Bill Gates vid introduktionen av Windows 3.0 i New York City. Denna artikel publicerades först i Realtid.se 16 mars 2007
"Axeln mellan Ryssland och Kina ska tåla en konflikt med USA”
Den nya axeln mellan Ryssland och Kina bygger till skillnad från den på 1950-talet inte på ideologisk släktskap, utan på energipolitik och misstro mot USA. De två framväxande supermakterna förbereder sig enligt analytikern W. Joseph Stroupe på en ekonomisk och t o m militär konfrontation med USA.
Rysslands och Kinas samarbete sker utan braskande deklarationer, vilket kan vara ett skäl till att få hört talas om Shanghai Cooperation Organization (SCO,) en militärpolitisk allians som grundades 2001 och ses som en eurasisk motsvarighet till Nato. Ryssland, Kina, Kazakstan, Kirgizistan, Tajikistan och Uzbekistan är medlemmar, medan observatörerna Mongoliet, Pakistan och Iran ansökt om medlemskap. (Indien är enbart observatör.)
Denna strategiska allians ska ses mot bakgrunden av en rad bilaterala allianser och ett växande nätverk av oljepipelines och gasledningar, som länkar energiproducenterna i Ryssland och Centralasien med den snabbväxande kinesiska kolossen och andra länder i öst. Den hårdnande kampen om knappa naturresureser stärker producentländerna och tvingar konsumenterna att fokusera sig på sin framtida energiförsörjning. Kina har idag bilaterala kontrakt med nio länder och ju fler länder som gör samma sak, desto mindre blir den ”likvida pool” av olja som finns tillgänglig för den fria världsmarknaden för olja. Den utrikespolitiska experten Flynt Leverett varnade nyligen för ”resursnationalism” och för att Saudiarabien skaffar sig en buffer mot försämrade relationer med USA genom ett fördjupat strategiskt samarbete med Kina. (Vittnesmål inför energiutskottet 10 januari 2007.)
Ernligt Joseph Stroupe rör det sig om en medveten utmaning av USA:s dominans inom energisektorn. Men betyder det verkligen att Kina, som har enorma handelsöverskott med USA och en valutareserv värd över en triljon dollar, skulle vara berett att riskera den amerikanska marknaden. Är de inte liksom Saudiarabien så integrerade med den amerikanska ekonomin att en amerikansk kollaps skulle drabba dem själva?
”Ryssland är mycket mer oberoende av den amerikanska ekonomin, men det stämmer att Indien och Kina är starkt beroende av USA. Ungefär en tredjedel av Kinas export går till USA. Men man ska se upp med att låsa fast sitt tänkande när det gäller Kina och inbilla sig att Kina är totalt beroende av den amerikanska ekonomin. Kinas extremt exportorienterade ekonomi håller på att transformeras så att den blir mindre baserad på export och mer på hemmamarknaden. Och det är en process som går fortare än folk inser. Dessutom ökar betydelsen av Kinas handel med sina asiatiska partners, med Indien, liksom med Europa. Beroendet av den amerikanska ekonomin minskar i jämförelse med vad som händer med dess europeiska och asiatiska partners. Resten av världen försöker och vinner framgång i att immunisera sig mot utvecklingen i USA. Och tillväxttakten i USA har sjunkit utan att det drabbat Kina, Indien, eller resten av världen. USA:s tillväxt för fjärde kvartalet 2006 var bara 2,2 procent och vi börjar se hur bostadsbubblan spricker. Och Alan Greenspan (förre centralbankschefen) varnade häromdagen för en recession.”
Ett sätt att skydda sig mot en försvagning av USA är att diversifiera valutatillgångarna, en process som redan är i full gång.
”Kina kommer inte att stöda dollarna lika mycket, utan investerar stora delar av sina överskott i annat än USA:s statspapper. De vill visserligen inte skapa problem för västvärlden i onödan, men de inser att de har makten att göra det. Vi har hamnat i ett läge där USA inte kan vinna ett ekonomiskt krig med Kina, Indien och Ryssland om det skulle komma därhän.”
”De kommer inte att starta ett sådant krig, men de förbereder sig för att vinna ett sådant krig om det startas av västvärlden. Kom ihåg vad som hände när USA invaderade Irak. Vi fick globala protester och ett antikrigsblock i FN. Föreställ dig vad som skulle hända om USA angrep Iran. Det skulle innebära tio gånger mer isolering för USA jämfört med efter Irak. USA kanske blir desperat och tar till politiska aktioner för att konsolidera sin position, kanske genom att stimulera fler ’colored revolutions,’ eller försöker undergräva regimerna i Kina eller Ryssland. Om du hotar dessa länders livskraft, så skulle de svara med ekonomiskt krig. Det är ingenting de vill, men de är förberedda och de kan överleva det,” säger Stroupe.
Kontrollen av energitillgångarna är ett strategiskt vapen och ju mindre den ”likvida poolen” av olja blir, desto större blir risken att USA eller Europa drabbas av leveransstörningar. Under den tidigare modellen fanns det alltid extra olja att köpa för den som var beredd att betala marknadspriset, men det är inte längre säkert att det blir fallet i framtiden.
”En del experter talar om en gradvis förlust av likviditet genom att en allt större andel av reserverna låses upp av bilaterala leveranskontrakt. De ser det som en mycket långsam process, ett hot i perspektivet av ett eller två decennier, snarare än ett akut hot. Men de har räknat fel. Vi kommer att se de negativa konsekvenserna under detta decennium, dvs inom två eller tre år på sin höjd. Flynt Leverett har argumenterat för att vi inte sett några avgörande avhopp från den liberala, USA-ledda marknadsmodellen än till förmån för den som Ryssland har etablerat. Vi kanske inte har sett några massavhopp, men grunden har lagts,” säger Stroupe.
”Låt oss återvända till den högst verkliga möjligheten att USA slår till mot Iran. Resten av världen skulle tvingas till kollektiva åtgärder för att förhindra USA från att fortsätta med detta slags politik och det enda sätt på vilket de kan göra det är med hjälp av energipolitik. Västvärldens avgörande oljebolag har redan förlorat kontrollen över de globala resurserna. Det är sant att produktionsnivån är rekordhög detta år och förmodligen nästa, men de förnyar inte sina reserver. Det största oljebolaget i väst ligger på 14:e eller 15:e plats, efter alla statsägda bolag i Ryssland, Venezuela och annorstädes. Bakom västvärldens fasad av höga produktionsnivåer väntar en kollaps. Dessa företag värderas efter sina reserver och om de inte kan ersätta sina reserver kommer de att falla i värde, vilket gör dem känsliga för fientliga övertaganden. Om de förlorar kontrollen över reserverna kommer de också att förlora kontrollen över vart oljan skeppas, om den hamnar i den liberala USA-ledda ordningen eller i den rigida ryskledda ordningen. Så även om massavhoppen inte inträffat än, så har gunden lagts. Och det kan inträffa om USA:s utrikespolitik så upprör, hotar och förenar dessa makter; om de känner att de inte har några andra alternativ. De kan då hoppa av den USA-ledda liberala ordningen till förmån för den som Ryssland skapat och det kan hända när som helst under detta decennium. Ryssland, Kina och Indien skaffar sig alla expertis i hur man skapar spot-marknader och använder kapitalistiska marknadsprinciper för en ekonomisk attack på västvärlden. Under Sovjeteran handlade det om en militär attack, men nu handlar det om en ekonomisk attack baserad på energitillgångar,” säger Stroupe i vad som börjar låta som en konspirationsteori, vilket han dock förnekar att det är.
”Det är svårt att veta hur mycket som var planerat i förväg och hur mycket man drog fördel av händelsernas utveckling. Jag skulle gissa på hälften-hälften, eller kanske en tredjedel planerat i förväg och två tredjedel att man fångade tillfället i flykten. Men faktum är att överföringen av rikedomarna nästan är fullbordad och att den amerikanska ekonomin blivit ett nästan tomt skal jämfört med vad den en gång var. Ryssland och dess partners använder energitillgångarna för att överföra rikedomar från väst till sina kassakistor. Och Kina använder lågprisexport för att överföra rikedomar från väst till sina kassakistor. Varifrån annars kommer den biljard dollar de har i valutareserv? Och Rysslands valutareserv, som är den tredje eller fjärde största i världen, kommer från energisidan. Dessa enorma värdeöverföringar har inte tillkommit av en slump. Jag tror inte att allt var planerat, men jag tror att de hade en vision av vad som var möjligt och att de förverkligade den. Sedan kanske de blev förvånade över framgångens storlek.”
Ett maktskifte på oljemarknaden kan medföra drastiska förändringar på valutamarknaden, men man kan fråga sig om inte Kina självt skulle förlora på en dollarkollaps. De sitter ju med alla dessa dollarnominerade statsobligationer de köpt från USA:s centralbank.
”De har varit väldigt försiktiga. Om vi går tillbaks till 2002 kan vi se att många centralbankschefer i världen då och då talat om att diversifiera och göra sig mindre beroende av dollarn. Det kallas för att ’reta björnen.’ Om det visade sig att dollarn var riktigt sårbar brukade de komma tillbaks samma dag och förklara att det inte var det de menade. Det handlade om att testa dollarn för att se hur svag den var. Och när de insåg hur svag den var började de fundera på hur de skulle kunna göra sig mindre beroende av den. Men de insåg också att de måste agera i det tysta, för annars skulle dollarn krascha. Ryssland har redan uppnått den ideala situationen med 50 procent dollar och 50 procent i andra valutor. Och Kina är närmare den balansen än folk inser. De försöker skydda sig mot en dollarkrasch genom att minska sitt dollarberoende, så att en lägre dollar kan balanseras av andra valutors uppgång. De vill inte ha ett ras för dollarn, men de vill vara redo ifall det kommer. De vill inte ha ett ekonomiskt krig med USA, men de vill kunna vinna det om det kommer. De nya makterna i öst litar inte på att USA ska behandla dem rättvist och varför skulle de göra det? De hoppas på diplomatiska lösningar, men de förbereder sig på att vinna ett totalt ekonomiskt krig. Ja, de förbereder sig också för att vinna en militär konfrontation med väst. Ryssland har system som är designade specifikt för att slå till mot sårbarheter hos USA:s hangarfartyg och andra vapensystem. De arbetar med assymetriska metoder som ska kunna förstöra dem och de skryter med det. Det har mindre, svagare och billigare vapensystem som kan lamslå en hel hangarfartygsgrupp. Deras förtroende för västvärlden och i synnerhet USA är extremt lågt,” säger Stroupe.
Vad kan vi då vänta oss under de närmaste åren? Vi har ett kommande presidentval i Ryssland, en Sommarolympiaden i Beijing 2008 och presidentval i USA samma höst. Det ser ut som att vi står inför förändringar, men det tror inte Joseph Stroupe.
“Låt oss börja med Ryssland. De får en ny president, men han kommer att vara en marionettdocka åt Putin, som kommer att fortsätta dra i trådarna tillsammans med sina närmaste förtrogna. Han kommer inte att låta sig utmanövreras även om han försvinner från ytan, så 2008 kommer inte att betyda någon förändring sett ur ryskt perspektiv. Vi kommer inte heller få någon förändring sett från Kinas perspektiv och även om det är föga troligt att republikanerna vinner i presidentvalet i USA, så väntar jag mig inte någon förändring där heller. Ett av skälen för detta är att George Bush placerat USA i en sådan knipa på den globala scenen att en en demokratisk regering 2008 kommer att vara tvungen att fokusera sig på USA:s intressen på bekostnad av alla andras. Läget kommer att ha gjutits fast i betong, armerad betong. Jag tror därför inte att USA:s kurs kommer att ha ändrats och samma sak gäller Ryssland, Kina och Indien. Europa är en joker i detta sammanhang, men Europa är splittrat. Det ’gamla’ Europa kommer att gå åt ett håll och göra energiavtal med öst, medan det ’nya’ Europa inte har råd att göra annat än sitta i USA:s ficka.”
”Allt som behövs är en gnista och Iran skulle kunna vara gnistan. Vicepresident Cheney sa ju häromdagen att det enda värre än ett krig mot Iran är ett nukleärt Iran. Det enda som skulle kunna hindra en konflikt är om Iran viker sig helt och hållet som Libyen.”
När det gäller Irans försök att skaffa sig kärnvapen (det glöms ofta bort att Israel redan har kärnvapen) säger Stroupe att det är ett svepskäl, precis som med Saddam Husseins beryktade massförstörelsevapen.
”Här har du något som du ska lägga på minnet och ta på fullt allvar. Denna administration kommer att gå i krig mot Iran om de tror att Iran håller på att skaffa sig kärnvapen. Det finns inga om och men här, för det handlar inte bara in kärnvapen, utan om Irans geopolitiska avancemang i regionen. Glöm bort kärnvapnen! De har dem inte än, men de motarbetar USA:s intressen i denna kritiska region. Bushregeringen kan inte tolerera detta och kärnvapenfrågan har de bara kastat in för att det hela ska bli sexigare, för att legitimera någon slags aktion. Shia-muslimernas växande inflytande är väldigt hotfullt för USA:s intressen.”
”Lägg därtill att Bush bara har två år kvar vid makten och hoppas kunna bli ihågkommen som en modig president som Lincoln, vilket folk kom att uppskatta först med tiden. Han är också en man som ersatt sitt alkoholmissbruk med religionsmissbruk. Det är många som påpekat att president Bush och hans administration är andra sidan på samma mynt som sitter i Iran,” säger Joseph Stroupe kassandralikt.
Hans Sandberg
Denna artikel publicerades först i Realtid.se 9 mars 2007
Putin undergräver USA:s makt med olja och gas som vapen
USA:s fiasko i Irak har förvandlat Ryssland, som för några år sedan sågs som ett korthus, till en energibaserad supermakt, vilket gjort det möjligt för president Putin att utmana dagens världsordning. ”Det kalla kriget är tillbaks, men i en råare och mindre ideologisk form,” säger W. Joseph Stroupe, författare till boken Russian Rubicon – Impending Checkmate of the West.
Oavsett om vi nått den punkt där världens oljeproduktion vänder nedåt eller ej, så spelar kampen om världens energitillgångar en allt större roll. Det är inte minst Kinas och Indiens snabba ekonomiska tillväxt och modernisering som ligger bakom den växande spänningen i den globala energisektorn. Joseph Stroupe, en oberoende analytiker baserad i Colorado Springs, ser president Putin som en briljant strateg, men inte nödvändigtvis en fiende till västvärlden. Det är snarare USA:s arrogans, inte minst under George W. Bush, som fått honom att utveckla en strategi för att förändra den ekonomiska, politiska och militära balansen i världen.
Putin insåg enligt Stroupe tidigt hur viktig energisektorn var och det var därför han inledde sitt presidentskap med att slå till mot Rysslands nya oljemagnater. Putins föregångare Boris Yeltsin var enligt Stroupe för svag och beroende av hemmamaffian för att kunna göra något saken.
”När Putin kom till makten rådde överskott på olja och den kostade bara tio dollar per fat. Jag tror att Putin förstod att det var en sak som skulle ändras,” säger Stroupe och fortsätter. ”Han förstod att om Ryssland skulle bli en maktfaktor i världen igen, så skulle det bli tack vare dess strategiska resurser. Men först måste han stoppa kapitalflykten och skydda den ryska industrin, särskilt den som hade med strategiska resurser att göra.”
“Man behöver inte sympatisera med allt de gör, men man måste beundra deras intelligens,” säger han om den ryska ledningen. ”De har varit väldigt snabba när det gäller att anpassa sig till förändringar och dra fördel av dem på västvärldens bekostnad. Det har gjort att Ryssland befinner sig i en position där de kan påverka uvecklingen.”
Rysslands nya styrka har naturligtvis noterats på högsta håll i USA.
”En snabbväxande ekonomi och känslan av politiska framgångar på hemmaplan och utomlands har stärkt Rysslands självförtroende, möjliggjort ökade satsningar på försvaret och gjort Kreml mindre rädda för att driva en utrikespolitik, vars mål inte alltid ligger i linje med västvärldens institutioners,” sa John Negroponte i januari, strax innan han lämnade jobbet som högsta chef för det amerikanska underrättelseväsendet och tillträdde jobbet som vice utrikesminister. En konsekvens av detta är att det talas alltmer om ”energisäkerhet” i USA, något som också återspeglades i den tunga utrikespolitiska gruppen Council on Foreign Relations rapport ”National Security Consequences of U.S. Oil Dependency.”
”Bristen på en ihållande uppmärksamhet på energifrågor underminerar USA:s utrikespolitik och USA:s nationella säkerhet. Avgörande energileverantörer – från Ryssland till Iran till Venezuela – har i allt högre grad varit förmögna och villiga att använda sina energiresurser för att främja sina strategiska och politiska mål,” skriver CFR:s oberoende expertkommitté i inledningen till rapporten från i oktober 2006.
Den amerikanska attityden -- George W. Bush:s blandning av ”neokonservativ” arrogans och monumental ignorans -- har paradoxalt nog spelat Putin i händerna.
”Han gav Ryssland en enorm motivation för att ta fram en strategi som kunde uppväga USA:s makt och motverka dess överdrivna globala dominans,” säger Stroupe. ”Man skulle faktiskt kunna säga att han skapade dessa rivaler, för Ryssland var efter 11 september genuint intresserat av en öppning mot väst och Putin gav med sig och tillät USA att etablera baser i Centralasien. De skulle varit tillfälliga, men USA förvandlade dem till mer eller mindre permanenta baser i ett försök att omringa Ryssland. Och idag installerar de antirobotsystem i Europa och stöder Natos expansion ända fram till Rysslands bakdörr. Plus att de stöder ’colored revolutions’ (som dem i Georgien 2003 och Ukraina 2004, min anm. H.S.) Var det ett lämpligt sätt att belöna en man som önskade föra sitt land i riktning mot att bli en verkligt strategiskt partner för västvärlden?”
Joseph Stroupe säger att hans passion för internationell politisk analys och energisttrategi väcktes redan i tonåren, som i hans fall sammanföll med det kalla kriget, oljekrisen 1973-74 och Vietnamkriget. Han startade sin egen konsultverksamhet och har, enligt vad han säger inga bindningar till vare sig industrin, regeringen, eller den akademiska världen. Sedan 2004 driver han sin konsult- och analysverksamhet via en webbsajt kallad Global Events Magazine (www.GeoStrategyMap.com).
”Jag är stolt över att vara en outsider. Mitt oberoende har gjort det lättare att gå utanför de gängse ramarna och undvika de ortodoxa modeller som dominerat geopolitiken i energifrågor. Min enda lojalitet är till sanningen, hur smärtsam den än är,” säger han.
USA:s arrogans uppfanns enligt Stroupe inte av George W. Bush, utan går långt tillbaks och präglade t ex George H.W. Bush:s krig mot Irak 1991 och Clinton-regerigens bombkrig mot Serbien 1998.
”USA har aldrig kommit över tänkandet från det kalla kriget. Både Clinton-regeringen och Bush-regeringen insisterade på USA:s dominans, medan alla andra, inklusive och i synnerhet Ryssland, fick nöja sig med en mycket, mycket avlägsen andraplats. Men man kan inte behandla ett land som Ryssland på det sättet. Det går bara inte. Det var en mycket, mycket dum politik och man förlorade Ryssland, vilket var onödigt. De skulle ha kunnat dela den globala dominansen med Ryssland, men de var förstås alltför giriga. De visade ingen respekt och uppskattade inte landet som en möjlig vän och partner, men nu ser Ryssland till att hon uppskattas som en rival.”
Det är en ljuv hämd för Vladimir Putin, men det har inget med kvarvarande marxism att göra, utan mer med nationell stolthet och möjlighet.
”Den övergripande frågan gäller om världen ska vara unipolär (domineras av en makt) eller det ryssarna kallar multipolär (flera maktcentra.) Ryssland, Kina och många andra länder världen runt är stenhårt emot fortsatt maktmonopol för USA, vilket de ser som farligt, destabiliserande, orättvist och ojämlikt. Det skapar också motvilja och rivalitet världen över. Ryssland, Kina och de andra försöker därför övertyga USA om att dela makten och sluta med sin unilaterala och agressiva politik. De vill att USA arbetar på ett demokratiskt sätt tillsammans med de andra länderna på planeten, men Washington slår dövörat till. Det är därför Ryssland arbetar på att underminera USA:s maktmonopol, ja de försöker få det att kollapsa. Faran med en unpolär värld illustreras av att vi detta år står inför en trolig attack på Iran från USA:s sida.”
Invasionen av Irak sände ett klart budskap till Ryssland, Kina och andra stater om att USA inte var en samarbetspartner, samtidigt som det försåg dem med nya medel för att motverka USA. De stigande energipriserna spelade här en huvudroll, vilket Joseph Stroupe lyfter fram i sin bok och i essän ”The New World Oil Order” som publicerades i Asia Times 22 och 23 november 2006.
”Om du är Ryssland eller Kina, så vill du använda dina starka sidor för att komma åt din motståndares svaga sidor. Och var är det Ryssland är starkt och USA svag? Det råkar vara på samma område, energins. Över 70 procent av världens oljetillgångar finns i länder som är gynnsamt inställda till Ryssland eller hos statliga oljebolag, men det handlar inte bara om oljeexportörer, utan om de stora och växande oljeimportörerna i öst, framför allt Kina och Indien. Både de, Ryssland och de flesta andra oljeexportörerna återfinns på samma sida geopolitiskt sätt. De samarbetar informellt och kraftfullt för att med hjälp av energiresurserna bryta upp dagens unipolära världsordning och ersätta den med en multipolär världsordning,” säger han och tillägger att Europa här hamnat i kläm och kan drabbas hårt om de retar Ryssland för mycket. För då kanske Putin prioriterar öst över väst när det gäller vem som ska få köpa dess olja och naturgas.
”Risken för en ekonomisk schackmatt är i högsta grad verklig och inte bara för Europa, utan också för USA. Ryssland positionerar sig mycket smart för att maximera sin energibaserade makt globalt,” säger han.
”Detta är ingenting de önskar göra, för de skulle hellre förhandla med USA. Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov sade i en kommentar till Putins tal i Munchen nyligen att Putins avsikt inte vara att motverka USA, utan att alla, inklusive USA, skulle komma samman och dela makten. Det är nu en väldigt idealistisk vision och stämmer inte särskilt väl med den verkliga världen, så Putin, Lavrov och de andra ledarna i Ryssland jobbar på att skaffa sig de redskap de behöver för att framtvinga en förändring i den händelse de inte lyckas övertyga USA om att vara mer modest och mindre aggressivt. Och dessa redskap inkluderar energi, strategiska resurser som aluminium, titanium och andra mineraler som är avgörande för avancerade industrier som flygplan och vapen.”
Världen håller enligt Stroupe på att polariseras igen och det är i stort sett en polarisering mellan öst och väst (med undantag som Venezuela som är allierat med ”öst”.)
”Vi har de som allierat sig med USA:s maktmonopol och de som är emot det. Det går sedan inte att skija denna fråga från frågan om vem som ska kontrollera världens strategiska resurser. Ska det bli USA i kraft as sin globala makt, eller de framväxande makterna i öst som bygger på sin kollektiva styrka. De vill helst inte göra så mycket väsen om sina planer för att inte fastna på USA:s radar, så de arbetar för det mesta i det tysta, utan deklarationer och högljudda proklamationer av det slag vi såg under det gamla kalla kriget. Men Ryssland, Kina, Indien och de andra samarbetar och kan potentiellt komma att underminera och splittra västvärldens makt. Folk var chockade över hur frostigt Putins tal i Munchen var, men 60 procent av tyskarna höll med honom. Så Europa har splittrats i den meningen att många européer är mer oroade för USA än för Ryssland, vilket man kan förstå,” säger Stroupe.
Hans Sandberg
Klicka här för en kommentar från 18 december till Putins avgång som president.
-Jag funderade en hel del på att ta patent på idén, men poängen med mitt system för hyper-textlänkar var att man skulle kunna nå vilken slags data som helst var som helst, säger webbens “pappa” Tim Berners-Lee. Denna intervju publicerades först i Veckans Affärer Nr 38 2002.
Allt går att sälja med mördande reklam heter det, men faktum är att konsumenterna blir alltmer skepsiska mot reklam, vilket tvingar reklammakarna att söka ständigt nya vägar till våra överexploaterade hjärnor. Den där snyggingen i baren som just bad dig beställa en drink av det där nya märket har betalt för att sprida uppfattningen att det finns en ny och vassare drink och turisten på Times Square som ber dig ta en bild på honom och hans flickvän med en ny Sony-Ericsson-telefon är en betald skådespelare. Sak samma med Laruen Bacall när hon i ett nyhetsprogram berättar om sin vän som drabbats av en ögonsjukdom och nu tar ett preparat som hon fått betalt för att nämna. 
Alla samhällen litar till informella kanaler, man lyssnar på vänner och bekanta och kollegor. Surr och rykten färdas ofta fort och långt och dör - som vi vet från Havamal - aldrig. Värst är surrandet nog bland yngre människor, bland tonåringar som bygger sina sociala nät och ofta kastar sig över nya produkter och trender, men surret förekommer också bland forskare, säger Emanuel Rosen, som började ta surret på allvar under sin tid som marknadschef för ett litet företag i Kalifornien. Det sålde ett datorprogram som hjälpte forskare organisera och formattera fotnötter och hade fem månader kvar till lanseringen när de fick sin första beställning. Det var ju uppmuntrande för femmannaföretaget, men hur i all världen kände de till EndNote borta i Princeton? Ett telefonsamtal avslöjade att en person som bevistat en ”sneak preview” i Berkeley skrivit om saken på ett elektroniskt forum som lästes av akademiker. Och på den vägen var det.
