Impressionsten Harald Sandberg möter svenska kossor på krigsstigen (1952)

”Det här är en stor succé för er, herr Sandberg,” sa Monsieur Bassano vid supén efter vernissagen

 

Harald Sandberg i Paris våren 1955.

Våren 1955 tog pappa tåget ner till Paris för att ställa ut på Galerie Bruno Bassano, som var ett högklassigt konstgalleri på vänstra stranden. Han hade tagit loss sina dukar från spännramarna och rullat ihop dem så att han kunde ta dem med sig i sovvagnen. På hotellrummet spände han sedan upp dukarna igen på spännramar han fått lånat av galleriet och ramade in dem i lånade ramar.

Här följer ett utdrag ur boken om Harald Sandberg -- Jag blandar solsken i färgen.

”Det här är en stor succé för er, herr Sandberg,” sa Monsieur Bassano vid supén.

”Ja, jag vet inte det,” sa jag en smula skeptiskt.

”Jo,” sa han. ”Det var inte mindre än 12 tidningar här och de tyckte om utställningen.”

”Men det är väl ändå inte möjligt,” sa jag.

”Jo, de var mycket intresserade.”

”Men jag har hört att man måste betala pengar för att få recensioner,” sa jag.

”Nej,” sa han, ”inte på mitt galleri! Här får det inte förekomma något sånt och det vet alla om.”

Särskilt roligt var att kritiken från en av Paris största tidningar, Le Parisien Libéré, som var större än DN. Deras kritiker var mycket förtjust, och på sista sidan fanns det en tvåspaltig bild på en Marockan som jag hade målat. Och tidningens konstkritiker skrev om den svenska målaren som var en fin kolorist och mycket känslig. Det grämer mig emellertid att jag förlorat detta tidningsklipp.

Pappas debututställning i Paris skulle trots det förlorade klippet bli en stor succé, vilket noterades i svensk press.

"På Galerie Bassano i Paris har stockholmaren Harald Sandberg haft en uppmärksammad utställning de senaste veckorna. Han har kunnat glädja sig åt god kritik i Parispressen. 'Sandbergs lysande porträtt, landskap och figurer kännetecknas av en knapp men subtil kolorit, en lika spontan som skarpt karakteriserande teckning och en fri komposition', skriver Arts bl.a. Och i L'Information heter det så här: 'Sandberg visar prov på en förbluffande auktoritet i skapandet av sina porträtt och landskap. Inte en enda ton slår över, och grått och ockra sjunger en hänförande melodi.' Tessininstitutet har på utställningen inköpt ett självporträtt av konstnären. (Paris, måndag.)"

Dagens Nyheter, 12 april 1955

 

Pappa berättar: "Fattigdomen börjar i vedboden"

"Det fanns en väldig massa saker på gården, trälårar, pappkartonger, träull och allt möjligt. Också fanns det tomflaskor till vansinne och säckar till förbannelse. Mycket av all bråte fanns på de tre stora vindarna. En kallades för vedbod-vinden, men vi hade dessutom två eller tre vanliga vedbodar. Pappa var mycket mån om att det skulle finnas ved i huset och brukade säga att 'fattigdomen börjar alltid i vedboden.'”

Från boken Jag blandar solsken i färgen

Pappa berättar: Döingen kom aldrig...

"Apropå slaktaren, så dog han efter en tid och lades då på lit-de-parade i våningen som ju låg ovanpå vår. Den natten låg Einar och jag i skinnsoffan på kontoret och därutanför låg affären och sal och kök. Ingenjör Sandell, han från Baku, tyckte att han skulle skämta med oss, så han sa att gubben skulle komma nedklättrande från taklampan under natten. Vi vart förstås livrädda, men döingen kom aldrig."

Citerat ur boken Jag blandar solsken i färgen.

 

Pappa berättar: Jag bjöd slaktaren två öre för hästen Fige

"Det bodde en slaktare som var elak och snål till tusen i våningen ovanför vår. Han var enögd och tunn och såg hemsk ut, men han hade en väldigt fin häst som hette Fige. När jag var fyra eller fem år gammal försökte jag köpa hästen av honom. Jag bjöd två öre för den, men han bara grinade och sa att det där får du nog fundera på ett tag."

Citerat ur boken Jag blandar solsken i färgen.

 

Pappa berättar: Han kommer inte bli 10 år gammal, sa läkarna

"Jag minns tydligt hur far satt framför sängen med armarna över stolskarmen och hur tårarna rann nedför hans kinder. Det såg nog väldigt illa ut och jag fick kämpa länge mot sjukdomen. Läkarna hade som sagt gett upp.
 
'Han kommer inte att bli 10 år gammal,' var deras dom."

Citerat ur boken Jag blandar solsken i färgen.

http://sandbergfeatures.blogspot.com/

Pappa berättar: Från badkaret ut i vinternatten

"En dag efter att vi syskon som vanligt hade badat i ett stort träkar på köksgolvet fick vi för oss att springa nakna från det ångande varma köket ut på gården i den iskalla vinternatten. Det måste ha varit 15 till 20 grader kallt. Följden blev att jag fick vad man sa var en dubbelsidig lunginflammation."

Jag blandar solsken i färgen

Minnen från Sandbergs hörna: "Blodet sprutade"

Pappa berättar:

"Efter en stund så öppnades dörrarna och då hängde kon där och så skar de upp den och hela magen vällde ut och det ena med det andra. Blodet sprutade. Vi ungar fick ju inte vara med, men vi sprang omkring där ändå. Och ibland vart slaktarna förbannade och tog en skopa blod och slängde efter oss. Det hela luktade pyton för magsäcken vällde ut när de skar upp kon. Så det är klart att vi levde lite som i Vilda Västern."

 

Inga pengar i världen och inga lögner kunde besegra Obama

Obama vann. Han vann trots fyra år av skamlös republikansk obstruktionism, rasism och en bred och systematisk kampanj för att hindra fattiga och etniska minoriteter från att utnyttja sin rätt att rösta. Han vann mot en motståndare som skiftade politik lika lätt som en kameleont skiftar färg och som backades upp av en lika reaktionär som välfinansierad hatkampanj.

Tack gode gud skulle jag sagt om jag varit religiös!

Om Romney vinner... då sjunker USA ihop som en sufflé

Om Mitt Romney vinner så kommer jag att flytta mitt pensionssparande till Cash Reserves, men jag kommer att vänta ett par veckor eftersom Wall Street förmodligen kommer att hoppa jämfota över att en av deras egna blivit president och att valresultatet bevisat att det fortfarande går att köpa ett val. Men när segeryran väl lagt sig kommer investerarna att börja fundera på vad som ska hända när det står klart att det inte längre går att undvika den finansiella krasch (the fiscal cliff) som väntar i början av 2013. Demokraterna kommer inte ha något som helst intresse av att böja sig när Romney och Ryan försöker tvinga igenom ännu en omgång skattesänkingar för de riktigt rika och samtidigt skärpa beskattningen av medelklassen och avveckla det socialförsäkringssystem som FDR lade grunden till efter den förra stora kraschen. Utan demokraternas stöd kommer Bush-regeringens oansvariga skattesäkningar för de rika automatiskt avvecklas, samtidigt som Pentagon kommer att få se sin budget kraftigt beskuren. Dessutom kommer medelklassen att få se sina skatter höja, vilket inte är så bra för den ekonomiska tillväxten. Och en president Romney kommer att sända  chockvågor världen runt, skärpa den politiska osäkerheten våldsamt i Mellanöstern och inbjuda Kina till att testa Romney:s nerver genom att skärpa rivaliteten med Japan om öarna i Sydkinesiska sjön. Nordkoreas militärer kommer att ha utmärkta argument för att blockera den unge ledaren Kim Jong-uns försökt till reformer. En seger for Romney betyder växande orättvisor på hemmaplan, reaktionära attacker mot kvinnor och minoriteter, samt stor oro i världen. Och Romneys gamle polare Benjamin Netanyahu kommer att få ångra sin vettlösa inblandning i amerikansk inrikespolitik. Ayatollorna i Iran kommer att välkomna den nya Romney-regimen eftersom Amerika nu åter ser ut precis som de utmålat landet för sin befolkning. Och Al Qaida kommer att slipa knivarna för att dra fördel av en ny vända av neokonservativ utrikespolitik.

Vi får hoppas att det inte blir så att det moraliskt bankrutta paret Romney-Ryan vinner.

Valrörelsen i USA börjar göra mig nervös

Det är så mycket som står på spel, både USAs och världens. Många som röstade på George W. Bush trodde inte att han var så farlig eftersom han verkade lätt korkad och inte särskilt ambitiös, men farlig var just vad han var och hela världen betalar fortfarande notan som han lämnade efter sig.

Barack Obama är tyvärr ingen FDR, utan en vanlig hederlig kille som söker samförstånd där han borde stålsätta sig, men han har trots allt räddat USA undan total katastrof och avvecklar krigen i Irak och Afghanistan. Vi progressiva är ständigt frustrerade över en progressiv president som verkar ha ett masochistiskt drag, men han är i varje fall en hederlig människa som söker lösningar och kämpar för mannen på gatan.

Mitt Romney är en överklasslyngel som efter att ha spenderat ett liv med att stoppa fickorna fulla med andras pengar och gått över lik i form av slaktade fabriker tycker att han förtjänar att bli VD för världens rikaste och mäktigaste land. Det har inte så mycket med hans märkliga religion att göra (säg den religion som inte är märklig!) utan med en självgodhet och cynism som är makalös.

Det är möjligt att allt Mitt Romney vill är att vinna och att om han bara kan ställa även denna pokal i troféskåpet som kommer han att tackla problemen pragmatiskt, men det är ännu mer möjligt att han kommer att försöka lägga om kursen ännu mer åt höger, vilket kommer att leda till en ekonomisk katastrof och ett eller ett par nya och dyra krig för att få folk hemma att glömma bekymren.

Personligen tror jag att en seger för Mitt Romney kommer att leda till ett nytt 1968. En stor del av ungdomen och de mindre väl beställda kommer att ge upp hoppet om demokratin och ta till gatorna.

Undrar om de rika som pumpar miljarder i Romneys kampanj inser att de kommer att förlora enorma materiella värden när systemet brakar samman.

Nu vet jag vem farfars farfars farfars farfars far var

(Uppdaterad 14 september 2012 med ny information från Kenneth Bergman).

Jag har som de flesta barn en bok med bilder som min mamma ställde samman under mina första år och sedan kompletterade på gamla dar. Där finns en hårtufs intejpad och på en sida finns pappas och mammas namn och födelsedatum, samt mina far och morföräldrars namn och datum. Under dem finns det utrymmer för att på tvären skrivan in den föregående generationen. Där står det (felaktigt) att Johan Ersson var farmors far och Britta Ersson var farmors mor. Men där namnet på farfars far skulle ha stått är det vit lack och fältet för farfars mor är inte ifyllt.

Jag visste att farfar ska ha kommit från Trönö, men pappa nämde ibland Enånger och sa när vi var små att familjen egentligen hetat Hammar, men att det var två bröder som kallats in till att göra sin värnplikt och att den ena fått byta namn vid inskrivningen eftersom de inte ville ha två med samma namn. Han skulle då ha valt namnet Sandberg eftersom han bodde vid ett sandberg. Det var förvirrande uppgifter och när jag försökte komma underfund med hur farfar kunde ha kommit från både Trönö och Enånger trots att det är flera mil mellan platserna var jag ännu mer förvirrad. Jag tänkte att farfar kanske flyttade från Trönö till Enånger innan han kom till Söderhamn, såvida han inte var född i Enånger och flyttat till Trönö.

För att få klarhet gick jag åter ut på nätet och sökte efter "Sandberg +Trönö" och bland svaren fanns ett resultat som var extra intressant.

Personakt för Johan Olofsson Sandberg, Född 1838-05-04 Trönö

Det ledde till en släktforskningsrapport som gjorts av Kenneth Bergman, som föddes i Västmanland ett par veckor före mig 1953 och är lärare i Stockholm. Det finns en avdelning på sidan som heter Noteringar och där finns Johan Olofsson Sandbergs fem barn uppräknade och som nummer fem står Johan Edvard Sandberg 1882. Sedan var det bara att klicka sig fram till det släktträd Kenneth satt samman och det gav följande resultat:

Johan Olofsson Sandberg (Farfars far)  
* 1838-05-04 Trönö  † 1916-01-30 Trönö

Olof Persson (Farfars farfar)
* 1804-12-23 Trönö

Per Andersson (Farfars farfars far)
* 1771-11-26 Trönö

Anders Matsson Hammar Berger (Farfars farfars farfar)
* 1739-02-16 Enånger  † 1778-07-15 Trönö

Mats Larsson (Farfars farfars farfars far)
* 1708  † 1743

Lars Göransson (Farfars farfars farfars farfar)
* 1669-09-19   † 1735
 
Göran Olofsson (Farfars farfars farfars farfars far)
 
Kedjan tillbaks i tiden slutar (åtminstone för tillfället) med Göran Olofsson (farfars farfars farfars farfars far), men om man följer båtsmannen Anders Matsson Hammar Bergers hustrus släkt kan man ta sig ända tillbaks till 1490 då en Oleff Gudmwnsson ska ha fötts i orten. Det var inte ens Gustav Eriksson påtänkt och det skulle dröja över tre decennier innan han blev Gustav I, eller Gustav Vasa som han kom att kallas.

Tillägg 13 september: Jag hade på egen hand fått reda på att farmor Ottolina Gerina föddes 20 maj 1876 som oäkta barn till Charlotta Karlsdotter. Charlotta gifte sig 23 november 1879 med Karl August Karlsson bara för att avlida två dagar senare. Dödsorsaken ska ha varit bukhinneinflammation. Farmor finns upptagen som boende på fattighuset i en husförhörslängd för 1876-87 från Alingsås Stadsförsamling i Västergötland. Jag vet inte om hon omhändertogs där från födseln, eller om det var senare.

Fortsätter jakten på Sandbergs hörna

Under mitt letande efter den plats där Sandbergs hörna bör ha legat hittade jag en artikel med titeln En bageriepok.  Den handlar om familjen Sedwall som drev bagerirörelser i Mariestad, Stockholm, Västerås och Söderhamn. Lars Oskar och Matilda Sedwall (namnet var ursprungligen Sedvall, men ändrades senare till Sedwall) startade 1893 ett bageri på Kungsgtan 29 i Söderhamn. De hade 10 barn, varav bara fyra överlevde födsel och barndom, sönerna John, Karl och Nils, samt dottern Fanny. Karl och Nils fortsatte driva rörelsen efter faderns död 1912, men det var svårt att få det hela att gå ihop och Karl löste 1935 ut sin bror ur firman. Nils flyttade till Västerås med sin hustru Doris, vars familjenamn var Thunborg. Doris Sedwall skulle under många år fungera som återförsäljare av pappas konst i Västerås. Jag minns att hon hade en stor och vacker våning mitt i stan där hon ställde ut pappas tavlor. Jag visste dock inte att hon var född Thunborg, men det förklarar kanske varför pappa gjorde ett porträtt av Folke Thunborg, en tung socialdemokratisk politiker i Söderhamn och senare förbundssekreterare i det Socialdemokratiska ungdomsförbundet (SSU) 1935-1940, samt direktör för Aftontidningen 1942-1944 och landshövding i Norrbottens län 1953-1957.

Vad jag vet så var familjen Sedvall nära nog grannar med familjen Sandberg, vilket gör att att jag undrar om Sandbergs hörna kanske låg i hörnet Norralagatan-Kungsgatan.


View Larger Map

Odemokratiska demokrater smugglar in Gud i plattformen

Skandal på demokraternas konvent.

Igår var vi saliga över en rad mycket starka tal och Michelle Obama's fantastiska avrundning på kvällen.

Men idag tvingas vi vittna om det pinsamma ögonblick då "Gud" kuppades in i plattformen och det gjorde även ett bisarrt "erkännande av Jerusalem" som Israels huvudstad.

Det var röstfiske av skamligaste sort. (Det faktum att Gud och erkännandet av ockupationen funnits med i tidigare plattformar är ingen ursäkt.)

Tre gånger fick konventets ordförande och Los Angeles borgmästare  Villaraigosa ställa frågan om delegaterna ville ställa sig bakom förslaget. På många lät det som att nejrösterna dominerade, men tredje gången var det kanske lika. Fast omröstningen krävde 2/3 majoritet för att gå igenom. En kvinnlig politruk ställde sig bredvid borgmästaren som då lydigt förklarade att förslaget antagits med kvalificerad majoritet. Det är pinsamt så det förslår och republikanerna har redan börjat använda fadäsen i sin propaganda.

På jakt efter Sandbergs hörna

När jag var i Stockholm 19-25 augusti träffade jag min faster Camia som är en underbar människa och klar i knoppen trots sin höga ålder. Man ska ju inte nämna en kvinnas ålder, men så mycket kan jag säga att hon är pappas lillasyster. Jag frågade Camia om var familjen bodde i Söderhamn. Pappa sa att de bodde "på Norr", men det säger inte så mycket. Jag tänkte att det kanske var nära Köpmantorget, men Camia sa att de bodde vid Norrtullsgatan eller Norralagatan, vilket verkar logiskt eftersom pappa sa att Sandbergs hörna låg vid infarten där forbönderna kom in med sin last av timmer. Hon sa också att de bodde nära det gamla Flickläroverket, som ligger på Nygatan 9 och idag heter Faxeskolan.

Här är karta över Söderhamn.

Färdig med James Joyce - Skippar Finnegans Wake

Det sägs att James Joyces Ulysses är en bok som man bara kan läsa två gånger. Tja, jag har just läst (lyssnat på) den på engelska efter att ha läst den på svenska på 1980-talet. Det var som att vara inlåst på muggen till en irländsk pub på S:t Patricks dag under flera veckor. Det är ett evigt tjatter utan rim och reson. Kopplingen till Homers epos är ju kul och visst finns det avsnitt som är välskrivna och låter bra, men ju längre in i verket man kommer, desto mer ekar tomheten i den verbala katedral som den exkatolske katoliken randade ur sig. Jag minns en reporter på DN som belåtet sa att Joyce tog livet av romanen. Och visst försökte han, men det enda han tog livet av var sin egen roman, som är ungefär lika tråkig som Herman Melvilles historia om valfångsten i Moby Dick.

Jag är besviken, för jag hade verkligen velat falla för Ulysses och jag hade förberett mig med att lyssna på professor James Heffernans fina föreläsningsserie om Ulysses. Men efter att ha lyssnat tålmodigt nådde jag en punkt där jag kände mig som H.C. Andersons pojke som ropade "men han har ju inga kläder på sig!"

Här är en intressant bit om Joyce och religionen från Wikipedia:

L. A. G. Strong, William T. Noon, Robert Boyle and others have argued that Joyce, later in life, reconciled with the faith he rejected earlier in life and that his parting with the faith was succeeded by a not so obvious reunion, and that Ulysses and Finnegans Wake are essentially Catholic expressions.^[28] Likewise, Hugh Kenner and T.S. Eliot saw between the lines of Joyce’s work the outlook of a serious Christian and that beneath the veneer of the work lies a remnant of Catholic belief and attitude.^[29] Kevin Sullivan maintains that, rather than reconciling with the faith, Joyce never left it.^[30] Critics holding this view insist that Stephen, the protagonist of the semi-autobiographical A Portrait of the Artist as a Young Man as well as Ulysses, is not Joyce.^[30] Somewhat cryptically, in an interview after completing Ulysses, in response to the question "When did you leave the Catholic Church", Joyce answered, "That's for the Church to say." ^[31] Eamonn Hughes maintains that Joyce takes a dialectic approach, both assenting and denying, saying that Stephen’s much noted non serviam is qualified – "I will not serve that which I no longer believe…", and that the non serviam will always be balanced by Stephen’s "I am a servant…" and Molly’s "yes".^[32]
Umberto Eco compares Joyce to the ancient episcopi vagantes (stray bishops) in the Middle Ages. They left a discipline, not a cultural heritage or a way of thinking. Like them, the writer retains the sense of blasphemy held as a liturgical ritual.^[33]

Det är nog det sista som är nyckeln till Joyce. Ulysses är en liturgisk ritual från en katolik som inte längre kan förlika sig med kyrkan, men saknar dess trygga struktur som skapar ordning i ett kaotiskt liv.

Harald Sandberg: Först till Paris, sedan Italien (1948)

"Mina framtidsplaner? Jag arbetar med näbbar och klor för att komma ut. Till Paris, Rom, Neapel och andra hägrande platser. Om allt går efter beräkning sticker jag ut på en första försöksflykt i mars eller april. Först till Paris, sedan till Italien. När jag sedan kommer hem – jag hoppas bli borta ett par, tre månader – funderar jag på de svenska fjällen. En fjällentusiast i Bollnäs har lovat att lotsa mig upp till Härjedalens fjällvärld. Det skulle verkligen vara roligt att få komma upp dit och bli bekant såväl med fjällen som med fjällfolket."

Harald Sandberg till Bollnäs-Tidningen 1947.

En skiss från lastångaren som tog mina föräldrar
från Varberg till Rouen i Frankrike våren 1948.

Våren 1948 åkte Harald och Connie till Frankrike som kaptenens gäster på en liten lastångare. Jag vet inte varför de tog båt. Jag trodde ett tag att det hade med kriget att göra, att Tyskland var så illa bombat att det inte gick att åka den vägen, men min moster Åsa berättar att hon tog tåget ner till Frankrike lite tidigare samma år för att komma till ett au-pair jobb hon fått i Beaune i Burgundy. Hon tror att det kan ha varit för att de tog bilen med sig, men jag är inte säker på att det stämmer, för det finns inga bilder eller noteringar om någon bil på denna resa till skillnad från senare resor. Kanske var det helt enkelt det att pappa lyckats byta ett par tavlor mot biljetter från Svea Bolaget.

Nedan följer några fotografier och konstverk från resan.

Harald framför Madeleinekyrkan i Paris våren 1948.

Harald tillsammans med proffessor Paul Desfeuilles, Paris 1948.

Harald och Connie, troligen på Gardasjön i Italien 1948.

Skiss med kolkrita gjord under studier
vid Academie Julian, Paris, 1948.

Tvätterskor vid Gardasjön, 1948, olja.

Verona, april 1948, olja.

Venedig, 1948, olja.

Bruta, Italien, 1948, olja.

Arbetare i Verona I, olja, 1948

Arbetare i Verona II, olja, 1948

Antonio Perrotta, Bardalino vid Gardasjön, Italien, 1948.

Apache, Chalon sur saone, 1948

Döende fransk gubbe 1, 1948, tillhör Nationalmuseum.

Döende fransk gubbe 2, 1948, tillhör Nationalmuseum

Döende fransk gubbe 3, 1948, tillhör Nationalmuseum

Harald Sandberg - Söderhamns-Kuriren uppmärksammar 100-årsminnet

Tidningen Söderhamns-Kuriren publicerade i måndags (23 juli) en stort uppslagen artikel om Harald Sandberg. Artikeln författades av Kristin Nylander som intervjuat mig (Hans) om min blogg och den bok om Harald Sandberg jag jobbar på.



Klicka på bilden för att läsa texten!

Klicka på bilden för att läsa texten!

Bloggen till minne av Harald Sandberg växer

Den 13 augusti 2012 är det 100 år sedan pappa föddes. Han var en spenslig grabb med ett svårt hjärtfel som fick tre läkare i Söderhamn att ge upp. En sa till och med att han aldrig skulle bli tio år gammal, vilket gjorde att han var rädd för den dagen, men det vart farfar som dog den 13 augusti 1922 istället. Pappa fortsatte leva till 26 augusti 1983 och blev en framgångsrik konstnär och en underbar far. Jag postar hans dagbok från 1946-48 på en ny blogg i den takt han själv skrev sina anteckningar. Samtidigt scannar jag in bilder på målningar, akvareller, etsningar och teckningar. Igår helgen gick jag igenom ett par teckningsblock från 1946-1948 och hittade flera fina saker som jag inte sett förut, bl a detta självporträtt av en ung man som inte verkar lida av brist på självförtroende. Bloggen växer varje dag och mer ska det bli!

Harald Sandberg, självporträtt, ca 1946.

Läs mer om och av Fang Lizhi

Om Fang Lizhi:

Hans Sandberg: Why China's Rulers Hates Fang Lizhi (1991)

Wikipedia on Fang Lizhi

Perry Link: On Fang Lizhi (1936 - 2012)

James Fallows: Fang Lizhi

Orville Schell: China's Andrei Sakharov

The Economist: Fang Lizhi

James H. Williams: Fang's Expanding Universe

Av Fang Lizhi:

The Real Deng (New York Review of Books, November 10, 2011)

My 'Confession' (New York Review of Books, June 23, 2011)

An Appeal to the ‘Fortune’ Conference in Shanghai (w. Robert L. Bernstein in New York Review of Books, September 23, 1999)

The Hope for China (w. Perry Link in New York Review of Books, October 17, 1996)

The Chinese Amnesia (New York Review of Books, September 27, 1990)

Keeping the Faith (New York Review of Books, December 21, 1989)

Letters from the Other China (w. Orville Schell in New York Review of Books, July 20, 1989)

China’s Despair and China’s Hope (New York Review of Books, February 2, 1989)

Scientific publications since 1989

Böcker av Fang Lizhi:
Bringing Down the Great Wall: Writings on Science, Culture, and Democracy in China (W. W. Norton & Company, New York, 1992)

Creation of the Universe (w. T. Kiang and Li Shu Xian, World Scientific Publishing Company, 1993)

Därför hatade Kinas makthavare Fang Lizhi (1991)

(En starkt förkortad version av denna artikel publicerades i tidningen Z i mars 1992)

Fang Lizhi 1991 under sin tid på Princeton's
Institute of Advanced Studies. Foro: Hans Sandberg

Kejsaren av Kina lät en gång sina ministrar få veta att det fanns en hjort i en sal, där man placerat en häst. De fick gå in i rummet och utfrågades sedan en efter en om vad de sett. Den som gav "fel" svar miste sitt huvud!
Sanningen har alltid betingat ett högt pris i Kina; ett land som f ö ännu inte skrivit på FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna.
Man kan därför säga, att professor Fang Lizhi haft tur. För även om han tvingades söka skydd hos den amerikanska ambassaden i Beijing och ett år senare gå i landsflykt, så undkom han med livet i behåll.

Idag hittar vi honom i den fridfulla oas för snillen, som Princetons Institut för Avancerade Studier utgör. Här verkade en gång hans idol Albert Einstein och här grubblar professor Fang nu kring universums struktur, samt på Kinas framtid.
Många av hans forna studenter och kollegor befinner sig också i USA och han deltar i deras diskussioner om vägen till ett demokratiskt och vetenskapligt upplyst Kina. (Det finns ca 20 000 kinesiska gäststudenter och gästforskare i USA).
Debatten hemma i Kina är däremot stängd för honom, åtminstone tills vidare.
-Jag har inte mycket kontakt med Kina idag. Ibland kan jag skicka ett brev med någon som reser till Kina.

De normala kanalerna är för riskabla. Brev öppnas, telefonsamtal avlyssnas, telefaxar övervakas och system för elektronisk post är ännu ovanliga i Kina.

I den kinesiska regeringens ögon, är han en kriminell på flykt. Han har personligen fått bära en stor del av skulden för massprotesterna 1989, trots att han aldrig direkt deltog i rörelsen. Fast i rättvisans namn måste man ge dem rätt, åtminstone till en del. Fang Lizhi skrattar:
-Ha, ha, ha! Jag tror att jag hade starkt inflytande bland studenterna. De respekterade mig, ibland! Ha, ha, ha, .... men myndigheterna var inte glada. I Kina ska det vara eftersägare. De gillar inte självständiga människor!

Fang Lizhi spelade i Kina en roll, fullt jämförbar med den Andrej Sacharov spelade i Sovjetunionen och Vaclav Havel i Tjeckoslovakien. Det finns t o m de som i honom ser en framtida president, något han själv avvisar som utslag av kinesisk auktoritetstro. Om det är något han predikat så är det ju, att kineserna måste sluta vänta på förbättringar från ovan:
-Demokrati är ingen gåva som förlänas oss från överheten. Det hänger på oss att kämpa för den, sa han den fjärde december 1986, i ett tal till studenterna vid ett av Kinas främsta tekniska universitet - Keda, beläget i staden Hefei i provinsen Anhui.

Vid den tiden rådde i Kina ett friare politiskt klimat, än någonsin förr eller senare (med undantag för ett par veckor i maj 1989).
-Man talade då om den "öppna politiken", även om det fortfarande fanns många begräsningar. Vi utnyttjade detta, men vi överskred gränserna! I mitt första tal kritiserade jag marxismen enbart från ett naturvetenskapligt perspektiv. Senare breddade jag kritiken, säger han.

Under 1985-86 for han land och rike runt och höll tal pepprade med demokratiska tankar. Därtill gav han frispråkiga intervjuer för kinesisk och utländsk press.
-Det var riskabelt, för myndigheternas svar kunde bli hårt. Jag tror att man måste ta små steg, tänja gränsen lite i taget, säger han.

För Fang Lizhi var det kanske små steg, men för den kinesiska gerontokratin var det sjumilasteg.
-Viktigast av allt om vi vill ha reformer, är att vi har en demokratisk mentalitet, sa han i november till Shanghais studenterna och fortsatte.
-Ingen säger det, i varje fall inte rakt ut, men sett i termer av dess verkliga resultat, har den ortodoxa socialismen, från Marx och Lenin till Stalin och Mao Zedong, varit ett misslyckande.

Detta var att häda i Deng Xiaopings Kina, där regeringen kräver av medborgarna att de "upprätthåller" de "fyra kardinalprinciperna":

1) Den socialistiska vägen, 2) Proletariatets diktatur, 3) Partiets ledarskap, 4) "Marxismen-Leninismen-Mao Zedongs tänkandes" ledande roll.

Fang Lizhi jämställde offentligt detta med vidskeplighet, diktatur, konservatism och osjälvständighet. Han drog sig inte för att kritisera Deng Xiaoping och andra ledare med namns nämnande, vilket i Kina är en dubbel synd.

Trots sin knivskarpa kritik förnekade han inte, att Kina gått framåt sedan Maos tid.
-Om jag, under "de sjutton åren" (1949-1966) hade sagt det jag nu säger, skulle de gjort köttfärs av mig, sa han till Shanghais studenter i november 1986.

Till skillnad från många av sina intellektuella kollegor nöjde han sig inte med att det blivit bättre, utan attackerade den ömma punkten i Dengs reformer; Kinas fundamentala brist på demokrati och mänskliga rättigheter.
-Demokrati är inte samma sak som att lossa lite grand på förtryckets band, sa han i Shanghai.

Hur kunde han säga detta i ett land som, när det kom till kritan, var en enpartistat där tusentals oliktänkande ruttnade bort i straffarbetsläger?
För det första var han fysiker. Forskare och tekniker spelar en nyckelroll i Dengs moderniseringsprogram och regimen har därför haft större tålamod med dem. Annars hade han gått samma öde till mötes, som den unge arbetaren Wei Jingsheng, vilken 1979 dömdes till femton år i Kinas Gulag för att ha krävt en "femte modernisering", dvs politisk frihet.

Det finns dessutom de som misstänker att han hade en beskyddare i kommunistpartiets ledning, politbyråmedlemmen Hu Qili.

Fang förnekar att så skulle varit fallet.
-Vi hade mötts på 50-talet, men inte haft några kontakter tills 1985. Han var då politbyråmedlem och skälet till att vi träffas var att han ville råda mig att inte säga för mycket.
Hu Qili sände bud efter honom och de möttes på vägen ut från den förres kontor. Fang varnades utan krusiduller för att ställa till bråk, men han vägrade böja sig.
-Det blev ett mycket kort möte, säger han.

På frågan om han kände sig i underläge inför detta möte med en hög makthavare skrattar Fang.
-Psykologiskt var vi jämlika, vilket irriterade mig, för jag stod ju högre än honom kunskapsmässigt, ha, ha, ha... Han å sin sida höll på sin maktposition och tyckte att han stod över mig.

Deras första möte inträffade i februari 1955. Fang var en begåvad nittonårig student och partimedlem. Under en utbildningskonferens rusade han upp till podiet och grep mikrofonen. Det var ett tråkigt möte och det var dags för studenterna att börja tänka mer självständigt, ropade han med hög röst.

Hu Qili satt ordförande och hans första kommentar var:
"Fang, det där var bra sagt!"

Dagen efter fick Hu Qili signaler från partiet om att det inte alls var så bra. Universitetets partisekreterare ägnade hela konferensens andra dag, till att läsa upp ett långt tal som kritiserade Fangs korta inlägg.
-Jag var mycket förvirrad, för vid den tiden var jag fortfarande marxist. Jag tänkte att det var nog jag som hade fel.

Två år senare, under den av Deng Xiaoping ledda massförföljelsen av "borgerliga högerelement", blev han utesluten ur kommunistpartiet för denna sin ungdomsförsyndelse.

Först efter Maos "stora språng framåt" 1958-60, som kostade tiotals miljoner kineser livet, slutade han skylla sina politiska problem på sig själv.
-När folk svalt av hunger förstod jag att något måste vara fel. Då förlorade jag förtroendet för Mao och jag blev mer självständig, säger han.

Till skillnad från många andra kinesiska kommunister som ogillade Maos extremism, lockades Fang Lizhi inte av Maos rival Liu Shaoqi, eller det sovjetiska kommunistpartiet, som under Nikita Chrusjtjovs ledning prövade begränsade ekonomiska och politiska reformer.
-Jag hade redan en förkärlek för frihet, vilket var traditionen bland fysiker, som t ex Einstein. Han var mycket öppen i sitt tänkande och jag gillade hans idéer. Jag var redan då mer influerad av idéer från Väst. Sovjet hade f ö också kritiserat Einstein och kvantmekaniken och det gillade jag inte.

Fang Lizhi i Princeton 1991. Foto: Hans Sandberg

Det var i vetenskapen Fang Lizhi fann den fasta punkt, som skulle ge honom styrka att rubba den kinesiska kommunismens politiska universum. Han tänkte ofta på hur Gallileo fick kämpa för sanningen mot den medeltida kyrkans ideologiska förtryck.
Under kulturrevolutionen sändes Fang och de flesta andra intellektuella ut på landsbygden, för att som det så vackert hette "omskolas av massorna". Då gick det inte att ta ens de kortaste av steg mot friheten.
-Vi var färdiga. Vi var fullkomligt isolerade! Det gick inte att göra någonting, säger han.
Såsmåningom fick han återvända till Beijing, men förflyttades 1969 till Hefei, där Kinas nationella vetenskapsakademi byggde upp en ny teknisk högskola. Det skulle dröja till 1978 innan Fang återfick sina "politiska rättigheter" och den 21 år gamla uteslutningen ur partiet upphävdes.
Han inledde en mycket aktiv vetenskaplig period och blev 1981 vid 45 år Kinas yngste professor.

Reformerna och hans nya status gav honom möjlighet att genomföra en rad utlandsvistelser, som deltagare på vetenskapliga seminarier och som gästprofessor. Det öppnade nya världar och nya perspektiv, vilket bara stärkte honom i övertygelsen att Kina måste öppna sig helt mot omvärlden. Partiet såg detta som en kapitulation för "västerländskt inflytande", men Fang såg ett fritt kulturutbyte som en nödvändig förutsättning, för en verklig modernisering av Kina.

Han blev snart ett känt namn i vetenskapliga kretsar, både i Kina och internationellt. 1984 valdes han, trots motstånd från partiet, i ett demokratiskt val till vice-president för Keda. Han tog där initiativet till en serie utbildningsreformer, som hösten 1986 hyllades i partiets främsta dagstidning, Folkets Dagblad. Hans reformer ersatte kommunistpartiets dominans av undervisningen med akademisk frihet, kreativitet och ett omfattande internationellt utbyte.

Den femte december, dagen efter att Fang Lizhi sagt till Kedas studenter att demokratin är något man måste kämpa för, drog 3 000 av dem ut på Hefeis gator med banderoller som "Ingen demokratisering, ingen modernisering!" och "Ge mig frihet eller döden!" Senare i december demonstrerade 5 000 studenter i Wuhan och 30 000 i Shanghai. Protesten spred sig snart till städerna Kunming, Chongqing, Shenzhen och i januari tågade Beijings studenter till den Himmelska Fridens Torg.
Det var denna utveckling partiets reformvänliga falang hade fruktat, eller rättare sakt, den motreakttion som den kunde leda till.

Det var troligen därför Fang Lizhi skuggades av en regeringsmedlem under sin "turné" 1985-1986. I staden Ningpo fick han veta att Wan Li, vice-premiärminister och medlem av politbyrån, begärt att få bandinspelningar av hans tal.

Wan Li följde honom tillbaks till Keda och kallade strax samman ett hundratal av provinsens utbildningschefer, partisekreterare och guvernörer till ett möte. Formellt sett var det ett möte om utbildningspolitik, men det verkliga syftet var att lägga munkavle på Fang och att stoppa den uppflammande studentprotesten.
-Han kritiserade min åsikt att utbildningen ska vara oberoende av partiet, säger Fang, som till att börja med undvek att gå i svaromål, vilket retade Wan Li.
-Fang Lizhi! Kom hit upp och rapportera till mig, hojtade denne.
-Jag reste mig då upp och gav ett rättframt svar, säger Fang. Jag är vice-president för ett universitet och vet hur man ska arrangera undervisningen och forskningen. Jag kan detta bättre än du och behöver ingen inblandning från partiet!

Denna sturskhet både lockade och skrämde Fangs kollegor, som efter mötet kom fram och sa att "du gjorde bra ifrån dig" och att de gillade hans åsikter, men att han borde hålla tyst med dem!
Detta var, som Orville Schell påpekar i sin lysande bok om denna tid, "Diskotek och demokrati", ett av de få tillfällen i det kommunistiska Kinas historia, som någon offentligt utmanat en toppledare i demokratifrågan.

Demonstrationerna vintern 1986-87 ledde till en reaktion och en stark sådan. De konservativa krafterna pressade på och Deng Xiaoping svarade med att offra sin tilltänkte efterträdare, partiets ordförande Hu Yaobang. Han skärpte även retoriken mot "borgerlig liberalism", men utsåg i ett listigt schackdrag den liberale reformvännen Zhao Ziyang till att ta över Hu:s post. Tanken var att tysta oppositionen till höger och vänster, samtidigt som de ekonomiska reformerna skulle få fortsätta.
Fang Lizhi och två andra fritänkare, Liu Binyan och Wang Ruoshi, uteslöts ur partiet. Fang och Guan Weiyan, hans liberale chef vid universitetet i Hefei, sparkades dessutom från sina jobb.
Märkligt nog - för kinesiska förhållanden - fick Hu Yaobang behålla sin post i politbyrån och Fang Lizhi gavs ett nytt jobb som forskare vid Beijings astronomiska observatorium. Det var ett sätt att signalera till de intellektuella att regeringen trots allt inte tänkte gå tillbaks till Maos politik.

Fang Lizhis stjärna skulle nu ha passerat zenit, om det inte varit för en avgörande tabbe från partiets sida.
-Kommunistpartiet distribuerade mina tal över hela landet, för att folk skulle kritisera dem, men de identifierade sig med mina tal istället. Innan dess var jag bara välkänd bland fysiker och studenter, säger han.

Endera var det en dumhet från de konservativas sida eller ett slugt trick från de radikala reformisternas sida. För Fang Lizhi var det en oväntad hjälp i att bryta igenom det svåraste hindret för fri åsiktsbildning i Kina; partiets informationsmonopol.

Det kan vara svårt för en utomstående att förstå, exakt hur besvärligt det är, att i Kina upprätthålla det vi ser som normala kontakter. Landet är enormt stort, fattigt och har en extremt underutvecklad infrastruktur. Enkla saker, som att ringa eller hälsa på en bekant i en annan stad, är svåra i Kina, både av praktiska och politiska skäl.
-Jag hade inte telefon förrän 1987, men jag använde ändå aldrig telefon för att kommunicera med mina vänner, säger Fang Lizhi.

Bara två av tusen kineser har telefon.

Arbete, bostad och resor är ännu idag saker som kräver myndighetstillstånd, dvs godkännande från kommunistpartiet. Angiveri och spioneri på medborgarna är en del av vardagen på ett sätt som för tankarna till George Orwells bok "1984". Det var länge förbjudet och ibland t o m livsfarligt att läsa utländska tidningar och lyssna på Voice of America eller BBC.

Det kinesiska samhället är genomorganiserat och det på ett sätt som ger partiet största möjliga makt. Alla officiella informationskanaler går vertikalt - rapporter nerifrån och upp och beslut uppifrån och ner.
-Kommunistpartiets förbjöd efter maktövertagandet 1949, horisontella kontakter mellan folk inom olika yrkesområden, säger Fang Lizhi. Fysiker och fysiker, det är okej, men fysiker och konstnärer, fysiker och företagsledare, nej, det går inte!
-Jag känner t ex Liu Binyan, men vi har bara träffats vid ett fåtal tillfällen och jag har aldrig träffat Wang Ruowang (en känd dissident från Shanghai), säger han.

Detta korporativa system håller oppositionen splittrad i många små isolerade öar, vilka partiet kan krossa, tolerera eller manipulera, efter eget skön. Partiet har på sätt och vis svalt samhället, men därmed fått i sig de politiska åsikter man ville bli av med, om än i förtäckt form. Istället för att vara ideologiskt enat, blev partiet en plattform för fraktionskamp och strider mellan intressegrupper.

Deng Xiaopings pragmatiska filosofi -- "färgen på katten spelar ingen roll, så länge den fångar möss" -- var inte mycket till ideologi, vare sig för att försvara det gamla systemet, eller bygga ett nytt. De redan inledda reformerna följde sin egen logik och den reella splittringen i partiet gjorde det alltmer ineffektivt som tankepolis.
-Vi hade många möten som yrkesmän och där kunde vi komma samman och prata, säger Fang. Man får resa mycket, eftersom telefonsystemet är så otillräckligt.

Det dröjde inte länge efter uteslutningen förrän det åter blåste nya politiska vindar. Det verkade som om ingenting skulle kunna stoppa den successiva liberaliseringen av Kina.

Fang Lizhi deltog i februari på en officiell vetenskaplig konferens, ledd av Guan Weiyan. Fang fick i maj 1987 tillstånd av premiärminister Zhao Ziyang, att åka på ett symposium om fysik i Trieste i Italien. Väl utomlands passade han på att ge en intervju för tyska Der Spiegel, där han sa, att hans mål för Kinas räkning var demokratisering och att han närmast hade för avsikt att attackera marxismen. Hösten 1988 deltog han i en vetenskaplig konferens i Australien och på vägen hem gav han en intervju för Hongkongtidskriften "Nittiotalet". Det blev en svidande vidräkning med korruptionen och "fin de siècle - mentaliteten" i kommunistpartiets ledning. Deng Xiaoping lär ha blivit så rasande att han övervägt att stämma Fang Lizhi för förtal.

Kampen inom partiledningen mellan radikala reformister, försiktiga reformister och konservativa reformmotståndare blev under 1988 allt hårdare och under andra halvåret såg det ut som radikalerna förlorat greppet om partiet, men partiet höll samtidigt på att fullständigt förlora greppet om samhället, något som skulle bli uppenbart våren 1989.

I det läget skrev Fang ett öppet brev till Deng Xiaoping och talade om något som Kinas intellektuella tigit om i tio år: Wei Jingsheng.

Det korta brevet föreslog, att Deng skulle låta utlysa en nationell amnesti för politiska fångar, inklusive Wei Jingsheng. Fang tyckte att det var passande, med tanke på 40-årsjubileet av Folkrepublikens grundande, 70-årsminnet av "fjärde maj-rörelsen 1919" och 200-års minnet av den franska revolutionen.

Detta brev blev startskottet för 1989 års massiva demokratirörelse. Det följdes 16 februari ett öppet brev till den nationella folkkongressen (Kinas "riksdag") undertecknat av 33 kända kinesiska författare och konstnärer. De stämde in i Fang Lizhis brev av den sjätte januari. Det gjorde också 42 kända kinesiska vetenskapsmän i ett annat öppet brev till folkkongressen. Sedan följde händelserna slag i slag.

Varför skrev han brevet 1989?
-Det var tio år sedan Wei Jingsheng dömts och även på Maos tid blev kommunistpartiets fiender ibland utsläppta efter tio år. Yttrandefriheten var också ganska stor, men en svårighet var att Wei Jingshengs fall var personligen knutet till Deng Xiaoping. Det var ett symboliskt fall. Mitt syfta var inte att provocera. Jag tyckte att han skulle kunnat acceptera brevet. Det borde legat även i Dengs intresse, säger Fang Lizhi med en uppriktighet, som vunnit honom så många vänner och så mäktiga fiender.

Men Deng och och åldermännen i Kinas skuggregering är kanske helt enkelt för gamla för att höra på sådant tal. Det finns därför inte mycket Fang Lizhi och de tjugotusen kinesiska studenterna i USA kan göra, annat än att vänta. Deng är trots allt 87 år och nästa kapitel i Kinas modernisering kan börja när som helst nu.

Hans Sandberg

Storebror satsar stort i Utahs öken - En sann mardröm värdig George Orwell

Det är nog inte många som kommer ihåg förkortningen TIA, eftersom den organisation för Total Information Awareness som John Poindexter drömt ihop i början av 2000-talet stoppades av kongressen efter en storm av kritik från både höger och vänster. Många delar av den "totala" byrå för högteknologisk övervakning av medborgarna skulle emellerti smusslas över till andra myndigheter och nu har tillräckligt med tid gått för att TIA ska kunna återuppstå i ny form - denna gång med ett nytt supercenter undangömt bland polygamisekter inom mormonkyrkan. Tidningen Wired har ett stor reportage om NSAs nya projek i sitt senaste nummer.

Det är skrämmande läsning.  

The NSA Is Building the Country’s Biggest Spy Center (Watch What You Say) 

Under construction by contractors with top-secret clearances, the blandly named Utah Data Center is being built for the National Security Agency. A project of immense secrecy, it is the final piece in a complex puzzle assembled over the past decade. Its purpose: to intercept, decipher, analyze, and store vast swaths of the world’s communications as they zap down from satellites and zip through the underground and undersea cables of international, foreign, and domestic networks. The heavily fortified $2 billion center should be up and running in September 2013. Flowing through its servers and routers and stored in near-bottomless databases will be all forms of communication, including the complete contents of private emails, cell phone calls, and Google searches, as well as all sorts of personal data trails—parking receipts, travel itineraries, bookstore purchases, and other digital “pocket litter.” It is, in some measure, the realization of the “total information awareness” program created during the first term of the Bush administration—an effort that was killed by Congress in 2003 after it caused an outcry over its potential for invading Americans’ privacy.  

But “this is more than just a data center,” says one senior intelligence official who until recently was involved with the program. The mammoth Bluffdale center will have another important and far more secret role that until now has gone unrevealed. It is also critical, he says, for breaking codes. And code-breaking is crucial, because much of the data that the center will handle—financial information, stock transactions, business deals, foreign military and diplomatic secrets, legal documents, confidential personal communications—will be heavily encrypted. According to another top official also involved with the program, the NSA made an enormous breakthrough several years ago in its ability to cryptanalyze, or break, unfathomably complex encryption systems employed by not only governments around the world but also many average computer users in the US. The upshot, according to this official: “Everybody’s a target; everybody with communication is a target.”

Här är ett par av mina rapporter och kommentarer om TIA från 2003:

USA: ”Total informationsmedvetenhet” (2002)

(Krönika för Sydsvenska Dagbladets nyhetsbrev Snällposten, nov 2002)
Poindexters spion(mar)dröm snöpt (2003) 

Orwellianerna förnekar sig inte... (2003)

(Krönika för Sydsvenska Dagbladets nyhetsbrev Snällposten, maj 2003)

 

82 åring fortsätter leda världens bästa tidskrift

Jag har läst the New York Review of Books sedan slutet på 1970-talet och jag har svårt att tänka mig hur min världsbild skulle se ut utan den. Det är ett mentalt rum där man kan lyssna på en konversation mellan några av världens intressantaste vetenskapsmän, filosofer, ekonomer, författare och kritiker.

Fram till 2006 leddes tidningen av Robert Silvers och Barbara Epstein, men efter hennes bortgång det året fortsatte Silvers som ensamredaktör. Jag är normalt skeptisk mot folk som vägrar ge upp sina stola för yngre krafter, men så länge han fortsätter att producera en så fabulöst bra produkt kan jag inte annat än buga mig och vara glad.

Läs mer om Silvers och The New York Review of Books här.