Sandbergs hörna: Brevet var mitt hopp - Kärlek utan kompass (Utdrag 2)

Jag hade bytt med en kompis på det andra skiftet för att kunna gå på festen och nu sitter jag vid köksbordet, bakfull och förälskad. Det finns bara en förnuftig sak att göra. Jag måste bryta upp och ge mig ut i ensamheten, en tanke som både lockar och skrämmer.

Hon heter Angela och går på Handelshögskolan. Jag hade träffat henne av en slump för några veckor sedan besökte skolans bibliotek på jakt efter nya böcker om Kinas ekonomi. Vi pratade bara en kort stund, men någonting fick mig återvända till skolans bibliotek flera gånger i hopp om att stöta ihop med henne igen. Jag mindes från vårt första möte att hon klädde sig diskret och sminkade sig lätt. Det var som att hon inte ville väcka för mycket uppmärksamhet.

På partyt kände jag knappt igen henne när jag först såg henne. Hon hade en elegant svart dräkt och hennes långa mörka hår glänste. Jag kände mig blyg och tafatt när våra ögon möttes, men det släppte när hon log vänligt och sa hej.

Jag gick till baren och köpte ett glas vin och pratade med några kurskamrater, men mina tankar var på annat håll. Jag följde henne med blicken, försiktigt så att hon inte skulle se det. Det var först efter ett andra glas vin som jag tog mod till mig och bjöd upp henne. “Visst,” sa hon och vi dansade ett bra tag och fortsatte prata efteråt. Hon sa att hennes pappa jobbar för Ericsson och att hennes mamma kommit från Argentina. De hade träffats på den svensk-argentinska handelskammarens julfest i Buenos Aires. De gifte sig där och fick henne innan de flyttade till Sverige 1965. Pappan fick ett bra jobb på huvudkontoret vid Telefonplan och mamman började jobba som spansklärarinna, men hon dog av cancer för fem år sedan. Här gjorde hon en paus. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag var rörd och kände mig tårögd.

Detta är farligt, farligt, tänkte jag och sa till mig själv att hon tycker nog att jag är trevlig, men inte mer. Dessutom nämnde hon sin kille, men var det en allvarlig relation? Jag tänkte att det är nog bäst för alla om jag glömmer hela saken och åter packar ned mitt hjärta i frysboxen. Om man låter det tina börjar det bara blöda.

Efter festen promenerade jag längs Sveavägen mot Sergels Torg. Strax före korsningen mot Kungsgatan ser jag en ung tjej, kanske 15 år gammal. Hon har tajta jeans och en ärmlös jeansjacka. När hon ser mig kommer hon fram och frågar efter Kungsgatan. Hon är påverkad och maskaran har smetat ihop sig kring ögonen. Jag pekar mot gatan som hon kom från. Hon vänder om och följer mig mot Kungsgatan. Hon säger att hon ska till McDonalds och föreslår att jag ska följa med. Djävulska tankar fladdrar förbi, men jag tackar nej. Jag har annat för mig, säger jag. Hon föreslår att vi ska träffas i morgon kväll. Jag säger nej. Hon viker av ner mot McDonalds. Femton år. Kvart i ett en onsdag natt i Stockholm. Stackars barn.

Jag gick ner i tunnelbanan för att vänta på mitt tåg. Funderade på vad jag ska göra? Skriva brev?

”Du ska icke hava begärelse till din nästas hustru”, men hon är inte gift.... än?

Och hur ska jag tala om detta för Cecilia. Det gick ju som hon spådde. Jag skulle falla för någon annan.

Aj!

Alla rationella argument pekar åt ett håll. Glöm det hela!

Men det här är allt annat än rationellt. Det är kärlek!

07:45

Cecilia hade redan gått till jobbet när jag vaknade.

Jag låg och funderade på om jag ska sända Angela ett fång röda rosor – eller det kanske säger mer om det bara är en? Hur ska mina studier gå? Jag är redan svartsjuk på hennes kille. Hur ser han ut? Varför blir man så fånig av detta?

Torsdag kväll.

Jag skrev ett brev för att förklara vad som hänt och lade det på köksbordet innan jag stack till jobbet.

Cecilia,

som du märkt har jag varit lite ur gängorna den senaste tiden. Idag är det än värre. Jag har nämligen gått och blivit kär och det inte lite heller. Du spådde ju att det skulle gå så och det gjorde det. Men vad du inte spådde var att det skulle bli en olycklig kärlek. Personen i fråga har nämligen en kille redan, men de är inte gifta eller sammanboende. Det finns alltså ett av dessa halmstrån som kärleken alltid hänger ut rikligt av, ett av dessa förrädiska halmstrån som får vuxna och kloka och rationella människor att bli svaga och löjliga.

Du har rätt om kärleken, den finns – även om man kan leva utan den.

Vad ska du och jag göra nu? Ge varandra friheten – och otryggheten.

Det blir jobbigt, men vad annat kan man göra?

Jag kan inte låtsas som om det vore som förr.

Det vore ohederligt.

Johan

22 oktober, 02:15

Hon ringde mig på jobbet. Hon var uppbragt och hade gråtit. Hon hade svårt att tala och sa att hon hade tänkt i helt andra banor än mina. Trots att hon först inte tänkte göra det, så åkte hon till sin franskkurs efter jobbet.

Jag ringde henne igen vid tiotiden. Då var hon samlad, men vi undvek att tala om brevet. När jag kom hem låg ett långt brev på köksbordet. Det var gripande och ärligt. Jag undrar vad jag är för en, men…

Hon vill kämpa för att behålla mig. Hon älskar mig. Det trodde jag inte. Nu blir det riktigt svårt. Men ändå – hon behöver äkta kärlek – något jag inte kan ge henne. Allt jag gav henne var artighet, grå teori och abstrakt humanism.

Det som gör saken ännu svårare är att jag verkligen är kär i Angela. Jag älskar henne, vill gifta mig och ha barn med henne.

En tillfällig inbilskhet?

Dessutom: Vad är det som säger att hon vill ha mig? Hon har en kille redan.

Cecilia och jag har varit ihop i sju år. Det är tungt att bryta.

Är det jag själv som skruvar upp veken på den låga som förtär mig?

Fredag morgon, 06:40

Cecilia har just gått till jobbet. Hon var alldeles förstörd. Hon har gråtit mycket i natt. Är det av brustet hjärta enbart, eller av rädsla för att bli ensam också?

Hon måste känna sig bedrövad av att bli övergiven och att jag gör som jag gör efter sju år. Jag känner medlidande – fruktansvärt, men ett sådant hjälper henne inte. Hon vill erövra min kärlek. Var jag inte en förbrytare när jag blev ihop med henne den natten, efter att ha resonerat med mig själv?

När det gäller Angela resonerar jag inte.

Jag brinner.

Hur ska jag göra?

23 oktober, lördag

Cecilia och jag säger inte mycket idag. Hon sörjer och hoppas.

Jag lever i min egen värld där en dam regerar utan att själv veta något om sin makt.

28 oktober

Brevet låg i vänster innerficka och bakom den slog mitt hjärta förväntansfullt. Jag hade burit på det i en vecka och hade det med mig när jag tog bussen till jobbet. Det innehöll min kärleksförklaring.

Jag hade suttit på Domus cafeteria och skrivit en lång dikt till henne som jag älskade så och nu var det dags att låta bomben brisera, komma vad komma skulle.

Brevet var ett hopp ut i det okända. Det var fött ur kärlekens rus – förälskelsens sanslösa berusning – som fick mig att göra saker jag normalt aldrig skulle ha vågat göra. Och jag var så lycklig där jag vandrade ensam genom staden och njöt av dess skönhet. Dagen innan hade jag promenerat längs Norr Mälarstrand från Västerbrons norra fäste ända bort till Stadshuset där de nakna bronsstatyerna dansar vid Riddarfjärden. Jag hade sprungit över gångbron till Riddarholmen och känt mig som Alain Delon i Blow Up. Det var som om min energi inte kände några gränser, som om jag dansade på moln. Jag gled förbi de gamla stenhusen och rusade uppför landgången till utekaféet på Mälardrottningens akterdäck där jag slog mig ner över en kopp kaffe och läste dikten ännu en gång. Den beskrev om en emotionell öken, talade om drömmar, smickrade, gick nära, alldeles för nära och projicerade en framtid, en vision jag ville dela med henne.

Jag var hjälplöst och huvudlöst förälskad. Det var därför jag skrivit den och stoppat den i ett kuvert adresserat till henne. Sedan hade jag velat fram och tillbaka, men det var som om jag inte längre hade något val. Jag måste ta chansen, måste ta risken.

I tisdags postade jag brevet. Det var på Hornsgatan. Jag var på väg till jobbet och det fanns en brevlåda vid busshållplatsen. Det måste ha tagit femton minuter innan jag förmådde lyfta på locket. Det var som att mina händer självsvåldigt bestämde sig för att stoppa in brevet i lådan. Det var som att mitt hjärta stannade och tiden frös när jag stack in brevet genom den öppna springan. Jag rörde mig som i trans och kände mig oändligt matt när locket slagit igen.

Så kom bussen och jag klev på. Den var full, så det fanns bara ståplats, men det gjorde inget. Nu fanns ingen återvändo. Nu hade jag gjort det. Alla tvivel var undanröjda. Jag hade ställt mig naken mitt på torget. Här är jag! Jag älskar dig! Jag vill dela mitt liv med dig! Min passion var offentlig.

Och jag var rädd.

Jag tänkte ringa upp henne och be henne att inte öppna brevet som var på väg och att vi skulle träffas och prata i stället. Men jag ringde inte. Kunde inte, eller så ville jag inte. Jag ville trotsa min egen feghet.

Framme vid tidningen tog jag hissen upp till tredje våningen, hälsade på förstasidechefen, nyhetsredaktören, vaktmästaren och mina kollegor och gick bort till min plats på redaktionen. Det var en lugn dag. Inga större nyheter. Nyhetsredaktören kom över med en sidskiss och sa att ”du tar sidan elva.” Annonsutrymmet var som vanligt markerat och den övre tredjedelen av sidan var öppen för redaktionellt material. Efter en halvtimma kom han tillbaka med två texter utskrivna på tidningens blå manuslappar. Jag redigerade dem, rättade felskrivningar, strök onödiga upprepningar, lade till rubriker och mellanrubriker och gav sedan de redigerade texterna till nyhetsredaktören som skummade igenom dem, nickade, gav mig en uppskattande blick över läsglasögonen som balanserade på nästippen, vände sig om och räckte manuset till vaktmästaren, som stoppade det i en tub som han sände i väg till sätteriet med rörposten.

Landsortsupplagan var klar halv åtta och nattredaktionen gick ner till matsalen för att äta middag. Normalt skulle jag gjort samma sak, men denna kväll var jag inte det minsta hungrig. Jag gick bort till featureredaktionen som låg öde på kvällen och slog mig ner i en stol. Där satt jag med en rusande puls och kände mig som Raskolnikov. Jag ångrade redan min handling, men det fanns ingenting att göra åt saken. Jag sa till mig själv att jag inte haft något alternativ, att jag till varje pris måste få visshet, få veta om det fanns den minsta lilla chans. Om inte, så var det lika bra att jag fick veta det nu. Jag ville inte lida mer. Jag var fast. Jag var passionens fånge.

Brevet var mitt hopp.

1 november, midnatt

En förvirrad tid. Vi har inte älskat på två veckor. Hon ville förrförra lördagsnatten, men då ville inte jag (för första gången sedan vi träffats.)

När jag kom hem låg en lapp på köksbordet. Till lappen var fogat ett P.S.

”Angela ringde på lunchen (antar att det var hon, sa ej sitt namn.)”

Jag kände en stöt gå igenom kroppen.

Tänk om hon ringer igen?!

Vad ska jag säga? Jag skakade inombords.

Jag slog upp ett rejält glas konjak och drack ur det. Åt en smörgås. Slog upp ett glas till. Satte på min nya Mikael Wiehe-skiva och lade mig på mattan i vardagsrummet med benen på fåtöljen. Jag låg och lyssnade och väntade på att alkoholen skulle börja verka. Det gjorde den så småningom också. Jag blev lugnare och säkrare. Men ingen ringde.

Hon kom hem vid sjutiden. Jag kom på vem som ringt strax innan, medan jag diskade. Det var ML på tidningen som ville prata om jobbet på förortstidningen. Sakta skruvades spänningen ned. Allt var över.

Hon lugnade ned sig under veckan. I början var hon förtvivlad, men nu avvaktade hon tålmodigt.

Det var snudd på att vi återförenades häromdagen, vilket gjorde att jag började tvivla på mina känslor. Jag har inte sett eller hört av Angela sedan festen. Är det därför min kärlek så gott som har runnit av mig? Var det då kärlek, eller bara brunst, men hade jag i så fall rätt att skriva kärleksbrev?

Jag tog jobbet som redigerare på förortsbilagan. Jag trodde att det skulle bli kul, men efter första dagen att döma så verkar det skittråkigt!

Åt helvete med... vadå?

Var är idag min stora kärlek (idag känns ordet främmande, brevet jag skrev skrämmer mig, allvaret pekar finger åt mig)?

Fy fan! Vilken jävla höst.

Svart asfalt och trist regn.

2 november

Jag jobbade elva timmar under min andra dag på förortsredaktionen. Det var mycket jobb, men det var roligt att rita så många sidor, inklusive förstasidan.

5 november, fredag

Vi älskade i onsdags natt. Det var första gången på tre veckor. I morse älskade vi igen. Det var hon som tog initiativet båda gångerna och det var som att hon gav allt för att vinna mig tillbaka.

Men nu tänker jag åter på Angela. Återigen – vad är kärlek? Jag spenderade fyra timmar på Handels idag. Satt i biblioteket och hoppades att hon skulle ha ett ärende dit, men det var fåfängt. Jobbade sen 16-02.00.

7 november

Nu är den svartaste tiden på året. Det är kallt och blåsigt, men vackert när solen skiner, som den gjorde idag. Jag åkte jag in till stan vid tiotiden och hade med mig freestylen och kameran. Jag ville njuta av skymningen och började vid Slussen. Tog bilder bort mot Stadshuset och Norr Mälarstrand och gick ned till Västerlånggatan som jag följde till Hemlins bokhandel där jag köpte en bok.

Tog till höger vid Norrbro och fotograferade håvbåtarna som vilade med sina hängande cirkelrunda nät framför Strömparterren. På andra sidan Strömmen smekte kvällsljuset Operan. Jag gick över Strömbron och norrut längs Kungsträdgården medan jag bytte ut Jacques Brel-kassetten mot Schuberts ofullbordade.

Jag tittade på skridskoåkarna en stund innan jag vandrade vidare mot Norrmalmstorg och vidare till Dramatiska teatern.

Strosade med Schubert på Strandvägen där de gamla borgerliga sekelskifteshusen sträckte på sig med sina nyrenoverade fasader medan solen sjönk mot horisonten. Slottet, Storkyrkan och Katarina kyrka på Söders höjd avtecknade sig mot den kopparröda himlen. I förgrunden såg jag de gamla fiskebåtarnas och segelskutornas master. Den trädkantade allén längs Strandvägen var tom på folk och träden nakna. Jag tog fler bilder, av solnedgången och båtarnas silhuetter. Och hela tiden Schubert som kramade mitt inre.

Halvvägs över Djurgårdsbron stannade jag och tog stöd mot räcket för att ta bilder med lång exponeringstid. Himlen var djupröd vid horisonten och vattnet svart med silverblänk från gatlyktorna. Borta vid Nybrokajen kunde man se skärgårdsbåtarna. Mörkret hade lagt sig, men Nordiska Muséets fasad var upplyst.

Lyktorna hade tänts och trädens nakna grenverk grep efter skyn. Vid Gröna Lund såg jag att en Djurgårdsfärja låg inne och skulle till att gå, så jag skyndade mig ombord. Vände på kassetten och skruvade upp volymen på den ofullbordade medan vi satte av mot Slussen. Den korta färden gav mig en nästan extatisk känsla när jag stod i fören och blickade ut mot Gamla Stan med sina lutande hus och medeltida kyrkor samtidigt som jag lyssnade på Schubert. Väl framme återupptog jag promenaden längs Västerlånggatan, men denna gång på väg till T-banan.

8 november, måndag

Jag skäms över mitt brev. Inte bara att jag sände det, utan också innehållet. Vilken rätt hade jag att tränga mig på och ”tala” så närgånget?

Tog tunnelbanan in till Universitetet vid niotiden för att lämna igen några böcker (mitt alibi) och för att få en skymt av henne. (Hon läser en kurs på Frescati.) Vid Gamla Stans T-banestation skymtar jag någon som säkert var hon. Inte helt säkert, men mycket stor sannolikhet talar för det. Tåget hade stannat och jag satt vid ett fönster mot perrongen till. Plötsligt ser jag en tjej som för ett ögonblick ser mig. Där var något. Men hon har en svart halsduk svept över ansiktet, så bara ögonen syns. En kall vind drar igenom stationen. Omedelbart efter ögonkontakten som blott varade en tusendels sekund ändrar hon sig och går till nästa vagn. Hon hade en grå kappa som liknade den jag sett henne bära tidigare.

Hypotes: Hon såg mig, men ville inte riskera att möta med mig, dvs., hon inte bara avvisar mig, utan är också vred. Hon föraktar mig för mitt brev.

Vad ska jag ta mig till?

Jag kan inte ringa.

Jag kan inte skriva.

Jag kan inte förklara.

Ska jag be om förlåtelse, visa ånger – men blir jag då inte bara än mer påträngande och dessutom löjlig??!!

9 november, tisdag

Det mal och mal och mal. Brevet, det förbannade brevet. Gjorde jag rätt? Bör jag ta tillbaka det? Vad ska jag säga?

Angela,

Jag ber om ursäkt för mitt brev. Inte för att det var osant – det var det inte, men för att jag lät känslorna löpa i väg med mig bortom sans och vett. Visst blir man en dåre av en förälskelse – men det finns andra människor också....

Jag kan inte inse att det var fel i sig att på något sätt framföra min kärlek, men omständigheterna borde fått mig att hålla igen, att avvakta och så vidare.

Jag var egoistisk och dum, egoistisk eftersom jag blott följde mina egna böjelser, dum eftersom jag därmed blott kunde misslyckas.

12 november, fredag

Tre dagar på jobbet utan att arbeta mer än ett par timmar efter lunch idag. Kafka! Sysselsatte mig med uppsatsen.

16 november, tisdag

Om fem dagar är jag 29.

Läst om Orpheusmyten i Ord & Bild. De hade en intressant artikel av Johan Cullberg. Läste också en artikel om Amor och Psyche av Irene Matthies.

Jag känner igen saker i artikeln om Orpheus, men jag känner inte igen mig. Jag upplever inte lusten till modern. Kanske därför att mamma alltid jobbat och pappa varit hemma. Men om separationen skett i 2—3 års åldern?

Då vet jag inte.

Däremot känner jag igen det nederlag Orpheus upplever när hans makt visar sig vara begränsad. Det får honom att tvivla.

Är det därför nederlag i kärlek är så omskakande, uppslitande?

Jag hade velat se The End of the Rainbow på ett ställe som heter Studio. En kabaré om rocken som fått bra kritik. Ringde Carl. Inte tid. Ringde Björn. Inte tid. Ringde Bosse. Ingen svarade.

Då får jag väl gå ensam sa jag till mig själv när jag lämnade tidningen strax efter åtta. Det var kallt och regnigt, i och för sig bara ett lätt regn, men det gjorde natten dyster. Jag tog buss och T-bana till S:t Eriksplan, passerade klubben som inte skulle öppna förrän om en kvart. Kollade in menyn. Ganska dyrt. Fortsatte mot Odenplan på glatta, blöta och svarta gator.

Jag hade inget paraply med mig när jag promenerade längs Vasaparkens ena sida. Gick i min röda manchesterjacka och en brun maskinstickad mössa modell Gökboet.

Varför struntade jag i kabarén? Av flera skäl, men det viktigaste var nog rädslan för att ensam gå in på ett ställe. Förnedrande. Plus att jag borde göra tillsammans med Cecilia. Det är för dyrt att gå dit två gånger och vi är båda relativt panka.

I stället vandrade jag vidare denna miserabla novemberkvällen, njutande av ensamhetens pina. Tog T-banan från Odenplan till Gamla Stan där jag vandrade runt ett varv utan någon annan avsikt än att göra det en regnig novembernatt. Sedan T-banan hem till Vårholmen.

Varför dessa meningslösa promenader? Dessa mörka vandringar.

För att sörja? För att straffa mig för mina känslor?

Jag vet inte. Jag glider undan mig själv i vissa avseenden. Känslomässigt är jag blockerad. Som så ofta förr. När jag släpper loss kärleken tycks det bara sluta med att jag blir olycklig.

Är det bara mitt öde, eller är det kärlekens omöjlighet? Är kärleken en lögn, liksom kommunismen? Ett mål som attraherar och alltid gäckar människan. Som föder lidande. Kanske kan jag inte älska, eftersom jag inte kan hata?

Jag är deprimerad – hur djupt vet jag inte. Men jag vet att en del i mig vill vara deprimerad. Eller är det bara det enkla faktum att jag vill att hon ska veta om min sorg? En anständig människa kan knappast vara kär.

Det är ett skäl till att jag trots allt inte kan fördöma mitt brev med kärleksdikten. Jag vill gråta, men kan det inte. Kan inte uppbåda tillräcklig trovärdighet inför mig själv i min självömkan.

Jag har sagt till Cecilia att nästa år fyller jag 30 och innan dess måste jag ”lätta”, lyfta, slå igenom, skriva min första roman, eller vad fan som helst. Jag måste träda fram och pröva vingarna.

Vilken jävla hybris! Är det bara denna förbannade sublimering av brunsten igen? Fan Freud!

17 november, onsdag

Lugnt på jobbet. Läste 30 sidor i del två av Leif Johansens Lectures on Macroeconomic Planning.

Jag slutade egentligen sex, men stack halv fem. Träffade Cecilia på kvart i sex för att se The End of the Rainbow.

22 november

Så är jag 29. Fyra dagar kvar att jobba.

23 november, 02.00

Jag har jobbat till kvart i ett. Fick skjuts hem med en reporter. Väl hemma kollade jag igenom de diabilder jag tog för ett par veckor sedan. Några häftiga bilder från Djurgårdsfärjan med 4 sekunders exponering.

24 november, onsdag

Näst sista dagen på tidningen. Sedan vidtar större ekonomisk osäkerhet, men också mer tid för uppsatsen. I övrigt råder stor osäkerhet.

29 november.

Natten mot måndagen. Vaknar av att jag är pissnödig.

Läst klar Klas Östergrens Fantomerna. Bra bok, bättre än Gentlemen. Den innehåller ett bra porträtt av fadern och sonens mognande i relation till fadern/faderns död.

Cecilia läser 150 sidor på 50 minuter och tycker att det går trögt då. Jag tar två timmar på mig för samma sidantal. Nedslående, för min del.

Hon frågade i förrgår kväll om jag hellre ville bo ensam. Jag svarade att jag inte vet, att jag slits mellan längtan efter att vara ungkarl och samhörigheten med henne.

Vi såg Alice i underlandet (en tråkig version) och åkte sedan ner till Gamla Stan. Det snöade inte, men det föll ett kyligt regn och temperaturen var strax över noll grader. Vi promenerade omkring i gränderna, drack glögg på första adventsmarknaden på Stortorget.

Jag går ständigt och tänker att vi ska möta Angela (och ev. hennes kille) när vi är ute på stan. Tanken både lockar och skrämmer.

Cecilia bekände en lockelse till Lelle som hon haft i två år.

Alla tycks gå och dras till andra, dem vi inte har.

Jag hade fått nys om att Amartya Sen skulle tala om ”Liberty and Social Welfare” på institutionen. Det var en briljant föreläsning som gick i ett rasande tempo. Inte ens Assar Lindbeck lyckades få in någon poäng i den efterföljande diskussionen! Professor Erik Lundberg syntes mer sympatisk till Sens idéer.

Kontentan av föreläsningen: Kant lever!

30 november, tisdag

”Du förstår väl att vi inte kan bli ihop. Jag har ju Tomas.”

Jag tror det var så hon sa när vi – av en slump! – stötte ihop. Innan mötet hade min låga sånär blivit hanterbar. Under vårt samtal var jag förståndig och rationell. Men efteråt... Åh, hon var så vacker och fin. Varför ska ödet slå så elakt mot mig?

Ska jag inte vara förståndig? Men jag vill ju slåss för min kärlek.

Varför slogs jag inte?! Varför ställde jag inte fler frågor? Varför inte frågan?!!

Och Cecilia sedan. Hon måste lida. Jag gör henne så ont.

Vilken prövning att iaktta min kärlek till en annan på så nära håll.

Jag skulle vilja hoppas att ....

Jag vill ha henne.

Egoistiskt, ja!

Oförsvarbart – säkert.

Omöjligt – mycket sannolikt.

Tio över på onsdagsmorgonen.

Svårt att sova, naturligtvis. Fortfarande ont i huvudet, samma värk som strålat ut från nacken sedan tretiden.

Så hamnade vi på samma kurs som gavs på Handelshögskolan.

Hon tog av sig sin röda kappa och under hade hon en vit blus. Jag såg halskedjan och en skymt av halsen mellan nyckelbenen. Vi pratade sakligt och lite rapsodiskt om ”det hela” som om det var något långt borta, något passerat.

Vi pratade om hennes uppsats, som var klar, om arbete och politik, fast ganska generellt. Så skiljdes vi. Jag gick tillbaka till Handels bibliotek, men kunde inte koncentrera mig, så jag tog tunnelbanan till Utrikespolitiska Institutets bibliotek i Gamla Stan. Där fick jag läsro till slut. Jag satt och läste om Kina till halv fem då jag åkte till Musikcaféet i Kungshallen där jag skulle träffa Cecilia klockan fem.

Jag trodde inte hon skulle se på mig vad som hänt innan jag berättat det. Men hon sa att det syntes lång väg. Hon insåg med en gång att jag träffat Angela.

1 december

Jag stämplade in på Arbetsförmedlingen.

Hade huvudvärk hela natten. Tog två Bamyl halv sju i morse och gick ner och simmade. Huvudvärken var borta när jag kom tillbaka.

Jag är fortfarande kär. Om det inte hade riskerat trovärdigheten i brevet så hade jag friat direkt. Bör jag separera med Cecilia? Är min kärlek trovärdig annars?

2 december, tisdag morgon

I T-banan på väg ut till Universitetet.

Cecilia sa att hon bestämt sig för att vi bör flytta isär, men vi beslöt att vänta till nyår.

Några för mig okända centrala variabler: Är hon intresserad av mig, dvs. skulle hon vilja ha mig om hon inte hade sin kille? Har jag någon chans om jag friar till henne? Kan jag vänta? (Det låter cyniskt, att spekulera i andras olycka!) Men om jag nu är helt chanslös – vad göra då?

I så fall vill jag vara ensam, sublimera det hela och omvandla kärlekens makt till forskning och poesi.

Men hetast av allt önskar jag det omöjliga.

Förr i tiden hade jag kunnat gå i kloster som munk.

Tisdag kväll

Om jag inte träffat henne i tisdags, då hade kanske förälskelsen kunnat skingras som en illusion. Jag hade kunnat intala mig själv att det jag älskade nog bara var en fantasibild. Men så möttes vi. Och hon var så ärlig och fin emot mig. Därför kan inte min obsvarade förälskelse försvinna.

Jag köpte en ny bok med titeln Förälskelse och kärlek av Milanoprofessorn Francesco Alberoni. Det är en underbar bok som träffar mitt i prick. Jag funderar på att ge den till henne när jag läst klar den. Någonting säger mig att hon trots allt är lite svag för mig. Jag vet inte hur länge hon och hennes kille har varit ihop, men det är ett par år minst. Varför är de inte gifta, eller sambo? Eller är de? Fan! Det får de inte vara.

3 december

Om jag skulle lyckas har jag skaffat mig mitt livs första verkliga fiende, hennes kille. Om han älskar henne, vilket han måste göra, då kommer han att hata den som tog hans kvinna ifrån honom. Har jag ens rätt att försöka? Jag känner mig som ett rovdjur på annans revir. Två hannar med död i blicken, men det är honan som har makten över liv och död.

”Vill man undvika att förälska sig – skrev Stendhal – måste man handla omedelbart, under de allra första ögonblicken, sedan kan det vara för sent. Den som inte vill förälska sig måste genast krossa det första fröet till attraktion: ...”

(Alberoni, Förälskelse och kärlek, 1982, s 128–129)

4 december

Och så hamnade vi på samma kurs som gavs på Handels.

Jag trodde inte hon skulle se på mig vad som hänt innan jag berättat det. Men hon sa att det syntes lång väg. Hon insåg med en gång att jag träffat Angela.

5 december

Jag skrev om mitt andra brev till Angela för tredje gången, men har ännu inte sänt det.

Himmel och helvete! Jag faller ner i helvetet, men vill ännu inte erkänna det. Jag granskar mitt minne för att hitta den minsta antydan om tvetydighet i hennes nej till mig. Hon sa att det förstod jag väl att vi inte kunde bli ihop. Jag kände mig som en elev tagen på bar gärning. Vi gick till cafeterian och jag fumlade vid kassan och visste inte hur mycket jag lämnat och inte hur mycket jag fått tillbaka. Det märkte hon, men var snäll och lät mig inte känna att hon såg.

”…men när han omsider förstått att hon inte älskar honom, kan han inte göra annat än att gripa lösgörandets svärd. Den kraft han har kvar räcker precis till att hugga av sina händer som sträcker sig mot den älskade, förblinda sina ögon som söker henne överallt.” (s 84)

”Han har måst begå den absoluta synd som består i att förinta grunden till allt värde och allt hopp. Då upphör hans längtan och jaget, som mist sin ontologiska dimension, stöts åter ut i de skenbara tingens universum. Inget har längre något värde, inget har längre någon mening. För att handla kan han bara härma andras gester, de vardagliga gester han ser, upprepa det han redan kan, hysa inlärda känslor, yttra meningslösa ord: detta är petrifiering, förstening,” (s 84-85)

6 december

Eftersom du inte vill ha min själ ska jag sälja den.

När jag ser henne ser jag henne inte. När jag pratar med henne säger jag inget. I hennes närhet blir jag blind, döv och stum.

Jag träffade henne idag. Det var vid tiotiden och jag hade suttit och läst på biblioteket i Handels. Tog pauser då och då i hopp om att hon skulle dyka upp och plötsligt fick jag syn på henne. Där kom hon i sin röda kappa på väg uppför trappan. Hon var omgiven av män, kurskompisar från företagsekonomin. Jag ropade hennes namn och hon kom fram och sa hej. Jag frågade om hon ville äta lunch med mig, men hon sa att hon skulle äta med sina kurskompisar.

Hon frågade hur jag mådde.

Jag ville svara med en fråga: Finns det inget hopp för mig?

Men jag tog ett halvt steg bakåt, bet ihop tänderna och tittade i marken medan jag skakade huvudet och sa något om att det var dåligt.

Hon förstod med en gång, men var nog lite förvånad (förra gången vi sågs verkade det som att det värsta var över.) Hon såg ut som hon kände medlidande (vilket jag inte vill ha, jag vill ha hennes kärlek.)

Hon frågade om mitt förhållande till Cecilia:

”Vi ska separera,” sa jag.

”Vill du det,” frågade hon.

”Ja.”

Jag minns inte när, men plötsligt la hon sin hand på min handled, tryckte lätt och sa:

”Men Johan, vi kan väl vara vänner ändå!”

Jag vibrerade hinsides och sa ”jorå”.

Den älskande är slagen i gruset när den han älskar vill ha honom till vän. Det är grymt och ändå är den förälskade alltid beredd att svara ”ja”.

Hon lovade att komma upp och hälsa på mig på biblioteket nån dag.

Tisdagen gick.

Onsdagen gick.

Torsdagen gick.

Hon kom inte. Kanske vill hon bespara mig lidande.

Idag måste jag ner till arbetsförmedlingen och stämpla, så jag hann inte in till Handels, men på måndag kommer jag att sitta där och vänta på henne, på att hon ska plåga mig, vara vänlig, prata snällt, se ömt, och lyssna förstående, på att hon ska stegra min trånad, på att hon ska förinta mig genom sin vänlighet.

Om jag bara fick se henne.

Jag vet inte vad jag älskar. Vem är det?

Hur ser hon ut? Hur låter hennes röst?

Vad tycker hon om livet? Vad tänker hon om mig? Det är som om kärleken är en sak totalt innesluten i mig själv, som om bara jag existerade. Men hur kan jag då veta något? Om hon avvisar mig är mina känslor värdelösa. Då är jag ingen, bara en bricka i spelet.

Vad är det för fel på mig? Jag tror inte hon skulle vilja ha mig även om hon inte hade sin kille. Vem är jag väl då?

14 december

Var i Dantes hierarkiska helvete finns en nisch för snälla och menlösa dårar, odugliga i strid och kärlek? Vart ska jag ta vägen?

15 december

Jobbat med uppsatsen. Annars är jag deprimerad. Biblioteket är stängt nu. Det finns inte längre någon plats där jag kan hoppas att träffa henne. Maktlös. Jag drivs mot insikt i nederlaget.

17 december

Jag fick ett nytt brev från Cecilia. Det gjorde ont att läsa och jag känner mig som ett svin.

Till min älskade Johan!

Du ska veta att jag förstår och sympatiserar med dina kval. Jag om någon, vet hur ont det gör att inte få den man älskar. Lidandet plågar, men kanske har det en mening.

Det är sju år sedan vi flyttade samman. Sju år. Som alla par har vi både älskat och grälat, men kanske mest av allt varit vänner. Ingen av oss har velat ge upp sin frihet, utan i stället förväntat oss att den andra personen skulle ändra på sig, men det är knappast så man bygger och utvecklar en relation.

Jag inser att du vill fly från vad du nu ser som en fångenskap, men jag tror på vår relation och vill försöka rädda och förbättra vårt förhållande. Valet är ditt och du har gjort klart att du inte vill fortsätta även om du inte lyckas vinna den du nu älskar. Men om förälskelsen är hopplös, så finns alternativet att vi finner vägen tillbaka till varandra. Det är inte bara av egoistiska skäl jag säger det. Jag tror att det vore bäst för dig också och att vi skulle kunna reparera skadan och finna en väg framåt.

Jag inser att det kan ta tid och jag är villig att vänta. Jag har tålamod och jag tror på oss. Det är så mycket vi har gemensamt, även om vi aldrig föll hals över huvud över varandra. Kan vi inte ha både kamratskap och kärlek? Jag har funderat på den saken under de två månader som gått sedan du först berättade om din förälskelse och jag är övertygad om det. Dina passionerade drömmar om den totala friheten har när allt kommer omkring visat sig vara av noll och intet värde. Ditt brev kom som en chock och tvingade mig att tänka över mitt liv och vår relation. Jag har också haft drömmar, men kände mig trygg eftersom vi var tillsammans. Jag vill att vi ska fortsätta, att vi ska fortsätta leva tillsammans, resa, diskutera, ta långa promenader och gå på teater tillsammans och vem vet, se dig som pappa till våra barn. Ensamheten skrämmer mig inte, men tanken på att leva och åldras utan dig känns som en mardröm.

På sätt och vis beundrar jag dig för ditt mod och din djärvhet, men när man flyger för nära solen är risken stor att man kraschar. Var försiktig med ditt liv och vårt. Jag är som sagt villig att vänta för jag tror på oss.

Cecilia

21 december, tisdag

Cecilia flög till Gävle för att vara med sina föräldrar över julen. Jag följde henne till Bromma flygplats och på vägen hem postar jag två korta dikter som en julhälsning till Angela. Jag glömde underteckna brevet, men hon kan knappast tveka om vem som sänt det.

27 december, måndag

Jag håller på att sprängas. Mitt hjärta begär av mig att jag ska ringa Angela och föreslå ett sammanträffande. Likaså är det ännu en dag av svek mot detta förbannade hjärta. Men jag viker undan, vill inte tränga mig på och störa. Eller är detta bara ett svepskäl? Hon älskar inte mig. Det är sanningen som jag fruktar ska uppenbaras om jag ringer. Därför rusade min puls upp i 140 när jag förra måndagen försökte ringa henne på jobbet.

Älskar jag henne verkligen? Eller är hon min Beatrice? Är hennes avvisande förutsättningen för min förälskelses rus och trauma?

Cecilia älskar mig. Hon sköljer över mig med kärleksbevis så att jag knappt kan andas. Om hon blott hade gjort det innan jag förälskade mig i Angela som jag så sällan får se. Men slumpen förde oss samman i Gamla Stan lördagen före jul. Jag vände bort mitt ansikte så att hon inte såg mig när hon passerade oss. Cecilia förstod och fick sin första blick av den som mot sin vilja erövrat sin killes hjärta.

28 december, tisdag

Jag hade hoppats få ett julkort som svar, men inget kom och jag vågar inte ringa. Mitt hjärta bultar. Jag vill gråta över min olycka. Ska jag glömma henne och vända åter till Cecilia? Det vore förnuftigt, men inte mitt hjärtas vilja. Mot vem vore det rätt? Är det rätt att ge en älskande din kropp, men inte det fulla hjärtat?!

Jag fortsätter jobba med uppsatsen och kämpa med mina känslor. Jag vill ge upp, men då börjar det brinna igen. Ska jag helt plötsligt bara konstatera att det var mycket om ingenting….

31 december, fredag och nyårsafton

I onsdags förslösade jag fyra timmar på att deppa eftersom jag inte kunde förmå mig att ringa upp henne på jobbet. Tvivel genomfor mitt huvud emellanåt. Vet jag verkligen vad jag vill? Jag såg mig om i lägenheten. Vill jag verkligen klyva detta hem?

På torsdagen gick jag upp tidigt. Läste. Funderade kring min ”modell” av Kina. Cecilia var ledig från jobbet. Vi hade förresten sett Garp på bio kvällen innan. En härlig film.

Jag kunde inte ringa henne när Cecilia var hemma. Ångesten började gripa mig vid tiotiden – som alltid. Jag har fått för mig att jag bör ringa vid denna tid för att fråga om hon vill äta lunch med mig inne i stan.

Jag åkte in till stan halv elva. Planerade att ringa henne från biblioteket klockan elva. Men en tant i ljus päls stod och långpratade i telefonautomaten. Till slut fick jag gå till Kulturhuset och ringa därifrån. En äldre man pratade i den andra automaten. Hans slutreplik innan han la på luren var:

”Det är en kärleksaffär det här.”

Han också tänkte jag.

Jag samlade mig och slog numret till hennes jobb.

Upptaget!

Pulsen hade stigit märkbart.

Jag slog numret igen, men slog av.

Så ringde jag igen och blev inkopplad.

”Angela,” svarade hon.

”God dag, god dag!” sa jag fånigt, som ett försök att skämta bort det hela.

Tyst i den andra luren.

”Hör du inte vem det är?”

”Ne-ej?”

”Åh,” det är Johan.

”Nä men hej.”

Och så var vi i gång. Jag var nervös och min röst spänd.

Lunchen gick åt skogen, för hon skulle resa bort, men hon fortsatte prata. Hon tackade för mitt brev med dikterna och sa att jag varit snäll som skickat dem. (Jag förstod inte – och gör det fortfarande inte – varför hon använde ordet snäll.)

”Det var av egoistiska skäl,” sa jag.

En flummare med en Coke i näven närmade sig den andra telefonautomaten. Han tittade flinande på mig. Började prata med mig och tyckte att det lät intressant det han hört mig säga. Knappt hade jag blivit av med honom förrän tre italienska grabbar kom fram och ville ringa. Jag förklarade läget för Angela, som sa att hon ändå måste jobba på lite.

Vi sa att vi får träffas vid ett annat tillfälle. Så la jag på luren betydligt bättre till mods. Vad ska jag tro? Är hon så naiv att hon inte fattar att jag fortfarande vill ha henne? Eller uppmuntrar hon mig för att hon eventuellt vill ha mig?

6 januari 1983

På nyårsafton skrev jag en ny kärleksdikt.

På måndagen ringde jag henne och föreslog att vi skulle äta lunch i stan. Hon var positiv, men var inbokad hela veckan och föreslog att hon skulle ringa mig i stället. Jag var tveksam, men kunde inte säga annat än ja. På tisdagen sände jag henne dikten jag skrev på nyårsafton plus ett brev där jag föreslog att jag skulle få bjuda henne på middag.

Cecilia och jag gjorde upp samma kväll om att vi ska flytta isär.

Det är trettondagsafton och väntar jag på att hon ska ringa pga. brevet, men hon ringer inte. Varför inte? Vet hon inte vad hon vill? Finns det alltså hopp? Jag hoppades.

Hon ringde efter lunch. Hennes röst var kall och bestämd. Det var ett nej, ett definitivt och otvetydigt nej. Hon sa att hon inte vill att jag skriver fler brev eller ringer henne. Hon sa att hon hade trott att vi skulle kunna vara vänner.

Hon var korrekt. Jag lovade att inte skriva mer. Jag hade skrivit för att få klarhet, eftersom jag inte visste. Nu visste jag.

Kanske kan vi bli vänner senare sa vi. Nu sitter jag här. Skäms och känner mig tom. Hela historien känns med ens så meningslös.

Kärlek utan kompass är den andra delen av en roman med arbetstiteln Skiftande passioner.