Multimedia New York

(Först publicerad i Pressens Tidning, 1995)

(Pressens Tidning, New York) Jag sitter på Savoy, en utsökt liten restaurang i SoHo, som får mig att känna mig som om jag vore i Europa. Förtrollningen bryts emellertid av fragment från ett samtal tre bord bort ... “digitala arenan,” “interaktiv,” “Internet.” Året är 1995, platsen “Silicon Alley.”

Kärt barn har många namn och det gäller även Manhattans nya multimediavärld, som förutom “Silicon Alley” också kallas “Multimedia Mecca” eller “Multimedia Gulch.” De många namnen speglar det faktum att ingen ännu vet exakt vad det är frågan om, eller vad det ska bli av saken, fast det finns de som tror att något stort är i görningen.

“Boom Town” löd en fet rubrik i Daily News 9 juli. En annan talade om multimedia som vägen till tillväxt för New York. “Big Apple brädar västkusten som mecca för multimedia” var underrubriken.

Hyperboler naturligtvis, men vad annat är att vänta i en stad där bara det totala uttrycket förmår bryta igenom den ständiga kakofonin?

Det var för att få klarhet i den saken jag i somras började vandra kors och tvärs genom SoHo, NoHo, Chelsea, TriBeCa, Wall Street och Mid-Town. Jag pratade med entreprenörer, konsulter, myndigheter, journalister, författare och PR-agenter. Det är nu november och jag måste erkänna att bilden forfarande är långt ifrån glasklar, även om den blivit rikare på detaljer, miljöer och människoöden.

Häromkvällen var jag på ett party nere i Chelsea, hos “Total New York” på 32 West 22nd Street närmare bestämt. Där var en blandning av binära bohemer, chica chicks och digitala designers, plus ett par kostymklädda fastighetsmäklare och några representanter för borgmästaren. Det var en “avsparksfest” för Greg Elin som skulle åka motorcykel “from Silicon Alley to Silicon Valley.” På hjälmen skulle han ha en liten videokamera fasttejpad, så att alla kan följa resan på Web-förlaget “Total New Yorks” hemsida. Det smakade förstås PR-trick, men buffén var okej, liksom kaffet från Sun Microsystems (det var ett sätt för dem att puffa för programmet “Hot Java” som de hoppas ska bli webbens nya operativsystem.)

Så mycket PR vart det nu inte, för de flesta gästerna och journalisterna tröttnade på att vänta på Gregs sista-minuten-förhandlingar med sina sponsorer. Jag och Rolf Porseryd från TV4 hängde emellertid troget kvar så svenskar vi var och belönades vid halv tio-snåret med att få se den ensamma hjälten försvinna in i New York-natten på sin 750 kubiks BMW.

Det är ont om pålitlig statistik som kan säga hur många nya företag eller jobb som skapats, eller kan väntas, till följd av multimedia- och internetvågen. Jag har sett uppskattningar från ett par hundra miljoner dollar till ett par miljarder dollar, men det är ganska meningslösa siffror, eftersom de inte åtföljts av någon precis definition av branschen. Om man bara räknar in folk som jobbar med nya media, kommunikationer och programvara blir det 75 000 människor i New York, enligt Herb Mose, f.d. chef för KPMG Peat Marwick, som i ett tal nyligen sa att det är stadens snabbast växande bransch.

En ofta citerad indikator på den multimediavågen är medlemsmatrikeln för “New York New Media Association” (NYNMA,) som växt från en handfull för lite över ett år sedan till 1200 idag. En annan är att “United Digital Artists” lockat till sig 400 medlemmar. New York-universitetets (NYU) 1,5 år gamla “Center för Digital Multimedia” upplever dessutom ett växande intresse för multimedia.
-Förra året hade vi ett seminarium med 50 deltagare. I år ger vi 50 seminarier med över tusen deltagare, säger Cynthia Allen, samordnare på centrat.

Flera dataföretag försöker rida på vågen, bl a Apple Computer som hittills lett branschen. De höll i somras ett stort multimedia-seminarium på Manhattan och sponsrade en “Multimedia Festival” tillsammans med ett 40-tal musikklubbar och diskotek. Rupert Murdochs glesbefolkade on-line-tjänst Delphi Internet har flyttat till Manhattan i ett försök att skapa sig en cool image. Prodigy, som ägs av IBM och Sears, pratade hela sommaren sin omedelbart förestående flytt från White Plains gråa tristess en timma norr om stan till en vindsvåning i SoHo, men planerna skrinlades av någon anledning i elfte timmans 59:e minut.

Om man skulle försöka fästa New Yorks nya multimediavärld på en karta finge man en lång amöbaliknande gerrymander, som börjar runt de stora förlagsskraporna vid Rockefeller Center, letar sig ner till Herald Square och sedan fortsätter längs Broadway ner till Manhattans sydspets.

Silicon Alley likställs ibland med det mesta som har med nya media i New York att göra, men är egentligen ett område som börjar uppe vid Union Square i Chelsea och sedan följer Broadway genom NoHo och SoHo nästan ända ner till Broome Street på gränsen till Little Italy. Miljön kontrasterar starkt mot Mid-Town och Downtown. Där är det skyskrapor av stål, glas och betong. Här är det järn och tegel, fabriks- och lagerlokaler, vilka gjorts om till kontor och artistvåningar, s k “lofts.” Där är det korrekt kostymerade tjänstemän och -kvinnor. Här är det allt utom det konventionella, ungefär som i San Francisco, en stad som hade sin egen “Multimedia Gulch” innan New York fick sin.

Multimedia var länge mest en fråga om teknik. Det var ett sätt att kombinera datorernas texter och kalkyler, med ljud, bild och video. Intresset fokuserades därför på Silicon Valleys entreprenörer, samt organisationer som AT&T Bell Labs, IBM Thomas Watson Labs, Xerox Parc och MIT:s Media Lab. Men multimedia är idag vardagsmat som teknik betraktad, varför balansen tippat över till förmån för innehållet.

Det är välkomna nyheter för The Big Apple, som åderlåtits svårt när data- och kommunikationstekniken gjort det praktiskt möjligt att fly stadens hyror, löner, skatter, bilköer och sociala problem. New York tappade under de senaste fem åren 250 000 jobb och en tredjedel av kontorslokalerna i Lower Manhattan står tomma.

Långt ifrån alla företag kan eller vill flytta, i synnerhet inte om de jobbar i branscher där direkta personliga kontakter spelar en stor roll. Det gäller i hög grad en kreativ bransch som multimedia och man talar redan om en omvänd migration, tillbaks till Manhattan.

Bob Stein är ett exempel på detta. Han är en övervintrande maoist från New York, som på 80-talet var med och grundade The Voyager Company i Santa Monica i Californien. Det är idag ett av USAs bäst kända CD-ROM-förlag, med en omsättning på ca 100 miljoner kr, men ingen vinst att tala om. Hösten 1993 tog han Voyager med sig till SoHo vilket var ett lyckokast, eftersom det gamla högkvarteret raserades under jordbävningen i Californien i januari 1994. Det låg emellertid inga seismologiska föraningar bakom beslutet, utan känslan av att New York var “the place to be.”

-Vi flyttade inte till San Francisco, därför att den regionen baseras på superprofiter från Silicon Valley. Pengarna spelar en för stor roll där. Och i Los Angeles är det pengar och filmstjärnor. New York City är en mycket bättre stad om man vill vara en ren publicist, säger Bob Stein och försvarar sin kapitalistiska drift med att revolutionen inte precis står för dörren. På väggen bakom honom hänger en affisch från den maoistiska terrorgruppen Sendero Luminosa.

Men är inte New York storfinansens Mecca, frågar jag.
-Staden är så stor att Wall Street inte kan dominera dess anda, säger han.

Det lät som en bara alltför läglig fras, men jag skulle senare stöta på en variant av samma idé i The New York Review of Books (November 16, 1995.) Jason Epstein, förlagsredaktör för Random House, skrev där att det som fick New York att dra ifrån sina rivaler på 1800-talet (Boston, Philadelphia, Charleston) inte alls var dess geografiska läge vid Hudsonflodens utlopp, utan dess öppenhet. Staden frodades därför att ingen kultur kunde dominera den. Inte engelsmännens, inte holländarnas.

Voyagers utgivning spänner över ett brett fält, alltifrån underhållning till avantgardistiska och intellektuella titlar. De ger ut barnböcker och dataspel, musik-CD-ROM som the Beatles “A Hard Days Night,” och Beethovens 9:a, samt multimediaböcker av Marvin Minsky, Laurie Anderson, Stephen Jay Gould, Marshall McLuhan, Robert J Oppenheimer och den för polismord dömde Mumia Abu-Jamal. (Min intervju med Bob Stein avbryts flera gånger eftersom han håller på att organisera ett upprop för Abu-Jamal som ska in i New York Times.)

Från Voyagers kreativa kaos fortsätter jag söderut längs Broadway och viker sedan av österut in på Broome Street. Där hittar jag ArtNetWeb som visar sig vara en virtuell läsesalong, ett lokalt on-line-forum och ett Web-galleri. Rene Campopiano, en konstnär och konsthandlare som tagit klivet ut i etern, berättar att hans företag Virtual Real Estate försöker hjälpa konstnärer att ställa ut i cyberspace.

Från Broome Street följer jag Lafayette Street norrut förbi Cyber Café och går in i en gammal röd fabriksbyggnad, som renoveras för cyberföretag typ Thomas Nicholson Associates.
-Det är klart att det finns överdrifter, men jag tror ändå att talet om New York som ett multimediacenter kan försvaras, säger Tom Nicholson, som lockades hit från Michigan för femton år sedan och idag driver en framgångsrik konsultbyrå inom multimedia och Web-design.
-Kycklingen är på plats och nu väntar vi bara på ägget. Det kommer när vi har tillräckligt med bandvidd, säger han, syftande på det faktum att dagens nätsurfare för det mesta bara har tillgång till 14,4 kilobits (kbits) dataförbindelser.
Med så lite bandvidd är det svårt att bygga snygga Web-platser, eftersom risken är att kunderna tröttnar på att sitta och vänta på bildöverföringen. Lösningen är dock redan på väg i form av fler 28,8 kbits länkar och inom ett eller ett par år kan vi skaffa oss 128 kbits ISDN, eller flermegabits Internet-access via kabeltevenätet.

Tom Nicholson tror att New York kommer att klara sig väl i konkurrensen med västkustens multimediakretsar.
-Basen av talanger är mycket rikare här jämfört med i San Francisco. Vi har folk som är vana vid att arbeta med innehåll, som kan redaktionell bearbetning och design. Vi har dessutom flera bra datautbildningar som producerar folk som kan arbeta med multimedia, säger han.

Det är lätt att glömma att New York är hemorten för åtskilliga av världens ledande tidningshus och förlag, de rikstäckande TV-näten och flera nationella kabeltevenät. Här finns underhållningsbjässar som Walt Disney, Viacom och Time-Warner, reklambranschen och desktop publishing industrin. Lägg därtill tusentals små och medelstora företag, musik- och filmstudios, musikklubbar, konstgallerier och muséer, för att inte tala om alla artister, författare och journalister.

New York har dessutom en sofistikerad infrastruktur för kommunikationer. Staden “har fortfarande långt mer teknisk råstyrka än någon annan plats när det gäller att samordna och projicera sin talang ut i världen,” skriver Peter Huber i essän “New York, Capital of the Information Age” i City Journal (Nr 1 1995.) Han exemplifierar bl a med CBS:s organisation för nyhetsinsamling, som löpande samordnar 105 jordbaserade satellitlänkar vilka sänder videoflöden hem till redaktionerna i New York.

NYU:s “Center for Digital Multimedia” (CDM) ligger på Broadway i höjd med Washington Square. Det leds av Ken Perlin, ett hett namn inom multimedia, som bl a utvecklat den teknik Walt Disney använder för att skapa en realistisk atmosfär i animerade filmer som Lejonkungen.

Centrat för digital multimedia har 26 forskare, (varav 15 på heltid) och 11 doktorander och stöds med en miljon dollar per år av delstatsregeringen.
-Vår uppgift är att stöda framväxten av den nya multimediaindustrin, säger Christine Allen på CDM.

På frågan hur de skiljer sig från MIT:s Media Lab svarar hon att de satsar på teknik som kan kommersialiseras relativt snabbt.

Christine Allen sticker inte under stol med att västkusten fortfarande dominerar inom multimedia, men ser det som ett övergående fenomen.
-San Francisco har ett par års försprång. Vi har ett par hundra personer som kan producera multimedia i New York och de har över ettusen. Men multimedia är inte bara CD-ROM-teknik, utan innehåll och New York har alltid varit den kulturella huvudstaden. Vår arbetsstyrka är dessutom mycket större än San Franciscos. Allt som behövs är att vi lär upp dem, säger hon.

Jag lämnar NYU-filialen och tar en taxi till Union Square, där jag ringer på hos The Music Pen, som bl a skapat ett av min fyraårige son Eriks favoritprogram: Lenny’s Music Toons. Jag sätter mig ner och väntar på att företagets kvinnliga vd Yee-Ping Wu ska ta emot. Miljön är varm och inbjudande, men på några ställen har harmonin brutits av jobbare som håller på att dra in fler telefonledningar.
-Vi hinner inte expandera fort nog, säger Yee-Ping Wu, när hon visar mig in till sitt smakfullt inredda kontor.

För ett par år sedan hade de sju anställda. Idag är det 60.
-Vi tillhör den tiondel av multimediaföretagen som går med vinst, säger Yee-Ping Wu, som innan hon blev företagare turnerade världen över som konsertpianist.

Hennes familj flydde 1966 från ett Kina, där Mao just släppt lös sin anti-kulturrevolution. Som liten var hon ett underbarn och fick spela för både Chrusjtjov, Tito och Mao. När hon kom till New York började hon på the Julliard School of Music, där hon träffade doktor Philip Y.F. Lui, en kanadensisk kompositör med intresse för digital musik.

De gifte sig och bildade The Music Pen 1987 kring det datoriserade system för musikkomposition Philip utvecklat. Det var emellertid först med Lenny’s Music Toons 1993 företaget fick sitt genombrott.

Music Pen sysslar idag med både CD-ROM-utgivning, Web-design, och musikalisk produktion. Det är ett litet företag men de har länkat upp sig med tunga partners som den tyska mediajätten Bertelsmann, Microsoft, Viacom, Delta Music och Virgin.

Det har gått bra för Music Pen, men det gick inte lätt.
-I början ville ingen hjälpa oss. Vi fick gå till Schweiz för att hitta en finansiär. Det som gjorde att vi trots allt klarade oss var, att vi litade på vårt kunnande, säger hon med en varning till lycksökare, som tror att multimedia är en guldgryta man bara behöver sticka ner handen i.
-Det är som ett äktenskap. Man måste vara väl förberedd och veta vad man ger sig in i. Multimedia är en mycket komplex teknologi både när det gäller produktion och distribution.

Yee-Ping Wu älskar New York, dess konserthallar, muséer, teatrar, butiker och mångfald av människor.
-Jag kan inte tänka mig att jobba i någon annan stad. Här finns en sådan enorm energi och kreativitet. Jag gillar också det faktum att det krävs så mycket energi för att man ska överleva här. Man tvingas helt enkelt lära sig tjäna pengar, säger hon, men klagar i nästa andetag över New Yorks höga skatter, hyror och löner.
-Vi har sextio anställda idag. När vi är femhundra kanske det är dags att flytta....

Taxiresan från Union Square till Avenue of Americas uppe vid Rockefeller Center för mig in i en värld som inte har mycket gemensamt med Silicon Alley. Den mäktiga raden av skyskrapor vittnar om att detta är en tummelplats för drakar - en del skulle säga dinosaurier.

Till vänster om mig har jag utbildningsjätten McGraw-Hills skrapa. Ett kvarter söderut ligger Viacoms förlagsgren Simon & Schuster, som varje år producerar 300 miljoner böcker! Den nye vd:n Jonathan Newcomb håller på att revolutionera utgivningen med hjälp av digital teknik. Här återfinns också Simon & Schuster Interactive, som ligger bakom CD-ROM-succén “The Startrek Interactive Technical Manual.”

Störst bland de stora är underhållnings- och förlagsimperiet Time-Warner, som residerar i Time & Life-skrapan vid Rockefeller Center. Jag går in från Avenue of Americas, tar rulltrappan ned och letar mig genom en underjordisk korridor fram till Time-Warners nya multimediastudio. Där träffar jag Eduardo G. Samamé som är presschef för jättens New Media Group. Han tar mig in till ett sammanträdesrum och börjar sin briefing med ett intrikat diagram över bolagsstrukturen.
-Vi arbetar på tre fronter när det gäller multimedia, säger han och ritar en skiss.
1. Låg bandvidd: Pathfinder, Time-Warners web-plats.
2. Kabelmodem: Excalibur i Elmyra, New York, där man testar beställvideo, hemköp och andra on-line-tjänster via kabeltevenätet.
3. Fiberoptik: Full Service Network (FSN)-testen i Orlando, Florida (Se min artikel i PT 1/95.)

Pathfinder är inkörsporten till koncernens elektroniska publicering och få Web-platser kan ståta med så mycket innehåll.
-Nu när redskapen (för multimedia, min anm, HS) finns, är det innehållet som gäller och vi har över 5 000 journalister bakom oss, säger Samamé och tillägger att de kan erbjuda trovärdiga källor där det är svårt att veta vem man kan lita på, eftersom vem som helst kan bli Web-publicist.

-Nya media handlar inte bara om att placera ett existerande innehåll on-line. Det viktiga är att tillföra nytt värde när vi går on-line, säger Samamé och demonstrerar “Time Universe,” som man når via Time Magazines web-sida. Det är ett grafiskt elegant sätt att söka både i Times innehåll och en mängd intressanta databaser redaktionen ställt samman. Vi kan t ex gå in och följa upptakten till valkampanjen 96 och med ett par snabba klick få fram information om hur Bob Dole röstat i olika frågor och vilka som står bakom honom ekonomiskt.
-Ett annat sätt att tillföra värde är agenter som levererar personligt filtrerade nyheter varje gång du loggar in dig.

Pathfinder är tänkt som en bred familjetjänst, vilket ställde Time-Warner inför ett smärre dilemma, eftersom ett dotterföretag gett ut mycket kontroversiella s k gangsta-rap-band. På Pathfinder hittar vi emellertid ingen rap-musik, försäkrar oss Samamé.

Från Rockefeller Center tar jag tunnelbanan ner till Wall Street Station nere på Manhattans sydspets. I hörnet av Broad och Beaver Street ligger - ett stenkast från World Trade Center och World Financial Center - New Yorks nya Information Technology Center, ITC@55Broad.

Detta är det mest spektakulära försöket att göra staden attraktiv för små och medelstora företag inom multimedia. Centrat erbjuder lokaler som är förberedda för varje slag av kommunikationer, inklusive videokonferenser via satellit. Hyrorna hålls trots det relativt låga, eftersom borgmästaren Giuliani lyckats sänka fastighetskatterna i Lower Manhattan. Inititativet till ITC kommer från “New York City Partnership,” en allians mellan storföretag som IBM, NYNEX och Con Edison, samt fastighetsmäklaren Rudin Management och Giuliani-regeringen.

När jag besökte byggaden i mitten på oktober var den invändigt renskrapad in på bara betongen och man höll som bäst på att dra in fiberoptiska ledningar. Projektledaren Jonathan Rudes berättade för mig att familjen Rudin satsar 30-35 miljoner dollar på renoveringen, som ska resultera i en “smart building” med 35 000 kvadratmeter kontorsyta.
-Den som flyttar in bara ska behöva plugga in sig och sedan vara igång, sa Jonathan Rudes. Vi har idag elva hyresgäster och räknar med att ha hyrt ut hela byggnaden inom ett år.

Frågan är bara hur många multimediaföretag som väljer ITC:s high-tech center över SoHo:s blandning av atmosfär och attityd. Kommer fiberoptik och satellitlänkar uppväga bristen på läckra barer, caféer och restauranger? Och om man ändå är beredd att offra samkvämet för tekniken kan man fråga sig varför man överhuvudtaget ska stanna på Manhattan?

Det beror kanske på vad ens företag sysslar med och vilken image av sig själv man vill skapa. För en del företag är det verkligen viktigt att så att säga sitta mitt i nätet, medan andra mest behöver reklamvärdet av namn som New York, Manhattan och SoHo. Inte minst gentemot utlandet har New York kvar mycket av sin magik. Men man får se upp så att man inte bedrar sig själv, för det handlar trots allt om produkter som ska ut på den nationella och internationella marknaden. Stadens klickmentalitet måste därför balanseras av ett bredare perspektiv.

Här finns kanske den virtuella mötesplatsen mellan Silicon Alleys unga entreprenörer och Mid-Towns mediadrakar. De senare behöver inflödet av nya friska och fräcka idéer, medan de förra behöver kapital och kanaler ut till kunderna. Många CD-ROM-projekt har gått i stöpet därför att det inte gått att få ut produkten på hyllorna i butikerna. De hade inte distributionsapparaten, reklammaskineriet och de nödvändiga kontakterna.
För Web-företagen ser situationen lite annorlunda ut, eftersom startkostnaderna är mycket lägre. Det är här vi hittar flertalet av nystartade företag, men även de kommer att behöva kapital och reklambudgetar om de vill nå ut utanför smala nischer av entusiaster.

En cool attityd räcker bara så långt.

Det är möjligt att New Yorks multimediavärld inte kommer bli så olika stadens andra kreativa branscher, som t ex bok- och tidningsutgivning, film, musik och TV. De stora kommer att styra var skåpet ska stå, men stan är stor nog så att det blir gott om skrymslen och hörn kvar där de små och inopportuna kan slå upp sina tält.

Hans Sandberg

Fotnot:
NoHo = North of Houston Street
SoHo = South of Houston Street
TriBeCa = Triangle Below Canal Streeet

MIT Media Labs nya kurs - Smarta prylar

(Denna artikel publicerades först i Dagens Nyheter i oktober 1995.)
MIT:s berömda Media Lab firade förra veckan sitt 10-års-jubileum med att dra upp riktlinjerna för vad som ska komma efter multimediarevolutionen: “Things That Think,” dvs saker som tänker.

När Nicholas Negroponte 1985 drog igång MIT:s (Massachussetts Institute of Technology) Media Laboratory förknippades multimedia med obskyra nattklubbar. Idag kan man knappast kan köpa en PC som inte är multimedial.
Det är naturligtvis inte bara medialabbets förtjänst, men de var pionjärer och Negroponte belönades med att bli något av en internationell multimediaguru.

Bakom framgången ligger dels Negropontes skicklighet i att värva sponsorer inom näringslivet och dels labbets förmåga att locka unga forskare, som här fått blomma ut i en kreativ och tvärvetenskaplig miljö.

På tioårsfesten som inleddes tio över tio den tionde i tionde bjöds vi på en bred uppvisning av talang, snille och “demos” (“Demo or Die!” är MIT Media Labs underförstådda valspråk.) På gästlistan fanns hundratals representanter från näringslivet, forskningssfären och massmedia världen över.

Nicholas Negroponte drog sin välkända mantra om databitar versus atomer (en bok gjord av atomer kan bara lånas ut en åt gången medan en digital bok kan lånas ut till massvis av läsare samtidigt.) Han gick också i svaromål mot dem som avfärdar data- och kommunikationsrevolutionen som “hype.” Problemet beror enligt honom inte så mycket på överdrifter, som på att våra hjärnor har svårt att begripa en exponentiell utveckling, vilken hela tiden accelererar.
-Det som för nio månader sedan sågs som vilda prognoser, ses idag som konservativa uppskattningar. Internet fördubblas i storlek varje år och World Wide Web var 55:e dag, sa han.

Förmiddagen ägnades åt en genomgång av vad labbet gjort hittills, medan eftermiddagen ägnades åt dess nya stora forskningsprojekt, TTT (Things That Think = tänkande prylar) som backas av ett konsortium med ett 30-tal medlemmar, alltifrån AT&T, Lego och Nike till Telia Resarch, Walt Disney och Yamaha.

Seymour Papert, en berömd pedagog som i Sverige är känd från den tidiga skoldatasatsningens försök med hans Logo-system, öppnade med att berätta om ett telefonsamtal som fått honom att bränna vid maten han lagade.
-Idiot, sa jag och syftade förstås på mig själv, men i framtiden kommer vi att mena stekpannan, sa Papert, som också tänkte sig nya slag av pedagogiska leksaker och redskap.
-Vi skulle kunna ha bollar som ger en jonglör feedback utifrån hur väl han eller hon lär sig kontrollera deras rörelser. På liknande sätt skulle man kunna göra intelligenta golfklubbor och tennisracketar.
-Nyckeln är inte att de gör jobbet åt oss, utan att de hjälper oss att göra färre fel, sa han.
Konsekvenserna för inlärning och uppväxt kan bli enorma spådde han.
-Detta kan bli den mest radikala förändringen av det mänskliga livet under de närmaste decennierna.

Lite senare bjöds vi på följande MIT-scenario för en framtid med tänkande prylar: Vi kommer hem och möts av en dörr som känner igen oss, kollar hur vi mår genom att studera vårt ansikte, öppnar låset och ser till att vår smarta CD-jukebox spelar ett musikstycke den lärt sig att vi uppskattar en dag som denna. Väl inne hämtar våra intelligenta skor upp dagens nyheter från vår magiska (men inte flygande) matta, skickar dem till plånboken som filtrerar dem enligt våra personliga preferenser och sedan projicerar dem på insidan av våra glasögon.

MIT är inte ensamma om att fundera på hur datorerna ska kunna smygas in i vardagslivet. AT&T Bell Labs, IBMs Watson Labs och Xerox Parc är också inne på samma linje. Mark Weiser på Xerox Parc formulerade för flera år sedan begreppet “Ubiquitous computing” för att beskriva datorer som finns överallt, oftast utan att synas. Men frågan är om inte Negroponte & Co. lyft visionen till en nivå som är så djärv att den snudd på riskerar att dra ett löjets skimmer över sig.

Danny Hillis, som återvänt till MIT efter några års försök att bygga och sälja massivt parallella superdatorer (Thinking Machines Corporation), berättade om framtidens dammsugare, som för det mesta kommer att vara korkad, men då och då anropa den intelligens den behöver via rummens datanät. Ett sådant tillfälle kan uppstå om den stöter på en papperslapp och har svårt att avgöra om det rör sig om skräp eller kanske rent av en sedel.

-Dagens elektroniska manicker är klumpiga, gör hål i våra fickor och är ofta inte till särskilt stor nytta, sa medialabbets fysiksnille Neil Gershenfeld. Framtidens smarta prylar kommer däremot både kunna analysera, kommunicera och reagera. De kommer många gånger ingå i “personliga nätverk” inbyggda i våra kläder, eller andra saker vi bär på oss. Michael Hawley och hans kollegor håller på att bygga sådana “BodyNets,” som även ska kunna kommunicera med andra personers nät.

Ett fantasifullt sätt att använda ett sådant är ett nät som på en dansbana kollar in publiken för att se om det finns någon partner som matchar vår läggning. (Det är bara att hoppas att ingen hacker sätter ett digital krokben för oss.)

Gershenfeld sa att mycket av tekniken redan finns, men slog också fast det krävs en radikal utveckling av tekniken för sensorer, nya typer av arkitekturer för datanät, liksom program som kan analysera mänskliga uttryck. På MIT och andra forskningslabb har man redan börjat tackla dessa frågor och kommit en god bit på väg.

Den som eventuellt dragit på munnen åt det här med smarta skor fick en chans att ta sig en andra funderare på saken, när Gershenfeld demonstrerade en prototyp till en skodator, som kan kommunicera via kroppens elektrostatiska magnetfält! Prototypen bestod av en liten dosa som han nästa år hoppas ha inbyggd i en sko. Gershenfeld och hans assistent satte var sin fot på sin respektive dosa och skakade sedan hand inför en häpnad publik som via en “live” overheadbild såg dem utväxla elektroniska visitkort.

Varje sådan dosa innehåller en mekanism som alstrar sin egen energi när man trampar på den och därför klarar sig utan batterier, en dator och en sändare /mottagare som kan kommunicera med mycket svaga spänningar. Michael Hawley har vid ett annat tillfälle visat att ett sådant handslag på en sekund kan vara laddat med 100 000 bits.

Om vi fyller vår miljö med mängder av sådana smarta prylar kommer vi helt säkert att ställas inför en rad nya problem. Danny Hillis ställde t ex frågan om hur man tar betalt för det råd som en fjärran dator ger till en dammsugare!
-Mer och mer av vad som händer kommer att bli ett resultat av interaktioner. Var ska vi hämta modeller för att förstå vad som händer? Från biologin?

Den berömde artificiell intelligens-filosofen Marvin Minsky drog i ett humoristiskt anförande analogier med sin syn på hjärnan som ett socialt system.
-När du har stora komplexa nät finns det ingen man kan ringa och klaga hos. Tyvärr är det på samma sätt i våra huvuden där vi har 400 datorer som var för sig har sina idéer om vad de är och vad som behövs göras.
-Hjärnforskningen har gjort enorma framsteg, men vi vet fortfarande inte hur kunskapen representeras i hjärnan. Det finns mängder med teorier för detta, men den dominerande är logiken, som har det trevliga med sig att den kan formuleras precist. Kruxet är bara att sunt förnuft inte låter formuleras i precisa logiska termer.

Och det medialabbets “tänkande” kaffebryggare, plånböcker, klockor, manchettknappar, skor, osv behöver, är just sunt förnuft, men att lära datorer sunt fönuft är utomordentligt svårt. Det ska därför bli spännande att se om Negropontes fantastiska snillen och deras fantastiska maskiner lyckas bygga sina tänkande saker och leksaker.

Hans Sandberg

Marvin Minsky:
-Det som gör att jag gillar medialabbet så mycket är att de studerar saker som inte spelar så stor roll, men som vi människor ägnar det mesta av vår tid åt. Jo visst jobbar de, men för det mesta lyssnar de på musik, idrottar eller slösar bort sin tid, sa Marvin Minsky, en av världens främsta experter på artificiell intelligens.

Annonsgurun Trygg om webben och media

(Först publicerad i Pressens Tidning 1995).
Steve Trygg, Anderson & Lembke, New York:
Håll huvudet kallt inför Web-manin

(Pressens Tidning, New York) Om Steve Trygg ska ta pulsen på den interaktiva revolutionen behöver han bara titta in till sin yngsta son, som har två TV-spel redo till drabbning och en Macintosh för email och “chat” på America Online.

-Jag tänker på min gamla mamma hemma i Stockholm. Hon tyckte det var jobbigt med två kanaler på TV och nu har jag barn som utan vidare ser tre TV-program på en gång, säger Steve Trygg, kreativ chef på Anderson & Lembke och ett av de hetaste namnen på Fifth Avenue.

Mitt första möte med Steve Lennart Trygg var virtuellt. Jag slog upp Wall Street Journal över en kopp kaffe en morgon 1993 och fann mig stirrande på en helsidesannons med rubriken “Quick Trygger.”

“Snabbskjutare” skulle en infödd amerikan tänkt med en associativ alliteration, men jag råkade vara svensk i USA med Tryggve som ett av mina tre förnamn; en omständighet som fick mig att läsa annonsen om det utvandrade reklamsnillet.

Och medan jag läste kände jag patriotismen växa, vilket den gärna gör när man utomlands hör goda saker om svenskar och svenska produkter.

Steve Trygg halkade in på reklambanan mest av en slump, sedan det 1970 gått upp för honom att reklamen perfekt matchade hans talang. Han fick jobb på Anderson & Lembke AB som gjorde produktreklam riktad till företag (“business-to-business advertising.”)
Två år senare var han chef för kontoret i Stockholm och kring 1980 fick han en chans att starta ett kontor i USA.

Ett par rekognoseringsturer övertygade honom om att det fanns plats för Anderson & Lembke i USA och 1982 startade han tillsammans med kollegan Hans Ullmark ett kontor i Stamford, Connecticut.

De lyckades över förväntan, så väl till och med, att de 1985 köpte USA-delen av Anderson & Lembke från moderbolaget. Under tre år, 1988-92, arbetade de som en självständig grupp inom superbyrån Chiat/Day, men i april 1992 köpte de tillbaks sin frihet. Det var för övrigt samma vår som Anderson & Lembke korades till “Årets Reklambyrå” av branschtidningen “Business Marketing.”

Och på den vägen är det. Adweek listade dem nyligen som en av USAs tio hetaste “business bureaus.” Den direkta orsaken var ett kontrakt med Microsoft värt 50 miljoner dollar. Och det var Microsoft som kom till dem, inte tvärtom!

Mitt första reella möte med Steve Trygg inträffade 26 juni i år, jag i kostym (för säkerhets skull) och han i jeans, uppkäppt skjorta och rufsigt grånat hår. Med sig hade sig sin interaktiva mediaexpert Jim Waldron och sin mediadirektör Kristine Stebbins.

Jag hade sagt att jag ville prata om trender inom media och reklam i USA. Det blev en tre timmars diskussion som centrerade kring Internet, vilket knappast var någon tillfällighet.
-När har vi behov av information? Det är när vi är nervösa för något. Om vi får en tumör läser vi allt vi kan få tag på om cancer. Det som bekymrar mig är cyberspace, säger Steve Trygg.

Och cyberspace betyder idag framför allt the World Wide Web (WWW,) eftersom försöken med interaktiv TV har en bra bit kvar innan de är mer än just försök.

Mycket talar för att TV:n och PC:n alltmer kommer att överlappa varandra, oavsett om tekniken smälter samman eller ej. Men viktigare är kanske att vi använder dem på helt olika sätt.
-Vi tittar på TV på avstånd, medan vi sitter nära PC:n, säger Jim Waldron, som tidigare jobbat med Bell Atlantics interaktiva TV-projekt “StarGazer.”
-TV:n är en social erfarenhet, datorn individuell, flikar Steve Trygg in. Min 14-åring vill ha sina spel på TV:n, så att han kan spela med sina kompisar, men jag vill inte sköta mitt jobb via TV:n. Varför ska min familj behöva läsa min korrespondens om vi ska trycka vår nästa broschyr i Singapore?
-PC:n kommer att vara det viktigaste redskapet för näringslivet. När det gäller konsumentmarknaden är det mer en generationsfråga. Ungdomarna som växt upp med Nintendo har helt andra krav på interaktion än de äldre. De kommer inte att acceptera en bandvidd där det tar evigheter att hämta hem grafik och video, säger Kristine Stebbins.

Ingen vet idag hur den interaktiva kartan kommer se ut år 2000, men vi vet redan att World Wide Web växer explosionsartat. Den är på väg att gå om de etablerade onlinetjänsterna i storlek och kommer inom ett par år att ha 10 miljoner användare.

Ett nytt massmedium föds.

Blir slutsatsen att man måste annonsera på Internet?
-Det är så mycket hype, klagar Steve Trygg och säger att han ofta måste ta ner sina klienter på jorden. (Den i USA populära termen “hype” kommer av hyperbolism, dvs en retorisk överdrift.)
-De ber oss bygga Web-sites och interaktiva tjänster av alla slag. Cool down, säger vi, för ofta är det inte det de behöver, utan de är bara rädda för att inte hänga med.

-Jag är starkt skepsisk mot att annonsera på webben, säger han och pekar på svårigheterna att mäta hur många som tar del av en Web-sites innehåll.

Det vanligaste sättet är att tala om antalet musklick, men Penthouse:s 800 000 klick om dagen betyder inte att de haft 800 000 besökare, eftersom varje besökare kan generera hundratals eller tusentals klick, utan att ens veta om det. En enda klick på en ikon leder ofta till en serie följdkommandon när Web-sidan laddar grafik, ikoner och texter. Ett annat problem är att en del Web-värdar, som t ex Prodigy, replikerar sina databaser och låter sina kunder använda dem istället för värddatorns. Det betyder att en mängd “klick” aldrig mäts, åtminstone inte av den som satt upp Web-sidan ifråga!

En annan varning till kunder som vill ut på webben är, att de skapar förväntningar, som kan ge dålig PR om de inte införlivas.
-Tro inte att en Web-site tar hand om sig själv, eller att den är en besparing. Den kräver kanske att ni anställer två personer för att sköta den. Folk väntar sig snbba svar när de lämnar frågor på en Web-site, säger Steve Trygg.

Ett sätt att komma runt detta kan vara att skapa en s k newsgroup, vilket är internetska för debattforum. Jim Waldron berättar, att han nyligen startade en sådan för en klient, som inte ville ta på sig ansvaret och kostnaden för att serva en Web-site. Ett extra plus med ett sådant forum är att kommentarerna kring en produkt kommer direkt från de som använder dem och därför är trovärdiga på ett annat sätt än en annons.
-Det ger “street credibility,” säger han.

Ett av webbens största problem för en marknadsförare är “gula-sidorna-syndromet.” För när alla skaffat sig sin hemsida sitter vi där med en enorm och tämligen ohanterlig telefonkatalog.

Märkesreklamen blir därför kvar.
-Det som händer är att mellanledet i köpcykeln krymps ihop, säger Steve Trygg.

Vi kommer fortfarande att påverkas av märkesannonser och gå till butiken för att inspektera en produkt, men den som idag tar sig ner till sin bilhandlare för att hämta broschyrer, kommer istället att logga in sig på respektive företags Web-sida och hämta informationen där.

Web-vågen kommer därför att generera mängder av nya annonser i tidningar, TV och andra traditionella media, för att få folk att gå till just den och den Web-sidan när de loggar in sig.

En av de ur reklamsynpunkt intressantaste aspekterna på Internets kommersialisering är att nätsurfarna lämnar spår i etern. Den som har en Web-site kan följa sina besökares varje klick, en information som kan samlas i alltmer sofistikerade kunddatabaser.

Det finns de som tror att det ska leda till “one-on-one-marketing,” där säljaren kan tala direkt till sina kunder.
-Den saken avgör mottagaren, säger Steve Trygg skeptiskt. Det går inte en dag utan att jag blir uppringd av folk som hittat mitt namn och vill sälja något till mig, varpå jag ber dem dra åt skogen. Sedan finns det företag jag gärna har en sådan personlig relation med, t ex USAs Porsche-klubb.

Internet är ju internationellt till sin natur, men hur vi använder nätet påverkas av våra nationella särdrag.
-Sverige och USA har väldigt olika utgångspunkter, säger Steve Trygg. Sverige har flest datorer per invånare och de är jämlikt fördelade jämfört med i USA, men det är också ett litet homogent land. Här i New York-området har vi en mycket heterogen befolkning på 16 miljoner.
-Svenskarna är vana att finnas med i dataregister. Vi fyller i långa formulär, som en amerikan skulle svära över och säga aldrig i livet åt. Det betyder att man i Sverige har större chans att sikta in sig på specifika personer, medan man här aldrig kan veta exakt vem man talar till.
-Landet är så stort att nästan varje nisch kan överleva. Vill du starta en tidning för blåskäggiga homosexuella hittar du alltid 28 000 prenumeranter. Det är mycket svårare att starta en ny tidning i Sverige. För att lyckas måste den ta livet av en befintlig tidning

Finns det någon risk att våra nuvarande media ersätts rubb och stubb av interaktiva media? Steve Trygg tror inte det. Nya media har alltid åtföljts av profetior om de existerandes undergång.
-När vi fick fyrfärg sa folk att dagstidningen skulle dö och när radion kom sa man att tidningarna skulle dö. När TV:n kom var det radions tur och nu är det dags igen. Men det stämmer inte för våra gamla media anpassar sig till den nya situationen, medan de nya läggs ovanpå de andra. (Vecko)tidningarna överlevde genom att börja skriva om film- och TV-stjärnor, säger han.

Hans Sandberg

Myntslagare i Cyberspace (1995)

(Denna artikel publicerades i datatidningen BIT i början av 1995)

 

Det blir alltfler butiker på Internet, men inte mycket kommers och det är inte så konstigt, eftersom det är både krångligt och riskabelt att handla där. Hjälp är dock på väg, bl a i form av digitala kontanter, nätcheckar och virtuella plastkort. 

Elektroniska pengar är i och för sig ingen nyhet. Vi är alla mer eller mindre indragna i den elektroniska karusellen, vare sig vi går till bankomaten, betalar via telefonen med hjälp av våra kreditkortsnummer eller nätshoppar på Compuserve. T-banekort och telekort är också exempel på e-pengar.

Varför då allt prat om “ecash” och nätpengar?

Tja, det har med Internets struktur att göra, för samma decentralisering som gjorde nätet så populärt, gjorde det samtidigt till ett virtuellt vilda västern. Den som lämnar ut sitt namn och kreditkortsnummer på Internet riskerar att de snappas upp av någon infotjuv, eller att våra preferenser säljs vidare till postorderföretagens kunddatabaser.

Och så länge både kunder och potentiella säljare känner sig otrygga blir det inte någon verklig marknad på nätet.

Vi behöver en mekanism som gör att vi på ett enkelt sätt kan beställa, erhålla och betala för produkter on-line. Den snabba tillväxten av Cyberspace har gjort att en rad nya och gamla företag gett sig in i leken med mer eller mindra radikala lösningar på problemet.

Ecash är digitala kontanter som ska fungera precis som vanliga mynt och sedlar. Den i Amsterdam boende amerikanske kryptografen David Chaum är den mest uppmärksammade proponenten för cyberkontanter. Han sitter också på en mängd patent som han lagt till grunden för sitt företag DigiCash och dess “Ecash-system.”

“Ecash” bygger vidare på Chaums arbete med digitala kontanter lagrade på “smarta kort.” En bank ska kunna utfärda “smarta” kontantkort försedda med digitala signaturer vilka gör att varje säljare/säljautomat kan verifiera att kortet är äkta utan att använda telefon.

Denna sista egenskap är viktig för att de ska kunna användas i säljautomater av olika slag. Chaums kontantkort är anonyma, dvs de lämnar heller inga spår efter sig lika lite som en vanlig sedel. Denna sista aspekt var av Chaums motiv med sitt projekt. Storebror bör inte kunna se allt vi gör.

Ecash är den kortlösa varianten av detta system. De digitala kontanterna består av en siffersträng som vi kan skicka med elektronisk post, eller överföra under ett “besök” i en elektronisk butik. Strängen talar om för mottagaren att här kommer så och så många dollars och cent. Informationen krypteras enligt RSA-modellen och förses med en “blind” digital signatur, som blir cybermarknadernas motsvarighet till vattenstämpel. Den kallas blind, eftersom Chaum hittat på ett sätt att låta den utfärdande banken märka pengarna, utan att veta vem som ska använda dem. Den som tar emot en betalning kan bara utläsa att det rör sig om äkta ecash, inte varifrån de kommer. Säljaren bör dock verifiera beloppet online, så att kunden inte försöker spendera samma belopp två gånger, vilket är tekniskt möjligt i Chaums modell.

Den som försöker sig på detta kommer emellertid att bli upptäckt eftersom anonymiteten upphör om man verkligen spenderar samma belopp två gånger. Varje ecash-”sedel” lämnar ut information om sig själv när den verifieras. Ensamt säger den bara att säga att pengarna är giltiga, men om man lägger ihop informationen från två transaktioner med samma “sedel” kan bedragaren avslöjas.

DigiCash har tagit fram ett litet gratisprogram som ska göra det lätt att betala on-line. De digitala kontanter vi växlat till oss (i någon deltagande bank) lagras på vår hårddisk. Vi betalar sedan genom att flytta mynt-ikoner på skärmen (se illustration.) DigiCash hoppas enligt David Chaum kunna tjäna pengar på att licensera sin teknik till banker.

Ecash gör det inte bara möjligt att köpa saker on-line, utan också att sända pengar från en person till en annan, utan att betala provision till några mellanhänder.

Bob Housten är en annan entreprenör som försöker slå mynt i Cyberspace. Hans företag Software Agents i Maryland har startat “NetBank” som inte är någon bank, men redan startat ett system för digitala nätpengar kallat NetCash. Bob Housten säger, att han vill göra det lätt att hantera småbelopp on-line.

En nätsedel från NetBank kan se ut så här:

NetCash$5.00X345678223C

Man köper denna “sedel” ungefär som man köper utländsk valuta i en bank, vilken i gengäld tar ut en kommission. Netbank registrerar varje nätsedel i en transaktionsdabas, som varje mottagare av NetCash måste kontakta för att verifiera sedelns äkthet. När en nätsedel använts stryks den ur databasen och en ny sedel, med en ny ID-kod utfärdas istället, vilket förhindrar bedrägerier. När man samlat på sig tillräckligt mycket nätsedlar kan man lösa in dem hos nätbanken, som då krediterar vårt ordinarie bankkonto, eller sänder en check.

Modellen är mycket enkel, men har kritiserats för bristande säkerhet och att blir för dyr för kunderna. Kommissionen låg inledningsvis runt 20 procent av beloppet, vilket berodde på att NetBank använde en dyrbar teknik för att sälja sina nätpengar (man fick ringa ett 900-nummer, jfr de svenska 0710-numren.) När jag pratar med Bob Houston i början av januari berättar han att de är på väg att lösa bägge dessa problem. Många nya Internet-program gör det enkelt kryptera meddelanden, så att man kan sända sina nätsedlar via e-post i krypterad form. När det gäller kostnaderna har NetBank börjat låta kunderna köpa nätsedlar genom att faxa över checkar. Det låter kanske märkligt att sända en check per telefax, men det är inte konstigare än att lämna ut sin kreditkortnummer över telefon. Skälet att de vill ha en check (faxad eller per post) är, att det är en accepterad betalningsform som är lätt att använda. Nätbanken kan sedan lösa in checken med hjälp av informationen på den

-Vi har fått ner vår avgift från tjugo procent till två procent, säger Bob Housten.

Marvin Sirbu och Douglas Tygar är forskare vid Carnegie-Mellon universitetet i Pittsburgh. De lade i höstas fram ett eget förslag till nätpengar kallat NetBill, vilket påminner om NetCash. Men det är avsett exklusivt för produkter som kan levereras över datanät.

Bakgrunden var att de ville finna ett sätt att kunna göra universitetets stora databaser kommersiellt tillgängliga, men att det skulle bli för dyrbart att använda kreditkort.

-Vi har utgått från kreditkortsmodellen och försökt göra om den så att det ska gå att köpa småbelopp på nätet. Vi vill att det ska gå att köpa tidningssidor för kanske 10 cent on-line, säger Marvin Sirbu.

Isåfall måste man först sänka omkostnaderrna, som enligt Marvin Sirbu är höga eftersom det är dyrt att verifiera transaktioner, göra kreditkontroller och serva kunderna.

NetBill fungerar istället som ett elektroniskt checkkonto utan kredit. Kunderna sätter i förväg in pengar på sitt NetBill-konto, varefter de får elektroniska checkar vilka de kan använda on-line. Allteftersom checkarna används registreras de i det utfärdande företagets/bankens databas.

Genom att det inte rör sig om någon kredit, minskar behovet av kontroll. NetBill gör det möjligt att bekräfta att kunden verkligen mottagit sina varor innan transaktionen avslutas. Det ska leda till färre dispyter om huruvida man verkligen köpt eller fått levererat en produkt.

Marvin Sirbu avgränsar sitt system från David Chaums genom att skilja på reella pengar (“token money”) och bokföringspengar (“notational money”.) De förra förflyttar sig verkligen genom betalningssystemet, medan de senare egentligen bara existerar som noteringar i bokföringen.

-NetBill är pengar av det senare slaget, med instruktioner att debitera en persons konto och kreditera en annnans. Chaum däremot arbetar med siffersträngar som själva representerar värde. De kan förflyttas och spenderas av vem som råkar ha dem, säger Marvin Sirbu.

-Det finns goda skäl till att vår ekonomi använder mer checkar och bankpengar än kontanter. Det är svårt att få kontanter av rätt storlek, utan de måste växlas hela tiden. Kontanter kan man förlora, men om jag tappar min checkbok sitter mina pengar kvar på mitt bankkonto.

Kanske är det därför majoriteten av de nya modellerna för att betala on-line bygger på Sirbus bokföringspengar.

Först ut med en färdig lösning var First Virtual Holdings, som i oktober lanserade sitt “Internet Payment System.“ Det är det första “kreditkortet” för shopping på Internet och det backas av flera tunga namn i kreditkortsvärlden som First USA, Visa International och dataservicejätten EDS.

Den som handlar on-line med First Virtual får ett extra kontonummer. Kunden “ger” detta till säljaren, som sänder det till First Virtual, vilka sedan verifierar det med kunden. Om svaret blir ja, får säljaren betalt och beloppet dras från kundens ordinarie konto. Den extra verifierings-loopen gör det ointressant att knycka kontonummer on-line. Den ökade säkerheten gör att First Virtual kan sänka priset för on-line betalningar och för rätten att “ta emot” betalningar med kortet. Startkostnaden är 2 dollar för konsumenterna och 10 dollar för säljarna. Det kostar sedan 29 cent per transaktion plus 2 procent av beloppet.

CyberCash är en är inne på samma spår. Företaget leds av några nätveteraner, bl a Bill Melton som grundat VeriFone (vilka tillverkar kreditkortsterminaler) och Dan Lynch, som grundade den klassiska Internet-mässan, Interop.

De ska inom kort starta sitt system tillsammans med USAs sjunde största bank, Wells Fargo. Den som shoppar on-line med CyberCash trycker, när han/hon hittat det de vill ha, på en CyberCash-ikon, vavid ett program startar som låter säljaren sända iväg en räkning som dyker upp på kundens skärm. Om allt är OK kopierar han/hon in sitt namn och kreditkortsnummer. Denna information krypteras sedan och sänds till en CyberCash server, som auktoriserar betalningen hos kundens bank och sedan rapporterar tillbaks till säljaren.

CyberCash planerar även att erbjuda kunderna digitala kontanter, eventuellt med David Chaums teknologi.

En viktig skillnad mellan CyberCash och First Virtual är, att de förra inte har för avsikt att konkurrera med bankvärlden, medan First Virtual ska ge ut sitt eget Visakort.

Vid sidan av dessa försök med nätkontanter, nätcheckar och nätkreditkort pågår en rad försök att höja säkerheten för de vanliga kreditkorten on-line. MasterCard och Bank of America har t ex var för sig börjat samarbeta med Netscape Communications (fd Mosaic Communications) om säkra transaktioner på Internet inklusive möjlighet att verifiera betalningar i realtid on-line. Netscape har tagit fram programvara som ska göra detta möjligt för kunder som använder det populära Internet-programmet Mosaic.

Microsoft samarbetar dessutom med Visa om ett liknande projekt, vilket förmodligen ska bli en del av Bill Gates “elektroniska plånbok.

Inom bankvärlden pågår dessutom en rad försök med kontantkort baserade på smarta kort. Europa har hunnit längre på detta område än USA. I USA testar Citibank ett system för kortbaserade kontanter, vilka man ska kunna fylla på med hjälp av en liten “hemterminal,” antingen iform av en smart telefon, eller en tillsats till sin persondator. De är till skillnad från det britttiska Mondex-kortet inte anonyma, utan är ett smart betal/kreditkort som också har plats för digitala kontanter. Sådana smarta kort och personliga bankomater ses inom bankvärlden som ett säkrare alternativ än “rena” e-pengar.

En annan fördel är att man kan stoppa in sin “elektroniska plånbok” i sin analoga, om man nu skulle drista sig att shoppa utanför Cyberspace.

Time Warners Full Service Network

(Publicerad i TeleVärlden i januari 1995)

Närkontakt med framtidens TV

Familjen Wilkers i Weikiva utanför Orlando i Florida har fått smak för interaktiv TV, som i Time Warners tappning kallas Full Service Network (FSN). De kan nu hyra videofilmer, spela videospel och shoppa, utan att någonsin behöva lämna vardagsrummet.

Orlando är väl mest känt för Disneyworld, men staden är också säte för det hittills mest avancerade försöket att föra samman datorernas, telefonens och televisionens världar. Bakom försöket står Time Warner som 14:e december visade att de leder multimediagaloppen:
-Att ligga före betyder ofta allt, sa Time Warners vd Gerald Levin pekande på föregångare som CNN, HBO och MTV.

När jag och 150 andra journalister mötte familjen Wilkers hade de fyra dagars erfarenhet av FSN och nyhetens behag satt fortfarande i. Pappa Karl sa sig gilla att han nu kan se det han vill se, när det passar honom. “I love it,” sa mamma Susan, som har fullt upp med att skjutsa sina två barn till deras olika fritidsaktiviteter utan omvägen över videobutiken. 14-åriga Jacklyn såg fram emot att shoppa i FSN:s elektroniska galleria och 12-årige Brad - som redan hunnit prova tjänstens samtliga videospel - gav ett expertutlåtande:
-Grafiken är mycket bättre än någonting annat jag sett.

Här kan det kanske vara på sin plats att berätta att vi träffade familjen Wilkers under något konstlade förhållanden. Den stora villan var t ex inte deras, utan ett uppvisningshus ägt av Time Warner. Som journalist reagerar man negativt på sådan manipulation, fast jag kan förstå att det inte gick att släppa in ett så stort mediauppbåd i familjen hem.

Resten av showen var emellertid ganska realistisk. Det system vi fick se var äkta och vi fick testa det på egen hand. Såvitt jag kunde bedöma saken fungerade det perfekt, vilket långt ifrån alltid är fallet med system av denna grad av komplexitet.

Det första man ser när man sätter på Time Warners interaktiva TV är en långsamt roterande “karusell,” som ger en grov översikt av tjänstens innehåll. Vi kan när som helst stoppa karusellen genom att trycka på den specialdesignade fjärrkontrollens Select-knapp. Väljer vi t ex “Movies” får vi en lista med kvällens hyrfilmer (36 stycken i december 1994.) Vi kan sedan vandra upp och ner med hjälp av en rund styrknapp tills vi hittar rätt film. Då trycker vi på Select igen, varvid en textruta på TV:n berättar att filmen kostar $2.99 och hur många timmar vi har på oss att se den. För att undvika missbruk ombeds vi sedan knappa in ett fyrsiffrigt PIN-nummer.

Det låter kanske inte så märkvärdigt, men det är det faktiskt, för till skillnad från betal-TV av olika slag ligger kontrollen över filmvisningen nu helt i våra händer. Vi behöver inte vänta till ett visst klockslag för att filmen ska börja och inte sitta vackert tills den är slut. Filmen startar nästan ögonblicket efter att vi beställt den och vi kan sedan snabbspola den bakåt och framåt eller pausa den, om vi t ex skulle vilja beställa hem en pizza, eller svara på telefon. Det är som att använda en videobandspelare, trots att filmen spelas upp från en “media server” (en specialdator från Silicon Graphics) några kilometer bort.

När vi trycker på fjärrkontrollen sänds en signal iväg till den nämnda mediadadatorn, först i infraröd form till vår Home Control Terminal (HCT) och sedan över koaxialkabel till en kvartersnod, som packar samman signalerna för den vidare färden över ett fiberoptiskt ATM-nät till ett lokalt servicecentra. När vårt konto verifierats plockar servern fram filmen (som lagras i komprimerat skick på jättelika digitala arkiv) och sänder den till vår hemterminal som tar emot filmen, dekomprimerar den och visar den på vår TV.
Silicon Graphics vd Ed McCracken berättade att hela denna process inte tar mer än 140 millisekunder. Det är nödvändigt med omedelbar respons eftersom TV-publiken inte är lika tålmodig som datapubliken, vilken gärna väntar några sekunder på svar från sin PC.

Beställvideo är bara en del av utbudet på FSN. Vi kan också fortsätta titta på analog kabelTV, men det ska bli lättare att hitta i kanaldjungeln. De flesta amerikanska kabelstationer har en särskild kanal med en rullande programlista, vilket är ungefär lika kul som att sitta och glo på listor över ankommande och avgående tåg eller flygplan. FSN kommer här med en interaktiv knorr genom att låta oss gå in och aktivt söka i listan, rulla den framåt och bakåt, till höger eller vänster och när vi slutligen hittat något vi gillar kan vi “hoppa” direkt in i filmen eller programmet. Det är ett bra exempel på hur kraftfullare datorer kan göra livet enklare för kunden.

FSN erbjuder också data- och videospel, inklusive sådana man kan spela mot folk som befinner sig långt borta. Det finns för närvande 13 spel från Atari vilka spelas med deras 64-bitars spelmodul “Jaguar.”

Shopping är ett annat tungt område och dotterbolaget Time Warner Interactive har byggt en elektronisk marknadsplats, där vi kan hitta både Chrysler och det stora postorderföretaget Spiegel. Det är visserligen bara åtta företag som är med från början, men viktigare är att vi fått en mycket elegant “TV-galleria” som mycket väl tar vara på videons möjligheter. Skillnaden är himmelsvid mot online-galleriorna på Compuserve och Prodigy. Jag har svårt att tänka mig en mer slagkraftig kanal för reklam. Kom ihåg att det här inte rör sig om traditionell TV-shopping, där man får vänta tills den produkt man är intresserad av dyker upp, utan att vi själva styr vad vi vill se. Som om inte detta vore nog kommer FSN:s kunder att förses med en färgskrivare från Hewlett-Packard, som kan printa ut fyrfärgsblad och kuponger direkt till den som så önskar.

Vi kommer snart att få se en rad nya tjänster på FSN, som t ex “nyheter på beställning,” hembanktjänster, videokonferenser, virtuella livsmedelsbutiker, och distansutbildning av olika slag. Men Gerald Levin gjorde klart att det är reklam och underhållning som ska finansiera uppbygget av FSN. Exakt hur det ska gå till ekonomiskt kunde varken han eller någon annan berätta. Allt vi vet är att hyrfilmerna ska kosta ungefär lika mycket som de kostar i videobutikerna och att vi sedan får betala i relation till hur vi använder det. Vissa tjänster kostar mer och andra - som kanske reklamfinansieras - kostar mindre. Denna typ av betalning för det också möjligt för en familj att ha flera terminaler, vilket förhindrar digitala “kanalkrockar” när barnen vill spela videospel medan mamma och pappa vill titta på en långfilm. Man behöver alltså inte betala flera kabelTV-avgifter för att utnyttja flera tjänster samtidigt. Varje TV måste dock ha sin egen HCT, vilket torde sätta vissa ramar för valfriheten.

Wilkers är den första av fem familjer på FSN. Under 1995 ska 4000 familjer vara med och om allt går bra lanseras systemet nationellt 1996. Vid den tiden hoppas Time Warner och deras allianspartnerns (AT&T, US West, Silicon Graphics, Scientific Atlanta m fl) ha pressat ned priserna på komponenterna till en bråkdel av dagens. Silicon Graphics VD Ed McCracken lovade i sitt tal att priset på hemterminalen om två ska vara nere i 300 dollar, jämfört med dagens terminal som av en del experter beräkas kosta 7000 dollar.

Nu återstår att se om arkitekturen håller vad den lovar, när det inte är fem, utan hundra, eller tusentals familjer som samtidigt vill titta på långfilmen alla talar om.

Men den verkligt stora frågan är om folk kommer att falla för den interaktiva frestelsen och hur mycket de isåfall är villiga att betala. Orlando-testen är ett försök att få ett realistiskt svar på den frågan. Skeptikerna tror inte att folk kommer att vilja betala mer för interaktiv TV än de idag betalar för kabelTV, dvs ca 25 dollar i månaden. Men Karl Wilkers, som så att säga skådat framtiden, tycker att 100 dollar i månaden är okej.

Om han är representativ kanske vägen till Cyber-TV inte bara blir spännande, utan också guldkantad.

Hans Sandberg


Time Warner: Jätten som vill bli först

Time Warner är en gigant inom massmedia och underhållning, samt USAs näst största kabelTV-företag, med 7 miljoner kunder i 34 delstater. De slöt för ett par år sedan en allians med en av USAs regionala telebolag, US West, vilket gav dem ett tillskott på 2,5 miljarder dollar. En miljard av detta belopp investeras i FSN. Time Warners VD Gerald Levin sa på presskonferensen i Orlando att FSN inte beror på något teknikintresse, utan ett “klart definierat egenintresse.” Han vet att deras arkiv och förmåga att skapa underhållning och information är veritabla guldgruvor.

Den stora kostnaden är att dra igång systemet. När det är gjort hoppas Time Warner även kunna använda nätet för att konkurrera på telemarknaden genom att erbjuda access till långdistanstjänster, videokonferenser och framtidens PCS-baserad mobiltelefoni.
-Telefoni är en marknad på över 100 miljarder dollar, fem gånger större än kabelTV, sa Time Warners Cables vd Joseph Collins.

Kostnaderna för att addera nya tjänster och program till FSN blir relativt små när det väl är etablerat, vilket gör att nya möjligheter kommer att öppna sig för småföretag och småproducenter. Smala och/eller lokala intressegrupper med små resurser kommer att kunna göra sig hörda på ett helt annat sätt än med dagens TV och kabelTV-nät.

FSN stöder dessutom Internet-protokollet TCP/IP, vilket gör att Time Warner också kan bli bas för datavärldens mer kräsna “nätsurfare.”

Hans Sandberg

USA: Massmedias cynism bakom politikerföraktet

(Artikeln publicerades först i Pressens Tidning Nr 19 1994).
Bill Clintons problem med pressen är bara ett exempel på hur skoningslöst USAs massmedia behandlar sina politiker. Men massmedia går för långt och bidrar till det växande politikerföraktet, säger Thomas E. Patterson, mediaforskare vid Syracuse University i delstaten New York.

Höstens valkampanj i USA präglades av cynism, excesser och stora skopor populism. Radio, tidningar och TV var fyllda av matchreferat och rapporter om allmänhetens växande missnöje med sina politiker och Clinton i synnerhet. Nu är politikerförakt ingenting nytt i amerikansk politik, lika lite som den ömsesidiga misstron mellan pressen och politikerna. Men flera ledande journalister och mediaforskare har på senare tid tagit till orda för att kritisera den utbredda cynismen inom journalistkåren. De har också pekat på massmedias ansvar - eller snarare brist på ansvar - för vad de serverar allmänheten.

-Om vi beskriver världen ur ett cyniskt perspektiv och antar att alla är machiavellianer, styrda av egenintresset, inbjuder vi läsarna och tittarna att förkasta journalistiken som kommunikationsform, eftersom den också måste vara cynisk, sa t ex massmediaforskaren Kathleen Hall Jamieson till New York Times (9 oktober.)

Den kanske skarpaste kritiken av massmedias politiska bevakning kommer från Thomas E. Patterson som i fjol gav ut boken Out of Order (Vintage Books, 1994.)

USAs massmedia spelar enligt honom en unik roll som organisatör av valkampanjen, men det är en roll de inte är lämpade för. Det var paradoxalt nog ett försök försök att komma bort från det tidigare bossväldet inom amerikansk politik som gav massmedia en så central roll. Demokratiseringen av nomineringsprocessen medförde att kandidaterna tidigt måste vända sig direkt till väljarna, varmed massmedia övertog de alltmer försvagade politiska partiernas roll som kungamakare.

Men nyhetsmedia är fokuserade på det negativa, på kriser och katastrofer och söker spänning och dramatik, vilket gör dem till dåliga redskap för den som vill bygga koalitioner och föra fram komplexa budskap. Det är inte heller någon lätt uppgift att hålla allmänhetens intresse uppe under den mer än årslånga kampanjen. Man kan bara skriva om kandidaternas program så många gånger innan folk tröttnar.

Massmedia har därför valt att beskriva politiken som en hästkapplöpning, där innehållet reduceras till ett taktiskt spel för att komma först. Detta perspektiv är attraktivt för journalisterna, eftersom det ständigt går att hitta nyheter om vem som gjorde vad och hur hans/hennes chanser påverkas av detta. Men det bidrar samtidigt till politikens förflackning och allmänhetens frutstration.

-Der är de negativa nyheterna som uppskattas inom journalistik och ju värre avslöjande desto bättre för reporterns rykte, säger Thomas Patterson.

-Nyhetsrapporteringen var negativ till 60 procent under Clintons första arton månader vid makten, säger han. (Motsvarande siffra för George Bush var 51 procent, min anm HS.)

-Det finns de som säger att det beror på Clinton, att han ingenting gjort, eller inte hållit fast vid sin linje och så vidare, men om vi jämför vad han lovade göra under sin valkampanj med vad han sedan uträttat ska vi se att han skött sig ganska bra. Förra året vann han 88 procent av omröstningarna i kongressen, vilket var den bästa siffran sedan 1965 då Lyndon Johnson var president. Reagan hade ett år då siffran var över 80 procent. Vare sig Nixon, Ford, Carter eller Bush nådde över 80 procent. Den politiska rapporteringen struntar emellertid i sådana fakta och fokuserar sig på några frågor där Clinton schabblat, säger Thomas Patterson, som menar att det är en vanföreställning att politiker lovar saker som de sedan inte kan eller vill hålla. I sin bok argumenterade han för att de tvärtom brukar göra sitt yttersta för att uppfylla sina vallöften.

-Whitewater-skandalen är ett exempel på hur man gräver upp relativt små saker och blåser upp dem bortom alla proportioner. Jag ser detta som ett utslag för dagens journalistik. Reportern drivs att producera den typen av dramatiska berättelser som skadar politikerna.

En annan förklaring till bristerna i dagens politiska journalistik härleder Thomas Patterson till Watergate och Vietnamkriget. Journalistiken blev alltmer aggressiv och den hälsosamma skepsisen ersattes med en professionell cynism, en “anti-kultur” (“adversarial culture”.)

-Pressen isolerade sig och kom att identifiera sig med “den andra sidan.” Den kom att definiera sig negativt.

Lite förgrovat skulle man kunna summera receptet för en framgångsrik politisk skjutjärnsjournalist på 90-talet på detta sätt: Allt är spel, allt är bluff, alla är egoister och jag ska allt avslöja dem!

Man skulle kanske kunna vänta sig att journalisterna vore lika kritiska mot den egna institutionen, men så har inte varit fallet säger Thomas Patterson.

-Självkritiken är ytterst mild och i likhet med andra grupper som läkare och advokater vill man inte ha någon insyn i sin verksamhet. Det är en oansvarig elit, med otillräckliga verktyg för feedback. Det går att rösta bort en politiker som vi inte gillar, men vad gör allmänheten när den blir arg på pressen?

Många rapporter har lyft fram allmänhetens skepsis mot massmedia. Senast var det en oberoende “think tank” på mediaområdet kallad Freedom Forum, som i sin rapport “Politikerna och nyhetsmedia” berättade att allmänhetens förtroende sjunker både för massmedia och politikerna. De uppfattas som samma andas barn: Precis som politikerna är de bara ute efter makt och pengar.

Det är inte så konstigt att den uppfattningen är vanlig, med tanke på att televisionens stjärnreportar tjänar upp till 6 miljoner dollar per år, förutom att de tar 20-30 000 dollar varje gång de håller ett tal inför diverse industri- och branschgrupper. (David Gergen, republikanen som bytte sida och blev Clintons pressrådgivare, drog 1992 in 466 625 dollar bara som talare.)

Det var televisionen som förvandlade topp-journalisterna till celibriteter, vilket i sin tur ledde till att de alltmer satte sig själva och sina åsikter i centrum för reportaget.

-Journalisterna har, kanske oavsiktligt men inte ovilligt, erövrat mer och mer makt över valkampanjen. För varje minut en kandidat fick komma till tals på kvällsnyheterna under 1988 och 1992 års kampanjer pratade journalisterna sex minuter, säger Thomas Patterson.

Det var därför Clinton satsade hårt på s k talk-shows under valrörelsen 1992, vilket förstås väckte ont blod bland många politiska journalister.

-Det visade sig att den allmänhet som kom till tals på dessa shower var intresserade av helt andra saker än journalisterna. De var mer intresserade av sakfrågor än politikernas eventuella sexuella affärer.

Men det är inte en lösning som fungerar i alla väder.

-Publika stormöten (town-meetings) med presidenten fungerar bättre när presidentens popularitet är hög, än när den sjunker. Folk blir då mindre benägna att titta på dem och publikens frågor tenderar att bli mer fientliga. Clinton försökte t ex vända hälsovårdsdebatten på sluttampen via CNN, men det gick inte, säger han.

Det vanligaste försvaret från massmedias håll mot kritiken är att de bara gör sitt jobb. De har inget annat val än att fortsätta som förut.

-De enda som tror det är journalisterna själva. Jag tror inte för ett ögonblick på att nyheterna bara är en spegelbild av verkligheten. Det argumentet håller inte. Det finns visserligen mycket mer av oro och ilska bland allmänheten idag och det är inget fel i att återspegla detta. Politikerna bär också själva en del av skulden, men pressen försöker smita undan sitt ansvar med talet om att vi bara rapporterar om vad politikerna gör.

Thomas Patterson föreslog i Out of Order att man borde korta ned valkampanjen radikalt för att göra det möjligt att fokusera bevakningen på sakfrågorna och bättre presentera kandidaternas politik. Men chanserna att en sådan reform ska gå igenom är inte alltför stora.

-Jag är ganska pessimistisk i allmänhet när det gäller media. Det finns visserligen några tidningar som experimenterar med en mer ansvarsfull journalistik, men det är bara underströmmar, säger Thomas Patterson, vars nästa projekt är en jämförande undersökning av pressen i fem länder, däribland Sverige.

Hans Sandberg

Från telekort till telekontanter (1994)

(Denna artikel skrevs för tidningen Televärlden hösten 1994)

 

Är telekorten början på en ny typ av pengar, som kommer att ersätta mynt och sedlar? Danskarna har sitt kontantkort Danmont, fransmännen sina Carte Bancaire och i Amsterdam testas digitala kontanter exklusivt för datanät -- “cybercash” eller “ecash.” 

Reda pengar är bra att ha, fast många gånger hade vi nog varit gladare utan trasslet med mynt och sedlar. Själv lärde jag mig hata mynt under ett år på Staten Island, en av New Yorks minst kända stadsdelar. Varje gång jag skulle ta bussen till Manhattan måste jag bära med mig 28 “quarters” (1 quarter = 25 cents.) Tänk er kö av sömniga pendlare som alla ska stoppa ner 14 mynt i bussens myntautomat (stadens bussar tar inte sedlar.)

Tacka vet jag plastkort! De är en av dessa underbara uppfinningar som tränger in i och revolutionerar vårt vardagsliv. Som elektriciteten, bilen, telefonen och TV:n.

Man skulle kunna tro att vi köper nästan allt med kort, särskilt i plastkorterns förlovade land, men faktum är att 80 procent av alla köp i USA sker med kontanter. 84 procent gäller belopp under 20 dollar (150 kr.)

Cash is King, som man säger här.

Än så länge, i varje fall. För trenden är att folk tar till kortet även när de köper småsaker. Det kan ställa till med problem för hela kortbranschen, eftersom varje transaktion kostar. Varje köp måste verifieras on-line och vilket kostar lika mycket oavsett om man handlat för en tusenlapp eller en femma.

Det finns en emellertid utväg ur detta dilemma och det är kontantkortet. Telekortet ger en försmak av detta, även om det som de flesta andra plastkort använder en magnetremsa för att lagra värde på kortet.

Kruxet med denna teknik är att den bara låter oss lagra en ytterst liten mängd information. Det är dessutom relativt lätt att oavsiktligt radera eller avsiktligt kopiera remsans data.

Världens ledande bank- och kreditkortsföretag vill därför ersätta magnetkorten med s k smarta kort, försedda med  mikrochips.

Ett sådant smart kort kan lagra flera sidor text och dess mikroprocessor kan följa instruktioner för hur det ska reagera i olika situationer. Informationen på kortet kan också skyddas med hjälp av avancerad kryptografi.

De smarta korten kan programmeras t ex så att det inte kräver ett lösenord vid köp under ett visst belopp, ett kort lösenord för måtttligt stora belopp och ett längre lösenord för stora belopp.

Mer information på kortet betyder mindre behov av att ringa upp kortcentralen för verifikation on-line.

Europa har gått i spetsen för att inför smarta kort, vilket inte är så konstigt eftersom telekostnaderna i allmänhet är mycket högre i Europa än i USA.

Det finns redan 22 miljoner smarta bankkort i bruk i Frankrike och 70 miljoner smarta sjukförsäkringskort ska ha utfärdats i Tyskland före årets slut. I Storbritannien förbereder man introduktionen av Mondex-kortet, som ska lanseras 1995 som ett internationellt smart card, med plats för digitala kontanter i fem valutor.

USA har hittills släpat efter, men intresset växer nu snabbt. MasterCard slog nyligen fast att de helt ska gå över till smarta kort. VISA och American Express är inte långt efter och storbanker som Citibank och Chemical Bank testar smarta kort.

Citibank lanserade i somras en “Screen Phone” i femton Chicago-förorter. Den har en inbyggd kortläsare, som låter kortet agera “nyckel” vid access till kundens bankkonton. Inom några år kommer kunden att kunna “fylla på” kortet med kontanter via telenätet. Förhoppningsvis får vi också en gemensam standard, så att vi inte behöver ha olika kort för telefonen, T-banan, bussen, varuhuset, kaffeautomaten, parkeringsmätaren och bankomaten.

Nästa stora användningsområde blir interaktiv shopping, vare sig den sker via våra TV-apparater eller hemdatorer. Exakt när genombrottet kommer är oklart, men de flesta experter räknar med att detta blir en jättemarknad.

Den som idag handlar on-line lämnar ut sitt kreditkortsnummer, vilket är en riskabel handling, i synnerhet på det internationella datanätet Internet, där det finns gott om hackers som kan snappa upp numret.

MasterCards chef för kortteknologi Andrew Tarbox säger, att han väntar sig att de kontrolldosor (“set-top-boxes) som kommer med den interaktiv TV:n ska kunna läsa smarta kort. Den som vill beställa en betalfilm eller shoppa via sin TV sätter helt enkelt in sitt smarta kort i kortläsaren, som tar betalt direkt från kortet, utan att behöva ringa upp någon central databas för verifikation (såvida kunden inte beställer varor till ett värde som går utöver ett visst belopp.) Våra persondatorer kommer att ha liknande kortläsare.

Det finns emellertid en hake här och den är att vi lämnar ut än mer information om vårt privatliv till kortföretagen, som kan bygga alltmer förfinade profiler över vårt beteende. (Den amerikanska lagstiftningen är mycket mindre restriktiv när det gäller att bygga databaser om sina medborgare än den europeiska och svenska.)

Det var rädslan för just detta som fick den amerikanske kryptografiprofessorn David Chaum att börja bygga ett nytt elektroniskt betalningsmedel, som skulle vara lika bekvämt och anonymt som våra gamla mynt och sedlar.

David Chaum är verksam vid Center for Mathematics and Computer Science i Amsterdam och grundare av företaget DigiCash. Han leder också CAFE, ett europeiskt forskningsprojekt på detta område.

David Chaum designade redan för ett par år sedan ett system för anonyma pengar baserat på smarta kort.

Den utfärdande banken kunde med hjälp av avancerad kryptografi signera varje kort, så att dess äkthet kunde verifieras, utan den som tog emot en betalning fick veta något om kortets ägare.

Han håller idag på att slutföra testningen ett liknande system, som emellertid är kortlöst. Det kallas “electronic cash” (forkortat “ecash”) och är avsett för bruk on-line. Den som har ett DigiCash-program och tillgång till ett företag som säljer ecash kan föra över pengar till sin hårddisk och sedan använda dem i Cyberspace.

En ecash-sedel består i princip av ett belopp följt av en sträng siffror, som bara kan tolkas av den som har en krypteringsnyckel. Den som utfärdar en sådan digital sedel signerar den digitalt, så att den som tar emot den kan kolla dess äkthet och verifiera on-line att den inte redan är spenderad.

Med detta system kommer vi att kunna sända pengar med elektronisk post, utan att använda någon mellanhand som ska ha sin provision (Se illustration.) 

David Chaum säger i en telefonintervju att han förutom anonymiteten och möjligheten att handla för små belopp vill avskaffa mellanhänderna vid sådana betalningar.

Anonyma pengar on-line låter kanske oskyldigt, men det är inte så säkert. Om vem som helst spårlöst kan sända pengar vart som helst, vem kommer då att vilja betala skatt? Kommer vi få en explosion av svartjobb över världens datanät? Kommer det att bli en ny kanal för att tvätta svarta pengar? Hur kontrollerar regeringarna världens valutaflöden om privatpersoner kan sända pengar via Internet? Vilka blir de sociala följderna?

De kanske varmaste anhängarna av anonyma digitala kontanter finns ibland hackers och cyberpunkare, som här ser en chans att rikta ett dråpslag mot “Storebror.”

Av snarlika skäl föredrar bank- och kreditkortsvärlden smarta kort. Bob Didner på American Express säger sig t ex vara starkt kritisk mot detta slags pengar.

-För den som är oroad över privatlivets helgd skulle man istället kunna ta fram ett anonymt kort, med ett begränsat belopp, säger han.

Vad säger skattemyndigheten IRS? De verkar inte ha hört talas om saken. Och på FBI ställde sig talesmannen Barry Smith först oförstående till frågan. Efter en stund sade han sig känna till den, men ville inte kommentera på något sett. John Moore på USAs finansdepartement är väl insatt i tekniken och jobbar aktivt för smarta kort, men medger att de bara börjat titta på de bredare konsekvenserna av anonyma kontanter på datanäten.

Ernest Brickell på det federala forskningslabbet Sandia National Laboratories säger att de jobbar tillsammans med både bankvärlden och regeringen för att ta fram lösningar på hur man balanserar det rättmätiga behovet av skydd för privatlivet med riskerna för att det ska bli lättare att ägna sig åt kriminell verksamhet.

David Chaum själv säger, att han till skillnad från krypto-anarkisterna (=kryptografiskt intresserade med anarkistisk läggning) inte vill sabotera myndigheterna eller göra det lättare att smita från skatt. Han vill helt enkelt skapa ett flexibelt betalningssystem som samtidigt skyddar privatlivet. Han tror också att IRS kan komma åt skattesmitare via deras bankkonton (något som dock kräver ett domstolsförfarande.)

Men hur anonym kan man egentligen vara om man ska handla över ett datanät? Den frågan ställer Bill Wong på företaget Enterprise Integration Technologies. Han jobbar med CommerceNet, ett federalt stött projekt för att utveckla kommersiell handel på Internet.

-Den som handlar on-line måste ju lämna ut sitt namn och address för att säljaren ska kunna leverera varan, säger han.

Varvid informationen hamnar i närmsta kunddatabas!

Isåfall kanske de digitala nätpengarna bara blir en marginell företeelse, ett slags växel-pengar för nätet.

 

Vilket väl inte vore så dumt!

Digitala kontanter för handel online (1994)

(Denna artikel skrevs sommaren 1994 och publicerades i PC Revyn)

 

Om det ska bli fart på kommersen i Cyberspace behövs ett enkelt och säkert sätt att betala on-line. En lösning som dykt upp bland cyberpunkare och entreprenörer är digitala pengar eller nätpengar.

Den som idag handlar on-line betalar med betal- och kreditkort. Det är bekvämt, men många drar sig för att använda sina kort på datanäten, eftersom kortnumren kan stjälas och missbrukas. Andra är rädda för att hamna i kommersiella databaser av skilda slag. Det är dessutom inte vem som helst förunnat att ta emot betalningar via sådana kreditkort.

Hur gör t ex en skolklass som vill sälja en elektronisk tidning via Internet för att få ihop pengar till en språkresa? Hur säljer en programmerare ett shareware-program han tillverkat? Leverera varan först och vänta på en check?

Här skulle digitala kontanter komma väl till pass.

Det första praktiska exemplet på sådana kommer från konsultbolaget Software Agents i delstaten Maryland. De startade i somras en Netbank (Nätbank) som utfärdar “netcash” för handel med små belopp.

Bob Housten som är en av “bankens” grundare beskriver “netcash” som elektroniska kuponger. När vi vill köpa något on-line köper vi först nätkontanter, som kommer i samma valörer som vanliga mynt- och sedlar. Vi betalar med check eller genom att ringa upp ett 900-nummer (jfr svenska 070-numren) varvid 10 dollar påförs vår teleräkning. I gengäld får vi nät-dollar som ser ut så här när de landar i vår elektroniska brevlåda:

NetCash$10.00P239763445A

Varje sådant belopp är unikt, vilket Nätbanken ser till genom att registrera alla “värdekuponger” i en transaktionsdatabas.

När vi hittat något vi vill köpa on-line sänder vi beloppet med elektronisk post och säljaren verifierar siffersträngen hos Nätbanken. Om “sedeln” eller “mynten” är äkta stryks den ur bankens databas och en ny utfärdas istället. På så sätt kan vi inte använda samma digitala sedel två gånger (För att inte bli lurad måste säljaren verifiera betalningen innan han/hon levererar sin produkt.) Den som samlat på sig nät-dollar kan sedan lösa in dem mot en check, eller få beloppet överfört till sitt bankkonto, fast Nätbanken drar först en kommission på 10-20 procent.

Detta system är enkelt, men lider av flera uppenbara brister. Först och främst är Nätbanken inte skyddad av några regeringsgarantier. Om banken kraschar sitter vi där med våra siffersträngar. Bob Housten tycker inte att det gör så mycket, eftersom systemet är avsett för små belopp.

För det andra är säkerheten svag. Beloppen är inte krypterade utan kan “tjuvläsas” om de snappas upp av någon hacker.  (Den som vill kan använda ett krypteringsprogram som PGP, men därmed avlägsnar vi oss från tanken att kontanter ska vara lätta att använda.) För det tredje skulle Nätbanken kunna följa våra transaktioner eftersom deras system har information om varje utfärdat digitalt “belopp.” För det fjärde är priset högt på dessa kontanter, vilket enligt Bob Houston beror på att det är dyrt att använda 900-numret. Han hoppas hitta ett billigare sätt.

Ett mer ambitiöst förslag till digitala nät-kontanter kommer från det holländska företaget DigiCash, som startats av den amerikanske kryptografidoktorn David Chaum. Grundmodellen är samma som för NetCash, dvs att man skickar strängar av siffror som man köpt hos en bank av något slag. DigiCash använder emellertid en avancerad teknik för “blinda” digitala signaturer utvecklad av David Chaum. Denna förhindrar bedrägerier och skyddar privatlivets helgd.

En digital signatur påminner om en vanlig sedels serienummer. Banken märker de digitala pengarna (med hjälp av RSA-modellen för kryptering,) vilket gör det omöjligt att duplicera en “nät-sedel.” Den utfärdande banken har en nyckel för att dechiffrera en sedel och den som “köpt” en sedel en andra nyckel. En “blind” signatur skapas genom att banken signerar en sedel den fått i krypterat skick från kunden (den ursprungliga digitala signaturen har multiplicerats med en faktor bara kunden vet.) Banken drar motsvarande belopp från kundens konto, signerar beloppet, men får inte veta några andra detaljer om den digitala sedeln. Kunden dividerar sedan “sedeln” med samma faktor innan den används.

Sådana “blinda” digitala signaturer garanterar sedelns äkthet, men den kan normalt sett inte spåras, inte ens om den som mottagit sedeln som betalning samarbetar med banken. För att hindra att kunden betalar två gånger med samma sedel, måste säljarens dator ringa upp bankens och verifiera sedeln.

Vi skrev att sedeln normalt inte kan spåras. Det finns ett undantag och det är om samma sedel använts två gånger.

Den dator som tar emot en digital “sedel” ställer nämligen en godtycklig fråga till det sändande systemet, vilket detta måste besvara för att köpet ska gå igenom. Två sådana svar räcker för att identifiera den ansvarige.

Detta låter kanske en smula krångligt, men DigiCash har byggt ett program -- Ecash -- som gör att vi inte behöver bekymra oss om den underliggande tekniken. Vi kan istället betala genom att klicka på symboler för pengar och flytta dem fram och tillbaka på bildskärmen (programmet kommer i en Mosaic-, Windows- och Mac-version.) Programmet introducerades på World Wide Web-konferensen i Geneve i maj och beta-testas när detta skrives i september.

David Chaum säger att han vill licensera DigiCash till företag som sysslar med elektroniska betalningar, t ex banker och kreditkortsföretag. Klientprogrammet ska sedan spridas gratis över Internet för att locka så många som möjligt att använda det.

                                                Hans Sandberg

Chicagos “Tribune” räds inte framtiden

(Publicerad i Pressens Tidning 1994)

(Chicago) Charles T. Brumback är känd för hårda nypor, skarp tunga och för att leverera resultat - i dollars och cents. Nu vittrar har han guld i Cyberspace med samma blodhundslika precision som han på 80-talet nosade rätt på onödiga utgifter.

En tidningsman med hårda nypor. Foto; Hans Sandberg

Charles Brumback leder sedan tre år USAs sjätte största “tidnings”företag, en bjässe som ifjol omsatte 16 miljarder kronor. Jag sätter citattecken kring tidning för Tribune Company äger utöver sina sex dagstidningar, sju TV-stationer, en kabeltevestation, fyra radiostationer, en elektronisk onlinetjänst, ett CD-ROM-förlag, två bokförlag och tre baseball-lag.

Företaget styrs från Tribune Tower i Downtown Chicago, en 69 år gammal skyskrapa som väl speglar dess egenartade blandning av gammalt och nytt. Under det gotiska skalet finns ett företag som har ovanligt god aptit på ny teknik, vare sig det gäller tryckpressar, multimedia eller elektronisk publicering.

Brumbacks kontor ligger på 24:e våningen och hissen dit har bara två knappar - en för bottenvåningen och en för maktens boning. För att de sirligt dekorerade hissdörrarna överhuvudtaget ska öppna sig krävs ett plastkort med rätt magnetkod.
-Av säkerhetsskäl, förklarar Tribunes PR-man Bob Carr.

Jag var en smula nervös när jag klev in i hissen som skulle ställa mig öga mot öga med en man som lär “käka spik” och som facket jämfört med Saddam Hussein. New York Times Bill Glaberson tecknade nyligen ett porträtt av honom som en “hårdkokt” boss med “järnnävar.” Och Chicago Tribunes f.d. chefredaktör James D. Squires, beskriver honom i sin uppgörelse med Tribune som en representant för direktörernas maktövertagande i tidningsvärlden. (Read All About It!, Times Books, New York 1993.)

Som så ofta här i världen blev mötet med verkligheten en aning antiklimaktiskt. Fram emot mig störtade inte ett monster, utan vad som föreföll att vara en godlynt äldre farbror med slipsen lätt på sned. Vi slog oss ned vid ett runt mahognybord i det spaciösa kontoret. När han såg min kamerautrustning sa han till Bob Carr att han gärna skulle se att Tribunes reportrar kunde ta sina bilder själva.

The Tribune Tower. Foto: Hans Sandberg

Varför denna rush in i nya media, frågade jag.
-Mot slutet av 80-talet hade vi gjort allt vi kunnat på kostnadssidan. Vi hade en ny ledning och började tänka strategiskt på framtiden.
-Vi insåg i början på 90-talet att vi var i informations- och underhållningsbranschen. Det fanns heller inga pengar att tjäna på tidningspapper (varför företaget QUNO i Kanada avknoppades förra året, min anm HS.)
-Vår nya strategi var att växa på lokala marknader och att gå ut med riktat material till olika grupper, säger Brumback som tror att marknadens fragmentisering är en grundläggande trend i branschen.
-Vi kommer att få modifiera både TV och tidningarna så att vi kan rikta in oss på särskilda grupper, t ex etniska grupper.

En annan hörnsten i strategin är att Tribune ska skapa och kontrollera sitt innehåll och inte bli distributör åt andra; en strategi han har gemensam med Michael Eisner på Walt Disney.
-Den som äger innehållet når högre lönsamhet, säger han.

Charles Brumback är rikemansson från Toledo i Ohio. Han gick liksom sin far och farfar på elitskolan Culver Military Academy och fortsatte därifrån till Princeton. Innan han började sin bana som tidningsmanager hann han med en vända som stridande soldat i Koreakriget.

På 70-talet blev han vd för Tribunes Florida-tidning Orlando Sentinel och han gjorde så bra ifrån sig där att han 1981 kallades till Chicago för att få ordning på den då illa skötta Chicago Tribune. Med sig hade han Orlando-Sentinels chefredaktör James Squires. Han tätade läckorna med Squres hjälp genom att göra sig av med både onödig ballast och fackföreningar. Det senare renderade honom för övrigt titeln “union-buster” (dvs fack-krossare).

Tribune-koncernen verkar idag på 13 stora lokala marknader i USA. Brumback säger att han inte har någon ambition att styra tidningarnas, TV-och radiostationernas “röst” från Chicago. De är kort och gott “profit centers” som ska generera vinster.

Brumback hyser till skillnad från många tidningsutgivare i USA ingen fruktan för den elektroniska anstormningen, utan citerar med förkärlek George Gilder, en av USAs främsta futurister. Gilder anser att tidningsföretagen har unika förutsättningar för att vinna en stark position på framtidens digitala informations- och underhållningsvärld.
-Vad Tribune gör bäst är att samla in information, redigera den till användbara moduler, förpacka den på ett attraktivt sätt och sedan erbjuda den till försäljning via ett bekvämt leveranssystem, sa Brumback på bolagsstämman i april.

Den digitala tekniken är ett redskap för att nå olika nischer med material som anpassats just för dem, vare sig det gäller redaktionella bidrag eller annonser. Brumback talar om fyra slags “teknologibaserad kapacitet.”

• att hantera stora mängder data för att skapa skräddarsydda produkter. Chicago Online, dvs den elektroniska versionen av Chicago Tribune, är ett exempel på detta. Ett annat är samarbetet med Time-Warner om ett interaktivt multimedianät i Orlando, Florida.
• att målinrikta leveranser av innehåll, med tiden på kundernas begäran. Med växande kunskap om kundkretsen kan Tribune utveckla alltmer sofistikerad direktreklam till mycket väl avgränsade grupper.
• att styra av utseendet (look and feel) hos innehållet. Det var för att få denna kapacitet Tribune köpte Compton’s New Media, ett ledande företag inom multimedia och CD-ROM. Det finns idag över 10 miljoner CD-ROM-spelare i USA, som alltså håller på att gå från ett nytt medium till ett nytt massmedium.
• att bygga länkar till konsumenterna. Brumback ställde på stämman uppgiften att hjälpa marknadsförare att “identifiera och kontakta presumtiva konsumenter.” Ett exempel på detta är Peapod, en service för att handla livsmedel online i Chicago och San Francisco.

Finns det då inte en fara i att kvaliteten kommer i kläm när Tribune ger sig in på nya områden? Mediaexperten Eric Philo har t ex varnat för att den lönsamma tidningsrörelsen ska försummas under jakten på nya media.

Jag frågade Brumback hur han bär sig åt för att hålla alla bollar i luften samtidigt och fick svaret: Don’t screw up! (Fritt översatt: Gör inte bort dig!) Men hur definierar han då god journalistisk kvalitet?
-Jag känner igen den när jag ser den.

Tidningsrörelsen är fortfarande den tyngsta delen av Tribune och störst bland tidningarna är Chicago Tribune, med en vardagsupplaga runt 700 000. Söndagstidningen går ut i 1,1 miljoner exemplar.

Det är emellertid svårt att finns många spår av multimediarevolutionen på tidningens centralredaktion på femte våningen av Tribune Tower. Reportrarna sitter vid sina terminaler precis som på de flesta andra dagstidningar.

John Lux är en av de få journalister som förunnats en egen PC, men så är han också redaktör för online-upplagan av Chicago Tribune. Hans uppgift är bl a att se till att dagens tidning varje dag flyttas över från produktionssystemet (som körs på en stordator) till ett persondatornät, där texterna bearbetas för att passa America Online som är värd för Chicago Online. Han och fyra andra medarbetare ser också till att tidningen innehåller “pluggar” i anslutning till artiklar, som talar om att det finns mer information att hämta.
-Vi har allt utrymme i världen i Cyberspace, säger John Lux.
-I början var det mest data”nerds” som använde Chicago Online, men idag dominerar vanligt folk, säger han.

Fast tjänsten är än så länge mer ett forskningsprojekt än en affärsverksamhet. Det är bara något tiotusental läsare som prövat på den elektroniska upplagan.

Ett viktigare tecken på förändring hittar vi i ett annat hörn av centralredaktionen. Där står en mini-studio bestående av en stol, en TV-kamera och ett par strålkastare. Studion fjärrstyrs från redaktionen för ChicagoLand TV (CLTV).

ChicagoLand är ett gemensamt projekt mellan tidningen och TV-bolaget Tribune Broadcasting. Sändningarna startade i januari 1993 och når idag 1,2 miljoner hem i Chicago med omnejd.

Redaktionerna för tidningen och TV-kanalen samarbetar intimt. TV-tittarna får tjuvtitta på morgondagens tidning kvällen före och tidningens skribenter framträder ofta på ChicagoLand för att berätta om artiklar de jobbar på. Upplägget med en fjärrstyrd satellitstudio kom till för att minska stressen på TV-ovana tidningsjournalister. Allt de behöver göra är att sätta sig i stolen och svara på frågor.

Hittills har Chicago Tribunes reportrar gjort över ettusen framträdanden på CLTV. De får inget extra betalt för detta, men TV-exponeringen är ett sätt att stärka sitt namn.

Jack Fuller, jurist, journalist, jazzkritiker,
deckarförfattare och publisher.
Foto: Hans Sandberg

För CLTV är det dubbelt värdefullt att både kunna få ta del av tidningens nyhetsjakt och dessutom kunna intervjua journalister som kan sina bevakningsområden.
Men vad blir kvar för tidningen om nyheterna redan körts i TV?
-Dagens tidningar lever inte längre på att leverera nya fakta, säger Jack Fuller som nyligen kunde lägga titeln “publisher” till sina tidigare titlar som tidningens “president” och “chief executive officer.”
Han är dessutom jazzkritiker och författare av fem romaner.
-Det var länge sedan folk kom till oss för att lära sig fakta de inte redan kände till. TV och radio är för snabba helt enkelt, men folk fortsätter att köpa tidningar. Vi sålde t ex en massa extra tidningar under kriget i Persiska Viken och det till folk som verkligen inte led brist på nyheter.
-Vi måste inse att folk inte köper tidningar av samma skäl som förr. Därför är vi inte särskilt rädda för att dela med oss av våra nyheter till TV.
-Varför inte ha ett sätt att leverera nyheterna snabbt till dem som vill ha dem snabbt och ett annat sätt för folk som vill ha nyheter på djupet?
-Det kanske låter pretentiöst, men jag skulle vilja säga att dagstidningarna levererar kunskap snarare än fakta. Vi kommer med kontext och analyser, knyter ihop saker och ting. Nyheter hamnar inte längre på förstasidan om vi inte har någonting särskilt att komma med.
Kommer dagstidningarna att fortsätta tappa läsare?
-Du menar papperstidningar? Ja, jag tror att läskretsen krymper på sikt. Det växer fram så många nya sätt att skaffa sig information att varje enskilt media förlorar inflytande, men det medium som kommer att tappa mest är traditionell TV, säger Jack Fuller.
-Nu tror jag inte att det är avgörande för ett företag som vårt. Inte så länge vi kan fortsätta att leverera information oavsett hur folk vill ha den. Jag tror inte att folks aptit på det vi gör kommer att försvinna, fortsätter han.

När Brumback talar om att producera, förpacka och sälja moduler kan man få intrycket av att journalisterna ska göra samma sak, vare sig de sitter på ChicagoLand eller Chicago Tribune.

Jack Fuller formulerar sig försiktigare.
-Jag tror inte på en enda homogen databas dit folk kan gå in och plocka ut fakta. Det finns så mycket som inte låter sig summeras i fakta, saker som stil, presentationssätt och personlighet. Det handlar om så mycket mer än att överföra data.
-Ta en biorecension för att ta ett lättförståeligt exempel. Vi läser hellre en recension av någon vi känner till, än av en främling.
Dvs. kunskapen om vem som skriver, artikelns kontext, kan vara nästan lika viktig som innehållet i sig.

Det finns uppenbara synergier med att kombinera tidningsutgivningen med TV, kabelTV, onlinepublicering osv. Personal och andra resurser kan utnyttjas på flera ställen samtidigt, man kan göra reklam för tidningarna i kabelTV och vice versa.

De olika distributionsformerna kan stöda varandra, men de kan också ha motsatt effekt. Om en del av verksamheten får ett dåligt rykte kan det smitta av sig på resten.
-Våra nyheter är en märkesprodukt som går ut via flera olika kanaler, säger Jack Fuller. Det gäller att hålla en jämn kvalitet över hela linjen.
Men finns det inte en risk att tidningen tappar sin unika “röst” när den också ska jobba med andra media?
-Visst! Det finns enorma risker, risker överallt. Men det fanns risker förut också och det vore riskabelt att inte förändra vårt sätt att verka. En del tidningar försöker möta TV genom att försöka bli TV-lika, men jag tror inte att man kan lyckas som surrogat för TV.
-Jag kan föreställa mig tidningar som blir så TV-bitna att de försöker anställa reportrar efter hur fotogeniska de är, men det som oroar mig mest är att vi blir för lika. För att vi ska lyckas med förändringen måste vi inse att olika media har olika behov. Det vore idiotiskt att försöka få en tidningsjournalist att agera på samma sätt som en skicklig TV-reporter, säger Jack Fuller.

Om man verkligen vill få en bild av förändringarna på Tribune Company måste man åka upp till Oak Brook, fem mil norr om Chicago. Det är här ChicagoLand produceras. TV-redaktionen arbetar i ena halvan av ett stort kontorslandskap, vars andra halva ockuperas av journalister från Chicago Tribune. Det är två grupper journalister från två olika mediakulturer, vilka ofta inte förstår eller uppskattar varandra.
Tribunes strategi hänger på att de lär sig samarbeta.

-Vi var mycket försiktiga när vi drog igång, för det var vi som var “new kids on the block” säger Bob Gremillion, som var TV-journalist i New Orleans i Louisiania innan han blev chef för ChicagoLand.
-Vi gjorde allt för att visa respekt för tidningsfolket och se till att våra sändningar reflekterade Chicago Tribunes värderingar. Vi ville att de som jobbade på tidningen skulle vara stolta över den produkt de såg på TV.
-Vi gjorde också deltagandet i CLTV frivilligt och särbehandlade inte dem som inte ville vara med på TV. Jag tror att det hjälpte att saken ligger i tiden. Jack Fuller spelade också en viktig roll som förebild.
-Det är viktigt att undvika konflikter för när de väl hänt måste du lägga ner en massa tid på att reparera skadorna, säger Gremillion.
-Det var inte så svårt att få journalisterna med på noterna, sedan de väl förstått att deras grundläggande värderingar inte var hotade, säger Jack Fuller.

Men vad säger då journalisterna av “den gamla skolan” om nyordningen? William “Bill” Rechtenwald har 30 år som reporter bakom sig. Han har varit med på ChicagoLand ett par gånger, men är nog tryggast bakom sin skrivmaskin. Känner han sig hotad?
-Nej, för trettio sekunder i TV räcker inte för att berätta en historia på det sätt vi gör i tidningen. Och TV-inslaget försvinner ut i etern, medan vår berättelse fortfarande finns kvar, säger han stoiskt.

Hans Sandberg

The Tribune Company

Omsättning 1993: 1 953 miljoner dollar (-7 %)
Rörelsevinst: 356 miljoner dollar (+33 %)
Nettovinst: 189 miljoner dollar (+57 %)
Kommentar: Tidningssidan står för 1 139 miljoner av omsättningen, medan “etermedia och underhållning” svarar för 727 miljoner dollar. 67 % av rörelsevinsten kommer från tidningssidan, medan 33 % kommer från “etermedia och underhållning.”

Tidningsrörelsen:

Dagstidningar: Chicago Tribune (grundad 1847), Sun-Sentinel (Ft. Lauderdale, Florida), The Orlando Sentinel (orlando, Florida), Daily Press (Newport News, Virginia), Times Advocate (Escondido, Californien), The Californian (Temecula, Californien)

Veckotidningar: ¡Exito! (för spansktalande i Chicago och Florida), XS (för 18-34 åringar i södra Florida).

Elektronisk publicering: Chicago Online, Voice News Network (som tidningar kan anlita för att erbjuda sina läsare audiotext nyheter och information).

Interaktiv multimedia: Compton’s NewMedia (ledande CD-ROM-förläggare; mest känt för sitt multimedia uppslagsverk, Compton’s Encyclopedia).

Bokförlag: Contemporary Books, The Wright Group, Compton’s Multimedia Publishing Group.

Direktreklam: AmeriComm/Illinois (direktreklamföretag), Tribune Direct Marketing Resource Center.

Syndikering: Tribune Media Services (tecknade serier, skämtteckningar, feature-artiklar, krönikor, aktieinformation, m.m.)

Samägda företag: Real Estate Information Connection (tillsammans med Knight-Ridder).
Etermedia och underhållning:

TV-stationer: WPIX (New York), KTLA (Los Angeles), WGN (Chicago), WPHL (Philadelphia), WGNX (Atlanta), KWGN (Denver), WGNO (New Orleans), WLVI (Boston; förutsatt att myndigheterna godkänner köpet). Dessa stationer når tillsammans en fjärdedel av USAs befolkning.

KabelTV: ChicagoLand TV.

TV-produktion: Tribune Entertainment Company (som bl a syndikerar “Geraldo,” “Soul Train.”)

Radio: WQCD-FM (New York), WGN-AM (Chicago), KYMX-FM/KCTC-AM (Sacramento), samt Tribune Radio Network som syndikerar radioprogram.

Baseball: Chicago National League Ball Club, Rockford Professional Ball Club, Orlando Baseball Club.

Övrigt verksamhet:
Investeringar: QUNO (tillverkar tidningspapper; bokförs fr o m 1993 inte som en del av Tribune omsättning), America Online (Tribune äger 40 %??), Peapod (livsmedelsbutik online), Picture Network International (försäljning och distribution av bilder online), StarSight Telecast (elektroniska programtidningar), TV Food Network (kabelTV-kanal), N’Digo (tidning för Chicagos afro-amerikaner).