Titanic: Full maskin på digitalt vatten

(Publicerad 1998 i Dagens IT, Datatid Norge samt Mikro PC i Finland.)

Jim Camerons Titanic var knappast ett mindre utslag av hybris än originalets ödesdigra resa 1912. Men filmen klarade sig utan vare sig katastrof eller människooffer, mycket tack vare de 500 datorer som skapade hav på land och fyllde Titanic-modeller med “levande” passagerare och sjömän.

Det märkliga med Titanic är, att man kan se filmen utan att överhuvudtaget tänka på datorer. Filmen ger - om man bortser från den romantiska kärlekshistorien som är det nav berättelsen hängts upp på - en bild av Titanics katastrofala jungfrufärd som känns nästan påtagligt realistisk.

Vi ser fartyget lämna Southampton i all sin prakt, vi ser massvis med människor röra sig på däck medan några delfiner leker vid båtens för. Och när kameran sedan rör sig bakåt över fartyget för att så småningom zooma ut känns helheten massivt övertygande: Det är svårt att tro något annat än att detta är Titanic, eller åtminstone en exakt kopia av den, som stävar ut på Atlanten.

Men Titanic ligger kvar där den ligger och även om tanken fanns på att bygga en kopia av Titanic runt ett modernt containerfartyg, så valde Cameron att bygga sin 772 fot långa (90 procent av originalets) version av Titanic på land, delvis nersänkt i en jättelik bassäng. Dessutom lät han bygga modeller i mindre skala, som tillsammans gjorde det möjligt att skapa den perfekta illusion han behövde för att göra trovärdig sin hyllning till 1900-talets största myt.

Det var med Jurassic Parc (1993) allmänheten fick upp ögonen för datorernas nya roll i filmindustrin. Grafiska superdatorer från Silicon Graphics International (SGI) och nya avancerade datorprogram gjorde det möjligt att återskapa dinosaurierna och ympa in dem i filmen så att det såg realistiskt ut. Efter Jurassic Parc följde en lång rad filmer där de datoriserade specialeffekterna blev alltmer avancerade och ofta alltmer iögonenfallande! Nästa steg i filmens datorisering var Toy Story, den första långfilmen helt skapad i datorer.

Alla dessa filmer bjöd på enorma utmaningar och skulle knappast varit möjliga utan de senaste 5 årens snabba utveckling av nya kraftiga arbetsstationer och sofistikerade grafiska program. Titanic, som kostade nära 200 miljoner dollar, varav 30 miljoner gick till specialeffekter, reste ribban ännu ett par snäpp.
-Det är mycket svårare att arbeta med verkligheten, säger Van Ling, vd för Banned From The Ranch (BFTR,) som är ett av de 16 företag regissören Jim Cameron hyrde in för att hjälpa Digital Domain i arbetet med filmens specialeffekter.
-Det är inte en film för att visa upp specialeffekter. Många som ser den inser nog inte hur mycket specialeffekter den innehåller, säger Van Ling,

Mike Kanfer, som är en av Titanicfilmens fyra chefer för visuella effekter, säger att en film som Titanic dessutom är mycket svårare att göra.
-Toy Story var en helt syntetisk film, Jurassic Parc använder syntetiska varelser i live action scener, medan Titanic på filmen ytterst sällan är helt syntetisk. Det är bara på vissa extremt breda vidvinkelscener hela skeppet är syntetiskt, säger Mike Kanfer, som jobbar för Digital Domain som jämte Georg Lucas Industrial Light & Magic är USA:s ledande företag inom digitala effekter.

De flesta av scenerna i Titanic gjordes med mänskliga skådespelare och statister på den nära nog fullskaliga Titanic-kopian, Cameron av kostnadsskäl byggt vid den mexikanska kuststaden Rosarito Beach på Bajahalvön söder om Kalifornien. Skeppets placering alldeles vid havet gjorde att det gick att filma händelser på däck med havet som bakgrund, men när man behövde scener av båten omgiven av vatten var det datorn som gällde.

Den svåraste utmaningen för de digitala trickfilmarna var faktiskt att fånga inte Titanic, utan havet runt den. Att replikera den ständigt skiftande havsytan med dess nyans och ljusspel ansågs för en i det närmaste omöjlig uppgift och verktygen man hade till hands led dessutom av viktiga brister.
-Samtidigt var tanken på att filma havet från helikoptrar och matcha bilderna med filmade modeller av Titanic löjeväckande. Det var därför vi beslöt oss för att satsa pengarna på att skapa vatten som såg riktigt ut. Och det fungerade, vattnet ser fantastiskt ut, säger Mike Kanfer stolt.

Det syntetiska vatten som omger Titanic varje gång vi ser båten i sin helhet skapades med programmet Areté Image, som dock först fick förbättras så att det kunde integrera filmade eller datorgenererade objekt med vattenytan, hantera reflexer och olika slags himlar. Det tog fyra månader för Areté och Digital Domain att anpassa programmet för Titanic, berättar specialisten på digitala effekter, Judith Crow i tidskriften Cinefex specialnummer om Titanic (72/dec 97, s 97.)

Hälften av filmsekvenserna i Titanic var digitalt sammansatta, men i många fall rörde det sig bara om relativt enkla saker, som att man med digital teknik lagt in “rök” för att illustrera kylan när någon andades. Samtidigt fanns det scener med tusentals statister, som i en del fall “morfats” med skådespelare som filmats mot en grön bakgrund så att deras kroppar sedan digitalt kunde friläggas och kopieras in över digitala dockor.

På en nyckelscen som början med att Jack (Leonardo DiCaprio) och Fabrizio (Danny Nucci) står i fören och som sedan sveper över uppåt-bakåt så att man till slut ser hela båten är nästan allting fejkat och de enda riktiga skådespelarna är de nyss nämnda samt kapten och ett sjöbefäl. De hundratals sjömän och passagerare vi ser röra sig på båten är alla digitalt fejkade, eller CG (computer generated) som man säger i fackkretsar. Samma sak med vattnet och båten som här är en filmad 45 fot lång kopia.
För att de tredimensionella CG-figurerna skulle verka äkta användes rörelsedetektorer fästade på riktiga skådespelares kroppar och dräkter. Deras rörelser lästes sedan in på datorer som underlag för de virtuella skådespelarnas och statisternas.

Rörelserna måste inte bara kännas äkta, så att figurerna verkligen ser ut att stå och gå på däck och inte sväva omkring strax ovanför; de måste också skiktas efter social klass. En förstaklass CG fick inte förblandas med en tredjeklassdito! Totalt skapades ett 40-tal digitala karaktärer som sedan kunde återanvändas genom att placeras ut på olika ställen, i olika kombinationer och kroppsställningar. Mike Kanfer säger att Titanic var ett produktionstekniskt genombrott både när det gäller det virtuella vattnet (CG water) och CG-skådespelarna, men han varnar för att vi ännu har långt kvar innan vi kan ersätta skådespelarna med virtuella sådana.
-Vi är inte ens i närheten av att kunna göra realistiska CG-ansikten som håller i närbild, men för sekvenser på lite längre avstånd (medium wide shots) har vi tagit fram bilder som ser äkta ut.
-Det svåraste är att skapa realistiska bilder i fullt dagsljus och på en del av dem i filmen kan du, om du koncentrerar dig, se att det inte är riktiga människor, säger han.

Datorerna hjälper inte bara till att skapa objekt som kan läggas in i en filmad scen, eller scener i sin helhet; de används också för att “tvätta” filmade sekvenser. De dramatiska scenerna där Titanics akter står lodrätt mot himlen och folk störtar ner längs däcket gjordes dels med hjälp av CG-stuntmän (för de riktigt långa och farliga fallen,) men också av riktiga stuntmän fästade i trådar. De digitala artisterna fick då ta bort alla linor och andra föremål som hotade störa illusionen.

Titanic krävde stora mängder datakraft och enorma mängder dataminne för att lagra alla digitaliserade sekvenser. Totalt användes över 300 arbetsstationer från Silicon Graphics. Digital Domain använde ett stort antal SGI-stationer, samt över 200 arbetsstationer från Carrera Computers (baserade på Digital Equipments supersnabba Alpha-chips).

Men hårdvaran var trots det inte alltid state-of-the-art.
-Våra maskiner var ofta ett par år gamla, en del fem år gamla. Det var istället framsteg inom programvaran som var nyckeln. Visst har vi SGI-servers med 24 CPU:s, men vi har också en massa Windows NT-maskiner som vi kör programmet Lightwave på, säger Mike Kanfer.
-Det kommer att bli allt viktigare med att man använder billigare maskiner och små “butiker” utan en massa kapital som kan producera korta sekvenser av lika hög kvalitet som de stora företagens, säger han.

Van Lings BFTR är ett sådant mindre företag och de jobbar med relativt enklas datorer.
-Vi använder framför allt PowerMac:ar, 8600, 9500, med massor av minne, vanligen 300 Mb RAM. Vi har inte de nya G3-maskinerna än, men vi klarar oss bra, säger han.
Det faktum att det går att göra digitala specialeffekter med relativt enkla datorer ser Van Ling som en ny och viktig trend. Folk med talang får en större chans att delta i produktionen och de som sitter på den tunga utrustningen kan inte längre gömma sig bakom tekniken pga konkurrensen från folk som han själv.
Samarbetet de stora produktionsbolagen och mängder av små pekar enligt honom mot ett nytt slags globala specialeffektsföretag.

Vilket arv tror du att Titanic kommer att lämna efter sig ur den digitala trickfilmningens perspektiv?
-Den har visat att vi gör filmer som inte längre handlar om effektsökeri. Du använder en digital filmsekvens precis som vilken annan sekvens som helst. Effekterna är inget självändamål, utan ska betjäna berättandet, säger Mike Kanfer.

Hans Sandberg