Arbetat med min
restuppgift fram till tio på kvällen. Det
går framåt, men endast efter en betydande ansträngning.
Hon kom i lördags. Jag mötte henne på Centralen. Hon hade köpt en
röd hatt inspirerad av mig. Jag kramade om henne, men kysste henne inte. Kyssen
överför infektion. Hon klagade över att inte fick kyssa mig. Det var heller
inte så lätt att kyssas när vi båda bar hatt!!
Väl hemma hos henne kröp vi snart i säng och började kela.
Det blev en ljuvlig kärleksstund.
Jag är osäker på hennes moral. Jag vill inte dela henne med
någon om hon ska bli min. För närvarande gör jag det inte, men för hur länge?
Hon är en flicka skapt för kärlek. Räcker jag? I längden? Kommer hon att bedra mig? I sitt brev skrev hon:
”Du behöver inte vara orolig att jag ska vara dig otrogen, ty jag kommer troligtvis inte att gå ut någonting på kvällarna... Känner faktiskt inget behov. Det pirrar fortfarande i mig när jag minns våra kärleksstunder.”
Det är den första raden som oroar mig, även om jag förstår
att den är självironisk. Men ingen rök utan eld...
I går kväll var jag hos henne. En av hennes före detta
älskare ringde. Hon nämnde inte att hon hade besök och när jag fick en
hostattack (som jag höll tillbaka så gott det gick) tecknade hon åt mig att
inte röja min närvaro. Är jag hemlig?
Jag hade inte för avsikt att avlyssna samtalet, utan låg och läste John
Gardners On Becoming a
Novelist, men så hör jag att
han vill träffa henne på onsdag. Hon svarar inte att hon ska på bio med mig då,
utan säger att hon troligen måste jobba över!! Hon håller många dörrar öppna.
Det var också hennes svar när jag lät henne höra min svartsjuka.
”Du måste förstå. Vi har bara varit ihop två veckor och
kanske är det slut om en vecka.”
Hennes engelska
brytning gjorde som vanligt orden lena och kittlande trots det hårda innehållet. Hon är mycket realistisk, mycket
noggrann och praktisk. Hon älskar det lilla livet. Det stora livet betraktar
hon som mannens värld. Hennes syn på politik är präglad av hennes far, som
enligt vad jag förstått är en konservativ småborgare. Hennes främlingskap inför
dagstidningar och politik är ett ställningstagande mot fadern och för modern.
Hon har härdats i en hård uppväxtmiljö.
Jag undrar om
erotiken för henne är ett
sätt att fly verkligt känslomässigt engagemang. Hon pratar om äktenskap och
barn på ett sätt som först fick mig att tro att hon var giftaslysten (hon är ju
30!) Men nu undrar jag om det är tvärtom. Hon fruktar äktenskapets fängelse.
Hon hade för fem år sedan hoppats komma in en tolkskola. Det var
hennes dröm om det stora lyftet, ett arbete som skulle föra henne ut i världen.
Den drömmen sprack när hon inte kom in. Besviken tog hon jobb som au-pair i
Sverige där hon började ett nytt liv. Nu har hon varit här i sex år och haft
flera killar. Inga typer, utan normala och trevliga killar. Hon vill ha och ge
kärlek. Och kärlek har hon fått. Några har till och med velat gifta sig, men
inte hon.
Osäkerhet lyser i hennes ansikte om man tittar efter. Hon
är rädd för sitt öde. Världen är ond och svår att förstå.
Däremot behärskar hon de personliga och erotiska
relationerna utmärkt. Och sitt revir vårdar hon ömt. Med reviret menar jag då
hennes kropp och hennes bostad. I början på hösten fick hon en liten etta från
Bostadsfömedlingen. Den var nyrenoverad och domineras nu av en stor och fin
dubbelsäng som har vita stålrörskarmar. Hennes vita bokhylla är full av böcker,
mest romaner på engelska. Balzac,
Colette, D.H. Lawrence, Tolstoj, populärromaner och böcker om astrologi och
växtskötsel, samt Jane Fondas workout bok. I bokhyllan finns också massvis med
kassettband – mestadels engelsk pop. Det finns också några korgmöbler i rummet.
Livet utspelas i sängen (vare sig man läser, pratar eller älskar) och i köket.
Hon har börjat kritisera mig. Jag har fått tillsägningar eftersom
jag vattnade ihjäl en palm, plockade bort blommorna från fel kaktus, öppnar
kylskåpsdörren onödigt många gånger, dragit in grus i hallen, tagit av
dammsugarslangen fel, så att hon inte får på den igen osv. Hon understryker att
det är hennes hem och att jag alltså måste anpassa mig. Och hon har rätt i det,
men gästfrihet kräver en viss generositet, ett överseende. Jag tycker att hon
är lite för aggressiv när hon kritiserar mig.
Hon tycker
emellertid att det är bättre att
hon säger ifrån direkt i stället för att gå omkring och retar sig i det tysta.
Det argumentet respekterar jag, även om jag har svårt att vänja mig. Jag inser
också att hennes noggrannhet och krav på ordning är helt logisk. Hon är en
vilsekommen fågel. Hennes bo är hennes fasta punkt i tillvaron. Mitt hem är min
borg säger man i England.
Penny påminner i många avseenden om Terry. Hon var också
kärleksfull och föredrog det lilla perspektivet. Hon omgav sig också med
omsorgsfullt utvalda detaljer. Små saker som markerade hennes område. Här är
mitt. Är det det hon vill säga med sin kritik? Jag är här.
Då är det en stor sak.
Då var det ett stort fel när jag dödade hennes palm.
Då är hon på väg att lämna mig.
Vad ska jag göra åt det?
Liksom Penny är jag rädd för äktenskapets bindning, men törstar efter
kärlek.
4 januari,
onsdag, 01:05
Jag har varit
hos min älskade.
Jag köpte henne en Papegojstjärt som en botgärning för den
palm jag av ovarsamhet vattnade ihjäl. På ett litet blomsterkort kopierade jag
en erotisk dikt av Robert Burns. Hon öppnade dörren lite på glänt eftersom hon
var klädd i nattlinnet. Hon blev mycket glad åt blomman.
Vi satte oss i
hennes säng, tog en whiskey och så bad hon mig visa vad hon borde
läsa i dagens tidning. Hon har aldrig haft en morgontidning och har inte heller
TV (dessa saker tillhörde faderns rike.) För några veckor sedan svarade jag för
hennes räkning på ett reklamerbjudande. För 10 kr får hon nu tidningen under
hela januari.
Hon hade ansträngt sig för att läsa tidningen. Det gjorde mig rörd.
Redan första dagarna vi var ihop sa hon att hon skulle bli tvungen att lära sig
lite om politik för att hänga med mig när jag pratar.
Nu gjorde hon
det verkligen. Vilket kärleksbevis!
Vi gick igenom måndagens och tisdagens tidningar. Jag fackgranskade
layout och redigering och gav mina synpunkter på innehållet. Hon lyssnade och
berättade vad som intresserat henne. Sedan pratade vi och myste till halv elva.
Vi älskade. Vi pratade om erotik och kärlek. Vi diskuterade
hennes orgasm. Hon har varit så mån om att bli bra på att få killarna att njuta
att hon glömt sig själv en smula.
Av gårdagens tvivel var intet kvar. Hon avslöjade att hon
tänkt att det skulle bli slut mellan oss pga. blommorna. Inte för just denna
palm, utan för vad som låg bakom. Men så hade hon tänkt att jag inte menade
något ont och att hon måste ha tålamod.
På vägen till Penny hittade jag ett stycke i John Gardners
bok som lyfte mig högt, högt. Han skriver i kapitlet ”The Writers Nature” om
den intelligens en romanförfattare behöver. Den skiljer sig från matematikerns
och fysikerns.
”Den består av flera kvaliteter som hos de flesta normala människor är tecken på endera omogenhet eller ohövlighet: kvickhet (en tendens att göra irrelevanta kopplingar); vara obstinat och ha en tendens till tröghet (en vägran att acceptera vad alla sansade människor vet är sant); barnslighet (en påtaglig brist på mental fokus och ett allvarligt mål med livet, en förtjusning i dagdrömmande och att berätta poänglösa lögner, brist på respekt, busighet och en opassande tendens att gråta över ingenting;…”
(John Gardner, On Becoming a Novelist, s 34)
Så mina svagheter kan vara en styrka. Ändå fruktar jag att ta steget. Gardner påpekar i boken att författare är ett yrke som handlar om allt eller intet. En misslyckad ambition inom ett vanligt yrke betyder bara att man får en lägre tjänst. Icke så för en författare. Gardner säger mig att jag har en författares karaktär, men kan jag också skriva romaner? Det är inte någon omöjlig uppgift, men jag behöver tid för att koncentrera mig.
“Ingenting är värre för en äkta författares känsla av säkerhet än en tid av dålig kritik, och det gäller tyvärr på ett eller annat sätt nästan varje tid.” (s 36)
Jag tänkte på pappa, på den kritiska diskussion av sin konst han liksom de flesta andra konstnärer fick så lite av. Det var ett av skälen till att han trivdes så bra här på Hornsgatspuckeln. Här bland alla konstnärer fanns möjlighet att prata konst, att diskutera och bli respekterad.
”När man en gång har insett att författaren borde kunna vara advokat för alla slags mänskliga varelser, se genom deras ögon, känna med deras nerver, acceptera deras dummaste fasta åsikter som självklara (för dem), då måste man helt enkelt börja göra det och göra det om och om igen — försiktigt läsa om, tänka om, revidera — då blir man bra på det.” (s 31)
“Bra författare kan ‘berätta’ allting i sin fiktion med undantag för karaktärernas känslor.” (s 33)
“…karaktärernas känslor måste demonstreras...” (s 33)
7 januari, lördag
Vi älskade, vi sov och vi läste. På morgonen bjöd hon på stekta ägg, korv och rostat bröd med marmelad. På kvällen bjöd hon på middag.... och mer kritik. Hon avbröt mig mitt i en utläggning om Gardners syn på romanen kontra Myrdals och Brechts distanseringseffekter och sa att jag inte lyssnar på henne. Först blev jag ledsen, men så lyssnade jag och när jag lyssnat färdigt förstod jag att jag i min egocentricitet åter glömt bort henne. Hon är intelligent och klok och stark trots sin sprödhet. Hon kämpar med mig – alltså tycker hon om mig.
*
Hon har gjort mig så lycklig, men får mig också att känna mig otillräcklig. Vilken trygghet kan jag ge henne? Är jag beredd att erbjuda henne mitt hjärta? Reservationsfritt?
“…han vill både vara oberoende och involverad — en omöjlighet.” (s 53–54)
8 januari, söndag
Vi vaknade, men älskade inte eftersom vi ville komma i väg tidigt till utställningen ”Myter” på Nationalmuseum. Vi vandrade omkring på muséet i nästan fyra timmar och hon slök allt med stort intresse. För mig var det ett bevis på hennes intelligens och kunskapstörst.
*
Efter utställningen åt vi rostbiff och potatissallad hemma hos henne. Jag kysste henne och vi började älska. Hon smekte sig själv medan jag var i henne. Hon låg på rygg ovanpå mig, men hade svårt för att släppa sig lös i det avgörande ögonblicket. Det var som hon byggt ett staket runt sin orgasm och över det släppte hon inte någon annan än sig själv.
9 januari, måndag
Idag lämnade jag in mitt ”paper” till professor Sivertsson.
"Det var
precis vad jag ville ha,” sa han när vi
pratade i telefon lite senare.
”Det var roligt att höra,” sa jag.
”Då står jag för min del av överenskommelsen och sätter
VG för uppsatsen.”
Ringde Penny. Ringde mamma. De var glada, mycket glada.
*
Jan Myrdal: (refererande till Scott, Balzac och pekande på Brecht)
”...han slår sönder illusionen genom att ständigt rycka ut läsaren ur handlingen och framhålla att det skeende han beskriver är ett passerat skeende som icke kan förändras oavsett läsarens känslor. (...) Balzac talar i denna bok till läsarens förnuft. (...) Illusionen har brutits och skeendet kan fortsätta.”
(Efterord till Katarina av Medici, s 406–407)
Jag förstår att Myrdal inte tål André Glucksmann. Själv gillar jag både Glucksmann och Gardner.
“Det som gäller är i sista hand inte författarens filosofi (som under alla omständigheter kommer att avslöja sig själv, utan karaktärernas öden.” (s 43)
”Om författaren förstår att berättelserna först och främst är berättelser och att de bästa berättelserna startar en livlig och kontinuerlig dröm, så kan han knappast låta bli att intressera sig för tekniken eftersom det framför allt är dålig teknik som avbryter drömmens flöde och hindrar dess utveckling.” (s 45)
Sven Delblanc skrev för övrigt i gårdagens Expressen några kloka saker om det puritanska föraktet för underhållning. Han mobiliserade slugt nog ett Brechtcitat om underhållningens egenvärde.
10 januari
Hade en mardröm i natt. Riktigt ryslig. Science fiction.
Jorden
invaderades. Först smälldes en
stor bomb. Jag kröp ner i en trumma i marken och drog över locket. Det var nätt
och jämnt att jag rymdes. Jag fruktade tryckvågen. Så kom Per och försökte söka
skydd.
”Det finns ingen plats kvar!” svarade jag.
Han sa något uppgivet och gav sig i väg bort.
Jag svek min bror och tänkte bara på att rädda mig själv. Småningom kom jag upp ur trumman. Vi var några människor som vandrade omkring värnlösa. Plötsligt upptäckte vi att en död människa fanns uppträtt på ett spett över en lägereld! Vi såg flera sådana spår av invadörerna. Kannibaler från rymden. Inga vapen bet på dem. De tog bara för sig av oss människor. Vi kunde inget göra!
*
Mamma berättade att pappa gick i psykoanalys hos Paul Bjerre på 1940-talet (egentligen borde man tala om psykosyntes, en metod som Bjerres utvecklade.) Han slets mellan damfriseringen och konststudierna och slöt sig hårt inåt. Bjerre behandlade honom med hypnos, vilket fick honom att återupptäcka världen. En dag gick han ner i Kungsträdgården och såg för första gången på länge att där fanns lekande barn. Pappa var enligt Bjerre starkt modersbunden och hade under hypnosen berättat om drömmar där han slog sin mor över ansiktet. Det var ett frigörelseförsök.
11 januari,
onsdag
Jag hämtade henne efter jobbet eftersom hon ville bjuda ut mig
på middag. Vi gick till en mysig liten restaurang på Lästmakargatan och kom
efter desserten in på en diskussion om kärlek och trohet.
”Jag anser att man måste vara trogen i en fast relation.
Hur ska man annars kunna ha fullt förtroende för varandra?”
”Det stämmer, men ibland saknar jag min frihet,” sa hon
monotont vilket fick mig att undra om hon i längden kommer att stå ut med en så
krävande man som jag.
”Jag vill beröva den kvinna jag kallar min hennes frihet,
samtidigt som jag ger upp min frihet att älska med andra kvinnor. Jag tror inte
kärleken kan överleva lögn och falskhet,” sa jag.
”Du har helt rätt,” efter att ha funderat en stund.
13 januari,
fredag
Funderade i natt på döden och äran.
”Man kunde tro att folk i denna tid inte visste att det enda säkra i våra liv är att vi ska dö.” (Jan Myrdal, Fib/K nr 1/84)
Men lika säkert som att vi ska dö är att vi lever och att vi lever nu.
”...människan är ett politiskt djur. Eller med andra ord det är som politisk – samhällelig – djuret tar steget till människa.” (a.a.)
Vi lever i kollektivet, i samhället, men detta är på gott och ont. Samarbetet är inget självändamål, det ska inte drivas för någon abstrakt princips skull (jfr Maos perverterade kollektivism.) Gruppen är där för att hjälpa och skydda individerna. Det är dess legitimitet. Ingenting annat.
14 januari, lördag
”Du får sova hemma i natt,” sa hon medan hon gav mig en kram.
Hon var irriterad över att jag väckt henne vid niotiden sist jag var på besök.
15 januari, söndag.
Du vet så väl att jag älskar dig
Du sa i telefon att det var så skönt,
att inte träffa mig idag, men
så talar inte den som älskar
Jag översköljde dig med kyssar, smekningar och ärligt tal
Jag överöste dig med kärlek, omtanke och ömhetsord
Jag spelade ut alla mina bästa kort med en gång
Och du slukade min kärlek som en katt sin mjölk
och gick sedan mätt ifrån den tomma skålen
*
“-Den kärleken, fröken, är ädlaste känsla av äganderätt.
Svartsjuka är intet annat än skräck för att förlora det man äger.
-En egendom, fy!
-Gemensam egendom, ser ni, därför att man ömsesidigt äger varann.”
(August Strindberg, En dåres försvarstal, 1962, s 32)
Jag kastar mig nästan instinktivt in i En dåres försvarstal, som för att skyddsvaccinera mig. Jag måste bygga upp den
styrka jag behöver om det spricker. Hon förebrår mig för att jag är svartsjuk
efter att just ha berättat att hon är bjuden på middag hos Arne på tisdag och
hos sin före detta sambo, Klasse – som fortfarande älskar henne! – på onsdag.
Hon säger att min vilja att äga henne kan spräcka vår relation.
Jag vacklar, drivs på defensiven.
”Jag uppfodrade den sköna att förklara sig, att välja mellan oss två. Det aktade hon sig noga för, utan föredrog att välja honom, välja mig och två, tre, fyra andra med oss, för att se oss allesammans på knä, där vi enträget ska utbe oss den stora favören att få dyrka henne.” (s 33)
Jag griper efter broder Augusts hand.
”Jag hade lovat mig själv att vända tillbaka till arbetet, med allvarliga föresatser att skära bort ur mitt hjärta denna växt av kött och blod som tagit formen av en kvinna, men snart märkte jag att jag gjort upp räkningen utan makter som var starkare än jag.” (s 73)
Det var hon som angav tempot i vår relation. Det var hon som ringde mig två gånger om dagen och band mig med söta ord. Det var hon som ville att jag skulle komma över. I torsdags hade jag tänkt ägna kvällen åt att läsa, men hon ringde och bad mig komma dit. För en timma sedan sa hon som en anklagelse att vi träffats ”onsdag, torsdag, fredag, lördag.” Idag var hon ute och promenerade med Klasse och bjöd honom på middag.
”Ju obeslutsammare jag var, ju mer jag gav efter för hennes nycker, desto mera beundrade hon mig, upphörde inte att lovorda min klokhet, min älskvärdhet. Hon dominerade mig, förringade mig; i samma ögonblick jag bjöd motstånd släppte hon min hand, visade hon mig ogillande, nästan hårdhet.” (s 101)
Första veckan vi var tillsammans var jag rädd för att hon var alltför giftas sugen och kände att jag måste bromsa. Nu är det hon som häller kallt vatten över mig.
”Jag dyrkade henne för hennes öppna väsen, hennes allvar, hennes ärlighet, hennes moderliga ömhet.” (s 103)
”Inbilla er inte att jag nedlåter mig att dela! Aldrig! Allt eller intet!” (s 129)
Kvinnan i En dåres försvarstal hade inte tillgång till p-piller.
*
Vi gjorde det igen trots kvardröjande frågetecken och frustrationer.
”Jag älskar henne så högt att det tråkar ut henne, ty ibland låter hon mig känna att min efterhängsenhet generar henne. Men i de stunder då hon kelar med mig...” (s 199)
”...och beklämt hjärta vidgar sig inte alls under falska kyssar.” (s 200)
Det är som min kärlek fick sig en knäck idag och att jag inte längre tror på oss. Hoppas kanske det, men tro – nej! Om jag förmår att ta det kallt, då kommer hon att bli orolig och sätta in all sin talang och intelligens för att få mig het igen. Hon hade sagt att hon inte hade tid att träffa mig i morgon, men om jag är kall och lugn när hon ringer, så kommer hon att lägga om sina planer och be mig komma över. Hon kommer att vilja ha mig nära sig, för att inte förlora sin makt.
16 januari, måndag
Klockan var ett
på morgonen och jag höll på att somna när den
fruktansvärda sanningen plötsligt slog mig: Så det var därför hon inte ville
att jag skulle sova över hos henne den natten. Hon har redan bedragit mig!
Sanningen var lika fruktansvärd som vit i sin logik. Hon hade redan i början av
veckan planerat att träffa Klasse på söndagen och bara väntat på rätt ögonblick
för att servera sitt önskemål om att få sova ut ensam på söndag. Därav
anklagelsen på lördagsmorgonen om att jag skulle ha väckt henne, vilket jag
inte mindes att jag gjort! Tanken var att jag skulle uppleva det som ett
straff, ett rättvist straff utdelat av min ”gudinna” (Vågen!) Och nu försöker
hon få mig att tro att hon inte älskar med sin före detta sambo. Hon sa det
inte explicit, men det var det dolda budskapet när hon sa att han åkte hem
tidigt för att se P.C. Jersilds film på TV. (Men vad om de älskat det första de
gjorde?!!)
Svartsjukan är inte vacker och jag vet att det är fruktansvärda anklagelser, men nu finns de där och om jag har rätt blir jag ett fån om jag fortsätter spela med i spelet, fast om jag har fel är det en stor orätt jag gör. Men indiciekedjan tycks glasklar. På lördagsmorgonen föreslår min älskade att vi inte ska älska och sova samman efter att vi varit på en fest.
*
Hon är en kvinna som lever i nuet och minutiöst planerar och reglerar sitt liv. Inget lämnas åt slumpen. Det var alltså ingen slump. Jag bryr mig inte om huruvida hon älskade med honom eller inte den morgonen, för hon hade redan bedragit mig med en lögn. Jag känner mig förrådd, men är samtidigt glad över att ha genomskådat hennes list. Kan jag efter detta älska med henne igen? Nej, nu är det slut! Fy fan!
Måndag kväll
Dagen började i känslomässigt bakrus. Jag lyssnade på Ekot,
onanerade, mest för att markera min frigörelse från henne, gjorde trettio
armhävningar, drack kaffe och läste morgontidningarna. Telefonen ringde någon
gång efter nio, men jag svarade inte.
Åt lunch. Gick ned till SnabbFoto för att lämna in en
rulle film. Jag dröjde mig sedan kvar på Universitetet, eftersom jag inte ville
vara hemma ifall hon ringde. Tittade in på Utrikespolitiska institutet och
läste China Quarterly. När jag till sist kom hem var jag rädd för att hon
skulle ringa och stack därför upp till Stadsbiblioteket i Medborgarhuset, där
jag lånade böcker av T.S. Eliot, William Carlos Williams och Michel Butor. Jag
ringde upp Björn när jag kom hem för att blockera linjen och diskutera saken
med honom. Vi pratade i en timma minst. Han manade mig till besinning, men
tyckte hennes beteende – som jag beskrev det – var märkligt. Jag sa att jag
tänkte göra slut, men att hon först skulle få en chans att förklara sig.
Hon ringde en
kvart efter att jag lagt på luren.
”Du låter konstig, kall,” sa hon
”Ja, men det är inte något jag vill diskutera per
telefon,” svarade jag.
”Come on, Johan. Har jag varit elak mot dig? Är du arg på
mig?”
”Jag vet inte vad jag ska tro, men på mig verkar det som
att det där om att du ville sova ensam på lördagsnatten berodde på att du
planerat att träffa Klasse på söndagen,” sa jag.
”Nej, men Johan, då hade jag ju bedragit dig. Det var en
ren slump. Jag hade ringt Arne, men han var inte hemma och då kom jag på att
jag lovat att ringa Klasse.”
Hennes version
var vattentät och nu var
det jag som stod där utan bevis. Alltså var hon oskyldig! Och vad viktigare
var, hon månade om mig och sa att om jag försökte bryta så skulle hon inte
acceptera det, utan kämpat för mig.
“Puss och kram,” sa hon när vi slutade och nu älskar jag henne ännu mer.
”...bara den som tror sig vara älskad kan vara svartsjuk...” (Barthes s 234)
”...jag som ju älskar, blir motbjudande och räknas till initiationsmomenten; till dem som är besvärliga, genanta, påträngande, jobbiga, fodrande och tyranniska (eller bara helt enkelt: pratsamma)…” (s 236)
”Hur sker övergången från förälskelse till kärlek? Den sker genom en rad prov. (...) Några av dessa prov har avgörande betydelse. Om man klarar dem går förälskelsen vidare in i den värld av vardaglig trygghet som vi kallar kärlek.”
(Alberoni, Förälskelse och kärlek, s 73)
”Sanningsproven. En typisk upplevelse när man är förälskad är att man kan 'bli mätt' på partnern. Att vara förälskad är också ett motstånd mot kärleken, en ovilja att ge vika för den existentiella risken att totalt utelämna sig åt en annan människa. Vi söker oss alltså till den älskade men vi vill också kunna klara oss utan henne.” (Alberoni, s 74)
17 januari
Var på Rudolf Fors introduktionsföreläsning till hans doktorandkurs i teorin om ekonomiska system. Det är stimulerande att komma med i ett lagarbete, men nationalekonomin känns alltmer främmande.
23 januari, måndag
Ägnade större delen av kvällen åt att studera Anthony Downs bok An Economic Theory of Democracy (1957).
25 januari,
onsdag
I går läste jag hela morgonen och gick sedan på Fors seminarium som var ett lyft. Han höll en spännande inledning. När vi presenterade lyfte han fram min uppsats och rekommenderade den till läsning. En av de nya på kursen hette Stefan Kvartz. Han hade av Östekonomiska Byrån fått i uppdrag att bedöma min uppsats och sa att han gillade den.
*
Mamma snarkar i rummet bredvid. Jag känner fortfarande Pennys lukt. Vi älskade. Hon bjöd mig på restaurang Annorlunda och gav mig en dikt som ett svar på den jag sände henne i förrgår. Hon beskrev hur hon gick och väntade på mig på Galerie Gummesson, samt glädjen när jag till slut kom dit. Det är första gången en tjej skrivit en dikt till mig.
28 januari, lördag
”Johan, jag tänkte på dig idag. Jag är kär i dig,” sa hon och gav mig en lock av sitt hår.
*
Min älskade
Låt mig landa
i din värld,
i ditt ljusa rum,
i ditt varma sköte
Som en pärla,
som en röd ros
som en orkidé
helt i violett
är min älskade,
min lilla fågel
Jag är hos dig
Jag är
endast hos dig
*
Jag är hos min älskade
Jag är i hennes hårsvall
och i den lilla lock
hon gav mig idag
Jag svävar över min vän
och hon har ett namn
Kärleksfullt söker jag
röra hennes hjärta
Jag är i min älskade
Hela världen gungar
Jag kommer, jag kommer
och jag måste snart,
alltid alltför snart,
återvända dit
varifrån jag kom
Du tog emot mig,
redde mig ett läger
och jag kom för dig,
i dig, med dig
29 januari, söndag
Jag gav henne dikterna på lördagskvällen. Hon hade lagat middag med både för- och efterrätt. När vi ätit klart gav jag henne en ordentlig massage över hela kroppen, men hon blev sömnig, så det blev en dämpad älskog. På morgonen älskade vi igen. När det gått för mig ville ville hon bli smekt och då hände det! För första gången sedan vi blev ihop lyckades jag smeka henne till orgasm. Min arm var nästan lam efteråt, men det gick.
30 januari, måndag
Jag ringde Sture Ljungberg om ett vikariat på DNs ekonomiredaktion. Vi pratade en stund och sedan gick jag upp till chefen Kalle Ottendal som kände igen mig med en gång och var vänlig. Han gav mig intrycket att jag hade en god chans att få jobbet.
1 februari,
onsdag
Jag bjöd Penny på Café Opera för att fira det vikariejobb som
verkade ligga inom räckhåll. Vi åt piggvarsfilé och drack vitt vin och hade det
mysigt. Det hade snöat när vi kom ut, men det var relativt varmt, så vi fick gå
i snöslask till Gamla Stans T-bana, där vi tog tunnelbanan tillbaka till
Skanstull.
”Om jag får jobbet på DN tänkte jag ta två veckors
semester till i juli. Skulle du vilja åka med mig till Frankrike då,” frågade
jag medan vi gick till hennes lya.
”Jag vet inte. Jag hade planerat att åka utomlands i
april och jag tror inte att jag har råd att åka igen i juli,” sa hon.
”Jo, jo, det är klart...”
”Tror du att du skulle kunna ta ledigt i april i
stället,” frågade hon medan hon öppnade dörren.
”Jag tror det.”
”Då skulle vi kunna åka någonstans tillsammans. Det
skulle bli jättetrevligt,” utbrast hon.
Vi gick in och
hon klädde om medan jag slog mig ner i hennes säng. Hon kom
över till mig och snart kysstes vi.
”Är det bara för att du är tänd som du kysser mig så
här,” frågade hon.
”Nej, det är känslorna för dig som får mig att kyssa dig
så här, men det är sant att jag tänder när kysser dig.”
”Ibland oroar jag mig över att du är så passionerad.”
”Tror du inte vi kommer att vara ihop i sommar?”
”Jag vet inte. Jag kanske vill ha min frihet igen.”
Något knöt sig i min mage och jag tystnade.
”Jag är tveksam om framtiden. Jag vet inte om jag vågar
tro på den. Det kanske blir krig och då vill jag inte ha barn.”
”Men är inte kriget ett alibi för att du ska slippa riskera
dina känslor?”
”Jag är kanske inte lika säker på mina känslor som du är
om dina.”
”Det är möjligt att jag faller i farstun, men jag friar inte i farstun. Jag är försiktig, jag vill kunna stå för det jag gör. Jag vill inte ha barn när jag är arbetslös. Inte heller kan jag fria till dig och be din far om din hand om jag inte har någon fast grund att stå på.”
*
Jag ringde henne
och först var allt bra, men sen kom det.
”Jag ska på bio i morgon kväll.”
"...jaså?”
(Tystnad)
”Med Klasse.”
(Tystnad)
”Blir du ledsen?”
”Du vet ju hur jag är,” svarade jag medan magen fylldes
av galla.
”Johan, du pressar mig så hårt. Det är som om jag inte
har någon frihet kvar. Det finns ingen anledning att du ska känna dig hotad för
att jag går på bio med en gammal vän,” sa hon.
”Men du vet och jag vet att han är intresserad av dig.
Hur ska jag kunna se honom som något annat än en rival?”
”Det är nog mig det är fel på, för du är helt normal, men
jag vill inte ändra på mig för jag trivs med min frihet. Och jag har funderat
på att gå ut och dansa själv för att ha kul.”
”Okej, du gör som du vill.”
”Missförstå mig inte. Vi har det så fint tillsammans och
jag vill att vi ska vara ihop,” sa hon.
”Det är upp till dig.”
*
Är det jag som är galen? Finns det något rimligt skäl att
jag inte skulle bli sårad när den flicka som säger sig vara kär i mig vill gå
på bio med sin före detta som fortfarande älskar henne?!
Kanske måste jag slita detta band innan det tar kål på mig?! Hon
vet ju så väl vad jag tycker, att jag kräver fullständig trohet. Ändå gör hon
så mot mig. Hon älskar mig inte, vilket hon heller aldrig sagt. Hon har mig
kär, är förälskad i mig, men vill ännu inte begagna sitt starkaste uttryck: Jag
älskar dig. Älskar jag henne? Efter denna andra smäll – nej!
Är kärleken omöjlig?
(ny sida i
dagboken)
En ny sida. Ett
nytt kapitel.
En man på drygt trettio störtar mot Jorden efter att ha svävat i det blå. I morgon kväll är det på dagen två månader sedan vi träffades. Efter att vi älskat den gången sa hon att jag nog tyckte att hon var lösaktig. Det tyckte jag inte, men nu frågar jag mig om hon bara spelade oskuldsfull, om jag överhuvudtaget kan lita på något hon säger. Hon kanske ljuger när hon säger att det är underbart att älska med mig. Åh Gud, vilken moras! Vem kan man lita på? Klasse hade sagt att han inte skulle ha gått med på att hon träffade en kille som var intresserad av henne. Ändå gör hon detta – med honom! Vad vill hon att jag ska tro? Och vad vill hon att han ska tro om mig?
”Men det förekommer många fall då den andra parten endast hyser en önskan om kärlek eller ett litet äventyr, eller bara känner sig erotiskt eller intellektuellt attraherad av den andre. Iså fall förälskar hon sig inte. Det betyder inte att hon säger nej till den andres kärlek, hon kan rentav vara smickrad av den.”
(Alberoni, s 54)
”När två personer är förälskade i olika grad, är det den som är verkligt förälskad som tenderar att skapa imaginära, poetiska universum. Den minst förälskade har däremot konkreta, precisa krav.” (s 55–56)
”I en ojämnt vägande förälskelse är det alltid den minst förälskade som anklagar den andre för att vara okänslig, egoistisk, att leva i fantasin eller att vara tvetydig.” (s 56)
”Denna den älskades dragning till något som jag inte har. Till något som inte borde ha något värde, förtar värdet från mig och gör mig helt värdelös. Förälskelsen invaderas av något utifrån, av en främmande makt som annullerar de värdekriterier som fanns. Därför annullerar den också förälskelsen som något ömsesidigt.” (s 82)
”Till en början försöker han kämpa, att vinna henne med charm, med 'locksång', med all sin omsorg och tillgivenhet och försöker förändra sig själv på alla sätt, men när han omsider förstått att hon inte älskar honom, kan han inte göra annat än att gripa lösgörandets svärd.” (s 84)
2 februari,
torsdag
”Jag kanske inte går på bio i kväll, men det kan bli problem i framtiden,” sa hon när hon ringde mig. Underförstått att jag berövar henne friheten, men det gör jag inte.
4 februari, lördag
Hon ringde på torsdagsmorgonen och frågade om jag ville äta lunch med
henne. Jag sa ja och köpte en röd ros som jag gav henne när vi möttes. Hon sa
att hon inte förtjänade den, men jag ville markera att det var vår dag. På sätt
och vis var det en krigsförklaring. Jag ville visa henne att jag är beredd att
slåss för min kärlek.
”Jag insåg att du hade rätt häromdagen och att din
svartsjuka skulle varit helt berättigad om jag gått på bio med Klasse.”
”Tack,” sa jag.
Vi pratade och
kysstes och senare på kvällen visade
jag henne den dikt jag skrivit på onsdagen. Hon tyckte om den. Vi försonades.
”Du vet, nu när du visat att du är beredd att offra mötet med Klasse, så är det okej om du träffar honom. Jag ville bara att du skulle tänka på mig först.”
Jag funderar på att fria till henne.
”Det är så lätt att lugna den som är verkligt förälskad!” (Alberoni, s 90)
5 februari, söndag
Hon ringde och
bad mig komma över på middag.
”Jag förklarade för Klasse att jag inte kan träffa honom
eftersom jag är med dig. Han blev inte alls glad, men jag stod på mig,” sa hon.
”Jag älskar dig. När ska jag komma över?”
”Nu,” sa hon. ”Skynda dig!”
Vi kysstes
passionerat tills jag utmattade sjönk ned vid min
älskades sida.
”Mina känslor för dig blir bara starkare och starkare.
Bara så att du vet,” viskade hon i mitt öra.
När jag hämtat andan en stund kysste jag henne igen. Vi
återupptog älskandet, men jag hade fått ont i huvudet av anspänningen, så vi
slutade och hon bjöd på kaffe och semla i stället. Vi satt i sängen, pratade
och åt. Vi var totalt återförenade. Jag älskar henne. Jag brinner för henne.
Hon gör mig så lycklig.
6 februari, måndag
Vilken dag. Först ringde Penny och så länge var allt bra. Sedan ringde Monica från DN och frågade om jag inte ville hoppa in på DN City. Kunde jag börja redan i morgon? Visst vill jag jobba, fast inte just nu. Jag har ett tajt lässchema, men hur kan jag säga nej till ett jobb, särskilt som jag hoppas få jobbet på ekonomiredaktionen. Jag lovade titta upp vid tvåtiden.
*
Klockan tolv mötte jag Stefan Kvartz. Vi pratade om Kina över en lunch på Cattelins Bistro. Han trodde att jag skulle kunna få jobb på byrån om jag var intresserad.
*
Monica sa att Karl Lennartsson ändrat sig och inte skulle ta ut sin pappaledighet, varför de inte behövde någon vikarie på ekonomiredaktionen. Och när det gällde sommaren, så hänger det på Ottendal, sa hon. Jag gick upp och pratade med honom, men han lät inte lika positiv som sist då han hade sagt att jag skulle kunna jobba där endera i april eller i juni. Nu var det bara att lämna in ansökan som alla andra.
8 februari,
onsdag
Första dagen på City-redaktionen gick bra. Arbetstiden är från 10 till 18, men vid fyra gick chefen, Torvald Stensson och kvart över fyra gick min kollega Stig Bervald som i praktiken håller i redigeringen och leder reportrarnas arbete. Halv fem gick jag.
11 februari, lördag
Trött. Tillfreds. Dricker kaffe. Sömnig.
12 februari
Jag läste klar Anthony Downs bok och började på James M. Buchanans och Gordon Tullochs The Calculus of Consent (1962).
*
Varit hos min ängel och dansat på molnen.
*
Hon ringde mig på jobbet i går. Jag var och åt, men det låg ett
meddelande på mitt bord när jag kom tillbaka. Jag ringde genast upp henne och
hon lät glad och lite full i fan. Hon föreslog att vi skulle älska först –
innan vi gick hem till mig för att se Shogun på TV. Jag stack klockan två när jag var klar med jobbet
vilket kändes lite konstigt eftersom arbetstiden gick till klockan sex. Ändå
var jag den sista som gick hem för dagen.
Vi möttes, kysstes och gick ner till City för att köpa vin och kött. Väl hemma hos mig älskade vi och åt småningom middag. Efter filmen följde jag henne hem och sov över.
*
På kvällen såg vi Dead Zone. Vi kröp ner och hade det mysigt, men älskade inte, utan låg och masserade varandras själar tills vi somnade.
*
Erotiken var inte
lika tät och intensiv denna helg, men i gengäld lyssnade jag
mer än annars. När jag väl lyckas glömma mig själv finner jag så mycket.
Min kärlek bara växer och hon säger att hon ”tycker mer och
mer om mig.” Av och till pratar vi helt hypotetiskt om barn och äktenskap. Vid
ett tillfälle sa hon att hon inte skulle svara än om jag frågat henne nu.
Ibland känns det som att det bara finns en strof kvar att lägga till min
serenad, men ändå håller jag igen.
Jag vill inte löpa i väg, rusig av känslor, men vem är jag idag? Jag vill se ett ljus i min privata tunnel (yrkesvalet!) innan jag slår till, men jag känner allt starkare att det är henne jag vill ha och jag är dessutom rädd för att vila för länge på hanen. Nå, vi har i varje fall bestämt att åka till Grekland över påsken.
13 februari, måndag
Åt lunch med Rudolf Fors. Vi pratade lite inför
seminariet om Downs bok. Han sa att jag inte skulle vara orolig, med tanke på
stjärnorna på kursen.
”Någon brist på självförtroende har jag inte märkt mycket
av från din sida,” sa han med en glimt i ögat.
NAKEN
Under ditt täcke
vilar jag naken
Du kurar ihop dig
vänd mot mig
Det lyser av glädje
ur dina ögon
”Jag är kär i dig”
Du sa det
och mina revben
fanns inte mer
och det var varmt
Under ditt täcke
vilar jag naken
med bröstet öppnat
och hjärtat mitt
helt skyddslöst
På en gång sårbar
och fullkomligt lugn
Fångad av dig
spänner jag alla krafter
känner jag suget
av den våg som
sköljer över mig
14 februari,
tisdag
Åh gud vad jag älskar den flickan! Det finns inga ord för
det. Ändå tragglar jag vidare med mitt futtiga språk för att förlänga dåets
närvaro. Hon ringde mig för över en vecka sedan för att försäkra sig om att jag
var tillgänglig denna tisdagskväll. Jag undrade varför, men kunde inte komma på
något.
Halv sju anlände jag till hennes lilla lya, eller kärleksnäste som
hon brukar säga. Jag hade varit på ett seminarium och fått tag på Världsbankens
nya rapport om Kina, tre tjocka volymer, så i ena handen hade jag en full
attachéväska och i den andra två volymer som inte fick plats. Eftersom jag var
så överlastad hade som struntat i att köpa rosor, vilket jag ursäktade med att
jag redan sänt henne ett brev med en dikt och ett utdrag ur Höga Visan.
Hon hade en röd blus och hennes hår var extra vackert. Jag hade knappt
kommit över tröskeln förrän hon omfamnade och kysste mig. Hon höll på att
förbereda middagen och gav mig ett glas whisky att avnjuta medan jag väntade.
När allt var klart bjöd hon mig till bords och släckte
ljuset så att bara de levande ljusen brann. På det lilla köksbordet stod
italiensk pasta i tre olika färger, en gryta med köttfärsröra, crème fraiche
och en sallad med endiver. På bordet stod en flaska rödvin – ”Valentine”
förstås. Jag öppnade flaskan och fyllde glasen. Hon iakttog mig för att se om
jag förstod något, men det gjorde jag inte, så hon fick förklara vad Valentin
var för en dag. Full av beundran böjde jag mig fram och kysste henne.
“Penny, allting smakar fantastiskt. Du måste ha lagt ned
väldigt mycket tid på förberedelser,” sa jag efter att ätit en stund.
“Jag tycker att det är roligt att laga mat åt min Johan,
för han uppskattar verkligen mina ansträngningar.”
Vi åt och drack och satt sedan tysta och tittade på varandra
under en lång stund, men vår romantiska seans avbröts snart av kaffebryggarens
puttrande. Jag slog upp kaffet och vispade grädden till desserten som bestod av
en hjärtformad sachertårta som hon bakat kvällen innan.
När hungern var mättad var det lustens tur. Vi gick in
till sovrummet och kysstes medan vi klädde av varandra. Det gick fort och hon
ville ha in mig nästan med en gång, men jag retades och fokuserade mig på
hennes bröst. Min tunga dansade runt hennes vårtor som styvnade och när de
blivit riktigt hårda dök jag. Hon kippade efter andan.
”Jag älskar dig, Penny. Du är härlig, du är underbar,”
viskade jag i hennes öra.
”Du är underbar du också,” sa hon.
Det var Valentins dag och en underbar kväll, men det var trots allt tisdag och vi var förkylda bägge två, så jag sa godnatt till min kära och gick hem för att sova.
15 februari,
onsdag
Jag är brakförkyld och har feber, men jag är lycklig. Ringde henne och pratade en god stund. Hon var bättre i sin förkylning. Jag läste upp gårdagens avsnitt från min dagbok som hon gillade. Hon hade också fått mitt brev med dikten som hon tyckte var den finaste hittills. Vi pratade om lite av varje, men mest om kärlek. Hon berättade att det är skottår i år.
17 februari
”Jag älskar dig,” sa jag när vi kommit innanför dörren
efter att ha eskorterat henne hem och vi skulle skiljas åt för natten. Jag vet
att jag säger det ganska ofta numera, kanske lite väl ofta. Får inte bli
slentrian, men jag menar det, även när hon är osminkad. Jag har blivit djupt
fästad vid hennes person.
”Drömmer du inte om att rita ett spår i sanden, att
föreviga dig?”
”Nej,” svarade hon tveklöst.
Det förbryllade mig. Vill hon inte gå till eftervärlden? Vill
hon bara leva?
”Är det inte nog kanske,” sa hon, men lade till att man inte bara kan leva bara för sin egen generation, utan måste tänka på vad man lämnar efter till nästa generation.
*
Hon sjukskrev
sig idag eftersom hon var sämre i sin
förkylning. Hon ringde mig halv tio. Jag åkte hem till henne vid halvfyra på
eftermiddagen. På vägen köpte jag fem rosa tulpaner. Hon blev mycket glad över
dem. Vi åt risgrynsgröt och hon pratade om Märta Tikkanens bok Män kan inte våldtas.
Hon sa att den
gett henne en tankeställare. Den hade
fått henne att begrunda kvinnans situation. Det var uppenbart att hon funderat
en hel del på boken.
Sedan älskade vi.
Sedan duschade
vi.
Sedan åkte vi hem till mig och jag bjöd på våfflor, kaffe och glass.
20 februari, måndag
Vi träffades på Östgötagatan och promenerade sedan upp mot
klipphöjden bakom Katarina kyrka. Vi stod länge i den soliga kylan och njöt av
utsikten. Saltsjön låg klarblå och vi kunde räkna minst femtio vita svanar nere
vid Gamla Stan. Skärgårdsbåtar och djurgårdsfärjor gled ljudlöst över vattnet.
När vi senare handlade mat på Domus vid Slussen såg jag
att hon kollade priserna medan jag packade. Hon ville försäkra sig om att
kassörskan inte slog in fel belopp.
Idag behärskade jag mig och sa inte en enda gång att jag älskade henne, fast hon förstod det nog ändå.
21 februari
I går natt jobbade jag till efter två på morgonen på min
inledning om Anthony Downs bok An Economic
Theory of Democracy. Och idag jobbade jag 9.30-12.30 på tidningen, käkade lunch och åkte sedan in till
seminariet som började klockan tre. Mina förberedelser var klart otillräckliga.
Det visste jag förstås, men Fors hade sagt till mig att inte oroa mig. När jag
stod inför seminariet insåg jag med en gång att det var alltför mycket som bara
flöt omkring i min hjärna. Jag hade ingen enkel logisk struktur att linjera
upp, utan bara en grundstruktur. Jag begrep intuitivt Downs logiska modell för
det politiska systemet, men så fort jag avlägsnade mig från grundstrukturen dök
det upp en massa obehagliga komplikationer som bara växte och växte under den
timma jag snackade. Till slut var det som att de fyllde ut hela rummet, som
tack och lov bara bestod av mig, Fors och åtta doktorander. Mot slutet klippte
Fors av presentationen då det var uppenbart att jag kört fast.
Diskussionen efteråt blev dålig, men det var inte bara mitt fel. Några av doktoranderna ville helst prata om hur illa de tycker om modeller. De ställde frågor som om de ville spräcka den ballong jag blåst upp och den sprack när jag stod svarslös. Det kändes lindrigt talat pinsamt och jag kände mig som ett fån.
23 februari,
torsdag
Mamma berättade att hon funderar på att åka ner till Cotě d'Azur. Hon ville resa på egen hand för att finna sig själv. Hon ville återuppleva gamla platser och gamla minnen.
*
Läste en tredjedel av Anders Ehnmarks Arvskifte.
”Vänsterns klassiska misstag är att drömma om det nya styrelsesättet. Drömmen har överallt lett till mardröm. Radikalismens moderna fel, som Lenin gjorde så mycket för att uppamma, är att tro sig sitta inne med en politisk lösning, ett nytt system för folkstyrelse som låter den allmänna viljan komma till uttryck, till skillnad från den borgerliga demokratin som bara låter små grupper göra det. Den stora rousseauanska spekulationen om sådana system faller på att de ingenstans, efter många försök, visat sig vara något annat än despoti. Despoten finns f.ö. angiven redan i texterna, om man tittar noga efter, som subjekt, ett 'vi' som avgör vad som är klassens eller folkets vilja.” (Ehnmark, s 74–75)
”Vänsterns samhälleliga mål, rättvisa och jämlikhet, fordrar en extrem politisk pessimism, en Montesquieus maktförsvagningslära, för att inte slå över i sin motsats, ett nytt och värre klassamhälle.” (s 75)
Hans resonemang är sympatiskt, men han gör det lite för enkelt genom att helt enkelt dumpa Rousseau och bejaka Montesquieu. Hans kritik av liberalerna blir då att de är inkonsistenta om de inte samtidigt är anti-imperialister. I mitt tycke har han en naiv syn på demokratins möjligheter och en alltför optimistisk syn på staten. Kenneth Arrow visade redan med sitt ”impossibility theorem” att inte ens en perfekt demokrati kan göra alla nöjda. Den ger förstås en starkare feedback, men undanröjer inte makten själv. Strategiska beslut om övergripande samhällsåtgärder förutsätter en viss grad av Rousseaus volonté générale. Montesquieu var trots allt konservativ. I USA var det maktdelningen som länge blockerade de svartas rättigheter. (Franz Neumann: The Democratic and Authoritarian State, New York, 1955.)
25 februari, lördag
Jag anade att något var på gång när det ringde. Det var inte Klasse,
utan Arne. Hon var kylig och avmätt i telefon, men sa inget om mig. Jag gick på
toaletten medan hon diskade och tog en dusch efteråt. Sedan satte jag på mig
min pyjamas och lade mig i sängen. Hon kom också över, men var reserverad. Vi
pratade barndomsminnen ett tag, men sedan växlade hon ämne och sa att hon inte
var nöjd med mitt sätt att diska i onsdags. Hon fortsatte med att säga att hon
inte ville lämna sin lägenhet och sitt sätt att leva. Det var inte något svar
på en fråga, i varje fall inte från mig. Jag kände ett hot närma sig.
”Det oroar mig att du utgår ifrån att det ska bli vi två.
Du tar det som en självklarhet, men jag känner det inte som att jag har träffat
den stora kärleken. Jag tycker väldigt mycket om dig, och borde logiskt sett
vara lycklig, men det är inte vad mina känslor säger. Jag säger det bara för
att jag vill att du ska veta vad jag känner.”
Tystnad och
tunga andetag.
”Jag vill att du låter mig veta när du känner dig säker
på att det inte blir vi två. Då måste vi bryta, för jag vill inte bli lurad.
När jag går in i en relation så gör jag det med öppet hjärta, beredd att gå hur
långt som helst. Om du har ett förbehåll som säger att det inte kan bli vi, då
vill jag veta det,” sa jag
Hon smekte mig.
Jag låg på mage och funderade på att gå hem. Hennes smekningar
var plågsamt ömma och samtidigt avmätta. Hon ville visa värme och deltagande,
men inte hetsa upp mig. Jag behärskade mig, satte på mig kläderna och gick hem
utan bitterhet. Tacksam mot min älskade för hennes ärlighet, men ledsen över
att inte vara älskad.
Vad fan ska jag
göra nu?
Jag förstår henne. För mig är hon bra som hon är. Hon skulle kunna bli mor och maka. Bättre jobb och mer bildning skulle hon lätt kunna skaffa sig med tiden, men vad har jag att erbjuda förutom dikter och tulpaner? Jag är ett stort frågetecken. Vilken trygghet kan jag erbjuda? Jag förstår henne, men det faktum att jag förstår detta betyder inte att jag accepterar det faktum att hon inte älskar mig.
26 februari, söndag
Jag var hos
henne i natt. Vi hade träffats vid
tretiden på McDonalds vid Fridhemsplan. Hon märkte förstås min kyla, men jag
tänkte att eftersom hon velat kyla av mina känslor, så hade hon ingen rätt att
klaga. Jag var inte längre så förälskad, utan stolt och självständig.
Jag låg och läste i hennes säng medan hon lagade en
tonfisksallad. Som vanligt lade hon ner mycket energi på att göra maten god och
vacker att se på. I crème fraîchen låg ett litet nystan med groddar. Efteråt
kröp vi ner i sängen. Jag tog initiativet och visade min viljestyrka, vilket
hon gillade. Jag masserade och smekte och lät min tunga bada i hennes brunn.
Hon kved och njöt och smekte sig till orgasm medan jag såg på, varpå jag
trängde in i henne. Jag styrde självsäkert mina rörelser och när jag kände
stunden närma sig drog jag mig tillbaka ett ögonblick innan jag slutligen rände
mitt spjut djupt i hennes kropp. Hennes naglar klöste mina skulderblad. Det var
perfekt, starkt och skönt, långt bortom all rutin.
Var det aggressionen som stegrade njutningen?
27 februari, måndag
Vi gick igenom
resebroschyrerna igen och bestämde oss för
Kreta. Så läste hon min senaste dikt som hon sa sig gilla skarpt.
Träffad
Dina ord träffade,
trängde liksom
höghastighets-
ammunition
in i.... nej,
rätt igenom
mitt hjärta
Ingångs-
hålet
var litet
och fint
Jag skrek inte
hoppade inte till
Var bara
med ens
förintad
Jag var helt lugn
när du måttade,
var nästan naken
Du ville inte
skada
Bara döda
Hon undrade om det inte betydde något för mig att hon inte brydde sig om politik. Jag sa nej. Jag är själv inte längre så intresserad av politik, eller rättare sagt, min tro på politikens undergörande förmåga har avtagit med tiden.
*
Jag undrar om hon inte i grund och botten är en puritan. En social och ekonomisk puritanism, kombinerad med en djup sinnlighet. Och sinnligt blev slutet på vår kväll. Trots att vi inte planerat att älska så blev det så. Hon förförde mig och smekte sedan mitt hår. Också hittade hon ett par gråa hår. Först trodde jag det inte, men spegeln i badrummet var omutlig. Jag ryckte loss mitt första gråa hår.
28 februari,
tisdag
Jobbet på DN är i vissa stycken en parodi.
Betald
arbetstid: 40 timmar per vecka.
Normal tid på jobbet: 30 timmar.
Arbetstid på jobbet: 20 timmar.
Effektiv arbetstid: 15 timmar.
29 februari,
onsdag
Jag var ett
lejon och hon en lejoninna. Senare sa hon att hon aldrig känt sig så uppskattad som av mig. Vad är det jag ser hos
henne? Är det hennes inre värme och att hon tar emot mig så fint? Det finns
vackrare flickor, men så mycket betyder inte det yttre. Hon är stilig, lång och
fager. Jag gillar att hon är smal, utan att för den skull vara formlös. Jag
vill ha en vacker flicka och hon är vacker, men dessutom en förtjusande
människa, ömsint och sensuell, klok och intelligent. Hon slukar med aptit de
böcker och tidningar jag lånar henne. När vi någon gång diskuterar politik är
hon relativt öppen, men blir snabbt trött när jag kommer upp i varv.
Fast det är kanske ett sundhetstecken!
1 mars, torsdag
Svårt att sova. Orolig för att inte få vikariatet som
reporter i sommar. Kanske inte ens ett jobb på utlandsredaktionen.
Gråa hår dessutom.
Jag har slutat läsa vänstertidningar, men inte gett upp om världen. Jag
bryr mig om mänskligheten, men min politiska övertygelse har svalnat.
Vad göra åt Beirut? Åt Iran-Irak? Åt Afghanistan?
2 mars, fredag
Hon var nedstämd när jag ringde. Hon brottas också med att hitta ett
jobb där hon trivs. Det är trist att inse att marknaden efterfrågar andra
kunskaper än dem man har.
Hon lät så skör och bräcklig att jag föreslog att vi skulle gå på bio (trots att jag inte hade tid!) Väl hemkommen sa mamma att Larry på Aftonbladet ringt och sökt mig angående jobb. Herregud! Vilken skön känsla. Han ringde igen vid niotiden och lät mycket trevlig, men det var i första hand en redigerare de behövde. Vi ska träffas på måndag.
4 mars, söndag
Hon berättade att hennes mor tyckte det var bra att jag börjat
jobba. Tycker det är lättsinnigt av en karl på 30 att ”studera.”
Ibland undrar
jag hur länge mina
känslor ska hålla i sig. Det undrar hon också. Eller rättare sagt, det oroar
henne. Kan hon lita på mig? Hon är i stort behov av att kunna lita på någon. I
fredags kväll firade vi tre månader.
Vi åt middag på restaurang Vita Bergen på Folkungagatan och
åkte sedan hem till henne. Den första gången var bra. Den andra gången drog ut
på tiden och blev alltmer ansträngande och frustrerande. Mina tankar löpte fram
och tillbaka mellan fantasier om min flicka och andra flickor. Jo, det kändes
lite besvärande att tänka på andra samtidigt som jag älskade med Penny, men det
var ju bara fantasier. Så småningom kom en andra orgasm som rullade iland med
en våldsam kraft. Hon sa efteråt att hon var rädd för att jag led eftersom det
lät som om jag plågades, men jag led inte. Det var bara så skönt att det gjorde
ont och jag ville gråta, men det gjorde inte mer ont än att gråten blev en suck
och snyftning.
Jag var så lycklig.
5 mars, måndag
Jag var inne på Aftonbladet för en anställningsintervju. De vill ha mig som redigerare tre månader. 31 timmars arbetsvecka och 11 000 kr per månad i lön. Besked senast på onsdag.
6 mars, tisdag
Det gick trögt att komma i gång i morse eftersom jag var bakfull,
men jag skärpte mig och gick upp till ekonomiredaktionen för att höra mig för
om jobb. Ottendal var där och han var som vanligt skämtsam och bullrande. Jo,
jag låg bra till, sa han. Det var 90 sökanden till de två platserna på
ekonomiredaktionen och jag låg bra till, men han kunde inte ge mig besked
förrän på fredag.
7 mars, onsdag
Jag pratade med
Ljungberg, som ville förlänga mitt
vikariat och jag gick med på att fortsätta tills vi åker till Kreta i april. I
maj vill nattredaktionen ha mig och i sommar kanske det blir
ekonomiredaktionen. Ljungberg sa att han pratat med Ottendal om mig och då
”talat för varan.”
Min kollega Bervald var sjuk idag, så jag fick arbeta ensam. Han sa att han troligen inte skulle komma i morgon, men jag misstänker att han kommer in, eftersom han är rädd för att det ska se ut som att en man klarar att göra hela bilagan.
9 mars
Döden var kanske som en gammal vän till pappa, någon han hade mött av och till. Jag har inget direkt minne av att han var rädd för döden. Inte inför den stora operationen 1973, då den konstgjorda klaffen sattes in. Det han led av, var den påtvingade kraftlösheten, begränsningen av sin skaparförmåga. Han led av de ständiga krämporna, av att vakna sjöblöt mitt i natten för att hjärtat krånglade. Han led av att veta att varje förkylning eller influensa kunde ta livet av honom. Han skötte sin hälsa minutiöst noga och kontrollerade sockerhalten varenda dag. Han tog dussintals tabletter och droppar mot grå starr. Han var inte rädd för döden, men han ville leva och om det inte gick att få vara frisk ville han i varje fall må relativt bra. Det gjorde han när han kunde arbeta, när det var varmt och solen sken. Med värmen kom krafterna och smärtan drevs för tillfället på flykten.
*
Bervald var sjuk
idag också, så det blev
en ganska jobbig dag, men inte värre än att jag slutade klockan tre. Gick upp
till Ottendal efter lunch. Han såg lite bekymrad ut.
”Nej, jag kan inte ge dig besked idag. Det var flera
kvalificerade sökande än vi väntade oss och det kommer att ta tid att gå igenom
dem alla,” sa han.
”Jag trodde att jag låg ganska bra till,” sa jag
”Ja, du ligger i varje fall inte i nej-bunten,” garvade
han.
Jag höll god min.
12 mars, måndag
”Jag har pratat med Ottendal och han sa att han hade en
tre-fyra som låg före i kön.”
Det var Ljungberg som pratade. Jag var inte förvånad, men förstås ledsen. Jag hade sökt upp honom för att kunna lämna besked till Aftonbladet.
13 mars
De senaste två dagarna har jag känt saknad efter pappa. Jag fick lust att ringa honom från jobbet....
14 mars
Uppsnappade att en av praktikanterna från journalisthögskolan fick vikariatet på ekonomiredaktionen. Det var ett personligt nederlag. Att återigen bli avvisad efter att ha blottat min svaghet genom att säga ”jag vill.” Går från besvikelse till besvikelse. Långt ner i magen gråter jag. Känner mig svag och värdelös. Kommer hon att tröttna på mig?
15 mars
Livet är en samling ärr
skrivna i hjärtats väggar
För varje nytt nederlag
varje ny missräkning
blöder ditt hjärta
Och varje blödning
lämnar en förhårdnad,
en linje av stelnad hud
Varje nytt ärr
gör dig mindre rörlig,
mer försiktig
Det ena läggs
till det andra
medan du lever
ditt enda liv
Ditt hjärta
rör sig alltmer ogärna
blir alltmer fegt
Du mognar
blir äldre
Du dör
ärr för ärr
Så en dag
dör du.
*
Vi lever i förlorarnas värld. Man ser i folks minspel, i deras små ansiktsryckningar, att de förlorat.
*
Jag struntade i journalistklubbens fest. Inte för att jag inte fått jobbet, utan därför att jag inte orkade. Det var en jäktig dag på jobbet och jag fick jobba över till halv sju. De andra gick mellan fyra och fem. Själv satt jag och redigerade en intervju med Robert Rauschenberg och den drog ut på tiden. Och eftersom jag inte hade någon lust att träffa flera kollegor denna dag stack jag till Stadsbiblioteket och lånade ett par böcker efter jobbet. Åkte sedan hem och läste Amartya Sen.
19 mars
Mamma klagar emellanåt över att hon är deprimerad. Det hon saknar är pappas omtanke och vänlighet, liksom någon att ge samma sak tillbaka till. Oss ”barn” älskar hon förstås, men vi kan inte fylla upp tomrummet.
21 mars
Skrivit kontrakt med DN. Börjar på nattredaktionen 3 maj. Får 10 500 kr per månad.
Hennes läppar som persikor. Vi kysstes, men älskade inte, utan kelade. Sedan låg vi i hennes säng och läste T.S. Eliot.
26 mars, måndag
Jag har varit
hos henne och åter tagit mig
upp ur ravinen till ljusare regioner. När jag ringde henne i morse lät det som
vi inte skulle ses förrän på kvällen, eftersom hon skulle göra ett pliktbesök
hos en väninna. När jag ringde vid ettiden sa hon att hon hade bakat en kaka
och frågade när jag tänkte komma över.
”Kom nu,” sa hon och jag kom.
*
Jag fick ett
reklamerbjudande från Warner Bros
om att köpa två biobiljetter till priset av en, så vi gick på Astoria och såg
den nya filmen Människor emellan. Bra story, bra
skådespelare, bra filmning och bra musik. Den handlade om
ett gäng amerikanska 1960-talsradikaler som träffades i samband med en
begravning av en centralgestalt från gängets tid vid college. Alex hade tagit
livet av sig och hans död tvingade de övriga att konfrontera sig med sina forna
ideal och ambitioner. Det är radikalismen som på 1980-talet rannsakar sig själv.
Vi har samma
trend i Sverige där Fria
Proteatern, Mikael Segerström med flera granskar sina förlorade illusioner.
Efter filmen åkte vi hem till hennes våning och slog oss ner skavfötters i
hennes säng. Hon läste Expressen och jag funderade på om hon var upplagd för
att älska, eller om jag skulle få åka hem utan kärlek, men det blev kärlek och
kyssar.
Mental healing!
1 april, söndag
”Är det inte svårt att leva i ett annat land,” frågade
jag medan vi satt i köket och åt avocados med räkor och currysås.
”Jo, det är svårt om det händer stora saker, med föräldrarna och så. Om jag hade barn skulle jag vilja bo nära mamma, men annars är jag inte speciellt bunden vid England. Det finns bättre möjligheter här. Hemma är det är så rörigt med arbetslöshet och strejker.”
*
Jag är trött, trött och lycklig, eftersom jag har Penny. Men jag sörjer pappa. På sätt och vis sörjer jag även Cecilia. Det var en lång tid vi var tillsammans.
*
Trodde inte att jag skulle kunna bli mer kär, men så blev det. Jag funderar på att fria.
4 april
”Jag önskar att jag kunde säga att jag älskar dig helt
och fullt,” sa hon just som vi skulle börja älska.
”Är det något på gång? Vill du bli fri igen?”
”Nej, men jag är ledsen över att jag inte kan ge tillbaka tillräckligt.”
5 april
”Var är farfar,” utbrast Tom när vi firande Georgs
födelsedag. Det var väl det att vi alla var där som fick honom att tänka på
farfars frånvaro.
”Farfar är i himlen, han har rest långt, långt bort,”
blev svaret och något sa honom att det inte hjälpte att tjata. Farfar skulle
inte komma tillbaka.
Döden gör så ont i de efterlevande. Den är ett knippe känslosträngar som klippts av. För mamma måste varje kväll hon sitter ensam framför TV:n kännas svår.
9 april, måndag
”För Xenofanes fanns det bara en enda gud, ett gudomligt väsen som inte hade någon likhet med människan och som alltid var närvarande överallt. Ingen människa hade sett Gud och ingen människa skulle någonsin få veta något om Gud, det skulle aldrig finnas någon slutlig kunskap om de yttersta tingen, bara olika människors åsikter.”
(Hans Furuhagen,
Grekernas värld, 1982, s 165–166)
Ett försök att vara normal är den tredje delen av en roman med arbetstiteln Skiftande passioner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar