Debatten mellan Hillary och Barack

Det var en vänlig och artig debatt. Två väldigt intelligenta och på det hela taget sympatiska kandidater. Hillary är supersmart, väl påläst och erfaren, men det är många med mig som har svårt för tanken på att ha clintoniterna tillbaks i Vita Huset.

New York Times hade en story idag om Clintons resor till Kazakhstan, där han verkar ha kombinerat välgörenhet med lobbying för tvivelaktiga affärsintressen. Det är samme Bill Clinton som är så lysande när han talar om hur vi ska göra gott.

Det sades under Monica Lewinsky-affären att han hade förmågan att isolera frågor och stoppa in dem i mentala fack, men frågan är om det inte kan vara på samma sätt med hans övriga verksamhet. Hans försvar för sin affär med Monica var ”because I could”. Vad om det är samma sak med hans övriga affärer? Jag gillar både Bill och Hillary, eller rättare sagt jag gillar en sida av dem, men sedan finns det den andra sidan, den dunkla, tveksamma, makthungern...

Barack Obamas styrka är att han ger ett så helgjutet intryck, att han verkar så genuin, att han verkar mindre intresserad av makten än vad man kan göra med den.

Hans Sandberg

En washingtonolog tittar på Bush:s State of the Union

På den tid Ryssland kallades Sovjetunionen fanns det en grupp experter i USA som försökte utröna vad som pågick bakom Kremls murar. Och eftersom de ryska ledarna till och med var mer tillknäppta än den relativt läckagefria Bush-regeringen, så fick kremlologerna som de kallades, ofta nöja sig med att titta på bilder och filmer av podiet vid paraderna på Röda Torget. Vem stod bredvid vem? Hade ordningen ändrats sen sist? Hur kraftfullt vinkar Bresjnev med handen? Har han Parkinsons, eller är det ryska snuvan?

Jag kände mig nästan som en kremlolog igår när jag tittade på president George W Bush:s sista State of the Union. Skulle Nancy Pelosi applådera när han likt storfiskaren skroderade om hur stora de fula fiskarna var som han fångat i Irak, eller om vikten av att hålla nere skattetrycket på de rika? Och hur ska man tolka det faktum att John Dingell, den demokratiske chefen för the House Energy and Commerce Committee sov medan Bush pratade om USA:s energiframtid? Vicepresidenten Dick Cheney såg ovanligt pigg och glad ut – ny pacemaker? – och kunde nästan inte vänta på att få studsa upp i stående ovationer så fort Bush adresserade nya och gamla problem som lämpade sig för militära lösningar.

Och sedan har vi de kollektiva rörelserna i salen.... (fast det är en show utan cheerleaders). Ju mer åt höger talet drev, desto tätare kom de stående ovationerna från den republikanska halvan av de två kamrarnas gemensamma session, men demokraterna var uppe och studsade de med, för ingen vill synas vara sur och negativ. Särskilt noga var demokraterna att applådera och resa sig så fort det var något som hade med stöd för krigsmakten att göra. Gud förbjude att folk (väljarna) får för sig att man är opatriotisk!

Det är ett lätt irriterande och smått löjligt spektakel, men det finns ett annat sätt att se på saken. Artigheten och de ceremoniella applåderna erbjuder ett civiliserat och formaliserat sätt att uttrycka politiska åsikter. Ceremonierna reglerar passionerna och nog får man säga att det är bättre att de förtroendevalda verkar lite löjliga än att de går lös på varandra med käppar.
Sånt har faktiskt hänt.

Det de gör i parlamentet är samma sak vi gör med våra grannar och arbetskamrater. Oavsett om vi gillar dem eller inte, oavsett om vi delar deras politiska åsikter eller inte, så är vi artiga och belevade. Vi skakar hand och säger hej. Den dag de pucklar på varandra i kongressen ökar risken att grannsämjan försämras, vilket på sikt kan leda till kaos och terror. Vi behöver ceremonierna i det publika livet för att tämja passionerna.

Det är irriterande, men man kan ju alltid skälla på teven! Den svarar inte.

Dessutom, man kan alltid trösta sig med att titta på Keith Olbermann eller läsa ledaren i New York Times till morgonkaffet:

Six years ago, President Bush began his State of the Union address with two powerful sentences: “As we gather tonight, our nation is at war, our economy is in recession, and the civilized world faces unprecedented dangers. Yet the state of our union has never been stronger.”

Monday night, after six years of promises unkept or insincerely made and blunders of historic proportions, the United States is now fighting two wars, the economy is veering toward recession and the civilized world still faces horrifying dangers — and it has far less sympathy and respect for the United States.

The nation is splintered over the war in Iraq, cleaved by ruthless partisan politics, bubbling with economic fear and mired in debate over virtually all of the issues Mr. Bush faced in 2002. And the best Mr. Bush could offer was a call to individual empowerment — a noble idea, but in Mr. Bush’s hands just another excuse to abdicate government responsibility.

(Editorial , New York Times January 29, 2008)

Hans Sandberg

Börsraset i världen - sista spiken i Bush kista

I USA är börserna stängda eftersom det är Martin Luther King Jr. Day, men i resten av världen är de öppna och i fullt ras. Det verkar som att kapitalismens trognaste följeslagare förlorat tron på USA:s ledarskap och inte bara på det politiska och militära området, utan även det ekonomiska.

George W. Bush Jr., vann ett val han inte vann på en politik han aldrig deklarerade. Kampanjmakarna sålde honom som en hyvens karl som det var roligare att ta en öl med än den där tråkmånsen Al Gore Jr., som tjatade om miljön och växthuseffekten...

När högsta domstolen - där korrupta och obskyra domare tillsatta av Reagan och pappa George Herbert Walker Bush trängde ut de hederliga och sansade - serverade unge Bush den oförtjänta segern på ett silverfat flinade han och förklarade att han gav faan i palestinierna liksom världen i övrigt. Och Kyoto-protokollet skulle minsann inte få påverka den slösaktiga amerikanska livsstilen.

Jag skiter i världen och fokuserar mig istället på saker som att sänka skatterna för de rika, undergräva vetenskapens ställning i skolorna (Darwins teorier var ju bara teorier och vad är det förresten för fel på Skapelseläran?) liksom i samhället i övrigt (glöm det där med stamcellforskning!).

Så höll det på till den dittills relativt obskyre fundamentalistiske terroristen Osama bin Laden genomförde vad som mycket väl kan visa sig vara århundradets främsta och blodigaste politiska PR-kupp (vilket är imponerande med tanke på att världen bara var inne på andra året av århundrandet). Då svängde han på cowboyklacken och började i hemlighet koka ihop planer på att ockupera Irak medan han poserade som om han bara var ute för att straffa Osama och talibanerna.

Kriget kom och blev dyrare och blodigare än någon räknat med, men det hindrade inte de politiska/ekonomiska fundamentalisterna i Vita Huset från att predika fortsatta skattesänkningar och underblåsa den ena bubblan efter den andra genom att skjuta kostnaderna på kommande generationer. Det funkade alldeles utmärkt politiskt, men inte ens den enorma bubblan på bostadssektorn kunde fortsätta svälla för evigt.

Investeringsbubblor handlar till syvende og sidst om förtroende och så länge administrationen kunde få sina trogna och Wall Street att tro att allt skulle ordna sig om vi bara fick göra skattesänkningarna för de rika permanenta. Fast det allt dyrare kriget i Irak slök allt större resurser vilket snabbt undergrävde folkets förtroende, samtidigt som bristen på intelligent reglering och vägledning av finansmarknaden öppnade för förra sommarens sub-prime kris, vilken kanske inte var så allvarlig i absoluta tal, men signalerade djupa strukturella problem för det internationella finansiella systemet, problem som uppenbarligen inte skulle kunna lösas av Bush-regeringen.

Demokraternas seger i mellanvalet hösten 2006 visade också att republikanernas politiska momentum var brutet och att demokraterna skulle komma att ta över politiken och ekonomin. De skulle få ärva en ekonomi som körts i botten av Bush-administrationen och det kommer att svida ont när den nya regeringen ska försöka balansera ekonomin och styra över resurser dit där de behövs istället för att göda den procent av befolkningen som frodats under dagens ekonomiska politik.

Det pågående börsraset är en global misstroendeförklaring, men inte mot globalisering och internationell handel, utan mot den ansvarslösa och korrupta politik som för alltid kommer att förknippas med George W. Bush's namn.

Sista spiken är på väg in...

Hans Sandberg

Obama nostalgisk för Reagan....

Barack Obama har en enorm personlig dragningskraft, men det är svårt att placera honom på den politiska skalan, annat än att han står till höger om John Edwards och kanske till och med till höger om Hillary Clinton, åtminstone när det gäller inrikespolitiken. Han senaste utttalande om Ronald Reagan kommer knappast vinna honom några vänner på vänsterkanten, men det var kanske heller inte meningen.

Man må tycka vad man vill om Ronald Reagan, men en sak kommer man inte förbi och det är att han varit otroligt populär, nästan oavsett vad han tyckte, tänkte och gjorde. Så här i efterhand kan man säga att han och Bill Clinton hade samma förmåga att förföra de breda lagren. Och det är nog mot den bakgrunden man ska tolka Barack Obamas intervju för Nevada-tidningen Reno Gazett-Journal:

"Jag tror att Ronald Reagan förändrade den riktning i vilken Amerika färdades på ett sätt som Bill Clinton inte gjorde. Hut förde oss in på en fundamentalt annorlunda kurs eftersom landet var redo för det. Jag tror att de tyckte att vi pga av alla överdrifter under 1960- och 1970-talet och regeringens tillväxt, samtidigt som man inte hade någon känsla av att någon tog ansvar för hur den fungerade. Jag tror att folk, han tog helt enkelt tag i de känslor folk redan hade, vilket var att vi ville ha klarhet och optimism, att vi ville återvända till den där känslan av dynamik och entreprenörskap som vi hade saknat."

John Edwards kontrade, enligt Shailagh Murrays kampanjblog på Washington Posts webbsajt, med att påminna om ”vad Ronald Reagan gjorde mot det Amerikanska folket, mot medelklassen och det arbetande folket”. Och det är sant att han attackerade facken och talade hårt om nedskärningar och supply-side economics, men när det kom till kritan kunde den gamle fackföreningsledaren (okej, det var skådespelarfacket i Hollywood, men ändå) inte fullfölja utbudsekonomernas dogmatik hela vägen ut, vilket resulterade i en mer traditionell keynesiansk ekonomisk boost och växande underskott.

Från konservativt håll lyfter man gärna fram Reagans avreglering och skattesänkningar som bevis för vad som händer om man bra släpper företagarna loss, men det är en naiv historieskrivning som inte har mycket med verkligheten att göra.

Det är sant att Reagan på det politiska planet förmådde projicera en vision (ofta med apokalyptiska övertoner och tala om onda imperier!) som fick många amerikaner att känna sig stolta igen efter att ha genomlevt Watergate-skandalen och den långa och förnedrande ambassadockupationen i Teheran. Men det var inte ett gäng entreprenörer som ensamma skapade datarevolutionen, utan den hade grundlagts för länge sedan genom en kombination av federala, militära och monopolistiska långsiktiga FoU-satsningar.

Den som vill läsa mer om hur det gick till kan läsa Kenneth Flamms två böcker Targeting the Computer och Creating the Computer, bägge utgivnna av Brookings Institute 1987 respektive 1988.

Till detta ska man sedan, som Barry C. Lynn sa när jag intervjuade honom 10 juni 2007, den aggressiva antitrustpolitiken, som urvatttnades av först Reagan och sedan Bush I och Bush II.

Barry Lynn är expert på globala industrisystem vid tankesmedjan New America Foundation i Washington DC och författare till boken End of the Line: The Rise and Coming Fall of the Global Corporation (Doubleday, 2005).

Jag frågade honom om det inte trots allt var så att dataindustrin 1981 dominerades av IBM och det man då kallade the BUNCH (IBMs rivaler Burroughs, UNICAC, NCR, Control Data och Honeywell). Det verkade som att förändringen kom med Reagan.
-Nej, det var pga av antitrustpolitiken. Varifrån kom Microsoft och Intel? De kom pga antitruståtalet mot IBM, men vi har sedan varit dåliga på att hantera antitrustpolitiken, vilket ledde till Intels och Microsofts dominans.

Så PC-revolutionen berodde inte på Reagans avreglering?
-Nej. Alfred Chandler härledde 2001 i en av sina sista böcker - Inventing the Electronic Century den revolutionära utvecklingen på 1980- och 1990-talet till åtgärder som antitrust-myndigheterna vidtagit på 1950-talet. Då hade vi teknikmonopol som AT&T, RCA; IBM och Xerox. Myndigheterna hotade att bryta upp AT&T och tvingade dem att licensera sin teknik gratis. Det ledde till att tiotusentals teknologier kom ut på marknaden och det gratis eller för en mindre licensavgift.
-Hela den japanska explosionen på TV-sidan byggde på RCA-teknik, teknologier som läckt ut pga antitrustpolitiken. Det stämmer att storföretagen kan blockera utvecklingen om de bara sitter på tekniken, men den revolution som kom på 1980- och 19990-talet hade inget att göra med vare sig Reagan eller Clinton, utan med förändringar som tog plats på 1950- och 1970-talet, sa Barry Lynn.

Så varför lyfter Obama fram Reagan? Därför att Reagan lockade över många demokrater till den republikanska sidan och att många amerikaner minns honom med värme. Och även historikerna har väl mildrat sitt omdöme om Reagan alltefter som tiden gått och fler aspekter av honom kommit i dagens ljus. Dessutom: Många republikaner knyter an till Reagan som ett sätt att arbeta sig ur den djupa slagskugga som kastats av George W. Bushs politik. I det läget kanske det kan vara ett smart drag att hålla ut en hand till Reagan-demokrater och desiullussionerade republikaner.

Du kan läsa mer av min intervju med Barry Lynn på Realtid.se

Hans Sandberg

Svensk-iransk expert om Bush resa till Mellanöstern

President Bush är i Mellanöstern och vi har fått rapporter om iranska patrullbåtar som mobbar amerikanska krigsfartyg. Den som vill följa med i händelserna i Mellanöstern och i synnerhet när det gäller Iran bör lyssna på svensk-iraniern Trita Parsi. Han är sansad, extremt initierad och deltar ofta i expertpaneler på PBS, CNN och andra medier.

Så här kommentar han Bush resa:

“President Bush’s Middle East tour - aimed at shoring up regional support for the policy of isolating Iran - was preceded by a curious naval incident in the Persian Gulf Sunday. Several Iranian vessels reportedly harassed and threatened three US Naval ships in the narrow waters of the Strait of Hormuz. The White House has quietly indicated that the incident sheds light on the threat Iran poses to the region, which in turn will lend strength to Bush’s message that greater efforts must be made to contain the mullahs in Tehran.

But much indicates that regional states have lost faith in the Bush Administration’s ability to sustain its isolation policy and have consequently embarked on their own diplomatic mission with Tehran.

Consequently, the naval incident may in fact undermine Bush’s visit. The read of regional players may be that the most dangerous source of tension is the current state of no-war no-peace between the U.S. and Iran, which has created an atmosphere in which incidents at sea -- whether intentional or accidental -- can escalate into full-fledged wars with unpredictable regional repercussions. This may reinforce the belief that US-Iran tensions and the policy of isolating Iran in and of themselves pose a greater risk to regional stability than Iran’s willingness and ability to wreck havoc. As a result, instead of making the Arabs more receptive to America’s strategy, the naval episode may prompt them to greet President Bush's message with even greater skepticism.”

Trita Parsi är också författare till den uppmärksammade boken Treacherous Alliance - The Secret Dealings of Iran, Israel and the United States (Yale University Press, 2007.) 

Trita Parsi är född i Iran, men uppväxt i Sverige. Han har en mastersexamen i internationella 
relationer från Uppsala universitet och en annan masters i ekonomi från Handelshögskolan i Stockholm, plus en doktorsavhandling i internationella relationer från Johns Hopkins Universitys School of Advanced International Studies. Temat för doktorsavhandlingen var relationerna mellan Israel och Iran. Han är president för lobbygruppen National Iranian American Council.

Han har också arbetat för den permanenta svenska FN-delegationen till FN och ansvarade då för frågor som hade med Afghanistan, Tadjikistan och Västra Sahara. Han har också arbetat med frågor om mänskliga rättigheter i Iran, Afghanistan, Myanmar och Iraq.

Trita Parsis webbsajt.

Vad låg bakom tårarna?

Hillary Clinton vann en mycket knapp seger i primärvalet i New Hampshire och hennes chanser att bli demokraternas presidentkandidat ser plötsligt riktigt bra ut. Men så är det i amerikansk politik. Det blir aldrig tråkigt!

Så här efteråt är det inte utan att man undrar om hennes vattniga ögon i måndags var planerade.... det funkade ju så perfekt att man anar makens slughet i kulissen. Inte så att hennes känslor var oäkta, utan bara det faktum att hon släppte ut dem ett par sekunder, att hon tog risken och visade sin svaghet. ”Jag fann min röst” i New Hampshire, sa hon i segertalet. Det är möjligt, men det är lika möjligt att hon lärt sig ett nytt trick.
Ska Hillarys tårar visa sig lika mäktiga som Oprahs omfamning av Obama? Det verkade så av New Hampshire att döma.

Maureen Dowd, en av mina favoritkrönikörer i New York Times, var inte särskilt imponerad av Hillarys uppvisning på cafeet i måndags:

“There was a poignancy about the moment, seeing Hillary crack with exhaustion from decades of yearning to be the principal rather than the plus-one. But there was a whiff of Nixonian self-pity about her choking up. What was moving her so deeply was her recognition that the country was failing to grasp how much it needs her. In a weirdly narcissistic way, she was crying for us. But it was grimly typical of her that what finally made her break down was the prospect of losing.” (NYT 9 januari 2008)

Det gäller att se bakom tårarna…

Hans Sandberg

Så hon är inte en Vulcan, men räcker det mot Obama?

Herregud, hon är ju en människa trots allt! Det var någonting åt det hållet jag kände när jag såg bilden på Hillary Clinton på omslaget av New York Times i morse. ”Senator Hillary Clinton became emotional on Monday at an event in Portsmouth, N.H.” löd bildtexten.

Hillarys våta ögon – ingen ville gå så långt som att säga att hon gråtit framför kameran – var den stora nyheten igårkväll och toppade ettan på New York Times. Och däri ligger väl hennes problem. Hon har haft det problem Al Gore Jr., fram till och med valrörelsen 2000. Hon har framstått som en politiker som vill göra gott, men inte verkar ha några känslor. Det är en synd som män kan leva och vinna med (Al Gore Jr., vann när allt kommer omkring majoriteten av rösterna i valet 2000), men det är svårare för en kvinna, vilket i mina ögon är det viktigaste skälet till att så många är så tveksamma inför Hillary Clinton trots hennes i många stycken (dock inte när det gäller Irak och Iran) progressiva politik. Inte ens Bill Clinton har kunnat kompensera för hennes publika kylighet.

Så fick hon – efter det så betydelsemättade nederlaget i Iowa och på tröskeln till ett hotande nederlag i New Hampshire – en fråga från en kvinna i publiken som gick rakt in. "Hur känns det för dig personligen?" löd den sympatiska frågan och det var som att den spräckte isen.
”Det är inte sånt jag tänker på, för jag tänker på vad jag kan göra för andra människor. Jag har ägnat hela mitt liv åt att hjälpa andra; jag är i hög grad inriktad på andra. Det är kanske därför folk inte förstår mig i den politiska världen,” sa hon till New York Times.

Det låter sant och uppriktigt och det är nog där vi har roten till hennes svårighet att vinna väljarnas hjärtan. Politik i TV- och webåldern förutsätter att man kan skapa emotionell kontakt med väljarna. Bush var duktig på det, vilket hjälpte honom år 2000 och i att slå Kerry i valet 2004. Clinton var en mästare.

Men om den nästan tårögda Hillary framstod som mänsklig, så kan man fråga sig om det kommer att hjälpa eller skada henne. Jag tror att det beror på ett par olika saker. Om det utrikespolitiska läget skärps under tiden fram till valet kan det skada henne. Det kan tolkas som en svaghet, att hon inte har ”what it takes”. Män är förmodligen mer benägna att tolka tårar och andra mänskliga sidor hos en politiker som en svaghet, medan kvinnliga väljare nog är mer benägna att se hennes sårbarhet som ett skält till att de vill ha en kvinna som president. De vill ha raka motsatsen till Bush, Cheney, Rumsfeld och de andra macho-pojkarna.

Men om de vattniga ögonen kan ge Hillarys valkampanj en välkommen värme och öppenhet, så hjälper den henne knappast mot Barack Obama. Hans kampanj framstår som fräsch, öppen och uppriktig, medan Hillarys kampanj är alltför professionell, alltför välregisserad, alltför beräknande. Folk gillar inte sånt. Frågan är om någon ny taktik eller ny kampanjledning kan komma till rätta med den saken. Det är som att hon behöver ömsa skinn. Hon måste på kort tid klara samma transformation och personliga metamorfos som det tog Al Gore Jr., ett par år att genomgå efter att Högsta Domstolens orättfärdiga utslag efter valet 2000.

Hans Sandberg

Sony visar 27-tums OLED-TV på CES i Las Vegas

(Uppdaterad och korrigerad 8 januari).

Hör du till dem som nyligen installerat en ny jättelik LCD-TV i vardagsrummet, familjerummet eller byggt en biograf i källaren för att få plats med 30-40 eller fan-vet-hur många tummare? Du kan isåfall fortsätta njuta av den som TV, men som statussymbol har den redan börjat naggas i kanten av nästa generations teknik – OLED. 

Bakom den märkliga förkortningen står Organic Light Emotting Diods, dvs lysdioder gjorda av organiskt material. Poängen med denna teknik är att den är att den levererar mycket högre bildkvalitet och dessutom är energisnålare. Till skillnad mot vanliga LCD-skärmar som endera använder reflekterat ljus eller en ljuskälla bakom skärmen är det har OLED’s organiska material som står för ljuset, vilket gör det möjligt att nå radikalt högre kontrast.

OLED-tekniken är ingalunda ny, den har bl a dykt upp i en del mobiltelefoner, men det har varit svårt att bygga större skärmar. Sony Electronics visade en prototyp till en 13-tummare för 7 år sedan och släppte i december sin första kommersiella OLED-TV - XEL-1. Den var på 11 tum, men på den stora teknikshowen CES i Las Vegas visade de 7 januari upp en prototyp till en 27-tums OLED-TV. 
(CNET's reporter Michael Kanellos skriver dock att Sony visade upp en 27-tums prototyp på CES 2007 vilket indikerar att de har problem med att gå upp i storlek. Samsung tycks vara på väg att gå om Sony här eftersom de visar en 31-tums prototyp och ska ha än större OLED-skärmar på gång.)

OLED-tekniken gör det möjligt att ”trycka” skärmar i en process som liknar den tryckerier använder, vilket på sikt kan leda till mycket billigare skärmar. Det går också att göra böjbara skärmar som man kan rulla ihop! Det finns emellertid betydande tekniska svårigheter med att tillverka större OLED-skärmar.

Jag skrev redan 2001 ett reportage om företaget Universal Display Corporation (UDC) i Princeton, New Jersey. De hör till pionjärerna inom OLED-tekniken och samarbetar bl a med Sony.

Läs reportaget här.

En alternativ och potentiellt ännu mer revolutionerande teknik kommer från texasföretaget Uni-Pixel. Jag rapporterade om dem i Realtid.se 2006. 

Läs rapporten om Uni-Pixel här. 

Hans Sandberg

Trollbäck trollbinder Manhattan

Jakob Trollbäck och hans kreativa reklambyrå Trollbäck + Company är ett hett namn i New York trots att han så svenskt lågmäld att man undrar hur en så cool kille kan få det att slå gnistor någonstans. Jag träffade honom för första gången för två och ett halvt år sedan när jag jobbade på ett tema för tidningen Currents om svenska reklamare i USA. Det som slog mig då var hur jordnära och praktisk han var och det intrycket stod sig när jag träffade honom igen för några veckor sedan. Och jag tror att det är denna hans flärdfria väsen som gör att han kan se rätt igenom all B.S. som branschen är så full av. Ett besök på Trollbäck + Companys kontor är en befriande motbild till den mode- & reklamvärld som vi mötte i The Devil Wears Prada.

Gå till Realtid.se för att läsa min senaste intervju med Jakob Trollbäck.

Min intervju med Jakob Trollbäck för Currents magazine kan du läsa här.


Jakob Trollbäck på spaning i New York.

Hjärtan klappar för Obama - Klockan klämtar för Billary

Bill Clinton har all den förförande charm som klipska Hillary saknar, men inte ens det räckte för att vinna över de demokratiska primärvalsväljarna i Iowa, som istället röstade för Barack Obama. Nu ska vi komma ihåg att utgången i Iowa inte avgjort vilken kandidat som kommer att nomineras när primärvalens långa förspel är över, men faktum kvarstår att Obama rodde hem segern mitt framför näsan på det politiska underparet Hillary och Bill.

Det är fortfarande möjligt, ja till och med troligt, att demokraterna väljer att satsa på Hillary Clinton eftersom hon har apparaten, erfarenheten och så förstås Bill, som trots sitt verbala geni var en ganska medelmåttig och inte särskilt progressiv president. Det är i skuggan av hans efterträdare som han skiner så starkt, men hans vägval och effektivitet som president var inte särskilt övertygande. Och även om Hillarys intelligens, kunnande och politiska erfarenhet i och för sig är starka kort, så motvägs de en hel del av hennes stelhet (hon har samma problem som Al Gore Jr., hade i valet 2000) och genomskinliga kalkylerande, vilket jag tror är förklaringen till att hon till skillnad från Al Gore Jr och Barack Obama röstade för den krigsresolution som gjorde det möjligt för George W. Bush att initiera den vettlösa invasionen av Irak.

Jag måste erkänna att jag har varit svag för Obama sedan jag först såg och hörde honom på ett långt Youtube-klipp från sommaren 2006. Han pratade politik och religion och var briljant, djup och framför allt trovärdig. Här fanns en progressiv demokrat som kunde tala om religion på ett sätt som även djupt religiösa människor i USA förstår och respekterar.

Det är ju ett vanligt missförstånd att tro att religiösa människor i USA är reaktionärer. Hälften av dem röstade faktiskt på Al Gore Jr., år 2000 och det var säkert lika många som röstade på John Kerry 2004. 

Obama har fått ta stryk för att vara för mild, för naiv med sitt tal om förändring och hopp. Det är som om han underskattat fienden och verkar tro att allt ska bli bra om vi bara sätter oss ned och pratar med varandra. Han har också varit försiktig med att attackera sina rivaler, inklusive Hillary, men det verkar av primärvalet att döma som om hans taktik fungerade. Han ville inte ses som någon argsint svart medborgarrättskämpe typ Al Sharpton. Han ville inte uppfattas som förutsägbar och ensidig, vilket skulle dömt honom bland de vita väljarna. Han visade och det har för övrigt Oprah Winfrey visat under många år, att det går att tala över rasgränsen och att de flesta vita är beredda att lyssna oavsett talarens hudfärg. (Martin Luther King Jr. hade också samma gränsöverskridande retorik och den ekar hos Obama.)

Visst är Obama ung och relativt oerfaren, men det var ju inget hinder för George W. Bush att bli president (efter att ha förlorat valet 2000, men placerats på tronen av högsta domstolen i ett av sina mörkaste ögonblick). Skillnaden mellan Obama och Bush är inte bara en fråga om intellektuell bandvidd (bredband vs. spårvagn), utan också en fråga om hederlighet.

Obama skulle kunna ge USA det ansiktslyft man så väl behöver, både när det gäller att vinna respekt för regeringen på hemmaplan och i världen i övrigt. Hans tal om hoppet klingar sant. Hillary Clinton skulle säkert bli en utmärkt president och det skulle vara fantastiskt att se en kvinna på den posten, men om hon inte kan få hjärtan att klappa så finns risken att klockan klämtar för Billary.

Hans Sandberg

Bara ett år kvar med Bush

Det är nyårsdagsmorgon och solen skiner över oss här i Princeton Junction, New Jersey. Vi hade party hemma för våra söner Erik och Alex igårkväll och bjöd hem deras vänners föräldrar så att vi skulle ha nåt att göra medan Erik och hans vänner försvann in på hans rum för att spela Xbox och elgitarr och Alex spelade Wii med de yngre gästerna.

När maten var uppäten och glasen tömda satt vi vuxna och pratade över kaffe och kakor medan klockan tickade ljudlöst allt närmare tolvslaget. Det var ett enkelt party, men alla verkade nöjda, till och med den allra minsta som sög på ett äpple som mamma Becky skalat.

Diskussionerna flöt från föräldrars funderingar och oro över tonårssex och drickande till nya filmer man sett eller borde se. Här fanns inga republikaner, så det vart inga arga debatter om Irak eller Iran eller W, utan det var mer av ett give and take och utbyte av erfarenheter. Det låg faktiskt något lätt optimistiskt över det hela, en känsla av att det kanske finns en framtid trots allt.

För några år sedan brukade stämningen bland progressiva människor gärna bli deppig. Det var Bush hit och Bush dit och något hopp borta vid horisonten var det svårt att se, men det är här den stora skillnaden tycks ha smugit sig på. Jag insåg det när American Prospect anlände med posten i lördags. Bortom Bush löd den feta omslagsrubriken och mina steg kändes lättare när jag korsade gatan på väg tillbaks från brevlådan. Bortom Bush. Vi har levat så länge med George W. Bush Jr., att det varit som om framtiden ätits upp av något Stephen King-monster.

Det fanns inget hopp. Det fanns en massa goda idéer och goda människor och alla hatade de Bush, men det var så lite de kunde göra, även efter demokraternas seger i mellanvalet. Men nu när klockan rörde sig allt närmare tolv slog det mig att det snart är mindre än ett år tills Bush kommer att vara borta från makten. En ny president kommer att svära eden och även om Bush inte kommer att ledas bort i handbojor, så kommer han att försvinna ut i den politiska periferin. Luften kommer att kännas friskare att andas.

Chanserna är goda att vi får en demokratisk president och förmodligen blir det Hillary Clinton, en person som visserligen väcker blandade känslor bland många progressiva (det gäller också hennes briljant opportunistiska charmör till make), men vilken politik som kommer att vinna är ganska oklart. Vilket mandat kommer demokraterna att vinna på? Bortom Bush betyder också att vi inte kan nöja oss med parollen ABB, dvs Anything But Bush.

Det finns en fara i att fokusera sig för mycket på det taktiska spelet i valrörelsen. De politiska kommentatorerna blir sportkommentatorer som drar cirklar och ritar pilar, men sällan har tid att fundera på varför vi spelar spelet. Allt handlar om taktik och hur många hästlängder före eller efter en kandidat ligger. Det är därför det är skönt att kunna ta sig en paus och slå sig ned över en tidning som American Prospect, en tidning som tar sig tid att undersöka diskutera de stora frågorna som verkligen står på spel. Republikanerna har ofta varit bättre på detta, de har haft ordning och reda på sina dogmer, vilket gjort det möjligt för dem att mobilisera sina trupper och vinna sina segrar trots intellektuellt undermåliga ledare.

American Prospect är progressiv, eller liberal som man säger i Amerika, och den är intelligent. Jag har kvar det första numret som kom ut våren 1990 och innehöll artiklar av grundarna Paul Starr och Robert Kuttner liksom en lång rad intellektuella kändisar, från Robert B. Reich till Arthur M. Schlesinger Jr. Temat var Amerika i en ny värld och artiklarna var välskrivna och väl undebyggda, men Arthur Schlesingers vision av den ”liberala möjligheten” skulle samma sommar ersättas av en ny internationell dynamik när Saddam Hussein ockuperade Kuwait, vilket ledde till det första golfkriget under president George H. W. Bush Sr och sådde fröna till det andra och katastrofala golfkriget under hans son George W. Bush Jr.

Däremellan kom Bill Clinton och det sena 1900-talets rekordår och IT-revolution som accellerande globaliseringen och spann allt tätare band mellan människorna i världen, en utveckling som paradoxalt nog ledde till den våldsamma motreaktion mot moderniseringen – den religiösa fundamentalismen, kristen i USA och islamisk i stora delar av Afrika, Asien och Mellanöstern.

Vad är det är det för en värld vi kommer att lämna över åt våra barn? Just nu är det svårt att se att det är så mycket mer än krig och elände och en global miljökatastrof, men det finns hopp och det finns godhet och det finns en politisk vilja. Al Gore Jr. är inte ensam. Om ingenting annat så kan vi tacka Bush för att han skapat denna vilja till förändring, att han malt ned den amerikanska varianten av den reaktionära drömmen i en blodig sörja som inte ens de bäst betalda spinndoktorerna kan sälja som amerikansk äppelpaj.

Hans Sandberg