Det är strax före midnatt. Mamma ringde halv sju i morse och
sa något om pappa, om att ambulansen var där. Sedan tog grannfrun över. Hon sa
att de undersökte pappa, men att det inte såg bra ut. Jag lade på luren och
ringde efter en taxi medan jag klädde på mig. Så fort jag hörde brummandet av
en dieselmotor tog jag hissen ner. Det var en vacker morgon och nästan ingen
trafik, men ju närmare sjukhuset vi kom, desto närmare var också det ögonblick
då min far skulle vara borta. Pappa, pappa, viskade jag till mig själv medan
tårarna flödade ner för kinderna. Chauffören förstod och sa ingenting under den
halvtimma som resan tog. Jag gav honom en hundralapp och lät honom behålla
växeln. En sköterska på akuten tog mig till ett rum där mamma låg på en bädd
och grät. Jag kramade om henne och vi grät tillsammans. En ung kvinnlig läkare
in och frågade om jag visste.
”Är han död,” frågade jag.
Hon nickade och
sa att det troligen var en hjärtattack, men
att de inte kunde ge definitivt besked förrän efter obduktionen. Hon försvann
och vi var åter ensamma. Mamma sa att pappa gått upp klockan sex och satt på
kaffe. Han hade varit på gott humör och retat henne för att hon köpt snask när
hon sagt att hon skulle banta. Så hörde hon en kraftig duns och något som lät
som en snarkning.
Per dök upp en halvtimma senare. Han var märkbart tagen, men höll
tillbaka gråten medan han kramade om mamma och smekte hennes hår på ett nästan
sensuellt sätt. Georg och Eleena befann sig ännu i ett flygplan på väg hem från
deras bröllop i Miami och skulle inte landa förrän tjugo i elva.
Två poliser kom emot oss när vi var på väg för att se
pappa. Jag tänkte att det var en förväxling med någon olycka, men det var deras
jobb att ställa några obligatoriska frågor, vilket alltid sker när folk dött i
hemmet, eller på en annan plats än i ett sjukhus.
Pappas mun var öppen och kroppen täckt av en gul filt och fötterna
omstoppade. Vi grät igen och Per rörde vid hans kind och hår. Det förvånade mig
att han var så familjär med döden, men så kom jag ihåg att han jobbat i
långvården efter gymnasiet. Mammas fingrar trevade sig försiktigt över den
virkade filten tills de fann en viloplats på pappas händer som låg i kors över
magen. Själv visste jag inte vad jag skulle göra. Det var som om jag var rädd
för att få ytterligare bevis för att det som hänt verkligen hänt. Men pappa var
ur världen. Kroppen låg kvar, men den var övergiven. Vi var alla övergivna.
Per körde oss tillbaka till lägenheten där vi drack kaffe. Vi
satt tysta en stund, men insåg snart att det var saker som måste göras. Mamma
började ringa runt till pappas syskon och måste om och om igen upprepa samma
berättelse om hur han gått upp för att sätta på kaffe och kollapsat framför
fönstret mot Maria Kyrka. Jag skrev ett pressmeddelande om min far, konstnären,
fast besluten att inte låta hans död passera obemärkt.
Vid ettiden kom
Georg och Eleena upp. Georg var allvarlig och samlad, som om han vägde den tyngd som nu lagts på hans axlar. Eleena grät
öppet. Jag återvände till pappas skrivbord för att skriva klart
pressmeddelandet och när jag var klar läste jag upp det för mamma som kom över
och gav mig en kram. Sedan körde Georg ned mig till tidningarna så att jag
kunde leverera nyheten. Jag träffade kollegor och bekanta, berättade hastigt
vad som hänt och alla var sympatiska. Mamma fortsatte ringa runt till släkten.
Väl tillbaka i lägenheten pratade Georg, Per och jag om
hur det skulle gå för mamma nu. Jag föreslog att jag skulle flytta in hos henne
för att stödja henne i början. Det var ju enklast för mig, eftersom jag brutit
med Cecilia. Pers hustru Kicki anslöt sig vid sextiden och det gjorde också
Cecilia, som sa att hon vart så chockad efter att jag ringt henne på jobbet att
hon sjunkit ner i en stol och suttit mållös i en timma.
Jag hade alltid
vetat att pappa levde på lånad tid och
att det troligen var hjärtat som skulle ta hans liv. Den vetskapen hade skuggat
vår uppväxt, men inte så att vi gått och oroat oss hela tiden. För elva år
sedan fick han en konstgjord klaff. Jag minns hur blek han var när jag kom på
besök efter den elva timmar långa operationen. Han hade ett hål i halsen som en
sköterska emellanåt dränerade genom att suga ut slem med en apparat. Hans röst
var hes och ansträngd. Svag och nästan svimfärdig sjönk jag ned på sjuksängen
och tog hans hand som var kall och blek och där leverfläckarna stod ut tydligare
än annars.
Pappa berättade efteråt att läkarna gett honom femtio procents
chans att klara sig, vilket trots allt var bättre odds än om man ingenting
gjort. Pappa hade aldrig röjt någon oro inför operationen, utan sett det som en
sak han måste göra, ungefär som när de tog ut hans ärtstora njursten och skar
upp honom så att han fick ett flera decimeter långt ärr på ena sidan av magen.
Det var inte första gången han skakat hand med döden och han var inte rädd för
mötet. Om det var något han var rädd för så var det ceremonierna. Mamma sa en
gång att han inte ville ha oss barn med på begravningar. För oss var det därför
som om de aldrig inträffat. Nu hade farfar och farmor dött för länge sedan och
mormor dog när jag var fem, men flera av pappas systrar och deras män måste
rimligen ha dött under de senaste åren. Trots det hade jag aldrig sett en död
släkting innan jag såg min far ligga där på båren.
Han hade alltid
varit så varm och välkomnande, full av humor och allvar, men nu
var han stel och blek. Skägget var tunt och grått och ansiktet hade förlorat
det mesta av det som gjort honom till min pappa.
”Det är som att det inte längre finns någon mellan mig
och Gud,” sa jag till min gamle vän Carl i fredags.
Det är länge sedan jag var ett barn, men jag har aldrig
funnit någon plats i de vuxnas värld. Det är som om jag aldrig blivit vuxen på
allvar.
Förrän nu.
28 augusti
Jag kollar
datumet på pappas klocka
och på min högra hands ringfinger bär jag nu pappas klackring av guld.
På lördagen var jag med mamma ner på stan. Vi promenerade
ned genom Gamla Stan, över den nyöppnade Riksgatan till Drottninggatan och
Sergels Torg. Mamma skulle köpa en svart kappa, kjol och blus.
Vi var inne i
olika butiker och hon provade olika saker. Hon hittade en kappa på Pepita och en kjol på Hennes. Letade efter en blus på
NK, men fann ingen bra, så det fick vara.
Vi åt lunch på Hirschenkeller som hade ”Happy Hours” för halva priset. Bra och mycket billigt. Kom hem vid tretiden. Georg och Eleena kom upp. Vi åt middag alla fyra.
Söndag. Det kom ett postogram tidigt på morgonen. Det var
ett kondoleansbrev undertecknat av mina vänner Carl och Björn. Mamma blev djupt
rörd. Så även jag.
Efter lunch tog
jag med mamma på en promenad i
det vackra, men blåsiga vädret. Vi gick ner till Lady Hutton, dvs.
Mälardrottningen och fikade på akterdäcket. Sedan vandrade vi mot Strömmen och
genom Kungsträdgårdens nedre del till busshållplatsen där vi tog 46:an tillbaka
till Slussen och gick sen hem. Mamma berättade en hel del om sig och pappa. Hon
berättade om hur de träffades, om de killar hon uppvaktades av (men hon
underströk att hon inte låg med dem!) före pappa. Om hur syskonen tyckte att
hon gifte ner sig med en fattig konstnär. Och om hur de idag ringer och gråter
av sorg. Hon nobbade en greve, en officer och en författare som sände henne ett
helt album med dikter.
Pappa var
emellertid modig och charmig och han vann henne. När de hade gift sig sa han till henne att gå till RFSU
och skaffa skydd (jag antar att det var pessar). Han var upplyst. På så vis kom
det sig att de väntade i åtta år med att skaffa barn.
Vi åt middag tillsammans, allesamman som är kvar: Georg och
Eleena, jag och Cecilia (som vunnit några steg åter in i mitt hjärta genom sin
värme och sympati), Per och Kicki, deras son Tom, också mamma förstås.
Alla var samlade
och pappa var hedersgäst trots sin
frånvaro.
I går fick jag för mig att det var pappa som kände sig ensam
där han låg i sin kista. Jag ville vara med honom.
Det jag kommer
att sakna mest är kanske
samtalet. Jag kommer aldrig mer att få visa honom något, aldrig få höra honom
berömma eller kritisera, aldrig mer få prata med honom. Då är man ensam i
världen. Mamma finns kvar och det är tur, men lika lite som en pappa kan
ersätta en mamma, kan en mamma ersätta en pappa.
Sorgearbetet har
än så länge gått bra. Men saknaden är oerhörd. Den går
inte att bearbeta. Den måste accepteras.
Till smärtan
Jag vet ej om fullare fröjd står att nå
än när läpparna skälva av gråt,
om vi någonsin leva så gränslöst som då,
när pennan av ångest är våt.
Och ingen kom så hel och ren
till lyckans vardagssal,
som den som var med sig själv allen
en natt i skakande kval.
(Dan Andersson, 1920)
Denna dikt hade pappa skrivit ned med skrivmaskin och satt in i en pärm. Det var som att han hade förberett sig minutiöst. Alla papper är prydligt sorterade.
31 augusti,
22.25. Onsdag kväll.
Jag tog en
timmes promenad med Cecilia. Fars död har fört oss
närmare varandra. Det gäller inte bara Cecilia och mig, utan alla vänner och
släktingar. Vi sluter oss till varandra i sorgen över en människa vi alla
älskade. Georg ikläder sig ansvaret som äldste son och gör det med stolthet.
Även mor har växt genom sin mans, min fars död.
Det stora bordet
i vardagsrummet är fyllt av blombuketter.
Telefonen ringer och brev anländer med kondoleanser. Det vackraste brevet kom
från A.S, som under många år var redaktör för Brommatidningen och ofta skrev om
pappa. Han delgav oss sitt deltagande med utsökt språk i ett brev skrivet med
vacker handstil.
Mamma ringde
honom och de pratade länge. Hon fick
intrycket av att han var en ensam gammal man. Hon bad honom skriva en runa om
fars gärning.
Jag fick inte
heller idag något läst.
Förmiddagen gick åt till att söka rätt på en dikt till dödsannonsen. Jag åkte
ut till Vårholmen, letade i mina böcker och även nere på biblioteket, men
fastnade till slut vid några strofer ur Pär Lagerkvists Aftonland som en vän till pappa
föreslog.
Den döde
Allting finns, blott jag ej längre finnes,
allt är kvar, dess lukt av regn i gräset
som jag minns och vindens sus i träden,
molnets flykt och människohjärtats oro.
Blott mitt hjärtas oro finns ej längre.
(Pär Lagerkvist, Aftonland, 1953)
Stina Fridell
var här. Hon hade tavlor med sig från Dorotea Rosén, som sålde
pappas konst på kommission. Stina sa att farfar var alkoholist. Jag blev
förvånad. Den bilden hade pappa inte gett av sin far. Sedan sa hon att det var
så väldigt fattigt i pappas hem.
“Man fick intrycket att ungarna slogs om maten för att
inte bli utan,” sa hon.
Mamma berättade senare att Stinas familj var nykterister och sossar och hade ett bageri i Norrbyhamn. Kanske var de avundsjuka på pappas familj? Kanske tyckte de att farfar var alkoholist därför att han var fryntlig och gärna bjöd forbönderna på snaps när de kom till affären för att köpa amerikanskt fläsk?
Det var 20
grader varmt ute när Cecilia och
jag tog en promenad. Vi svängde upp mot Järntorget vid klubb Engelen. Där såg
jag plötsligt Angela kommande arm i arm med en kille. Hon var finklädd och hade
håret uppsatt. Hon hade en röd dräkt och högklackade skor. I ena handen bar hon
en stor boutique-kasse. Jag vet inte om hon såg eller kände igen mig. Jag hade
min svarta linnekostym på mig. Efteråt sa jag till Cecilia att mötet inte väckt
några större sensationer. Kanske var det sant.
Vad ska hända med mig och Cecilia? Hon älskar mig fortfarande. Om hon bara kunde vara lite tuffare, våga vara lite mer attraktiv, våga spela ut sig själv.
1 september,
torsdag kväll
För en vecka sedan levde far. Livet går vidare, men det är
bra mycket fattigare nu. Jag är emellertid lycklig över att ha ett varmt minne
av honom och många tavlor, teckningar och anteckningar att titta på. Han lever
vidare genom sin konst och vi minns honom genom sitt föredöme som människa.
Livet är stort.
Café Gråmunken. 3 september
Varför kramade hon mig inte? Vågade hon inte? Jag hade två
bröder att slåss med. Vi var fem vid matbordet. De var tre.
Hon vände sig inåt och försjönk i ungflicksdrömmar.
Hon protesterade
länge mot modet och gör det i viss utsträckning
fortfarande.
Hon vill inte göra sig till, utan blott bli älskad för sin egen skull.
Hon vill inte locka med falska attribut, inte spela med lånta fjädrar.
Men män vill förföras. De älskar spänningen och fruktar den
trygga hamnen, som står för modern.
Sexualiteten är främlingskapet, men om fadern står för manlighet och
kraft – är det då barnet i en man som charmar en kvinna?
Vad är då jag? Det skulle ju stämma med min hypotes att jag
har lättare för att charma när jag är full. Ett moget och självsäkert
uppträdande hos en man kan skrämma en kvinna, få henne att tänka på sin far.
Kanske var det därför pappa erövrade mamma? Hon var ju i praktiken faderlös,
sedan hennes far lämnat mormor ensam med åtta barn.
Pappa hade å sin sida troligen mognat tidigt genom förlusten av sin
far (Åh, nu känner jag behovet att tala med pappa, att fråga honom och få dessa
raka ärliga svar!) Han var 29 när han mötte mamma. Hon var en oskuldsfull
20-åring i det tidiga 1940-talets Sverige, men hon hade också tidigt fått lära
sig arbeta. Hon har jobbat i 45 år, så hon är verkligen en yrkeskvinna.
Pappa var orädd, men bakom hans tuffhet fanns en blyg och svårt sjuk människa. Hans hjärta var svagt. Och bakom mammas blonda oskuldsfullhet fanns en mycket stark kvinnas dotter, beredd att kämpa. Mamma och pappas drogs till varandra av kärlek och anpassade sina liv efter dess krav.
4 september
Jag var med
mamma, Georg, Eleena, Cecilia, Per och Kicki på högmässa i Maria Kyrka. Efter mässan lästes namnen upp
på de församlingsmedlemmar som dött under veckan.
Prästen läste upp pappas namn först.
”Fredrik Johan Videmark, i en ålder av 71 år.”
Prästen verkade sympatisk. Han höll en väl komponerad predikan där han t o m flikade in en dikt av Fröding.
Kl 23.10
Det är nu mer än en vecka sedan pappa dog.
Vi åt lunch hemma hos mamma efter mässan. Georg, jag och Per
hjälptes åt att utrymma ateljén en trappa ned. Eleena, Cecilia och Kicki
hjälpte till med att förbereda begravningskaffet nere i biblioteket. Mamma
orkade inte gå dit, utan donade uppe i lägenheten.
Vi bar upp alla
tavlor, akvareller och teckningar till lägenheten. Mamma
ville ha så mycket som möjligt i sovrummet. Hon är orolig för skattmasen.
Tanken på att någon utomstående ska tränga sig på och göra anspråk på pappas
konst känns kränkande.
Måste jag hålla tal vid begravningen? Visst skulle jag
vilja det, men det är kort om tid och jag vet inte om jag orkar.
Vad ska jag säga?
5 september, måndag
Fönsterputsarna var här i morse. Det avbröt mitt
uppsatsarbete. Mamma bjöd dem på kaffe och smörgåsar. Jag gick ned på stan för
att kolla Akademibokhandeln och Fritzes. Kolla om de fått in något nytt från
USA och England.
Hoppas att John
Gardners On Becoming A Novelist ska
dyka upp någon gång.
Det regnade ute.
Hösten är här.
Och pappa är död.
Det är ofattbart. Jag kan bara tänka mig honom levande, men
jag såg honom där han låg, kall och med munnen öppen. Jag kände på hans vackra
gråa hår.
I morgon ska jag
se honom för sista gången,
tillsammans med mamma, Georg och Per. Mamma och jag pratade med prästen. Han
heter Fridolf Luthander och ska jordfästa pappa.
En sympatisk
man, 62 år gammal, med pigga och vänliga ögon. Lite fåfäng och en
god talare.
Han hade bett oss
besöka honom när vi skakade hand efter högmässan. Vi slog
oss ned och han tog fram ett tidningsklipp ur en anteckningsbok. Han hade
försökt läsa in sig lite. Det var min text han hade läst, men det visste han
inte. Vi pratade en stund och han fick en del ytterligare information om pappa.
Jag sa att pappa aldrig varit särskilt religiös av sig, att han inte hade något
gudsbegrepp (var fick jag det ifrån?!) Vi förstod varandra ganska bra tror jag.
Ömsesidig respekt.
Om jag skulle (vilket jag ska!) hålla ett tal om pappa – vad ska jag då säga?
6 september
Det är väl tisdag. Jo, det är det.
Klockan nio var
vi på bårhuset för att se pappa för sista gången. Det var
mamma, Georg, Eleena och jag. Per skulle komma klockan nio, men kom aldrig, så
vi gick in till pappa utan honom. Han hade ju sett honom död på Södersjukhuset.
Vi gick in i
rummet tillsammans med en representant för Fonus.
I ett litet rum
stod kistan och i den låg en död
människa med knäppta händer och en vit näsduk över ansiktet.
Så lyfte Fonus-representanten på näsduken. Där låg en man
i evig sömn. Det var inte lätt att känna igen pappa i kroppen som låg där med
blåa fingertoppar och naglar. Hans vackra lockiga hår hade slocknat och munnen
var så blek och bred och hopbiten och olik sig.
Det var mening
att jag skulle ta en bild, men jag kunde inte. Det var inte så jag ville minnas honom. Han var sig så olik jämfört med
hur han såg ut när han låg död på Södersjukhuset. Hans ansikte hade fått en
främmande fyllighet.
Vi grät och vi stannade inte länge. Efteråt åkte vi hem till
Hornspuckeln. Per ringde klockan elva. Han hade suttit och väntat på Karolinska
Sjukhusets bårhus, i stället för på Karolinska Institutets.
Georg och Eleena
åkte i väg och vid elva kom Per.
För att motverka den obehagliga bilden av pappa på
bårhuset satte jag mig att titta på ett färgporträtt av honom som jag tog i
maj.
En tanke flöt upp till ytan: Han hade ju ingen mustasch – tänk om de
förväxlat honom med någon annan?
Jag sa det till
mamma och hon tog snabbt till sig min misstanke. Han på bårhuset hade inget skägg och mustasch.
Hon ringde upp
begravningsbyrån och de lovade
att undersöka saken.
Under tiden
gladdes vi åt tanken att
det inte var pappa vi sett. Vi konstaterade att han som vi sett verkade tjugo
år äldre än pappa, som ju var vacker och hade ett smalt fint ansikte med skägg
och mustasch som nyligen varit färgade och fint ansade.
Snart ringde en
professor Josephson som åkt ner till
bårhuset för att undersöka saken. Han bekräftade att det skett en förväxling
och bad om ursäkt.
“Det var ett mycket allvarligt fel som begåtts,” sa han.
Jag fick tag på Georg och en ny tid arrangerades till klockan halv
fyra.
Professor
Josephson försäkrade mamma
att han sett pappa och att han var så stilig i sitt skägg och mustasch.
Vi såg fram emot ett nytt besök. Det skulle bli så skönt att
få se pappa som han var, som vi kände honom.
Georg ringde vid
tvåtiden och sa att Eleena var säker på att det var pappa
vi sett, att hon sett namnskylten på handleden. Georg var säker på att han vi sett
den morgonen hade skägg.
”Det finns bara ett sätt att bli säkra på saken och det
är att vi åker dit igen,” sa jag.
Halv fyra var vi
där igen. En annan representant för Fonus mötte oss. Han
var trevlig och bad om ursäkt. Han sa att det funnits två kistor i lokalen och
att det skett en förväxling.
Vi gick in alla
fem, plus mannen från Fonus.
Ekkistan låg mitt i rummet med locket på glänt.
Så öppnade han locket och gick runt mot huvudändan.
Näsduken togs bort.
Det var samma
man tänkte jag, ändå var han lite mer lik pappa nu än i morse.
Mannen från Fonus hade lagt tre röda rosor i kistan. Mamma tog dem
och lade dem på pappas bröst. Georg mumlade att det var samma man som i morse.
Jag tog
bilderna.
Mamma rörde vid pappas hår och försökte få det att resa sig innan
jag tog bilderna. Det var verkligen pappa som låg där. Han var bara så död och
förändrad. Georg och Eleena hade inte sett pappa död förrän idag, så för dem
var det lättare att acceptera bilden av den döde.
Efter en sådan dag är det inte så konstigt att man har ont i huvudet.
9 september
Det var över hundra människor i Mariakyrkan på begravningen. Vi
samlades först i ett litet rum till höger om ingången så att prästen skulle
kunna gå igenom ceremonin i förväg. Efter griftetalet, psalmerna och att Gudmund
Höök sjungit dikterna av Dan Andersson och Bengt E. Nyström ledde prästen mamma
fram till kistan. Det såg ett tag ut som om hon skulle svimma, men hon tog stöd
med båda händerna mot kistlocket och bibehöll balansen. Det såg ut som om hon
ville sträcka sig genom locket till sin älskade make.
Sedan var det vår tur.
Par efter par
gick vi fram bärande sorgen i
våra tomma ansikten, vände oss mot kistan och lade ned våra röda rosor.
Därefter var det dags för pappas systrar, mammas syskon och våra kusiner. De
passerade kistan en och en eller två och två och ovanpå locket växte det upp
ett berg av blommor. Sedan var det vännernas tur. 83-åriga Dorotea Rosén var
först bland pappas vänner att gå fram. Hon höll ett knippe gula nejlikor som
hon kysste innan hon lade dem ifrån sig. Många bugade sig och några
artistkollegor höll små tal eller reciterade någon vers. Flera grät öppet.
När ceremonin var över tog prästen mamma under armen och ledde församlingen ut. Lite senare vart det begravningskaffe i biblioteket. Pappas vän Franz Lieberman höll ett litet tal och spelade sedan två av pappas klassiska favoriter på flygeln, Chopin och Beethoven.
Sedan var det min tur.
”Den 17 juli 1912 föddes ett gossebarn hos grosshandlaren J.E. Videmark på Söder i Norrbyhamn. Mor till gossen, som senare döptes Fredrik, var Carolina Eulalia, född Carlsson. Vad jag känner till var det ett friskt och normalt barn.”
Så inleddes den bok pappa blott hann börja skriva på. Ett par sidor längre fram drabbas den lille gossen av dubbelsidig lunginflammation och febern höll sig under mer än en vecka nära 42 grader. Stadens tre läkare stod maktlösa.
”Far satt vid sängen med armarna över stolskarmen och jag minns tydligt tårarna som rann nerför hans kinder! Jag kämpade länge mot sjukdomen, det såg mycket illa ut. Läkarna hade gett upp, men en väninna till mamma sa åt henne att 'så länge det finns liv finns det hopp'. De två kvinnorna lindade in mig i våta lakan och det blev vändningen. (...) Så en vacker vårdag kunde läkarna endast konstatera att ett under hade skett.”
Sjukdomen hade då varat i ett halvt år vilket är en mycket lång tid för ett barn, men den krävde sin tribut i form av ett svårt hjärtfel.
Det finns ett ordspråk som säger att du ska leva som vore varje dag din sista. För pappa var detta en smärtsam realitet och något som förstärkte den livskänsla som lyser så starkt i hans konst och i våra minnen av honom. För honom var en vacker sommarmorgon aldrig något självklart, utan en gåva, ett under.
Den 29:e juli 1945 skriver den 35-årige Fredrik Videmark i sin första dagbok:
”Jag är nu målare helt och fullt, och kan inte längre kompromissa.”
Gossen som drömt om att bli uppfinnare, eller boxare som Jack Dempsey, men blivit tillsagd att han måste sluta skolan för att bli frisörlärling — av hälsoskäl! — var nu bliven konstnär. Han drömde som alla människor om ett slut på kompromisserna och han var oerhört stolt över sitt yrke. Ändå var han inte beredd att offra allt för konsten, för den var inget självändamål, utan till för att berika människornas liv.
Om han ställts inför det berömda valet mellan att rädda ett litet barn eller ett mästerverk så hade han självklart valt barnet. I den meningen accepterade han inte parollen l'art pour l'art. Konsten måste alltid stå på livets sida.
När han under sin vistelse som patient på klostersjukhuset i Chalon sur Saone tecknade en döende fransk gubbe, var det inte döden, utan livet han fångade med sitt ritstift.
Sjukdomen gav honom ett gott hjärta och en inträngande blick. Men till detta måste läggas yrkeskunnandet och beslutsamheten för att vi ska få en riktig bild av konstnären och människan Fredrik Videmark.
På sin 36:e födelsedag skrev han:
”Om ni visste vad som ligger bakom ett enda träd eller en liten del av ett konstverk, av studier och ödmjukhet inför naturen, innan man kan måla det som man känner är det enda riktiga.”
Pappa spåddes ett kort liv.
Det blev 71 år, ett liv fyllt av kärlek, arbete och resor.
10 september
Pappa älskade att resa
men det blev hans kortaste resa
som förde honom längst bort.
Han gick fram
till fönstret
tittade på termometern
och så var han borta.
När jag kom hem
efter att ha sett honom
på Södersjukhuset
stod hans tofflor kvar
framför fönstret
vid matsalsbordet.
*
Det är dagen före tioårsdagen av kuppen i Chile. Drusiska
styrkor håller 40 000 kristna inspärrade i en stad i Libanon. Röda Korset
släpps inte in. Miniubåtar jagas mitt i Stockholm. Sovjetisk TV intervjuar
piloten som sköt ned det koreanska civilflygplanet med 269 passagerare ombord.
De känner uppenbarligen en stark press att motivera sig.
Något nytt?!
Bedövningen inför världen håller av allt att döma på att
släppa.
Fikade med
Cecilia på konditori
Christina före lunch. Köpte Sven Delblancs nya roman Jerusalems natt. Björn och jag
fikade vid halvfemtiden på konditori Eclair. Vi satt länge och pratade om seder
och ritualer och dödsfall. Senare promenerade vi hem till mig. Mamma blev glad
över besöket och bjöd på mat.
Björn föreslog att han och jag skulle bilda ett
konsultbolag inriktat på Kina. Han kan juridik och jag ekonomi.
I en svart attachéväska hittade jag tre dikter som pappa skrivit. Lite Fröding och Ferlin över det hela.
11 september
Jag har nu varit
med och begravt min far. Tanken känns overklig. I
över två veckor har han nu varit död. Det är otroligt.
Vi kämpar alla för att fylla ut tomrummet. Det är stort.
Ingen kan mer öppna dörren till pappas rum.
Det känns som om han trots allt finns, som om han fortsätter
tänka. Men det är jag som tänker hans tankar.
Läser Delblanc. Den avsedda, men inte uttalade kopplingen
mellan det första kristna “partiet” och dagens kommunistpartier är slående och
korrekt.
Cecilia berättade i telefon om ett rykte som gick. Enligt detta hade hon flyttat ifrån mig sedan jag blivit folkpartist!
12 september
Dagens ”stora” händelse var förstås mötet med Angela. Jag var på
väg till mattekursen på Handels när jag skymtade henne i andra änden av
korridoren. Jag blev nervös, men såg som tur var Zoubir och stannade för att
prata med honom. Angela pratade med Ylva som nog var den som först såg mig.
Angela tittade åt mitt håll, sa hej och log.
Vad betydde det
leendet?
Att hon förstod hur pressad jag kände mig? Att hon log vid tanken
på att den killen (dvs. jag) skrivit henne kärleksbrev? Log hon åt hemligheten?
Åt sin makt över mig?
Jag gick inte över till dem, utan fortsatte prata med Zoubir tills
läraren släppte in oss. Det var ungefär 30 personer i föreläsningssalen. Vi
hamnade på samma rad, men på var sin kant.
Våra ögon möttes inte under hela föreläsningen. Jag
iakttog henne några gånger. Hon hade målat naglarna. På rasten var hon kvick ut
och tog hissen ned. Zoubir ville röka, så vi tog trappan ned och gick ut på
gården.
När läraren stängde dörren efter rasten hade hon inte
kommit tillbaka, men efter en liten stund kom hon tillsammans med en vän. Hon
hade köpt ett paket cigaretter – jag visste inte att hon rökte.
Våra blickar möttes inte heller under denna lektion.
Tittade hon på mig någon gång? Var hon arg på mig? Eller helt enkelt likgiltig?
Efter lektionen
satte jag på mig rocken,
mån om att sorgbandet skulle synas.
Jag hoppades att
hon skulle titta åt mitt håll när
jag gick ut, men det gjorde hon inte.
Ylva kom i kapp
mig i trappan och började språka.
Hon berättade att hon var inne i en ofrivillig separation. Hennes kille hade
blivit förälskad i en annan och gjort slut. Jag frågade hur länge de varit
ihop.
”Fyra år,” sa hon.
Jag berättade om min ofrivilliga separation – från min far. Och
att jag flyttat (hoppades förstås att hon skulle skvallra för Angela!)
Väl hemkommen ringde jag Cecilia som sa att hon hade ont i axeln. Jag tog bilen till Vårholmen för att hämta min cykel och en del annat. Samtidigt diskade jag åt henne. Vi fikade. Jag tror att hon fortfarande älskar mig. Hon hyser också ett visst hopp. Hennes kärlek och tålamod rör mitt hjärta, men räcker det? Något drar ändå åt ett annat håll? Mot frihet!
13 september,
tisdag
Sov länge. Gick upp kvart i åtta. Åt frukost tillsammans med mamma.
Döden är tveklös. Det är det enda jag säkert vet. Jag har sett min far livlös. Jag har känt hans döda hår och hans kalla hud. Det finns så många goda skäl för att hans sätt att dö på var fint. Det var vackert. Han fick dö hemma. Han behövde inte lida. Han dog när livet var honom bäst. Men ändå. Jag önskar han levde nu. Att han bara låg och sov och att jag skulle kunna ringa honom i morgon och fråga hur han mådde. Men som sagt.
Det råder ingen tveka om döden.
Allt annat kan diskuteras.
Döden är.
Pappa är inte.
Den definitiva punkten har satts
för vårt alltför korta samtal.
Hans unika erfarenhet
anar vi blott.
Jag kan utforska hans konst,
hans anteckningar, dagböcker,
de tre dikterna,
bandinspelningarna
och fotografierna.
Men inga fler frågor.
14 september
Jag har svårt att koncentrera mig, kan inte låta bli titta på
flickor. Jag tror att en söt juridikstuderande med stort brunt hår har ögonen
på mig. När jag gick för att äta lunch följde hon mig med blicken. Hon såg att
jag såg och slog ned blicken.
Gjorde dock
inget åt uppsatsen.
Pratade i
telefon någon timma med
Carl. Han var ledsen över att han inte varit med på begravningen.
I morgon kväll ska jag på nästa föreläsning och då träffar jag
Angela. Vad ska jag göra? Ska jag be om ursäkt? Mina egna känslor förbryllar.
Är jag fortfarande förälskad?
Jag vet inte.
Rött och svart.
Vad drömmer jag om?
Lotte är synnerligen färglös, skriver Barthes om Den unge Werthers lidanden.
Gäller det även...?
Hennes nej upphävde min existens. (Barthes.)
Mitt hjärta blöder
i det öppna sår
min fader lämnade
när han föll
ifrån oss
Minnet är så starkt
Hans död lade
ett decennium
till min ålder
Kan jag älska
efter detta
En gång var jag sorglös
Jag var liten då
Aldrig mer.
15 september
Jag fick tänka om mitt teoretiska kapitel. I praktiken var det
svårt att hålla isär identitet och auktoritet. Identitet är bara ett smörjmedel
för makten. Så kom jag på det uppenbara, nämligen att identitet inte är möjlig
vid knapphet.
Om identitet råder kan knapphet inte samtidigt råda, eftersom
knappheten är en produkt av konflikter mellan olika aktörers mål.
Om aktörerna kan fås att uppge vad de upplever som sina behov –
då kan identitet skapas.
Knapphet: D >
S [Efterfrågan större än
utbudet]
Identitet: D ≤ S [Efterfrågan mindre än, eller lika med utbudet.]
Torsdag kväll.
Ensam hemma. Ute
är mörkt och regnigt. Jag hade tönkt att gå på Prinsen
efter föreläsningen, men väl där fortsatte jag vandra i det lätta regnet. Det
var inte bara på grund av pappas död, utan också av mötet med Angela. Salen var
nästan tom när jag klev in klockan fem. Jag satte mig längst ut till vänster
ungefär halvvägs bak i salen. Samma plats som sist. Efter en stund kom Lena.
Hon hejade och kom och satte sig bredvid mig, men med ett tomt säte mellan oss.
Så kom Ylva och efter några minuter dök Angela upp. Hon tvekade om var hon
skulle sätta sig. Hon ville inte sitta vid Ylva, utan bredvid Lena, så hon slog
sig ned mellan Lena och mig.
Ville hon även sitta bredvid mig? Eller var det såpass likgiltigt,
att det inte innebar något besvär? (Besväret är ju mitt! Jag sitter där med
dåligt samvete.)
Hon var klädd i en mörkblå kostym och hade en guldkedja runt
halsen. Hennes vackra hår var tuktat i en knut. Hon hade varken nagellack eller
läppstift, men hennes ögon var som vanligt oemotståndliga. Jag fick titta bort
för att inte röja mina känslor.
Jag tror att hon
iakttog mig några gånger. Vi
pratade lite. Jag berättade om pappa och hon frågade hur det kändes.
”Det är tungt,” svarade jag.
Jag orkade inte
säga så mycket, bara att det kom oväntat.
På måndag ses vi igen. Varför gör det mig så spänd?
Fortfarande känns det som om jag skulle kunna fria till henne. Hon skulle få
mig att glömma alla andra flickor som lockar mig. Men är det inte just därför
att hon avvisar mig?
Jag var klädd i min svarta linnekostym, en gul pullover och
ljusbeige skjorta, med vinröd mockaslips. Under rasten stod jag mitt emot
henne. Jag undrar vad hon tänkte om mig, om hon tyckte att jag var snygg?
Vad spelar
Cecilia för roll? Vad har
Angela som Cecilia saknar, förutom att Cecilia älskar mig? Är det så att jag
inte tror att Cecilia klarar av mig, medan Angela skulle göra det?
Om man inte ens
förstår sig själv – Vad förstår man då?
Driften, kåtheten – Den förstår jag mycket väl.
Men ska man behöva bli en bedragare för att få den tillfredsställd?!
Strunt i det.
Tillbaka till Handels och Angela. Efter föreläsningen
verkade hon stressad. Hon såg att jag märkte det och sa att hon inte ville komma
sent till sin tangolektion, men varför ursäktade hon sig? Jag vill så gärna
tolka, men det är fåfängt. Är jag förälskad på nytt? Svårt att förneka. Det
finns en spänning från min sida, men det är kanske trots allt bara spänningen i
att sitta bredvid en vacker flicka som man sänt kärleksdikter och brev till.
Njuter hon av mitt bryderi? Jag hade tänkte be henne om ursäkt, men gjorde det inte. Hon tycks ha förlåtit. Har hon?
16 september
Lustigt att skor
ska vara så mäktiga.
Egentligen inte så lustigt alls. Romantiska ungdomar vill gärna gå barfota,
medan sadister föredrar stövlar, svarta och glänsande.
“Han dog med stövlarna på,” dvs. han dog förmögen till
handling.
Såg sista föreställningen av Tjechovs Måsen på Dramaten
tillsammans med mamma och Cecilia. En underbar pjäs i all sin sorgsna
pessimism. Diskuterar konsten och livet. Människans lidande av att inte känna
något mål. Tomheten. En tanke som seglade upp under pjäsen: När pappa, som så
älskade livet, ändå dog, förlorade jag en del av min tro på livet. Så känns det
i varje fall. Eller åmar jag mig bara för att hitta en gripande replik att
imponera på Angela med? Hon upptar mig. Jag riskerar än en gång löjet.
Kvinnor föraktar förloraren. Det var innebörden av en replik i
pjäsen. Alltså föraktar hon mig tänkte jag, eftersom jag led nederlag i min
kärlek till henne.
Det satt ett förälskat par i salongen tre rader framför oss. Hennes hår
kom mig att tänka på Angelas.
Jag promenerade
en timma i morse och stannade i Mosebacke park. Upptäckte Strindbergsstatyn och talade högt för mig själv
medan jag blickade ut över septemberstadens regntunga gråa morgondis.
Just nu har jag tappat lusten att jaga. Vill inte göra någonting. Är det Angela som tränger de andra åt sidan? Varför fascinerar hon mig så? Jag är rädd för henne och känner mig som ett litet barn inför henne. Är det min dröm? Att bli barn igen?
Söndag 18 september, 23.50
Mamma fortsätter att berätta minnen. Hennes distanserade och
objektiva bild av sin mor och den förstående och varma bilden av sin far
förvånade mig. Hon har vuxit betydligt i mina ögon sedan pappa dog, men det
oroar mig att hon nu pratar om sin förestående bortgång, som om hennes tid var
utmätt.
Mamma sa att hennes pappa en dag tog sin skrivmaskin under den ena armen och sin älskarinna under den andra och lämnade sin mor och de åtta barnen. Senare, när båda bodde på Östermalm i Stockholm, brukade han stå utanför deras hus vid Nybrogatan i hopp om att se sina barn. Endast Sara tog kontakt. Hon vakade också vid hans dödsbädd i en vecka.
19 september, måndag morgon.
Ser ut mot Maria kyrka. Det är tio grader varmt ute och det regnar. Jag längtar efter att formulera min sorg och saknad i poesi. Men än så länge är jag stum.
Eftermiddag.
Läste matte hela dagen. Gick på föreläsningen. Hon var där
och frågade hur jag mådde. Jag svarade att det var blandade känslor. Jag
begriper inte varför hon har sånt sug. Strindberg skulle kanske kalla det
magnetism. Hon satte sig framför mig. Jag beundrade hennes hår. Ingen nagellack
idag. Mörkgrå kostym och en svagt rosa blus. Hon såg representativ ut, som en
affärskvinna.
Jag sitter vid änden av Djurgårdsbrunnskanalen, nära gångbron. Det har varit en ovanligt varm septemberdag. Vid tvåtiden klarnade himlen och en strålande sol tinade upp den inregnade staden. Mina tankar rör sig i en elliptisk bana med Angela och pappa som brännpunkter, men det börjar bli kallt och jag ska cykla hem. Byter kassetten med Brel mot Leo Ferré.
Kväll.
Vetskapen att
Cecilia fortfarande älskar mig
plågar mig. Hon är så snäll och hon hoppas fortfarande. Jag är rädd att såra
henne mer än jag redan gjort. Men vad ska jag göra? Ska jag spola mina känslor?
(Jo, jo, det finns goda argument för att göra det!)
Betyder det då ingenting att mitt hjärta reagerar våldsamt inför Angela?
Nästan samma sak hände med Ann-Charlotte, men den förälskelsen stoppades i tid.
Nu sitter jag två gånger i veckan på armlängds avstånd från denna sköna kvinna.
Och hon pratar vänligt med mig, vänder sig mot mig och ser mig. Men i andra
ögonblick finns jag inte. Vilka ögonblick ska jag tro på? Förmodligen är det så
att hon lyssnar på mig av respekt, att hon tittar på mig därför att hon vet att
jag tycker om henne och att detta skapar en viss nyfikenhet. Det är allt.
Då tänker jag att det kanske är slut med hennes kille och
hon har inte någon ny. Kanske är hon tillgänglig? Hon måste ha känt något för
mig eftersom hon i vintras sa att hon var “smickrad” över min uppvaktning. Och
inte minst det faktum att hon såg glad ut när vi sågs den första föreläsningen.
Men vem är hon? Är hon den diskreta och seriösa studenten, eller
den farliga kvinnan som sminkar sig och röker? Kanske finns det hopp om jag tar
det lugnt denna gång.
Men någon gång måste jag framföra min ånger.
Hon är lång och smal, nästan bräcklig, men utstrålar
samtidigt sensuell kvinnlighet. Vad är det som drar mig till henne trots att
det är omöjligt? Föreningen av intelligens, elegans och ett inre djup – det
hemlighetsfulla i hennes ögon.
Skeptikern tillägger: Det jag uppfattar som hemlighetsfullt är hennes
ointresse för mig som partner. Att hon självklart och tveklöst är ointresserad.
Är det så? Men om hon ändrat sig?
20 september,
01.20
Jag vaknar och jag brinner. Herregud! Vad ska detta betyda?! Är det en flykt ur sorgen över pappa? Varför plågar jag mig så? Varför på nytt tända den eld som redan svett min själ? Jag drömmer om henne – det är inte sexuella drömmar, utan handlar om dilemmat. Drömmer om olika sätt att nå fram till henne, drömmar om kärlek. Jag oroar mig. Detta kan sluta med ännu en emotionell krasch. Förälskelsen bemäktigar sig själen som en förkylning intar kroppen. Man kämpar emot, men febern stiger trots allt motstånd.
01.45
Tankarna fortsätter längs sin elliptiska bana. När jag ligger på magen
känner jag hjärtats slag emot madrassen. Tunga, dova slag. Pappas död ger en ny
innebörd åt detta ljud. Tanken på att det kan sluta slå skrämmer mig. Döden
skrämmer mig. Den driver mig mot livet. Den enda försäkran som finns mot den är
ett nytt liv – ett barn!
Vill jag ha
henne som mor till mina barn? Ett bra kriterium. Jag röjer en viss tvekan hos mig själv. Jag tror det, men jag
vet för lite om henne.
När jag hör mitt eget hjärta slå minns jag pappas notering
i en dagbok.
“I natt var hjärtat oroligt.”
Hur måtte han inte ha kämpat med döden och detta under ett helt liv.
21 september
Vaknar 09.00. Hör på nyheterna. USA blir alltmer direkt indraget i
striderna utanför Beirut. Det blir kanske världskrig trots allt, tänker jag.
Skönt att pappa slapp det i varje fall. Världskrig har blivit vardagsmat. Men
lidandet är så långt borta.
Nattsudd
straffar sig. Jag var trött, så jag tog
en rask promenad. Såg en helikopter från Ostermans Aero landa på pontonen nere
vid Gamla Stans T-banestation. En man och tre tonåringar väntade. Jag såg dem
flyga i väg.
Jag var rädd för att rotorbladet skulle lossna och halshugga mig,
men jag kuvade instinkten att dra mig undan.
Vandrade vidare
ned mot Riddarhuset. Gick bakom det och betraktade det för första gången från “gårdssidan”. Där står Axel
Oxenstierna staty. Palatset är imponerande och symboliken tydlig. Svärdet och
korset hålls fram av två figurer på taket.
Om jag ska ha en tjej, så bör hon vara klok nog att inte säga emot mig så fort jag hyser en åsikt, vilket inte är ett krav på att hon ska vara underdånig, utan snarare en fråga om intellektuell respekt. Man ska akta sig för att “rätta” andra människor. Lika lite ska man strunta i deras åsikter. Bättre är att lyssna noga, tänka efter och om man verkligen har en kritik, lägga fram den. För att snabba repliker ska vara möjliga utan att relationen trasas sönder måste man känna varandra mycket väl och vara sympatiska.
En kvart före midnatt.
Pluggat matte
idag. Jag lider av att inte få ägna mig åt
skönlitteratur och poesi, men jag tror trots allt att min konstnärliga ambition
ska gynnas av matematik och ekonomi. Eller är det så att mitt självförtroende
är större inom samhällsvetenskaperna än inom litteraturen?
Pappa finns
fortfarande inte.
Först i döden kommer vi åter att vara “tillsammans” i
livets komplementvara – icke-varat. En del talar så filosofiskt om ordets
betydelse, språkets gåta. Jag tror inte livets hemlighet blockeras av språkets
oförmåga.
Livet självt är en gåta. Det kan uttryckas på olika sätt, men
alla vet vad det handlar om. En annan sak är att ett utstuderat tal/en
utstuderad text kan fördjupa vår insikt om existensen av gåtan. Men det är en
gåta utan svar. Att något finns är ett under. Det är fantastiskt att två plus två
inte blir fem.
Jag är snart 30. Pappa fick 30 plus 41.
22 september,
torsdag
“Vi ses på måndag,” sa hon när vi skiljdes efter
mattelektionen.
Jag måste bromsa mina känslor. Annars är det risk att jag kör
in i väggen. Jag känner henne knappt. Vet bara att hon är försynt, intelligent,
vacker och vänlig. Vet bara att jag älskar henne. Vet däremot inte vad hon
tycker. Min plan är att ta det lugnt, att inte göra något, utan låta det som
eventuellt finns mogna fram. Klär mig snyggt inför föreläsningarna och idag var
jag hos frisören.
Vi satt bredvid varandra. Varför älskar jag henne? Är det spänningen eller det fantastiska i att försöka vinna en flickas hjärta. Tänkte ett tag att detta är ett projekt på ett halvårs sikt. Målet att vinna henne som livskamrat. Jag har blivit såpass gammal att jag nu vill gifta mig, om jag finner den rätta. Mitt hjärta vrålar ut: DET ÄR HON! Men jag vet så lite om henne. Kanske skulle våra intressen dra åt alltför olika håll.
24 september,
00.30
Idag gravsatte
vi pappa. Representanten från Fonus hade
med sig urnan dold av en svart liten duk. Vädret var mycket klart och vackert.
Vi gick ett hundratal meter bortanför Uppståndelsekapellet för att komma till
graven. Det var grävt en grop och över den låg ett skynke med ett runt hål i
mitten. På en pinne bakom var markerat Videmark. Vi har hyrt gravplatsen. Jag
tycker inte om det, men ville inte argumentera om saken när vi böskte Fonus för
att diskutera begravningen. Efter 25 år, om ingen ny lagts i graven, kan den
tas bort. Jag är rädd att så ska ske efter mamma. Georg, jag och Per kommer att
leva för länge.
Fonus
representant stoppade ned den gröna urnan i
hålet. Vi lade ner några rosor tillsammans med urnan, resten lade vi vid sidan
om hålet.
Innan vi lämnade Skogskyrkogården besökte vi mormors grav. Det var
en gammal och mörk sten, med en stiliserad sol över texten som löd:
MOA
MOR
FAR
Moa var mammas syster. Hon dog av en hjärnskada när hon var 15 år gammal. Inget familjenamn står på stenen eftersom mormor var en praktisk kvinna. Med alla döttrar skulle det bli besvärligt om nya efternamn skulle tillfogas.
*
Per körde taxi mellan 16.00 och 21.00. Vid pass fem kom Kicki
med Tom. Hon skulle ut med en väninna och mamma skulle vara barnvakt.
Efter middagen
tog jag Tom med på en promenad
till Mariatorget. Jag ville visa honom statyn Tors hammare som han sprang runt
några varv. Sedan sa han glass och då tog jag honom till glassbaren där jag
köpte en strut som vi delade på. Det gillade han.
Jag kände mig för i rollen som pappa. Sedan fortsatte vi upp till Mariabergets lekplats där vi beundrade utsikten. Tom såg båtar, tåg, bilar (han älskar bilar!) och flygplan. Han var mycket nöjd när vi återvände till farmor. Jag läste i sagoboken och så somnade han.
Cecilia ringde.
Hon vill träffas i
eftermiddag för att prata om saker som hon inte kan prata om per telefon.
Jag undrar vad?!
Jag lider med
henne.
Förbannade triangeldrama!
Hur vet jag att
jag är kär?
Jag har tappat lusten för att jaga andra. Vill inte gå ut och “ragga” på diskotek. Vill bara träffa henne. Hon har trängt undan de andra. Björn berättade i tisdags att han inte blir kär. Han sa det med vemod i rösten.
Lördag natt
Lade mig i
soffan och slocknade. Vaknade strax före sex.
Lyssnade på veckans radiopredikan. Förr, dvs. under 1970-talet, brukade jag bli
arg när det var kyrkliga saker i radio eller TV. Nu lyssnade jag med intresse
på predikan. Inte så att jag blivit religiös, men däremot alltmer fascinerad av
de religiösa berättelserna och tolkningarna av moraliska/materiella konflikter.
Vid åttatiden tog jag T-banan till Östermalmstorg. Hade
planerat att gå på Prinsen och läsa London Review of Books över ett glas
rödvin, men där var redan fullt med folk, varför jag promenerade ned till Café
Gråmunken, där jag blev sittande länge. Det var svart ute och det regnade.
Trä och glas. Gamla bruna trästolar, bord och soffor.
Tygbonad på tegelväggen bakom mig där jag sitter i soffan. Framför mig ett
stort fönster mot gränden. Till höger en öppen entrédörr och ett öppet fönster
mot Västerlånggatan. Bortifrån köket till hörs som vanligt körmusik. Stället är
fullt med folk och cigarettröken ligger tät.
Hade ögonen på en flicka med stort burrigt svart hår, smal
kropp, snygga ben (svarta strumpor) och intensiva mörka ögon. Ansiktet långt,
smalt och skarpt tecknat. Jag tände på henne redan i somras när jag en varm
kväll vandrade längs Västerlånggatan. Hon satt på trottoaren och lyssnade på en
trubadur.
Hon nonchalerade
mig däremot.
Satt kvar till halv elva. En billig afton – 17 kronor. Och så fick jag en del läst också. Ännu känner jag inte för att gå på diskotek. Det är inte så mycket av sorg, som för Angela.
26 september, måndag
Jag tror att den
tog slut idag. Jag vet inte vad som är värst – att
älska utan att få svar, eller att förlora tron på kärleken. För om jag
plötsligt bara upphör att vara förälskad – vad har jag då sysslat med det
senaste året? I och för sig har jag inte bara ägnat mig åt henne, men det är på
henne jag förbränt mest energi. Och så är det över. En bild ersätts av en annan
bild. Om den är mer realistisk vet jag inte. Jag kom att tänka på En dåres försvarstal när jag vandrade hem efter föreläsningen. Är hatet det
enda sättet att frigöra sig?
Mot slutet av
lektionen började hon rota
i sin handväska och se sig omkring som om hon tappat något. Hon såg rädd och
förskräckt ut. För mig blev hon plötsligt en människa och inte en gudinna. Min
bild av henne förändrades. Och nu skriver jag inte längre som en som älskar,
utan som en som analyserar. Exit amore!
På gränsen till 30 känner jag mig mer tomhänt än någonsin tidigare: mänskligt, ekonomiskt, politiskt osv. Ändå tror jag på kraften i mina resurser. Men meningen med att använda dem – den är reducerad.
Jag förstår varför Dante nödvändigtvis ville ha en massa
kretsar i sitt Helvete. Det måste gå att rangordna lidandet – annars tröttnar
man.
För mig har det senaste året sett ut som följer:
Först den politiska krisen – slutet på ett decenniums
övertygelse.
Sedan sprack
relationen med Cecilia. Katalysator var Angela.
Under tiden
mognar 30-årskrisen och
flyter upp till ytan.
Så dör pappa.
När jag ska börja arbeta mig upp ur svackan genom
forskningen konfronteras jag åter med Angela och blir på nytt förälskad. Hon är
som förut likgiltig. Även den bubblan spricker.
Vad återstår? Att börja skriva romanen vore att erkänna att boken är slut.
27 september
Jag gave mig ut
på en lång promenad efter frukost med mamma och att ha
lyssnat på ”Nyhetsmorgon” och ”Ekot.” Jag kämpade med min sorg, min besvikelse
och min avsaknad av bestämmelseort.
Det finns
ingenstans för mig. Finns
bara här.
Min framtid? För två dagar sedan tänkte jag mig den som en förlovning till våren och bröllop på försommaren. Faderskap och liv. Nu är det borta. Nu smakar matematiken tomt. Nu är uppgifterna likgiltiga. Det är mest för att hålla uppe masken som jag sysselsätter mig med saker. För att inte tappa styrfarten. Utan arbete sjunker människan samman. Ensamheten äter upp henne inifrån.
Idag är det tisdag. Jag är kluven inför torsdagen. Mot
måndagen hade jag sett fram. Hoppet drev mig. Nu är det analysens destruktiva
kraft som leder mig. Jag vill iaktta, plocka sönder en bild, bli realist, riva
sönder en bit av min historia. Men vad ska jag göra av mitt dåliga samvete? Jag
bjöd på kaffe i måndags. Den outtalade repliken var:
Du behöver inte betala igen. Det här är en blygsam betalning av
en del av min samvetsskuld.
Kommer jag att
använda den på torsdag?
Jag längtar inte till torsdag, men den kommer med spänning.
Mycket pengar ger framgång bland kvinnor, men för att skaffa pengarna måste man offra kärleken.
Midnatt
'3. “Döden är framför allt detta: allt man har sett, har setts förgäves. En sorg över det som vi förnummit.” I de korta ögonblick då jag talar förgäves är det som om jag dog. Ty den älskade blir då en förseglad gestalt, en drömfigur som tiger, och stumhet i drömmen betyder död. Eller: den givmilda Modern visar mig Spegeln, Bilden, och talar till mig: “Detta är du”. Men den stumma Modern säger inte vad jag är: jag har inte längre någon grund att stå på, jag svävar smärtsamt omkring utan att existera.'
(Roland Barthes, Kärlekens samtal, 1983, s 202)
“STUMHET. Den älskande människan våndas över att den älskade svarar fåordigt eller inte alls på de ord (i tal eller brev) som hon riktar till denne.” (s 201)
29 september
Jag frågade Zoubir om ett tal efter lektionen. Angela plockade ihop sina saker. Zoubir förklarade lite omständligt. Jag satte på mig tröjan. Det var som att hon dröjde en smula. Ville hon ha sällskap till tunnelbanan? Men Zoubir fortsatte förklara. Hon sa hej och gick. Kanske kommer jag över det, fast barometern tickade till uppåt några millimeter idag.
Det var en hjärtinfarkt som pappa dog av. Fick veta det idag.
Torsdag 23.00
Jag kunde inte bestämma mig för att söka jobb som redigerare. Idag var sista dagen, men jag såg i dagens tidning att fristen var utsträckt till 3 oktober. Mina pengar håller på att ta slut och om jag jobbar natt tjänar jag 10 000 kr i månaden, men tiden rinner genom fingrarna. Det är det jag är rädd för, men jag behöver pengarna.
Jag har tänkt på Cecilia. Hon växer i takt med att de andra deprecieras. Om jag hade velat kämpa, hade vi nog kunnat rädda relationen, men jag ville inte kämpa. Jag var förälskad i en annan och ute på de blå haven. För stunden vill jag stänga luckorna kring mitt hjärterum. Jag bränner för mycket av min energi på känslomässiga exkursioner. Bränt barn ... struntprat.
Min dröm: Konsten.
Men att ta klivet?!
Ett stort steg.
Vad med forskningen?
2 oktober, söndag morgon
Cecilia ville
att vi skulle träffas. Vi såg de
Koonings måleri på Moderna Muséet. Stora dukar, vackra färgspel, men jag blev ändå
inte särskilt imponerad. Förstår inte varför han skulle vara så stor. Det är
dekorativt, men inte mycket mer. Hon hade satt på sig kjol och finskor. (Jag
noterade det och förstod att hon gjorde det för min skull).
På Café Opera var det kö, så vi fortsatte till NK och
hamnade på Salladsbaren sju trappor upp.
Vad var det hon
ville prata om?
Två saker:
Hon är fortfarande kär i mig.
Hon vill att jag
plockar bort resten av mina saker ur lägenheten.
”Annars är det som om din flyttning bara är tillfällig.”
3 oktober
Har sökt jobb på nattredaktionen.
Jobbat med uppsatsen större delen av dagen. Kapitlen 1-4 är nu färdiga. Skrivit om nästan hela kapitel 3. Rätat ut krokigheter osv.
Hon var på matteföreläsningen. Verkade kylig, men hon slog sig ned
bredvid mig. Jag begriper mig inte på henne, men jag begriper mig inte heller
på mig själv. I pausen gjorde hon ingen min av att vara “social”. Jag gick ner
och köpte kaffe och fyra pepparkakor som jag tänkte bjuda henne på. Jag tog
kaffet med ut på gården. Där satt hon och rökte bredvid två killar från kursen.
Jag klagade på kaffets smak. Hon sa att hon ångrade att hon inte köpt kaffe.
När hon fimpat gav jag henne en pepparkaka och resten av mitt kaffe.
I slutet på andra lektionen rörde läraren till det när han höll på
med implicita funktioner. Hon upptäckte felet och stod på sig och hon fick
rätt. Jag var mycket imponerad. Hon är intelligent och modig.
Samtidigt verkar
hon blyg och lite naiv. Vem är hon? Vi slog
följe till T-banan. Hon klagade på att det är så mörkt nu. Ett tunnelbanetåg
stod inne och hon rusade i väg för att hinna med det. Hon sa inget, men kollade
för att se om jag hängde med. Artighet?
Det var två till från kursen på tåget. Hon ställde sig nära
mittgången. Jag iakttog henne.
”Ska du gå på festen?” frågade hon.
”Vilken fest,” sa jag.
”På onsdag,” sa hon och då mindes jag att det var en fest
för ekonomistudenter.
”Jag vet inte. Jag har inte funderat på det,” sa jag.
Hon tittade på mig när vi pratade, men röjde ingenting. Hon har ett pokerface.
Jag hade en replik på tungan, men den fick ligga kvar där:
”Bränt barn skyr elden.”
Jag hade tänkt att säga den när hon steg av tåget, men avstod.
”Vi ses,” sa hon och försvann.
*
“Liksom Octave hos Stendahl vet jag aldrig vad som är ‘normalt’; eftersom jag helt saknar förnuft (det vet jag) vänder jag mig till allmänna meningen för att få en utslagsgivande tolkning, men allmänna meningen ger bara motsägande vittnesbörd;...Den som söker sanningen får aldrig svar annat än i form av starka och livliga bilder – men dessa blir tvetydiga och otydliga så snart man försöker omsätta dem i tecken: liksom vid all spådomskonst måste den älskande som söker svar själv skapa sin sanning.”
(Barthes, s 214)
4 oktober, tisdag
“Den lärdom kommunistledarna drog av händelserna 1917-1921 var därför att misstro masspolitiken som opålitlig, att inte söka några allierade annat än för taktiska mål och satsa på konspiratoriska metoder för organisation.”
(Communist
Political Systems, 1982, s 49-50)
9 oktober, 00.45. Natt mot söndagen
Slår på måfå i Barthes.
“Jag letar efter tecken – men för vadå? Vilket är föremålet för min läsning? Är det: älskar jag (älskar jag fortfarande, älskar jag inte längre)? Är det min framtid jag försöker utläsa, genom att tolka det inskrivna och därigenom det som ska hända mig – i en process som samtidigt är paleografi och spådomskonst? Är det inte snarare så, när allt kommer omkring, att jag fastnat i en fråga, som jag outtröttligen kräver svar på i den andres ansikte: vad är jag värd?” (s 213)
Jag var bakfull
eftersom Björn och jag
varit på diskoteket “Studio.” Ganska tuff stil, och publiken var lite för ung
för oss. Björn dansade en del, men jag kom mig aldrig för att bjuda upp, vilket
får en att känna sig ganska löjlig. Det var fri entré före klockan tio.
Det regnade när vi gick vid tvåtiden. Jag höll på att råka i slagsmål
i väntan på nattbussen. En ung långhårig narcissist började provocera mig för
att få igång en fajt. Han ville helt klart ha mig att klippa till först, så att
han och hans kompis skulle få göra en uppvisning i wushu eller något dylikt.
Jag vägrade låta mig provoceras, trots att han börja slå med knuten näve mot mitt bröst. Min dagbok dämpade stötarna. Jag funderade på att gå därifrån, för jag ville inte slåss, helst inte mot två wushu-lirare. En taxi stannade och fyra ungdomar klev ur. Det avledde bråkstakens intresse och efter tio minuter stod han och utdelade örfilar åt en mindre svårprovocerad person. Som tur var för mig kom bussen och jag slapp råka i slagsmål. Bråkstakens “filosofi” verkade vara att han genom att mucka gräl skulle tvinga andra att stå för något, så att han själv skulle få besegra dem. Simpelt.
01.20
Jag såg Strindbergs Dödsdansen på Dramaten tillsammans med Carl och Rut. I rollerna Keve Hjelm och Margareta Krook. Knut spelades av Jan Blomberg. Uppsättningen var rätt bra, men inte lysande. Björn Nilsson hade rätt när han i Expressen skrev att det var svårt att hänga med när Knut föll för Krook. Men texten är lysande. Strindberg är fantastisk!
Söndag kväll.
Det kanske blir ett nytt världskrig – inte för att USA eller Sovjet vill det, utan därför att ingen vill tappa ansiktet i ett krisläge. Och krislägen blir det allt fler. Som nu när fyra sydkoreanska ministrar mördats i Burma, vilket kan driva upp spänningen mellan Nord- och Sydkorea till kokpunkten. Eller om Iran stänger av Hormuz-sundet och hotar västs oljeförsörjning.
Jag läste några dikter av Pierre Emmanuel i det nya numret av Artes och länkar stämningen i dem till Milosz och mig själv. Poeten och akademiledamten Östen Sjöstrand har en liten essä om Emmanuel:
“...Emmanuel menar att vi har särskilt svårt att urskilja meningsfulla livsformer i den kris eller de kriser vi alla drabbas av, vi har ytterligt svårt att ta oss tid, eller få tid, att skilja sak från sken, väsentligt från oväsentligt.” (Artes Nr. 5 1983 s 15)
”…att återvända till det sanna språket förutsätter gripandet av den djupare enheten (Där går språk och moral samman).” (a.a.)
“Denna förankring i en konkret social och politisk verklighet har nog haft en avgörande betydelse för Pierre Emmanuels språkbehandling. Denna samhörighet grundar sig även på diktarens avståndstagande från alla antiintellektuella rörelser. Han ser i stället förnuftet och medvetenhet i deras mest levande realiteter, som brinnande förnuft och förklarande ljus.” (s 17)
“Han vill belysa fruktans regimer, allt det som hotar människan till livet, för att söka den uppenbara meningen i det som synes ske.” (a.a.)
“Samvetet kan vi inte upphäva, menar han, ansvaret för konsekvenserna av våra handlingar kommer vi inte ifrån. Och att vara skild från handlingens helhet uppfattar han som synd." (a.a.)
11 oktober,
tisdag kväll
Är vi på väg mot en världsregering? Supermakternas och de övrigas rivalitet utgör kanske förspelet. Jfr bildandet av USA. En världsregering för att undvika förintelse. En världsregering över en värld av klasser och nationer under stora inkomstskillnader.
12 oktober,
onsdag, snart midnatt
Deprimerad.
Cecilia föreslog att vi ser baletten Svansjön. Hon fortsätter kämpa för att vinna mig.
Jag har de
senaste dagarna läst en del poesi
som jag tycker om, men mitt liv just nu handlar om matematik. Arbetat på
Maclaurin- och Taylor utveckling.
N!=n(n-1)(n-2)....(3)(2)(1)
Maclaurin f(x)=
f(0)/0!+f'(0)/1!+f''(0)/2!.....+f(n)(0)/n!
Inte särskilt lyriskt, men jag börjar begripa tekniken.
13 oktober,
torsdag
Sorgen äter sig genom själens mull. Endast sorg och saknad
förmår skapa. Den vars mage är full sover.
Jag sitter i ett
hörn av lägenheten och ser genom fyra rum.
Mina ögon är fönstren mellan de två första.
Åter lyssnar jag på Schuberts Der Tod und das
Mädchen.
Åter, åter, åter. Finns det då ingen väg framåt?
Jag går igenom tre rum, men är hela tiden stilla, innesluten i
mitt uteslutande väsen.
Min likgiltighet
för min omgivning skrämmer mig. Schizofren?
Nej, jag är alltid en. Det är denna djupt förankrade orörlighet i
mitt väsen som tynger mig.
Men man kan dö. Det bevisade pappa för mig.
Roten till min ensamhet, min asociala läggning finns i Västerberg. Dit kom en gång två människor från norr med alla sina drömmar och energi. De var inte som andra. De var ensamma bland 8-5 folket. De var respekterade, men ensamma.
Nu gulnar trädens lövverk på Maria Kyrkogård.
Jag känner mig inte lämpad för att kompromissa.
Och kompromissa måste man i en relation.
Min kärlek är total, allomfattande. Därför en anakronism.
Sovjets hot mot
Sverige alltmer påtagligt.
Jag satt hemma
och läste på förmiddagen. Var på matematikföreläsning
15.15-19.00. Roligt, men intellektuellt ansträngande.
Efteråt träffade jag Mikael på Prinsen. Han har suttit i Malaysia ett par månader och skrivit en rapport för Exportrådet. Fick 100 000 kr för den. Avgick sociala avgifter 44 000 kr. Utskriftskostnad: 12 000 kr. Bostadskostnad i Malaysia: 10 000 kr. Plus litteratur och andra kostnader. Kvar blev 20-30 000 kr efter skatt. Inte mycket när man jobbat 14 timmar om dagen.
Ännu inget världskrig.
14 oktober
Mikael är besviken över att världen inte tillräckligt
uppmärksammar och belönar hans geni.
Själv har jag ont i halsen. Trots världskrigets möjlighet.
Att avskaffa de globala förintelsevapnen är lika omöjligt som att finna vägen tillbaka till Paradiset.
“Den civila regeringen, i den mån den instiftats för att skydda egendomen, är i själva verket instiftat för att skydda de rika mot de fattiga, eller de som har egendom mot de som inte har någon alls.”
(Adam Smith, frän Whynes aned Bowles, 1980)
19 oktober
Var hemma hos Rudolf Fors för att prata om min uppsats. Vi hann bara fram till och med Stora Språnget. Rolf undrade om jag var intresserad av att sälja uppsatsen (alt: en bearbetad version). Han skae höra med några vänner på Östekonomiska Byrån. Vi drack te strax före midnatt. Jag fick inte skjuts till pendeltåget denna gång, så jag fick springa i regnet med bara en vag uppfattning om vägen. Hann med nöd och näppe fram till stationen i samma ögonblick som sista tåget för natten kom in. Idag har jag träningsvärk i vaderna.
23 oktober, söndag morgon
Läst en spännande artikel om romankonsten av den tjeckiske exilförfattaren Milan Kundera. Hos öststatsdissidenterna lever en djup och äkta humanism. Motsvarigheten i väst är de aldrig inspärrade kommunistiska “dissidenterna” – från Camus till Glucksmann.
Mamma var på besök hos redaktör S.A. Han är nog förälskad. Mamma kan inte dölja att hon är smickrad, men hon drar sig för tanken på en ny man. Hon är lite chockad (eller koketterar hon bara?) över att bli uppvaktad, att vara attraktiv.
Jag saknar pappa. Slog mig att mina barn aldrig får någon farfar. Jag hade inte heller någon. Farfar dog ju 1922. Pappa var en mycket enkel och samtidigt mycket komplex människa.
26 oktober,
00.30
Jag har hämtat över mina saker från lägenheten och jobbat med att
fylla bokhyllorna här under några dagar. Inte klar på långa vägar.
Träffade Fors på hans kontor. Vi diskuterade uppsatsen i tre timmar, men hann inte mer än börja med kapitel 4. Det var bra diskussioner, men han hade uppenbarligen inte läst kapitlen 4 och 5.
Livet tjänar ingenting till.
Är det svartsyn?! Nej. Blott denna insikt gör det möjligt
att leva i nuet. Men nog känns det att ha berövats varje tro.
Jag tror på livet, som jag misstror.
Jag är less på fruntimmer.
Den enda
sympatiska är Cecilia, som
jag övergett eftersom jag inte tänder på henne.
Ett barn skulle
jag vilja ha.
Inom en månad är jag 30 år.
Har ännu ingenting gjort?!
Ingenting stort.
På Café Gråmunken.
Hopplöst att studera idag. Kom för sent till Universitetet, med påföljd att mitt revir i biblioteket var ockuperat. Jag fick nöja mig med att sitta i en annan avdelning, men där var svinkallt. Dessutom var jag emotionellt urskruvad. Det blev lite för många smällar. På ett sätt var det skönt att jag inte fick vikariatet på DN, men samtidigt kändes det som om en dörr stängdes för mig. Att nekas ett jobb har vissa likheter med att bli avvisad av en flicka. Det sänker ens människovärde. Någon förnekar en.
USA invaderade Grenada. Snabbt och relativt smärtfritt störtades den kuppregim som tagit makten ett par dagar tidigare.
Eftersom det var
så kallt och jag inte kunde koncentrera mig stack jag från
Universitetsbiblioteket efter lunch. Köpte det senaste numret av the New York
Review of Books och Lui.
Blev bara tyngre
till sinnet.
Trettioårskris. Trettioårskris.
Jag ger fan i
kvinnor. Jag hatar er, skulle jag just till att skriva när en förtjusande söt flicka kliver in på caféet. Jag
smälter, men återfinner snart mitt mörka sinne.
Döden som befriare från all strävan, från varje begär.
Håller jag på att bli hinduist?!
Åkte hem en stund, men gick strax ner på stan lyssnande
på Edith Piaf.
Klockan var runt
fyra på eftermiddagen och solen gyllene röd alldeles vid
horisonten. Norr Mälarstrand är vacker i blänkande gult.
Skridskobanan i
Kungsträdgården har öppnats trots att vintern ännu känns långt
borta. Men träden har fällt sina löv och Almarna står svarta bredvid den gröne
konungen.
Jag gick och
Piaf sjöng.
Jag gick för att ruska av mig vemodet, för att trampa sönder
deppigheten, för att återvinna kraft.
Hela förmiddagen kämpade jag med ett tal. Jag körde fast i
följande likhet:
rMd =
fyY/f (1/y x dy/dt) + fii/t (1/t x di/dt) = EmdyRy+
EmiyRi
Efter en timmes
promenad landade jag på Gråmunken.
Inåtvänd, lyssnande, stum inför världen.
Framför Molins fontän kysste en flicka en pojke. Det gjorde
ont att se.
Pilarna sträcker förgäves sina grenar mot Strömmens strida vatten.
Jag måste räkna, men det blir svårt at mobilisera den
nödvändiga energin. Jag vill bli poet och författare – inte ekonom! Men kanske
är det bara ännu en flykt, på randen till 30 år. Jag uppvisar oupphörligen min
missanpassning. Som författare slipper jag i och för sig anpassa mig. Det är en
stor fördel.
Jag får gott om ensamhet. Denna ensamhet som är så viktig, så
outhärdlig och så svår att uppnå. Alltid ensam.
Är det självvalt, onormalt? Nej, jag tror inte det.
Ensamhet är vårt första och mest grundläggande tillstånd. Det sociala livet är
kort. I dagligen och livligen återkommande pulser är vi sociala. Nu, nu och nu.
Men därutöver är vi allena.
Ljuset är bara en stjärna i det mörka universum.
Tog en kvällspromenad, men kunde inte förmå mig att gå in på
klubben Night Life. Ville inte gå ensam. Vandrade runt på stan i tre kvart.
Tungsint. Mycket tung.
Idag var en av de varmaste oktoberdagarna under 1900-talet.
Midnatt
Pressen inför tentan känns allt starkare. Jag vill fly den och
skriva först om en månad. Det finns skäl för att vänta. Uppsatsen är viktigast,
men?!
Jag vill resa
bort, vara ensam. Jag vill ha lugn och ro, stänga ute alla intryck. Koncentration.
Jag har
ackumulerat så mycket. Men
ingenting kommer ut.
30 år och ingenting.
Jag är här, hävdar Milosz.
Hur oerhört svårt är det inte detta enkla påstående. Vem vågar
resa sig i mängden och säga högt: Jag är här! Detta är jag. Älska mig för det jag
är.
Om du sänder i väg en ärlig utsaga och denna förkastas – då
råder krig mellan dig och de andra. En måste krossas och det torde bli du. Du
är bara en.
Om du ljuger och
smickrar – då är det inte
dig de eventuellt förkastar, utan blott det som inte är du.
Lögnen smörjer livet.
Det ytliga är socialt.
Därför är jag asocial.
Det sociala måste vara ytligt, eftersom det är en kompromiss.
Genom att
undvika att framhärda, blir vi
samhällsmedborgare.
Jagets djup är ensamhetens brunn.
Själens svarta hål är självet.
Torsdag kväll.
Satt hemma och räknade på förmiddagen. Det gick, men ganska trögt.
Ett moln av svart aska
har lägrat sig
Jag sörjer och saknar
Jag är orolig
för att jag inte har någon inkomst
för att jag inte har någon kurs
för att jag vare sig gör det jag vill
eller vill det jag gör.
Snart trettio år.
Funderar på att låta bli att fira födelsedagen. Fira vadå?
Vad har jag
gjort?
Vad tänkte pappa när han fyllde 70?
På sitt liv, sin hustru och sina barn och sin konst.
Men också på de uteblivna recensionerna, frånvaron av det stora
genombrottet...
Vad tänkte han på då han skrev av Dan Anderssons dikt Till smärtan?
Jag greps av
djup ångest vid elvatiden och den höll i sig hela
eftermiddagen.
När jag kom in i föreläsningssalen satt Angela där. Döm om
min förvåning.
”Jaså, jag trodde du hade hoppat av,” sa jag.
”Nej, men det har varit så mycket på jobbet,” sa hon.
Jag slog mig ner
bredvid henne.
Hon frågade om hon får låna mina anteckningar. Hon tog mitt
telefonnummer och sa att hon skulle ringa nästa vecka.
Märklig tjej. På festen hälsade hon inte ens. Nu var allt
som bortblåst och hon var riktigt trevlig. Jag föreslog under rasten att vi
skulle fika och bjöd på pepparkakor. Vi satt och pratade en stund. Hon
berättade om en disputationsfest på Handels.
Nej, jag blev
inte förälskad på nytt. Blev dock glad över att hon inte
verkade sur på mig.
Varför är jag så förbannat känslig av mig?
Stumheten i min
relation till världen och
människorna är skrämmande. Jag tiger.
Det finns ingen
scen där jag vill spela.
Jag vill skriva
dikter igen, men har så svårt att nå
ett inre lugn. Skulle behöva dra mig bort från världen, men kåtheten driver mig
alltid åter ut på dansgolvet.
Det är nu över ett år sedan jag började min irrfärd. Under
det året har jag blivit förälskad ett halvt dussin gånger – samtliga fall har
varit olyckliga, mer eller mindre traumatiska.
Min far dog ifrån mig. Jag har flyttat, och det verkar som att DN har stängt sin port – men för hur länge?
Egentligen vill
jag bara en sak: Skriva en roman; som Don
Quijote, som Svejk, en med humor,
en absurd sak som får oss att
skratta och gråta. Som Chaplin. Som Stadens ljus.
Hur ska jag lösa den gordiska knuten som binder nationalekonomen till
humanisten?
Jag vill skriva
teater, dikter, prosa. Men jag vill ju också (vill jag det?!) .... forska.
Se på Jan Myrdal!
Ja, se på honom. En bra författare, och en dålig forskare. Men
det liv han för ... så vill jag leva!
Resa och läsa och skriva.
Men kärleken?
Den som bränner upp 90 preocent (sakta i backarna nu, säg 40
procent för realismens skull) av min energi.
In i frysboxen
med känslorna. Jo, jag börjar nästan känna mig mogen för det.
Men ska det bli
facit av mitt 29:e år – en serie
nederlag!?!
Nederlag och
nederlag. Jag har också avstått från
många erövringar eftersom jag inte vill såra.
Det är så svårt att bedra andra människor – i synnerhet
flickor. Jag kan inte hyckla intresse och jag är inte likgiltig. Jag inser
snabbt när det inte finns några förutsättningar för en ömsesidig sympati.
Och min brunst
styr inte, den plågar blott. Den
bara river och sliter.
Eftersom jag känner att mitt liv är så obestämt, tycker jag inte att
jag är mogen för att bilda familj. Jag attraheras av de söta och chica
brudarna, de fåfänga och milt koketta. Kort sagt de som inte är ”min typ” och
för vilka jag knappast är ”deras typ.”
Jag är inte helt utan kvinnotycke. Ute på biblioteket får jag
ögonkast av fyra-fem snygga och söta tjejer. Jag tittar tillbaka – men är jag
intresserad? Nej, knappast. De är för unga och naiva.
Och de som är lite äldre och klokare. De är redan fast. Där vilar
ringarna runt fingrarna.
Tala om ringens
makt.
Den utmärker ett revir.
Vem är barbar?
Tentan är på onsdag. Paniken har ersatts av fatalism. Jag tror inte att det går, men läser vidare ändå! Tycker att jag måste.
Varför jag skriver i kväll.
Enkelt.
Jag köpte två nya dagböcker idag. Och den här håller på att ta
slut. Det känns som en utmaning att skriva den till slut. Att låta orden
strömma fram, kalla det stream of consciousness eller hellre filibusterskrift.
När jag slog mig ned bredvid Angela vart jag nervös. Det bara blev så. Gick inte att hindra. Såg hur mina fingrar darrade när jag skulle visa henne något i mina anteckningar. Fingrarna skakade som när man tar emot växeln sedan man köpt en herrtidning eller ett paket kondomer. Man försöker vara iskall, men fingrarna lyder inte och rösten blir spänd och entonig.
Sista sidan.
Det blir ingen
dikt. Vad fattas mig eftersom min lyriska puls tonat ut i ett flimmer.
Där har vi det. Där är jag denna ovanligt varma oktober.
Hela mitt hjärta flimrar.
Bara jaget känner pulsen.
Själsflimmer
Livskrampen
i slutet av
första perioden.
Norra halvklotet
i ena ändan av en spiralarm
på färd genom universum.
Destination okänd.
,_from_Los_Caprichos_-_Google_Art_Project.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar