Nu rullar kulorna i Silicon Alley

(Först publicerad i Dagens IT, 1999)

Flatiron Building, Silicon Alley, New York 1999. 
                                                           Foto: Hans Sandberg

Silicon Alley kan inte mäta sig med Silicon Valley när det gäller teknik, men det som för fyra år sedan var en blandning av CD-ROM-produktion och en god portion ”B.S.,” (bullshit) är idag en snabbväxande industri som lockar både talanger och riskkapital.

-New York City hade under de senaste sex månaderna fler börsintroduktioner (IPO:s) än någon annan del av landet, inklusive Silicon Valley. Det är ett genombrott för Silicon Alley, sa Jason McCabe Calcanis nyligen på ett seminarium i New York. McCabe Calcanis startade tidningen Silicon Alley Reporter och är en av dem som slagit hårdast på trumman för Silicon Alley.

Men vad är Silicon Alley? Det ligger förvisso i New York, men det är inte så lätt att säga exakt var. Den tårtliknande Flatiron Building i Chelsea-distriktet får ofta symbolisera Silicon Alley, men en stor del av New Yorks nya media skapas på de stora traditionella förlagen och reklambyråerna i Midtown Manhattan. Och Silicon Alleys kanske mest kända byggnad, ”cyberskyskrapan” ITC@55 ligger på Broad Streat mitt i Wall Street-distriktet, långt ifrån de mer hippa distrikten Flatiron, SoHo, Chelsea och TriBeCa.

Det är finns sparsamt med statistik om Silicon Alley, men New Yorks Economic Development Corporation uppskattar att antalet IT-jobb fördubblades mellan 1994 och 1998. Coopers & Lybrand uppskattade 1997 antalet nya medieföretag söder om 41:a gatan till 1106. Totalt fanns det 2 600 sådana företag som tillsammans omsatte ca 3 mdr dollar (25 mdr kr.)

Många av företagen arbetar med innehåll, design, reklam och elektronisk handel, men det är inte hela bilden.
-Folk antar felaktigt att New York inte är ett teknikcenter och att vi inte har programmerare, men ta en titt på våra finansiella institutioner. De driver globala nätverk och vem tror du det är som gör det? Jo, det är programmerare och utvecklare som skriver kod -- kod som är lika elegant och viktig som den som skrivs av entreprenörer.
Det säger Alice Rodd O'Rourke, som leder New York New Media Association (NYNMA,) en organisation som ofta ger röst åt Silicon Alley.

Hennes organisation har vuxit från 1 200 medlemmar 1995 till 2 300 i fjol och 5 200 idag och antalet deltagare på konferenser och möten av olika slag växer snabbt. Den största enskilda kategorin av medlemmar hör dock hemma i finansvärlden. Därefter kommer advokater, revisorer och PR-folk och först på tredje plats finner vi företag inom digitala medier.

Tillgången på kapital har dramatiskt förändrat klimatet för nyföretagande i New York, som hittills varit relativt ogästvänligt pga höga omkostnader, hyror och skatter. När Yee Ping-Wu startade The Music Pen hon vända sig till investerare i Schweiz för att få starthjälp. Och när Alicia Sherman startade Cybergrrl i början på 1995 hade hon inte en tanke på att ta hjälp av riskkapitalister. Idag däremot förhandlar hon med ett stort internationellt mediaföretag och hoppas på en börsintroduktion.
-Flödet av pengar har definitivt ändrats under de sista arton månaderna, säger Alice Rodd O'Rourke. Det brukade vara svårt att få pengar, eftersom riskkapitalisterna i New York inte investerade här och riskkapitalisterna i väster inte sökte sig hit. Vi ligger fortfarande efter västkusten, men situationen har förändrats dramatiskt.


Ett hörn av Silicon Alley 1999. Foto: Hans Sandberg

DoubleClicks utomhusannons i Silicon Alley.

Den lysande stjärnan över Silicon Alley är DoubleClick som Kevin O’Connor startade för fyra år sedan i sitt hem i Atlanta tillsammans med vännen Kevin Ryan. Företaget, som specialiserar sig på att leverera webbannonser och samla in reaktioner på dem, har idag 700 anställda i sjutton länder och värderas till 25 miljarder kr. Men det har inte mycket gemensamt med 1995 års Silicon Alley: Har finns inga artister och nätrebeller, utan här handlar det om telefonförsäljning av annonser som distribueras och mäts med sofistikerad programvara. I ett rum på 44:e våningen sitter ett 60-tal anställda vid terminaler och säljer per telefon. Högst på anslagstavlan står det: ”Lunch Goal: $2.0 million.” Om det målet nås bjuder firman på lunch. Och sälja behöver de, för DoubleClick går i likhet med många andra internetföretag med förlust: 18 miljoner på en inkomst av 80 miljoner dollar (1998). Förlusterna stör emellertid inte investerarna som räknar på DoubleClicks förmåga att distribuera en miljard annonser per dag och de enorma konsumentdatabaser de bygger upp genom att studera folks reaktioner på annonser utspridda över tusentals webbsajter.


Alicia Sherman bland sina Cybergrrls. Foto: Hans Sandberg

Alicia Shermans väg till Silicon Alley började brutalt. Hon och en väninna rånades under pistolhot av tre killar på Manhattans Upper West Side. De tvingades följa med dem till en bankomat och ta ut sina pengar åt dem. Alicia och hennes väninna kom undan med livet i behåll och lyckades ett par dagar senare sätta åt killarna, men hon hade fått nog av New York och flög ner till sin syster i Santa Fe i New Mexico. Efter ett tag där sprang hon på en annons för något hon aldrig hört talas om: The World Wide Web. För 10 dollar fick hon en entimmas lektion i HTML och sedan var hon såld på internet.
-När jag kom tillbaks till New York bestämde jag mig för att starta eget och det enda jag riktigt kunde var internet, säger Alicia Sherman, som innan dess jobbat sex år inom musikbranschen, bl a för band som Metallica och Def Leppard.
-Jag började jobba med min laptop i min lägenhet och prövade mig fram. Men när jag pratade med potentiella klienter om webben var det ingen som förstod vad jag snackade om, så mitt första jobb blev att undervisa Avon’s division för bröstcancer om internet.

Hon funderade på vad hon skulle kalla sitt företag och eftersom hon gillade science fiction och särskilt William Gibsons böcker ville hon ha ett namn med cyber i, men Cybergirl lät för flickaktigt och Cyberwoman för gammalt. Därför blev det Cybergrrl, som idag ett av de bäst kända namnen på kvinnosajter.

Cybergrrl är ett konsultföretag med ett litet kontor på 16:e våningen av ett höghus mitt emot ITC@55 nere på Broad Street i Manhattans finansdistrikt. Här sitter ett dussintal tjejer och producerar innehåll åt klienter som Estee Lauder och den kvinnoinriktade kabeltevekanalen Life Time Television.
-Jag satsade på saker jag trodde på personligen och fann snart att andra kvinnor var intresserade av samma saker, säger Alicia Sherman. Det fanns inte så mycket material för kvinnor på webben, så jag tänkte att då kan väl jag lika gärna göra det när jag ändå är där. Samtidigt började jag intressera mig för kvinnofrågor och insåg att jag ville bygga ett företag runt detta. Mitt mål var att hitta en balans mellan att göra gott och tjäna pengar.

Under sitt arbete med Cybergrrl kom hon i kontakt med andra kvinnor med websajter och började länka deras sajter till sin under rubriken Webgrrl. I april 1995 träffades sex av dem på @Cafe i East Village. De kallade till ett nytt möte till november som samlade 200 kvinnor från andra orter i USA och från andra länder. Webgrrl är idag ett internationellt nätverk med 100 lokalgrupper för kvinnor intresserade av internet.

Alicia Sherman är en idealist, men också en företagare som ska betala löner och lokalhyror. Hennes rörelse går ännu inte med vinst och skulle kanske ha kapsejsat om inte teknikförlaget CMP investerat i Cybergrrl 1997.


En veteran entreprenör i Silicon Alley.  Foto: Hans Sandberg

Yee Ping Wu är en av ”veteranerna” i Silicon Alley och jag intervjuade henne redan 1995 för mitt första reportage om Silicon Alley (Pressens Tidning 14 dec 95.) Hennes familj hade flytt från kulturrevolutionens Shanghai 1966 och eftersom Yee Ping Wu varit ett musikaliskt underbarn och senare en professionell konsertpianist hamnade hon på Julliard School of Music. Där träffade hon sin man Philip Y. F. Lui som hjälpte henne att starta Music Pen, företaget bakom de populära pedagogiska CD-ROM-programmen Lennys Music Toons och Magic School Bus. Men det var inte spelen som var kärnan i hennes företag, utan algoritmer för att representera ljud i datorer. Det är inte utan stolthet hon distanserar sig från många av de andra företagen i Silicon Alley.
-Vi har fler programföretag idag jämfört med för fem år sedan, men det är fortfarande relativt få som på allvar ägnar sig åt programvaruutveckling. Det finns så många olika sorters verksamheter här i New York, säger hon.

Music Pen heter idag M-Pen och håller på att lansera en ny strategi tillsammans med tunga allianspartners.
-Vårt nästa steg handlar också om utbildningsteknologi, men för kundsupport och elektronisk handel, säger Yee Ping Wu. Vår tekniska kärna kommer att göra det möjligt att leverera inlärning, support och träning mer effektivt. Det kommer att få mycket stor inverkan på produktiviteten i arbetslivet, säger hon.

M-Pen har byggt ett avancerat multimediasystem som enligt Yee Ping Wu kan anpassa sig dynamiskt till den bandvidd som står till buds. Det kan också förutse vilka data en användare kommer att behöva och sända över dem när det uppstår luckor av oanvänd bandvidd. På frågan om det är något liknande de Macromedia sysslar med, säger hon att det finns funktionella likheter, men att M-Pens teknik är robustare och rikare. (Den som vill se en demo av M-Pens teknik kan ta sig över till www.milquebar.com, som visar en rad multimediaspel som kan spelas över så låg bandvidd som 28.8 kbps.)

Yee Ping Wu säger att hon är öppen för nya affärsmodeller och förstår att världen förändrats, men vill inte kasta ut alla gamla lärdomar.
-Jag förstår det här med trafik och eyeballs, men jag frågar mig hur det kan vara möjligt för alla att syssla med detta. Vad är det de säljer?
-Alla talar om elektronisk handel och det kan bli en enorm sak, men faktum är att 70 procent av alla som besöker en sajt för att shoppa försvinner, eller ringer och beställer via telefon. Det finns många skäl till detta: teknik, förtroende, säkerhet och bekvämlighet.
-Här finns en stor möjlighet att komma in och öka försäljningen och sänka kostnaderna.

Ditt företag är fortfarande ett enskilt bolag? Har du några funderingar på börsnotering?
-Absolut! Jag kan inte ge dig en tidpunkt, men jag tror att det är väldigt viktigt för företaget att tänka på den saken och inta rätt position.
-Affärsvärlden håller på att förändras, säger hon och funderar en stund. Idag är din rörelse omedelbart internationell, för det finns inga gränser. Det betyder att du måste röra dig mycket snabbare och det är därför meningslöst för ett litet företag att bygga en egen infrastruktur. Du måste därför bygga allianser och skaffa partners, för annars kan du inte växa snabbt.
-Investeringsklimatet har förändrats i New York. Det finns mer folk som förstår teknik på östkusten idag och de är mer sofistsikerade, men samtidigt görs det en massa tokigheter. Fast det är ju styrkan i den amerikanska kulturen, att den är så tålig, att den tillåter experiment och att folk inte blir rädda. Negativa erfarenheter håller inte tillbaks folk, så det finns alltid dem som är intresserade av det nya. Amerikanernas styrka är deras tro på innovationer. Jag har upplevt det som utlänning och vet att det kan vara svårt att driva affärer här, men jag har också gjort det i Asien och i Europa och då uppskattar man Amerika.
-Det är inte lätt för allt är en utmaning och konkurrensen är mycket hård, mycket, mycket hård. Här kan ett företag inte slumra till, inte ens för en minut. Det är därför jag älskar detta ställe... för dess hunger; för att det inte är liknöjt.

Hans Sandberg

Mobiltelefon modell ”slit-och-släng”

(Publicerad i Dagens IT). 


Randice-Lice Altschul har kommit på en snilleblixt. Det gör hon visserligen 20-30 gånger i veckan, men hennes senaste idé resulterade i över 2 000 telefonsamtal de första veckorna efter att den rapporterats i New York Times i början av november.
Idén: En mobiltelefon som man kastar bort när man använt den!

Många frustrerade mobilkunder har säkert haft ögonblick då de velat kasta ut sina nallar genom bilfönstret. Så också Randi Altschul, men hon kom istället på ett nytt sätt att tänka när det gäller mobiltelefoner. Hon är uppfinnare, men de flesta av hennes uppfinningar är leksaker. Det låter kanske inte så seriöst, men för Randi var det denna bakgrund som fick henne att designa en lika platt som billig mobiltelefon, så billig att hon är övertygad om att företag som McDonalds, Visa, Hertz eller Walt Disney kommer att licensera tekniken för att bygga slit-och-släng-telefoner.
-Det kostar 14 dollar att bygga den och sedan får man betala 3 dollar för lokal telefontaxa, så det bör gå att sälja den för 19,99 dollar. Jag kan tänka mig att t ex McDonalds vill använda den för att locka kunder som får köpa den till självkostnadspris, säger Randi Altschul, som pratar i ett rasande tempo med en entusiasm som omedelbart smittar av sig. För henne är enkelheten a och o, något som hon tycker att dagens mobilföretag missar.
-Nokia och de andra har inte en aning om vad folk vill ha, säger Randi

Vid sidan om den rena slit-och-släng-telefonen har hon designat en mobiltelefon som är stor som två kreditkort och faktiskt är ett kreditkort. Tanken är att kreditkortsföretag ska kunna ge sina kunder sådana korttelefoner och belöna dem med mer telefontid ju mer de shoppar med kortet!


En kreditkortstelefon man kan kasta bort när man ringt.

Randi är själv inte tekniker, men kopplade in ett team av ingenjörer, patentjurister och marknadsförare efter att hon fått sin idé. Totalt har hon idag fyra patent som täcker den enklare slit-och-släng-versionen och två för kreditkortstelefonen. Dessutom har hon ett patent för hur man bygger telefoner med hjälp av supertunna flexibla kretskort.

Så här går det till: Man tar ett flexibelt kretskort, förlänger det och viker det sedan i flera lager runt sig själv. Därefter pressar man samman det hela till ett platt litet paket, på vilket man monterar ett 6-voltsbatteri, en högtalare, mikrofon och en knappsats. Sedan är det bara att trycka på de färger och den logo beställaren vill ha. Grundmodellen har ingen display, eftersom det höger priset med ett par dollar.
-Mammor och pappor behöver det inte och hemtelefoner har ingen display, säger hon.
En faktor som bidrar till att göra den så billig är att telefonen bara kan användas för lokalsamtal (t ex 60 minuter,) och att den stänger av sig själv när tiden är ute. Den kan inte heller ta emot samtal och har inget telefonnummer. Vilket betyder att teleföretagen inte behöver hålla koll på vare sig samtal eller nummer.

Randi Altschul säger att hackare inte kan öppna telefonen och trixa med den, eftersom telefonen är själva kretskortet. Dessutom har den ett inbyggt ”roll-over” säkerhetssystem som genererar nya koder varje gång den används.
Hon säger att hon idag förhandlar med både investerare och med företag som är intresserade av att använda telefonen i sin marknadsföring. Hon tror inte på att sälja telefonen via handeln, för mellanledens påslag skulle göra den onödigt dyr.

När intervjun om telefonen börjat ta slut, plockar Randi fram ännu ett par illustrationer. Hennes nästas projekt är en epostläsare som har arbetsnamnet ”EZ-Mailer.” Hon tänker sig en mobiltelefon som stoppas in bakpå en elektronisk fickkalender/ epostläsare typ Sharp eller Casio. Kalendern kan enligt henne tillverkas för 5 dollar med bildskärm och telefonen kan tillverkas för 2 dollar. Och eftersom tjänsten bara behöver klara lokal datatrafik till ens lokala onlinevärd kan även den göras billig, säg 10-20 öre per minut.

Nu återstår det för henne att knyta upp finansiärerna och få hjulen i rullning. Om allt går väl blir det säkert mobiltelefoner med Pokemon-teman på McDonalds nästa sommar.

Hans Sandberg

deCode Genetics - från genetik till IT

(Dagens IT).

DeCode Genetics på Island. Foto: Hans Sandberg

Isländska gener kan ge bättre vård

Islänningen Kári Stefánsson vände 1996 hem efter en 20-årig medicinsk karriär i USA som gjort honom till professor i hjärnfysiologi vid Harvard Medical School. Med sig hade han löften om 12 miljoner dollar från amerikanska riskkapitalister och drömmen om att förändra den moderna hälsovården med en kombination av genetik, släktforskning och modern informationsteknik.
-Det går inte att ta ut pengar från banken utan att att använda datorprogram, men våra läkare ställer sina diagnoser utan datorstöd. Det är förvånande, säger Kári.

Isoleringen, klimatet och den karga, ogästvänliga naturen har varit islänningarnas förbannelse sedan de första vikingarna slog sig ner här i slutet på 800-talet på flykt undan en norsk kung. Idag är Island en modern nation med hög levnadsstandard och det är bara några timmars flygresa till New York, Paris och London, men isoleringen förblir en del av verkligheten, inte minst för forskare och högutbildade, som ofta söker sig utomlands, åtminstone för en tid.


Kári Stefánsson, deCodes grundare.
Foto: Hans Sandberg

DeCode Genetics är Islands första biotekniska företag och dess största IT-företag. Det är också ett företag som skiljer sig från mängden genom sin starka forskningsinriktning, vilken bl a visar sig i att en tredjedel av personalen har doktorsexamen. Kári startade deCode utifrån sin övertygelse att den långa isoleringen är en unik resurs i kampen för att avvinna den mänskliga genomen (de 3-4 miljarder bitar DNA-kod som tillsammans gör människan till människa) sina hemligheter. En verksamhet som han beskriver som en gigantisk ”download” av data från människan.

Om genforskningen lyckas väntar en enorm revolution av hälso- och sjukvården. Många sjukdomar kan komma att botas ungefär som man idag fixar buggar i dataprogram, dvs genom att man ersätter ”felaktig” programkod med riktig. Perspektivet hissnar.

Men för att komma dit måste vi först plocka av människan hennes genetiska information och lära oss tolka den. Kruxet är bara att det finns så enormt mycket data och så många variabler att mäta och analysera. Samma sjukdom kan förklaras av förändringar (mutationer) hos flera olika gener, vilket gör att forskarna lätt går vilse när de försöker kartlägga sambandet mellan specifika gener och sjukdomar. Och ju större och mer blandad den befolkning är där sjukdomarna finns, desto svårare är det.

Det är det som gör Island så attraktivt. Landets befolkning härstammar från några hundra norrmän och de keltiska kvinnor de rövade med sig. Upprepade katastrofer krympte ytterligare den gemensamma genpoolen, vilket gör forskarnas jobb något lättare. Det finns andra områden med homogen befolkning, men i Islands fall finns det två till skäl som gör det unikt: Island har för det första haft ett nationellt hälsovårdssystem sedan 1915 varför det finns gott om information om befolkningens hälsa och det har för det andra en rik och levande tradition av släktforskning, som dessutom går långt tillbaks i tiden.

Alla dessa tre faktorer förenas i deCode Genetics. Tillsammans ökar de chanserna att man ska hitta kopplingar mellan specifika gener och sjukdomar och kunna följa dem från generation till generation.

Den som besöker företagets moderna anläggning i västra Reykjavik möter mängder av forskare i vita rockar, som med hjälp av toppmodern utrustning extraherar och analyserar genetiska data från blodprover vilka sänts in av läkare runt om i landet. De resulterande DNA-sekvenserna kan sedan matchas med den genealogiska databas som skapats av företagets 15 släktforskare. Företaget räknar snart med att kunna täcka in nästan alla de 700 000 - 800 000 islänningar som någonsin fötts. Programmeraren Thordur Kristjansson visar med några snabba musklick hur man kan följa en islännings anor tillbaks till 800-talet. Som en extra liten demo visar han hur Káris och premiärministern David Oddsons rötter korsar varandra för åtta generationer sedan.
-Jag kan ta 1200 individer med en viss sjukdom och samköra den (informationen) med vår genealogiska databas. Resultatet blir en bild som visar exakt hur de är relaterade till varandra, inte bara syskon och kusiner emellan, utan även på långt håll. Detta är mycket viktigt när man studerar komplexa sjukdomar, säger Kári.

Det verkligt stora steget för deCode Genetics och samtidigt det som orsakat en hård nationell och internationell debatt, är planerna på en nationell medicinsk databas över alla islänningar. Den ska ge företaget ett unikt analysverktyg för att kartlägga och analysera sjukdomsgener, genom att man kan samköra DNA-prover från alla islänningar (som inte aktivt ställt sig utanför modellen,) med annan medicinsk information och deCodes genealogiska databas. Den isländska regeringen stöder projektet och Alltinget antog i december en lag om ny isländsk hälsodatabas i linje med deCodes planer. Ytterligare stöd kommer från den schweiziska läkemedelsjätten LaRoche som våren 1998 skrev på ett 5-årsavtal med deCode, som om de kan leverera vad de lovat, ska leda till investeringar på 200 miljoner dollar, ett jättebelopp för en önation på 270 000 invånare.

Men planerna på en sådan har lett till en häftig debatt både på Island och internationellt. Det isländska läkarförbundet förkastade lagen som oetisk. Genforskare och experter på kryptering världen över har protesterat mot vad de ser som bristande skydd för den personliga integriteten. Många frågar sig också om inte banden mellan deCode och regeringen varit väl starka och åter andra frågar sig varför Káris företag, som dessutom registrerats i Delaware i USA, ska få profitera på islänningarnas genetiska data.

Det kritikerna fruktar mest är missbruk av genetisk information, t ex om försäkringsbolag fick tag på listor över folk som är genetiskt betingade för vissa sjukdomar. Den isländska folkförsamligen Alltinget antog ett reviderat förslag i december 1998, men regeringen har ännu inte beslutat om den licens företaget behöver för att bygga databasen. På deCode är man övertygade om att de ska få den och pekar på att de är det enda företag som regeringen förhandlar med om saken.

Debatten rasar än, men har inte rubbat vare sig Kári eller regeringen. En opinionsmätning beställd av deCode slog nyligen fast att 63 procent av islänningarna stöder projektet. Kári själv har offentligen kallat sina kritiker småaktiga och trångsynta. Kritiken från svenskt håll avfärdar han som hyckleri.
-Sverige har de senaste 30 åren haft en centraliserad hälsodatabas knuten till namn och personnummer. Den enda skillnaden är att den drivs av regeringen, medan vår databas ska skötas av ett privat företag. Folk frågar hur man ska kunna lita på ett privat företag för att skydda personlig information och privatlivets helgd. Mitt svar är att det inte finns någon institution i Europa som gjort fler övertramp mot den personlinga integriteten än staten. Och det har inte varit för att den varit ond, utan därför att den har så många förpliktelser och kan finna så många goda skäl för att förgripa sig på vårt privatliv, säger Kári och tillägger att om ett privat företag gjort samma sak skulle det lagts ner på direkten.

-Vårt mål på lång sikt är att lära världen att använda genforskningen för att utveckla hälsovården. Vi vill bygga den centrala hälsodatabasen för att kunna forska i genetik på ett mer effektivt sätt och för att skapa program för beslutsstöd inom hälsovården, säger han och uttrycker sin förvåning över att dagens läkare inte använder datorer mer när de ställer sina diagnoser, säger han.
-Du kan inte ta ut fem dollar från ditt bankkonto utan hjälp av programvara, men en läkare – även i den bästa av institutioner - använder bara sin hjärna, säger Kári.
-De har en hälsovetenskapliga databas i sina huvuden, men den är inkomplett, imperfekt och förfaller hela tiden, samtidigt som yrkets kunskapsbas hela tiden blir större och svårare att hantera, säger han.

Kári ser deCodes Genetics framtid som en leverantör av informations- och konsulttjänster baserade på databaser och verktyg för analys av genetiska data.
-Vi kommer att vara ett rent IT-företag inom fem år, spår han och förklarar: Ett genetikföretag kan gå åt två håll: Ett sätt är att använda de gener man upptäcker för att bli ett läkemedelsföretag, vilket är vad Millennium och Human Genom Sciences gör. Ett annat sätt är att fortsätta koncentrera sig på genetiken, vilket i vårt fall betyder att vi koncentrerar oss på vår befolknings egenartade struktur. Vi vill gå bortom upptäckandet av gener till att hjälpa världen använda genomen, dvs ”ritningarna” till människan, vid beslutsfattande.

Denna strategi påminner om den som de amerikanska företagen Incyte Pharmaceuticals och Celera Genomics följer. New York Times skribent Laurence Fischer jämförde dem nyligen med Bloomberg, finansnyhetsbolaget. ”Precis som Bloomberg säljer information till finansvärlden utan att själv vara en mäklare, säljer dessa företag genetiska databaser till läkemedelsföretagen och tänker inte tillverka läkemedel.” (29 aug.)

Under intervjun frågar jag om det inte är ett slags expertsystem han bygger, men han gillar inte den kopplingen.
-Du kan kalla det vad du vill och jag kan tala om för dig varför alla expertsystem har misslyckats, svarar han. För 15 år sedan kunde jag spöa varenda schackdator i världen även efter att ha druckit en flaska whiskey. Idag spöar Deep Blue världsmästaren i schack varenda gång de spelar. Varför kan Deep Blue göra det? Därför att den har en databas över alla spelsituationer som publicerats under det senaste århundradet.
-Jag vill ta denna databas och använda den tillsammans med patientdata för designa program som kan hjälpa till att fatta beslut i hälsovården.
-85 procent av världens befolkning saknar idag access till hälsovård. Möjligheterna är enorma. Man kan fråga sig vad det har med genetik att göra, men det har allt med genetik att göra, för idag närmar man sig sjukdomar utifrån deras biologiska egenskaper, men när vi kan skapa gentiska profiler för människor kommer vi att kunna betrakta sjukdomarna som en biologisk störning mot en specifik genetisk bakgrund. Det ger oss en mer personlig ansats och gör systemet mycket mer kraftfullt. Man kommer inte bara att kunna ställa frågor om en sjukdom givet symptomen, utan ställa dem mot en viss (genetisk) bakgrund.

DeCode ska inom kort demonstrera en del av sin teknik på en webbsajt för såväl läkare som den intresserade allmänheten. Där ska ”assistenter” i form av dataprogram samla in information om besökares symptom och sedan söka igenom deCodes databaser för att hitta matchande information. De ska också kunna föreslå prover och vilket slags läkare man bör uppsöka.
-En god läkare utvecklar en intuition som är ett underbart instrument för att kompensera pss för våra inlärningsmässiga begränsningar. Din hjärna klarar inte av att analysera alla tänkbara kombinationer, men ett program kan göra det och är därför ett extremt viktigt hjälpmedel för en läkare, säger Kári, Stefáns son.

Hans Sandberg

Känsliga data

DeCode Genetics har fått mycket kritik för sina planer på att bygga en hälsodatabas över alla islänningar. Ross Anderson, en ledande expert på kryptografi inom hälsovården, granskade i slutet av 1998 deCodes uppläggning av integritetesskyddet på uppdrag av det isländska läkarförbundet och fann det otillräckligt.

Kritkerna har förutom brister i kryptografin skjutit in sig på att lagen inte kräver att meborgarna tillfrågas om de vill vara med i databasen, utan bara inkluderar möjligheten att ställa sig utanför den. Ross Andersson skriver i ett ebrev till undertecknad att han idag snarast är mer kritisk än mindre. Vad gäller kritiken för att deCode fått ett monopol på genforskningen i Island, svarar företaget att lagen säger att databasen ska vara tillgänlig för andra forskare än deCodes. Men den innehåller också en gummiparagraf om att forskarna inte får använda databasen i strid med deCodes kommersiella intressen.


deCodes IT-chef Hakon Guðbjartsson.
Foto: Hans Sandberg

Vad gäller skyddet för privatlivet anser deCode att de byggt ett tillförlitligt system.
-Vi vill använda hälso- och genetiska data för att förstå sjukdomar, säger företagets IT-chef Hakon Guðbjartsson. Målet är att bygga databasappliktioner som låter oss analysera data utan att inkräkta på folks privatliv.
-Det går inte att ta information för en enda individ och använda den för generella utsagor om ett annat samhälle. Frågorna måste vara tillräckligt generella för att man ska kunna använda dem som modell för ett annat land, t ex Sverige eller USA. Det ligger därför i forskningens intresse att skydda enskilda individers privatliv, säger han.
Men även om man godtar deras försäkringar, så finns möjligheten att bakvägen spåra individer med hjälp av den genealogiska databasen. Hakon medger detta, men säger att de försöker stoppa sådant missbruk genom att bygga in spärrar mot alltför specifika frågor till databasen. Ross Andersson tycker emellertid inte att detta räcker.

Hans Sandberg

Aldrig mer ensam på vägen

(Dagens IT).

Test av OnStar i Amish Country.

Det är lördag morgon och vi ska åka till Amish Country i Pennsylvania, men denna gång börjar turen inte med bläddrande i guideböcker, telefonerande och nätsurfande. Nej, denna gång hoppar vi bekymmerslöst in i bilen, varpå jag sätter pekfingret i taket. Ögonblicket senare hörs från bilens högtalare: ”God morgon, herr Sandberg, detta är Jennifer på OnStar. Vad kan jag hjälpa er med idag?”

General Motors OnStar-system måste vara ett bra exempel på det den nyligen bortgångne dataforskaren Mark Weiser kallade ”Calm Computing,” dvs datorer som är gör oss lugna istället för att stressa oss. För det första är systemet nästan osynligt. För det andra har all komplexitet dolts för användaren, som utöver att köra en bil bara behöver lära sig trycka på tre knappar, en röd för krissituationer, en blå som det står ”On” på för alla andra ärenden och en tredje knapp för att avsluta samtalet. Slutligen är det tryggt att veta att man inte är ensam på vägen.

Några sekunder efter att jag tryckt på On-knappen i bilens takpanel vet Jennifer vem jag är och var min bil befinner sig. Den syns som en liten symbol på en karta över Princeton med omnejd och när jag ber om hjälp att hitta skriver hon bara in min destination i ett databasfält. OnStars databas producerar sedan ett litet manuskript med färdangivelser som hon läser upp, men eftersom det inte löpande uppdaterar min position kan hon behöva förnya positionsangivelsen innan ger mig instruktionerna. Samma sak om hon behöver veta åt vilket håll jag kör. Inte direkt StarTrek, men det funkar.

Jag får en vägbeskrivning ända bort till Lancaster som ligger ca 20 mil bort. Det hade varit fiffigt om det funnits en liten taxiprinter i bilen för att skriva ut anvisningarna, men det gör det inte. Å andra sidan är det ingenting som hindrar att man ringer upp igen, vilket jag gör flera gånger och varje gång möts av samma professionella artighet.

Vi tar Route 1 förbi Trenton och följer sedan Route 476 västerut tills den byter namn till Route 76. Under färden ber jag OnStar att hitta ett hotell för natten och det gör de snabbt med hjälp av en databas på över 5 miljoner namn, på alltifrån bankomater och bensinmackar till campingplatser, hotell, restauranger, livsmedelsbutiker, polisstationer, osv. Jag förklarar att vi vill ha ett billigt hotellrum i Lancaster för två vuxna och två barn och Judy ”ringer” lite senare upp för att berätta vilka alternativ vi har. Nu visar det sig att det hotell vi vill ha har 15 lediga rum men inte tar reservationer, så vi beslutar oss för att avvakta tills vi kommit fram.

När vi kört ett bra tag på Route 76 börjar jag undra om vi missat vår exit till Rt 222, som ska ta oss ner till Lancaster, men Paul som svarar denna gång berättar att det är 18 engelska mil kvar till exit 21. Jag passar på att be om trafikinformation, eftersom jag vet att det kan uppstå långa köer på småvägarna när turisterna drar in för att titta på det egendomliga Amishfolket, äta husmanskost och köpa gammaldags hantverk. Man kan tycka att detta vore något OnStar borde ha på sin servicemeny, men icke. Jag får istället våglängden till två lokala AM-radiostationer. Ken Barbera, en presstalesman för OnStar, berättar senare att många kunder vill ha aktuell trafikinformation och att det kommer...om ett år eller två.

Det går smidigt att ta sig till Lancaster, vilket inte bara är OnStars förtjänst, för jag har om sanningen ska fram varit där ett par gånger tidigare. Det är däremot inte lika lätt att hitta när man ger sig ut på småvägarna i detta bördiga slättlandskap, där byarna har namn som Bird-In-Hand, Intercourse och Paradise. Här spänner Amishfolket, som redan på 1700-talet tyckte att den teknologiska utvecklingen gått för långt, sina fyr- och sexspann framför plogen och eftersom landskapet med sina nästan identiska gårdar är ganska enahanda, kan det vara svårt att hitta. Under en biltur på eftermiddagen lyckas jag köra vilse och ”ringer” upp OnStar och frågar efter vägen till Amish Museum.
-Oroa dig inte för att vägen blir lite krokig framöver, för vi är ganska nära, säger Melinda och ger mig en färdbeskrivning som jag emellertid bara kom ihåg första halvan av eftersom jag distraheras av grabbarna i baksätet.

När vi kommer fram till Route 340 får jag ”ringa upp” igen. Melinda svarar och erbjuder sig att hänga kvar medan vi kör den sista biten. Jag passar på att be henne om förslag på restauranger och hon räknar upp ett halvt dussin. Sedan säger hon att den och den bör du kunna se på din vänstra sida nu, vilket gör att det nästan känns som om hon sitter med oss i bilen.

Och så är det med OnStar. Man känner sig som en pilot som när som helst kan kontakta flygledningen i kontrolltornet. Man är inte längre ensam på vägen, utan en del av ett system.

Privatbilismen blir nog aldrig riktigt detsamma igen.

Hans Sandberg


Bakgrund: Navigation och service på väg

OnStar är både ett navigationssystem, ett servicesystem och ett nödhjälpssystem, som aktiveras autmatiskt så fort bilens datorsystem upptäckt att något gått, eller är på väg att gå snett. Om en varningslampa lyser i en vanlig bil är det upp till föraren att lista ut vad han eller hon ska göra och lokalisera ett servicestation som kan hjälpa till. När en bil med OnStar hittar ett allvarligt fel, sänds en rapport automatiskt iväg till OnStar och i nästa ögonblick dyker information om bilen upp på bildskärmen hos en av OnStars cirka etthundra servicerepresentanter vid deras ”call center” i Troy i Michigan. De vet var vi befinner oss när vi tryckt på ”On” knappen, eller bilens datorsystem själv slagit larm, därför att OnStar först får en datasignal som identifierar fordonet, föraren och och var han befinner sig. Det senare görs med ett GPS-system (geografisk positionsbestämning med hjälp av satelliter.) När OnStar får en varningssignal från en bil kan den representant som tar emot signalen sända sända ett meddelande till bilens datorsystem för att göra diagnostiska tester och sedan ge föraren råd beroende på bilens kondition. Om bilen måste tas in på verksstad kan han eller hon tala om var närmaste verkstad ligger. Om det är ett nödandrop, eller att krockkudden utlösts kan OnStar kalla på polis och ambulans och om föraren lämnat in information om sin blodgrupp och annan medicinsk information kan den vidareförmedlas till ambulanspersonalen.

OnStar kan hjälpa till även i mindre dramatiska situationer, som t ex om man låst sig ute ur sin bil, eller glömt bort var man parkerat den på en stor parkeringsplats. I det första fallet kan man ringa OnStar och uppge sitt namn och lösenord, varpå de sänder en kod till bilen som öppnar dörrarna. I det andra fallet kan de få bilen att tuta och strålkastarna att blinka, så att det ska bli lättare att hitta sin bil.

Och skulle någon vara dum nog att stjäla en bil försedd med OnStar kommer han knappast långt pga GPS-systemet. Och varje försök att öppna bilen med en nyckel leder till en rapport om en potentiell stöld, eftersom systemet antar att ägaren alltid använder den elektroniska dörröppnaren!

Det finns två generationer av OnStar. Den första som introducerades exklusivt för Cadillac 1997 och idag finns att få för 28 GM-bilar har en inbyggd mobiltelefon, varför man måste betala för både mobiltjänsten och OnStars tjänst. Den andra versionen, som introducerades 1998 och erbjuds för 11 modeller, har ingen separat telefon, eftersom man antar att de flesta kunder som vill ha mobiltelefoni redan har det. Den första bilen med OnStar som standard är Cadillacs SUV Escalade ’99. Det kostar 695 dollar att installera OnStar. Bastjänsten med nödhjälp och fjärrdiagnos kostar sedan 199 dollar per år, medan hela servicepaketet kostar 399 dollar per år. Systemet har idag ca 60 000 kunder i USA.

OnStar skiljer sig från navigationssystem som t ex Clarions AutoPC, vilket har en dator i bilen, plus ett GPS-system och kartor lagrade på CD-ROM-skivor. Clarions AutoPC kostar drygt 600 dollar inklusive, GPS, kartor och programvara, men har ingen löpande avgift för att använda systemet. En fördel med Clarions modell är att systemet följer vår körning och kan ingripa på egen hand, t ex genom att påpeka att vi kört fel, vilket OnStar bara gör om vi först trycker på knappen och frågar.

Hans Sandberg

Chicago Tribune: Bort från det gamla tänkandet

(Artikeln publicerades först i Pressens Tidning 1999).

Chefredaktören granskar dagens ex av Chicago Tribune.

Howard A. Tyner, chefredaktör, Chicago Tribune:
Vi måste komma bort från gamla tänkesätt

Det katedralsliknande Tribune Tower står kvar på North Michigan Avenue, men mycket har ändrats sedan jag besökte mediajätten för fem år sedan. Det är nya namn i toppen för koncernen och Chicago Tribune, men strategin ligger fast och Chicago förblir hemorten för ett av av USA:s radikalaste försök från pressen att möta hotet från Internet. 
-Jag är inte redaktör för en tidning, utan chef för ett innehållsföretag, säger chefredaktören Howard A. Tyner i en frispråkig intervju.

Tribune är ett konglomerat som 1998 levererade en vinst på 3,6 mdr kr på en omsättning av 25 miljarder kr. Förlagsgrenen som rymmer dagstidningarna, kabeltevekanalen ChicagoLand TV, bokförlag, nyhetssyndikat, direktreklam och en rad interaktiva tjänster, står för hälften av omsättningen. Resten kommer från 18 TV-stationer, TV-nätet WGN-TV, radiostationer och basebollaget Chicago Cubs. Tribune är dessutom en riskkapitalist av format, vars lista över investeringar täcker många heta Internetaktier: America Online (Tribune äger 1,1 proc), Digital City (20,1 proc), Excite (2,6 proc), HomeShark (12,8 proc), iVillage (4,3 proc), The Lightspan Partnership (7,0 proc) och den virtuella livsmedelskedjan Peapod (9,3 proc).

Det var Charlie Brumback som sparkade igång processen under sin tid som vd 1990-95, men han är idag pensionerad och hans exklusiva svit på 24:e våningen har gjorts om till ett mötesrum. Och tidningens filosofiske chefredaktör Jack Fuller har gått vidare och är idag vd för Tribune Publishing. Hans efterträdare Howard Tyner ger ett mer jordnära intryck och markerar klart sin roll som tidningsman, i kontrast mot direktörerna ett par trappor upp. Han tar emot i ett kontor som inte är mindre magnifikt än Brumbacks, men ligger mitt i centralredaktionens stora kontorslandskap på fjärde våningen. Han sitter som i ett jättelikt akvarium bakom en välvd fönstervägg som sträcker sig från golv till tak.
-Det här är ingen direkt sjabbig operation, säger han och slår ut med handen mot redaktionen på andra sidan glasväggen. Det kostade 8 miljoner dollar (70 milj kr) att modernisera centralredaktionen och det tar jag som en ganska solid förtroendeomröstning för en döende industri från killarna däruppe, säger han syftande på företagsledningen som sitter på sjätte våningen.


Chefredaktören i sitt "akvarium" mitt på den nya redaktionen.

Chicago Tribune har en av de största webbredaktionerna i USA och den växer. Totalt jobbar 120-130 personer med webbtidningen, varav hälften är journalister, medan resten är administratörer, marknadsförare, programmerare och webbtekniker. Koncernen har totalt investerat 30-40 miljoner dollar (260-345 milj kr) i att bygga nya interaktiva media.

När Chicago Tribune 1992 startade Chicago Online i samarbete med America Online var de en av ett litet fåtal tidningar som överhuvudtaget funderade på interaktiva media. De flesta tidningar var endera ignoranta om den gryende onlinevärlden, eller så fruktade de den. Idag har över ettusen amerikanska tidningar egna webbsajter, men det hindrar inte att Internet på många sätt är en ännu större utmaning för dagspressen än den någonsin varit. De flesta tidningar är lokala monopol. På webben finns ännu inga monopol. Och smarta rivaler från Microsoft till Yahoo har siktet inställt på att erövra delar av den för tidningarna lika lönsamma som viktiga marknaden för småannonser.
-Internet har uppenbart potentialen att förändra tidningsbranschen radikalt, till stor del på grund av migrationen av småannonserna. På längre sikt handlar det om möjligheterna att leverera bredbandskommunikationer, då vi får nyheter både som text, video och audio, svarar Howard Tyner på frågan om hur internet kommer att påverka dagstidningen.
-Jag vet inte om det betyder att tidningen kommer att försvinna. Jag misstänker att den kommer att göra det en dag, men inte så snabbt som många tror. Tidningen kommer att förändras. Den blir förmodligen mindre och kommer att organiseras annorlunda. Den kommer kanske bli ett slags guide för att hjälpa folk navigera på internet. Men du kan också argumentera för att tidningen har en chans att erövra rollen som massmedium i en värld där massmedia försvunnit pga av allt smalare nischer; en värld där vi har 500, 750 eller 1000 kabelkanaler; där vi har en kanal för blonda, blåögda nordbor som är intresserade av sportbilar och en för vänsterhänta golfspelare. Jag tror att tidningen har en chans, därför att televisionen ligger så nära kabelteve och knappast kan återvinna sin roll som massmedia.

Men knappast på det nationella planet?
-Nej, inte nödvändigtsvis nationellt, men lokalt eller regionalt. New York Times kommer förstås att hävda att de är nationella och kommer att vara så för allt framtid.
Kanske t o m ett internationellt?
-Ja, ja, internationellt, hela världen, universum. Fast de har förmodligen rätt. New York Times kommer att finnas kvar länge, liksom Wall Street Journal, men det är inte så lätt att saga det om lokalt baserade tidningar som vår, eller Los Angeles Times. Det vi försöker göra är att dra fördel av den unika situation vi har här (i Chicago) Och vi är ensamma om att göra det.
-Visst finns det andra företag som äger både tidningar, teve och kabelteve, men det är bara vi som verkligen gjort ett försök att knyta samman dem. Det är därför jag alltid säger, att jag inte är redaktör för en tidning, utan chef för ett innehållsföretag. Istället för att samla in, bearbeta och sprida information på papper, distribuerar vi dem över en mängd kanaler, vare sig det är över teve, digitalt, tidningar eller radio. I Chicago har vi dem alla, säger han syftande på det korsägande mellan tidningar och TV eller radio som normalt inte tillåts inom samma område, såvida det inte fanns före förbudet infördes.

-Tribune handlar om idéer. Det är vad vi sysslar med. Vi gör idéer som formuleras i ord, bilder och audio. Det går igenom hela företaget, tidningarna, TV-stationerna, bokförlaget. Vår strategi är inte att kontrollera ledningarna (eg. ”we don’t do pipes!”), inte att leverera saker, utan innehåll! Och det vi försöker göra på vår redaktion är att skapa innehåll och använda det på många olika sätt. Om du å ena sidan kan använda det flera gånger, så kan du tjäna mer pengar. Om du å andra sidan kan använda det över många olika kanaler, kan du nå fler människor och tjäna än mer pengar.
-Jag brukar säga att vi har i Chicago är en enda stor gryta där våra affärspartners stoppar in de innehåll de samlat på sig. WGN TV stoppar in video och talanger, tidningarna stoppar in tryckta texter och talanger. Alla plockar sedan det de behöver för att deras organ ska bli starkare. WGN TV bidrar t ex med sin metereolog. Tom Skilling är Chicagos bäst kända TV-metereolog. Vi har en överenskommelse där har gör vädret åt Chicago Tribune och vi puffar för honom. Han puffar i gengäld för oss genom att säga i TV att folk kan läsa honom i morgondagens Chicago Tribune.
-Tidningen stoppar också sina specialister i grytan, teaterkritiker, matkritiker, rap-kritiker och den där killen som just fick ett Pulitzer-pris för sina artiklar om arkitektur. De kan sitta framför kameran och prata om sina specialiteter, vilket betyder bättre innehåll i TV- och kabelkanalerna. Tidningen har uppenbarligen de största resurserna, så det blir vi som bidrar mest, men vi försöker ta tillbaks också, som i fallet med vädergubben.

Men hur får man murvlar att sätta sig framför en kamera och tittarna att hålla tassarna från fjärrkontrollen? Hur får man skribenter att börja jobba för flera olika media. Den tekniska grunden är redan lagd, vilket skogen av moderna datorer på centralredaktionen vittnar om, liksom en stor ö mitt i redaktionen där många av inslagen Tyner talar om görs.
-Det gäller att få folk att vänja sig vid idén och tidningsfolk är inte de som lätt anpassar sig till förändringar. De tycker om att säga till alla andra att de måste göra det, men när förändringen knackar på deras egen dörr, då är det värre. Vi har därför försökt introducera nya saker successivt under de fem åren sedan du var här sist. Det finns en del däruppe som önskar att vi gått snabbare fram, men faktum är att det inte går. Det är väldigt svårt för mig att ställa mig upp mitt på redaktionen och säga, att hör upp nu allihopa för så här ska vi göra.
-Det vi gör just nu är att satsa på Daywatch för nyheter under utveckling (breaking news). Vår radiostation är mycket intresserad av ett samarbete där vi förser dem med aktuella nyheter. Jag håller på att köpa in en andra omgång av speciella mobiltelefoner som reportrarna ska kunna använda för att ringa in rapporter till radiostationen. Deras bidrag kan sedan digitaliseras och postas som RealAudio-klipp på Howard Witts sajt (dvs tidningens nyhetssajt.) Tanken är att samma person som åker ut för att rapportera för tidningen också ska kunna ägna tio minuter åt att producera innehåll åt radiostationen och webbsajten.
-Majoriteten kan helt klart inte göra detta och vi tänker inte försöka tvinga folk på TV-folket om de inte gillar dem. De jobbar med TV och vet vad de vill ha. Det vi gjorde vid vår Washington-byrå var att anställa en tränare för skribenterna, så att de som har talang för TV kan få professionell träning. Vi vill inte att de ska börja med make-up och permanentat hår, men det finns ett antal grundläggande saker man kan lära ut och som gör att de kan uppträda hyfsat under sändning.

Chicago Tribune betalar inget extra åt dem som medverkar i TV, utan räknar med att de ska göra det i egenintresse.

Betyder det att vi får en ny typ av reporter med en ny uppsättning yrkeskunskaper?
- Det finns inte så många som tanker på detta sätt och som har förmågan, eller fått lära sig det. Journalistutbildningarna tar inte fram dem, vilket är skälet till att vi just gav Northwestern University 20 miljoner dollar (170 milj kr) för att starta en ny gren av sin journalisthögskola, säger Howard Tyner.


Tidningjournalist framför TV-kameran.

Det påminner mig om när jag pratade med Charles Brumback, som gillade att tala om synergin mellan olika media...
-Han hade inte ens en fått en glimt av vad det handlade om eller hur långt det kan gå, avbryter Tyner och förklarar att Brumback gillade synergin av fel skäl. Han såg det bara som ett sätt att spara pengar.
-Charlie ville förmodligen se en reporter sittande här med kamera, antenn och dator, men verkligheten är den, att det alltid kommer att finnas folk som sitter på kontoret och skriver, medan andra är underbart skickliga på att artikulera sig under direktsändning. Sedan finns det dem däremellan. Om vi bra får hålla på ett tag kommer det att dyka upp folk som tycker att det är ”cool” att jobba med sådana saker. Det som jag tycker är mest spännande är att det öppnar en massa nya arbetsmöjligheter som inte fanns tidigare, att detta är ett spännande media att ge sig in i.

Hur ser ni på inkomsterna med tanke på att tidningen står för de största bidragen till synergin? Hur fördelar ni dem för att täcka kostnaderna?
-Inte bara det.... Om vi startar en affärsenhet för att sköta småannonserna på webben och den använder namnet Chicago Tribune för att sälja annonserna; då borde vi få del i de inkomsterna. Men de kommer att säga nej, nej, nej! Jag vet inte hur vi ska lösa detta, men du har rätt. En lösning vi pratat om är att skapa en enda redaktion. Om fem år kanske vi har en enda redaktör för Chicago, som har tevedelen på ett ställe i redaktionen och kabelteve, tidningen och radiodelen på andra ställen av redaktionen.
-I en uppkopplad värd kan man ju göra en massa saker gemensamt. Vi ska inom något år ha ett elektroniskt planeringssystem, så att vilken som helst av våra arton TV-stationer, fyra dagstidningar och andra som vi godkänt kan gå in och titta på den redaktionella nyhetsbudgeten (den dagliga bevakningslistan). Om du är nyhetschef för ChicagoLand TV kan du titta på Chicago Tribunes schema och kanske besluta att inte sända en egen reporter till en presskonferens som inte är TV-mässig, utan använda tidningens material istället.
-Och om du sitter i San Diego och hittar något intressant i Chicago som har anknytning till San Diego skulle du kunna ta en video från WGN TV och använda den. Det är innehåll vi gör och vi gör mer än någon annan i landet om du lägger ihop alla våra TV-stationer och tidningar. Gannett har 50 gånger fler tidningar, men har inte lika mycket innehåll, säger Howard Tyner.

Kommer vi att behöva ett nytt slags superredaktörer för att hantera alla dessa slag av innehåll?
-Ja, det råder det ingen tvekan om, men vi är än så länge begränsade av bandvidden. Det handlar mest om att ge redaktörer från olika media access, så att de kan se vad som är på gång.

Hur ska det gå med tidningens namn om allt stoppas i samma gryta? Varumärket är ju så nära förknippat med tidningens karaktär; med någon man kan lita på? Kan det överföras till TV trots att det är en helt annan känsla man får när man sätter på en TV? Eller är det bara nostalgi?
-Nej, du har rätt, men jag tror att det folk letar efter i en värld av multimedia där det finns så många sätt att få information, är just folk och organisationer man kan lita på. Min son kan sätta ihop en snygg hemsida som du kan läsa de första sidorna av utan att ha en aning om att det ligger en sextonåring bakom den. Jag vill att någon ska tala om för mig att detta är en sextonårings webbsida och detta är en vi kan lita på. Det är där Chicago Tribune kommer in.

-Det övergripande problemet är att lista ut hur man presenterar olika märken för att få maximal effekt av vart och ett. WGN Radio är ett starkt namn, men kommer det att gynna dem om vi börjar göra deras nyheter? Eller ska vi låta bli att säga att de kommer från tidningen?

Det du säger om en stor gryta för tankarna till Time-Warners Pathfinder, som ju inte gick så bra trots de tiotals miljoner de investerade i sajten. Folk ville inte ta genvägen, utan gå direkt till Time, Fortune osv.
-Jag säger inte att allt ska blandas. Konvergensen kommer senare. Det finns en stor skillnad mellan synergi, som betyder att vi samarbetar och konvergens, där vi kombinerar saker till en enhet. Det finns konvergens på en del håll och mer blir det när vi får bredbandsnät, men det dröjer ett tag. Men om någon börjar leverera text förstärkt med video och audio, så är vi redo. Och ju fler på redaktionen vi har som kan ställa upp framgör en kamera, eller göra ett radioinslag, desto bättre förberedda är vi.

Internet är extremt effektivt för viss typ av information, som t ex småannonser. Det är inte otänkbart att eftertextannonser och aktietabeller försvinner ur tidningarna om några år. Vad tänker du göra om det går så? Det måste vara som att rycka undan den finansiella grunden för tidningen?
-Jag tror att det kommer att ske, men jag är inte säker på att det kommer att ske så snabbt som alla sager. Det är helt klart mycket effektivare att söka (via Internet.) Vad händer då med tidningen? Tja, å ena sidan får du lyfta ut materialet och sedan får du göra om den.
Skulle du förlora inkomsterna helt, måste du förstås skära ner driftskostnaderna. Samtidigt kommer vi förstås spara en massa pengar på papperssidan...
-Jag skulle gissa att tidningen skulle bli mer som de europeiska tidningarna och inte ha en massa bilagor, mer som en daglig version av nyhetsmagasinen. Det blir mer tolkningar och featurematerial och unikt innehåll som ingen annan har.
-En annan möjlighet vore att tidningen utvecklas mot specialiserad utgivning så att olika hushåll kan beställa olika kombinationher. Det kanske blir en grundläggande A-del för alla och sedan sportbilagor och dyligt som premium. Med allt det material vi sitter på skulle vi kunna strama upp det och sälja det på en mängd olika sätt.

Så om det går riktigt illa med småannonserna skulle ni kunna trimma ner den tidning ni levererar varje dag och använda mer innehåll för riktade specialbilagor.
-Ja, bade på webben och som tryckta tidningar. Vi har en väldigt framgångsrik sajt kallad MetroMix, som Bill Gates inte lyckats konkurrera med (han syftar på Sidewalk/Chicago, min anm HS) eftersom vi har så mycket material. Föreställ dig nu att vi satsade fullt här och verkligen satte in en massa resurser. Det skulle kunna bli en stor, tjock underhållningsbilaga på fredagarna. Vi skulle kanske t o m kunna börja sälja fredagsbilagan som ett elegant magasin. Det finns så mycket man kan göra.

Men det verkar som det traditionella tidningspaketet är hotat.
-Det kan hotas; det har du förbaskat rätt i!

Ken Auletta skrev en lång essä i American Journalism Review, där det fanns en underton av klagan över att Chicago Tribune inte är New York Times, en tidning för en elit...
-Ken Auletta begriper inte vad vi sysslar med. Han fattar inte. Han beskrev allt vi gjorde och kritiserade allt och gjorde en massa dumma misstag.

Men ni skulle aldrig kunna bli en New York Times även om ni försökte....
-Det är tveksamt. Vi skulle tvingas lägga om hela vår marknadsstrategi och jag är inte säker på att det finns plats för en till sådan tidning. Vi vill vara en regional tidning och tjäna läsarna i vårt område. Vi har ingen ambition att bli en nationell tidning och det vore orealistiskt.

Men ni har ju i likhet med Philadelphia Inquirer ett läge där era värdefullaste läsare finns utspridda i förorterna och där konkurrerar ni med lokala veckotidningar. Det är namnet Chicago Tribune som knyter ihop allting, men det är i förorterna ni har er intressantaste målgrupp.
-För två år sedan tillsatte vi ”general managers” för de västra förorterna och ett för nordvästupplagan. Det är de två största regionerna. Vi har skapat ett djävulskt komplext matrisartat ledningssystem för dem, där byråcheferna rapporterar både till Chicago-redaktören (the metro editor) och till sin ”general manager,” som ansvarar för marknadsföring, annonsinkomster, redaktionellt material, relationer med lokalsamhället och så vidare. Tanken är att detta ska vara en person som lever i lokalsamhället och syns där på kvällarna. Vi sponsrar basebollag och vi dyker upp på lokala fester. Och vi har lyckats höja upplagan och vår penetration på bägge håll helt enkelt genom att vara där.

Finns det inte en risk att dagstidningen spricker upp och att allt vi har kvar blir en nyhetsveckotidning?
-Jag tror inte att det kommer att få gå så långt. Jag tror också att det vore oklokt att göra det, för tidningens namn är fortfarande oerhört värdefullt. Vi vill inte förlora namnet Chicago Tribune, som tillsammans med Sears är ett av de två bästa märkesnamnen inom 500 miles (800 kilometer). Vi vill inte förlora det, utan övertyga folk i förorterna att finns i deras närhet, att vi är en del av deras samhällen, att vi kommer att finnas där på den lokala handelskammarens luncher, på lokala fester och att vi bevakar deras lokala nyheter.

Har internet förändrat ert sätt att bevaka nyheter?
-Det har definititvt förändrat situtationen annonsmässigt, men vi har investerat en massa pengar i att öka den lokala förortsbevakningen via våra Digital Cities-sajter. Det ledde först till att användningen ökade, men sedan stoppade tillväxten. Det visade sig att folk inte ville ha sina nyheter på det sättet. (se sidoartikeln för mer om detta!)

Fast det kommer kanske att ändra sig när folk har fasta förbindelser till internet?
-Det är fortfarande förvånande få som har det.

Men vanorna håller på att ändras och den dagen kommer.
-Det förnekar jag inte, men jag tror inte på domedagspredikanterna som sager att alla kommer att läsa på internet om fem år. Tio år…..kanske.

Finns det några tecken på nya användningsmönster? Vi vet ju att folk som köpt PC tittar på TV mindre. Blir det samma sak för tidningarna? Får vi då tunnare tidningar?
-Till en del kanske, men undersökningar pekar på att folk flest går ut på webben för att göra specifika saker. De går inte dit för att läsa en sexton spalter lång specialrapport. Det är helt enkelt obekvämt. Internet är underbart om det bara gäller två stycken. Pang, pang, pang!

Har nyhetsförmedlingen via internet förändrat ditt sätt att se på nyheter? Går vi mot mer feature?
-Det finns en stor risk med att gå för långt åt det hållet. Det är avgörande att hålla fast vid den journalistiska standarden och inte låta sig drivas åt det som i grund och botten är televisionens sätt att arbeta, dvs där man kan säga vad man vill för man kan ju alltid rätta sig fem minuter senare. Det vore en dålig sak för en tidning att göra det, så ur det perspektivet blir mitt svar nej, åtminstone för tillfället. När vi får bredband kan saken hamna i ett annat läge.
-Det vi försöker att göra är att samla in innehållet en gång, bearbeta det och sedan leverera det på olika sätt. Det är inte kostnadseffektivt att bygga upp verksamheten för enbart ett media, att lägga alla ägg i samma påse.
-Det är möjligt att något media kommer att ta över, men jag tror att vi kommer att ha en ganska lång mellanperiod där en del vill lyssna på radio, medan andra är glada om de får använda internet. Om du kan träffa alla dessa ställen på ett kostnadseffektivt sätt kanske du kan få en rejäl inkomst från ett ställe, mindre inkomster från många ställen och klara dig ganska bra. Vad du inte kan göra är att ha stora grupper som bevakar samma historier för olika media …. Men om du kan få dem samman och uppnå en viss effektivitet kanske du kan fortsätta ett tag till.

Ser du detta som ett sätt att skydda tidningen, genom att bädda in den i en store pool?
-Det är definitivt ett sätt att se på saken. En annan är att säga att tidningarna är störst, har mest resurser och mest trovärdighet, varför det är logiskt att bygga på tidningen. Om det också betyder att tidningen skyddas på sikt, desto bättre!

För det är samtidigt tidningarna som hotas mest av internet?
-Ja, men vi vill också skydda dem för det är de som har de högsta vinstmarginalerna. Det är tidningarna som har mest erfarenheter och mest resurser för att samla och bearbeta nyheter från ett stort område. Lokalteve vet inte hur man gör det och kabelfolket har bara börjat lära sig lite grand.
-Det finns ingen annan. Vi har ett enormt nätverk för att samla in nyheter. Vi har 675 männskor på vår redaktion och förmodligen 1000-1500 frilansare. Jag brukar säga att även om du tar alla andra nyhetsorganisationer i Chicago så har de mindre resurser än denna tidning har.

Hur ser det ut om fem år? Kommer du att kunna skära ner på antalet journalister, eller kommer expansionen in på andra områden leda till att du behöver fler?
-Det kan gå åt bägge hållen.
Och det beror på vad som händer med eftertextannonserna?
-Det beror på det och på en annan sak som diskuteras mycket här och på andra tidningar. Debatten gäller utrikesnyheterna och de nationella nyheterna. Om man frågar läsare, vilket vi gjort, så säger de att de vänder sig till Chicago Tribune utrikes- och nationella nyheter. Men de gillar samtidigt och häpnadsväckande nog (eftersom dessa ofta bara presenteras snuttvis, min anm HS) samma slags nyheter på TV.
-Samtidigt finns det en massa folk som säger att utrikes- och nationella nyheter blivit generiska. De säger att man kan få dem var som helst och att tidningarna inte borde satsa på dem, utan istället satsa all sin tid på att bevaka lokala nyheter.
-Trycket är hårt och det är möjligt att jag om fem år kläms så hårt, att vi får stänga alla utrikeskontor och lägga alla pengarna på att bevaka Dupage County (den förort där General McCormick bodde.) Det vore mycket farligt och riktigt dumt, men jag vet inte hur det ska gå, för du vet, saker förändras. Jag fruktar att det ska hända, men jag är inte övertygad om att de kommer att ske.


Pressen från Wall Street stör mig inte, säger Tyner.

Kommer trycket från direktörerna och Wall Street att öka?
-Wall Street vill ha förändringar oavsett hur du gör det, säger Howard Tyner, men vänder sig samtidigt mot talet om direktörsvälde.
-Jim Squires, som var redaktör två redaktörer före mig, skrev en konspirativ och giftig bok om hur direktörerna tar över tidningarna, som om allt hade varit underbart på den tid vi hade general McCormick, William Randolph Hearst och Joseph Pulitzer. Men det är inte sanningen, för faktum är att vår redaktionella styrka och antalet utrikeskorrespondenter ökat dramatiskt sedan den här tidningen blev ett aktiebolag. Vi har haft mer resurser att göra mer saker än vi någonsin hade när vi var ett enskilt bolag. Det är strunt att säga att vi står under tryck. Naturligtvis gör vi det, men det kan också få dig att förändras, om du bara kan komma ur ditt gamla tänkessätt. Du kan göra en massa saker om du inte alltid måste flyga första klass och kräva det bästa av allt. Saken är den att många i tidningsvärlden är väldigt arroganta, särskilt på den redaktionella sidan. Allt måste vara förstklassigt.
-Visst finns pressen från Wall Street, men det stör mig inte. I don’t care!

Hans Sandberg

Mark Weiser: Han ville få datorerna ur vägen (1999)

(Denna krönika publicerades i  Dagens IT våren 1999)

Mark Weiser var bara 46 år när han 27 april förlorade sin kamp mot den cancer som upptäckts bara sex veckor tidigare. Läkarna hade först gett honom ett och ett halvt år, sedan tre månader, sedan dagar att leva. Han försökte utnyttja sin sista tid till att skriva en bok om Ubiquitous Computing; det begrepp han presenterade för tio år sedan och som idag håller på att bli verklighet. Men tiden räckte inte ens till en första skiss på boken.

Mark Weisers död skakade om många både i och utanför Silicon Valley. Inte bara därför att han var teknisk chef för Xeroxs berömda lab, PARC (Palo Alto Research Center,) utan på grund av hans karaktär. Mark Weiser var kiseldalens ”själ och samvete” och ”han använde sitt lärosäte för att påminna alla som ville lyssna att i kampen mellan människa och maskin måste vi låta människan vinna,” skrev MSNBC:s Bob Sullivan 5 maj. Ett tecken på hur mycket han betydde, är det minne som Stanforduniversitetet rest åt honom på Internet; en webbsajt där vi kan läsa både hans egna artiklar och kommentarer från kollegor och vänner.
(URL:http://www-sul.stanford.edu/weiser)

Jag intervjuade honom under ett besök på PARC i början av 1992 och minns med värme hans generositet och breda intellekt. Han och hans team höll då på att bygga prototyper till en ny typ av datormiljö, där datorerna fanns överallt, men utan att tillåtas styra vårt beteende. Det var en försmak av den ”tredje våg,” som han såg komma efter PC-eran, precis som den ersatt stordatoreran.
-Den gamla typen av datorer; de som sitter på ditt skrivbord förutsätter att du träder in i deras värld, sa Mark Weiser, som var inspirerad av den tyske filosofen Martin Heidegger.

I en essä för Scientific American (9/91) om 2000-talets datorer skrev han om hur skrivtekniken försvann i bakgrunden, så att folk slutade tänka på skrivandet som teknik. På samma sätt ville han ha datorer som var, utan att synas. Därför gillade han inte tanken på att bygga än mer personliga, t om ”intima” datorer.
-Jag mår illa när jag hör det! Att bli intima med våra datorer är inte den rätta vägen. Vi vill få datorerna ur vägen! De ska vara en del av vårt liv, som papper, pennor och stolar, men vi vill inte bli intima med dem. (Datateknik 5/92).

I mitten på 90-talet myntade han begreppet ”Calm Computing,” som ett nödvändigt komplement till ubiquitous computing. “Med datorer överallt kommer vi att vilja använda dem samtidigt som vi gör andra saker och ha mer tid för att vara rent mänskliga. Vi måste då tänka om radikalt när det gäller målen, sammanhanget och tekniken för datorn och all annan teknik som tränger sig på våra liv. Lugn (calmness) är en grundläggande utmaning för all teknisk design under nästa 50 år.” (Mark Weiser och PARC-chefen John Seely Brown i “The coming age of calm technology,” Xerox PARC, October 5, 1996.)

Hans Sandberg

Tsukiji - Fisk för Tokyos miljoner

Jag hade inte haft mitt morgonkaffe än, men det behövdes inte, för adrenalinet började spruta för fulla muggar i samma stund jag kommit över den lilla bron från Tsukijis grönsaksmarknad till dess enorma fiskmarknad vid Sumidafloden i Tokyo.

Fordon av alla slag dundrade ut från alla håll och försvann lika snabbt ur mitt synfält, medan jag nervöst navigerade mig in mot den stora solfjäderformade byggnad som huserar världens största fiskmarknad. I min väg var män med släpkärror, på cyklar, i lastbilar, gaffeltruckar; män överlastade med kartonger och mest av allt, män körande smala lastfordon där motorn är inhyst i något som påminner om en uppochnedvänd soptunna med en stor ratt ovanpå.

De är en del av en arme på 60.000 människor och 35.000 fordon, som varje morgon kämpar för att föda Tokyos 12 miljoner invånare, som har en glupande aptit för fisk. Japans 126 miljoner människor utgör bara ett par procent av världens befolkning, men står för en åttondel av världshandeln med fisk. Japanska fisketrålare brukade fiska världen över, men när alltfler länder på 70-talet utsträckte sina territorialvatten till 200 sjömil tvingades japanerna importera mer och mer. Från att ha varit en nettoexportör blev Japan en nettoimportör som idag köper tio gånger mer än de säljer.



Tsukiji är Tokyos centrala livsmedelsmarknad, där det inte bara säljs fisk, utan också kött, grönsaker och fjäderfä. Det är emellertid fisken som dominerar marknaden, vars historia går tillbaks till edoperioden då Tokyo blev huvudstad. Dagens Tsukiji skapades av Tokyo-regeringen efter jordbävningen 1923, som bl a lade ett tjugotal mindre marknader i ruiner.
Varje dag passerar här 2.890 ton fisk och havsfrukter, till ett värde av 192 milj kr. Det börjar med dagliga auktioner vid femsnåret på morgonen där stora grossister som säljer ut den fisk som kommit in under natten till “jobbarna.”

Tohto Suisan Company, Ltd., är med sina 351 anställda och 10 mdr kr i årlig omsättning den äldsta av Tsukijis sju licenserade grossister. Företaget tar sin fisk från 13.000 leverantörer världen över (besök gärna deras webbsajt. Grossisternas intäkter regleras, enligt Tohto Suisans kvinnliga importchef, Noriko Ebuchi, av en lagstadgad kommission på 5,5 proc av försäljningen.

När auktionen är över fraktar “jobbarna” den fisk de köpt över till tusentals små handelsstånd, där karga män i stövlar säljer till återförsäljare, restauranger och livsmedelsbutiker, alltmedan snabbt och säkert rensar fisk med skarpa knivar. I små bås bakom dem sitter kvinnor, vilka förefaller att sköta bokföringen och ta emot beställningar via telefon.

Här säljs 450 olika sorters färsk fisk, sånär som på tonfisken, vilken importeras frusen bl a från länderna kring mexikanska golfen. Den är en av de mest värdefulla fiskarna, som kan kosta upp till 800 kr per kilo.



Vid tiotiden har tempot i Tsukiji avtagit rejält och “jobbarna” rensar sina stånd. Inom ett par timmar ska marknaden vara redo för de tankbilar som varje dag spolar den ren. För egen del retirerade jag till en av de angränsande kvarterens många sushibarer för att skölja ner rå fisk med en japansk öl.

Hans Sandberg

Han ger inte mycket för sin DNA-dator

(Publicerad i Dagens IT 1999)

Så fungerar en DNA-dator, säger Warren Smith.
 
Warren Smith fick i höstas tillsammans med sin dåvarande kollega Allan Schweitzer det första patentet på en DNA-dator. Detta till trots är han allt annat än entusiastisk inför tanken på datorer som löser problem med DNA-strängar istället för ettor och nollor. De datorer som redan finns är både smartare och mer praktiska, säger han.

Det var matematikern och datavetaren Leonard M. Adleman (också känd som A:et bakom RSA-modellen för kryptering) som först designade och faktiskt byggde något man skulle kunna kalla en specialiserad DNA-dator. Han kom på ett sätt att manipulera DNA-strängar som istället för det binära systemets ström eller inte ström (1:or och 0:or) lagrar information som kombinationer av fyra ämnen representerade av de fyra bokstäverna A, T, G och C.

Drömmen om en DNA-dator föddes ur insikten att levande organismer kan ses som ett slags datorer, vilka bearbetar enorma mängder information. Så långt håller Warren Smith, som är forskare vid NEC Research Institute i Princeton, med. Det var därför han och Schweitzer utvecklade en modell för en sk Turing-maskin, dvs en slags programmerbar dator som till skillnad från Adlemans är en generell, om än hypotetisk, biodator. Potentialen hos en sådan “maskin” ligger i att den skulle kunna bli en enorm parallelldator med miljontals mikroskopiskt små processorer, med förmåga att lagra otroliga mängder information på ett litet utrymme. Kruxet är bara, enligt Warren Smith, att det inte fungerar i praktiken. (Det har inte varit möjligt att intervjua Allan Schweitzer, men han har skrivit flera kritiska artiklar gemensamt med Warren Smith.)

Adlemans DNA-dator löste ett problem kallat Hamiltons Path, som påminner om “den resande handelsmannens problem.” Bägge går ut på att söka en optimal rutt mellan ett antal platser som bara får besökas en gång. Adleman lyckades “vaska” fram en lösning i behållare som innehöll DNA, men det var en lösning för ett trivialt problem med sex städer.
-Metoden kan inte skalas upp. Vad händer om du har 200 städer istället, säger Warren Smith. Den klarar enligt honom inte ens 100, medan superdatorer med hjälp av smarta algoritmer klarat 13 000 städer.

Inte nog med det. Det går enligt Smith långsamt att lösa matematiska problem i provrör, vilket skulle kunna vara försvarbart om problemen var tillräckligt stora, men i de flesta fall lönar det sig enligt honom att använda superdatorer. Dessutom kommer vi inte ens att kunna lita på svaren, eftersom DNA-molekylerna lätt skadas under processen p.g.a. hydrolys (de sönderdelas under inverkan av det vatten de sitter i.) En beräkning med en DNA-dator kan ta månader och under tiden löses “datorn” upp i vatten. Ytterligare en osäkerhet är att DNA-datorn inte alltid ger rätt svar, utan kanske bara i nio fall av tio. Och om vi bara kan räkna med 90 procents rätt sjunker kvaliteten på svaren snabbt (efter sex omtagningar är vi t ex nere på 47,8 procent.)

Långt ifrån alla forskare delar denna djupt pessimistiska syn och det forskas idag om DNA-datorer vid en rad universitet. Adleman och andra proponenter tycker att kritikerna fokuserar sig för mycket på svårigheterna. Hur många var det som verkligen vågade hoppas på datorerna, när man tvingades bygga dem med garanterat opålitliga vacuumtuber? Warren Smith säger, att han inte utesluter att man en dag kommer att lösa biodatorns “hårdvaruproblem,” men det är långt dit.
-Jag förstår inte varför de håller på, även om det inte är lika illa som när det gäller kall fusion, säger Warren Smith, som om det inte var för mitt besök sällan funderar över den biodator han patenterat.

Hans Sandberg