns inga dukade bord, så jag fick röja undan tallrikar och tekoppar från gästerna före mig. I mitten på bordet stod en plåtburk med matpinnar. När maten så småningom dök upp var den kall och jag bad för min mage, samtidigt som jag tvättade ett par matpinnar i hett tevatten.
*
Jag åt en usel middag på hotellet. Den enda
försoningen var Rebecca, en vacker judinna som satt till vänster om mig. Vi kom
att prata en hel del och så småningom lät hon mig veta att hon inte var
tillsammans med den man hon reste tillsammans med. Jag föreslog att vi skulle
ta en promenad vilket hon accepterade. Vi gick ner mot det stora torget i
Kunming där kommersen var i full gång. I sydvästra hörnet av torget slank vi in
i en mörk lokal, varifrån vi hört musik. En vacker kinesiska sjöng,
ackompanjerad av traditionella kinesiska instrument. Konferencieren hade håret
i en hästsvans högt uppe på högra sidan av huvudet och var iförd en klarröd
qipao dräkt. Rebecca uppskattade verkligen föreställningen. Jag frågade om hon
gillade kinesisk opera. Hon sa nej, men tyckte om klassisk musik och hade
dansat balett i sexton år.
Vi återvände till hotellet och slog oss ned i
baren där de spelade västerländsk diskomusik. Några medelålders européer i
kostym satt och hängde vid bardisken. Rebecca berättade om sina intryck från
Lhasa i Tibet. Hon sa att hon var chockad över fattigdomen och eländet, men
imponerad av tibetanernas livsstil och konst. Hon hade bevittnat en begravning
där liket styckades i små bitar som blandades med vete och sedan lades ut på
berget till fåglarna. Det var otäckt, sa hon, men hon övervann sin motvilja och
iakttog ceremonin.
Hon är intelligent och vacker, men ska tyvärr
flyga till Xian i morgon förmiddag.
Läste några dikter av Tomas Tranströmer, bl a denna:
”Mitt i livet händer att döden kommer
och tar mått på människan. Det besöket
glöms och livet fortsätter. Men kostymen
sys i det tysta.”
(Tranströmer, Dikter, 1984, s 178)
Så möter vi döden mitt i livet. Ceremonin hjälper oss att hantera det svåra, det vi fruktar, genom att föra in döden i det sociala livets mitt.
10
september, onsdag
På Foreign Languages Bookstore träffade jag en kille i 25-års-åldern som talade utmärkt engelska. Han hade varit fabriksarbetare och pluggat engelska med hjälp av TV-kurser och Voice of America. Han hoppades bli forskare, men då måste han först läsa in universitetspoäng på fritiden och det är svårt.
*
Kunming förefaller att vara en välordnad stad med relativt hög levnadsstandard och moderna bostäder. Kontrasten är slående mot Guangzhous sjabbiga hus och trånga gränder. Butikerna och varuhusen är välfyllda och man ser många militärer spatsera på stan i sina nypressade gröna uniformer. I ett gathörn ser jag en polisman och en flicka som sålde skor. Han granskar ett dokument som måste vara hennes tillstånd att driva handel. Det är ordning i Kunming och svarta börsen är inte alls lika framträdande som i Guilin och Guangzhou. Ordningen speglas också i de spikraka avenyerna och Kunmings motsvarighet till Himmelska Fridens Torg i Beijin, men där finns också slingrande marknadsgator med pittoreska hus med gröna takpannor, vilka leder tankarna till den tid då detta var slutstationen på smuggelvägen ”The Burma Road.” Under den japanska flottblockaden av den kinesiska kusten var detta den enda försörjningsleden till den kinesiska regeringen som under den japanska ockupationen flyttade huvudstaden till Chongqing. Japanerna skulle dock skära av Burma Road 1942, vilket fick de allierade under den amerikanska generalen Stilwells ledning att bygga ut den gamla leden från Ledo i den indiska delstaten Assam så att den kunde transportera förnödenheter och krigsmaterial till Kunming. Vägen döptes senare om till The Stilwell Road.
*
Är det ordningen som gör att jag ser köer i Kunming? Vid en supermarket fanns en femtio meter lång kö. Den fanns kvar när jag passerade samma ställe en halv dag senare.
*
Det
drösar av fotoaffärer, frisersalonger och
klädesbutiker. Radiohandlarna skyltar med kopior av japanska kassettdäck, som
verkar vara en av de stora konsumtionsvarorna. Och överallt säljs inspelade
kassetter. En del affärer och varuhus skyltar med videobandspelare. Jag såg en
National för 9 500 yuan. Vem har råd med det? I en affär såldes en motordriven
Nikon för 12 500. En enorm summa, nästan 45 000 svenska kronor. Vem köper en
sådan? En svartvit TV kostar däremot bara 400 yuan.
Det byggs mycket och jag såg många byggen i full gång till och med på första maj. Liksom i Guangzhou och Guilin ser man ibland människor som jobbar långt in på kvällen med att färdigställa en ny butik. Alla arbetar och det med energi. Är det nya småföretagare som med hjälp av släkt och vänner startar eget?
*
Jag
sitter hemma hos universitetsläraren
William och lyssnar på John Denver medan han och hans dotter lagar middag.
Maten hade vi inhandlat på en fri marknad. Han hade med sig en plastkorg och en
stor emaljmugg med lock under vår cykeltur. Vi smakade på grillat biffkött hos
en gatuförsäljerska och det var gott. Hon skivade köttet fint och lade ned det
i muggen. Sedan köpte han bönost och lade den dallriga biten i locket som han
vände upp och ned. Runt muggen som han placerade mitt i korgen lade han squash,
salladslök och andra grönsaker. Jag köpte en flaska kinesiskt vin som mitt
bidrag till middagen.
Vi
hade träffats i en liten butik och han hade på god
engelska frågat om jag behövde hjälp och det dröjde sedan inte länge förrän vi
bestämt oss för att träffas igen nästa dag. Han dök upp vid mitt hotell strax
före två och när jag hyrt en cykel trampade vi i väg till Yunnans universitet.
Han sa att jag skulle uppträda som om jag var en student och inte reporter om
någon frågade, men vi blev aldrig tillfrågade och kunde vandra omkring fritt på
det charmiga universitetsområdet och även besöka biblioteket.
Lite
senare besökte
vi det badhus han brukar besöka och fick komma in gratis mot löfte om att inte
duscha. Vi slog oss ned i en hytt och bjöds på te. Duschrummen låg på
bottenvåningen, medan övervåningen bestod av en stor sal full av vilstolar. Det
fanns gott och väl plats för femtio personer, men det var bara fem personer
där. En gammal gubbe halvlåg med en badhandduk över sig och såg ut att sova.
Unga män kopplade av med sina handdukar nonchalant över midjan.
När vi kom hem till William började han med
att be om ursäkt.
”Mitt hem är väldigt litet och smutsigt. Du
får inte skratta åt mig,” sa han flera gånger.
”Oroa dig inte,” var det enda svar jag kunde
komma på.
Bostaden
var verkligen liten och husen i kvarteret svårt nedslitna. Hans hem fanns utspritt på
bägge sidor om den trånga gränden. På ena sidan låg köket och döttrarnas sovrum
och en trappa upp på andra sidan gatan hade William och hans fru ett sovrum som
var tre gånger fyra meter stort och hade en liten balkong.
De
hade få möbler, men de ägde en kassettbandspelare
och en bokhylla med ordböcker och språklexikon.
Middagen
var utsökt. Vi åt biff med grönsaker och ankägg. De
var senare var orangea med brunröd fyllning och täckta av en gelé. En skål
innehöll stekt lök och en annan marinerad gurka. Vi drack det kinesiska
rödvinet jag köpt, men det var i sötaste laget.
Efter middagen cyklade vi till English Speakers Corner där ungdomar samlas varje torsdag kväll för att pratade engelska. Det var ett hundratal människor där och jag blev genast omringad och utfrågad om allt mellan himmel och jord. Alla var mycket artiga och väldigt nyfikna på Sverige. Efter en stund slussade William mig vidare till ett annat ställe där vi träffade hans kollegor. Det blev ytterligare en timmas utfrågning, men det gjorde inget, för stämningen var trevlig och alla var genuint intresserade av världen bortom Kina.
11
september, torsdag
Det inträffade i Daguan-parken i västra Kunming. William och jag hade cyklat dit och hans femåriga son var med oss. Vi stod framför ett gammalt lusthus då jag märkte att en flicka tittade på mig. Hon var kanske 17 år, hade svart hår och en charmig mouche på kinden. Jag tittade på henne och hon blygdes inte, utan höll kvar blicken. Hon visade öppet sitt intresse och var väldigt söt i sin vita blus och kanariegula jacka. Hennes väninna tittade också på mig, men inte på samma sätt. Deras två manliga följeslagare var däremot fullt upptagna med att ta bilder på sig själva. Gruppen rörde sig bortåt, men hon fortsatte sända ögonkast och våra blickar möttes när självutlösaren utlöstes och alla skrattade. Hon och jag skrattade, medan de andra tre försvann bakom lusthuset. Min kanariefågel dröjde sig sedan kvar för att flörta lite till och så var hon borta.
*
Kineserna dyrkar matens färskhet, vilket förklarar varför fiskrestaurangerna har akvarier fulla med fiskar, ålar och sköldpaddor. På väg hem från utflykten till parken köpte William fyra levande fiskar av en gammal gumma och slog in dem i sin näsduk som han knöt runt cykelstyret. Fiskarna kippade efter andan medan hans son satt bakom styret i en bambusits och oroade sig för att de skulle hoppa ner i ån bredvid. William påpekade gång på gång att de levde och var färska och lade dem i en skål med vatten när vi kommit innanför dörren. Han visade åter att de levde och började sedan fjälla dem med en grönsaksyxa.
*
Jag undrar om traditionen att äta aphjärna från ett levande djur har att göra med denna dyrkan av färskhet. Av vad jag hört träs en levande apas huvud upp genom hål i bordets mitt. Huvudskålen kapas sedan och så äter man upp hjärnan. Det är förbjudet, men lär förekomma här och var. När jag landade i Kunming och väntade på min taxi såg jag en lastbil fylld med små burar med apor. Jag frågade en militär som stod bredvid mig om det var till mat och han nickade instämmande.
*
På förmiddagen träffade jag två svenskar på
ett café som förutom förvånande gott kaffe hade ett franskt bageri som gjorde
goda baguettes. Vi gick en trappa upp där det satt en gammal gubbe i blå
Maojacka och en gumma som kunde engelska. Han erbjöd oss 165 RMB (renminbi) för
100 FEC (Foreign Exchange Certificates, den valuta som turisterna måste
använda.) I Guilin var kursen 170 och i Guangzhou kunde man få mer, runt 180.
Efter
middagen satt jag och pratade en stund med Williams svåger och en vän som arbetar vid provinsens
organisation för utrikeshandel. Han var bara 22 år, men hade ett bra jobb. Han
sa att han hoppades kunna syssla med business så småningom. Vid niotiden gav vi
oss av till ett nyöppnat ”diskotek.” Sällskapet hade nu växt till åtta
personer.
Diskoteket låg på taket till det varuhus där Williams fru arbetade. Det var lite av Folkets Park över det hela, fast utan alkohol. Överallt blinkade färgade lampor och mitt i alltihop pågick en videoinspelning där en sexig tjej gick omkring med en Coca Cola i handen åtföljd av en lönnfet medelålders man i keps, mustasch och skinnjacka, möjligen en uigur. Bandet spelade västerländsk dansmusik från 1940-talet och gästerna, som var i 30-års åldern, dansade prydligt vals och foxtrot. Det dröjde inte länge förrän mina nya vänner gjorde klart att de ville se mig dansa. Jag försökte avstyra saken genom att säga att jag väntar tills de spelar diskomusik, men till slut var jag tvungen att dansa ”dissiko” till gammal filmmusik. Det var inte så lätt, men de var lika glada för det. Prick klockan tio slutade dansen och alla gick hem.
12
september
Jag
sitter på hotellets takservering som ligger på 14:e
våningen, dricker en Carlsberg och lyssnar på Country & Western-musik från
baren. Det är soligt och varmt och jag har utsikt över Kunmings många moderna
fem- och sexvåningshus. Borta vid horisonten ser jag höga berg flyta i
blådiset.
William tog mig med på en cykeltur till Green Lake Park och efteråt hade vi lunch på en lokal restaurang. Vi åt piroger, grillad kyckling och soppa. Allt var gott, utom ölen som var avslagen, trots att William försäkrade att den var ”very fresh.” Han kände kocken som var 45 år, dövstum och hade ett milt ansiktsuttryck. En av de anställda berättade senare att kocken var en mycket olycklig man. Hans far hade hängt sig under kulturrevolutionen efter att ha begått ett politiskt misstag och hans fru lämnat honom.
13 september, lördag
Jag anlände till Sichuanprovinsens huvudstad Chengdu efter 24 timmar på ett tåg fullpackat med kedjerökare och tedrickare som spottade på golvet lika obekymrat som de slängde ut avfall genom fönstret eller dumpade det på perrongen. Den spektakulära utsikten jag läst om kunde man tyvärr inte se så mycket av på grund av 427 tunnlar och 653 broar vars järnbalkar gjorde det svårt att fotografera landskapet. Bygget av järnvägen från Kunming till Chengdu började under det “Stora Språnget Framåt” 1958 och tog tolv år och 2 000 arbetare dog i processen. Det fanns tre alternativa sträckor för järnvägen och Zhou Enlai valde den svåraste trots att hans sovjetiska rådgivare varnade för att det skulle misslyckas pga. risken för ras och översvämningar.
*
Det var en trött och nedstämd resenär som mottog beskedet om att det inte fanns några lediga rum på värdshuset han hoppats på, vilket tvingade honom att ta en lång taxiresa till Chengdu Hotel i stadens utkanter.
14
september, söndag
Jag
vaknade matt och illamående
efter en natt då jag kämpat med en våldsam diarré. På morgonen tvingade jag mig
trots det upp och checkade ut från hotellet. Jag släpade mig till
busshållplatsen bara för att upptäcka att det inte fanns den minsta chans att
äntra bussen med min tunga resväska. Jag fick som tur var tag på en
cykelrickshaw som tog mig till ett hotell där jag betalade motsvarande 33 kr
för plats i ett trebäddsrum i stället för 140 kr på Chengdu Hotel.
Det är förbjudet att spela kort eller ”andra
smutsiga spel” på rummet läser jag i välkomstmappen.
Jin
Jiang Hotel är
gammaldags men komfortabelt och för två yuan renminbi kan man äta frukost,
lunch eller middag. Det är i varje fall studentpriset för fem små rätter plus
ris och te. Matsalen är stor, kanske tjugo gånger fyrtio meter och de unga och
söta servitriserna är klädda i vita blusar och korta, röda kjolar. Många är
blyga och har svårt med engelskan, men några kom fram till mitt bord drivna av
nyfikenhet på den långa främling som satt och studerade kinesiska med hjälp av
små kort med kinesiska tecken på framsidan och engelska förklaringar på
baksidan. En av servitriserna studerade korten noga och började sedan
hjälpa mig med uttalet.
Wo ai Chengdu!
*
Vid
tehuset på
södra sidan om floden ropade en äldre herre i blå Mao-uniform, keps och
glasögon något till mig.
“Would you like to drink tea with me?”
Han
hette Lee Yan och jobbade som översättare
av tekniska texter från engelska till kinesiska. Han hade lärt sig engelska på
1930-talet.
Han
var sympatisk och skrattade gott medan han höll ett cigarettmunstycke av bambu i ena
handen. Han var född i Chengdu, men arbetade under kriget vid posten i
Chongqing. Han hade i likhet med herr Deng i Guangzhou många vänner, även
svenska. Han kände till att Palme mördats och många andra saker i
världspolitiken. Han har en kortvågsradio och lyssnar på ”VA” dvs Voice of
America, och på BBC, samt läser China Daily. Ur sin väska tar han fram ett väl
tummat exemplar av Fox Butterfields bok om Maos Kina, Alive in the Bitter Sea.
”Är den bra? Är den sann?”
”Ja, ja, mycket,” svarar han.
”Hur fick du tag på den?”
”Jag fick den med post från en amerikansk
vän.”
Jag
bad honom att jämföra
förr och nu. Han sa att böndernas fria marknader var förbjudna under den stora
proletära kulturrevolutionen och att det då förstås inte gick att lyssna på
utländsk radio eller träffa utlänningar.
”Men när Deng kom till makten beslöt han att
vi skulle ha ett land med två system, dvs blanda socialism och kapitalism. Nu
är folk mycket lyckligare!”
Slutligen frågade han om jag hade några FEC att byta mot renminbi, för det fanns saker som han ville köpa i the Friendship Store. Det gjorde mig lite besviken. Jag ljög och sa att jag inte hade några pengar på mig.
*
English
Speakers Corner ligger alldeles i närheten
av norra brofästet, på östra sidan. Det stod ett par hundra kinesiska ungdomar
där och pratade i mörkret. Bredvid ligger en biljardlokal där spelet pågår från
bittida till sent på kvällen.
Det kinesiska samhället verkar dominerat av traditionellt kvinnliga egenskaper, framför allt viljan att skapa trygghet. Det hör också fattigdomen till att man blir mindre riskvillig om det är ens liv som står på spel. För att riskera sitt jobb måste man åtminstone ha sparat ihop tillräckligt för att överleva ett eller ett par år. Den kinesiska kollektivismen och dess strävan efter trygghet kräver av individen lojalitet mot gruppen, ja en långtgående depersonalisering. Individualiteten ges liten chans till personlig utveckling varför barnen inte tillåts mogna och växa upp till oberoende och ansvarsfulla medborgare trots att de åldras biologiskt. Denna ”barnslighet” gör att kulturen verkar asexuell. Sexualiteten är ju det mest individuella vi har. I västvärlden blygs vi över vårt kön; vi döljer det och generas över att blotta det, men kineserna får redan som små lära sig att blotta sitt kön och sin bak inför kollektivet via de öppna barnbyxorna. Könet är avslöjat, neutraliserat. Det har blivit allmän egendom och därmed ingens. Denna nakenhet paras sedan med en stark puritanism i vuxenlivet.
*
Jag
hade pratat med Arja och Nina om att gå på
diskotek i kväll, men de visste inte om de skulle komma loss, för deras
tibetanske studentvän ville ta dem med till universitetet på kvällen. Så där
satt jag i lobbybaren och hoppades medan den ena poppigt klädda kinesen efter
den andra tågade in och tog hissen upp till diskoteket på nionde våningen. Det
var värre än något jag sett i Guangzhou. Tjejerna kom i eleganta kappor och
snäva, halvlånga kjolar.
Entrén gick på tio yuan och stället var
fullsmockat när jag gick dit vid tiosnåret. Det var en helt godkänd ljud- och
ljusanläggning och musiken var inte heller så tokig, kinesisk soft rock.
Dansgolvet
var fullt. Nästan
enbart kinesisk ungdom. De dansade bra. En tjej var klädd i en stickad svart
kroppsstrumpa, som framhävde hennes snygga bak och små, nätta bröst. Hon var
söt, sexigt sminkad och hade sitt raka hår samlat i en högt fästad hårpiska.
Plus ett tunt rött pannband. Hon dansade expressivt och med hela kroppen. Jag
var tänd.
Jag
hade knappt hunnit slå
mig ner förrän en kille dök upp vid mitt bord och slog upp ett glas Coca Cola
åt mig. Hans engelska var fullt i klass med min kinesiska, så konversationen
var snart avklarad. Han och hans kompis, som också var från Guangzhou, bjöd upp
mig till dans. Jag frågade dem om det var många från Guangzhou där, men de sa
att de flesta var från Chengdu.
Det
var skönt att inte bli alltför uppmärksammad.
Ungdomarna blir inte längre som paralyserade inför åsynen av en långnäsa.
En söt jänta med pigga ögon slog sig ned och pratade med min nya ”vän”. Jag bjöd upp henne och hon tog med mig till sin kompis som var den svarta ”amazonen”. De två killarna hängde på. Man dansade inte i par, utan var och en för sig, ungefär som på en del innediskotek i väst, men av andra skäl. Här är det den fientliga attityden till sex och fria förbindelser (jag talar inte om lösa förbindelser!) som ligger bakom. Det är som en skoldans för tolvåringar, med föräldraföreningens representanter på plats för att förhindra att något händer. En uniformerad vakt satt vid dansgolvet och övervakade tillställningen. Prick klockan elva tändes ljuset, musiken tvärnitade och lokalen tömdes i ett nafs.
15
september, måndag
Jag
ringde upp Chengdus Foreign Affairs Office för att få hjälp med några intervjuer. En
fröken Xiao svarade vänligt och erbjöd sig att diskutera saken på mitt
hotellrum, men ringde snart tillbaka och sa att mitt namn inte fanns med på
listan över utländska korrar.
”Jag beklagar, men våra principer tillåter
oss inte att hjälpa er,” sa hon.
”Är inte det en smula byråkratiskt?”
”Vem bjöd in er?” frågade hon efter en stunds
tystnad.
”Ingen,” sa jag.
Hon konsulterade någon på kinesiska och refererade till vad jag sagt. Så bröts linjen.
*
Fröken Xiao ringde igen vid tretiden. Hon hade fixat en intervju med Sichuans chef för ekonomiska reformer. Han ska komma till mitt hotellrum i morgon bitti klockan tio.
*
Jag läser i Social Sciences in China om en lagsamling från Tang-dynastin. Kina skaffade sig tidigt en omfattande och mycket väl genomtänkt byråkratisk struktur som levde kvar till revolutionen 1911 och påminner om dagens kommunistiska system. Författaren, en professor från Nanjing, förkastar både det feodala enväldet och den legalistiska byråkratin. Jag undrar vad han tycker om dagens system.
16
september
Efter frukosten tog jag en promenad, men skyndade mig sedan tillbaka till mitt hotell där fröken Xiao väntade tillsammans med reformchefen. Vi gick upp på mitt rum för intervjun. Han gav en bra översikt av reformerna i Sichuan, men var noga med att hålla sig till partilinjen.
*
På kvällen tog jag hissen upp till nionde
våningen, som hade en bar, en videospelhall och ett biljardrum, plus två stora
uteterrasser med utsikt mot öster och söder. Jag slog mig ned vid den förra och
beställde in en kall öl. Det var en varm och behaglig kväll och jag tänkte att
här skulle jag kunna stanna en vecka eller två om det inte var för att jag
kände mig så ensam.
Jag
skrev ett långt
brev till Ann och medan jag satt där kom en man fram och frågade om han fick
slå sig ned vid bordet intill mitt.
”Du skriver väldigt intensivt,” sa han när
jag var klar med skrivandet.
Vi började prata och fann snart varandra. Han
hette Zhao Renping och hade ett intelligent ansikte med vänliga ögon. Det stod
på hans visitkort att han var professor i miljöteknik vid Chengdu University.
”Min uppfattning är att Kina inte bara bör
sända studenter utomlands för att studera teknik utan även bör sända humanister
och samhällsvetare så att vi kan lära från väst på andra områden också,” sa
han.
”Vad tror du om utvecklingen i Kina idag? Är
du optimistisk?”
”Ja, det är jag, men folk i min ålder har lärt
sig att vara försiktiga och inte avvika alltför mycket från mönstret, oavsett
vad de verkligen tänker innerst inne.”
När vi skiljdes åt beklagade han att han skulle åka till Beijing om två dagar och därför inte kunde bjuda mig hem till sin familj.
*
“Det
är absolut förbjudet att kritisera olika åsikter för att ‘inte ligga följa
partilinjen.’”
(China Daily, 17 september 1986)
19 september, fredag
“Ordförande Mao tänker på oss alla.
Han har plats för varenda en av oss i sitt hjärta.
Alla sårade soldater tittade upp med förvåning och glädje när
Ordförande Mao trädde in i rummet.
Hans ögon tårades när Ordförande Mao höll hans hand.
Några minuter senare dog soldaten med ett leende på sina
läppar. Då gick Ordförande Mao för att se andra sårade soldater på sjukhuset.
Han var intresserad av allt de berättade för honom.”
(Engelsk lektion på TV)
Bakom
den jättelika vita Maostatyn på det stora torget
ligger Chengdu Exhibition Hall som gjorts om till ett varuhus. Från en jättelik
affisch på den bortre väggen i den stora lokalen blickar Mao ut över
TV-apparater, soffor och andra det moderna livets lockelser. På den motsatta
väggen hänger stora porträtt av Marx, Engels, Lenin och Stalin, medan Brooke
Shields ler mot oss från fotodiskens översta hylla.
Strax
till höger om utställningshallen ligger nedgången
till ”The Underground Market” som var ett skyddsrum på den tid då Mao uppmanade
sina landsmän att gräva tunnlar för att skydda sig mot ett angrepp från Sovjet.
Jag gick ner för den sluttande entrégången och hamnade i en korridor där det
fanns varustånd längs ena sidan av tunneln. Det gick inte att se slutet på den,
utan den bara fortsatte bort. Där såldes kläder, leksaker, parfymer,
cigarettändare med badflickor på, kassettbandspelare, kassetter, kameror, osv.
Jag
promenerade länge
genom den underjordiska korridoren där små affärer avlöste varandra i en till
synes oändlig upprepning. Efter någon kilometer fick jag sällskap av en tjej i
en svart kappa, svarta stickade strumpbyxor och svarta pumps. Hon var ganska
söt. Jag tittade på henne när jag passerade henne och hon tittade på mig. Våra
miner röjde inget, men därefter fortsatte vi i en slags tandem. Än stannade hon
i en butik och jag gick förbi henne; än stannade jag och tittade på kassetter
och hon gick förbi mig.
Så småningom böjde korridoren av åt vänster,
bara för att sedan fortsätta lika rakt som förr. Vi gick förbi en underjordisk
biograf, en spelhåla och café, samt en frisersalong. På många ställen var det
två parallella korridorer. Ventilationen var bra och det fanns gott om
toaletter.
Plötsligt upphörde korridoren. Bakom ett staket
kunde jag ana en fortsättning, men den var stängd. Vi vände om och fortsatte
tillbaka på samma sätt. På avstånd såg jag henne kolla om jag var med och hon
såg mig göra samma sak.
Det
fanns ett ganska stort café
alldeles vid den södra ingången. På caféet satt fyra tibetaner i sina
traditionella mörkbruna dräkter.
Jag
gick upp till gatuplanet igen och fortsatte österut. Jag kollade om hon var kvar, men
kunde inte se henne. Hon hade väl tappat bort mig tänkte jag och gick vidare,
men hann inte mer än fem meter förrän jag fick syn på henne framför mig,
tittande på varor i en glasmonter.
Jag gick förbi, korsade gatan och tappade bort henne igen, definitivt trodde jag. Sju minuter över fem kom jag fram till Bank of China, som just hade stängt. På vägen tillbaka dök hon upp igen, cyklandes på samma sida av vägen där jag befann mig. Hon cyklade förbi mig och bromsade in. Jag stannade upp och väntade på att hon skulle komma fram bakom det träd där hon parkerade sin cykel. Där är hon. Hon såg mig och gick in i en affär. Hon måste ha sett att jag var på väg västerut och jag inte kunde vända om utan att det hela skulle överskrida den oskyldiga lek det dittills varit. Jag fortsatte och vi sågs inte mer.
Chengdu
Airport. 20 september, lördag
Morgondimman
ligger så tjock att inga plan kan landa eller lätta.
Min italienske vän Leonardo har somnat på golvet bakom mig och jag är trött jag
också, men fortfarande rusig efter de senaste två dagarnas äventyr. Chengdu
blev en fantastisk upplevelse, men det var inte så mycket stadens förtjänst som
en schweizisk skönhet. Hon heter Nicolette och har bruna ögon, svart glänsande
hår och de mest intagande smilgropar. Hon reser med en äldre släkting.
Min
högst privata Sichuanoperett började på
onsdagen när en tjej frågade om hon fick slå sig ned vid mitt bord i hotellets
matsal. Hon hette Sabrina och kom från Italien. Efter lunch gick vi till
järnvägsstationen för att beställa tågbiljetter och det var där vi träffade
Leonardo som frustrerat försökte få tag på en biljett till Chongqing. I nästa
ögonblick upptäckte jag en elegant kvinna som pratade med honom på franska.
Leonardo förklarade för mig att hon sagt att det fanns en lucka lite längre
bort där de kunde engelska, men inte ens den vänliga kvinnan bakom den luckan
kunde fixa en biljett till nästa dag.
Vi
vart snart vänner
hela bunten och bestämde oss för att hyra cyklar och spendera dagen
tillsammans. Jag frågade om de också var intresserade av att se en Sichuanopera
och det var de.
Det
blev en uppsluppen cykeltur med Leonardo gestikulerande och hoande till folk på trottoarerna. För egen del cyklade jag
ömsom bredvid och ömsom bakom Nicolette. Jag försökte undvika att nonchalera
Sabrina, men sögs allt närmare Nicolette. Vår första anhalt var CAAC:s
bokningskontor där Leonardo och jag köpte två flygbiljetter till Chongqing.
Sedan köpte vi biljetter till Sichuanoperan och fortsatte norrut till ett litet
tempel vi hört talas om. Jag höll mig nära Nicolette och ett par gånger
snuddade vi vid varandra medan vi tog en paus för att kolla kartan, men
Leonardo anade oråd och bad Sabrina att ta en bild på honom och Nicolette.
Efter
tempelutflykten återvände
vi till hotellet för att duscha och byta om innan vi åter samlades i lobbyn.
Vi
tog tre cykelrickshaws upp till torget med Mao-statyn och promenerade sista
biten till Chengdu Restaurant där
vi för 30 yuan fick vi mer mat och dryck än vi kunde sätta i oss. Allt var
mycket gott och kryddat på sichuanskt vis. Jag hade Nicolette på min vänstra
sida under måltiden och vi pratade mycket, vilket irriterade Leonardo som på
bussen tillbaka såg till att han hamnade vid hennes sida, men jag hade en
överraskning i beredskap när vi kommit till operan, för jag hade sett till att
jag skulle få sitta på den sköna damens högra sida. Olyckligtvis hamnade min
rival på hennes vänstra sida.
Föreställningen bjöd på sprakande färgprakt
och sången var förvånansvärt tillgänglig trots att vi inte förstod ett enda
ord.
Leonardo
konverserade med henne på
franska och det lite väl mycket i min smak, så jag sköt in något på engelska då
och då och ungefär lika ofta viskade Nicolette något till mig på engelska. För
att bättre höra hennes viskningar måste jag luta mig åt hennes håll vilket fick
mitt hjärta att slå fortare varje gång vi kom nära varandra. Ibland rörde vi
liksom oavsiktligt vid varandra, som för att understryka något efter att ha
utväxlat en kommentar. Jag lade då och då min hand på hennes arm för att
påkalla hennes uppmärksamhet och hon svarade med att göra samma sak.
Min
rival öppnade den andra akten med att lägga armen
om Nicolette, förment vilande den på ryggstödet, men det var inte välkommet.
Hon slöt sig och var inte längre lika tillgänglig, inte ens för mig. Han stal
också hennes uppmärksamhet genom att konversera henne livligt på franska, medan
jag å min sida försiktigt och gradvis försökte återuppta vår kontakt, men
avbröts snart av vad som föreföll vara en lokal TBC-koloni i bänkraden bakom
oss. Åtminstone lät det så, för där satt en handfull krumma gamla gubbar och
gummor i slitna blåa Maojackor och de spottade och harklade sig alltmer
intensivt ju mer dramat framskred på scenen. Halvvägs in i andra akten tilltog
rosslingarna i styrka och de åtföljdes av hostningar och ljudet av långa, sega
spottloskor som landade på golvet alldeles bakom våra ryggar med ett klickande
ljud. Nicolette tittade bakåt efter en särskilt våldsam attack och visade med
tummen och pekfingret att spottloskan ifråga missat min skjorta med bara en centimeter.
Ute
på gatan såg Leonardo till att komma arm i arm
med Nicolette medan jag fattade hennes hand. Vi hade inte gått länge förrän hon
klagade över ont i fötterna. Hennes sandaler var obekväma, men det var sent på
kvällen och svårt att få tag på vare sig buss, taxi eller cykelrickshaw. När
hon halvt på skoj knuffade till mig mot en vagn och åter klagade över sina
fötter lyfte jag upp henne och bar henne i mina armar.
”Vad stark du är,” sa hon skämtsamt.
Framme
vid hotellet tog vi hissen upp till takterrassen på nionde våningen. Leonardo slog sig ned
bredvid Nicolette och jag satte mig mitt emot henne så att jag kunde hålla
ögonkontakt. Vi satt och pratade så länge att hissarna var avstängda när vi
bröt upp. Mitt rum låg på femte våningen, så jag var den som först måste avvika
från sällskapet, någonting Leonardo gladeligen påpekade, men nu fanns det
förstås inte någon chans att förföra henne eftersom hon delade rum med sin
tant. Hon gav mig en kram när vi skiljdes för natten och jag svarade med att ge
henne en puss alldeles framför örat. Den första kyssen! Hon tog emot den och
önskade mig sköna drömmar.
Morgonen
därpå gick jag ned till matsalen för att äta
frukost och slog mig ned vid Leonardo, Sabrina och Nicolettes tant. Några
minuter senare dök den sköna upp iförd en röd bomullsklänning. Jag gav en
komplimang och den föll rätt.
”Var du ensam i rummet i natt,” frågade hon,
syftande på att jag inte behövt dela rummet med någon.
”Ja, tyvärr. Jag låg och väntade hela natten,
men ingen kom och knackade på min dörr,” viskade jag.
”Ni män har era fantasier och sedan blir ni
besvikna,” sa hon.
Vi
tog bussen upp till Xindu norr om Chengdu för att besöka Baoguang (det heliga ljusets) tempel.
Leonardo var på hugget och satte sig bakom Nicolette, medan jag hamnade flera
rader bak. Jag tröstade mig med att hon då och då vände sig mot mig och log. På
väg ut ur Chengdu fastnade vi i en trafikstockning och den kvalmiga värmen blev
påfrestande. Jag hade emellertid tagit med mig en apelsin som jag nu skalade
och gav till den sköna och hennes tant. Poäng till mig!
Jag
tog flera bilder på
henne inne på tempelgården där hon poserade för mig. Åh vad vacker hon var!
Vi
slog oss alla ned i templets vegetariska restaurang som för 12 yuan serverade en magnifik sju rätters
måltid som vi inte orkade äta upp trots att vi var fem personer. Nicolette satt
till vänster om mig, medan Leonardo satt på betryggande avstånd mellan tant
Nancy och Sabrina. Under måltiden serverade jag min bordsdam och såg till att
hon fick allt hon behövde. Av och till snuddade vi vid varandra.
Efter
lunchen gick vi till Hall of Luohan som har 500 färggrant målade Buddha skulpturer i naturlig
storlek, alla med sina egna ansikts- och rörelseuttryck. Nicolette och jag
följdes åt genom de dunkla gångarna och reflekterade över vad vi såg, men tiden
började bli knapp eftersom de hade ett tåg att passa. Vi skyndade till
busshållplatsen och ställde oss att vänta. Jag köpte en flaska ciderliknande
vin och bjöd henne att dricka.
”Kan du inte stanna här några dagar? Jag har
en svaghet och det är att jag har lätt för att bli förälskad.”
”Jag märkte att du är en intensiv person
redan när vi först sågs på järnvägsstationen,” sa hon.
”Hur då?”
”Det var ditt sätt att röra dig. Du föreföll
energisk och inte någon som vill vänta.”
Vi
satt bredvid varandra på
var sida om mittgången under bussresan tillbaka och lät mig smeka sin hand
tills Leonardo föreslog att vi skulle kliva av bussen och byta till buss nummer
ett som går ner till roget med Maostatyn. Han var rädd att vi annars skulle
försenas av trafikstockningar, men bussen kom aldrig, så vi fick börja gå till
fots, vilket irriterade både Nicolette och hennes tant som båda var trötta. När
vi till sist såg en buss närma sig på avstånd jagade Leonardo på oss så att vi
skulle hinna till nästa busshållplats, men jag höll mig vid Nicolettes sida.
Han sprang före och manade oss att skynda på, vilket inte precis var det rätta
sättet att vinna sympati från en kvinna med ömma fötter.
När vi väl nått hållplatsen var bussen borta
och Leonardo sur, men ännu surare var damerna. Medan de övriga väntade vid
busshållplatsen gick jag bort till en vägkorsning där det satt en rickshawgubbe
med svarta solglasögon och lyssnade på sin freestyle. Jag vinkade åt honom att
följa med mig tillbaka till busshållplatsen och lät Nicolette och hennes tant
ta plats. Strax efteråt dök ännu en cykelrickshaw upp och den fick Leonardo och
Sabrina ta. Själv började jag gå till fots.
”Men hur ska det gå för dig,” ropade
Nicolette.
”Ingen fara. Jag klarar mig. Det är ni som
har bråttom,” sa jag.
Hon
vinkade ömt och tacksamt åt sin hjälte.
Det
dröjde inte länge förrän jag fick tag på min
egen rickshaw, trampad av en stor och skallig karl med vänlig uppsyn. Vi
passerade snart Nicolettes ekipage som tappat fart eftersom deras förare inte
var lika stark och till råga på allt hade problem med ena pedalen. Min kille
såg detta och vände tillbaka för att hjälpa till. Jag såg till att vi bytte
ekipage så att de kunde åka fortare, medan deras förare fick det lite lättare
genom att bara ha en passagerare.
Nu
var det emellertid jag som kom på
efterkälken. Nicolette såg detta och kastade sympatiska blickar åt mitt håll
vilka jag besvarade genom att spela upp en liten komedi. Jag höll mig för
hjärtat och sträckte ut mina armar som den trånande älskaren. Hon var med på
noterna och sträckte ut sina händer åt mitt håll, som om hon sa ”kom hit, kom
till mig!” Och det gjorde jag verkligen, för min förare fick upp farten och kom
så nära att jag kunde luta mig framåt och fatta Nicolettes utsträckta hand. För
ett ögonblick höll vi varandras händer och lyckades till och med komma så nära
att vi kunde utbyta en kyss, medan förarna skrattade gott.
Det
blev flera sådana
kyssar innan färden återgick till det normala, men Nicolette och jag fortsatte
utväxla heta ögonkast under resten av färden. Framme vid hotellet försökte
Leonardo återuppta striden trots att han visste att han förlorat den. Vi gick
på var sin sida om Nicolette, höll om henne och skrattade åt galenskaperna. Så
gjorde också dörrvakterna.
Det var fortfarande en stund kvar innan tåget skulle gå, så vi slog oss ned i lobbyn för att ta farväl och byta adresser. Nicolettes tant sa att jag var välkommen att komma och hälsa på. Leonardo erkände sig besegrad och klagade over de svåra vikingarna. Så kom taxin och vi gjorde oss redo för ett sista farväl. Jag tog Nicolette om midjan och förde henne till bilen, men Leonardo var strax där och omfamnade henne. Han försökte på skoj bli den siste att ta farväl av henne, men jag följde efter henne in i bilen och lutade mig halvt över henne där hon satt i baksätet och belönades med en puss.
Sicksack i Mittens Rike är den fjärde delen av en roman med arbetstiteln Skiftande passioner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar