(Publicerad i Dagens IT).
Randice-Lice Altschul har kommit på en snilleblixt. Det gör hon visserligen 20-30 gånger i veckan, men hennes senaste idé resulterade i över 2 000 telefonsamtal de första veckorna efter att den rapporterats i New York Times i början av november.
Idén: En mobiltelefon som man kastar bort när man använt den!
Många frustrerade mobilkunder har säkert haft ögonblick då de velat kasta ut sina nallar genom bilfönstret. Så också Randi Altschul, men hon kom istället på ett nytt sätt att tänka när det gäller mobiltelefoner. Hon är uppfinnare, men de flesta av hennes uppfinningar är leksaker. Det låter kanske inte så seriöst, men för Randi var det denna bakgrund som fick henne att designa en lika platt som billig mobiltelefon, så billig att hon är övertygad om att företag som McDonalds, Visa, Hertz eller Walt Disney kommer att licensera tekniken för att bygga slit-och-släng-telefoner.
-Det kostar 14 dollar att bygga den och sedan får man betala 3 dollar för lokal telefontaxa, så det bör gå att sälja den för 19,99 dollar. Jag kan tänka mig att t ex McDonalds vill använda den för att locka kunder som får köpa den till självkostnadspris, säger Randi Altschul, som pratar i ett rasande tempo med en entusiasm som omedelbart smittar av sig. För henne är enkelheten a och o, något som hon tycker att dagens mobilföretag missar.
-Nokia och de andra har inte en aning om vad folk vill ha, säger Randi
Vid sidan om den rena slit-och-släng-telefonen har hon designat en mobiltelefon som är stor som två kreditkort och faktiskt är ett kreditkort. Tanken är att kreditkortsföretag ska kunna ge sina kunder sådana korttelefoner och belöna dem med mer telefontid ju mer de shoppar med kortet!
En kreditkortstelefon man kan kasta bort när man ringt.
Randi är själv inte tekniker, men kopplade in ett team av ingenjörer, patentjurister och marknadsförare efter att hon fått sin idé. Totalt har hon idag fyra patent som täcker den enklare slit-och-släng-versionen och två för kreditkortstelefonen. Dessutom har hon ett patent för hur man bygger telefoner med hjälp av supertunna flexibla kretskort.
Så här går det till: Man tar ett flexibelt kretskort, förlänger det och viker det sedan i flera lager runt sig själv. Därefter pressar man samman det hela till ett platt litet paket, på vilket man monterar ett 6-voltsbatteri, en högtalare, mikrofon och en knappsats. Sedan är det bara att trycka på de färger och den logo beställaren vill ha. Grundmodellen har ingen display, eftersom det höger priset med ett par dollar.
-Mammor och pappor behöver det inte och hemtelefoner har ingen display, säger hon.
En faktor som bidrar till att göra den så billig är att telefonen bara kan användas för lokalsamtal (t ex 60 minuter,) och att den stänger av sig själv när tiden är ute. Den kan inte heller ta emot samtal och har inget telefonnummer. Vilket betyder att teleföretagen inte behöver hålla koll på vare sig samtal eller nummer.
Randi Altschul säger att hackare inte kan öppna telefonen och trixa med den, eftersom telefonen är själva kretskortet. Dessutom har den ett inbyggt ”roll-over” säkerhetssystem som genererar nya koder varje gång den används.
Hon säger att hon idag förhandlar med både investerare och med företag som är intresserade av att använda telefonen i sin marknadsföring. Hon tror inte på att sälja telefonen via handeln, för mellanledens påslag skulle göra den onödigt dyr.
När intervjun om telefonen börjat ta slut, plockar Randi fram ännu ett par illustrationer. Hennes nästas projekt är en epostläsare som har arbetsnamnet ”EZ-Mailer.” Hon tänker sig en mobiltelefon som stoppas in bakpå en elektronisk fickkalender/ epostläsare typ Sharp eller Casio. Kalendern kan enligt henne tillverkas för 5 dollar med bildskärm och telefonen kan tillverkas för 2 dollar. Och eftersom tjänsten bara behöver klara lokal datatrafik till ens lokala onlinevärd kan även den göras billig, säg 10-20 öre per minut.
Nu återstår det för henne att knyta upp finansiärerna och få hjulen i rullning. Om allt går väl blir det säkert mobiltelefoner med Pokemon-teman på McDonalds nästa sommar.
Hans Sandberg
The Boy Who Wouldn't Die - On the Book "I'm Adding Sunshine to My Paint"
-
Five years old, *Harald Sandberg* (1912-1983) came down with a double-sided
pneumonia. Three doctors in Söderhamn, a city in northern Sweden, said that
t...
4 dagar sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar