Mark Weiser: Han ville få datorerna ur vägen (1999)

(Denna krönika publicerades i  Dagens IT våren 1999)

Mark Weiser var bara 46 år när han 27 april förlorade sin kamp mot den cancer som upptäckts bara sex veckor tidigare. Läkarna hade först gett honom ett och ett halvt år, sedan tre månader, sedan dagar att leva. Han försökte utnyttja sin sista tid till att skriva en bok om Ubiquitous Computing; det begrepp han presenterade för tio år sedan och som idag håller på att bli verklighet. Men tiden räckte inte ens till en första skiss på boken.

Mark Weisers död skakade om många både i och utanför Silicon Valley. Inte bara därför att han var teknisk chef för Xeroxs berömda lab, PARC (Palo Alto Research Center,) utan på grund av hans karaktär. Mark Weiser var kiseldalens ”själ och samvete” och ”han använde sitt lärosäte för att påminna alla som ville lyssna att i kampen mellan människa och maskin måste vi låta människan vinna,” skrev MSNBC:s Bob Sullivan 5 maj. Ett tecken på hur mycket han betydde, är det minne som Stanforduniversitetet rest åt honom på Internet; en webbsajt där vi kan läsa både hans egna artiklar och kommentarer från kollegor och vänner.
(URL:http://www-sul.stanford.edu/weiser)

Jag intervjuade honom under ett besök på PARC i början av 1992 och minns med värme hans generositet och breda intellekt. Han och hans team höll då på att bygga prototyper till en ny typ av datormiljö, där datorerna fanns överallt, men utan att tillåtas styra vårt beteende. Det var en försmak av den ”tredje våg,” som han såg komma efter PC-eran, precis som den ersatt stordatoreran.
-Den gamla typen av datorer; de som sitter på ditt skrivbord förutsätter att du träder in i deras värld, sa Mark Weiser, som var inspirerad av den tyske filosofen Martin Heidegger.

I en essä för Scientific American (9/91) om 2000-talets datorer skrev han om hur skrivtekniken försvann i bakgrunden, så att folk slutade tänka på skrivandet som teknik. På samma sätt ville han ha datorer som var, utan att synas. Därför gillade han inte tanken på att bygga än mer personliga, t om ”intima” datorer.
-Jag mår illa när jag hör det! Att bli intima med våra datorer är inte den rätta vägen. Vi vill få datorerna ur vägen! De ska vara en del av vårt liv, som papper, pennor och stolar, men vi vill inte bli intima med dem. (Datateknik 5/92).

I mitten på 90-talet myntade han begreppet ”Calm Computing,” som ett nödvändigt komplement till ubiquitous computing. “Med datorer överallt kommer vi att vilja använda dem samtidigt som vi gör andra saker och ha mer tid för att vara rent mänskliga. Vi måste då tänka om radikalt när det gäller målen, sammanhanget och tekniken för datorn och all annan teknik som tränger sig på våra liv. Lugn (calmness) är en grundläggande utmaning för all teknisk design under nästa 50 år.” (Mark Weiser och PARC-chefen John Seely Brown i “The coming age of calm technology,” Xerox PARC, October 5, 1996.)

Hans Sandberg

Tsukiji - Fisk för Tokyos miljoner

Jag hade inte haft mitt morgonkaffe än, men det behövdes inte, för adrenalinet började spruta för fulla muggar i samma stund jag kommit över den lilla bron från Tsukijis grönsaksmarknad till dess enorma fiskmarknad vid Sumidafloden i Tokyo.

Fordon av alla slag dundrade ut från alla håll och försvann lika snabbt ur mitt synfält, medan jag nervöst navigerade mig in mot den stora solfjäderformade byggnad som huserar världens största fiskmarknad. I min väg var män med släpkärror, på cyklar, i lastbilar, gaffeltruckar; män överlastade med kartonger och mest av allt, män körande smala lastfordon där motorn är inhyst i något som påminner om en uppochnedvänd soptunna med en stor ratt ovanpå.

De är en del av en arme på 60.000 människor och 35.000 fordon, som varje morgon kämpar för att föda Tokyos 12 miljoner invånare, som har en glupande aptit för fisk. Japans 126 miljoner människor utgör bara ett par procent av världens befolkning, men står för en åttondel av världshandeln med fisk. Japanska fisketrålare brukade fiska världen över, men när alltfler länder på 70-talet utsträckte sina territorialvatten till 200 sjömil tvingades japanerna importera mer och mer. Från att ha varit en nettoexportör blev Japan en nettoimportör som idag köper tio gånger mer än de säljer.



Tsukiji är Tokyos centrala livsmedelsmarknad, där det inte bara säljs fisk, utan också kött, grönsaker och fjäderfä. Det är emellertid fisken som dominerar marknaden, vars historia går tillbaks till edoperioden då Tokyo blev huvudstad. Dagens Tsukiji skapades av Tokyo-regeringen efter jordbävningen 1923, som bl a lade ett tjugotal mindre marknader i ruiner.
Varje dag passerar här 2.890 ton fisk och havsfrukter, till ett värde av 192 milj kr. Det börjar med dagliga auktioner vid femsnåret på morgonen där stora grossister som säljer ut den fisk som kommit in under natten till “jobbarna.”

Tohto Suisan Company, Ltd., är med sina 351 anställda och 10 mdr kr i årlig omsättning den äldsta av Tsukijis sju licenserade grossister. Företaget tar sin fisk från 13.000 leverantörer världen över (besök gärna deras webbsajt. Grossisternas intäkter regleras, enligt Tohto Suisans kvinnliga importchef, Noriko Ebuchi, av en lagstadgad kommission på 5,5 proc av försäljningen.

När auktionen är över fraktar “jobbarna” den fisk de köpt över till tusentals små handelsstånd, där karga män i stövlar säljer till återförsäljare, restauranger och livsmedelsbutiker, alltmedan snabbt och säkert rensar fisk med skarpa knivar. I små bås bakom dem sitter kvinnor, vilka förefaller att sköta bokföringen och ta emot beställningar via telefon.

Här säljs 450 olika sorters färsk fisk, sånär som på tonfisken, vilken importeras frusen bl a från länderna kring mexikanska golfen. Den är en av de mest värdefulla fiskarna, som kan kosta upp till 800 kr per kilo.



Vid tiotiden har tempot i Tsukiji avtagit rejält och “jobbarna” rensar sina stånd. Inom ett par timmar ska marknaden vara redo för de tankbilar som varje dag spolar den ren. För egen del retirerade jag till en av de angränsande kvarterens många sushibarer för att skölja ner rå fisk med en japansk öl.

Hans Sandberg

Han ger inte mycket för sin DNA-dator

(Publicerad i Dagens IT 1999)

Så fungerar en DNA-dator, säger Warren Smith.
 
Warren Smith fick i höstas tillsammans med sin dåvarande kollega Allan Schweitzer det första patentet på en DNA-dator. Detta till trots är han allt annat än entusiastisk inför tanken på datorer som löser problem med DNA-strängar istället för ettor och nollor. De datorer som redan finns är både smartare och mer praktiska, säger han.

Det var matematikern och datavetaren Leonard M. Adleman (också känd som A:et bakom RSA-modellen för kryptering) som först designade och faktiskt byggde något man skulle kunna kalla en specialiserad DNA-dator. Han kom på ett sätt att manipulera DNA-strängar som istället för det binära systemets ström eller inte ström (1:or och 0:or) lagrar information som kombinationer av fyra ämnen representerade av de fyra bokstäverna A, T, G och C.

Drömmen om en DNA-dator föddes ur insikten att levande organismer kan ses som ett slags datorer, vilka bearbetar enorma mängder information. Så långt håller Warren Smith, som är forskare vid NEC Research Institute i Princeton, med. Det var därför han och Schweitzer utvecklade en modell för en sk Turing-maskin, dvs en slags programmerbar dator som till skillnad från Adlemans är en generell, om än hypotetisk, biodator. Potentialen hos en sådan “maskin” ligger i att den skulle kunna bli en enorm parallelldator med miljontals mikroskopiskt små processorer, med förmåga att lagra otroliga mängder information på ett litet utrymme. Kruxet är bara, enligt Warren Smith, att det inte fungerar i praktiken. (Det har inte varit möjligt att intervjua Allan Schweitzer, men han har skrivit flera kritiska artiklar gemensamt med Warren Smith.)

Adlemans DNA-dator löste ett problem kallat Hamiltons Path, som påminner om “den resande handelsmannens problem.” Bägge går ut på att söka en optimal rutt mellan ett antal platser som bara får besökas en gång. Adleman lyckades “vaska” fram en lösning i behållare som innehöll DNA, men det var en lösning för ett trivialt problem med sex städer.
-Metoden kan inte skalas upp. Vad händer om du har 200 städer istället, säger Warren Smith. Den klarar enligt honom inte ens 100, medan superdatorer med hjälp av smarta algoritmer klarat 13 000 städer.

Inte nog med det. Det går enligt Smith långsamt att lösa matematiska problem i provrör, vilket skulle kunna vara försvarbart om problemen var tillräckligt stora, men i de flesta fall lönar det sig enligt honom att använda superdatorer. Dessutom kommer vi inte ens att kunna lita på svaren, eftersom DNA-molekylerna lätt skadas under processen p.g.a. hydrolys (de sönderdelas under inverkan av det vatten de sitter i.) En beräkning med en DNA-dator kan ta månader och under tiden löses “datorn” upp i vatten. Ytterligare en osäkerhet är att DNA-datorn inte alltid ger rätt svar, utan kanske bara i nio fall av tio. Och om vi bara kan räkna med 90 procents rätt sjunker kvaliteten på svaren snabbt (efter sex omtagningar är vi t ex nere på 47,8 procent.)

Långt ifrån alla forskare delar denna djupt pessimistiska syn och det forskas idag om DNA-datorer vid en rad universitet. Adleman och andra proponenter tycker att kritikerna fokuserar sig för mycket på svårigheterna. Hur många var det som verkligen vågade hoppas på datorerna, när man tvingades bygga dem med garanterat opålitliga vacuumtuber? Warren Smith säger, att han inte utesluter att man en dag kommer att lösa biodatorns “hårdvaruproblem,” men det är långt dit.
-Jag förstår inte varför de håller på, även om det inte är lika illa som när det gäller kall fusion, säger Warren Smith, som om det inte var för mitt besök sällan funderar över den biodator han patenterat.

Hans Sandberg

Eftertanke i Microsofts Mecca

(Opublicerad artikel skriven för Dagens IT).

Steve Ballmer ritar och berättar.

PC:ns “goda cykel” kan vändas i en ond

Microsoft har välsignats av en “godartad cykel” med högre omsättning, vinster och aktiekurser, men den kan lika lätt vändas i en “elakartad cykel.” Det sa finanschefen Gregory Maffei under en tvådagars briefing för europeiska journalister, inklusive Dagens IT:s Hans Sandberg.

Det var med en god portion skepsis jag mottog en inbjudan besöka Microsofts Mecka utanför Seattle. De vill väl reparera sitt rykte som skamfilats så av antitrusträttegången, tänkte jag, men lockades också av utsikten att få träffa VD Steve Ballmer, finanschefen Gregory Maffei, teknikchefen Nathan Myhrvold, plus flera andra höga chefer. Om bara Dagens IT ställde upp på att betala resan eftersom gillar inte bjudresor åt pressen. Men tidningen betalade, så på morgonen den 9:e november satt jag på bussen ut mot Redmond. Det var mörkt och regnigt och rusningstrafiken kröp sakta på bron över Puget Sound. Jag undrade i mitt stilla sinne hur Bill Gates kunde få för sig att bygga sitt palats (50 miljoner dollar) just här. Trä- och stenbyggnaden smälter in i landskapet så att man knappt kan urskija den från bron. Vad är det som driver den mannen? Vara men inte synas?


Microsofts teknikchef Nathan Myhrvold.

Pressdelegationen bestod av ett fyrtiotal journalister från väst, central och östeuropa, samt ett par nordbor. Programmet var packat från sju på morgonen till sex på kvällen, varefter vi togs till en innekrog för att kunna prata än mer med våra värdar.

Mike Murray som är personalchef för Microsoft och en ofta citerad talesman berättade under sin inledning om kampen för att rekrytera, vidareutveckla och behålla bra personal. Det som en gång var ett “start-up” företag är idag ett internationellt imperium med 28 000 anställda, varav hälften jobbar vid ett nätverk av moderna anonyma kontorsbyggnader i Redmond.


Microsofts personalchef Mike Murray.

Både Murray och senare Steve Ballmer sa att det är personalen som är nyckeln till Microsofts framgångar. Ballmer jämförde med Intel, som kan bygga nya fabriker för att höja sin produktion och produktivitet, en modell som inte fungerar för ett programvaruföretag. Microsofts satsar istället på att hitta rätt typ av personal och att knyta den tätt till företaget. Man investerar också stora summor (3 mdr dollar, ca 16 procent av intäkterna) i produktorienterad forskning och utveckling.
-Nästan alla Microsofts produkter använder teknik från Microsoft Research, sa forskningschefen Richard Rashid, som innan han 1991 kom till Microsoft var professor vid Carnegie-Mellon-universitetet.


Forskningschefen Richard Rashid.

Vad gäller motivationen drivs Microsoft-folket precis som kollegorna nere i Silicon Valley av drömmen om att bli rik, men eftersom runt 3 000 av deras anställda redan är dollarmiljonärer och trots det kommer till jobbet varje dag måste det finnas andra incitament. Detta är ett ställe där unga (snittet ligger på 33 år) och ambitiösa människor ser en chans att vara med om något stort, av att vara vid frontlinjen. Microsofts dominans är också en lockelse, vilket förklarar varför uppfinnarna bakom FrontPage sålde sitt företag Vermeer. På egen hand lyckades de sälja 285 program. Idag är FrontPage en del av Microsoft Office som har över 90 procent av marknaden för “Office-sviter.”

Men äran i alla ära: Seattle är en avkrok och utan dess program för aktieoptioner skulle Microsoft knappast blivit en magnet som drar till sig 15 000 resuméer (meritlistor från jobbsökare) i månaden.
-Om du haft en chefspost inom Microsoft under sex år behöver du inte jobba en dag till i ditt liv, sa Murray.

Det låter som en dröm, men lät mer som en mardröm, när Greg Maffei lade ut texten om företagets finansiella framgångar och utmaningar.

De förra beror enligt honom på “PC:ns framgångsloop,” där framsteg på hårdvarusidan lett till lägre priser som ökat omsättningen och drivit på mjukvaruutvecklingen, vilket ökat efterfrågan på mer avancerad hårdvara osv. Tillsammans har Intel och Microsoft drivit industrin framåt och så kommer det att fortsätta ett tag till, men inte alls i samma tempo och inte tillräckligt snabbt för att leva upp till Wall Streets förhoppningar.

Försäljningen steg med 28 procent (till 14,5 mdr dollar) för bokslutsåret 1998, som avslutades i somras, medan vinsten ökade med 30 procent (till 4,5 mdr dollar.) Börsvärdet ligger strax under 300 miljarder vilket gör Microsoft till världens högst värderade företag.
-Vi byggde företaget runt stigande aktiekurser vad gäller hur vi kompenserar personalen, sa Greg Maffei.


Finanschefen Greg Maffei berättar om Microsofts kassakor.

Men för att Microsofts inre motor ska fortsätta fungera lika bra måste aktiekursen fortsätta klättra lika snabbt som förut och det kan den knappast, enligt Maffei.
-Utvecklingen har varit synnerligen lönande för våra aktieägare, men enormt oroande för företagsledningen.

Dagens kassakor är operativsystemen och applikationer som Microsoft Office, men detta är relativt mättade marknader. Under åren närmast framöver kommer Microsoft satsa hårt på företagsmarknaden med operativsystemet NT och företagsprogram som BackOffice och SQL Server 7.0. Här ser de en chans att bryta sig in och erövra marknadsandelar. De talar alltmer om att sälja produkter för att bygga integrerade “digitala nervsystem” (DNS) ute i företagen och Windows ska förstås bli en nyckelbit. Marknadschefen Richard Tong beskrev hur Outlook alltmer blir centrum för Microsoft Office, som med Office 2000 ska bli en “knowledge-management client” till BackOffice och en “portal” till det digitala nervsystemet.
-Affärsmarknaden och Internet är de viktigaste vad gäller bidragen till inkomsterna under de närmaste fem åren. Andra marknader som handdatorer, bildatorer och “palm-sized PC:s” kommer inte ha samma materiella effekt, men är mycket viktiga på lång sikt för att möta kundernas behov, sa Steve Ballmer.

Om allt går bra finns hopp för framtiden, men, varnade Greg Maffei:
-Det finns en mängd saker som gör det allt svårare att fortsätta den goda cirkeln (Virtuous Circle.) Inkomsterna kommer inte att växa lika snabbt under de närmaste fem åren. Våra stora affärsområden, som applikationsprogram och PC operativsystem, växer långsammare. Det är ett faktum och så har det varit i flera år.
-Samtidigt ökar personalkostnaderna och om aktiekursen inte fortsätter stiga kommer vår personal kräva mer betalt. Idag accepterar de lägre löner p.g.a. aktieoptionerna, men det fungerar bara så länge kurserna går upp. Om inte kommer de att säga: Betala mig kontant, annars drar jag! Det är skrämmande, för vi har ingen kontroll över kapitalmarknaderna, som hela tiden värderat Microsoft högre än våra affärsutsikter. Om inkomsterna ökar med 30 procent stiger aktierna med 50 procent. Det håller inte i längden. Högre vinstmarginaler har hjälpt oss ett tag, men så kommer inte ske i framtiden. Jag tror inte att marginalerna ökar lika fort i framtiden; de kan tvärtom sjunka, särskilt om vi drabbas av höjda kostnader och om anställda vill ha mer i lön.

Microsoft hade 30 september 446 miljoner optioner utestående (dvs som inte använts) vilka representerar krav på andelar av framtida vinster. Detta speglas bara till en liten del i dagens bokföringsteknik, vilket leder till en överskattning av företagets lönsamhet (något man delar med många andra högteknikföretag.)
-Programmet med aktieoptioner är ett enormt överhäng och en stor utmaning för oss, sa Greg Maffei.
-De anställda drivs av en hel rad olika faktorer, men det faktum att de knutits ekonomiskt till aktieägarna har varit enormt fördelaktigt. Det har emellertid varit enormt dyrt och även om vi lyckas driva upp aktiekursen kommer det att bli dyrare och dyrare. Det är en verklig utmaning, sa Greg Maffei, som också tycker att det blivit för lätt att få optioner.
-Många har fått för mycket. Om du fått ett jobb på Microsoft och stannat fem eller sju år kommer du ha klarat dig väldigt bra. Du behöver inte ha varit särskilt bra som anställd. Du klarar dig bra ändå. Vi har också folk som tjänat mycket mer än man skulle önska sig. Inte så att vi missunnar någon, men om de tjänat så mycket kanske de pensionerar sig, eller blir mindre motiverade att jobba bra.

Han jämförde med Dell Computer som enligt honom kommer att drabbas av samma problem och med internetföretagen där det är än värre.
-Folk kommer in genom dörren och när de varit där ett år sitter de plötsligt på fem miljoner dollar. De kanske stannar kvar ett tag för att kunna utnyttja optionerna, men hur motiverar man sådan personal?
-Vi har inte gjort något åt saken än, men det är saker vi oroar oss en massa för, sa Greg Maffei, som enligt egen utsago är en av USA:s sämst betalda finanschefer, men inte klagar eftersom han haft sina optioner tillräckligt länge.
-Om aktien inte fortsätter stiga måste vi hitta en ny modell och det kommer att ta mer av de löpande inkomsterna. Vi har för sökt få affärspressen och Wall Street att förstå hur dyra optionerna är, sa han.

Den verkliga mardrömmen för Microsoft är förstås om PC-marknadens tillväxt börjar avta.
-Hur många är det som inte redan har ett ordbehandlingsprogram? Det är ingen stor marknad. Vi säljer nästan bara uppgraderingar som inte ger särskilt mycket inkomster. Det är saker som kan vända den goda cykeln till en ond och det är skrämmande, varnade han.
Man skulle kanske kunna tro att massförsäljningen av billiga PC-datorer skulle kunna hjälpa Microsoft, men inte nödvändigtvis, för prispressen ökar också på den del som gäller operativsystemet. Och folk som köper lågpris-PC är dessutom inte lika villiga att köpa en massa programvara från Microsoft.

Det är därför Microsoft kämpar så hårt för att ändra sin affärsmodell, genom att å ena sidan att bryta sig in hos företagens strategiska system och å den andra replikera Windows dominans på webben.

Många har förbryllats över att Microsoft förefaller att ta antitrusträttegången så lätt, men till och med den alltid slagfärdige Steve Ballmer medgav i en frågestund att man i Redmond noga följer hur målet påverkar allmänhetens inställning till “målet, Bill Gates och våra produkter.”
-Kostnaden för vår image är mycket mer oroväckande än den check vi får skriva ut åt våra advokater, sa han.

Jag skulle också vilja påstå, att målet förvrängt vår syn på Microsoft genom att göra den alltför enhetlig. Vi ser i allt för hög grad Microsoft som ett resultat av grundarens psyke och glömmer viktiga strukturella förklaringar till dess arrogans: Företaget måste växa, inte bara för att tillfredsställa Bill Gates ego, utan för att tillfredsställa en organisation som bara lärt sig ett driftsläge: extrem expansion.

Hans Sandberg

Al Gore ser fem globala utmaningar för internet

(Dagens IT hösten 1998)

Al Gore Jr., presenterade förra måndagen fram en "Declaration of Interdependence" inför en FN-kommitte, med “fem utmaningar” för den globala IT-världen. Hans fokus låg på internets sociala och ekonomiska konsekvenser.

Al Gore, som myntade begreppet “information superhighways” för 17 år sedan, beskrev den nya globala infrastrukturen för information (GII) som ett medel för att “sprida kunskap och välstånd till de mest isolerade stadskvarteren hemma och till världens mest avlägsna byar...”
Den första av hans fem “utmaningar” är, att ge “alla världens medborgare år 2005 tillgång till elementära teletjänster på gångavstånd.” Den andra har en närmast utopisk klang: Att överbrygga språkbarriärer med hjälp av realtids datorprogram, “så att alla kan prata med varandra.” Den tredje är att skapa ett “globalt kunskapsnät” för utbildning, hälsovård, jordbruk, miljöanpassad utveckling och allmänhetens säkerhet. Den fjärde är att “se till att kommunikationstekniken skyddar det fria flödet av idéer och stöder demokrati och yttrandefrihet.” Den femte är att bygga “nät där varje mikro-entreprenör i världen fritt kan annonsera, marknadsföra och sälja direkt på världsmarknaden.”
-Det låter underbart, säger Paul Saffo, chef för Institute of the Future, i Silicon Valley. Det viktiga är att han inte gör en prognos, utan lägger fram en vision och en utmaning.

Hans Sandberg

Linus Torvalds om Linux (1998)

Linus Torvalds, 1999. Foto: Hans Sandberg

(Intervju med Linus Torvalds, maj 1998)

-Operativsystemet Linux kommer om några år finnas på var femte till var fjärde PC, samma andel som för Windows NT, spår Linux “pappa” Linus Torvalds. Han ser en växande roll för Linux inom företagssektorn och bland avancerade hemanvändare. Han utesluter inte heller att Linux blir ett OS för massorna.

Linus Torvalds och Bill Gates härskar över var sitt operativsystem, men där slutar nog likheten. För medan den förre svartsjukt bevakat äganderätten till sin programkod, har Linus Torvalds skänkt bort sin gratis. Och medan Bill blev biljardär, kämpade Linus som fattig forskarstuderande vid Helsingfors universitet för att bygga ett bättre Linux och få klar sin avhandling.

I februari 1997 flyttade Linus med sin hustru och tre månader gamla dotter till USA:s Silicon Valley för att jobba på ett nystartat och hemlighetsfullt företag kallat Transmeta. Allt vi vet om det är att det sysslar med avancerad chipsdesign och backas av miljarden Paul Allen, också känd som medgrundare av Microsoft.

Det tog mig lång tid att få kontakt med Linus Torvalds trots många ebrev och telefonmeddelanden, men när han så småningom svarade hade han en perfekt ursäkt: Hans hustrus nedkomst av en andra dotter. Han har uppenbarligen sina prioriteter rätt när det gäller balansen mellan den virtuella världen och den reella. 

Det är nu sju år sedan han postade den egenhändigt hopsnickrade kärnan till det operativsystemet han skämtsamt döpt till Linux. Det gjorde till att börja med inte mycket väsen av sig, annat än inom vissa kretsar av programmerare där Linux snart blev otroligt populärt. På den tiden fanns det ingen World Wide Web och det var inte många som hört talas om Internet, fast den dåvarande senatorn Al Gore Jr., hade faktiskt börjat efterlysa mer federala pengar för någonting han kallade Information Superhighways.

Med webben blev det inte bara mycket lättare att sprida, förbättra och göra reklam för Linux. Det blev tillsammans med programmet Apache snart en av de stora plattformarna för webbservrar. Många talar idag om Linux som en seriös rival till Microsofts Windows NT, särskilt inom akademiska kretsar och utvecklingsländer där man dubbelt uppskattar ett effektivt och resurssnålt OS som dessutom är gratis.

Få ifrågasätter idag Linux kvalitet, men hackerkulturen kring Linux skrämmer många företagskunder. Hur ska man kunna lita på ett operativsystem som inte ägs av något företag, som ständigt uppdateras och där inget enstaka företag ansvarar för utveckling och support?

Linus Torvalds erkänner att företag ställer just sådana frågor, men han tycker inte att det är skäl nog för att oroa sig. Den underliggande programkoden bakom Linux är ju öppet tillgänglig på webben tack vare den speciella GPL-licens som gäller för Linux och många andra gratisprogram. (Licensen ger vem som helst rätt att duplicera och modifiera program, förutsatt att de ger andra rätt att göra samma sak.)

Linux växer fram genom ett internationellt samarbete där alla som vill kan bidra, men för att Linux inte ska fragmenteras i tusentals oförenliga varianter måste någon hålla i trådarna. Och denne någon är Linus själv.

Man skulle kunna tro att Linus Torvalds jobbar dygnet runt med Linux, men dagarna ägnar han numera åt Transmeta, som inte har något med Linux att göra och kvällarna har han händerna fulla med sin unga familj.  

Han säger att ett av skälen till att han tog jobbet på Transmeta var att han inte ville jobba med Linux.

Kan det inte ses som att Linux inte ger dig någon framtid ekonomiskt p.g.a. dess utvecklingsmodell?

-Jag hade möjlighet att jobba för ett Linuxföretag, men jag ville inte göra det, eftersom jag inte vill ha något ekonomiskt att göra med Linux, så att jag inte känner att jag måste göra någonting för pengarnas skull. Genom att jag får pengarna från ett annat jobb kan jag leda Linux på rent tekniska grunder, säger han.

Och det är ligger i linje med Linux-filosofin...

-Nja, det är att folk litar på mig mera när de vet att jag inte får något ekonomiskt ut av det. De vet att jag gör det jag gör bara för att jag tycker att det är rätt. De CD-ROM företag som säljer Linux skulle vara mycket mer oroliga om jag började tjäna pengar på Linux.

Men är du inte bekymrad för att så mycket hänger på dig personligen, på din roll som en Sankte Per vilken bestämmer vem som får komma in i Linux-himlen? Vad händer om du pensionerar dig?

-Det skulle nog bli en turbulent tid för Linux-utvecklingen om jag slutar, men det finns å andra sidan människor jag litar på. Dessutom har det på sista tiden varit så att jag visserligen varit ledare, men att jag till största delen inte ägnar mig åt programmering, utan att organisera, läsa och skicka ebrev. Jag tror inte att det skulle bli någon total anarki om jag slutade.

-Vi har också försökt göra en uppdelning, så att jag håller i vår experimentella version där alla nya saker ingår, medan en annan kille, Alan Cox, sköter den reguljära, stabila versionen. Det har fungerat bra och han skulle antagligen kunna bli den som tar över efter mig. Fast jag håller å andra sidan inte på att sluta med Linux.

Microsoft skulle förstås ha samma problem om Bill Gates pensionerade sig.

-Ja, Microsoft skulle ha precis samma problem. Det behövs nån som säger vad som gäller. Bill Gates ledning gjorde att Microsoft snabbt kunnat ändra sin riktning. Det är ofta svårt för ett stort företag, men Microsoft svängde på en tioöring när det gällde Internet, säger Linus Torvalds.

Kommer ni att fortsätta utveckla Linux med hjälp av samma modell?

-I stort sätt kommer vi att fortsätta med samma denna väldigt öppen modell där alla har kunnat vara med och jag har agerat filter.

-Men vi behöver lite mer organisation och regler, så att det blir lättare för mig att hålla reda på vad folk gjort.

-Jag brukade hålla reda på det i mitt eget huvud och hade allt i min egen epostlåda. Det fungerade ganska bra och fungerar ännu, men man börjar märka att det inte kommer att fungera så hemskt länge till.

Mera organisation... betyder det att vi får en standardkommitte för Linux?

-Nja, att göra en kommitté är lite för starkt, för än så länge tycker alla att det är bra att ha mig. Det blir mindre bråk om man har en härskare, men på sätt och vis har du rätt att det blir mera pappersarbete att hålla reda på och på det sättet kanske det blir lite mera som en standardorganisation, säger Linus Torvalds.

Linux framställs alltmer som en rival till Windows NT? Hur ser du på framtiden för Linux och NT?

-Jag vill inte titta för mycket i kristallkulan, men det verkar som om Linux och NT skulle vara ungefär lika stora. Det märker man kanske inte när man läser tidningarna, eftersom det skrivs mycket mera om NT. Men Linux och NT verkar ha ungefär 5-10 procent var av PC-marknaden.

-Jag försöker inte ta över hela världen med Linux, men tycker att det är lite sjukt med den totala dominansen för Microsoft. Både NT och Linux kommer att växa de närmaste 3-5 åren. Microsoft har ju sagt att Windows 98 är den sista versionen av Windows. Den kommer att fasas ut såsmåningom, medan NT och Linux växer. Jag kan tänka mig en marknad där Linux och NT vardera har 20-25 procent av PC-marknaden.

Var kommer Linux att växa? Blir det något för mig som hemanvändare, eller blir det framför allt något för webbservrar och folk som jobbar professionellt med datorer?

-Linux kommer att bli alltmer accepterat som en serverplattform för kommersiella företag i och med att de får höra talas om programmet mer och mer, även i massmedia som CNN. Linux ses inte längre som en lite konstig nykomling. Det kommer därför att accepteras mer i den kommersiella världen. Vi kommer dessutom att få alltfler applikationsprogram för Linux, som när Corel flyttar över Corel Office till Linux.

-Hemanvändare kommer än så länge mest använda Windows 95 eller 98, men jag tror det ändrar på sig.

Men hur ska du få in den i hemmen? Då måste ni få med OEM-tillverkare och satsa på marknadsföring?

-För ett par år sedan fanns det inga OEM som erbjöd Linux färdiginstallerad, men nu finns det små firmor som gör det.

Men ni måste väl börja tänka mycket mer kommersiellt om ni ska sälja Linux via Walmart!

-Det finns faktiskt en firma som tänker mycket kommersiellt. Jag är i den speciella situationen att jag inte gör det, men det finns företag som gör det... företag som Red Hat Software och Caldera.

Fast kommer Linux att kunna konkurrera? Hur stor chans är det att jag väljer ett Linuxsystem om jag går in på Staples (en nationell butikskedja som säljer kontorsutrustning) och möts av en Apple, en Linux-baserad dator och en med Windows 98? 

-Ja, det blir nog bara två, för jag tror inte Apple finns där om ett par år.

Men då har du Linux mot Windows 98? Kommer konsumenterna att välja Linux? Kommer den att kunna konkurrera vad gäller applikationsprogram, lättanvändlighet och grafiskt gränssnitt?

-Idag finns det ju inte närapå lika många program som för Windows....

-Det finns de som tror att Windows “binärer” kan fungera som en sorts Java, säger Linus Torvalds, som själv är ganska skeptisk mot Java.

Däremot tror han att Windowsprogram skulle kunna köras på en rad andra plattformar som imiterar (emulerar) Windows, ungefär som Java-applets kan köras på en rad olika plattformar oavsett hårdvara och operativsystem.

-Det finns en massa program till Windows, vilket lett till att en massa människor är intresserade av att kunna köra programmen utan Windows. Det var vad Sun försökte göra med Wabi.

Och samma sak som Apple gör med hjälp av Windows-emulatorer?

-Ja. Apple gjorde det också med sina egna program när de gick över till PowerPC. Det var förvånande hur bra de klarade det.

-Det finns två Windows-emulatorer för Linux. Den ena är Suns Wabi och den andra heter Wine. Wabi klarar 16-bitars program, medan Wine klarar 32-bitars.

-Det verkar som om folk idag börjat lära sig hur man ska använda emuleringstekniken.

Så du tror att vi snart har emulatorer som kör Windowsprogram lika bra som Windows?

-Ja, fast det kommer att finnas program de inte klarar.

Men varför ska jag besvära mig med köra Linux? Varför inte köpa ett Windows-system istället?

-Orsaken till att du vill köra Linux är inte att du vill köra Windows binärer, utan att du vill ha ett stabilt system som du kan lita på. Om folk vill ha en webbserver hemma och dessutom kunna köra Word for Windows, då ska de välja Linux. Men om du vill köra Word for Windows hundra procent av tiden kan du lika bra köra Windows.

-Jag vill inte ta över Windows, utan Linux är ett alternativ och alternativ finns det för få av.

Du har alltså ingen ambition att göra Linux till ett verkligt brett operativsystem?

 -Idag satsar vi på “powerusers,” men om ett par år kanske vi tar oss an alla de andra.

Skulle du gjort någonting annorlunda om du börjat om idag?

-Jag måste säga att allting när det gäller Linux gick så rätt. Det jag inte visste var hur stort projektet skulle vara och hur mycket arbete det skulle ta. Om jag vetat det skulle jag tänkt mig för två gånger, men å andra sidan visste jag inte heller hur roligt det skulle vara. Timingen var så perfekt och det är en orsak till att det lyckats bra.

-Vi lyckades helt enkelt därför att det fanns en nisch som ingen annan fyllde. Vi råkade göra allting rätt. Det var inte jag som satt där och planerade. Mycket var tur och det var också en massa människor som hjälpte till. Jag tror att jag måste säga, att allting har fungerat så bra att jag inte skulle ändra någonting.

Hans Sandberg

Titanic: Full maskin på digitalt vatten

(Publicerad 1998 i Dagens IT, Datatid Norge samt Mikro PC i Finland.)

Jim Camerons Titanic var knappast ett mindre utslag av hybris än originalets ödesdigra resa 1912. Men filmen klarade sig utan vare sig katastrof eller människooffer, mycket tack vare de 500 datorer som skapade hav på land och fyllde Titanic-modeller med “levande” passagerare och sjömän.

Det märkliga med Titanic är, att man kan se filmen utan att överhuvudtaget tänka på datorer. Filmen ger - om man bortser från den romantiska kärlekshistorien som är det nav berättelsen hängts upp på - en bild av Titanics katastrofala jungfrufärd som känns nästan påtagligt realistisk.

Vi ser fartyget lämna Southampton i all sin prakt, vi ser massvis med människor röra sig på däck medan några delfiner leker vid båtens för. Och när kameran sedan rör sig bakåt över fartyget för att så småningom zooma ut känns helheten massivt övertygande: Det är svårt att tro något annat än att detta är Titanic, eller åtminstone en exakt kopia av den, som stävar ut på Atlanten.

Men Titanic ligger kvar där den ligger och även om tanken fanns på att bygga en kopia av Titanic runt ett modernt containerfartyg, så valde Cameron att bygga sin 772 fot långa (90 procent av originalets) version av Titanic på land, delvis nersänkt i en jättelik bassäng. Dessutom lät han bygga modeller i mindre skala, som tillsammans gjorde det möjligt att skapa den perfekta illusion han behövde för att göra trovärdig sin hyllning till 1900-talets största myt.

Det var med Jurassic Parc (1993) allmänheten fick upp ögonen för datorernas nya roll i filmindustrin. Grafiska superdatorer från Silicon Graphics International (SGI) och nya avancerade datorprogram gjorde det möjligt att återskapa dinosaurierna och ympa in dem i filmen så att det såg realistiskt ut. Efter Jurassic Parc följde en lång rad filmer där de datoriserade specialeffekterna blev alltmer avancerade och ofta alltmer iögonenfallande! Nästa steg i filmens datorisering var Toy Story, den första långfilmen helt skapad i datorer.

Alla dessa filmer bjöd på enorma utmaningar och skulle knappast varit möjliga utan de senaste 5 årens snabba utveckling av nya kraftiga arbetsstationer och sofistikerade grafiska program. Titanic, som kostade nära 200 miljoner dollar, varav 30 miljoner gick till specialeffekter, reste ribban ännu ett par snäpp.
-Det är mycket svårare att arbeta med verkligheten, säger Van Ling, vd för Banned From The Ranch (BFTR,) som är ett av de 16 företag regissören Jim Cameron hyrde in för att hjälpa Digital Domain i arbetet med filmens specialeffekter.
-Det är inte en film för att visa upp specialeffekter. Många som ser den inser nog inte hur mycket specialeffekter den innehåller, säger Van Ling,

Mike Kanfer, som är en av Titanicfilmens fyra chefer för visuella effekter, säger att en film som Titanic dessutom är mycket svårare att göra.
-Toy Story var en helt syntetisk film, Jurassic Parc använder syntetiska varelser i live action scener, medan Titanic på filmen ytterst sällan är helt syntetisk. Det är bara på vissa extremt breda vidvinkelscener hela skeppet är syntetiskt, säger Mike Kanfer, som jobbar för Digital Domain som jämte Georg Lucas Industrial Light & Magic är USA:s ledande företag inom digitala effekter.

De flesta av scenerna i Titanic gjordes med mänskliga skådespelare och statister på den nära nog fullskaliga Titanic-kopian, Cameron av kostnadsskäl byggt vid den mexikanska kuststaden Rosarito Beach på Bajahalvön söder om Kalifornien. Skeppets placering alldeles vid havet gjorde att det gick att filma händelser på däck med havet som bakgrund, men när man behövde scener av båten omgiven av vatten var det datorn som gällde.

Den svåraste utmaningen för de digitala trickfilmarna var faktiskt att fånga inte Titanic, utan havet runt den. Att replikera den ständigt skiftande havsytan med dess nyans och ljusspel ansågs för en i det närmaste omöjlig uppgift och verktygen man hade till hands led dessutom av viktiga brister.
-Samtidigt var tanken på att filma havet från helikoptrar och matcha bilderna med filmade modeller av Titanic löjeväckande. Det var därför vi beslöt oss för att satsa pengarna på att skapa vatten som såg riktigt ut. Och det fungerade, vattnet ser fantastiskt ut, säger Mike Kanfer stolt.

Det syntetiska vatten som omger Titanic varje gång vi ser båten i sin helhet skapades med programmet Areté Image, som dock först fick förbättras så att det kunde integrera filmade eller datorgenererade objekt med vattenytan, hantera reflexer och olika slags himlar. Det tog fyra månader för Areté och Digital Domain att anpassa programmet för Titanic, berättar specialisten på digitala effekter, Judith Crow i tidskriften Cinefex specialnummer om Titanic (72/dec 97, s 97.)

Hälften av filmsekvenserna i Titanic var digitalt sammansatta, men i många fall rörde det sig bara om relativt enkla saker, som att man med digital teknik lagt in “rök” för att illustrera kylan när någon andades. Samtidigt fanns det scener med tusentals statister, som i en del fall “morfats” med skådespelare som filmats mot en grön bakgrund så att deras kroppar sedan digitalt kunde friläggas och kopieras in över digitala dockor.

På en nyckelscen som början med att Jack (Leonardo DiCaprio) och Fabrizio (Danny Nucci) står i fören och som sedan sveper över uppåt-bakåt så att man till slut ser hela båten är nästan allting fejkat och de enda riktiga skådespelarna är de nyss nämnda samt kapten och ett sjöbefäl. De hundratals sjömän och passagerare vi ser röra sig på båten är alla digitalt fejkade, eller CG (computer generated) som man säger i fackkretsar. Samma sak med vattnet och båten som här är en filmad 45 fot lång kopia.
För att de tredimensionella CG-figurerna skulle verka äkta användes rörelsedetektorer fästade på riktiga skådespelares kroppar och dräkter. Deras rörelser lästes sedan in på datorer som underlag för de virtuella skådespelarnas och statisternas.

Rörelserna måste inte bara kännas äkta, så att figurerna verkligen ser ut att stå och gå på däck och inte sväva omkring strax ovanför; de måste också skiktas efter social klass. En förstaklass CG fick inte förblandas med en tredjeklassdito! Totalt skapades ett 40-tal digitala karaktärer som sedan kunde återanvändas genom att placeras ut på olika ställen, i olika kombinationer och kroppsställningar. Mike Kanfer säger att Titanic var ett produktionstekniskt genombrott både när det gäller det virtuella vattnet (CG water) och CG-skådespelarna, men han varnar för att vi ännu har långt kvar innan vi kan ersätta skådespelarna med virtuella sådana.
-Vi är inte ens i närheten av att kunna göra realistiska CG-ansikten som håller i närbild, men för sekvenser på lite längre avstånd (medium wide shots) har vi tagit fram bilder som ser äkta ut.
-Det svåraste är att skapa realistiska bilder i fullt dagsljus och på en del av dem i filmen kan du, om du koncentrerar dig, se att det inte är riktiga människor, säger han.

Datorerna hjälper inte bara till att skapa objekt som kan läggas in i en filmad scen, eller scener i sin helhet; de används också för att “tvätta” filmade sekvenser. De dramatiska scenerna där Titanics akter står lodrätt mot himlen och folk störtar ner längs däcket gjordes dels med hjälp av CG-stuntmän (för de riktigt långa och farliga fallen,) men också av riktiga stuntmän fästade i trådar. De digitala artisterna fick då ta bort alla linor och andra föremål som hotade störa illusionen.

Titanic krävde stora mängder datakraft och enorma mängder dataminne för att lagra alla digitaliserade sekvenser. Totalt användes över 300 arbetsstationer från Silicon Graphics. Digital Domain använde ett stort antal SGI-stationer, samt över 200 arbetsstationer från Carrera Computers (baserade på Digital Equipments supersnabba Alpha-chips).

Men hårdvaran var trots det inte alltid state-of-the-art.
-Våra maskiner var ofta ett par år gamla, en del fem år gamla. Det var istället framsteg inom programvaran som var nyckeln. Visst har vi SGI-servers med 24 CPU:s, men vi har också en massa Windows NT-maskiner som vi kör programmet Lightwave på, säger Mike Kanfer.
-Det kommer att bli allt viktigare med att man använder billigare maskiner och små “butiker” utan en massa kapital som kan producera korta sekvenser av lika hög kvalitet som de stora företagens, säger han.

Van Lings BFTR är ett sådant mindre företag och de jobbar med relativt enklas datorer.
-Vi använder framför allt PowerMac:ar, 8600, 9500, med massor av minne, vanligen 300 Mb RAM. Vi har inte de nya G3-maskinerna än, men vi klarar oss bra, säger han.
Det faktum att det går att göra digitala specialeffekter med relativt enkla datorer ser Van Ling som en ny och viktig trend. Folk med talang får en större chans att delta i produktionen och de som sitter på den tunga utrustningen kan inte längre gömma sig bakom tekniken pga konkurrensen från folk som han själv.
Samarbetet de stora produktionsbolagen och mängder av små pekar enligt honom mot ett nytt slags globala specialeffektsföretag.

Vilket arv tror du att Titanic kommer att lämna efter sig ur den digitala trickfilmningens perspektiv?
-Den har visat att vi gör filmer som inte längre handlar om effektsökeri. Du använder en digital filmsekvens precis som vilken annan sekvens som helst. Effekterna är inget självändamål, utan ska betjäna berättandet, säger Mike Kanfer.

Hans Sandberg

Chicago Tribune rustar mot Microsoft

(Först publicerad i Pressens Tidning 1998)

Howard Witt, webbchef för Chicago Tribune.

På Chicago Tribune som är en av USA:s största dagstidningar med 654 000 i upplaga på vardagar och en miljon på söndagar, gör man sig klar att möta den väntade anstormningen från Microsoft.

För Microsoft öppnar inom kort online-tjänsten Sidewalk Chicago, som ett led i sin strategi för att erövra den lukrativa marknaden för småannonser. Sidewalk Chicago kommer precis som den i Seattle, San Francisco, Sydney, London och New York erbjuda sina läsare mängder av lokal information, alltifrån bio, teater- och restaurangrecensioner till kartor och tips om shopping, samt virtuella anslagstavlor.

På många tidningar i USA är man livrädda för att Bill Gates på detta sätt ska rycka undan benen på deras viktigaste inkomstkälla, eftertextannonserna. Det var därför Chicago Tribune förra sommaren meddelade att tidningen tänkte satsa tio miljoner dollar för att bygga ut sin online-sajt och expandera Digital City ut i förorterna. (Den lokala webben Digital City som Chicago Tribune driver tillsammans med America Online är en föregångare till Sidewalk. Moderbolaget Tribune Company har för övrigt satsat 125 miljoner dollar på ett tjugotal online-projekt under de senaste fyra åren, uppger Advertising Age.)

Chicago Tribunes nya satsningen innebär 50 nya webb-journalister, varigenom tidningen får den största webb-redaktionen i USA. Gannetts USA Today Online har 84 anställda varav 50 journalister och Wall Street Journal Interactive Edition har 90 anställda varav 45 journalister. Chicago Tribune har enligt Howard Witt, företagets näst högste chef för interaktiva media, 90 journalister sysselsatta med webben. Totalt arbetar 200 personer med online-publicering om man räknar in reklam och marknadsföring. Witt säger att man än så länge bara anställt 25 nya journalister för att jobba med webben, men att man fortsätter anställa fler.

Tribunes offensiv riktar sig emellertid inte bara mot Microsofts Sidewalk, utan också mot den lokala konkurrenten Chicago Sun-Times (upplaga: 484 000 vardagar och 424 000 söndagar,) vars ägare Hollinger International lanserat Chicago Newspaper Network, som ska samla 70 lokala och regionala tidningar under en webb-sajt. Men varken Ben Estes som är internetredaktör för Chicago Tribunes webbsajt eller Howard Witt är särskilt oroade över den konkurrensen.
-De har bara fyra anställda på Chicago Sun-Times webb-sajt, säger Howard Witt.

De flesta av de nya webb-redaktörerna sätts in för att bygga ut den lokala rapporteringen i Chicagos välmående förorter i nordväst. Där finns den köpstarka medelklass man måste nå för att behålla sin ställning som lokalt annonsorgan.

Papperstidningen görs idag i sex regionala utgåvor, men denna geografiska lokalanpassning kan göras mycket mer finkornig online. Det finns idag 17 sektioner online och det ska bli fler.

En starkare lokal rapportering är ett sätt att försvara de lokala annonserna, men det finns också annonser där det inte räcker att vara lokal. Det gäller t ex bil-, bostads- och platsannonser. Microsoft attackerar här över hela linjen och tidningarna svarar genom att gå samman nationellt som man gjort med Careerpath. Chicago Tribune deltar i två nya projekt som snart ska starta, en webb-marknad för bilar och en för bostäder.

De nya webb-redaktörerna arbetar inte exklusivt för webb-utgåvorna.
-De som jobbar för tidningen producerar material som sprids via en rad olika kanaler, inklusive Tribunes lokala kabeltevekanal, tidningen, radio och internet. Vårt mål är att bli ett företag som spänner över alla media folk vill använda, säger Howard Witt.
-Det betyder att satsningen på webben också kommer att leda till att tidningen får mer material, säger han.

Microsofts planer på Sidewalk Chicago var den direkta orsaken till Tribunes expansion, men Howard Witt säger att det vore fel att bara se den som defensiv.
-Vi satsar aggressivt för att hitta nya vägar att leverera nyheter och nya sätt att berätta historier. Många av de webb-specialer vi publicerar paketerar historier på ett nytt sätt med grafik, bilder och audio. Vi ser det som experiment med nya sätt att använda detta nya media.

Finns det inte en risk att ni tar på er för mycket? Det kan ta lång tid innan webben betalar sig?
-Svaret är ja, det är en risk. Vi förlorar fortfarande en massa pengar på detta, men bolaget har tålamod och inser att detta är en viktig investering i vår framtid. Vad vi måste visa är att vi kan öka inkomsterna och det gör vi, men det kommer förmodligen att vara en förlustverksamhet något år till, säger Howard Witt.

Hans Sandberg

Mark Weiser om "wearables"

(Publicerad i Datateknik 3.0 1997).

Datorer som man kan ha på sig reser en rad frågor av både kulturell och social natur. Man kan också fråga sig om “wearables” ska bli personliga stordatorer, eller enkla nätdatorer. Mark Weiser som är chef för dataforskningen vid Xerox Parc och i början på 90-talet lanserade begreppet “ubiquitous computing,” ville redan då ha datorerna ur vägen. Jag tänkte på honom när jag kom hem från MIT Medialabs symposium och bad honom om hans synpunkter på “wearable computing.”

Här är hans svar:
-Det är en jättebra ide. Det är ännu ett sätt för datorer att finnas överallt, säger han och påpekar att Xerox Parc är en av sponsorerna till MIT Media Labs på detta område. “Ubiquitous computing” är den tredje vågen av databehandling, där det finns massvis med datorer i miljön och de blir enklare att använda.
- Det finns emellertid några idéer jag tror är farliga i sammanhanget, t ex den försåtliga tanken att »wearables» betyder en säkrare och mer privat framtid, eftersom all min personliga information finns på min kropp, istället för på en server någonstans.
- Det försåtliga ligger i tron att det inte kommer att finnas data om dig någon annanstans, att det faktum att du har datorn nära din kropp gör dig säker. Nej, jag tror att vi måste acceptera seriösa nya lagar till skydd för privatlivets helgd. Att tro att man löser den frågan genom att bära på sin dator, är att sticka huvudet i sanden.
-Det finns en annan tendens jag inte gillar när det gäller “wearables” och det är när datorn görs mer påträngande. Att översätta pantomim till engelska är enligt min uppfattning påfluget och okonstnärligt. Att ha en ett till ett relation med en speciellt buren dator gör den inte heller särskilt osynlig för dig. Så länge det finns en speciell dator för dig i ditt liv, lever du i den personliga datorns paradigm, inte i paradigmet om “ubiquitous computing,” även om du bär datorn på dig. Osynlighet betyder inte bara och inte nödvändigtvis “fysisk” osynlighet. Avgörande är att den är mentalt osynlig.
-Jag har nyligen börjat fokusera mig på hur vi känner oss när vi använder dessa “ubiquitous computers.” Idag gör datorerna att vi känner oss mer stressade och överlastade. Därför talar jag numera om en era av “lugn användning av datorer” (calm computing) och hur vi ska nå dit, säger Mark Weiser.

Hans Sandberg

Läs Mark Weisers paper om “calm computing”:

The Coming Age Of Calm Technology