torsdag, februari 20, 2003

”Självdeklaration” botar inte intressekonflikter

(Artikeln publicerades först i Dagens Forskning våren 2003).

Frågan om ekonomiska särintressen är gammal, men diskuteras allt livligare i takt med att banden mellan industrin och forskningen blir allt intimare.
-På sikt riskerar vi att förlora vår reservoar av oberoende och fristående vetenskapsmän, varnar Sheldon Krimsky, professor vid Tufts University och expert på intressekonflikter.


NEW YORK (Dagens Forskning).Var fjärde biomedicinsk forskare har finansiella intressen i näringslivet och två tredjedelar av alla akademiska institutioner är delägare i nystartade företag, som i sin tur sponsrar institutionernas forskning. Det hävdar tre forskare vid Yale University i en studie som nyligen publicerades i det amerikanska läkarförbundets tidskrift JAMA. Forskarna kunde också påvisa ett statistiskt samband mellan industrisponsrad forskning och industrivänliga forskningsresultat.

Detta samband - ”the funding effect” - är inte förvånande, allra minst för Sheldon Krimsky, vars kommande bok heter Science in the Private Interest: Has the Lure of Profits Corrupted Biomedical Research? (Rowman & Littlefield Publishers, Inc. Utkommer i augusti 2003.)
Han härleder de allt intimare relationerna mellan forskare och näringslivet till 1980 års Bayh-Dole-lag, som gav universiteten upphovsrätten till upptäckter gjorda med federala pengar. De fick fria händer att licensera sina patent till näringslivet, samtidigt som den biologiska vetenskapen blev alltmer ”syntetisk,” eller produktinriktad.
-Vi fick en stor förändring i relationerna mellan privata företag och universiteten, säger han om det tidiga 80-talet då många politiker ville stärka konkurrenskraften genom att skynda på tekniköverföringen till industrin.

Om man jämför med Silicon Valley på 50- och 60-talet, så ser man enligt Krimsky att forskarna då lämnade universiteten för att förverkliga sina idéer. Trenden på 80- och 90-talet gick ut på att göra det lättare för forskarna att stanna kvar på universiteteten och därifrån samarbeta med näringslivet. Skattesystemet modifierades, vilket bland annat ledde till alla dessa teknikparker som skulle snabba på tekniköverföringen. En annan faktor var högsta domstolens beslut 1980 (Diamond v. Chakrabarty) att tillåta patentering av levande organismer, vilket gav genforskningen en boost.

Men samtidigt som industrin och universiteten närmat sig varandra har massmedierna fokuserat sig alltmer på intresse konflikterna, särskilt inom de medicinska vetenskaperna. Den medicinska världen har länge känt till problemen med detta och akademiska tidskrifter krävde redan på 80-talet att läkare ska vägra ta emot gåvor från läkemedelsföretagen (ett problem som tydligen kvarstår, eftersom det amerikanska läkarförbundet ifjol AMA skärpte sina regler mot gåvor.)
-Forskare, både kliniska och andra, har en plikt att rapportera sina eventuella sidointressen. De står inte över andra yrken, men de har ofta försvarat sig med att de inte påverkas av sina relationer med näringslivet. De har sagt att sanningen är vår största belöning, säger Sheldon Krimsky.

-Men forskningen stöder alltmer antagandet om en ”funding effect,” säger han och fortsätter: Det gäller särskilt när vi tittar på grupper av forskare snarare än individer. Det är stor skillnad på om forskningen finansieras av regeringen, eftersom den inte bryr sig om ifall resultatet pekar hit eller dit. För företagen kan det däremot spela en enorm roll, ekonomiskt sett. Det privata näringslivets inflytande gäller inte bara forskningens resultat, utan också valet av forskningsobjekt och metoder.

Den amerikanska regeringen har bidragit med en del riktlinjer för att förhindra intressekonflikter.
-Regeringen kom ut med ett förslag till riktlinjer 1994 efter att mediadebatten hettat till efter några flagranta fall. Tanken var att den som ansökte om federala pengar skulle tvingas deklarera sina finansiella intressekonflikter till regeringen, men det ledde till en ilsken reaktion från forskningsvärlden. Regeringen backade och tog istället fram en rekommendation som ber universiteten att upprätta sina egna databaser över sina forskares intressekonflikter. Man insåg redan då att universiteten själva kunder ha institutionella intressekonflikter, men sa att det var en fråga att återkomma till i framtiden. Så skedde aldrig. Vi fick visserligen förslag till rådgivande regler för kliniska tester, sedan en patient dött vid ett experiment med genterapi i Pennsylvania, men de har inte antagits än.

En lösning som ofta nämns är att tvinga forskarna att deklarera sina finansiella intressen, men det förslår enligt Sheldon Krimsky inte långt.
-Alla kan deklarera sina intressen, men det innebär inte att forskarna saknar bias eller står fria från intressena. Vi kan iaktta ett sammanbrott för en rad sektoriella distinktioner i den amerikanska kulturen. De traditionella gränserna försvinner. Det gäller banker, mäklare, medier och underhållningsföretag. Vi har t ex fall där tillverkare av cancermediciner tagit över driften av behandlingshem för cancersjuka. Jag tror att vi måste gå tillbaks till grundprinciperna, vilket jag föreslår i min nya bok. Vi måste ha en separation mellan dem som producerar kunskap vid ett universitet och dem som har finansiella intressen i att använda denna kunskap.
-Det är inte konstigare än att en domare inte ska vara delägare i ett företag som driver fängelser. På samma sätt bör vi hålla isär dem som har ansvar för patienterna från dem som har finansiella intressen i specifika läkemedel, eller terapier. Här räcker det inte med en deklaration, säger Sheldon Krimsky och tillägger att Harvard University har en regel som säger att en forskare som har investerat över 100.000 kr i ett bolag inte kan ta emot forskningsbidrag från detta bolag.
-Du har två roller. Å ena sidan den som säger att du ska försöka marknadsföra saker och vinna over konkurrenterna. Å andra sidan har du ett system som handlar om att dela med sig av kunskapen. Om det tar tid att nå fram till sanningen så är det bara att vänta. Du kör inte ut en undersökning därför att den måste ut om man ska kunna sälja ett nytt läkemedel, utan du väntar tills du vet helt säkert. Dessa två modeller går inte särskilt bra ihop, avslutar Sheldon Krimsky.

Hans Sandberg

lördag, februari 15, 2003

Poindexters spion(mar)dröm snöpt (2003)

(Krönika för Sydsvenska Dagbladets nyhetsbrev Snällposten, februari 2003)

Ett av de största hoten i mannaminne mot amerikanernas privatliv har avvärjts, åtminstone för tillfället.

Jag syftar förstås på John Poindexters ”Total Information Awareness”-byrå (se Snällpostens IT-brev 27 november) som skulle använda den mest avancerade datateknik för att spionera på medborgarna i jakt på presumtiva terrorister. Myndigheterna skulle med TIA:s hjälp få mycket avancerade datorsystem för att snoka igenom alla tänkbara dataflöden, från kreditkortsbetalningar, teleräkningar och vägtullar till varjehanda myndighetsinformation, inklusive övervakningskameror. Poindexter såg inte något hot mot vårt privatliv i detta, eftersom TIA inte skulle bygga upp någon databas över information om individer, utan ”bara” spåra misstänkta mönster i en ocean av information.

Kritikerna vägrade att svälja den förklaringen, särskilt som den kom från en teknokrat som dömts för att ha ljugit för kongressen och förstört massvis av dokument relaterade till Iran-Contra-skandalen. Opinionen kom både från höger och vänster, men det såg tills nyligen ut som om TIA skulle få sina miljoner för att gå vidare med sitt försök.

Ända tills ett par demokratiska och republikanska senatorer skrev ett tillägg till den nya budgeten, vilket bromsar programmet och förbjuder dess användning mot amerikanska medborgare. Om inget annat händer och Bush inte lägger sitt veto mot den budget som kongressens båda kammare arbetat fram, får Poindexter räkna med att köra på sparlåga ett tag framöver.

”Det verkar som om kongressen fattat det budskap de fått höra högt och tydligt från det amerikanska folket, nämligen att sluta undergräva de laglydiga amerikanernas medborgerliga rättigheter,” var senator Ron Wydens kommentar till att kongressen antagit hans tillägg (New York Times 12 februari.)
Medborgarrättsgrupper som ACLU (American Civil Liberties Union) hoppas att det ska vara ett första steg mot att skydda medborgarnas privatliv, vilket underminerats av en rad antiterror-regler sedan 11 september 2001.

Kongressens snöpning av TIA är inte permament och gäller bara för spioneri mot amerikanska medborgare, varför det kan användas mot utländska medborgare som vistas i USA.

Pentagon får 90 dagar på sig att i detalj bevisa att Poindexters teknokratdröm inte hotar privalivets helgd eller de medborgerliga rättigheterna. Utan en sådan rapport upphör pengaflödet till TIA omedelbart.
Man kan bara hoppas att president Bush inte i elfte timman räddar spionprogrammet genom att komma dragande med att det är ”nödvändigt för rikets säkerhet.”

Man kan som sagt bara hoppas, men helt säker kan man förstås inte vara.

Hans Sandberg

Medicinsk forskning utan gränser

(Reportaget publierades först i Dagens Forskning februari 2003).


NIH:s högkvarter i Bethesda utanför Washington, D.C.

Få personer personifierar som Ruth L. Kirschstein USA:s jättelika National Institutes of Health (NIH.) Hon är fortfarande en nyckelperson i amerikansk medicinsk forskning trots sin ålder och att hon våren 2002 lämnade över rodret till Elias Zerhouni.
-NIH är en organisation som regeringen och det amerikanska folket är väldigt stolta över, säger hon till Dagens Forskning.


BETHESDA (DF) Ruth Kirschstein har arbetat på NIH i ett halvsekel och det var hon som höll i trådarna under maktvacuumet efter Harold Varmus avgång i december 1999. ”Alla kretsar på NIH verkar vara kopplade till Ruth Kirschstein,” skrev tidningen Science sommaren 2001. Hon var mellan 1974 och 1993 chef för National Institute of General Medicine Sciences (NIGMS,) som fokuserar sig på medicinsk grundforskning. Hennes make Alan Rabson har också jobbat för NIH sedan 50-talet och är verksamhetschef (deputy director) för dess största enhet – det nationella cancerinstitutet, NCI.

NIH har alltid varit populärt i Washington eftersom det gett politikerna en chans att visa att de bryr sig om väljarnas hälsa, utan att gå så långt som att förstatliga sjukvården. NIH:s budget har fördubblats under de senaste fem åren, men bara en tiondel av dess anslag spenderas internt.
-85 procent av våra anslag går till forskare på universitet, medicinska skolor, forskningsinstitut, samt till forskare i länder som Sverige, Danmark, Norge, Tyskland, Israel och ibland England. Vi har också ett stort antal personer som kommer hit för att studera och lära sig.

Ruth Kirschstein har inte varit i Sverige sedan 1963, men har stor respekt för vår forskning.
-Sverige har ett antal mycket, mycket distingerade vetenskapsmän, inklusive några vänner till mig, säger hon och nämner bl a George KleinKarolinska Institutet. Hon säger också att hon vart mycket imponerad av sitt möte med den svenske ambassadörens hustru Kerstin Eliasson, som är vetenskaplig attaché i Washington, DC.

NIH har ofta vuxit genom att kongressen skapat nya institut runt specifika sjukdomar, men det är en metod som fått skarp kritik. Nobelpristagaren och förre NIH-chefen Harold Varmus har varnat för att man snart ska sitta med 55 institut istället för 27. Han vill istället organisera forskningen kring vetenskapliga teman, vilket skulle betyda mindre adminsistrativ duplicering och mer vetenskapligt utbyte. Ruth Kirschtein känner väl till debatten från sin tid som Varmus ”deputy director,” men vill inte föregripa förre princeton-rektorn Harold Shapiros kommitté. Hon kastar sig hellre över de medicinska utmaningarna.
-Den första gäller att avgöra vilka stora steg vi måste ta härnäst. Det är så mycket som måste göras, varför vi måste prioritera. Den andra gäller vad vi ska göra nu när vi avslöjat den mänskliga genomen. Ska vi helt enkelt gå vidare och göra samma sak för alla proteinerna och alla andra kemikalier, eller måste vi börja fundera på – vilket vi ändå måste göra – vad generna gör? Utmaningarna gäller hur vi går vidare. Det finns ingen brist på vetenskap. Varje fråga som lösts leder till hundratals nya och så fortsätter det i evighet, säger hon.

Det verkar som om vi lever i en tid av skandaler, alltifrån den katolska kyrkans pedofiler, korrupta politiker, Enrons och Wall Streets bedragare till Bell Labs-forskare, som tagit genvägar till ära och berömmelse. Ökar risken att forskare korrumperas av sidointressen?
-Vi har ganska omfattande regler när det gäller intressekonflikter. En vetenskapsman kan inte tjäna på två saker samtidigt. En forskare eller ett universitet kan söka patent och licensera rättigheter till ett stort antal företag. I några fall kan ett företag som varit kritiskt för att utveckla en teknik få ensamrätt, men vi tillåter inte våra forskare att lättvindigt arbeta för privata företag samtidigt som de arbetar för universitetet. Vi har program för att stöda småföretag med forskningsanslag eller speciella bidrag för små forskningsföretag. De måste emellertid vara separata från universiteten. De kan ha konsulter, men det måste ske separat. Jag tror på det hela taget att vi klarat oss utan saker som ImClone, vilket för övrigt inte fått pengar från NIH, säger hon.
-Men fenomenet finns och vi försöker utbilda våra forskarstuderanden och medicinare i etik och följer noga utvecklingen. Vi har ett stor antal människor som övervakar bidragen.
-Forskare som får bidrag måste deklarera sina finansiella intressen för sina universitet eller andra institutioner. Anslagen går aldrig direkt till forskaren, utan till institutionen som ansvarar för att pengarna spenderas korrekt.
-Systemet baseras på förtroende och integritet och jag tror att det fungerat väldigt bra i 99,99 procent av alla fall.

Är det inte en smula förvånande att man i USA förlitar sig så mycket på förtroende?
-Tja, men om en forskare gjorde någonting fruktansvärt skulle hans eller hennes rykte förstöras. Artikeln i Science om de där fysikerna på Bell Labs borde räcka för att skämma ut dem för all evighet. Jag tror emellertid att vetenskapsmän i grund och botten är ärliga, säger Ruth Kirschstein.

Hans Sandberg

fredag, februari 14, 2003

Den medicinska forskningens Mecca - NIH

(Dagens Forskning februari 2003).


Listan över NIH:s nobelpristagare är lång.

Världens medicinska Mecca ligger i Bethesda, en förort i Maryland, som inte ligger längre från Washington, D.C., än att man kan ta T-banan till Medical Center och gå sista biten. National Institutes of Health (NIH) brukade likna ett collegecampus, men myndighetens snabba tillväxt har förvandlat området till en industripark, som snart ska inhägnas på grund av terrorhotet.


BETHESDA (DF) NIH svarar för en dryg tredjedel (36 procent) av all medicinsk forskning i USA och ligger på ett eller annat sätt bakom de flesta av landets medicinska framsteg. Det är en något av en ”socialistisk” ö i ett sjukvårdssystem som drivs kapitalistiskt, men till stor del finansieras skattevägen. (Medicare för de äldre och Medicaid för de fattiga.) Här jobbar 18.000 forskare, byråkrater, läkare, sjukskötare, chaufförer, ingenjörer, städare, trädgårdsmästare, glasblåsare och instrumentmakare. Här finns över 50 byggnader, varav den största – nummer 10 – är Warren Grant Magnuson Clinical Center. Det öppnades 1953 som ett rent forskningssjukhus med 540 bäddar, vilket kan jämföras med de 10-15 forskningsbäddar dåtidens akademiska sjukhus hade. Många läkare fruktade vid starten att kolossen var ett steg mot en ”socialistisk sjukvård,” något som inte minst oroade traktens lokala läkare. Men NIH försäkrade dem med att de inte skulle ta sig an några patienter annat än för forskning. Och så är det än idag. Paula Cohen från NIH:s pressavdelning varnar mig för att jag inte kan få någon vård här även om jag föll inne i sjukhusentrén.

NIH:s rötter går tillbaks till ett enrums ”hygienlabb” på Staten Island i New York. Det startades 1887 av läkaren Joseph J. Kinyoun inom ramen för flottans sjukvårdsenhet MHS (Marine Health Services, grundad 1798.) Han ville tillämpa de senaste europeiska rönen för att spåra bakterier och förebygga epidemier, men fick under tio år jobba ensam i labbet innan politikerna förstod hur viktigt det var. Precis som idag debatterades statens roll i samhället, men på den tiden var federala forskningspengar ett relativt nytt och oprövat grepp.
-Frågan går filosofiskt sett tillbaks till 1700-talet, då många trodde att folk förlorade initiativet om de gjorde sig beroende av regeringens pengar, säger NIH:s historiker Victoria Harden.

Det dröjde till 1901 innan hygienlabbet fick ett erkännande från kongressen i form av 35.000 dollar till en ny byggnad. 1902 års Biologics Control Act gav labbet ansvar för regleringen av vacciner och serum, samtidigt som MHS breddades och döptes till PHS-MS (Public Health Sercices-MHS.) 1912 ändrades namnet till PHS rätt och slätt.

PHS:s hygienlabb växte i betydelse tack vare en rad medicinska upptäckter och viktiga insatser under första världskriget. Samtidigt drog en rad kemister som arbetat för regeringen under kriget 1918 igång en kampanj för ett privat medicinskt forskningsinstitut. Det lyckades emellertid inte hitta någon tillräckligt stor sponsor och lierade sig därför med en senator från Louisiana, Joseph E. Ransdell. Han drev 1930 igenom en lag som förvandlade ”hygienlabbet” till ett nationellt medicinskt forskningsinstitut - National Institute of Health (pluralformen kom till på 40-talet)

Victoria Harden säger att många forskare var skeptiska mot att låta regeringen betala för forskningen. De behövde pengarna och visste vad vetenskapen kan uträtta, men insåg att det inte fanns tillräckligt med privata pengar. Kunde man ta regeringens pengar, men inte låta den styra forskningen? Svaret på det dilemmat blev en modell kallad ”peer review” där anslagen utvärderades av andra forskare i särskilda granskningskommitteer (study sessions.) Det fanns dessutom styrelser med lekmannainflytande, vilka kunde anlägga ett bredare socialt perspektiv på den medicinska forskningen.

NIH:s historiker Victoria Harden.

Det andra världskriget stärkte ytterligare ställningen för PHS och NIH som 1938 flyttat ut till Bethesda och från 1944 blev hemvist för det nationella cancerinstitutet (NCI) vilket grundats 1937. NIH fick vid samma tid rätt att bedriva kliniska studier.
-NIH bestod till att börja med bara av den egna forskningen. Den vetenskapliga nivån var hög, men skalan var liten. Under andra världskriget växte det bland allmänheten fram en stark tro på vetenskapen och forskarna blev mer intresserade av federala pengar. Vi fick penicillinet, blodplasma och folk vande sig vid att få sjukvård. Efter kriget ville man inte gå tillbaks till hur det var innan, säger Victoria Harden.

En av NIH:s uppgifter under kriget var att ta reda på varför 43 procent av de värnpliktiga klassades som olämpliga att bli soldater och varför 28 procent inte ansågs kunna fylla någon roll alls inom försvaret. Victoria Harden säger att dåliga tänder var en av de vanligaste orsakerna. En annan var syfilis.

Perioden 1955-68 brukar beskrivas som NIH:s ”gyllene år.” Sedan följde Vietnamkriget och 1970-talets inflation som urholkade värdet av NIH:s budget. Den hade växt från 4 miljoner dollar 1947 till 100 miljoner 1957 och nådde en miljard dollar 1974. Det tidiga 1990-talet var relativt magra år för NIH och den konservativa retoriken från Newt Gingrich & Co., var fientlig till nästan all statlig verksamhet, med undantag för polis och militär. Och Bill Clinton visade trots sin vilja att reformera hälsovården föga intresse för NIH, men detta ändrades under mitten på 90-talet då den ekonomiska boomen tagit rejäl fart. NIH gick nu in i en fas av stark tillväxt och fick under 1998-2002 sin budget fördubblad, från 13 till 27 miljarder dollar. Bush-regeringen har också ökat anslagen till NIH, men fjolårets kraftiga ökning gällde till stor del nya uppgifter som att bekämpa bioterrorism. Den ekonomiska nedgången under George W. Bush och de våldsamma skattesänkningarna, samt krigsförberedelserna väntas sätta mycket hård press på de delar av budgeten som inte är hårdprioriterade, eller som Medicare och Medicaid växer automatiskt.

Regeringens budgetkontor (OMB) har redan skärpt kraven på myndigheten, vilket skapat frustration bland NIH:s strateger. Den ska i fortsättningen bedömas i ett system som ger grönt eller rött ljus beroende på hur effektiv den är.
-Bushregeringen vill ha utvärderingar baserade på resultat, men det är svårt att genomföra detta och NIH har alltid försökt undvika det. Det är svårt att se forskningens praktiska resultat, som ofta kommer längre fram, säger Victoria Harden.

Sötebrödsdagarna förefaller att vara över, åtminstone för denna gång.

Hans Sandberg

Fogarty axlar global sjukdomsbörda

(Dagens Forskning februari 2002).

Sharon Hrynkow, chef på NIH:s Fogerty.

Fogarty International Center (FIC) är minst av NIH:s många institut, men dess uppgift är en av de svåraste och på sikt kanske viktigaste – att stöda den internationella medicinska forskningen, särskilt i fattiga länder.
-Vetenskapliga områden som den mänskliga genomen är så komplexa att de kräver ett internationellt samarbete, säger organsationens ”deputy director,” Sharon Hrynkow.


BETHESDA (DF) Vi är intresserade av Sverige som en partner på områden som är mycket komplexa och där vi har gemensamma intressen. Stamceller är ett sådant. Det var för lite drygt ett år sedan som jag träffade Vetenskapsrådets Harriet Wallberg-Henriksson på ett möte i Strasbourg med EMRC, det europeiska medicinska forskningsrådet. Jag var inbjuden som observatör för NIH och hade ombetts redogöra för vad vi gör inom stamcellforskningen. Vi hade väldigt bra diskussioner om forskningens inriktning och stamceller var uppenbarligen ett sådant område, säger Sharon Hrynkow, som känner Skandinavien väl från sina 3 år som forskare i neurobiologi vid Oslouniversitetet.

-Vår uppgift är stöda medicinsk forskning som kan förbättra hälsan för alla. Ibland är det vettigast att arbeta utomlands, därför att det som i Sverige finns avancerad forskning, eller därför att vi vill forska om sjukdomar som inte finns i USA.

Fogartys tyngdpunkt ligger emellertid i arbetet med utvecklingsländerna.
-Vi har med tiden insett den stora globala bördan av sjukdomar och fokuserat vår budget och våra program på fattiga och ”medelinkomstländer.” Vi stöder forskning mot AIDS, tuberkulos, malaria. Vi har 26 olika program som på ett sätt eller ett annat hjälper till att reducera de stora hälsoskillnaderna mellan rika och fattiga länder. Vi slog in på denna väg för 15 år sedan när vi insåg att AIDS skulle bli ett globalt problem. AIDS-programmet kostar idag 2,8 miljarder dollar.
-Vi har sedan dess satsat på att träna forskare i utvecklingsländerna och på att bygga upp en expertbas i de länder vi visste skulle drabbas hårdast. Vi ville få dem att samarabeta med oss och hjälpa till att ta fram metoder som accepterades lokalt.
-Vi har byggt andra program efter samma modell; program för mödravård och barnhälsa, mot nya smittssamma sjukdomar och miljöhälsovård. De är idag de största på sina respektive områden.
-Våra program i miljömedicin startade 1997 och har resulterat i hundratals mastersexamina och doktorsavhandlingar. Många har kommit från central- och östeuropa. De flesta deltagare har återvänt till sina hemländer. De tar sedan jobb vid hälsodepartementen, universiteten och inom WHO.
-Vi lade under rekryteringen stor vikt vid att folk skulle återvända hem efteråt. 85 procent har gjort det, mot 50 procent som är vanligt när forskare kommer till USA. Vi vill inte bidra ha någon ”brain drain,” säger hon.
-Vi stöder också program för ta fram data som beslutsfattare kan kunna använda när de fattar beslut som påverkar miljön. Vi vill att det ska finnas data som visar hur folks bristande hälsa kan vara länkad till utvecklingsprojekt typ dammar och konstbevattningssystem, vilka i och för sig byggts av sunda ekonomiska skäl. Vi vill bidra till ett holistiskt perspektiv så att man även känner till hälsoeffekterna för den kringboende befolkningen, säger hon.
-Det krävs bra data om man ska kunna utveckla en politik som är relevant, praktisk och förhoppningsvis hållbar på lång sikt.

Hur ställer ni er till födelsekontroll?
-Det är en väldigt politisk fråga och vi är en vetenskaplig organisation. Vi stöder befolkningsprogram, men vi inser att regeringen intagit en annorlunda hållning än FN.

Hans Sandberg

torsdag, februari 13, 2003

NIH-chefen: Muslim som gillar djupdykningar

(Dagens Forskning februari 2003).

Det tog två år att hitta en ny chef för NIH efter att nobelpristagaren Harold E. Varmus slutat år 2000. Under den tiden drabbades USA av terrorattackerna 11 september, mjältbrandsbreven gjorde bioterror till ett vardagshot och Afghanistan befriades från talibanernas tyranni. För NIH:s del resulterade denna period i en ny uppgift – att forska om hur man skyddar sig mot bioterror.

NEW YORK (DF) Våren 2002 utsåg president Bush en ny chef för NIH. Valet föll på Elias Zerhouni, en medicinsk forskare, administratör och entreprenör. Han älskar att dyka, vilket harn lärde sig under uppväxtåren på Algeriens medelhavskust, är muslim och anhängare av stamcellforskning. Han säger sig vara vän av öppna kommunikationer, men har hittills varit försiktig med att ge intervjuer. I en radiointervju för National Public Radios Ira Flatow beskrev han sin uppgift så här:
-Min filosofi är ganska enkel. Jag har bevittnat en enorm förändring i hur vi bedriver biomedicinsk forskning. Jag har aldrig varit med om en så djup revolution som den vi haft under de senaste tio åren. Kom ihåg att för tio år sedan kände vi inte till detaljerna om den mänskliga genomen, men vi lyckades göra det och fortare än vi räknat med. Vi känner nu till den mänskliga genomen och andra arters genetiska kod så att vi kan jämföra dem på ett sätt som var omöjligt tio år tidigare. Jag är bildforskare och såg datarevolutionen förändra vårt område. Den genomiska revolutionen och vår förmåga att förstå livet på dess mest grundläggande nivå är verkligen revolutionär. Våra metoder är helt annorlunda idag. Det skulle till exempel ha tagit fyra år att identifiera en viss gen för tio femton år sedan. Idag går det på två timmar.
-Min filosofi är därför att anpassa NIH:s biomedicinska forskning till denna revolutionära tid med dess nya forskningstekniker, där de problem vi tacklar har ändrats och vår förmåga som nation att tackla dem kommer att fokuseras runt NIH. Jag tror att det 21:a århundradet kommer att tillhöra biomedicinen på samma sätt som 20:e århundradet tillhörde fysiken, elektroniken och datorerna. (NPR, 20 sep 2002.)

tisdag, februari 04, 2003

Bush gör sig redo för informationskriget

(Publicerad i Snällposten våren 2003)

Det låter som en smart idé – ”att kunna vinna utan att behöva avlossa ett enda skott” (säger det amerikanska centralkommandots talesman James R. Wilkinson till New York Times.)

Men är informationskriget verkligen så smart? Är det så säkert att det blir Vita Huset som skrattar sist och inte fjärran terrorister, eller kanske ett gäng hackare på andra sidan Jorden?

Kommer ni ihåg Y2K? Millennieskiftet stod för dörren och det låg panik i luften när timglaset rann ut. Pessimister bunkrade upp vatten, mjöl och patroner, medan regeringar världen över öste pengar över gamla cobolprogrammerare och andra experter på digital avlusning. Katastrofen uteblev och när det mediala dammet lagt sig fann vi att den digitala infrastrukturen visserligen hållit, men att våra mest uppblåsta drömmar var just uppblåsta.

I skuggan av 11 september kom upprepade varningar för cyberattacker, vilka ofta målas ut på ett sätt som påminner om Y2K-pessimisternas skräckscenarios. Tom Ridge, chefen för Bush-regeringens mastodontmyndighet för ”hemlandets säkerhet” varnade förra våren för att ”terrorister kan sitta vid en nätansluten dator och skapa globala katastrofer..” och att de ”inte nödvändigtvis behöver bomber och sprängämnen för att lamslå en sektor i ekonomin eller släcka ner ett kraftnät.”

Mycket talar för att detta slag av retorik är just det (se Joshua Greens ”The Myth of Cyberterrorism” i novembernumret av Washington Monthly) och att cyberhotet mer handlar om att sätta käppar i näringslivets hjul, än att kontrollera kärnvapen och infrastrukturer. Men även om man nu går med på regeringens mer uppskruvade hotbild, så finns det goda skäl att frågasätta informationskriget.

På Pentagon verkar man väldigt kåta på idén och om Bush får sitt ”gudomligt sanktionerade” krig, så kommer dess ”precisionsbombningar” kompletteras med digitala attacker på mobiltelefoner och dataskärmar. New York Times rapporterade 24 februari om hur USA tänker genomföra elektroniska attacker mot kraftledningar, kommunikationssystem och datanätverk. Nya ”superhemliga” vapen ska enligt tidningen kunna ”leverera enorma elektromagnetiska chocker för att slå ut Saddam Husseins datorer och släcka Bagdads gatlyktor” så att det de amerikanska soldaterna ska kunna operera ostört iförda sina instrument för mörkerseende.

En del av planerna inom den psykologiska krigföringen har ett löjets skimmer över sig. Eller vad sägs om detta: ”Amerikanska cyberkrigsexperter genomförde nyligen ett epostöverfall, riktat mot Iraks politiska, militära och ekonomiska ledning, uppmanande dem att bryta med Saddam Husseins regering. Ledare inom Pentagon och dess regionala centralkommando uppger att en våg av telefonsamtal nått speciellt utvalda irakiska tjänstemäns mobiltelefoner.” (Thom Shanker och Eric Schmitt i New York Times.) Associated Press rapporterade 3 mars om hur irakiska befälhavare ska få orders levererade till sina mobiltelefoner, men det som ser ut som ett elektroniskt meddelande från Saddam Hussein kan istället ha sänts ut av Pentagons för att locka fienden i en fälla.

Är det någon mer än undertecknad som har svårt att tro att Saddams generaler ska gå i USA:s fällor till följd av textmeddelanden? Å andra sidan kostar det inte så mycket att försöka.

Fast det som verkligen gör att man kan ifrågasätta strategin bakom informationskriget är att det öppnar en ny front och det på ett område där länder som USA torde vara de mest sårbara. Om USA hackar sig in i andra länders IT-system, saboterar transaktioner och länsar bankkonton, så finns förstås risken att andra slår följe. Och guess what... det finns många fler elektroniska transaktioner att störa i New York än i Bagdad.

Bush-regeringen har nyss lagt fram en strategi för cyberförsvar. Ett tag såg det uit som om den skulle bli riktigt stark, men näringslivets lobbygrupper klagade och mer krävdes inte för att Bush skulle urvattna Richard Clarkes ursprungliga förslag. Man valde istället att satsa på skärpt säkerhet i de federala och militära systemen, medan det privata näringslivet uupmanades att installera brandväggar.

Hemmafronten är därför kanske inte fullt så solid som man skulle kunna önska sig, men det har inte hindrat president Bush – en man som litar till försynen – från att ge hemliga order om nya riktlinjer för cyberattacker.

Så om Gud vill kan kriget börja... till lands, till havs, i luften och i cyberspace.

Hans Sandberg

Loading...