Sandbergs hörna: Att svika och förlåta - Ett försök att vara normal (Utdrag 3)

Vi var på Daily News när hon föreslog att vi på skoj skulle ragga var och en på sitt håll. Hon ställde sig vid dansgolvet och blev snabbt uppbjuden. Jag började leta efter någon att bjuda upp, men de snygga brudarna var svåra och de andra intresserade mig inte. Jag såg att hon dansade livligt, vilket det var länge sedan hon gjorde med mig. Jag dansade några låtar, men det gav ingenting och vid halv två gick jag upp till baren och tog en öl. Jag drack den långsamt, men tiden blev allt längre och när jag till slut gick ner till dansgolvet igen såg jag att hon var med samma kille som först bjudit upp henne. Jag signalerade åt henne att komma över, men hon skakade trotsigt på huvudet, så jag gick ut och frigjorde min cykel från hennes och slog mig ned vid en blomsterterrass och där satt jag tills hon kom ut klockan tre på morgonen åtföljd av två män. Hon såg mig och kom fram.

”Är du kvar?”

”Ja, ville du inte det?”

”Jag hade så roligt.”

”Vill du göra slut?”

Hon svarade inte, utan tittade på mig med en vädjande blick.

”Är det det här du menar med frihet?”

”Du var ju med på det,” sa hon.

”Ja, men hur långt vill du driva saken?”

”Jag ringer dig i morgon,” sa hon och gick sin väg med sina nya vänner.

Hon ringde mig på morgonen och lät skamsen. Han hade fått följa med henne hem och delat hennes säng.

”Varför var jag så elak mot dig,” sa hon och försäkrade mig att hon inte legat med honom.

24 juni, måndag

Först gjorde jag slut med henne. Sedan tog vi tåget ut till Saltsjöbaden där vi slog oss ned på en strandkant. Det var en underbart vacker junisöndag och två vita svanar simmade i viken medan vi grät så att ögonen blödde. Aldrig har jag gråtit så mycket för en flickas skull. Det var bedrövelsens bittra kalk jag tömde; denna giftiga blandning av hat och kärlek.

Jag gick ut och gick och följde min vanliga rutt, bort längs Västerlånggatan, genom Kungsträdgården och tillbaka över Riddarholmen. Hulkande i gråt stod jag nere vid Evert Taubes terrass och tittade ut över vattnet och månskäran på den kristallblå natthimlen. Fjärden låg nästan stilla och man kunde höra kluckandet från kajen tills ett bromsande tunnelbanetåg störde idyllen.

Varför jag gjorde slut?

Därför att hon efter arton månader vidhåller att jag inte är den rätte, därför att min stolthet inte kan låta det fortsätta längre, särskilt inte efter vad som hände på Daily News, då leken blev blodigt allvar. Det känns som om jag byggt ett hus bara för att finna det nedbrunnet.

25 juni, tisdag

Jag ringde Carl som tyckte att jag gjort rätt och sa att han aldrig trott att det skulle hålla. Sedan ringde jag henne och hennes röst var ledsen. Hon hade just skrivit till sin mamma och berättat om vad som hänt och då hade känslorna rivits upp. Själv kände jag mig lugn och tillfreds.

26 juni

Hon sa att hon legat med isbitar på ögonen i en halvtimma innan hon gick till jobbet så att svullnaden efter gråten skulle gå ner. Vi kom överens om att hon ska komma över i morgon kväll. Jag ser fram emot det och hoppas få älska med henne igen.

Carl var väldigt säker på sin sak. Han trodde inte att vi passade för varandra.

“Man måste kunna prata politik med en tjej om man verkligen är intresserad av detta”, sa han.

Jag tvivlade, men såg styrkan i argumentet. Kanske skulle jag med tiden tröttna på henne om hon vidhöll sin avvisande hållning till alla politiska diskussioner.

Den första semesterveckan har gått och min själ är svart som kol. Livsledan sätter in och jag känner mig sjuk och ful.

27 juni, torsdag

Hon var här. Jag bjöd på vitt vin och en grekisk sallad som jag gjort själv. Till dessert blev det jordgubbar, vispgrädde, kaffe, sherry och sex i soffan. När det gått för mig smekte jag henne tills hon kom och sedan gjorde vi det igen.

Hur ska jag kunna klara mig utan dessa möten?

Carl betonade den intellektuella skillnaden mellan mig och Penny, men för äktenskapet är kanske ändå den erotiska relationen den viktigaste, givet en viss minsta nivå på det intellektuella utbytet. Hon är ju intelligent och intresserad av kultur och debatt, men inte av politik.

Hon sov över hos mig, men vi var för trötta för att älska igen. Hon väckte mig halv sex för att säga hejdå innan hon gick till jobbet. Jag betraktade det ansikte jag tycker så mycket om och såg in i hennes. Jag visste att jag fortfarande älskade och ville äga dessa ögon liksom dess ägare som satt på golvet vid min säng. Ändå var det någonting inom mig som sa mig att våra vägar nu gick åt skilda håll, att hon aldrig kommer att ändra sig eftersom hon aldrig brunnit för mig.

Hon sa i går när vi kramade om varandra stungna av splittringens sorgsna vemod att hon aldrig träffat någon som var lika generös och uppskattande som jag. För mig är hon vardagens ängel som förmår göra varje möte till ett litet under även om hon aldrig når de riktigt höga höjderna intellektuellt, känslomässigt, eller erotiskt.

Hennes rum handlar om trygghet.

Hon var en smula reserverad när jag pratade med henne i telefon. Jag vet inte varför. Kanske var hon inte ensam i rummet. Mitt överkänsliga jag reagerade förstås med att bli sårad som av en tagg i hjärtat. Herregud, har jag inte gjort slut?

Jag vet inte om mitt hjärta skakar och mina fingrar darrar därför att jag är sjuk eller om det är chocken efter sammanbrottet.

28 juni, fredag

Jag har inte talat med henne idag och kommer väl inte heller att göra det. Jag väntar på att hon ska ringa mig. Själv kan jag inte.

Det förbjuder mig min stolthet.

Jag satt och läste i min dagbok från hösten 1983. Så kom jag fram till mitt första möte med Penny, den där underbara tiden då varje handling smakade passion och det var så lätt att driva undan föraningarna om vad som komma skulle. Läsningen rev upp färska sår och jag måste till slut lägga den åt sidan. Det gör för ont att skåda inledningen på ännu ett smärtsamt nederlag. Mitt självförtroende är åter i gungning. Spänningen mellan trygghet och otrygghet får mig att pendla mellan extremerna. Tveklös i ena stunden, förtvivlad i nästa. Jag har skälvt inombords hela kvällen. Det känns som ett järnspett försänkts i mitt hjärta och nu tvingar ned mig mot marken. Jag är trött, stressad och ledsen. Livet lockar inte längre. Jag vill gömma mig i mig själv och bara gråta. Jag vill dikta om mitt öde. Jag vill skriva och få medlidande. Jag vill återskapa min förlorade kärlek. Det gör så ont att ha blivit så ingående prövad och så välvilligt avvisad.

För tillfället tror jag inte på kärleken. Jag är bränd och pessimistisk. Ibland tror jag att det är vrickat att fortsätta hoppas på ett bestående kärleksförhållande. All min erfarenhet talar ju emot detta. Folk gifter sig antingen för att de är förälskade och alltså oförnuftiga, eller för att de är förnuftiga och alltså gett upp om kärleken.

29 juni, lördag.

Jag kan inte föreställa mig hur den flicka ska vara som jag vill ha. Har inte den blekaste.

1 juli, måndag

Vilken kväll! Jag var på Café Opera där jag fick telefonnummer till två sköna damer. Så var depressionen borta. Jag tände på Mariana, men hon var mest där för att dansa. Sofia var mer intresserad och vi dansade länge. När vi skiljdes åt vid tvåtiden log Mariana, men det var svårt att tolka innebörden. Sofia var mer direkt.

”Du har mitt telefonnummer.”

Sov hos Penny i går. Vi älskade på kvällen och igen på morgonen. Vi låg halvnakna i sängen och jag läste för henne om min flirt på Café Opera. Då och då kom hon med små utbrott av svartsjuka och vi brottades lite på lek, en lek som snart blev erotisk. Jag trängde in i henne i en blandning av kärlek och erotisk aggression. Vi kämpade, men makten var min och hon njöt av att bli besegrad.

Öland. 2 juli, tisdag

Georg och jag startade klockan sex på morgonen och nedresan gick smidigt. Vi är här för att reparera sommarstugan. Det är mycket som måste göras, rötangrepp som tvingar oss att byta ut plankor och hela kåken ska tvättas utvändigt och målas om. Jag ringde henne från bilen. Hon berättade att hennes bror låg på sjukhus. Tumören hade kommit tillbaka.

Framåt kvällen åkte vi upp till Byxelkrok och tog en öl i baren med utsikt över Kalmar Sund. Han frågade varför inte Penny var med. Jag berättade att det var slut. Han sa att han fått den uppfattningen när han ringde henne i går kväll för att få tag på mig och hon inte visste var jag var. Vi pratade om kvinnor och relationer. Han sa att man aldrig ska gå och dra på en sprucken kärlek. Var och en bör gå åt sitt håll det första halvåret. Sedan kanske man kan bli vänner. Det ligger något i det och som med alla goda råd följs det inte!

4 juli, torsdag

Georg sa att han brukar fråga folk som han känner väl vad de tror att de kommer att syssla med om fem år. Vi satt på Hotell Borgholm och åt sen middag. Han skulle aldrig ha frågat för fem år sedan, för det skulle ur hans synvinkel ha varit meningslöst. Jag svarade med att berätta vad jag sa till Ville Lapri och Christer Hurtig på Datorernas Värld när de frågade mig om mina framtidsplaner:

”Poet!”

”Jag tycker att du borde satsa på industrin i stället. Nu är rätta tillfället att göra det. Du är ogift, har inga barn och kan en massa. Om fem år är du inte lika intressant.”

”Det är bara det att industrin inte lockar mig, inte därför att det är något fel på sådana jobb, utan helt enkelt därför att kultur och journalistik intresserar mig mer,” sa jag.

Han sa att han kommer att ha sitt eget företag om fem år.

”Jag drar in tretton, fjorton miljoner kr om året åt mitt företag. Det vore bättre om jag kunde ta hand om pengarna själv.”

Hon har det svårt nu. Hennes bror ligger i koma och läkarna har gett upp hoppet. Jag ringde henne vid lunch och sedan igen strax efter tio. Hon hade just pratat med sin far som sagt att brodern vaknat till och försökt äta, trots att han inte kan få i sig något. Han ville hem, hade han sagt. Hennes far tyckte att hon skulle avvakta med att åka hem. Det är dyrt och så var hon ju hemma i våras. Hon sa att hon kanske kommer ner till mig på måndag och att hon var glad över att jag bryr mig om henne.

”Du vet att jag fortfarande älskar dig,” sa jag.

Och det gör jag, om än inte på samma sätt som förr. Vari skillnaden består vet jag inte riktigt. Det fanns dock en ljuspunkt, hon har blivit antagen till programmerarutbildningen på Stockholms universitet.

7 juli, söndag

Det regnar. Vi har målat klart. I natt sov vi i bilen efter att ha varit på Hotell Borgholm. Vi var alldeles för trötta för att köra hem.

På tisdag kommer hon. Hennes bror är på benen igen, men det var enligt hennes far bara tillfälligt.

14 juli, söndag

Vi har följt Band Aid-galan sedan klockan ett i går. Det är en stor sak för ett gott syfte, men kommentatorerna drog ned det hela. Det fanns naturligtvis en ”progressiv” musikskribent på plats och han andades skepsis mot insatsen som i hans ögon var överdrivet humanitär. Den svenska musikrörelsen var mycket radikalare, förklarade han och pekade på alternativ som olika aktioner för Chile och Nicaragua. De tyska bidragen till galan följde samma linje. De spelade tråkig rock och läste upp långa deklamationer om krigshotet. Det är som om de skiter i barnen i Afrika, för de vet ju så förbannat väl hur allt hänger ihop. Jag känner igen det från min tid i vänstern. Vi föraktade humanitära aktioner som bara lindrade nöden. Allt de gjorde var att ge bröd för dagen, medan vi siktade på maktens strukturer och därför kunde blunda för det akuta lidandet.

Jag är på Öland och älskar med Penny, som jag inte längre älskar som förr, men fortfarande är beroende av och fortfarande håller av. Jag läser Strindbergs Tjänstekvinnans son och känner mig förlorad när jag tänker på hans litterära debut vid tjugoett års ålder. Medelåldern skrämmer. Jag trodde att jag hade läst boken i gymnasiet, men tvivlar nu på mitt minne. Vissa avsnitt känns bekanta, men inte romanen i sin helhet. De två böckerna går rätt in och jag känner igen mycket av mig själv i bokens ”Johan.”

Jag hade hoppats – en av mina eviga förhoppningar som alla ändar i intet – att kunna börja skriva på min roman här nere, men arbetet på stugan tog över en vecka och sedan kom Penny. Hon hjälpte mig måla, men berövade mig ensamheten, för vilket jag är både glad och bekymrad.

Idag är det söndag. Semestern är snart slut och jag ska tillbaka till stan. Samvaron med Penny är ljuv, men det är slut och vi vet att dessa dagar blott är en paus i åtskiljandet.

Jag fruktar tanken på nya relationer och det känns som att mitt liv inte leder någon vart. Allt går mig bra, utom i det jag verkligen vill. Karriären håller jag i min hand, men jag vill inte ha den. Endast konsten och dess frihet lockar mig. Endast där stolthet.

Jag är trött på själspetandet. Jag vill tala igen, men från vilken ståndpunkt?

Mänsklighetens.... och min egen, som en del av denna.

15 juli, måndag

Läkarna säger att hennes bror aldrig kommer att vakna igen.

16 juli

Hon åkte idag och jag sitter jag här och gråter. Jag älskar henne och tycker så synd om henne.

17 juli

Vi är ihop igen. Jag förstod det i förrgår och hon ville det. Jag älskar henne och hon behöver mig. Jag är dålig på att göra slut.

Stockholm. 19 juli, fredag

Hon flög hem idag. Brodern dog i onsdags morse. Jag kom hem i går och övernattade hos henne. Hon är samlad, nästan alltför samlad. Är hon känslokall, frågar jag mig själv. Nej, men sorgen tvingar oss att vara starka. Ger vi efter orkar vi inte. Reaktionen kommer senare. Vi älskade även denna natt.

”Det känns som om du öppnat en spricka in till mitt hjärta,” sa hon på morgonen.

Det är första gången som hon antytt att hon älskar mig, att hon vill gifta sig med mig. Hon har prövat mig i både glädje och sorg och funnit att jag håller.

Men vill jag? Jag tror det.

Jag köpte John Gardners The Art of Fiction – Notes on Craft for Young Writers och har läst drygt hälften. Det är precis vad jag behöver. Nu återstår bara att återuppta den dagliga övningen i konsten att skriva.

20 juli, lördag

Snart klar med Gardner. Vandrat runt i stan i flera timmar. Rastlös, som vanligt. Frustrerande. Tänker på Penny. Försökte nyss skriva ett brev till henne, men misslyckades. Hon skulle få det några dagar efter begravningen. I vilken stämning befinner hon sig då? Hur skriver jag? Medlidsamt och delande sorgen, eller om kärlek? Jag försökte tänka mig in i hennes situation, men det gick inte.

7 augusti, onsdag

Ännu en artikel inskriven på min portföljdator. Nå, min är den inte, men jag har den hemma några veckor. Jag sitter med den i knäet och knappar tyst på tangentbordet. När jag fått klar en text och gjort eventuella ändringar, lagrar jag den och kopierar den till en 5,25 tums diskett som jag tar med mig till jobbet och stoppar in i den PC XT jag har där. Slutligen låter jag en skrivare mata ut texten på papper.

För övrigt är klockan 00.00 och jag måste knoppa.

18 augusti, söndag

Jag lämnade henne halv tolv. På Götgatan ser jag en pojke och en vacker flicka komma gående. Hon är slank, har långt hår, och en vit jacka med knälång, slitsad kjol.

Plötsligt exploderar en förbipasserande.

”Jävla svartskalle,” vrålar han efter dem.

Han är klädd i en gammal jeanskostym, har långt smutsigt blont hår. Han har en nästan tom ryggsäck på ryggen och slänger en röd Tempo-kasse med handen. Han fortsätter några meter, vänder sig om och skriker:

”Åk hem till Kongo!”

Så väntar han för att se om killen, som verkar vara från södra Europa, tänker svara, men han får inget svar och försvinner ner i tunnelbanan.

21 augusti

Det är sjutton år sedan Sovjet ockuperade Tjeckoslovakien.

Ett försök att vara normal är tredje delem av en roman med artbetstiteln Skiftande passioner.