Rätt databit till rätt apparat i rätt ögonblick

(Publicerad i finska Mikro PC)

Information pumpas ut i allt fler kanaler och når oss på bildskärmar, webbteve-apparater, handdatorer och waptelefoner, men vad gör vi om vi inte ständigt vill bombarderas av information? Hur ser man till att vi får rätt information till rätt apparat vid rätt tillfälle? Microsofts forskare arbetar på en ”notification manager” som en del i företagets nya ”dot-net”-strategi.

-Det finns alltid information som vill fram till mig, via våra mobiltelefoner, personsökare, datorer och så vidare. Hur ska man avgöra vilka som är de viktigaste? Det är därför vi talar om ett ”Attention User Interface” (AUI, dvs ett gränssnitt för användarens uppmärksamhet,) säger Kevin Shofield, gruppchef vid Microsoft Research.

Microsofts forskare tacklar under ledning av Eric Horvitz detta problem med hjälp av avancerade statistiska modeller baserade på 1700-talsprästen och matematikern Thomas Bayes sannolikhetsteorem.
-Vi måste börja tänka på hur man prioriterar information. Vi jobbar redan på system som kan klassificera och sortera information, vilket är en förutsättning för att man ska kunna veta hur man ska reagera på den. På så sätt kan vi hantera den resurs som idag är den mest kritiska, vår uppmärksamhet och tid, säger han.
-Låt oss anta att jag får ett ebrev från Bill Gates där han säger ”Kevin, jag vill ha den här rapporten inom en timma, annars får du sparken!” Den informationen har ett mycket högt värde för mig just nu, men den är värdelös om 60 minuter. Jag skulle därför vilja ha den informationen med en gång oavsett hur den kommer till mig.
-Om vårt system kunde fås att förstå ett ebrev, skulle det kunna resonera om vad det skulle göra med det. Om det kan förstå skillnaden mellan mig vid mitt skrivbord, i korridoren, i ett möte, på toaletten, så kan det börja göra intressanta saker.

Idealt skulle ett sådant system för ”notification management” kunna avgöra värdet av en informationsbit i ett visst läge, liksom avgöra hur lämpliga olika kommunikationsformer är. En personsökare klarar t ex bara en liten textmängd.
-Om jag sitter i ett möte med Steve Ballmer vill jag kanske inte att min personsökare piper, såvida det inte kommer från Bill Gates. Vi försöker bygga en modell för hur man ska förstå olika meddelanden och hantera dem utifrån hur mycket de är värda.

Systemet – som kan bli en av Microsofts nya och smarta ”dot-net” tjänster - skulle kunna använda datorns mikrofon för att utifrån ljudnivån avgöra om det pågår en konversation, om det är två röster och personen kanske pratar i telefon, eller om det är flera röster och det troligen handlar om ett möte.
-Man kan bygga en modell som använder en sådan audiokonsultation för att klassificera olika ljud. Den kan också titta på din kalender som säger att du är i ett möte i ett annat rum, liksom jämföra med normala mönster, som att det är elva på kvällen och du därför inte är på kontoret utan hemma. Alla sådana indikatorer kan sättas samman i en modell, som t ex drar slutsatsen att du inte är på ditt rum, utan gör en föredragning i ett rum i närheten och därför kan dra slutsatsen att du inte nu kan ta del av ett visst meddelande. Beroende på informationens värde kan det besluta om hur informationen ska levereras, säger Kevin Shofield och tillägger att Microsoft har prototyper till ett sådant system.

En sådan ”notification manager” kommer troligen att köras på en central server med till information om vår situation, så att det kan styra meddelandetrafiken till de av våra apparater som det bedömer som lämpligast.
-Det finns helt klart frågor om privatlivets helgd här, men man kan bygga in dem i systemet, så att vi kan välja hur mycket av vår privatsfär vi är villiga att ge upp. Du kanske inte vill att systemet ska lyssna på dig i ditt kontor, det är ditt val helt och hållet, för vi tycker att frågan om den personliga integriteten är viktig.

Hans Sandberg

Microsofts nya sköna hem

(Dagens IT hösten 2000).



Microsoft finns snart i var mans hem som styrsystem för våra hemdatorer, som nyttoprogram typ Office och det är inte otänkbart att vår mus, tangentbord och joystick kommer från jätten i Redmond. Men detta är bara början, för Bill Gates har knappt fått in foten i dörren, jämfört med det han vill göra med våra hem. Frilansjournalisten Hans Sandberg reste till Redmond för att ta en titt på framtidens hem a la Microsoft.

Det första som möter oss när vi knackar på hos framtiden är en stor grå bildskärm på vilken det står:

16100
159 N.E. Ave
Welcome to the Microsoft Home
Ring Doorbell Leave Message

Om vi ”ringer på” genom att peka på skärmen, tar den digitala dörrvakten kontakt med husets webbserver, som i sin tar meddelar värdfolket att det är någon vid dörren. De kan då säga till systemet att att släppa in oss, varvid dörren automatiskt öppnas. Om ingen är hemma kan vi prata in ett meddelande som filmas av en webbkamera i väggen.

Skulle det nu vara vårt eget hem behövs inget fumlande med nycklarna, för det är bara att låta näthinnescannern (Sensar Iris Scanner) identifiera oss och sedan öppna dörren. Väl inne i tamburen möts vi av en liten platta i ögonhöjd som har en bildskärm stor som en kortlek. På den kan vi kolla om vi har några meddelanden som väntar, vare sig de kommit via telefon, fax eller epost. Alla rum har liknande kontrollpaneler, som enligt vad Mikael Sandberg (ja, han är svensk, men nej, vi är inte släkt) helt enkelt är en strippad Pocket PC ansluten till hemnätet. Genom att använda Pocket PC som klienter till hemmets centrala server får man förstås en stor flexibilitet, men det är å andra sidan inga billiga apparater (de kostar ca 500 dollar styck i handeln.)
Det slog mig i efterhand att det måste vara ganska svårt för barn och andra korta personer att använda ögonhöjdspaneler, men om man å andra sidan flyttar ner dem blir de en pina för oss som är långa. Kanske en uppgift för ett röstsystem.

Eftersom huset vet att dess herre eller härskarinna är hemma, anpassar det miljön för oss. Lampor tänds, jalusier dras för och vår musik börjar spelas i högtalarna. Detta är en av de finesser man lånat från Bills eget hem vid sjötomten i Medina (det är förstås Bills & Melindas hem, men frågan är om det inte är Bill som stått för den tekniska designen.) Han beskrev redan i sin bok ”The Way Ahead” från 1995 hur han tänkte sig ett hem där gäster kunde förses med ett slags digitala knappnålar som talade om för varje rum vem som vistades i det, vilken smak personen hade.

Vid vårt besök justerade hemmet lamporna, jalusierna och musiken. Ett element i Bill Gates vision saknades dock och det var de stora plasmaskärmar på väggarna där våra favoritmålningar visas. Och det är kanske lika gott det, eftersom en 42 tums väggteve kostar hundra tusen kr eller så.

Familjerummet, som i USA mer eller mindre ersatt finrummet, är på god väg att bli hemmets informations- och underhållningsportal. I Microsofts familjerum fanns en stor 42-tums TV av LCD-typ (Pioneer Plasma Display) mitt i bokhyllan och den var smart nog att själv kan ta kontakt med stereoanläggningen, DVD-spelaren och Internet, varför vi kunde använda samma fjärrkontroll och menyer på skärmen för att välja både video, CD och surfa på nätet eller läsa eposten.

Väggpanelerna passar som sagt inte alla, varför det är bra att Microsoft också prövar röstsystem och videosystem som kan tolka våra gester. Vår guide John Gallagher satte på sig en liten dosa med mikrofon och demonstrerade hur man kan styra hemmet med röstkommandon som ”öppna jalusierna,” ”stäng av teven.” Enda kruxet med detta är att det inte är så lätt för datorn att avgöra om det folk säger är kommandon, eller inte. Man måste därför tilltala huset med ett namn, i detta fall MC.
”MC, släck ljuset!”

Rummens videokameror kan förstås också användas för övervakning, liksom för att avgöra vem som är i rummet, så att det kan anpassa miljön för honom eller henne.

TV:n är, trots allt skäll den får utstå, hemmets främsta central för både underhållning och information (tro inte på dem som säger att Internet tagit över som nyhetsmedia, det är än så länge nys!)

Det är därför Microsoft satsat miljarder på att få in en fot i TV-världen, först med köpet av WebTV och sedan med en rad allianser för att få in Microsofts TV-plattform i så många digitala kabelboxar som möjligt. Här är de för övrigt inne på samma spår som Sony, vilka talar om den digitala TV:n som ett hemmets kontrollcenter.

Microsofts senaste produkt på detta område heter UltimateTV och är en kombination av WebTV:n och produkter som TiVo och Replay TV. Den som har en TV försedd med tjänsten UltimateTV kan ta emot digital satellitteve och spela in ett program samtidigt som man tittar på ett annat. Det går också att pausa en direktsändning upp till en halvtimma och sedan fortsätta titta som om ingenting hänt (fast man tittar då förstås på TV-sändningar som spelas upp från hårddisken.)

Microsofts olika TV-utspel framstod tidigare som ganska patetiska i jämförelse med TV-industrins och elektronikbranschens utlovade digitala och interaktiva högskärpeteve (HDTV,) men av den saken verkar det mest bli pannkaka vilket gör Bill Gates modell desto mer attraktiv.

Från familje/vardagsrummet fortsätter vi in till Microsofts kök som har en ganska fantasilös köks-PC med ett tangentbord i en särskild låda. ”Det måste ha varit en man som tänkt ihop det här,” tänkte jag i mitt stilla sinne, för jag har svårt att se hur denna arbetsstation ska överleva julbaket! Det finns redan ett antal prototyper till kökdsdatorer med pekskärmar som har det gemensamt att de är små, enkla och inte är i vägen.

Vid sidan om köks-PC:n fanns en liten fyndig pryl i form av en steckkodsscanner för hemmabruk. Om man behöver mer av en vara kan man helt enkelt dra scannern förbi dess streckkod och skicka en beställning till HomeGrocer.com, som sköter hemleveranserna i Seattle.


Microsofts digitala barnkammare.

Barnkammaren har datorer, Intel-mikroskop, styrpinnar, Microsofts stora gula styrkula för de riktigt små, bilrattar för de lite äldre barnen, men märkligt nog vare sig Sega, Nintendo eller PlayStation, varför man undrar vilken planet designern kommer ifrån. (Kanske väntar de på Microsofts eget videospelsystem - X-box - som kommer 2001!)

I sovrummet hittar vi en webbtelefon och en av företaget Ceivas digitala fotoramar som kan uppdateras med foton från Internet, men det var klokt nog ganska fritt från digitala prylar. Klokt, men lite trist som demo-rum....
-Vi ska göra om det till ett tonårsrum. Det blir roligare, säger John Gallagher.

Så ser Microsofts framtidshem ut i stora drag. Det är inte så mycket märkvärdigare än det hem Time-Warner inredde för sitt misslyckade Full Service Network i Orlando 1994 och andra liknande hem som visats på mässor och utställningar. Men det är Microsofts version och det gör förstås att man lyssnar lite extra noga. För om det är något Microsoft är duktiga på, så är det att komma in och göra sig hemmastadda när de väl fått en fot i dörren.


Steven Guggenheimer.

Varför pratar de om framtidens hem idag? Steven Guggenheimer, som är chef för Microsofts konsumentstrategier, säger helt enkelt att man gör det därför att det är möjligt. Det blir allt vanligare att apparater i hemmet kan kommunicera. Han nämner Sonys PlayStation II, en spelmaskin som också är en liten superdator vilken kan anslutas till Internet liksom hemdatornät. Telefoner och teveapparater börjar få programvara som gör att de kan prata med andra apparater. Vi närmar oss den dag då var och varannan elektroniska pryl, från brödrostar och kaffebryggare, till värme- och säkerhetssystem, kan länkas upp i ett hemnät.
Det är förstås långt kvar innan de gör det i genomsnittshemmet, men flera tunga industrier jobbar åt detta håll. Det är därför Sony tagit fram sitt operativsystem Aperios och det är det som ligger bakom Suns Jini-projekt, liksom IBM:s arbete på det de kallar ”pervasive computing,” dvs en värld full av smarta prylar. Microsoft å sin sida har drivit fram en standard kallad Universal Plug and Play (UPnP) och den stöds idag av över 200 företag.

Hemmet är också ett viktigt mål för nästa generations Windows, det sofistikerade nätverk av applikationer och tjänster som Microsoft vill bygga med den ”dot-net” strategi de introducerade i juni. Första steget är Microsoft Passport, som är ett slags virtuellt ID-kort som vi kan ta med oss i våra handdatorer, waptelefoner, bildatorer och ut på nätet.
-Teknologin gör oss schizofrena. Vi har olika addressböcker och kalendrar i olika apparater. Splittrad information leder till merarbete, säger Steven Guggenheimer och pekar på ”Passport” som en lösning.
Bortom denna enkla ID-tjänst, som gör det möjligt att samordna vår information på olika apparater och olika ställen, väntar mängder av andra tjänster som kan pumpas in i framtidens hem med hjälp av bredbandslänkar. Nog är det allt den gamla drömmen om Windows överallt som knackar på dörren, fast denna gång under ett nytt suffix: .net

Hans Sandberg

Möte mellan moguler i Silicon Alley

(Publicerad i Pressens Tidning, 2000)

Det fanns gott om högdjur på plats när tidningarna Industry Standard och New York Magazine höll sin ”Media Summit” i New York 3 maj. Där fanns AT&T-chefen Armstrong, New York Times-chefen Sulzberger Jr., Time-redaktören Pearlstine, reklamgurun Jay Chiat och en mängd analytiker, entreprenörer och riskkapitalister. Det som förde dem samman var förstås internet.

Konferensen hölls bara någon månad efter att internetbubblan punkterats och mitt under en akut strid mellan Time Warner och Walt Disney, där de förra portade Disney’s ABC från sitt kabelnät mitt under pågående ”sweeps,” dvs den viktiga period då TV-näten rankas tittarmässigt. Det måste ha känts bra att visa vem som kontrollerar kanalerna till tittarna, men aktionen slog snabbt bakut och det rejält. Politikerna rasade, kommunikationsmyndigheten FCC sa att åtgärden var olaglig och miljontals tittare förbannade kabeljätten som fick dem att missa ”Who Wants to Be A Millionaire?” Men den striden berördes bara ytligt i en fråga till Michael Armstrong, som svarade att han inte visste så mycket om saken, men att hela idén om att kunna begränsa informationsflödet borde försvinna när antalet kanaler mångdubblats tack vare ny teknik.

Det underliggande temat i panel efter panel var frågan om pengar: hur man finansierar produktion av bra innehåll, hur man balanserar kommersiella intressen med journalistisk etik och hur man bedriver marknadsföring på internet utan kränka privatlivets helgd.

Den första panelen diskuterade internets inverkan på underhållningen. RealNetworks grundare Rob Glaser skisserade en framtid där man kan sända (och förhoppningsvis ta betalt för) audio och video till små, väl avgränsade grupper. Oxygen Medias vd Geraldine Laybourne, som satsar på en kombination av webben och kabelteve, hoppades att det ska gå att bryta Hollywoods grepp om talangerna, men hennes idéer om vad man ska fylla de nya kanalerna med var ganska diffust. Hon nämnde bl a animerade inslag gjorda utifrån läsartips på Oxygens sajt ”Mom’s Online,” vilka lett till att många fler tips strömmat in.

Brad Grey (producenten bakom HBO-succén Sopranos) var Hollywoods man i panelen. Han ville trots arrangörernas prat om att ”Hollywood inte fattar internet” inte dumpa TV:n, som i hans ögon är ett utmärkt medium och dessutom ett som gör det möjligt att finansiera projekt som Sopranos. Övriga deltagare hade påfallande lite att säga när det gäller hur man skapar och finansierar professionella inslag.
-Det finns goda skäl för att experimentera och pröva nya former, men internet är fortfarande ungt, sa Brad Grey.

Nyhetspanelen fokuserade sig på relationen mellan internet och papperstidningarna.
Arthur O. Sulzberger Jr., fick inledningsvis frågan om han skulle ha föredragit att New York Times gett sig in i TV-branschen på 50-talet, dvs innan regeringen införde sina restriktioner mot korsägande (mellan tidningar och TV/radiostationer) inom samma lokala marknad. Svaret var ett kort och tveklöst ”yes.” Det var ett misstag att inte göra det, sa han och försäkrade oss att Times inte tänker gör om samma fel. Det är därför de idag satsar hårt på internet, bl a i allians med ABC News.
-Vi bör inte bry oss om ifall vi når publiken via papper, TV, radio, internet, böcker eller tidskrifter. Det viktiga är att vi når den, sa Arthur Sulzberger Jr.
-Det vore ett fruktansvärt misstag om tidningarna definierade sig som pappersprodukter. Spelet handlar om nyheter och vi måste vara agnostiska när det gäller hur de distribueras.

-Vi är en affärsrörelse för insikter och problemlösningar, sa Pamela Thomas-Graham, vd för den populära finansnyhetssajten CNBC.com som är länkad till kabeltevekanalen CNBC.
-Vi får frågan om nyhetsmaterialet håller på att bli en generisk produkt? Jag skulle vilja säga att det går att skaffa sig affärsnyheter gratis från tusentals, ja hundratusentals olika källor världen runt. När jag funderar på hur vi skapar finansiella tillgångar åt CNBC.com tänker jag på hur man förvandlar dessa rutinströmmar av information till något som är insiktsfullt, värdefullt och kan fungera som handlingsunderlag för våra användare. Vi försöker t ex få folk som tittar på CNBC att komma över till vår webbsajt, där de får information om vad nyheterna betyder för deras investeringar och hur de kan reagera på dem, sa hon.
-Fast man måste skilja på informationsbitar som folk kan reagera på och journalistik som arbetar med meningar och analys, inflikade den erfarne tidningsjournalisten Pearlstine.

Thomas-Graham hade inget att invända mot detta.
-Det är en falsk uppdelning om man tror att det ena ska ersätta det andra. Det handlar om mängder av kanaler som folk kommer att använda för olika ändamål. Folk kommer inte att sluta läsa böcker eller tidningar, sa hon, men tryckte också på att internet är ett socialt media genom sin interaktivitet.
-Det finns på internet en social samhörighet som skiljer sig rätt mycket från den som du har när du tittar på TV, eller läser en tidning. Du kan få ta del av väldigt specifika och personliga synpunkter helt ofiltrerat, vilket är uppriskande och nytt. Det är röster som inte har kunnat höras i traditionella medier. Jag tycker att det är trevligt att ta del av tankar som inte filtrerats bort, sa hon.
-Den fråga vi står inför handlar om skillnaden mellan information och kunskap, mellan information och förståelse, invände Sulzberger Jr. All information är inte lika värdefull, därför att en mängd information är falsk. Vi är journalister och vi befinner oss i kunskapsbranschen. Vi försöker föra samman dessa två företeelser: folkets röst och kunskaper. Det kommer att bli en intressant dynamik, men vad som är viktigt är att de hålls separat, fortsatte han.
-Det är en annorlunda mediebransch, en som värderar interaktivitet i motsats till (innehåll från) författare och redaktörer, en som värderar aktualitet högre än syntes och analys, en som värderar arkivmaterial och skräddarsytt innehåll mer än det man kan få från traditionella medier. Det är i högsta grad en medierörelse, men en annorlunda sådan, sa Pearlstine.

Från publiken frågades om internet kan leda till en maktförskjutning från redaktörerna till stjärnreportrarna, vilka kan starta egna sajter och sälja sitt material direkt till allmänheten.
-Nej, nej, protesterade New York Times-chefen. Det finns ett värde i institutioner som kan mobilisera enorma resureser bakom massiva journalistiska projekt; som kan attrahera och behålla talanger under ett paraply. Han pekade på att kända kolumnister som William Saffire skulle kunna gå dot.com, men att deras inflytande är större inom ramen för tidningskollektivet.

Det mesta av diskussionen fokuserades på dagens internet, men Pamela Thomson-Graham kom in på utmaningarna från den trådlösa explosionen, t ex att handdatorer och wap-telefoner har så små fönster för information.
-Det blir mer av nyhetsbulletiner. Är det fortfarande journalistik? Jag tror att vi när vi bygger dessa rörelsen måste börja se oss själva som konsumentföretag, där vi försöker leverera information, tjänster och lösningar till folk vartän de behöver dem, till mobiltelefoner, handdatorer, datorer och TV-apparater. Sedan gäller det att lista ut hur man får det att lönsa sig. Hittills har vi nästan uteslutande litat till annonsörer som vill få in sitt budskap framför folk i ett visst ögonblick. Men hur ska det gå med den trådlösa modellen? Kommer det att gå att få folk att betala för tjänsterna? Det är en intressant, men ännu olöst fråga, sa hon.

Om det var något nyhetspanelen visade, så var det att det fortfarande finns få alternativ till reklam när det gäller att finansiera webbinnehåll. Sulzberger Jr., manade oss dessutom att inte glömma bort att tidningsrörelsen än så länge är den som drar in de stora pengarna.
-Wall Street Journal (papperstidningen) är oerhört lönsam. Att överge den vore att överge kundbasen, annonsbasen och inkomstbasen, vilket dessutom är onödigt. De kan göra både och, och det är det som är det fina med den sits vi befinner oss i. Detta är en strålande tid att vara journalist, sa han.

Eftermiddagen inleddes med en finanspanel där ledande internetanalytiker och riskkapitalister förklarade att de senaste arton månadernas (före april 2000) euforiska investeringsklimat knappast kommer att återvända, men att det inte betyder att investerarna överger internet och den nya tekniken. De kommer däremot att bli mer pragmatiska inför nya projekt. Vad gäller utsikterna för nya affärer som AOL:s köp av Time-Warner, lutade panelen åt att det nu när internetföretagen tagits ner på jorden, nog blir de gamla som köper de nya i fortsättningen.

Jay Chiat, mångårig ledare och rebell inom den amerikanska reklamvärlden och idag chef för Screamingmedia.com, jämförde annonseringen på internet med den tidiga TV-åldern då annonserna enligt hans mening var förfärliga.
-De blev emellertid bättre när artister kom in och ersatte teknikerna, sa han och försäkrade oss att samma sak kommer att hända med internet.
-Annonseringen på internet har knappast börjat, fortsatte han.

Jonathan Bond, en av två ordföranden på annonsbyrån Kirschenbaum Bond & Partners pekade också på omogna inslag i internetannonseringen.
-Folk blandar samman att väcka uppmärksamhet med att bygga märkesnamn. Man försöker skapa märken över en natt, sa han men medgav att det ibland låg en viss logik bakom detta.
-När vi startade vår verksamhet hade vi ibland kunder i form av internetföretag utan pengar. För dem fungerade det med extrema annonser, sa han.

Reklampanelen diskuterade bl a om den låga klickfrekvensen på webbannonser bör ses som en kris för internetannonser, men det var det ingen som tyckte. Annonsdistributören DoubleClicks president Kevin Ryan förnekade t o m att frekvensen sjunker.
-Vi har många fler annonser per webbsida idag. Du ser fler annonser vilket kan ge en lägre frekvens av klickande per annons, men frekvensen per sida har ökat, sa han.
-Det är inte någon kris mer än för tio minuter, tio månader eller tio år sedan. Det finns ingen magisk lösning, utan det är ett praktiskt problem. Det gäller att lista ut hur man gör bra annonser, annonser som talar till oss direkt, sa Jim Smith, partner på webbyrån Ground Zero.

Jay Chiat såg framför sig en ny mediavärld där innehåll och reklam samexisterar och där annonserna anpassas efter individerna.
-Du kommer att läsa saker du är intresserad av och möjligheterna att shoppa kommer finnas alldeles bredvid. Om du läser en teaterrecension kommer du att kunna köpa teaterbiljetter och vill du ha mer bakgrundsinformation kommer den att finnas där också.

Frågan om privatlivets helgd var uppe i nyhetspanelen, där deltagarna inte oväntat sa att de tar allvarligt på saken. I annonspanelen var perspektivet ett helt annat.
-Det är en väldigt liten grupp som skapar de mesta problemen, sa Kevin Ryan, som efter en opinionsstorm nyligen fick göra reträtt från sina planer på att kombinera de stora persondatabaser man köpt med den information man skaffar sig som leverantör av många miljarder webbannonser. Han tyckte att folk blandar ihop olika problem när de diskuterar ”privacy.” Är det kreditkortsbedrägerier, hackare, epost, eller direktannonser via webben man talar om?
-Hela frågan är väldigt övervärderad! Vi har använt databaser för marknadsföring (data mining) i många år. Om du vill ha saker gratis måste du acceptera en del annonser, sa Jay Chiat.

Kanske är webbens plånboksfråga i grund och botten så enkel. Kvalitet och virtuell husfrid kostar, vare sig vi betalar med pengar eller med vår tid. Och eftersom du och jag inte gärna vill skiljas från våra slantar, sitter vi där vi sitter, medan annonserna surrar omkring oss likt getingar på en picknick.

Hans Sandberg

Alexander Vik om åtalshotet mot Xcelera.com

(Xcelera var 1999-2000 en "mirakel-aktie" som emellertid snart skulle visa sig vara en spekulativ bubbla. Detta är den andra intervju jag gjorde med Alexander M. Vik år 2000. Intervjun publicerades i Dagens IT.)

”Det är bortkastade pengar”

Mirror Image Internet (MII) anses av en del experter ha den tekniskt bästa lösningen på de trafikproblem på internet som gjort Akamai till ett av de hetaste namnen på börsen.
För ett år sedan befann sig emellertid MII i en svår finansiell kris, som efter en serie komplicerade transaktioner slutade med att det dittills föga kända Scandinavia Company ägde hälften av amerikanska MII, vilket 12 februari övertagit alla tillgångar i svenska Mirror Image Internet AB. Scandinavias ägare Alexander och Gustav Vik bytte snart ut den gamla ledningen och lade om kursen. Den 23 april hölls en extra bolagsstämma som beslöt om en nyemission, som skulle reducera de gamla ägarnas andel i MII till några få procent. Detta samtidigt som bröderna Vik, vilka äger 85 procent av Xcelera (Scandinavia Company,) sett sitt innehav skjuta i höjden. En av dem som känner sig rejält överkörd är MII:s grundare och första vd Sverker Lindbo. Han är också den största ägaren av Parfi Holdings, vilket representerar de gamla ägarnas intressen. Parfi håller som bäst på att dra igång en rättslig process mot bröderna Vik med målet att återta kontrollen över MII.

De gamla aktieägarna i Mirror Image Internet är mycket upprörda och känner sig undanskuffade. Vad säger du om det?
-De borde vara jättetacksamma för att det gått så bra som det gått, säger Alexander Vik.

De säger att de inte fick någon chans att vara med på nyemissionen ni gjorde när ni kom in.
-De gick ju nästan i konkurs flera gånger. När vi tog över låg bolaget på minus.

Är inte det vanligt för internetbolag?
-Nej, nej, det är inte vanligt att man inte kan betala lönerna till de anställda. Bolag förlorar pengar, men de har kapital att betala med. Deras affärsstrategi hade misslyckats flera gånger. Vi var tvungna att köra en helt ny profil.

Vad var kärnan i denna?
-Vi ville ha en mycket större satsning.

Genom att dra in mer kapital?
-Idén var att bygga upp ett nätverk genom att snabba upp internet. Det kostar mycket pengar för om man inte bygger ett nytt nätverk har man ingenting att erbjuda. Så enkelt är det.

Så det handlade om att dra in pengar.
-Ja, om pengar liksom förmågan att förverkliga sina planer, att öka antalet anställda och stärka ledningen. Om man inte gör något är det slut, för de andra bolagen står inte stilla. Att fortsätta i samma stil skulle ha lett till en katastrof.

Parfi Holding förbereder en juridisk process mot er. Känner du till det?
-Nej.

Jag har sett papper från dem där de säger att de förhandlat med er. De skriver att nyemissionen i april var oacceptabel för de gamla ägarna och de förbereder en juridisk aktion mot er. Vad tycker du om det?
-De har helt fel. Om vi lyssnat på dem hade (företaget) gått i konkurs.

Jag förstår att ni hade strategiska skillnader, men det är svårt för mig att bedöma vem som hade rätt....
-Det är väl inte så svårt. De gick i konkurs flera gånger och nu går det bra.

Marknaden har gett er rätt, men de gamla ägarna kände sig förfördelade efter att ni tagit över oc ska nu processa mot er. Är det inte en stor risk för er?
-Det är bortkastade pengar. Vad ska de säga? Ni gjorde fel för ni fick för stor succé. Vad är det för larv?

Hade den en rättvis chans att vara med på nyemissionen?
-Vi erbjöd dem gång på gång att vara med, men de hade inga pengar. De sa att de ville vara med, men hur kan de vara med om de inte har några pengar? De fick chansen flera gånger, men de hade olika åsikter för hur man skulle gå vidare.

Så de hade inte resurser...
-Nej, de var ju i konkurs. Hur skulle de då ha resurser?

Har du något intresse i Parfi?
-Vi var en av de största aktieägarna i Parfi och är det fortfarande.

Men det låter paradoxalt att Parfi, där du är en av de största ägarna, förbereder ett åtal mot er. Kan du inte göra något åt det?
-Jo, men jag bryr mig inte om det, för det är bara att kasta bort pengarna.

Du verkar inte speciellt bekymrad över hotet om en juridisk process...
-Nej, inte alls, inte alls.

-En sak till om Parfi. De borde vara enormt tacksamma över att (företaget fått) nytt kapital, en ny ledning och över succén.

Fast de tycker förstås att de får skrapa smulorna från guldtallriken?
-Ja, men det finns två sätt att tänka. Vill du ha en stor del av en jätteliten kaka, eller försöka få en så stor kaka som möjligt; så stor att din del blir lika stor som hela den lilla kakan. Vi försöker bygga ett stort bolag, genom att skaffa partners och investera stora pengar. Vi kommer att gå in med 50-100 miljoner dollar för att bygga ut bolaget och finansiera detta genom att sälja andelar.

Jag antar att du har sett Parfis prospekt om en nyemission där de talar om möjligheten av en juridisk process? Har du sett detta och är medveten om det?
-Ja, jag såg dem kort, men jag kommer inte ihåg vad det står där. Vad står det?

Det står i slutklämmen att ”risken för process får betraktas som stor...” Det står också att ni erbjöd dem att köpa aktier i Mirror Image Internet för 516 dollar, men att det fanns ett tak på 3 miljoner dollar. Parfi anser att detta var helt oacceptabelt och ifrågasätter nyemissionens laglighet.
-Vi ger dem en chans att köpa till samma kurs som om de hade gått in från början. Är inte det en positiv grej för dem?

Men budet var maximerat till 3 miljoner?
-Ja, men hur mycket pengar har de att stoppa in?

Är detta åtalshot något som ni borde informera aktieägarna i Xcelera.com om? Eller är det så marginellt att det inte är relevant rent informationsmässigt?
-Jag kan inte se någon chans att de ska komma någonvart.

Är det inte något du behöver rapportera till SEC (den federala börsmyndigheten)?
-Nej, absolut inte.

Hans Sandberg

Alexander M. Vik om Mirror Image och Xcelera.com

(Xcelera var 1999-2000 en "mirakel-aktie" som emellertid snart skulle visa sig vara en spekulativ bubbla. Alexander M. Vik är liksom hans bröder kroniskt ljusskygg när det gäller massmedia, men jag lyckades i varje fall få en lång telefonintervju med honom 6 januari 2000. Intervjun publicerades i Dagens IT.)

Alexander Vik, vd för börskometen Xcelera.com:
-Vi vill satsa på internet i Europa

Dagen efter att bröderna Alexander och Gustav Vik tagit kontrollen över Mirror Image Internet (MII) steg börsvärdet på deras bolag Scandinavia Co., (numera Xcelera.com) med 200 procent. Det var i april 1999 och sedan dess har deras företag vuxit från några tiotals miljoner dollar till 2,9 miljarder. Och det är bara början, om vi får tro vd Alexander Vik, som siktar mot stjärnorna i cyberspace.

Xcelera.com är på samma gång en börsspekulants dröm och mardröm. Kolumnister som i oktober varnade för dem, fick månaden efter bita sig i tungan och upprepa sina varningar, trots att det redan skyhögt värderade företaget fördubblats i värde ännu en gång. Mot Xcelera.com talar att bröderna Vik har en rad mer eller mindre tveksamma affärer i bagaget, att deras företag registrerats på skatteparadiset Cayman Islands och att det är mycket svårt att få information om företaget. Dessutom befinner sig MII fortfarande i ett utvecklingsskede och har bara en av sina produkter färdig.

Men ingenting tycks kunna bromsa företagets galloperande börskurs, vilken speglar det faktum att MII sugits med i samma våg som lyft det yngre internetföretaget Akamai till ett börsvärde på 25 miljarder dollar och Digital Island till 3,4 miljarder dollar. Dessa företag erbjuder lösningar på ett kritiskt problem för internet, eftersom de kan lösa upp de virtuella trafikknutar som uppstår närhelst något verkligt hett inträffar på webben. Akamai har utvecklat ett nätverk av tusentals små serverdatorer, som med hjälp av smarta matematiska algoritmer hittar nya vägar att leverera innehållet till nätsurfare världen runt via ett nät av 1200 serverdatorer. MII håller på att bygga upp ett eget nät med hjälp av 32 kaftfulla serverdatorer från Sun Microsystems.

Dagens IT begärde redan i oktober att få intervjua Alexander Vik sedan företagets kursstegring uppmärksammats i New York Times. Den 7 januari gav han oss en lång telefonintervju där han dels lägger ut sin strategi och dels svarar på kritiken från de gamla aktieägarna i MII (se separat artikel.)

Vad är hemligheten med er framgång?
-Det är ingen hemlighet, utan det är två grejor som fungerar väldigt bra. Nummer ett är att investera i bra europeiska och skandinaviska internetbolag. Vi vill bygga ett bolag med minoritetsposter i ett antal företag som vi hjälper att bli globala, säger Alexander Vik och pekar på två andra högt värderade internetbolag, CMGI och Internet Capital Group (ICG). Till denna grupp hör musikbolagen deo.com och MNW, som bröderna Vik köpte förra våren och som sedan dess haft en våldsam kursstegring.
-Nummer två är Mirror som har en otroligt bra och stor idé. Det finns nästan hur många kunder som helst om man lyckas utveckla teknologin, bygga nätverket och få kunderna att använda det, fortsätter han och pekar på Akamais och Digital Islands börsvärden.

Tidigare hade ni hotellet på Lanzarote. Var det MII som fick er att upptäcka internet?
-Nä, nä, vi ägde ett försäkringsbolag och sökte en operativ metod som skulle tillföra mycket mer värde i hela processen, i hur man arbetar med mäklare och processar försäkringarna internt. Vi såg redan 1995 internet som lösningen för försäkringsbranschen, men förstod inte hur tidigt ute vi var.

Alexander Vik säger att de ska starta en ny försäkringsportal, som har en marknad där både mäklare och kunniga amatörer kan handla med försäkringar i realtid.
-Vi börjar med sakförsäkringar och bygger sedan vidare med liv och sjukförskringar. Det blir start i Amerika, men det ska bli globala produkter.

Så det var försäkringsbranschen som ledde er till internet?
-Vi upptäckte vilken otrolig skillnad det gör om man lyckas (med att använda internet, min anm HS.) Det är väldigt svårt att bygga riktigt stora applikationer, men om man lyckas kan det innebära en enorm förändring.

Men nog var det väl köpet av MII som ledde till kursstegringen?
-Marknaden förstod att Mirror fått en ny ledning som verkligen kan genomföra en bra affärsidé, säger han

Vad var det för fel på den ledning ni bytte ut?
-De lyckades inte.

De stod inför en finansiell kris?
-Jo, men det hade hänt flera gånger. De hade kontinuerligt finansiella kriser och lyckades av olika skäl aldrig utveckla sitt koncept.

Vad blir strategin framöver? Ni sitter ju på miljarder nu.
-Vi vill gå in i duktiga internetbolag - gärna svenska - som har bra produkter i tjänster eller nätverk. Det ska vara produkter som skalar bra (dvs kan expanderas för större applikationer, min anm, HS) och har stor marknadspotential. Vi vill hjälpa dem förverkliga sina ambitioner.

Mirror är värt väldigt mycket...
-Den dag Mirror blir självständigt får du se, men det går inte idag att säga vad det är värt.

Men värdet reflekteras på Xcelera.com?
-Ja, men det är svårt att säga vad som värderas till vad. Den dag vi börslanserar Mirror får vi se vad det är värt.

Scandinavia Company var bara värt 15-20 miljoner dollar i början på förra året, så nog får man väl säga att ert värde speglar MII:s?
-Nja, jag skulle för det första säga, att bolaget kanske var värt 100 miljoner, men att ingen tittade på det. När folk sedan började titta sa de, att ojdå, här finns massa med bra grejor och då gick det med en gång upp till ungefär 100 miljoner dollar.

Alexander Vik återkommer flera gånger till CMGI och ICG som är värda 34, respektive 37 miljarder dollar. Han säger att han ser dem som mall för Xcelera.com.

Kan du verkligen jämföra er med dem?
-Inte ännu. Vårt marknadsvärde är bara ett par miljarder, eftersom vi inte kommit lika långt som Akamai eller ICG. Annars skulle vi vara värda 20 miljarder.

Var ser du er om två år?
-Vi kommer att äga andelar i 30-40 olika internetbolag som vi ska utveckla och hjälpa till att bli framgångsrika världen runt.

MII befinner sig fortfarande i ett utvecklingsskede. Kommer ni att kunna leverera?
-Vi har en produkt ute och tre-fyra andra i slututveckling, säger han och fortsätter.
-För att lyckas måste man nå Akamai-status. Du måste ha ett nätverk om du ska kunna distribuera innehåll. Du kan ha hur bra teknologi som helst, men du måste bygga ett närtverk. Mirrors nätverk är mycket dyrare än de andras, eftesom de använder större maskiner med mycket större kapacitet och det blir väldigt dyrt. För det tredje måste man övertyga hundratals och tusentals kunder om att använda nätverket. Lyckas man med alla tre grejorna kommer det att bli lika bra som Akamai.

När kommer de att vara avklarade?
-I år.

Det betyder att vi kan se fram mot en IPO (börsintroduktion) för MII innan årets slut?
-Jag hoppas på en IPO så snart som möjligt.

Före sommaren?
-Om vi lyckas väldigt bra.

Hans Sandberg

I början av IT-revolutionen

(Krönika för Dagens IT)

Ibland undrar åtminstone jag om inte IT-revolutionen borde vara över snart, om utvecklingen inte kommer att plana ut och nå en platå. Det hände ju så enormt mycket under den andra halvan av 1900-talet och Moore’s ”lag” för kretskrympning har bara tio-femton år kvar att verka verkar det.

Men om man blickar lite längre tillbaks än vanligt i digitala kretsar kan bilden av framtiden bli en annan. Och det är just vad Peter F. Drucker gör i sin bok Management Challenges for the 21st Century (1999.) Den kände managementgurun och samhällsfilosofen jämför informationsrevolutionen med den industriella revolutionen i början på 1820-talet, dvs nästan femtio år efter den första ångmaskinen och strax före den första järnvägen 1829.

Folk hade då börjat ersätta muskelkraft med ångkraft, men det var först järnvägen som ”för evigt förändrade ekonomin, samhället och politiken,” samt skapade en ny ”mental geografi.” Järnvägen öppnade marknader och knöt ihop regioner till nationer.

Den elektroniska handeln är vår tids järnvägar, skriver Drucker och påpekar mycket riktigt att detta var ”en helt ny, utveckling, helt utan motstycke och helt oväntad.” På samma sätt som tågen och spåren bara var en liten, liten del av dådidens nya verklighet är datorerna och kablarna bara en liten bit av vår.

Datatekniken har länge varit just en teknik, en sak som skötts av tekniker, eller tekniska amatörer. Inte ens PC-revolutionen förändrade detta, men webben gjorde det. Den skapade som ingenting annat lusten att kommunicera (elektroniskt,) en lust som förklarar varför väl över hundra miljoner amerikaner skaffat sig tillgång till internet och runt 75 miljoner aktivt använder denna resurs.

Webben förutsatte PC:n, men sträcker sig mycket längre och går mycket bredare. Den får oss att glömma bort PC:n, precis som vi glömt bort att tala om stor- eller minidatorer när vi tankar pengar i bankomaten, eller handlar med våra kreditkort.

Webben reser också nya frågor om hur vi ska leva och arbeta i en värld där avstånd och gränser betyder allt mindre. Vi behöver, som Drucker skriver ”en ny mentalitet,” något som inte minst gäller USA. Det låter kanske paradoxalt med tanke på optionsregnet över personalen i internetföretagen, men Drucker ser detta som kortsiktiga mutor. På sikt måste ”kunskapsarbetarna” ges socialt erkännande och makt. Företag som inte förstår detta klagar över att personalen surfar och shoppar online på arbetstid och en del försöker bekämpa detta med spionprogram av olika slag.
Men det går inte att få Djinnen tillbaks i flaskan. Det är arbetet som måste göras om.

Bakom hörnet väntar också en ny och hårdare global konkurrens om kunskapsjobben. Hur länge ska det ta innan de engelskspråkiga programmerarna, entreprenörerna och ungdomarna i Asien upptäcker att de kan öka sina inkomster genom att sälja kunskapsbaserade tjänster världen runt via webben.

Revolutionen har bara börjat.

Hans Sandberg

Nu rullar kulorna i Silicon Alley

(Först publicerad i Dagens IT, 1999)

Flatiron Building, Silicon Alley, New York 1999. 
                                                           Foto: Hans Sandberg

Silicon Alley kan inte mäta sig med Silicon Valley när det gäller teknik, men det som för fyra år sedan var en blandning av CD-ROM-produktion och en god portion ”B.S.,” (bullshit) är idag en snabbväxande industri som lockar både talanger och riskkapital.

-New York City hade under de senaste sex månaderna fler börsintroduktioner (IPO:s) än någon annan del av landet, inklusive Silicon Valley. Det är ett genombrott för Silicon Alley, sa Jason McCabe Calcanis nyligen på ett seminarium i New York. McCabe Calcanis startade tidningen Silicon Alley Reporter och är en av dem som slagit hårdast på trumman för Silicon Alley.

Men vad är Silicon Alley? Det ligger förvisso i New York, men det är inte så lätt att säga exakt var. Den tårtliknande Flatiron Building i Chelsea-distriktet får ofta symbolisera Silicon Alley, men en stor del av New Yorks nya media skapas på de stora traditionella förlagen och reklambyråerna i Midtown Manhattan. Och Silicon Alleys kanske mest kända byggnad, ”cyberskyskrapan” ITC@55 ligger på Broad Streat mitt i Wall Street-distriktet, långt ifrån de mer hippa distrikten Flatiron, SoHo, Chelsea och TriBeCa.

Det är finns sparsamt med statistik om Silicon Alley, men New Yorks Economic Development Corporation uppskattar att antalet IT-jobb fördubblades mellan 1994 och 1998. Coopers & Lybrand uppskattade 1997 antalet nya medieföretag söder om 41:a gatan till 1106. Totalt fanns det 2 600 sådana företag som tillsammans omsatte ca 3 mdr dollar (25 mdr kr.)

Många av företagen arbetar med innehåll, design, reklam och elektronisk handel, men det är inte hela bilden.
-Folk antar felaktigt att New York inte är ett teknikcenter och att vi inte har programmerare, men ta en titt på våra finansiella institutioner. De driver globala nätverk och vem tror du det är som gör det? Jo, det är programmerare och utvecklare som skriver kod -- kod som är lika elegant och viktig som den som skrivs av entreprenörer.
Det säger Alice Rodd O'Rourke, som leder New York New Media Association (NYNMA,) en organisation som ofta ger röst åt Silicon Alley.

Hennes organisation har vuxit från 1 200 medlemmar 1995 till 2 300 i fjol och 5 200 idag och antalet deltagare på konferenser och möten av olika slag växer snabbt. Den största enskilda kategorin av medlemmar hör dock hemma i finansvärlden. Därefter kommer advokater, revisorer och PR-folk och först på tredje plats finner vi företag inom digitala medier.

Tillgången på kapital har dramatiskt förändrat klimatet för nyföretagande i New York, som hittills varit relativt ogästvänligt pga höga omkostnader, hyror och skatter. När Yee Ping-Wu startade The Music Pen hon vända sig till investerare i Schweiz för att få starthjälp. Och när Alicia Sherman startade Cybergrrl i början på 1995 hade hon inte en tanke på att ta hjälp av riskkapitalister. Idag däremot förhandlar hon med ett stort internationellt mediaföretag och hoppas på en börsintroduktion.
-Flödet av pengar har definitivt ändrats under de sista arton månaderna, säger Alice Rodd O'Rourke. Det brukade vara svårt att få pengar, eftersom riskkapitalisterna i New York inte investerade här och riskkapitalisterna i väster inte sökte sig hit. Vi ligger fortfarande efter västkusten, men situationen har förändrats dramatiskt.


Ett hörn av Silicon Alley 1999. Foto: Hans Sandberg

DoubleClicks utomhusannons i Silicon Alley.

Den lysande stjärnan över Silicon Alley är DoubleClick som Kevin O’Connor startade för fyra år sedan i sitt hem i Atlanta tillsammans med vännen Kevin Ryan. Företaget, som specialiserar sig på att leverera webbannonser och samla in reaktioner på dem, har idag 700 anställda i sjutton länder och värderas till 25 miljarder kr. Men det har inte mycket gemensamt med 1995 års Silicon Alley: Har finns inga artister och nätrebeller, utan här handlar det om telefonförsäljning av annonser som distribueras och mäts med sofistikerad programvara. I ett rum på 44:e våningen sitter ett 60-tal anställda vid terminaler och säljer per telefon. Högst på anslagstavlan står det: ”Lunch Goal: $2.0 million.” Om det målet nås bjuder firman på lunch. Och sälja behöver de, för DoubleClick går i likhet med många andra internetföretag med förlust: 18 miljoner på en inkomst av 80 miljoner dollar (1998). Förlusterna stör emellertid inte investerarna som räknar på DoubleClicks förmåga att distribuera en miljard annonser per dag och de enorma konsumentdatabaser de bygger upp genom att studera folks reaktioner på annonser utspridda över tusentals webbsajter.


Alicia Sherman bland sina Cybergrrls. Foto: Hans Sandberg

Alicia Shermans väg till Silicon Alley började brutalt. Hon och en väninna rånades under pistolhot av tre killar på Manhattans Upper West Side. De tvingades följa med dem till en bankomat och ta ut sina pengar åt dem. Alicia och hennes väninna kom undan med livet i behåll och lyckades ett par dagar senare sätta åt killarna, men hon hade fått nog av New York och flög ner till sin syster i Santa Fe i New Mexico. Efter ett tag där sprang hon på en annons för något hon aldrig hört talas om: The World Wide Web. För 10 dollar fick hon en entimmas lektion i HTML och sedan var hon såld på internet.
-När jag kom tillbaks till New York bestämde jag mig för att starta eget och det enda jag riktigt kunde var internet, säger Alicia Sherman, som innan dess jobbat sex år inom musikbranschen, bl a för band som Metallica och Def Leppard.
-Jag började jobba med min laptop i min lägenhet och prövade mig fram. Men när jag pratade med potentiella klienter om webben var det ingen som förstod vad jag snackade om, så mitt första jobb blev att undervisa Avon’s division för bröstcancer om internet.

Hon funderade på vad hon skulle kalla sitt företag och eftersom hon gillade science fiction och särskilt William Gibsons böcker ville hon ha ett namn med cyber i, men Cybergirl lät för flickaktigt och Cyberwoman för gammalt. Därför blev det Cybergrrl, som idag ett av de bäst kända namnen på kvinnosajter.

Cybergrrl är ett konsultföretag med ett litet kontor på 16:e våningen av ett höghus mitt emot ITC@55 nere på Broad Street i Manhattans finansdistrikt. Här sitter ett dussintal tjejer och producerar innehåll åt klienter som Estee Lauder och den kvinnoinriktade kabeltevekanalen Life Time Television.
-Jag satsade på saker jag trodde på personligen och fann snart att andra kvinnor var intresserade av samma saker, säger Alicia Sherman. Det fanns inte så mycket material för kvinnor på webben, så jag tänkte att då kan väl jag lika gärna göra det när jag ändå är där. Samtidigt började jag intressera mig för kvinnofrågor och insåg att jag ville bygga ett företag runt detta. Mitt mål var att hitta en balans mellan att göra gott och tjäna pengar.

Under sitt arbete med Cybergrrl kom hon i kontakt med andra kvinnor med websajter och började länka deras sajter till sin under rubriken Webgrrl. I april 1995 träffades sex av dem på @Cafe i East Village. De kallade till ett nytt möte till november som samlade 200 kvinnor från andra orter i USA och från andra länder. Webgrrl är idag ett internationellt nätverk med 100 lokalgrupper för kvinnor intresserade av internet.

Alicia Sherman är en idealist, men också en företagare som ska betala löner och lokalhyror. Hennes rörelse går ännu inte med vinst och skulle kanske ha kapsejsat om inte teknikförlaget CMP investerat i Cybergrrl 1997.


En veteran entreprenör i Silicon Alley.  Foto: Hans Sandberg

Yee Ping Wu är en av ”veteranerna” i Silicon Alley och jag intervjuade henne redan 1995 för mitt första reportage om Silicon Alley (Pressens Tidning 14 dec 95.) Hennes familj hade flytt från kulturrevolutionens Shanghai 1966 och eftersom Yee Ping Wu varit ett musikaliskt underbarn och senare en professionell konsertpianist hamnade hon på Julliard School of Music. Där träffade hon sin man Philip Y. F. Lui som hjälpte henne att starta Music Pen, företaget bakom de populära pedagogiska CD-ROM-programmen Lennys Music Toons och Magic School Bus. Men det var inte spelen som var kärnan i hennes företag, utan algoritmer för att representera ljud i datorer. Det är inte utan stolthet hon distanserar sig från många av de andra företagen i Silicon Alley.
-Vi har fler programföretag idag jämfört med för fem år sedan, men det är fortfarande relativt få som på allvar ägnar sig åt programvaruutveckling. Det finns så många olika sorters verksamheter här i New York, säger hon.

Music Pen heter idag M-Pen och håller på att lansera en ny strategi tillsammans med tunga allianspartners.
-Vårt nästa steg handlar också om utbildningsteknologi, men för kundsupport och elektronisk handel, säger Yee Ping Wu. Vår tekniska kärna kommer att göra det möjligt att leverera inlärning, support och träning mer effektivt. Det kommer att få mycket stor inverkan på produktiviteten i arbetslivet, säger hon.

M-Pen har byggt ett avancerat multimediasystem som enligt Yee Ping Wu kan anpassa sig dynamiskt till den bandvidd som står till buds. Det kan också förutse vilka data en användare kommer att behöva och sända över dem när det uppstår luckor av oanvänd bandvidd. På frågan om det är något liknande de Macromedia sysslar med, säger hon att det finns funktionella likheter, men att M-Pens teknik är robustare och rikare. (Den som vill se en demo av M-Pens teknik kan ta sig över till www.milquebar.com, som visar en rad multimediaspel som kan spelas över så låg bandvidd som 28.8 kbps.)

Yee Ping Wu säger att hon är öppen för nya affärsmodeller och förstår att världen förändrats, men vill inte kasta ut alla gamla lärdomar.
-Jag förstår det här med trafik och eyeballs, men jag frågar mig hur det kan vara möjligt för alla att syssla med detta. Vad är det de säljer?
-Alla talar om elektronisk handel och det kan bli en enorm sak, men faktum är att 70 procent av alla som besöker en sajt för att shoppa försvinner, eller ringer och beställer via telefon. Det finns många skäl till detta: teknik, förtroende, säkerhet och bekvämlighet.
-Här finns en stor möjlighet att komma in och öka försäljningen och sänka kostnaderna.

Ditt företag är fortfarande ett enskilt bolag? Har du några funderingar på börsnotering?
-Absolut! Jag kan inte ge dig en tidpunkt, men jag tror att det är väldigt viktigt för företaget att tänka på den saken och inta rätt position.
-Affärsvärlden håller på att förändras, säger hon och funderar en stund. Idag är din rörelse omedelbart internationell, för det finns inga gränser. Det betyder att du måste röra dig mycket snabbare och det är därför meningslöst för ett litet företag att bygga en egen infrastruktur. Du måste därför bygga allianser och skaffa partners, för annars kan du inte växa snabbt.
-Investeringsklimatet har förändrats i New York. Det finns mer folk som förstår teknik på östkusten idag och de är mer sofistsikerade, men samtidigt görs det en massa tokigheter. Fast det är ju styrkan i den amerikanska kulturen, att den är så tålig, att den tillåter experiment och att folk inte blir rädda. Negativa erfarenheter håller inte tillbaks folk, så det finns alltid dem som är intresserade av det nya. Amerikanernas styrka är deras tro på innovationer. Jag har upplevt det som utlänning och vet att det kan vara svårt att driva affärer här, men jag har också gjort det i Asien och i Europa och då uppskattar man Amerika.
-Det är inte lätt för allt är en utmaning och konkurrensen är mycket hård, mycket, mycket hård. Här kan ett företag inte slumra till, inte ens för en minut. Det är därför jag älskar detta ställe... för dess hunger; för att det inte är liknöjt.

Hans Sandberg

Mobiltelefon modell ”slit-och-släng”

(Publicerad i Dagens IT). 


Randice-Lice Altschul har kommit på en snilleblixt. Det gör hon visserligen 20-30 gånger i veckan, men hennes senaste idé resulterade i över 2 000 telefonsamtal de första veckorna efter att den rapporterats i New York Times i början av november.
Idén: En mobiltelefon som man kastar bort när man använt den!

Många frustrerade mobilkunder har säkert haft ögonblick då de velat kasta ut sina nallar genom bilfönstret. Så också Randi Altschul, men hon kom istället på ett nytt sätt att tänka när det gäller mobiltelefoner. Hon är uppfinnare, men de flesta av hennes uppfinningar är leksaker. Det låter kanske inte så seriöst, men för Randi var det denna bakgrund som fick henne att designa en lika platt som billig mobiltelefon, så billig att hon är övertygad om att företag som McDonalds, Visa, Hertz eller Walt Disney kommer att licensera tekniken för att bygga slit-och-släng-telefoner.
-Det kostar 14 dollar att bygga den och sedan får man betala 3 dollar för lokal telefontaxa, så det bör gå att sälja den för 19,99 dollar. Jag kan tänka mig att t ex McDonalds vill använda den för att locka kunder som får köpa den till självkostnadspris, säger Randi Altschul, som pratar i ett rasande tempo med en entusiasm som omedelbart smittar av sig. För henne är enkelheten a och o, något som hon tycker att dagens mobilföretag missar.
-Nokia och de andra har inte en aning om vad folk vill ha, säger Randi

Vid sidan om den rena slit-och-släng-telefonen har hon designat en mobiltelefon som är stor som två kreditkort och faktiskt är ett kreditkort. Tanken är att kreditkortsföretag ska kunna ge sina kunder sådana korttelefoner och belöna dem med mer telefontid ju mer de shoppar med kortet!


En kreditkortstelefon man kan kasta bort när man ringt.

Randi är själv inte tekniker, men kopplade in ett team av ingenjörer, patentjurister och marknadsförare efter att hon fått sin idé. Totalt har hon idag fyra patent som täcker den enklare slit-och-släng-versionen och två för kreditkortstelefonen. Dessutom har hon ett patent för hur man bygger telefoner med hjälp av supertunna flexibla kretskort.

Så här går det till: Man tar ett flexibelt kretskort, förlänger det och viker det sedan i flera lager runt sig själv. Därefter pressar man samman det hela till ett platt litet paket, på vilket man monterar ett 6-voltsbatteri, en högtalare, mikrofon och en knappsats. Sedan är det bara att trycka på de färger och den logo beställaren vill ha. Grundmodellen har ingen display, eftersom det höger priset med ett par dollar.
-Mammor och pappor behöver det inte och hemtelefoner har ingen display, säger hon.
En faktor som bidrar till att göra den så billig är att telefonen bara kan användas för lokalsamtal (t ex 60 minuter,) och att den stänger av sig själv när tiden är ute. Den kan inte heller ta emot samtal och har inget telefonnummer. Vilket betyder att teleföretagen inte behöver hålla koll på vare sig samtal eller nummer.

Randi Altschul säger att hackare inte kan öppna telefonen och trixa med den, eftersom telefonen är själva kretskortet. Dessutom har den ett inbyggt ”roll-over” säkerhetssystem som genererar nya koder varje gång den används.
Hon säger att hon idag förhandlar med både investerare och med företag som är intresserade av att använda telefonen i sin marknadsföring. Hon tror inte på att sälja telefonen via handeln, för mellanledens påslag skulle göra den onödigt dyr.

När intervjun om telefonen börjat ta slut, plockar Randi fram ännu ett par illustrationer. Hennes nästas projekt är en epostläsare som har arbetsnamnet ”EZ-Mailer.” Hon tänker sig en mobiltelefon som stoppas in bakpå en elektronisk fickkalender/ epostläsare typ Sharp eller Casio. Kalendern kan enligt henne tillverkas för 5 dollar med bildskärm och telefonen kan tillverkas för 2 dollar. Och eftersom tjänsten bara behöver klara lokal datatrafik till ens lokala onlinevärd kan även den göras billig, säg 10-20 öre per minut.

Nu återstår det för henne att knyta upp finansiärerna och få hjulen i rullning. Om allt går väl blir det säkert mobiltelefoner med Pokemon-teman på McDonalds nästa sommar.

Hans Sandberg

deCode Genetics - från genetik till IT

(Dagens IT).

DeCode Genetics på Island. Foto: Hans Sandberg

Isländska gener kan ge bättre vård

Islänningen Kári Stefánsson vände 1996 hem efter en 20-årig medicinsk karriär i USA som gjort honom till professor i hjärnfysiologi vid Harvard Medical School. Med sig hade han löften om 12 miljoner dollar från amerikanska riskkapitalister och drömmen om att förändra den moderna hälsovården med en kombination av genetik, släktforskning och modern informationsteknik.
-Det går inte att ta ut pengar från banken utan att att använda datorprogram, men våra läkare ställer sina diagnoser utan datorstöd. Det är förvånande, säger Kári.

Isoleringen, klimatet och den karga, ogästvänliga naturen har varit islänningarnas förbannelse sedan de första vikingarna slog sig ner här i slutet på 800-talet på flykt undan en norsk kung. Idag är Island en modern nation med hög levnadsstandard och det är bara några timmars flygresa till New York, Paris och London, men isoleringen förblir en del av verkligheten, inte minst för forskare och högutbildade, som ofta söker sig utomlands, åtminstone för en tid.


Kári Stefánsson, deCodes grundare.
Foto: Hans Sandberg

DeCode Genetics är Islands första biotekniska företag och dess största IT-företag. Det är också ett företag som skiljer sig från mängden genom sin starka forskningsinriktning, vilken bl a visar sig i att en tredjedel av personalen har doktorsexamen. Kári startade deCode utifrån sin övertygelse att den långa isoleringen är en unik resurs i kampen för att avvinna den mänskliga genomen (de 3-4 miljarder bitar DNA-kod som tillsammans gör människan till människa) sina hemligheter. En verksamhet som han beskriver som en gigantisk ”download” av data från människan.

Om genforskningen lyckas väntar en enorm revolution av hälso- och sjukvården. Många sjukdomar kan komma att botas ungefär som man idag fixar buggar i dataprogram, dvs genom att man ersätter ”felaktig” programkod med riktig. Perspektivet hissnar.

Men för att komma dit måste vi först plocka av människan hennes genetiska information och lära oss tolka den. Kruxet är bara att det finns så enormt mycket data och så många variabler att mäta och analysera. Samma sjukdom kan förklaras av förändringar (mutationer) hos flera olika gener, vilket gör att forskarna lätt går vilse när de försöker kartlägga sambandet mellan specifika gener och sjukdomar. Och ju större och mer blandad den befolkning är där sjukdomarna finns, desto svårare är det.

Det är det som gör Island så attraktivt. Landets befolkning härstammar från några hundra norrmän och de keltiska kvinnor de rövade med sig. Upprepade katastrofer krympte ytterligare den gemensamma genpoolen, vilket gör forskarnas jobb något lättare. Det finns andra områden med homogen befolkning, men i Islands fall finns det två till skäl som gör det unikt: Island har för det första haft ett nationellt hälsovårdssystem sedan 1915 varför det finns gott om information om befolkningens hälsa och det har för det andra en rik och levande tradition av släktforskning, som dessutom går långt tillbaks i tiden.

Alla dessa tre faktorer förenas i deCode Genetics. Tillsammans ökar de chanserna att man ska hitta kopplingar mellan specifika gener och sjukdomar och kunna följa dem från generation till generation.

Den som besöker företagets moderna anläggning i västra Reykjavik möter mängder av forskare i vita rockar, som med hjälp av toppmodern utrustning extraherar och analyserar genetiska data från blodprover vilka sänts in av läkare runt om i landet. De resulterande DNA-sekvenserna kan sedan matchas med den genealogiska databas som skapats av företagets 15 släktforskare. Företaget räknar snart med att kunna täcka in nästan alla de 700 000 - 800 000 islänningar som någonsin fötts. Programmeraren Thordur Kristjansson visar med några snabba musklick hur man kan följa en islännings anor tillbaks till 800-talet. Som en extra liten demo visar han hur Káris och premiärministern David Oddsons rötter korsar varandra för åtta generationer sedan.
-Jag kan ta 1200 individer med en viss sjukdom och samköra den (informationen) med vår genealogiska databas. Resultatet blir en bild som visar exakt hur de är relaterade till varandra, inte bara syskon och kusiner emellan, utan även på långt håll. Detta är mycket viktigt när man studerar komplexa sjukdomar, säger Kári.

Det verkligt stora steget för deCode Genetics och samtidigt det som orsakat en hård nationell och internationell debatt, är planerna på en nationell medicinsk databas över alla islänningar. Den ska ge företaget ett unikt analysverktyg för att kartlägga och analysera sjukdomsgener, genom att man kan samköra DNA-prover från alla islänningar (som inte aktivt ställt sig utanför modellen,) med annan medicinsk information och deCodes genealogiska databas. Den isländska regeringen stöder projektet och Alltinget antog i december en lag om ny isländsk hälsodatabas i linje med deCodes planer. Ytterligare stöd kommer från den schweiziska läkemedelsjätten LaRoche som våren 1998 skrev på ett 5-årsavtal med deCode, som om de kan leverera vad de lovat, ska leda till investeringar på 200 miljoner dollar, ett jättebelopp för en önation på 270 000 invånare.

Men planerna på en sådan har lett till en häftig debatt både på Island och internationellt. Det isländska läkarförbundet förkastade lagen som oetisk. Genforskare och experter på kryptering världen över har protesterat mot vad de ser som bristande skydd för den personliga integriteten. Många frågar sig också om inte banden mellan deCode och regeringen varit väl starka och åter andra frågar sig varför Káris företag, som dessutom registrerats i Delaware i USA, ska få profitera på islänningarnas genetiska data.

Det kritikerna fruktar mest är missbruk av genetisk information, t ex om försäkringsbolag fick tag på listor över folk som är genetiskt betingade för vissa sjukdomar. Den isländska folkförsamligen Alltinget antog ett reviderat förslag i december 1998, men regeringen har ännu inte beslutat om den licens företaget behöver för att bygga databasen. På deCode är man övertygade om att de ska få den och pekar på att de är det enda företag som regeringen förhandlar med om saken.

Debatten rasar än, men har inte rubbat vare sig Kári eller regeringen. En opinionsmätning beställd av deCode slog nyligen fast att 63 procent av islänningarna stöder projektet. Kári själv har offentligen kallat sina kritiker småaktiga och trångsynta. Kritiken från svenskt håll avfärdar han som hyckleri.
-Sverige har de senaste 30 åren haft en centraliserad hälsodatabas knuten till namn och personnummer. Den enda skillnaden är att den drivs av regeringen, medan vår databas ska skötas av ett privat företag. Folk frågar hur man ska kunna lita på ett privat företag för att skydda personlig information och privatlivets helgd. Mitt svar är att det inte finns någon institution i Europa som gjort fler övertramp mot den personlinga integriteten än staten. Och det har inte varit för att den varit ond, utan därför att den har så många förpliktelser och kan finna så många goda skäl för att förgripa sig på vårt privatliv, säger Kári och tillägger att om ett privat företag gjort samma sak skulle det lagts ner på direkten.

-Vårt mål på lång sikt är att lära världen att använda genforskningen för att utveckla hälsovården. Vi vill bygga den centrala hälsodatabasen för att kunna forska i genetik på ett mer effektivt sätt och för att skapa program för beslutsstöd inom hälsovården, säger han och uttrycker sin förvåning över att dagens läkare inte använder datorer mer när de ställer sina diagnoser, säger han.
-Du kan inte ta ut fem dollar från ditt bankkonto utan hjälp av programvara, men en läkare – även i den bästa av institutioner - använder bara sin hjärna, säger Kári.
-De har en hälsovetenskapliga databas i sina huvuden, men den är inkomplett, imperfekt och förfaller hela tiden, samtidigt som yrkets kunskapsbas hela tiden blir större och svårare att hantera, säger han.

Kári ser deCodes Genetics framtid som en leverantör av informations- och konsulttjänster baserade på databaser och verktyg för analys av genetiska data.
-Vi kommer att vara ett rent IT-företag inom fem år, spår han och förklarar: Ett genetikföretag kan gå åt två håll: Ett sätt är att använda de gener man upptäcker för att bli ett läkemedelsföretag, vilket är vad Millennium och Human Genom Sciences gör. Ett annat sätt är att fortsätta koncentrera sig på genetiken, vilket i vårt fall betyder att vi koncentrerar oss på vår befolknings egenartade struktur. Vi vill gå bortom upptäckandet av gener till att hjälpa världen använda genomen, dvs ”ritningarna” till människan, vid beslutsfattande.

Denna strategi påminner om den som de amerikanska företagen Incyte Pharmaceuticals och Celera Genomics följer. New York Times skribent Laurence Fischer jämförde dem nyligen med Bloomberg, finansnyhetsbolaget. ”Precis som Bloomberg säljer information till finansvärlden utan att själv vara en mäklare, säljer dessa företag genetiska databaser till läkemedelsföretagen och tänker inte tillverka läkemedel.” (29 aug.)

Under intervjun frågar jag om det inte är ett slags expertsystem han bygger, men han gillar inte den kopplingen.
-Du kan kalla det vad du vill och jag kan tala om för dig varför alla expertsystem har misslyckats, svarar han. För 15 år sedan kunde jag spöa varenda schackdator i världen även efter att ha druckit en flaska whiskey. Idag spöar Deep Blue världsmästaren i schack varenda gång de spelar. Varför kan Deep Blue göra det? Därför att den har en databas över alla spelsituationer som publicerats under det senaste århundradet.
-Jag vill ta denna databas och använda den tillsammans med patientdata för designa program som kan hjälpa till att fatta beslut i hälsovården.
-85 procent av världens befolkning saknar idag access till hälsovård. Möjligheterna är enorma. Man kan fråga sig vad det har med genetik att göra, men det har allt med genetik att göra, för idag närmar man sig sjukdomar utifrån deras biologiska egenskaper, men när vi kan skapa gentiska profiler för människor kommer vi att kunna betrakta sjukdomarna som en biologisk störning mot en specifik genetisk bakgrund. Det ger oss en mer personlig ansats och gör systemet mycket mer kraftfullt. Man kommer inte bara att kunna ställa frågor om en sjukdom givet symptomen, utan ställa dem mot en viss (genetisk) bakgrund.

DeCode ska inom kort demonstrera en del av sin teknik på en webbsajt för såväl läkare som den intresserade allmänheten. Där ska ”assistenter” i form av dataprogram samla in information om besökares symptom och sedan söka igenom deCodes databaser för att hitta matchande information. De ska också kunna föreslå prover och vilket slags läkare man bör uppsöka.
-En god läkare utvecklar en intuition som är ett underbart instrument för att kompensera pss för våra inlärningsmässiga begränsningar. Din hjärna klarar inte av att analysera alla tänkbara kombinationer, men ett program kan göra det och är därför ett extremt viktigt hjälpmedel för en läkare, säger Kári, Stefáns son.

Hans Sandberg

Känsliga data

DeCode Genetics har fått mycket kritik för sina planer på att bygga en hälsodatabas över alla islänningar. Ross Anderson, en ledande expert på kryptografi inom hälsovården, granskade i slutet av 1998 deCodes uppläggning av integritetesskyddet på uppdrag av det isländska läkarförbundet och fann det otillräckligt.

Kritkerna har förutom brister i kryptografin skjutit in sig på att lagen inte kräver att meborgarna tillfrågas om de vill vara med i databasen, utan bara inkluderar möjligheten att ställa sig utanför den. Ross Andersson skriver i ett ebrev till undertecknad att han idag snarast är mer kritisk än mindre. Vad gäller kritiken för att deCode fått ett monopol på genforskningen i Island, svarar företaget att lagen säger att databasen ska vara tillgänlig för andra forskare än deCodes. Men den innehåller också en gummiparagraf om att forskarna inte får använda databasen i strid med deCodes kommersiella intressen.


deCodes IT-chef Hakon Guðbjartsson.
Foto: Hans Sandberg

Vad gäller skyddet för privatlivet anser deCode att de byggt ett tillförlitligt system.
-Vi vill använda hälso- och genetiska data för att förstå sjukdomar, säger företagets IT-chef Hakon Guðbjartsson. Målet är att bygga databasappliktioner som låter oss analysera data utan att inkräkta på folks privatliv.
-Det går inte att ta information för en enda individ och använda den för generella utsagor om ett annat samhälle. Frågorna måste vara tillräckligt generella för att man ska kunna använda dem som modell för ett annat land, t ex Sverige eller USA. Det ligger därför i forskningens intresse att skydda enskilda individers privatliv, säger han.
Men även om man godtar deras försäkringar, så finns möjligheten att bakvägen spåra individer med hjälp av den genealogiska databasen. Hakon medger detta, men säger att de försöker stoppa sådant missbruk genom att bygga in spärrar mot alltför specifika frågor till databasen. Ross Andersson tycker emellertid inte att detta räcker.

Hans Sandberg