Sover du bäst med Hillary eller Obama i Vita Huset?

Det har bara gått någon vecka sedan Hillary Clinton bytte ut sin kampanjchef, men hennes kampanj haltar fortfarande av det enkla skälet att Hillary, på gott och ont, är Hillary. Inför den avgörande striden -- där Texas och Ohio väger tyngst -- har hennes kampanj skruvat upp tonen mot Barack Obama och inte dragit sig för smutsiga tricks som bilden på Obama i folkdräkt. Men fredagens ”säkerhetspolitiska” annons är rent utav löjeväckande och lånad från den repubikanska handboken. Om våra barn ska kunna sova gott, måste vi ha en erfaren hand som lyfter på luren i Vita Huset när det ringer på Heta Linjen (undrar faktiskt om de fortfarande har en sådan och om den bara går till Moskva, eller om det finns ett Hett nätverk numer). Problemet med en annons som denna är väljarna om de tror på den och vill sova gott om natten snarare kommer att rösta på John McCain.

Obama-kampanjens svar kom snabbt och anslog en satirisk ton.

Ta en titt och döm själva!

Hillary-kampanjens annons

Obama-kampanjens svar

Keith Olbermanns kommentar på MSNBC

Hans Sandberg

John McCain spelar högt, men Obama synar hans kort

"Ett praktgräl – men ingen minns Hillary" skriver Aftonbladet om onsdagens ordduell mellan John McCain och Barack Obama. Det är att ta i, att kalla en politisk dialog för ett "praktgräl" och dessutom lite för tidigt att helt avskriva Hillary Clinton. Hon gjorde ett starkt intryck i en lång intervju för PBS samma dag och kan faktiskt vinna poäng på att fokusera sig på "hemmafrågorna" medan McCain och Obama växlar ord om utrikespolitiken. Men bortsett från denna taktiska synpunkt, så var det intressant att se hur snabbt och säkert Obama kontrade McCains försök att undergräva hans status som kommande Commander In Chief, vilken Aftonbladet beskriver i sin rapport. Han har uppenbarligen lärt av John Kerrys misstag i kampanjen 2004, då han väntade att svara på de s k Swift Boat-attackerna, vilket bidrog till hans förlust mot Bush. Obama svarar omedelbart och kraftfullt. Och så kryddar han med lite vision:

“Jag har respekt för John McCain, men han är knuten till gårdagens politik, medan vi står för framtidens politik. Hans är gårdagens parti, medan vi är morgondagens parti," sa Obama i Columbus i Ohio inför 7.000 åhörare.

En försmak på hur republikanernas smutskastning mot Barack Obama kommer att se ut om han vinner nomineringen bjöd det republikanska partier i Tennesses på. De sände i måndags ut ett pressmeddelande där de anklagade "Barack Hussein Obama" för att vara anti-Israel och stödas av anti-semiter som Louis Farrakhan. Den innehöll också den numera berömda bilden från 2006 på Obama i en folkdräkt som inkluderade en turban. "Barack Obama har omgett sig med folk som inte har Israels bästa intresse i sina hjärtan," försökte Bill Hobbs, en talesman för republikanerna i delstaten. Men med sådana vänner behöver Israel inga fiender. Faktum är att Obama i tisdagens debatt med Hillary var mycket trovärdig i sin beskrivning av sin relation med Israel, något som måste ha irriterat republikanerna.

Hans Sandberg

Grumpy Old Man Nilsson dissar Obama

"Låt er inte luras av Barack Obama" dundrar Ulf Nilsson i dagens Expressen. 

Den är en bitter gammal man som svingar vad han tror är åskviggar mot fenomenet från Chicago. Men det finns inga skäl att oroa sig för de svenskar som i likhet med amerikanerna tänt på Obama, ungefär som när världen tände på John F. Kennedy -- en annan ung, intelligent och oerfaren politiker.

Herr Nilssons påhopp på Obama är så dumt och insnöat att det borde vara genant, men Ulf Nilson är Ulf Nilsson och han har alltid sett världen som han velat se den.

Som alternativ till Obama som enligt Nilsson ”ljuger” håller han fram Nixon och Reagan, två reaktionära presidenter som inte direkt hade det bästa förhållande till sanningen. Det är patetistkt! Och försöket att koppla Obama till Louis Farrakhan är bara sorgligt. Resten av hans argumentation mot Obama ligger på Rush-Limbaugh-nivå och väger inte tyngre än de elektroner han sadlat sina tirader på.

Hans Sandberg

Hillary på hugget, men Obamas cool dominerade

Hillary Clinton fick första frågan i tisdagens debatt med Barack Obama, men istället för att tacka för att få första serven, klagade hon över att hon ”alltid verkar få första frågan”, som om det skulle vara en nackdel och började prata om Saturday Night Live's lama parodi på en valdebatt från i lördags. Varpå hon utnyttjade sin fördel till att dra igång en 16 minuter lång envig om hennes och Obamas linjer när det gäller deras respektive linjer för att reformera sjukförsäkringssystemet. Detta är ett av hennes favoritämnen och hon såg det uppenbart som en chans att sätta åt Obama, men han parerade hennes attacker lika elegant som vi vant oss vid.

Det var överlag en ganska bra debatt som gav de två kandidaterna gott om utrymme för att lägga ut och precisera sina åsikter. Problemet för Hillarys del var att hon även om hon gjorde bra ifrån sig och visade att hon är stark och kunnig, inte kunde komma åt Obama på en enda punkt och inte heller lyckades undergräva hans trovärdighet det minsta. Han framstod efter denna debatt ännu mer ”presidential” som man säger i USA. Han är totalt cool och verkar aldrig tappa greppet om vad som är väsentligt, vilket ju är exakt vad man väntar sig av en statsman. Hillarys försök att lyfta fram sin erfarenhet fick paradoxalt nog den effekten att hon tycktes krympa så att hon nästan drunknade i detaljerna, medan Obama stod stadigt vid rordret med blicken mot horisonten.

Hans Sandberg

Nej, fotografiet kan inte vända opinionen

Hillary-kampanjens syfte med att sprida en bild på Barack Obama i traditionell keynyansk dräkt må ha varit att underminera honom på samma sätt som andra försökt sprida intrycket av att han är muslim. Men den enda effekt bilden kommer att ha är att sätta ännu ett minus i kanten för Hillary Clintons kampanj.

"Obama: Hillary läckte muslimbilden på mig" lyder en rubrik i Aftonbladet och underrubriken säger att "Fotografiet kan vända opinionen", men det är uppåt väggarna fel, för dagens USA är inte som förut. De vita amerikanerna är inte rasister och de har dessutom blivit mer sofistikerade i sitt umgänge med andra etniska grupper. Det är svårt att leva och arbeta om man inte kan uppträda anständigt mot folk av annan hudfärg och religion och för ett företag kan diskriminering, eller accepterande av diskriminering bli en ekonomisk katastrof, endera pga ett åtal och/eller att märkesnamnet skadas.

Dessutom: Barack Hussein Obama ser inte precis ut som något Al-Qaida-krigare på bilden. Snarare ser han ut som om han gör sig redo för julbaket!

Hans Sandberg

Svenska Dagbladet om Obama-bilden
Och Dagens Nyheter/TT 

Hillarys senaste attacker på Obama slår slint

Är det någon mer än jag som tycker att det är lite patetiskt när Hillary Clinton blåser upp sig i ett spelat raseriutbrott mot Barack Obama. "Skäms Obama," ropade hon på lördagen och på söndagen försökte hon vara elak och cynisk mot dem (Obama) som väntar på att himmelens portar ska öppna sig och att godhet strömma ned från ovan under ackompanjemang av änglakörer.

Men hennes politiska teater var vare sig särskilt rolig eller effektiv. Tvärtom så fick man intrycket att hon är en dålig förlorare redan innan matchen mot Obama är över.

Jag undrar om inte problemet med Hillary hela tiden varit att hon tycker att världen är skyldig henne makten. Hon har spelat spelet enligt spelets regler och nu ska hon ha sin trofé att visa mamma och pappa.

Så kommer Obama indansande som en politisk Amadeus och förvrider huvudet på alla dem som borde veta bättre. Inte ens den professionella förföraren Bill har kunnat ändra på den saken.

Sanningen är att Hillary är hård men inte stark, medan Obama är stark, men inte hård. Och det är det folk gillar.

Dessutom: Obama är inte rädd. Demokraterna har varit skiträdda för republikanerna eftersom de varit övertygade om att folk är så lättlurade och att republikanerna alltid kommer att kunna få massan med sig med sina enkla lösningar som hårda tag, lägre skatter och en hökaktig utrikespolitik. Det var rädslan för att inte ses som tillräckligt ”patriotisk” som fick Hillary och de andra demokraterna att lägga sig platt framför Bush när han drog igång sin invasion av Irak, men det är också här Barack Obama varit så befriande konsekvent (vilket han tyvärr inte är på alla frågor, särskilt inte när han flirtar med Israel-lobbyn). Han var emot kriget från början och han är den som förefaller ha bäst förutsättningar för att få USA ut ur eländet. Man får bara hoppas att han är klok nog och har tillräckligt med råg i ryggen för att i någon mån ersätta irakierna för vad man ställt till med, en nota som det kan ta ett par decennier att betala.

När Obama fick frågan om varför han inte har en amerikansk flagga i knapphålet, svarade han att republikanerna inte har monopol på att vara patrioter:

"A party that presided over a war in which our troops did not get the body armor they needed, or were sending troops over who were untrained because of poor planning, or are not fulfilling the veterans' benefits that these troops need when they come home, or are undermining our Constitution with warrantless wiretaps that are unnecessary?
"That is a debate I am very happy to have. We'll see what the American people think is the true definition of patriotism."

Han är smart och slagfärdig, samtidigt som han medvetet försöker nå väljarna i mitten. Det är en bra position inte bara för att besegra Hillary Clinton, utan också John McCain.

Hans Sandberg

PS. Senaste opinionssiffrorna pekar åt Obamas håll:

"In the past two months, Senator Barack Obama has built a commanding coalition among Democratic voters, with especially strong support among men, and is now viewed by most Democrats as the candidate best able to beat Senator John McCain in the general election, according to the latest New York Times/CBS News Poll."
(New York Times 26 feb, men publicerad på webben kvällen innan).

Obama rules och McCain lånar Hillarys tal om erfarenhet

Obama Express rullar på och även om Hillary inte direkt ligger fastsurrad på spåren, så verkar hon inte kunna stoppa det framrusande tåget. Wisconsin och Hawaii. Och det verkar som om allt fler demokrater -- även de som man trodde var säkra kort för Hillary --- vill åka med.

Clintoniterna är sura på massmedia och det får man väl förstå med tanke 1990-talets excesser (Whitewater-affären och Lewinsky-skandalen). Men skillnaderna i bevakningen av Obama är mindre en fråga om fördomar än om det faktum att Obama utstrålar värme och energi, medan Hillary utstrålar kyla och organisation. Vilket förklarar varför kabeltevenäten klippte av Hillarys tal i New York på torsdagskvällen mitt i en mening och växlade över till Obamas segertal på ett möte i Texas.
-Houston, vi har lättat, sade han med en elegant allusion.

Hillary hade börjat sitt tal med att tala om ”valet vi står inför” som enligt henne handlar om vi ska ha en erfaren ledare (Hillary) i en farlig tid, eller en gröngöling (hon sa förstås inte så, men det var andemeningen).

Kruxet är bara att John McCains ord väger mycket tyngre än Hillarys om vi ska tala om erfarenhet. John McCain är en mycket stark kandidat, inte minst därför att den mer rabiata grenen av den amerikanska högern hatar honom så intensivt. Han är inte något politiskt dumhuvud och absolut ingen nickedocka. Mot honom faller talet om erfarenhet platt till marken. Han måste mötas på ett moraliskt plan och där är Hillary svag. Obamas ungdom och det faktum att han inte har garderoben full av om inte lik, så i varje fall mindre smickrande saker, gör honom till en befriande kontrast mot gamlingen McCain, eller the Mayor of the Munchkin City, som min hustru kallar honom.

McCain verkade i sitt segertal efter segern i Wisconsin ha lånat taktiken mot Obama från Hillarys kampanj (det talades för övrigt en massa igår om vem som lånat vad efter att Obama kontrat Hillarys tal om tomma ord med ett effektivt och elegant svar som han han lånat från sin vän Deval Patrick, som är guvernör i Massachusetts...”I have a dream. Just words?” ) McCain varnade i sitt tal landet för att låta sig duperas av ”eleganta, men tomma rop på förändring” och för ”falska löften” från en ”oerfaren kandidat”.

Det kommer att bli ett av de mest spännande - och viktigaste - presidentvalen på länge.  Och för det kan vi tacka ingen mindre än George W. Bush, som med förödande konsekvenser visat hur farligt det kan vara att ta lätt på ett amerikanskt presidentval. Ingen trodde våren 2000 att det betydde så mycket om Al Gore Jr., vann eller den unge texikanaren.

Idag råder ingen tvekan.

Hans Sandberg

Varför är konservativa Kristol så kåt på Obama?

Det gjorde mig en smula konfunderad när den ärkekonservative Bill Kristol (son till Irving Kristol, en av ledarna för den neokonservativa rörelsen) skriver en krönika i New York Times med titeln "Obama's Path to Victory".

Han konstaterar att det som för något år sedan verkade självklar, att Hillary Clinton skulle bli demokraternas presidentkandidat inte längre är så självklar.

Obama Express är nästan ikapp the Clinton Couch och kom ännu närmare med tisdagens segrar i Maryland, Virginia och Washington, D.C. Chanserna är goda att han ska vinna Hawaii och Wisconsin och med det momentum som han nu bygger upp kanske han även tar Texas och Ohio. Isåfall blir det svårt för partimaskineriet och superdelegaterna att hålla emot.

Det enda skumma är alltså varför Bill Kristol är så kåt på Obama. Kanske tänker han att John McCain ska kunna vinna över Obama, trots att opinionsmätningarna tyder på att Obama är starkare än Hillary i en politisk envig med McCain. Men Kristol som var en av pådrivarna bakom Irak-kriget kanske vet nåt som vi inte vet. Om Bush lyckas skruva upp den internationella spänningen under sommaren så kanske folk blir rädda och lutar sig mot en stark man....

Wag the Dog var det filmen hette.

Hans Sandberg

Hillary, McCain, eller Obama -- Vem är redo för den nya eran (som redan börjat)?

Hillary Clinton vann i de tunga, delegatrika delstaterna, medan Barack Obama svepte resten av landet vad demokraterna anbelangar. Hillary har apparaten och hennes stiffa stil tilltalar vanligt folk, folk som kanske baxnar inför Obamas visionära charm.

Men i ett annat och mer fundamentalt avseende har Barack Obama redan vunnit, oavsett om han blir nominerad eller ej. Han har förändrat den politiska bilden i USA och bilden av USA i världen. Han har visat inte bara att en svart kandidat kan bli framgångsrik och nå ut riktigt brett, utan också att man kan driva en kampanj utan att kasta alltför mycket dynga. Det är en bestående seger och den har han redan vunnit.

John McCain tog över ledningen på den republikanska sidan, trots att han utsatts för en hatkampanj från pratradioterna. Och Mike Huckabee svepte södern med sig, vilket kanske skulle kunna leda till en vicepresidentspost. Utan stödet från de konservativa evangelisterna i södern blir det hart när omöjligt att slå vare sig Hillary eller Obama.

Det som gör det amerikanska presidentvalet så spännande är ju att det är så svårt att förutse, vilket alltsom oftast får experterna att framstå som de politiska spågubbar och gummor de är. Det är ett väldigt folkligt val och USA är ett så stort och diversifierat land att ingen apparat kan kontrollera den politiska processen, särskilt inte nu när Internet har utjämnat balansen vad gäller finansieringen. Det är inte givet att republikanerna har största partikassan.

Det politiska klimatet i USA gynnar demokraterna, vilket förstås beror på att vi haft en lång period av republikansk dominans, vilken Bush-Cheney-Rove hoppades skulle leda till en permanent konservativ majoritet, men den drömmen ligger nu i spillror. De blev yra av framgången och spelade ut sina kort alltför aggressivt. Det är sant att amerikanerna är religiösa i högre grad än i Europa, men det betyder inte att alla är rabiata bibeltuggare. Man talar ofta om the Evangelicals, men långt ifrån alla som tror på de fyra testamenten är reaktionära. Jimmy Carter är också Evangelical och han är en av de mer progressiva politikerna i USA.

Kruxet för en relativt moderat konservativ som John McCain är att han måste vinna både de mer moderna republikanerna och de evangeliska. Men medan han nu bör kunna räkna med moderaterna måste han kämpa för att få med sig de religiösa på högerkanten. Det finns två sätt att göra detta på. Han kan vrida sin politik ytterligare några snäpp åt höger i de sociala frågorna, eller han kan fortsätta posera som utrikespolitisk hök. Om Irak och Iran fortsätter att spela en stor roll i amerikansk politik, så behöver McCain inte knyta upp sig lika hårt inrikes. Jag tror därför inte att man ska ta McCains utrikespolitiska retorik på för stort allvar. Den kan vara avsedd för domestic consumption som man emellanåt brukar säga om ledare i Ryssland och Kina.

En fråga som dock oroar en del är frågan om McCains mentala stabilitet....

"The thought of his being president sends a cold chill down my spine. He is erratic. He is hotheaded. He loses his temper and he worries me," sa Thad Cochran, republikansk senator från Mississippi nyligen till Boston Globe.

Men detta behöver inte betyda så mycket (förutsätt att det bara handlar om att han har kort stubin och inte är skvatt galen) och kan mycket väl vara leftovers från den smutskastning som George W Bush:s kampanj använde mot McCain inför primärvalen 2000. McCain har också visat sig kunna samarbeta över partigränserna t ex när det gäller viktiga frågor som att rensa upp i hur valkampanjerna finansieras.

Det mest slående när det gäller den republikanska sidan är annars att den är så splittrad. Drömmen om en permanent konservativ majoritet gick upp i rök och hoppet står nu inte till ett parti samlat kring en ideologi, utan till ett ideologiskt splittrat parti som tvingas sluta upp bakom en man för att inte förlora makten.

Sett i ett större perspektiv tror jag att det som sker i USA idag är en övergång från fokus på individualism, konsumism och världsdominans, till fokus på stora kollektiva frågor som miljö, jämlikhet och fred. Vi kan inte fortsätta leva på obegränsad kredit, vare sig det gäller pengar, miljö eller politisk goodwill. Det finns gränser för vår tillvaro och vi måste lära oss leva inom dem. Jag undrar om det är den förändringen Obama syftar på. Jag hoppas i alla fall att det är det han menar.

Hans Sandberg

Också var det dags att rösta

Jag sov över i morse. Min väckarklocka ringde inte. Och min yngsta grabbs väckarklocka ringde inte heller. Och min hustru är i Atlanta på jobb. Men med hjälp av en hastigt påkommen adrenalinrush kom jag upp ur den äkta sängen och, väckte grabbarna och fick ihop smörgåspaketen i tid för avgång. Resten av morgonen gned sig fram, trögt och ovilligt. Kollade epostskörden och svarade på några som inte lät sig vänta, sedan var det dags för kaffe.

En orsak till att jag inte vaknade trots väckarklockan var att jag arbetade sent igårkväll och sedan låg och läste NYT-krönikor till halv två. Paul Krugman, som är en av mina favoriter, gick lös på Obama för att inte som Hillary kräva obligatorisk sjukförsäkring för alla. Obamas plan riskerar att vi får en massa som ställer sig utanför, men när det kommer till kritan kommer att behöva vård och då tvinga resten av oss att ställa upp och pröjsa. Så är det i och för sig idag också, med den skillnaden att de flesta av USA:s 47 miljoner oförsäkrade inte är det av fri vilja.

Jag håller med Krugman, även om jag förstår hur Obama resonerar. Fast även om han har fel när det gäller health care så är det så räcker det inte för att tippa över vågskålen till Hillarys fördel.

Och så har vi den andra stora frågan: Vem kan vinna valet mot republikanerna? Hillary är kvinna och Barack är svart. Det finns valtaktiska plus och minus med bägge. Jag hade trots det tänkt rösta med hjärtat eftersom det inte fanns några tillräckligt tunga intellektuella skäl att uppväga passionen med.

Tänkte jag, tills jag läste den alltid lika läsvärda Frank Richs betraktelse The Billary Road to Republican Victory (28 januari) där han argumenterar för att Hillary knutit upp svansen på sig själv genom att tala så mycket om sin erfarenhet. Men vad om det blir John McCain hon måste möta i den sista striden (detta val)? 

"Not all Republicans are smart enough, however, to recognize the value of John McCain should Mrs. Clinton emerge as the nominee. He’s a bazooka aimed at most every rationale she’s offered for her candidacy.

In a McCain vs. Billary race, the Democrats will sacrifice the most highly desired commodity by the entire electorate, change; the party will be mired in déjà 1990s all over again. Mrs. Clinton’s spiel about being “tested” by her “35 years of experience” won’t fly either. The moment she attempts it, Mr. McCain will run an ad about how he was being tested when those 35 years began, in 1973. It was that spring when he emerged from five-plus years of incarceration at the Hanoi Hilton while Billary was still bivouacked at Yale Law School. And can Mrs. Clinton presume to sell herself as best equipped to be commander in chief “on Day One” when opposing an actual commander and war hero? I don’t think so."

Så var det med erfarenheten. Bättre då att köra ungt och friskt som Clinton och Gore i kampanjen mot George H.W. Bush 1992. Vi är trötta på det gamla ingrodda och makarna Clinton är inte direkt det fräschaste alternativet. 

Hans Sandberg

PS. Jag har dubbelt medborgarskap, så jag kan rösta i både Sverige och USA.