FoU i Kanada: Bävern som vill bli en ”nordlig tiger”

(Dagens Forskning hösten 2002).

NRC/CNRC - Kanadas forsknings högborg.

Den flitige och företagssamme bävern symboliserar det kanadensiska lynnet, men om landet ska hänga med i den globala konkurrensen räcker det inte med flit, råvaror och billig arbetskraft. Den kanadensiska regeringen har därför dragit igång en långsiktig satsning på forskning, utbildning och ”innovationer.”

NEW YORK (DF) Nationaldagen förlöpte som vanligt detta andra år på det tredje årtusendet. Huvudstaden Ottawa svärmade av turister och festande familjer klädda i röda och vita färger, medan man i Quebec försökte glömma förtreten och tänkte tillbaks på provinsens ”nationaldag” som firats några dagar innan.
Kanada är stort, rikt och har en välutbildad befolkning. Levnadsstandarden är hög (7:e plats inom OECD mot 17:e för Sverige) och man talar gärna om sin höga livskvalitetet, men det är svårt att blunda för att både realinkomsten per capita och produktiviteten är nästan 20 procent lägre än hos grannen i söder, som visserligen är mindre till ytan, men har en 9 gånger större befolkning (290 mot 30 miljoner) och en 12 gånger större BNP.
Vad värre är: Kanadas produktivitet och realinkomst har i stort sett varit sjunkande sedan 80-talets början och riskerar att hamna i allt hårdare kläm mellan högproduktiva USA och nya ”tigrar” som Mexico och Kina.
Kanada präglas trots det av optimism. Budgetunderskotten är borta, statsskulden har krympt, inflationen är låg, arbetslösheten lägre än på länge och det finns tecken på att separatismen i Quebec mattas av. En del ekonomer tror att Kanada ska ta sig ur konjunkturnedgången före USA. Vilket onekligen skulle vara bra för den innovationsstrategi som Chretien-regeringen förra hösten lyckades mobilisera landets 10 provinser och tre självständiga territorier bakom. Industriminister Allan Rock presenterade strategin för allmänheten i februari och den diskuteras nu vid en lång rad regionala och branschvisa seminarier; detta som en förberedelse för ett nationellt innovationsseminarium i november.
-Jag vill se en politik som gör Kanada till en ”nordlig tiger;” ett land som blir en magnet för investeringar, för högt utbildad arbetskraft, liksom för ledande forskning, vetenskap och innovationer. Det är så vår ekonomi ska växa och det är så vårt samhälle ska stärkas, sa Kanadas nye finansminister John Manley 19 juni i ett uttalande som är ganska typiskt för regeringens ekonomiska strategi sedan slutet av 90-talet.

Den går i stort sett ut på att öka utbudet av forskning, stimulera industrin att använda den och att mobilisera universitet, företag och lokalsamhällen bakom tekniska kluster runt framtidens teknologier.

Liksom många andra länder vill Kanada bli en ”kunskapsbaserad ekonomi.”
-De rika naturtillgångarna har varit ryggraden i ekonomin och erbjuder fortfarande en stabil grundval, men vi har under det sista decenniet gått mot en innovativ och kunskapsbaserad ekonomi. Vi har investerat i bioteknik, fotonik, telekom och informationsteknik. Vi ligger trea i världen inom aerospace och är världens största tillverkare av regionala jetflygplan. Vi vill bli ledande på många av dessa områden, säger Arthur Carty, chef för National Research Center (NRC/CNRC) som grundades 1916. NRC ligger bland annat bakom uppfinningar som pacemakern, syntetiskt insulin och flygplanens svarta lådor.

Arthur Carty, chef för NRC.

90-talet präglades av åtstramningar både på den privata och offentliga sidan, vilket så småningom ledde till makroekonomisk balans, men också att Kanada satsade långt mindre än sina konkurrenter på forskning och utveckling. Av OECD-länderna var det bara Italien som satsade mindre på FoU.
-Det råder ingen tvekan om att Kanada halkat efter. Du har säkert sett statistiken om att vi bara satsar 1,8 procent av BNP på forskning och utveckling. Men det är inte bara regeringens fel, utan beror också på att den privata sektorn satsar för lite på forskning, säger David Strangway, chef för Canada Foundation for Innovation (CFI.)

Näringslivets bristande intresse för FoU (med undantag som Nortel Networks, JDS Uniphase och Pratt & Whitney) beror till stor del på att det domineras av företag som har sina huvudkontor i USA.
-Kanadas biltillverkning är enorm och skapar massvis med jobb och inkomster, men väldigt lite forskning. Det mesta av GM:s, Fords och Chryslers forskning görs i USA. Vi monterar bilarna och skickar dem till USA, säger Arthur Carty.

Jean Chretiens liberala regering kom till makten 1993 och har sedan mitten på 90-talet lagt allt större tonvikt på FoU, samtidigt som näringslivet liberaliserats och skatterna sänkts för både företag och individer. 1997 började regeringen pumpa in betydande summor i Kanadas vetenskapliga och tekniska infrastruktur. CFI tillkom 1998 och gavs en budget på C$ 3,1 miljarder som den fick investera efter eget skön så länge pengarna gick till att stärka den vetenskapliga infrastukturen inom universitetssektorn.
-Det var insikten om att forskningen underfinansierats under alla dessa år som ledde till skapandet av CFI. Kanada saknade redskap och resurser för att attrahera och behålla forskare. Vår uppgift som infrastrukturfond blev att se till att forskarna hade den utrustning de behövde för att ligga på topp, säger David Strangway i en intervju på sitt kontor i downtown Ottawa.

Ett annat tungt initiativ för att stävja talangflykten till framför allt USA heter Canada Research Chairs (CRC) och består av en fond på C$ 900 miljoner för att skapa 2.000 forskningstjänster vid universitet och högskolor.

Den senaste budgeten (för budgetåret 2001/2002) satte av C$ 7,4 miljarder för vetenskap och teknik, vilket var 25 procent mer än under det tidigare rekordåret, men bara en spottstyver jämfört med de drygt 100 miljarder amerikanska dollar USA satsade samma år (det går 1,6 ”loonies” på en USA-dollar.)
-En av de stora förändringarna under de senaste fem åren är att regeringen insett att den måste investera i innovationer. När den kom till makten 1993 hade vi ett budgetunderskott på C$ 48 miljarder, men vi har sedan tre år betydande överskott och kan därför investera i FoU. Målet är att Kanada år 2010 ska vara världens 5:e land när det gäller FoU mot 14:e idag. Vi kommer emellertid fortfarande att ligga efter Sveriges 3.2 procent, säger Arthur Carty.
-Men det krävs ett rejält språng om vi ska nå 5:e plats. Regeringen ska fördubbla sina FoU-investeringar, men den privata industrin måste nästan tredubbla sina och det är en stor utmaning, fortsätter han, väl medveten om att flera FoU-ledare drabbades hårt när IT- och telekombubblorna sprack.

Nortel Networks (fd Northern Telecom) är bara en skugga av sitt forna jag, men svarar för hälften av de 100 forskningsmässigt största företagens FoU-investeringar. Företaget satsade år 2000 C$ 5,9 miljarder på FoU, men skar 2001 bort en miljard ur forskningsbudgeten. De 100 toppföretagens FoU-investeringar väntas i år sjunka till C$ 11,2 miljarder mot C$ 11,9 miljarder 2001 och C$ 11,5 miljarder 2000. Nedskärningarna drabbar enligt StatsCan (motsvarar SCB i Sverige) särskilt kommunkationssektorn.
-Detta är inte goda nyheter, sa Allan Rocks till Toronto Star 20 juli.

Men allt är inte lika mörkt eftersom resten av industrin ökade sina FoU-investeringar med 23 procent, ledda av JDS Uniphase som nästan tredubblade sina - från C$ 168 till C$ 505 miljoner. Och Kanadas brist på riskkapital är inte längre lika svår.
-Ottawa hade 1999 bara tillgång till C$ 300 miljoner i riskkapitalfonder, men den siffran hade år 2000 stigit till C$ 1,2 miljarder. Vi tappade en del i fjol, men siffran ligger fortfarande väl över en miljard, vilket är en avgörande förändring, säger NRC-chefen Arthur Carty.

Den nya innovationsstrategin kommer efter ett decennium av kraftiga nedskärningar av de federala anslagen till universitetens forskning, särskilt efter 1994/1995. (Den nationella regeringen är dock bara en av finansiärerna. Provinsregeringarna svarar för den största biten.) Kanada har till skillnad från USA nästan inga privata universitet, varför den högre utbildningen finansieras så gott som helt med skattemedel och avgifter. Runt en tredjedel av landets FoU bedrivs vid universiteten, 11 procent av myndigheter som NRC, medan 57 procent sker inom det privata näringslivet.
Det federala FoU-stödet hade 1997/1998 krympt till C$ 564 miljoner, men ökade sedan. Det tre forskningsråden NSERC (naturvetenskap,) SSHRC (samhällsvetenskap och humaniora,) samt CIHR (medicin) fick 2001/2002 tillsammans C$ 1.219 miljoner. Till detta kommer sedan satsningarna på CRC, CFI och engångsbidrag för att rätta till akuta brister.
Mer pengar är förstås välkommet, men med dem kommer med nya - och kontroversiella - krav på samhällsnytta; på att mottagarna ska bidra till den ekonomiska utvecklingen.
-Vi kommer att få mer pengar för forskning, men den akademiska världen går samtidigt igenom en akademisk förnyelse, säger Louis Proulx, som i våras blev forskningschef på McGill University i Montreal efter en lång forskningskarriär inom läkemedelsbranschen.
McGill är Kanadas fjärde universitet och ett av de bäst kända. Det har närmare 30.000 studenter och forskare, samt 1.300 professorer (1.500 före 90-talets nedskärningar.)
-De anslagsgivande myndigheterna är mycket mer målinriktade än förr. De som delar ut pengarna vill se sociala och ekonomiska resultat, säger hon.
-Det är en avgörande förändring som vi i den akademiska världen måste anpassa oss till. För mig är det ganska lätt eftersom jag kommer från industrin. Det finns företag som bedriver forskning för att öka vår kunskap, men majoriteten av industriforskarna måste producera för projektens milstolpar. Så är det inte i den akademiska världen, men de anslagsgivande myndigheterna ber allt oftare forskarna att uppskatta konsekvenserna av sin forskning, säger hon.
-Vi pratar idag mycket mer om kommersialiseringen av resultaten än man gjorde för fem år sedan. För mig är det inte särskilt svårt att förstå detta, men jag har kollegor som varit i den akademiska världen hela sitt liv och de har svårt att anpassa sig till detta nya sätt att tänka, säger hon.

Louis Proulx, forskningschef på McGill U.

Canadian Association of University Teachers (CAUT,) en organisation som företräder 30.000 universitets- och högskolelärare, har protesterat mot de nya vindarna. Vi har hört det förut, klagade CAUT:s vd Tom Booth, efter att Allan Rock lagt fram innovationsprogrammet 12 februari.
-Det finns en verklig risk att kommersialiseringen styr universitetens forskning på ett sätt som inte tjänar allmänhetens intresse, fortsatte Tom Booth.

Kanadas forskningspush kräver en våldsam expansion av utbildningssystemet samtidigt med ett generationsskifte inom lärarkåren. Två av tredje universitetslärare kommer enligt CAUT att pensioneras inom ett decennium.
-Innovationsprogrammet betyder att universiteten måste utbilda fler människor. Kanada behöver 30.000 nya universitetsprofessorer till 2010. Bara McGill behöver 1.000 nya professorer under en tioårsperiod, säger Louis Proulx.
-För att stöda industrins och regeringslabbens behov behöver vi 50.000 nya forskare med masters- eller doktorsexamen, säger hon.
-Befolkningstillväxt har emellertid planat ut, så det inte räcker med våra egna barn. Vi har diskuterat med regeringen i Quebec om sätt att locka fler invandrare, säger hon.

Invandringen spelar en särskilt stor roll för engelskspråkiga McGill som bara attraherar en fjärdedel av de lokala studenterna. Ett annat sätt är att snabba på utbildningen, men det är inte så lätt.
-Vi försöker minska utbildningstiden som idag ligger på över 5 år i snitt, medan vårt mål är på 3 till 4 år. Det faktum att utbildningen i Kanada subventioneras gör att det tar tid. Om en student inte blir klar i tid tar de ett jobb vid sidan om vilket ytterligare förlänger tiden till examen, särskilt inom humaniora, klagar hon.

Hans Sandberg

Den privata sektorn hänger inte med

(Dagens Forskning).


David Strangeway, chef för CFIA.

Kanada ligger långt framme när det gäller att ta fram nya ideer och processer, men den kanadensiska industrin har svårt att tillgodogöra sig innovationerna.
-Det har skett förändringar i våra samhällen, på universitet och sjukhus, men det måste också till stora förändringar i den privata sektorn, säger David Strangway, chef för Canada Foundation for Innovation.

-CFI:s uppgift är att ge folk redskap så att de kan vara innovativa i en bred mening. Det handlar inte så mycket om att hitta på nya produkter och processer, som att bedriva innovativ forskning, säger David Strangway, vars myndighet har till uppgift att stöda den akademiska forskningens vetenskapliga infrastruktur.
-Vi jobbar med allmännyttiga organisationer, i första hand universitet, högskolor och undervisningssjukhus. Det är institutioner som får anslag, inte enskilda forskare. De organisationer som söker anslag måste publicera sina forskningsplaner på webben och sedan rapportera tillbaka till oss om vilken effekt pengarna fått, säger han.

Hur viktigt har detta varit för att bromsa talangflykten?
-Våra bästa talanger har stora valmöjligheter eftersom vi har en mycket lång gräns mot USA och de inte behöver flytta särskilt långt. Det är därför det är så viktigt att ge dem de verktyg de behöver för att stanna, säger David Strangway och tillägger att det är svårt att ge ett konkret svar på frågan om hur stor effekten varit.

Enligt en färsk rapport ökade antalet kanadensare som flyttade till USA med 66 procent mellan 1999 och 2000, från 13.000 till 21.500. 46 procent av de som flyttade var högutbildade. Från näringslivets lägger man ofta skulden för talangflykten på de höga skatterna, men det är bara en bit i den liberala regeringens strategi för att bromsa utflödet.

-Vi har en immigration av högt kvalificerade människor från andra länder, men en del av våra bästa människor – 10-15 procent – beger sig till USA efter examen. Det finns en insikt om detta, men totalt sett får vi in fler än vi tappar. Det är emellertid viktigt att behålla de bästa talangerna vilket är bakgrunden till program som Canada Research Chairs och CFI. Vi har också initiativ på skattesidan, säger NRC:s Arthur Carty, som tror att effekten ska bli att unga människor lockas tillbaks till Kanada.
-Men det råder ingen tvekan om att det är ett problem och att det är särskilt kritiskt för entreprenörer. USA är verkligen starkt på detta område. Det finns massvis av riskkapital och det är lätt att starta ett nytt företag varför entreprenörer ibland sticker till USA. Det händer också att amerikanska företag snappar upp folk från små kanadensiska företag som de ser som objekt att ta över. Vi måste leva med allt detta, säger Arthur Carty.

David Strangway säger att de genomfört enkäter för att få en uppfattning av hur investeringarna påverkat mottagarna. Ett återkommande svar var att ”det var därför jag stannade...” och att ”jag behövde inte flytta.”
-Det råder ingen tvekan om att det haft effekt, säger han.

Hur väljer CFI vilka projekt ni ska stödja? Litar ni till ”peer review?”
-Ja, men vi kallar det för meritvärdering. Vi har två nivåer, i varje fall för de större projekten. Den första består av en panel med experter på ett visst område. Den andra handläggs av en tvärvetenskaplig kommitte med kunniga människor från olika håll i världen, men de behöver inte nödvändigtsvis vara experter på en viss disciplin.

Stöder ni bara ”hårda” vetenskaper?
-Vi har många projekt inom nya medier, teater, musik och andra medier. Vi finansierar till exempel en textdatabas med programverktyg för att analysera enorma mängder text. Är det ett teknikprojekt, eller ett humanistiskt? Jag tycker att det är både ock. Det handlar om att använda tekniska verktyg till saker man aldrig tänkt på förut, säger han.

Är det er uppgift att främja produktivitet och ekonomisk tillväxt?
-Ja, men på ett indirekt sätt. Min logik ser ut så här. Om du tittar på stora tekniska centa som Silicon Valley, Route 128, forskningstriangeln i North Carolina och i Cambridge i England, så har de inte tillkommit därför att någon beslöt sig för att bygga dem, utan därför att det fanns en sådan exceptionell samling aktiviteter där. Det blev helt enkelt för dyrt för företagen att inte vara där. Vi har ett sådant mål, men det är sekundärt, eftersom vi försöker främja konkurrenskraftiga forskare med konkurrenskraftiga verktyg. Då kan de bli en magnet och lyckas de med det går resten av sig självt, säger David Strangway.

Har ni en strategisk plan för Kanadas forskning? Vill ni driva den åt ett visst håll, till exempel mot rymdforskning, astronomi eller hälsovård?
-Nej, för om vi försökte bestämma sådana saker centralt skulle det förmodligen ta två år. För det andra begär vi redan in forskningsplaner från universiteten. De vill satsa på IT och kommunikationer, genforskning och proteinforskning (genomics, proteomics.) Deras planer stämmer förmodligen ganska bra med varje lista jag skulle kunna hitta på. Det är bättre att fråga dem och sedan låta världen se deras förslag. Det resulterar i en lista över de heta områdena, men inte därför att vi haft en central process utan en som kommer underifrån, säger han.

Men hur många bioteknikkluster kan vi ha i världen?
-Det är en väldigt bra fråga, men det är ett så hett ämnet att jag har svårt att tänka mig en organisation som inte sätter bioteknik högst på sin lista. Det vi gör, är att be universiteten tala om för oss vilka forskare de har, vilka de tänker anställa och vilka resurser de har på detta område. Granskningsprocessen får sedan avslöja om vi tycker att deras team är tillräckligt bra, säger han.

Har ni något mandat att sprida ut forskningen geografiskt?
-Nej. Det finns de som skulle vilja att vi gjorde det, men vi har gång på gång uppmanats att satsa på kvalitet och hög standard och bygga på vetenskapliga meriter. Om det finns regionala behov så får de tas upp på annat sätt. Men när detta är sagt så är vi lyckliga nog att ha intressanta saker på gång runtom i landet. De mindre universiteten får mindre belopp, men det finns många väldigt fina projekt vid mindre universitet. De är ofta bra på fokusering. Vi investerar över hela Kanada, men de mesta pengarna går till de stora institutionerna, säger han.

Vilken effekt har CFI fått på Kanada?
-Mitt intryck är att Kanada blivit mer energiskt. Michael Gibbons, som är chef för Commonwealth University Association och i den egenskapen reser världen runt, sa till mig att han inte mött samma entusiasm på andra universitet. Det beror inte bara på CFI, utan också på Canada Research Chairs, ökade anslag från de anslagsgivande myndigheterna, samt det faktum att vi har en regering som säger att vi ska bli en av de fem främsta forskningsnationerna. Vi har inte hört sådant tal på decennier och det har verkligen gett forskarna ny energi, säger David Strangway.

Det kanadensiska innovationsprogrammet har kritiserats för att inte vara lika fokuserat som den japanska modellen.
-Det ligger något i det, men jag skulle beskriva det lite annorlunda. Vi gjorde en stor undersökning av kommersialiseringen vid universiteten jämfört med den i USA. Vi hade ungefär samma mängd patent per forskningsdollar och publicerade lika många patent per dollar. När det gällde skapandet av nya spin-off företag hade vi dubbelt så många per forskningsdollar som i USA, men vi fick bara in hälften så mycket licenspengar per forskningsdollar som de amerikanska universiteten.
-Varför skiljer sig mönstret i Kanada från det i USA? Mitt intryck är att vi kanadensare inte har samma enorm kapacitet som i USA för att tillgodogöra sig forskningen. Om du vill licensera någonting i USA så finns DuPont, 3M och alla dessa hundratals företag som bedriver innovativ forskning. Våra universitet har inte lika många källor till licensinkomster, vilket gjort oss mycket mer aggressiva när det gäller att starta nya företag, säger han.
-Som jag ser det måste industrin bli mycket mera framåt, konkurrenskraftig och innovativ. Om de tittar på vem i Kanadas privata näringsliv som bedriver forskning ska du se att de tio ledande företagen svarar för 80 procent av den privata sektorns forskning. Vad du har är ett land där den privata sektorn inte med kraft satsar på teknologi för den kunskapsbaserade ekonomin. Du måste ha goda unversitet, men nästa steg är att se om inte industrin kan bygga ut sin förmåga att tillgodogöra sig forskningen, säger han.
-Det har att göra med affärskulturen. Den privata sektorn består nästan helt av multinationella företag, medan kanadensiska företag bedriver väldigt lite forskning. Här krävs kulturella förändringar. Det har skett förändringar i våra samhällen, universitet och sjukhus, men det måste också till stora förändringar i den privata sektorn, säger han.

Så ni pumpar upp forskningen, men kan inte påverka vad samhället gör med den? Det måste vara frustrerande.
-Ja, det är frustrerande. Det finns de som säger att det beror på att det som kommer ut från universiteten inte är tillräckligt bra, men jag tror inte på den förklaringen, säger David Strangway.

Hans Sandberg

Kanada: Kluster ska ge fokus och uppmärksamhet

(Dagens Forskning)

Andrew Carty, chef för NRC.

Kanadas National Research Councils 17 forskningsinstitut verkar på över 90 platser i landet, men tyngdpunkten ligger i en jättelik forskningspark längs Montreal Road en halvtimma öster om Ottawas centrum.

-NRC är den federala regeringens viktigaste redskap för att bedriva forskning, säger den engelskfödde NRC-chefen Arthur Carty, när vi träffar honom i organisationens högkvarter - byggnad M58 - i hörnet av Montreal Road och Blair Road.

Man kan se NRC som ett försök att kompensera Kanada för bristen på stora militära forskningslaboratorier (USA:s försvarsdepartement får 2003 hälften av forskningsbudgeten) och stora privata forskningcentra som Lucent Bell Labs, IBM Watson Research Center, eller för den delen våra svenska exportjättars labb.
-Vårt land skiljer sig en hel del från Sverige eftersom ni har så många storföretag som investerar mycket i FoU. Vi har med vår råvarubakgrund tyvärr inte så många storföretag som investerar i forskning. Nortel brukade göra det, men det har gått utför med telekomsektorn. Flygindustrin är en viktig investerare liksom bioteknik där vi har Merck-Frost, men vi har inte Sveriges underliggande bas av storföretag, säger han.
-Det är därför vi talar så mycket om att stödja små och medelstora företag. Vi gör det i hopp om att de ska växa till företag av det slag ni har i Sverige. Det är en stor utmaning, eftersom vi har en väldigt annorlunda industristruktur mot den ni har, fortsätter han.

Det är ingen slumpmässig referens, för Sverige var ett av de länder Kanada studerade i arbetet på den nya innovationsstrategin.
-Bristen på stora företagslabb gör att vi har ett strategiskt FoU-gap. NRC fyller detta tomrum och investerar i områden som vi tror är viktiga för den kanadensiska ekonomin. De flesta av våra institut försöker överbrygga gapet mellan forskningsvärlden och mer praktiska applikationer, säger han.
-Vår största enskilda investering är i fem biotekniska institut, men vi gör också betydande investering i industriella tillverkningstekniker (IMI,) institutet för kemiska processer och miljöteknik (ICPET,) institutet för bränsleceller i Vancouver och institutet för intergrerade tillverkningstekniker (IMTI) i London, säger han.

Både universitet och företag anlitar ofta NRC:s expertis, som innefattar en rad av Kanadas bästa forskare och mest avancerade labb. Vi fick ett exempel på hur avancerade de är i juni då NRC:s Institute for Microstructural Sciences (IMS) rapporterade världens första prototyp till en ”single-spin transistor.” Det handlar om avancerad kvantmekanik där man mäter riktningen i elektroners spinn runt en artificiell atom, eller kvantpunkt. Fenomenet har redan döpts till ”spintronics” och öppnar bland annat för extremt små superdatorer i framtiden.

-Integrationen är vår styrka, säger Richard Normandin, generaldirektör för NRC:s Institute for Microstructural Sciences (IMS) och man behöver inte ta många steg i NRC:s korridårer för att hitta experter från vitt skilda områden.
-Universiteten förknippar oss med de grupper vi tillhör - fysiska komponenter, mikrotillverkning osv - medan våra industriella partners förknippar oss med specifika program, som organiska lysdioder (OLED,) akustik för telekom osv.
-Vi har en lång tradition inom optiska kommunikationer. Vi hade för 15 år sedan en av de första grupperna som studerade WDM (”wave division multiplexing,” en teknik för att radikalt öka kapaciteten hos fiberoptiska nät genom att samtidigt använda ljus av olika våglängder.) 1985 skapade vi en sändare-mottagare som klarade av 38 kanaler samtidigt, säger han och tillägger att de idag arbetar på mer sofistikerade metoder där man använder olika färger istället för olika våglängder för att öka de fiberoptiska nätens kapacitet.

Den tunga representationen för fysik, elektroniska kommunikationer, materialteknik och optik vid NRC:s anläggningar utanför Ottawa spelade en viktig roll för framväxten av Ottawas IT- och telekomsektor. Arthur Carty säger att det är svårt att tänka sig Nortel utan NRC.

Men Ottawa är bara ett av Kanadas vetenskapliga och tekniska knutpunkter. Montreal och Toronto har framstående universitet och en rad avancerade teknikföretag. Det växer också fram nya kluster på många håll i landet, ofta med stöd från NRC som av regeringen fått C$ 110 miljoner för bygga upp 10 kluster av världsklass till 2010. Det första av dem heter ”Atlantic Canada” och knyter samman forskare och entreprenörer i Nova Scotia, Prince Edward Island och Newfoundland.

-Vi har analyserat kluster världen runt och kommit fram till att de framgångsrika haft vissa saker gemensamt. De har för det första haft ett eller flera stora forskningsintensiva offentliga institutioner som universitet eller regeringslaboratorier. De har för det andra haft tillgång till mänskliga resurser, vilket gör universitet och högskolor till en kritisk faktor. Det behövs också tillgång till finansiering och riskkapital.
-Vår strategi har varit att söka nya möjligheter samtidigt som vi inser att det måste finnas en kärna av innovativa företag i centrum av ett kluster. Det är företag som för ut produkterna på marknaden. De flesta kluster består av en kärna av befintliga företag, vilka kompletteras av nya företag, spinn-offs och ibland även spin-inns.
-Det jordbruksinriktade bioteknik-klustret i Saskatoon växte upp runt NRC:s institut för växtlivets bioteknik, University of Saskatchewan, samt Agrifood Canadas laboratorier. Det fanns också ett lokalsamhälle som förstod att detta är deras levebröd och gav klustret sitt stöd. Resultatet blev ett kluster som drar till sig folk från hela världen och det i en stad som är känd för sitt kalla klimat, säger han.

Vilken är målgruppen för era kluster?
-Vi jobbar huvudsakligen med lokalsamhällen. Vi talar hellre om Montreal än om Quebec. Det är där klustret har sin fokus även om det finns representerat runt om i provinsen. Vår teori är att även om vi lever i en alltmer globaliserad värld, så är det koncentrationen av lokala entreprenörer och företag som sätter fart på innovationerna. Varje kluster måste involvera det lokala samhället och få med företagen, säger Arthur Carty.

Vilka är då Kanadas framtidsbranscher? Där finns förstås dagens tungviktare, som bil- och flygindustrin, plus råvaror, fiske, skogs- och jordbruk. Men där finns också de nya sektorer som växer fram på forskningsbasen inom hälsovård, telekom, energi och miljö.
-För 15 år sedan hade vi ingen biotekniksektor, men idag har vi en livskraftig sådan. Vi har flera miljardföretag (i kanadadollar) och 400 små och medelstora biotekningföretag. Detta kommer sig av en medveten koncentration av FoU-resurser, säger Arthur Carty.
-Flygindustrin är en annan stark grupp. Vi har Pratt & Whitneys kanadensiska operationer och den amerikanska helikoptertillverkaren Bell Textron. Bombardier i Montreal är idag inte bara en jätte inom flygindustrin, utan har också blivit en jätte inom transportsektorn. När det gäller telekom så var Ottawa en ”boomtown” till för ett och ett halvt år sedan. Då var det extremt svårt att få tag på kvalificerad arbetskraft. Idag ser saken verkligen annorlunda ut och vi får se vad framtiden har att bjuda på, säger han.

Vad kommer NRC:s satsning på tillämpad forskning betyda för er grundforskning?
-Vi har hela spektrumet, säger NRC:s Arthur Carty. Vi har Stacey Institute for Molecular Sciences (SIMS) som studerar saker vilka kanske får industriella tillämpningar om femton år. Vi har Hertzbergs Institute of Astrophysics som driver nationella astronomiska observatorier åt den akademiska världen.
-Inom bioteknik går det inte att få uppmärksamhet om man inte har en verkligt stark bas för sin utvecklingsverksamhet. Det betyder att alla våra biotekniska laboratorier måste investera i grundforskning och tekniska plattformar (platform technologies,) vilket inte hindrar att de också engagerar sig djupt i samarbete med industrin.
-Det är en balans där SIMS lutar åt grundforskning, medan Biotechnological Research Institute (BRI) i Montreal har en mix med 40 procent grundforskning och 60 procent tillämpad. I andra ändan har vi Institute for Aerospace Research (IAR) som jobbar väldigt nära den kanadensiska flygindustrin och servar dess behov inom aerodynamik och kundanpassad modifiering av flygplan, säger Arthur Carty.

Hur förhåller sig er forskningsstrategi till USA:s med tanke på att ländernas ekonomier är så intimt sammankopplade? Kan Kanada tänka sig att spela en komplementerande roll?
-Det råder inget tvivel om att våra marknader är tätt sammanflätade, men vi låter oss inte hejdas av att USA satsat hårt på ett visst område. Vi vet till exempel att de har stora nationella program inom nanoteknik, samtidigt som Kanada investerar i ett nytt nationellt center för nanoteknik vid University of Alberta. Vi räknar med en nanoteknisk revolution inom tio år, kanske tidigare. Det skulle vara olyckligt om Kanada inte kunde delta i den och dra fördel av den. Det är skälet till att vi ger oss in på detta område samtidigt som USA, Japan och Europa gör det. Vi tänker inte stå vid sidan om ett område med så stor potential, säger han.

Men på mer mogna områden borde man kanske dela på kakan och satsa på det man är bäst på...
-Informationteknik och telekom är mogna branschen, men det finns så många nischer där vår industri kan spela en avgörande roll. Fotonik är ett sådant område. Vi tror att Kanada kan bli en verklig ledare inom fotonik. Vi har runt 80 fotonikföretag bara i Ottawa och ligger bra till för att ta ledningen när vändningen väl kommer, säger Arthur Carty.

Hans Sandberg