Isländsk VR 20 år före Oculus Rift (reportage från New York 1996)

(Artikel publicerad i dataspeltidningen High Score våren 1997)

Kvällen är bara barnet men här står jag på en rockklubb i SoHo och ser dubbelt. Nej, jag är inte full. Här finns verkligen två Irving Plaza: Dels den gamla vanliga och dels den som byggts i cyberspace av OZ Interactive.

Längs ena långväggen står en rad med datorer. På bildskärmen framför mig ser jag en bar med ett par neonskyltar på väggen. Till vänster om baren går en trappa upp till andra våningen. Om jag vänder blicken åt höger ser jag samma trappa och samma bar. De ser likadana ut. Fast fler gäster hänger vid den verkliga baren och där bjuds på verkliga drinkar.

Företagets namn alluderar på Trollkarlen från OZ och nog besitter våra isländska vänner magi så att det räcker. Deras nya program OZ Virtual låter oss “vandra” genom cyberspace i tre dimensioner, istället för att jumpa mellan hemsidor som hur vackra den än är ändå alltid är platta som isflak. 

Det var för att ta en titt på detta en skara journalister och VIP:are från New Yorks Silicon Alley kommit till Irving Plaza denna kalla och trista Lucia-afton. Och de blev knappast besvikna för OZ Interactive kunde bjuda på virtuella verkligheter som var lika läckra som eleganta. 3D-kopian av Irving Plaza var en av dem. 

Jag tar en sup av den isländska vodka bartendern trugade på mig och tittar på bildskärmen, där en liten grön gubbe dykt upp. Vore det inte för kosackdansen skulle man kunna ta honom för en virtuell marsian..... Krug heter han och han stöter ogenerat på Theresa, en lång blondin med tajt pullover och generöst tilltagna bröst. Ett litet fönster öppnas på skärmen och den gröna gubben frågar henne om hon vill följa med upp på rummet. Hon svarar med en rungande örfil och mannen från Mars kan skatta sig lycklig åt att vara i fakespace.

Både Krug och Theresa är avatarer. De är konstgjorda gestalter som man använder i virtuella världar som denna. Med programmet “OZ Virtual” kan vi välja mellan ett antal grundkaraktärer, som vi sedan kan modifiera vad gäller proportioner, kläder, utrustning och färg.

Det som gjorde att Theresa kunde utdela sin örfil och Krug dansa kosackdans, är att OZ Interactive även byggt försett sina avatarer med beteenden. Vi kan växla mellan balettskutt och rallarsvingar och andra rörelser med hjälp av funktionstangenterna. Avatarerna kan också skifta ansiktsuttryck allteftersom vi använder dem. 

Inte nog med det. Det går att prata med andra avatarer och till och med öppna videokonferenser inom ramen för OZ Virtual. Under en demo ser jag hur en avatar går fram till en vägg och startar en videokonferens med hjälp av en internetbaserad videotelefon. Väggen framför avataren förvandlas till ett fönster där vi kan se personen “i andra änden av tråden.” 

Den virtuella värld vi fick se på Irving Plaza var en kopia av klubben, men den som hämtar hem (gratis) en kopia av OZ Virtual på webben, installerar det och loggar in sig kommer att landa mitt i natten på en rak gångväg. Man ser då inte mycket vid sidan om gatlyktorna och en rad stora reklamskyltar. Det ger ett ensligt och lätt mystiskt intryck. Den detaljerade och vackra grafiken gör att man snudd på kan få för sig att man landat på den berömda ön i spelet Myst. Fast på natten som sagt var. Även ljudet är realistiskt återskapat. Om vi till exempel går närmare bardisken ökar sorlet och man kan höra glas hällas upp. Om vi istället rör oss bort mot scenen väller technorytmerna emot oss. Ljudet är oerhört viktigt för dataspel och miljöer. Det förstärker närvarokänslan och kan få oss att acceptera brister i animeringen. Det kan också få oss att skratta som när min avatar kom för nära en ko i “OZ-kids” och hon muade högt och ljudligt! 

För den som vant sig vid att nätsurfa med Netscapes Navigator eller Microsofts Internet Explorer, ger OZ Virtual ett nytt och fräscht intryck. Det är lite av Sony-design över det hela. En gråsvart ram med rundade hörn och en slags instrumentpanel i nederkanten. Till att börja med ser man inte sin egen avatar, utan ser från dess perspektiv, men om man högerklickar med musen på sfären mitt i panelen kan vi se vår avatar framför oss. Om vi för pekaren framåt-uppåt går den framåt, men det fäller att se upp för om vi tar i för mycket lättar han och det kan vara ett litet helsike att hitta tillbaks till promenaden igen när man väl är högt uppe i den svarta rymden. På det hela taget är OZ Virtual lätt att använda, men det tar en stund innan man vant sig vi att styra den.

Under en av mina ofrivilliga rymdfärder stötte jag på en avatar tillhörande en rysk invandrare till Australien. Han frågade mig på nästan obegriplig engelska hur man kommer ner på marken igen.

Reklamskyltarna vid sidan är i själva verket entréportar till andra virtuella miljöer. Man dubbelklickar på dem, varpå programmet anropar den dator där miljön “sitter” och sedan kopierar över den till vår hårddisk. Det tar ett par minuter.

Det finns än så länge bara ett halvt dussin olika miljöer anslutna till OZ, men på OZ Interactive jobbar man på för fullt med att bygga fler.

"När folk startar OZ Virtual ska de landa på ett torg, från vilket de kan gå in i klubbar och ta del av “live” föreställningar," säger Skuli Mogensen, företagets VD och en av dess två grundare.

Den isländska technoartisten Moa är ett exempel på hur man kan använda den virtuella miljön för konserter som direktsänds över internet. Moa uppträder i en tätt åtsittande silvergrå “bodysuit” som är försedd med sensorer och antenner, så att både hennes musik och rörelser på scen kan följas av virtuella gäster på partyt.

"Vi vill skapa en social miljö där man kan spela spel, shoppa och göra en massa andra saker. Kanske stannar man till för att lyssna på en författare som presenterar sin nya bok i den virtuella världen," säger Skuli.

Han vet att det här som överallt annars i cyberspace gäller att hitta ett innehåll som lockar dit folk. För det är med virtuella världar som med telefoner, att deras värde växer med antalet användare. Ingen vill sitta ensam i en bar, online eller ej.

"Vi tänker också skapa shower, där vi har en figur typ Max Headroom som bjuder in kändisar till cyberspace. Vi hoppas börja i slutet av januari med The OZ Club, som ska vara i barmiljö," säger han.

Kommer ni försöka få Pamela Anderson som gäst?

"Jag är säker på att folk skulle vara beredda att betala för det,"skrattar Skuli.

Tanken är att vem som helst ska kunna skapa sin egen miljö och länka den till OZ:s server. På sikt hoppas Skuli Mogensen att en del virtuella klubbar blir så populära att de kan ta entréavgifter, vilka delas mellan arrangörerna och OZ. 

"Vi hoppas att våra virtuella samhällen ska växa på samma sätt som internet, tills vi nått en situation där man surfar genom 3D-miljöer istället."

OZ Interactive håller också på att skapa ett spel för sin virtuella värld. Skuli kallar det för ett “3D MUD” spel. MUD (Multi-User Domains) är en typ av spel/onlinemiljöer där många personer samtidigt kan mötas och kommunicera. Dagens VRML-baserade virtuella världar är webbens motsvarighet till MUD:s.

OZ:s 3D-MUD ska bli en blandning mellan rollspel och actionspel. Det ska utspelas i rymden. Våra avatarer kommer att kunna hoppa in i ett rymdskepp och fara iväg till olika planeter eller rymdstationer.

"Vi vill blanda rollspel och action. Precis som i en MUD kommer spelarna att vinna i status under spelets gång, så att de en dag kan vinna kontroll över sin egen planet. Vi hoppas att det ska växa med hjälp av snöbollseffekten," säger Skuli Mogensen.  

Hur ser du på förhållandet mellan detta slag av gruppspel över internet och Doom och Quake?

"Den stora skillnaden är att vi helt stöder öppna standards. Det betyder att användarna styr miljön, medan den som spelar Doom och Quake har en förbestämd miljö. Vi gör det enklare för användarna att bygga till egna miljöer," säger han. "Du kan skaffa dig ett billigt program för att designa VRML-miljöer och bygga din egen planet som följer dina regler."

Vad är skillnaden mellan OZ Interactive och andra VRML-företag?

"Vi är det enda företaget som kan erbjuda en total lösning baserad på en öppen standard som VRML 2.0. Men vi ser oss också som ett kulturellt fenomen, där konst, musik och teknologi kan smälta samman. Det står i samklang med den nya värld vi fått med internet. Vi är nog det förtsta programvaruföretaget som gett ut en CD med technomusik! Vi har till och med en egen musikstudio."

Hur kommer det sig att ni är så mångsidiga?

"Vi kommer ju från Island och där finns det bara 260 000 människor. De flesta  företag på Island tvingas därför att vara flexibla och syssla med många saker. När vi flyttade till USA var det många som sa att vi var tokiga som sysslade med så många saker, men idag säger samma personer att det är det vår kanske starkaste tillgång," säger Skuli Mogensen. 

Hur vi reste till Indien 1974

På väg mot Pakistan efter att ha klarat Khyberpasset.

Foto: Hans Sandberg, 1974.

Januari 2015

Vi reste privat, utan makt. Vi var inte spioner, utsända, handelsmän, forskare, upptäcktsresande, diplomater eller lyxturister. Vi reste med två gamla bussar till och från Indien och sedan med tåg och mer eller mindre lokala bussar.

Varje sätt att resa har sina för och nackdelar, vare sig du vandrar till Indien som Thomas Coryat på 1500-talet, eller reser med karavaner som John Mildenhall på 1600-talet, eller cyklar, liftar, bilar, tar buss, tåg, flyg eller båt. Att gå eller cykla från Stockholm till New Delhi hade förstås varit möjligt, men det hade tagit lång tid och hade varit riskabelt på fler än ett sätt.

Den som liftar möter ständigt nya ansikten och har goda chanser att lära känna människor från trakten, men trafiken var ofta ganska tunn genom östra Turkiet, norra Iran och Afghanistan. På tåg kan man förstås också träffa intressanta människor, men man kan likaväl spendera dagar isolerad i en kupé där ingen talar engelska. Dessutom fanns det inga järnvägar i Afghanistan, en följd av att britterna aldrig lyckades kolonisera landet.

Fördelen med att åka med en charterbuss var att det var billigt och att vi gradvis kunde närma oss Asien i stället för att kliva på ett flygplan i Europa och sedan landa i New Delhi tolv timmar senare. Flyget är snabbt och effektivt, men man upplever ingenting av de länder man flyger över. På bussen spenderade vi en stor del av tiden med att titta ut genom fönstret och upplevde förändringarna i landskap och kultur. Dessutom måste vi varje dag ge oss ut bland vanligt folk för att handla mat och dryck. Nackdelen med att åka buss var att vi reste som en grupp och alltid måste återvända till bussen. Vi kunde inte slå följe med folk vi träffade på vägen eller stanna på ett ställe vi fann spännande. Resan måste hela tiden fortsätta.

Det bästa hade kanske varit att åka bil, eller ta lokala tåg och bussar, men det skulle varit betydligt vanskligare för oss, krävt mer tid, erfarenhet och förberedelser. En kontrast mot dessa former var den kryssning jag tog med min familj sommaren 2014 och där vi bl a besökte Istanbul och Efesus i Turkiet. Detta är förstås ett väldigt bekvämt sätt att resa, men fartyget låser in resenären i en värld som han blott hastigt och tillfälligt kan lämna. Båten lägger till, man går iland, tar en tur, fotograferar, äter och shoppar, men sedan måste man gå ombord igen. Att bryta sig ur båtens trygga bubbla och nå människorna på land är nästan omöjligt.

Man kan tycka att vår resa gick långsamt – fem veckor till New Delhi –  men den var knappast tillräckligt långsamt för John Ruskin, som var en mycket inflytelserik engelsk konstkritiker under den viktorianska eran. Alain de Botton berättar i The Art of Travel om Ruskins kritik av dåtidens resande.

”He deplored the blindness and haste of modern tourists, especially those who pride themselves on covering Europé in a week by train (a service first offered by Thomas Cook in 1862): ‘No changing of place at a hundred miles an hour will make us one whit stronger, happier, wiser. (…) The really precious things are thought and sight, not pace.’” (s 218)

Det enda sättet att riktigt uppskatta skönhet var enligt Ruskin att förstå den och det var genom att skriva eller teckna som man vann denna insikt. Viktigast och mest underskattad av de två var konsten att teckna och det var därför han grundade the Ruskin School of Drawing and Fine Art. Skolans uppgift var inte i att lära ut konsten att teckna, utan konsten att se.

Ruskin var enligt de Botton initialt entusiastisk för fotografin, men skulle snart dra slutsatsen att fotograferandet lätt blev ett sätt att inte se.

”The camera blurs the distinction between seeing and noticing, between seeing and possessing; it may give us the option of true knowledge, but it may also unwittingly make the effort of acquiring that knowledge seem superfluous.” (de Botton, s 220)  

*

Själv skrev jag en dagbok från resan, men kvaliteten på mina anteckningar var låg och de var alltför egocentriska. Jag hade ingen professionell utbildning, vare sig i att föra reseanteckningar, teckna eller att ta bilder. Och jag hade inte läst Ruskin, så jag förstod inte vikten av att teckna för att kunna se. Rory Stewart beskriver i sin skildring av sin fotvandring genom Afghanistan efter Talibans fall, The Places Inbetween hur han arbetar med teckningar och systematiskt beskriver det han ser, vare sig det är insidan av ett rum där han övernattar eller naturen han färdas igenom. Det skulle förvåna mig om han inte både läst och lärt av Ruskin.

Alla som funderat det minsta över sitt fotograferande vet att det finns en konflikt mellan att ta bilder och att uppleva. Ofta har jag tänkt medan jag tittar genom sökaren att jag borde lägga kameran åt sidan och bara titta, bara uppleva, men det är ett svårt val, särskilt när man reser fort och inte tycker att man har tid.

Vi skriver, tecknar och fotograferar eftersom vi vet att vårt minne är begränsat och därför offrar upplevelsen för dokumentationen. Fördelen med att skriva en dagbok är förstås att vi gör det i efterhand, men det betyder också att vi missar saker som vi helt enkelt inte kommer ihåg. En teckning sker i nuet. Och en fotografisk bild replikerar ett tvådimensionellt utsnitt av en upplevelse. Men till fotografins försvar – och där höll Ruskin med – kan man säga att kameran tillät mig att fånga en bit av verkligheten, åtminstone virtuellt. När jag går igenom mina bilder från Indienresan fyrtio år senare blir det en upptäcktsfärd, en omresa, som låter mig se det jag då inte var redo att se. Kameran var bara ett komplement till min upplevelse, men idag är det detta komplement som i kombination med tryckta och digitala resurser gör att jag kan rekonstruera resan och gräva fram till minnen som sjunkit undan.

Hemkomsten (Indienresan 1974)

Efter drygt tre månader och 29.000 km var jag hemma hos mamma och pappa i Blackeberg och Elisabeth hemma hos sina föräldrar i Sundsvall. Vi klev av bussen och rätt in i vardagen. Att komma hem är ljuvt, men de hemmavarandes entusiasm räcker som alla återvändande resenärer vet inte särskilt länge. De har vardagens bestyr att tänka på och snart har även resenären fångats i vardagens nät.

Jag hittar ett gammalt kvitto som visar att jag sålde min Nikon F med objektiven i januari 1975. Jag har ett vagt minne av att jag packade upp sidentygerna jag köpt åt mamma, men så mycket mer minns jag inte annat än att jag spenderade åtskilliga veckor i mitt mörkrum (inrett i ett av lägenhetens två kök). Jag framkallade de svartvita filmerna och kopierade hundratals svartvita bilder.

Det var ett slitgöra som få av dagens digitala fotografer kan föreställa sig. Varje film måste tas ut ur sin kassett i absolut mörker, sedan försiktigt lindas upp på en spiral av rostfritt stål eller plast utan att någon del av filmremsan nuddar någon annan del och därmed hindrar de kemiska processerna. När man väl fått in filmen kan man stänga framkallningsdosan och tända ljuset igen. Framkallnings- och fixeringsvätskorna måste blandas och hålla exakt rätt temperatur.

Filmframkallningen tog normalt 8 minuter, såvida jag inte ”pressat” en rulle genom att exponera den som om den varit mer ljuskänslig än de 400 asa som var standarden för Kodak Tri-X. Att pressa filmen betydde helt enkelt att man förlängde framkallningen, vilket i bästa fall gick bra, men till priset av grovkornigare bilder. (Svartvita bilder hade inga digitala pixlar, utan bilderna var uppbyggda av små ”korn” gjorda av silvermetall som exponerats av ljus. Ju högre filmkänslighet, desto grövre korn.)

När filmerna sköljts måste de hängas upp på tork och sedan klippas ned och monteras i negativark. Därefter kan man kopiera bilderna en efter en. Man tar ut en remsa om sex negativ, granskar den under förstoringsapparatens ljus och borstar bort eventuella dammkorn med en fin borste innan remsan skjuts in i den springa som håller negativen i ljusgången. Skärpan ställs sedan in för varje negativ och exponeringen anpassas efter varje negativs egenskaper.

Allt görs i ett mörkt rum upplyst av en röd eller dovt gul lampa. Det brukade ta två minuter att framkalla en papperskopia, en halv till en minut att skölja den och tio minuter att fixera den så att den tål vanligt ljus. De tre baden stod i rad bredvid varandra och sköljningen gjordes i en stor plastbalja i vasken så att vattnet kunde cirkulera och rinna ut. Bilderna plockades sedan upp, lades med bildsidan nedåt mot den blanka sidan av en tunn plåt av rostfritt stål och eventuella luftbubblor rullades ut med en gummivals. De två plåtarna placerades sedan på var sida av den elektriska torken som klarade fyra 18x24 cm stora bilder åt gången. Det blev långa pass som ofta sträckte sig igenom natten, men det var ett tacksamt jobb eftersom man till slut kunde slå sig ner och njuta av bilderna. Färgfilmerna skickade jag in till Color-Teknik och när de kom tillbaks efter ett par veckor satte jag igång med att montera och sortera dem.

*

Att flytta hem igen var inte så lätt som vi hade inbillat oss. Man blev på sätt och vis barn igen och vi var rädda för att förlora den självständighet som vi just tyckt oss erövrat. Jag ville ha en egen lya igen, men jag hade inte råd att köpa en lägenhet svart och svart var det enda sättet man kunde få en lägenhet på om man inte hade något att erbjuda vid ett byte. Jag pratade med mina vänner Kaj och Radja om att hyra en större lägenhet tillsammans eftersom det var lättare att få tag på större lägenheter än enrummare, men det blev aldrig av.

Dagen efter julafton klagar jag i min dagbok över att det var oroligt hemma. Förmodligen var det pengar oron gällde. Pappa hade startat Galerie Constance efter att mamma förlorat sitt jobb som avdelningschef på ett mindre bokförlag i Vällingby, sedan ägarens son tagit över och ville datorisera. Hon var nästan 55 år gammal och hade gått arbetslös i över ett halvår. Pappa var orolig för henne och drog igång galleriet för att hon skulle ha något att göra, men det var svårt att driva ett lönsamt konstgalleri i en förort, särskilt i Blackeberg som befolkades av arbetare och lägre tjänstemän. (Som tur var fick mamma senare samma år ett bra jobb på Byggnadsstyrelsen.)

För egen del bestämde jag mig för att läsa ekonomisk historia på Stockholms Universitet och började dessutom jobba som lärarvikarie för att tjäna lite pengar.

På fritiden gick jag ner till Stadsbiblioteket vid Odenplan för att gå igenom de senaste sex månaderna av Far Eastern Economic Review. Och på Stadsbiblioteket i Vällingby fick jag tag på Elias Cornells Arkitekturhistoria och några böcker om ekonomisk geografi, samt FNs statistiska årsbok för 1971.

Svårplacerade minnen från vår Indienresa (1974)

En magdansös uppträdde på en restaurang som Elisabeth och jag besökte på vägen till Indien. Jag vet inte var, men jag gissar att det var i Iran, som på Shahens tid gärna ville framstå som västerländskt och modernt, åtminstone i de stora städerna. Hon kom så småningom fram till vårt bord och dansade för oss. Jag minns att jag var generad och dessutom tyckte att hon var alltför fet för att varar dansös. Jag antog att showen var designad för äldre affärsmän, snarare än en ung student, men sanningen var nog att jag var tämligen ignorant på detta område.

Stad i södra Indien. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Ett annat svårplacerat minne är från Indien, troligen centrala eller södra Indien. Det var tidigt på morgonen och vi väntade på en buss. Medan vi väntade gick vi in på en liten restaurang och beställde in te och rostat bröd. Samtidigt bad vi föreståndaren att fylla upp vår metalltermos med kokt vatten. När vi besökte lyxhotell så frågade vi alltid om de hade maskiner som först kokade och sedan kylde dricksvattnet så att det var säkert att dricka det, men här ute på landet fick vi använda en mer primitiv metod. Vi drack upp vårt te och åt vårt bröd och väntade, men någon termos såg vi inte av. Vi frågade kyparen som skakade på huvudet och sa att det kommer. Vi väntade ett slag och sedan ett slag till, men ingen termos. Då tröttnade jag och tittade in köket som låg bakom ett förhänge. Där satt en mager man på huk med en kastrull över en väldigt liten gasbrännare som stod mitt på sandgolvet. Det var det som var ”spisen”. Vi förstod varför det tagit så lång tid och var tacksamma när vi till sist fick vår termos med kokat vatten.

Apropå lyxhotell, så var det en sak man kunde göra som europeisk resenär i det fattiga Indien. Hemma skulle jag aldrig kommit på tanken att besöka ett lyxhotell, allra minst iklädd smutsiga jeans och en t-tröja, men i Indien räckte pengarna till saker som jag inte hade råd med hemma och vi blev automatiskt insläppta.

Visst var mina föräldrar oroliga, men jag var 20 år gammal och lyssnade inte på det örat

Under julhelgen var jag nere i källaren och rotade i några lådor med gamla bilder och memorabilia. I en låda hittade jag en grön kartong full med gamla brev och några av dem hade mamma och pappa skrivit före och under resan till Indien. Två av pappas brev hade han skrivit från sommarateljén på Öland och de var adresserade till min studentlya i Uppsala. Jag hade läst statsvetenskap vid Uppsala Universitet under våren och jobbade under sommaren på Farmeks slakteri tillsammans med min vän Elisabeth. Det var vårt sätt att spara ihop till den förestående bussresan till Indien.

När jag nu läser om breven för första gången på fyra decennier inser jag att jag haft helt fel när jag i inledningen av mitt manuskript skriver att mamma och pappa inte oroade sig:

Idag funderar jag, som förälder till två söner, 23 och 20 år gamla, på mina föräldrars roll i detta äventyr. Vad tänkte de? Jag kan inte komma ihåg att de varnade oss eller uttryckte tvivel. Den enda tänkbara förklaringen jag kan komma på är att de tyckte att det var en bra sak för oss att komma ut och se världen och att de troligen tyckte att det var skönt att resan till och från New Delhi var en organiserad tur och att vi inte tänkte lifta till Asien.  (Med buss från Stockholm till New Delhi)

* 

Men visst var mina föräldrar oroliga. 
Så här slutade pappas andra brev från Öland (29 juli). Det var en dryg månad före avfärden: 

Jag hoppas att Ni får kul med resan och att det inte blir krig eller naturkatastrofer, utan att ni kommer friska och glada tillbaks till oss!  

Mamma och jag är nog litet oroliga för Er. 

Brevet till oss i Teheran (11 september) slutade så här:

Hoppas bara att Ni inte råkar illa ut. Vi håller andligen och bokstavligen tummarna för Er. 

Må så gott och skriv så fort Du kan. 

Så här avslutade mamma sitt brev till oss i Kabul (20 september): 

Vi tänker varje dag på Er. Hoppas att Ni får vara friska under denna långa resa och att Ni tar vara på varje stund. 

Man gör nig bara en sån här resa en gång i livet och då har man inte råd att ha tråkigt. 

Och brevet till oss i New Delhi (10 oktober) inleds med dessa ord:

Tack för brev och kort, roligt att Ni haft det fint. Vi hoppas innerligt att Ni får fortsätta med att vara friska och att äventyren är av rimliga mått.   

Hur det är så är vi nog litet oroliga för Er. Jag fick begrepp om avstånden när jag skulle skicka plastpåsarna. Flickan på Posten undrade om paketet skulle gå med båt eller flyg. Båtledes skulle det ta 40 dagar, så det fick bli med flyg. Hoppas att det kommer fram i rätt tid.

*

Hur kom det sig då att jag ända tills jag läste om breven trodde att de var obekymrade inför vår långa resa? Kanske därför att mitt intryck myntades när jag var 20 år gammal och det ju inte precis är den ålder då man lyssnar på sina föräldrar. Och även om man lyssnar så hör man kanske inte vad de säger utan det man vill höra.

Deras oro tydlig, även om det samtidigt är uppenbart att de var glada och stolta över vårt äventyr.

De var kort och gott föräldrar, goda föräldrar.

*

Här är länkar till breven till och från mina föräldrar före och under resan:

Pappa skriver från Öland (8.7.1974)

Pappa skriver från Öland (29.7.1974)

Brev från pappa - Poste Restante, Teheran (11.9.1974)

Ett brev hem från Teheran (23/9 1974)

Brev från mamma - Poste Restante, Kabul (20.9.1974)

Ett brev hem från Kabul (3.10.1974)

Brev från pappa - Poste Restante, New Delhi (10.10.1974)

Ett brev hem från Srinagar, Kashmir (10/10/1974)

Brev från pappa - Poste Restante, Madras (29.10.1974)

Brev hem från Bangalore (30.10.1974)