Börsoron: Krig och politisk deflation ger ekonomisk stagflation

Jag kommer ihåg när jag pluggade nationalekonomi och läste Lipsey-Steiners Economics på Stockholms Universitet i början på 1980-talet. Stagflation var det som inte fick hända och som inte borde hända enligt den keynesianska modellen, vilken ju antog att priserna skulle stabilisera sig och kanske t o m sjunka om arbetslösheten gick upp. Men 1970-talets låga tillväxt och höga inflation bröt mot modellens antaganden. En rad förklaringar angavs, kostnaderna för president Johnsons välfärdsreformer (the Great Society), Vietnamkriget, oljeprischocken, budgetunderskotten, osv. Men den kanske viktigaste förklaringen var att LBJ inte ville låta kostnaderna för kriget undergräva sina progressiva sociala reformer.

Bättre att låtsas som att det regnar och printa mer pengar.

Det var lite grand som Bush och Irakkriget, men med den skillnaden att George W Bush inte hade något ärbart socialt program att skydda, utan om att säkra sina skattesänkningar för de rika.

Effekten blev i grunden densamma: En växande del av den amerikanska produktionsapparaten styrdes över mot krigsproduktion. Det håller de ekonomiska hjulen i rullning, skapar sysselsättning och inkomster, men undergräver samtidigt landets förmåga att investera i framtiden och tillverka varor och tjänster åt konsumenterna. Så länge amerikanerna investerade i nya och större hus och Kina fyllde hyllorna på Wal-Mart med billiga produkter gick ekvationen ihop någorlunda, sånär som på den växande privata och offentliga skuldbördan och det astronomiska underskottet i utrikeshandeln, ffa med Kina.

Det var en balanskonst på högsta nivå, med en växande finansbubbla som främjats av regeringens blandning av arrogans och ignorans, men bubblor som blivit för stora spricker. Vilket den gjorde sommaren 2007. Och detta samtidigt som Kinas modernisering börjat leda till en växande press på resurssidan som väckt inflationsspöket till liv. Plus att den försvagade dollarn tvingar Wal-Mart att betala alltmer för importen. Globaliseringen och utläggningen av produktion till Kina har alltså inte löst det grundläggande dilemmat bakom stagflationen, utan bara skjutit problemet framåt en bit.

I grund och botten handlar det om att samhällets ekonomiska resurser avletts från produktiv verksamhet till förmån för krig, vilket gett oss ett överskott på pengar som tävlar om att köpa en otillräcklig mängd varor. Det är krigsekonomins dilemma som sticker upp sitt fula ansikte i form av stagflation.

Hans Sandberg