tisdag, september 30, 2014

Nomader i västra Afghanistan (September 1974)








Copyright: Hans Sandberg, 1974.

Det finns inte ord för den här staden (30/9 1974)

Staden Herat ligger vid Hari Rud floden i en oas mellan öknen 
i sydväst och bergen i norr. Foto: Hans Sandberg, 1974.

30 september 1974

Äntligen i Afghanistan.

Borta från Savaks terrorvälde. De afghanska gränsvakterna och tulltjänstemännen går i trasiga kläder, men gör ett mycket stoltare intryck än Shahens väl uniformerade soldater.
Slut på nypen i baken för flickornas del.

Herat.

Det finns inte ord för den här staden. Säkert världens vackraste.

Inte mycket bilar. Gaddis, dvs hästskjutsar prydda med klarröda tofsar och bjällror travar fram. Breda grusvägar som kantas av träd. Inga höghus.  En stad full av liv. Ett fåtal reklamskyltar, de flesta samlade längs en gata. Fruktansvärt vanställda tiggare. En 15 årig pojke krälar fram med sin förvridna kropp och stumpar till armar och ben. Kvinnorna som är totalt beslöjade från topp till tå. Inte ens näsan sticker fram. Ögon och näsa är täckt av ett tyggaller. Så var det inte ens i Iran. Det är en primitiv stad. Inga skriande klasskillnader. Dock, på väg mot Gazar Gah ser vi några lyxvillor. För jordherrar, eller haschisch försäljare. En man kan ha upp till 9-10 hustrur här.

Afghanerna har varit gästvänliga, generösa och egensinniga.

*

Jama Masjid, Herats fredagsmoské. Foto: Hans Sandberg, 1974

Vi besökte fredagsmoskéen. Den är verkligen vacker. En gammal man med vit turban och skägg ledde oss in. Vi gick till en mosaikverkstad i moskén. Den gamle mannen kikade in genom en springa i dörren. I andra änden av verkstaden låg en kraftig hantverkare och sov på golvet. Den gamle mannen knackade på dörren och efter en stund öppnades den. Därinne fick vi se hur mosaikerna kommer till här. Han beskrev med verktygen och materialet hur de gör.

*

På vägen tillbaks från moskén gick vi in i ett rum med två vävstolar. Vid den ena satt en man och vävde silkestyger.

En man väver. En pojke håller ett öga på
främlingarna. Foto: Hans Sandberg, 1974.
*

Monossa (ska troligen vara Musallakomplexet, förf. anm. 2014) såg vi från en gravplats tillsammans med sex eller sju barn som hela tiden tiggde. Däruppe hade vi utsikt över en stor del av Herat och insikt i en del gårdar alldeles nedanför.

*

På kvällen vid halv sex ungefär gick vi till en affär och måttbeställde skjorta och byxor. Tyget är vävt i bomull och silke. Ägaren bjöd oss till affären kl. halv sju att dricka te. Före dess fick han inte äta och dricka p.g.a. Ramadan.
   
Han rullade ut tre röda mattor. Vi slog oss ned och han frågade om vi ville ha grönt eller svart te. Innan han började äta gick han bort till fönstret, hällde vatten ur en kanna och tvättade händerna. Han berättade att han hade två barn, var gift och om hur han fått råd med hemgiften på 120.000 afghanis. Hans fader hade valt ut kvinnan åt honom. Det var för 4 år sedan.

Lite senare kom en student in som hade affären bredvid tillsammans med sina bröder. Han och jag diskuterade politik öppet med varandra.

”Många i Afghanistan är maoister,” sa han.

Mest talade vi om socialimperialismen som tycks vara det största hotet mot Afghanistan. Sovjet köper olja (gaz) billigt från Afghanistan, raffinerar den i Sovjet och säljer den sedan dyrt tillbaks. Han sa också att Sovjet hindrar Afghanistan från att själva välja handelspartner. T.ex. hindrade de Afghanistan från att sälja ”gaz”till Västtyskland. Statskuppen sommaren 1973 då Mohammed Daoud tog makten låg Sovjet bakom. Nu säljer han ut landet till Sovjet, istället för att bygga upp det med egna krafter.

För närvarande (oktober 1974) backar Sovjet upp afghanska krigsplaner mot Pakistan, med Pashtunistan-frågan som förevändning.


Herat har varit en marknadsplats i årtusenden. 
Foto: Hans Sandberg, 1974.

måndag, september 29, 2014

Vi anländer till Herat efter en episod med stenkastning i nordöstra Iran (29/9 1974)

29 september 1974 

Ett par mil sydöst om Mashhad ser vi en by av lerhus med kupolformade tak. Landskapet är flackt. Vi åker på en slätt med berg på ömse sidor. Färgerna i mörkbrunt där man plöjt. Resten är sandfärgat eller gulgrönt. Låga buskar och grästuvor.

Augusti-september 2014

Det förvånar mig att jag inte skrev något i dagboken om när vi utsattes för stenkastning i norra Iran, i Golestan-provinsen vid det sydöstra hörnet av Kaspiska havet. Vi hade åkt österut från Gorgan och hamnat i en liten stad där vi hoppades hitta en restaurang. Vi parkerade bussarna på huvudgatan och hela gänget strömmade ut för att se på stan, men vi omringades snart av ungdomar som började tafsa på kvinnorna. En del drog sig inte för att sticka handen mellan benen på tjejerna. Situationen eskalerade snabbt och tjejerna retirerade in i bussarna medan jag och några av männen bildade kedja för att hålla tillbaks slynglarna under det att bussarna långsamt började åka. Som på en signal vände vi män oss om, sprang ikapp bussarna och hoppade in genom framdörrarna som lämnats öppna. Nu haglade det stenar runt omkring oss och en del träffade bussarna, men ingen av oss träffades. Sedan dröjde det inte länge förrän vi var ute i stan.

Det var en otäck upplevelse och vi var chockade över att ha blivit behandlade så fientligt. Den enda förklaring jag då kunde komma på var att britterna en gång skulle ha ställt till med en massaker i området, vilket jag läst hos Myrdal någonstans. Det skulle förstås kunnat ha att göra med kulturell intolerans och islamisk fundamentalism hade vi inte en tanke på 1974. Nyligen fick jag också lära mig att området vid Kaspiska havets sydöstra hörn utsatts för en lång rad invasioner, inklusive den av Alexander den store ca 330 före vår tid. Om vi fortsatt norrut skulle vi ha kunnat besöka resterna av Gorgans stora mur - 195 km av befästningsverk - som skyddade det iranska Partien-riket mot attacker från nomaderna i norr ungefär samtidigt som kineserna av liknande skäl byggde den Kinesiska muren. (För den som vill fördjupa sig i nomadernas långa och dramatiska historia rekommenderas Kenneth W. Harls helt fascinerande föreläsningsserie “The Barbarian Empires of the Steppes” som publicerades av The Teaching Company 2014.)       

Mellan Iran och Afghanistan. Foto; Hans Sandberg, 1974.
Vi anlände till gränsstationen Islam Kalah på en asfalterad väg som gick genom ett platt, torrt och ödsligt ökenlandskap. Vi stannade först på den iranska gränsstationen och fortsatte sedan en kort sträcka genom ingenmansland tills vi kom in på den afghanska stationen där soldaterna promenerade i sin egen takt iförda uniformer som inte verkade ha sett ett strykjärn på åtskilliga år. Jag läser om Myrdals Afghanistan-bok där han beskriver sin och Gun Kessles passage genom Islam Kalah sommaren 1958. De hade sovit i sin Lillcitra på den iranska sidan och var glada när de kommit in i Afghanistan där tullchefen bjöd på te och introducerade sina bröder för de långväga gästerna. Vi fick inte något te på den afghanska sidan, men vi var 41 personer i de två bussarna, så det var kanske lite för mycket begärt. Jag tolkade afghanernas uppträdande som frimodigt och stolt. Här böjde man sig inte för världsliga auktoriteter på samma sätt som i Iran tänkte jag, influerad av min svenske profet. 

När tullen var avklarad rullade bussarna ut på vägen igen i riktning mot Herat som sedan årtusenden legat i den strategiska och bördiga dalgången vid floden Hari Rud. Det har nu varit Herats lycka och förbannelse. Gång på gång har staden invaderats, plundrats, skövlats och befolkningen slaktats bara för att sedan åter byggas upp igen. Det är en blodig historia som fortsatt till våra dagar. Alexander den store passerade här 330 f.Kr. (Herat hette då Artacoana och var huvudstad i Ariana) på jakt efter satrapen Bessus i Bactria, som mördat den persiska härskaren Darius den tredje, som i sin tur var på flykt undan Alexander. Det där var emellertid saker jag inte visste mycket om på den tiden, men idag lätt kan ta reda på med hjälp av Wikipedia ett otal andra webbresurser.

Citadellet i Herat. Dagens byggnad är från 1305, 
men en tidigare version tillskrivs ofta Alexander den store 
som invaderade Afghanistan 330 f. Kr. 
Foto: Hans Sandberg, 1974
En av höjdpunkterna under vår tid i Herat var ruinerna efter Gauhar Shad-moskén och den religiösa skola -”musalla”- som byggdes på order av drottning Gauar Shad i början av 1400-talet. Hennes make Shah Rukh, son till Timurlenk, flyttade 1405 timuridernas huvudstad från Samarkand till Herat. Gauhar Shad-moskén var ett av den islamiska arkitekturens stora mästerverk och enligt Robert Byron till och med vackrare än hennes moské i Mashhad, som idag ingår i Imam Reza-komplexet. Byron skrev att byggnaderna i Herat "var det vackraste exemplet på bruket av färg i arkitektur som någonsin skapats av människan för att ära Gud och sig själv.” Något som inte hindrade den brittiska kolonialarmén från att 1885 spränga hela komplexet med dynamit för att ha fri sikt inför en väntad rysk anstormning som emellertid aldrig inträffade. Det var ett led i Rysslands och Storbritanniens imperialistiska envig, som gick under namnet ”The Great Game.”

Minareterna och drottning Guarshad's gravvård i Herat.
Foto: Hans Sandberg, 1974
 
Vi tog också en hästdroska, en gaddi, en halvmil längs en grusväg i riktning mot bergen i nordost för att besöka ett mausoleum i Gazar-Gah tillägnat sufipoeten Khajah Abdullah Ansâri från Herat. Han levde 1006-1088. Minnesbyggnaden uppfördes under timuridernas tid.


Vi åkte gaddi till Gazar-Gah. Foto: Hans Sandberg, 1974.
Khajah Abdullah Ansâris
mausoleum i Gazar-Gah.
Foto: Hans Sandberg, 1974



lördag, september 27, 2014

Teheran (27/9 1974)

[2014] 
Jag har bara ett tjugotal bilder från Teheran på väg mot Indien, alla svartvita. Den första är av Shahens triumfbåge, men är så svårt underexponerad att den är oanvändbar. Sedan har jag ett antal gatubilder och två bilder som jag länge inte kunde placera trots att de föreställde en antik tron som bars upp av mytiska figurer. Jag har tittat på dessa två bilder många gånger utan att kunna identifiera den, men så kom jag att tänka på den berömda påfågelstronen mogulkejsaren Shah Jahan låtit bygga i början av 1700-talet (han är kanske mer känd för Taj Mahal). (Påfågelstronen rövades 1739 bort av den persiske kejsaren Nadir Shah sedan han erövrat Delhi. Den oerhört rikt utsmyckade tronen, som ska ha kostat dubbelt så mycket att bygga som Taj Mahal, försvann emellertid och ingen vet vad som hände med den.) Kanske fanns någon koppling mellan tronen på mina bilder och tronen i Röda Fortet i Delhi? Jag skrev in ”Shah throne Tehran” i Google och scannade sedan igenom mängder bilder tills jag hittade bilder på Shahens marmortron Takht e Marmar, vilka stämde perfekt med mina två foton. Det fanns ingen koppling mellan de två, men det löste min gåta och det fick mig att inse att vi besökte Golestanpalatset (Rosengårdspalatset på svenska) i Teheran. När jag återigen granskar mina bilder från den här tiden hittar jag flera till som jag inte kunnat placera men visar sig vara från Golestanpalatset.
Detalj från Shahens marmortron, byggd under
Qajardynastin, 1806. Foto: Hans Sandberg, 1974
Golestanpalateset i Teheran. Shahens marmortron står strax
bakom de två pelarna. Foto: Hans Sandberg, 1974.
Soltronen skapades på 1800-talet och användes
för kröningar inspirerades av marmortronen.
Foto: Hans Sandberg, 1974.
Tiggare i Teheran. Foto: Hans Sandberg, 1974.
*
Ingången till Teherans universitet, september 1974. 
Foto: Hans Sandberg
27 september 1974

Teherans universitet har ungefär 25.000 studenter. Vi försöker besöka universitetet, men hindras av väpnade vakter. För några år sedan bildades en särskild polisstyrka som kontrollerar studenterna. Universitets-området omgärdas av ett flera meter högt staket och ingången bevakas av flera vakter. Den administrativa byggnaden är avskild från resten av universitetet med en gata. Även den byggnaden har ett högt staket kring sig. På en balkong patrullerar en polis. Nedanför på gatan står några poliser till. Alla har revolvrar och batonger.

Vi råkar på en lärare och han berättar att polisen har spioner bland studenterna och att alla försök till diskussioner och gruppbildningar krossas.

Teheran är fylld av mäktiga bankpalats. Och det är verkliga palats. Hela centrum är präglat av maktens monument över sig själv. Varje stad vi åkt igenom har haft en staty av Shahen, hans föregångare Shah Reza eller någon annan symbol for Shahens makt. Den brukar vara placerad mitt i en rondell vid infarten till staden. För det mesta var han iförd uniform och blickade faderligt strängt ut över staden.

*

Vi lämnar Teheran på morgonen och kör över Elburzbergen på vägen till Amol och Barbol. Från bussarna ser vi den snöklädda toppen på Damavand, en slocknad vulkan som når 5761 m över havsytan. Norr om bergskedjan är landskapet grönt och det växer träd. Denna smala strimma av grönska mellan bergen och Kaspiska havet motsägs på södra sidan av bergen där landskapet är brunt och vägen löper längs en saltöken, kala berg och halvöknar.

Gorgan, som en gång hette Asterabad, ligger vid sydöstra hörnet av Kaspiska havet. Enligt en grabb i tjugofem års åldern, vars far var polis, har staden 14.000 invånare och 200 poliser. Vi blev tvungna att övernatta i Gorgan eftersom Bulls ena luftkudde gått sönder. Några studenter erbjöd oss att sova i deras hus. Det fanns också en trädgård där en del kunde sova om inte alla fick plats inne. Vi körde dit och såg oss omkring. Verkade bra, men vi hade knappt hunnit tacka ja, då hemliga polisen dök upp. Vi kände igen en stor och fet polis i vit kostym. Han hade tydligen haft ögonen på oss hela dagen. På ett hotell hade han gett sig ut för att vara student. Poliserna gick inte direkt på oss, utan på studenterna och lät dem säga till oss att vi inte fick övernatta där.

*

Rännstenarna i Iran är som var sin liten kanal på bägge sidor om vägen. De fungerar som avlopp genom att vatten släpps på och skiten spolas bort (gatujoyar.) Efter att ha tittat på studenternas hus gick Elizabeth och jag bort till bussen. Jag hade bara två steg kvar då marken liksom försvann och jag ramlade i kanalen. En vämjelig känsla av latrinlukt och smärta fyllde mig medan vattnet trängde igenom kläderna. Det var mörkt och kanalen låg i skugga för gatlyktan. Jag blev distraherad och där låg jag.

*

Polisen tycks ha två uppgifter vad gäller turisterna. De ser till att vi inte blir störda av den nyfikna och ofta påträngande folksamling som annars obligatoriskt infinner sig så fort vi parkerar bussarna. Men de gjorde också vad de kunde för att hindra folk från att komma i samspråk med oss. I Teheran kom fem eller sex studenter fram och pratade medan de väntade på sin buss. De var trevliga och störde oss inte det minsta. Då dyker några poliser upp och föser undan studenterna. Motvilligt och endast under mycket försiktiga protester drar de sig undan.


Vid en av infarterna till Mashhad ligger en ny lyxrestaurang som så mycket annat här i Iran är byggd i amerikansk stil. Där super sig Förenta Staternas experter fulla och bespottar landet och folket. Den som var störst i käften sade att han varit tre år i Iran. Han tyckte illa om folket. Jobbade som ingenjör med kraftförsörjning till olika projekt. Oss svenskar skulle han bjuda på drinkar, men vår iranske vän skulle bara få te.

*

[2014] 
Jag minns att Elisabeth och jag var arga på amerikanerna, som var högljudda och beskrev sig som ”power engineers.” Av dialekten att döma var de sydstatare. Vi tyckte att det var förolämpande att de inte behandlade oss och vår iranske vän lika. Vad vi inte tänkte på var att vår unge iranske vän förmodligen inte drack alkohol och om han låtit sig bjudas på öl skulle kunna råkat illa ut. Särskilt som det var Ramadan.




torsdag, september 25, 2014

Ett brev hem från Teheran (23/9 1974)

Hej,

Klockan kvart i elva i morse rullade vi in i Teheran, förbi "the Shahyad Aryamehr Monument," en Shahens triumfbåge byggd för tre år sedan. I alla städer i Iran står statyer av Shahen eller hans föregångare Shah Resa och blickar faderligt strängt utöver staden i fråga. I alla affärer, restauranger och offentliga platser hänger porträtt på Landsfadern och ibland även på hans fru och son. I Turkiet var det Ecevit som hängde i varje vrå.

Resan har gått mycket bra. Ett par stycken i Bull har haft lite diarré men i Bill har vi klarat oss bättre. Vi har haft goda möjligheter att tvätta oss och gå på toaletter. Naturen går ju bra också.

Ner till och med Grekland var det lite av badsemester. Split i Jugoslavien och många andra platser längs adriatiska havets kust. Sedan Thessaloniki i Grekland. Man har sett så mycket på så många platser att intrycken cirkulerar i skallen. Enda nackdelen är att intrycken blir så ytliga och man vet så lite om länderna. Istanbul såg vi under två dygn. Elisabeth och jag hann på den korta tiden se den "Blå Moskén" eller Sultan Ahmeds Moské som den heter, Süleymaniye Moskén och Hagia Sofia. Blå Moskén byggdes på 1609-1616 av tiotusen arbetare efter en konstruktion av arkitekten Mehmed Agha. Den räknas som världens vackraste moské och omges av sex minareter. Hagia Sofia byggdes ursprungligen som en kristen kyrka på 500-talet, men byggdes senare om till en moské av ottomanerna. Det var de tre viktigaste av Istanbuls 3.400 moskéer! Sedan vandrade vi omkring i timmar i bazaaren. Världens största under tak. Här i Teheran ligger den största om man räknar med den icke täckta delen av basaren. En basar är nästan omöjlig att beskriva. Där finns sådana enorma kontraster och en sådan myllrande mångfald av människor och varor. Och alla fordon, från bärarna som krökta i nittio graders vinkel stapplar fram under femtio till hundra kilos bördor, över dragkärror, åsne- och hästkärror till mopeder, bilar och lastbilar.

På onsdagen den 18:e var vi i ett trehundra år gammalt badhus, troligen byggt i marmor. Sen var vi i Orhans och hans två bröders läderbutik och tittade på kläder. Orhan, Suleyman och en grabb till träffade vi utanför Blå Moskén på tisdagen. De guidade oss så att vi fick ut jättemycket av Istanbul. Finast var turkisk folkdans i folkdräkter som studenter uppförde.

Nåväl, tillbaks till butiken. Elisabeth provade en mockakappa som de skall sy om till henne. Jag provade en mörkbrun läderjacka, men de hade ingen i min storlek, så de skall sy upp en efter mina mått. Vi lade fem dollar i handpenning och behöver inte köpa plaggen om vi inte gillar dem. Kappan skulle vi få för 80 dollar mot ordinarie 100 och jackan får jag för 60 dollar, dvs ca 275 sv kr. Blir de bra köper vi dem när vi kommer förbi i slutet av november eller början av december.

Så for vi in i Turkiet. Ankara var en besvikelse. En modern, trist amerikansk-europeisk stad, med bankpalats och skrytbyggnader och snobbutiker med snobb-kläder. Först i östra Turkiet kom förändringen. Byar av lerhus med tak av jord och med får, getter, oxar, kor och höns bland husen. Åsne- och hästkärror med trähjul och ännu längre österut med trähjul utan ekrar. Folk lever som man kan tänka sig att man levde för tusen eller två tusen år sedan. Kvinnorna bär slöjor ju längre österut man kommer, men ändå inte så mycket i Turkiet som i Iran där nästan alla kvinnor och även flickor är insvepta i slöjor.

Landskapet genomgår också enorma förändringar. Grönska blir allt ovanligare ju längre man kommer. Den torra bruna färgen präglar landskapet. Alldeles innan gränsen till Iran passerade vi foten av Ararat där Noas ark sägs ha strandat. 5.165 m över havet! Det är ett hårt landskap i Turkiet. Stora områden är bara torra och dammiga. I uttorkade floder rinner smala rännilar av vatten. Iran är också bergigt, men rundare och kulligare och något grönare, bitvis i varje fall. I Jugoslavien löses de stendöda bergen upp i den heta solens blå dis. Landskapet försvinner i blått dis och lämnar bara kvar ett suddigt intryck av outhärdlig hetta. Nedanför Split är kusten i det närmaste helt död på växtlighet. Först när vi närmar oss Dubrovnik blir det lite grönare.

Men det som slår en starkast är ändå fattigdomen på landsbygden. Underutvecklingen och förtrycket är enormt. Och mot den står lyxen hos överklassen i städerna och den frustrerade och rotlösa medelklassen i huvudstäderna.

Okay, som ni märker är intrycken ännu osmälta. Men jag har tagit åtta rullar svartvitt som får berätta mer sedan. Apropå det. Jag köpte bl.a. tio rullar Plus-X Pan svartvit film hos Fotofynd. Men de gav mig 20 bilders-filmer istället för 36-bilders-filmer som jag beställde och betalade för. Jag har skrivit ett brev till dem och bett dem rätta till saken genom att sända de differerande 160 bilderna till New Delhi. I stället för 360 bilder fick jag ju på detta sätt bara 200 av den sorten.

Ekonomin är bra och vi gör inte av med särskilt mycket pengar. Ändå lever vi gott. Vi har ett grötlag i Bill om tio personer som turas om att laga grötfrukost på mornarna, så man får en bra början och sedan räcker det med ett mål ute. Plus frukt och lite smått och gott.

En sak som vi tog med oss för lite av är plastpåsar, sådana där 2 eller 3 liter ni vet. Kanske ni kan skicka några till Delhi. De är inte så viktiga, men väldigt praktiska att ha.

Tack för brevet, det var skönt att få veta att ni lever och att allt knallar och går, såsom det brukar. Hur blev färgbilderna jag tog med min Rollei? Det skulle vara kul att få veta hur de blev med tanke på hur jag ska fortsätta plåta eftersom jag inte har använt den typen av kamera förut. Den är oerhört smidig och snabb att arbeta med. Får hoppas att resultatet blir bra också.

Nej nu måste jag sova. I morgon kväll far vi mot Afghanistan via Kaspiska Havets sydkust där vi stannar till någon dag för att bada. Det är ganska trångt i bussarna på nätterna eftersom Anders har tagit med 41 personer i år mot 35 förut. Dock, vi kommer till Indien oavsett det. Hälsa alla från mig och från Elisabeth! Vi far mot nya äventyr.

Massor av kramar från två kärnfriska vikingar i Perserriket. Hoppas inte Shahen censurerar brevet, man vet aldrig, så jag sätter bara ut initialerna.

H.S

lördag, september 20, 2014

Brev från mamma - Poste Restante, Kabul (20.9.1974)


1974.09.20 
Kära Elisabeth o Hans.

Nu äntligen skall jag samla mig till några rader. Hoppas Ni har fått brevet från Pappa.

Tack för korten. Vad vi kan förstå så har Ni det bra och trevligt och får uppleva en massa saker. Ja, man är ung bara en gång och då skall man ta vara på sin tid. Tids nog kommer Ni in i kvarnen och då sitter man fast. Ja, jag kan ju inte klaga, jag har väl rest mer än de flesta. Jag är tacksam för mitt jobb, människor är snälla och tycker om mej där och så får jag utveckla mej en hel del inom mitt område. Tyvärr kommer även Byggnadsstyrelsen att övergå till data, men då får vi andra arbetsuppgifter av mera kvalificerad art.

Datan sköter bara det tråkiga jobbet.

Ingemar och Harald har åkt till Öland över veckoslutet. Vi håller på att elektrifiera där och nu skall dom planera det hela. Vädret är bra så det kan nig bli ett par sköna dagar. Jan o jag är ensamma.

Jan arbetar mellan 3-5 varje dag på galleriet. Han får ersättning och då blir pappa inte så bunden. Pappa har fullt upp med sitt eget. Han skall ställa ut på Mjölkcentralen med 20 målningar. Sedan vill I.B.M. ha en utställning. Problemet är bara att han har för lite målningar. 
 
Ja, vi skall lösa problemet nästa vecka. Harald är inte sjukskriven längre. Doktorn verkar nöjd med hans hälsa.

Ingemar har nu flyttat in i sin nya våning. Den är verkligen trevligt, men det blir en hel del arbete med målning o tapetsering. Värden står för alla kostnader. Vad jag kan förstå är han duktig på jobbet. Han fick påökt igår igen, 2:a gången på 1/2 år.
 
Jag sitter just nu på galleriet och skriver. Det är ganska tyst, men vi måste sätta igång med annonser snart.

Vi har en vacker samlingsutställning.

Nej, nu måste jag till Poster innan den stänger.

Kära Elisabeth o Hans. Vi tänker varje dag på Er. Hoppas att Ni får vara friska under denna långa resa och att Ni tar vara på varje stund. Man gör nig bara en sån här resa en gång i livet och då har man inte råd att ha tråkigt. En kram till Er båda.

Mamma Constance.

onsdag, september 17, 2014

En långväga reflektion om valet i Sverige

(Jag bor ju i USA sedan en kvartssekel och följer inte svensk politik särskilt noggrant, så ta denna reflektion för vad det är, en personlig fundering och inget annat.)

Den bästa mallen för att tolka vad som händer i Europa och USA idag är nog Hannah Arendts The Origins of Totalitarianism (1951.) Det gamla samhället, som folk lärt sig navigera och i viss mening förstå, ersätts med ett nytt samhälle som de inte begriper. Industriarbetarna och storkapitalisterna är organiserade och tycker sig kunna möta utvecklingen, men småföretagare, jordbrukare och annat småfolk råkar i panik och söker mer eller mindre desperat efter ett politiskt svar på krisen. De har ingen politisk erfarenhet och ingen tilltro till de etablerade partierna, så de engagerar sig i diffusa "movements" som uttrycker deras rädsla och frustration. Deras extremism är inte ett uttryck för någon överlägsenhet eller styrka, utan deras panik. 

Hitler och de andra fascistledarna insåg -- eller lärde sig -- att de kunde fånga upp dessa rörelser. Karismatiska ledare och enkla - idiotiskt enkla - budskap fungerade bäst. Då var det radio, filmer och massmöten. Idag är det Facebook, mailing lists och Twitter. Etablissemanget försöker svara med logik och moral, men det biter inte på människor som tycker att världen rasar samman runt omkring dem. Folk väntar på en Messias och många kliver upp i talarstolarna eller sätter sig i TV-sofforna. De flesta är löjliga tills det plötsligt dyker upp en som folk inte tycker är löjlig. 

Jag kan inte detaljerna i den svenska politiken, men jag tror att Alliansen försökt stimulera marknadskrafterna, utan att begripa att man samtidigt måste försvara systemets legitimitet och det kan man inte göra om befolkningen upplever det som att några åker snålskjuts och berikar sig på reformer som i och för sig kan vara nödvändiga. Det finns inget bättre sätt att integrera en ekonomi än marknadskrafterna och de bygger på konkurrens och profitjakt, men det är lika sant att marknadskrafterna bara kan verka effektivt inom en juridisk, social och moralisk ram. Det var en självklarhet för Adam Smith och det borde vara en självklarhet idag. Om du ska låta privata företag driva sjukvård måste du ha stenhårda regleringar, effektiva straff för övergrepp och täta inspektioner. 

Det som gör flykting- och invandringsfrågan så explosiv i Europa är att invandrarna inte får en chans att spela ut sin fulla potential, plus det faktum att invandringen ofta kommer i chockvågor som överväldigar samhällets förmåga att slussa in alla i produktivt arbete. Det är livsfarligt att parkera invandrarna i "ghetton" vilket verkar vara den europeiska modellen. De måste ges en chans att bidra, så att föräldrar kan vara stolta över sitt arbete och barn se upp till sina föräldrar. Många svenskar är okej med att vara snälla och öppna dörren för flyktingar och invandrare, men ser nog helst att de bor i någon annan förort. Jag tror att vi har mycket att lära av USA på detta område trots folkmordet på indianerna, slaveriet, kvarvarande rasism och och diskriminering liksom återkommande vågor av invandrarfientlighet. 

Jag tror att knäckfrågan är hur man kombinerar de dynamiska marknadskrafterna med en grundläggande samhällstrygghet. Det gäller inte bara när det gäller invandrare, utan för hela samhället. Den svenska/europeiska trygghetsmodellen bidrar paradoxalt nog till fientligheten mot invandrare och andra grupper som vill ha en chans att delta i produktionen och konsumtionen av välfärden. Om vi bara fokuserar oss på tryggheten så avstannar innovationen och risktagandet. Det är en konflikt som blir allt värre med den teknologiska revolutionen som gör att alltfler jobb kan göras av maskiner och datorer. John Maynard Keynes spådde 1930 en framtid där folk bara jobbade tre timmar om dagen, men den revolutionen kom aldrig. Istället har arbetslivet segmenterats så att en del jobbar för fullt, andra jobbar halvt ihjäl sig medan massvis med människor har förpassats till åskådarplats. Och invandrarna har det extra svårt att bryta sig ur denna påtvingade roll, samtidigt som de som har jobb eller pension pekar finger och anklagar dem för att inte göra rätt för sig. 

Detta är ju egentligen ett bra problem att ha - om vi bara kunde komma på ett sätt att dela på välfärden utan att beröva folk incitamentet att arbeta och lämna positiva bidrag till samhället. Jag skulle kunna tänka mig en ny typ av arbetslivsförsäkring, en som gjorde det lättare att ta risker, byta jobb, starta företag osv. Man kanske skulle kunna ha en medborgarlön som bas i utbyte mot någon slags motprestation (typ FDRs Works Progress Administration) och sedan sätta av säg 10 procent av lönen därutöver i en personlig framtidsfond, som man skulle kunna använda för att plugga, starta eget, skriva en bok eller dylikt. Det är bara ett hugskott, men ett som visar att det går att lösa problemen kring skapandet och fördelningen av välfärden. Om vi bara vill och vågar.  


torsdag, september 11, 2014

Brev från pappa - Poste Restante, Teheran (11.9.1974)



Blackeberg, den 11 sept 1974
Hej Hans och Elisabeth!
Vi här hemma börjar undra hur ni har det. Hoppas att allt är väl och att ni allesammans är friska. Ni bör väl vara på väg mot Iran nu och därför sänder jag det första brevet från oss. Enligt tidräkningarna skall Du väl få det i tid.
Just idag har vi fått solsken, fast det har blivit lite kyligare i luften. Det är väl ingenting som ni behöver kännas av. 
Vi mår tämligen bra, litet krämpor har man ju alltid i våra år. Mamma har vrickat foten. Hon sprang litet för snabbt i tunnelbanetrappan, så pang låg hon där. Inga ben brutna. Hon har blivit röntgad på S:t Göran.  
Hon går hos Sjödin och har blivit av med huvudvärken, så det hjälper henne. Hon var väl för pigg, därav raset i tunnelbanetrappan! 
På lördag skall Ingemar flytta in i sin nya våning. Äntligen har han fått göra upp med Familjebostäder, men dom krävde honom på 475 kr för en spricka i Toalettstolen. Knappast synbar. Den fanns nog förut, men liten hämnd är också hämnd. (…)
Byggnadsstyrelsen har begärt 18 mil. för att bygga om gamla polishuset, så mamma får kortare resväg så småningom i alla fall. (…)
Jag spar på vissa sidor i DN om det är något som verkar intressant (Debattsidorna)!
Höll på att springa på porträttbeställning, rektorn i Bromma Gymnasium, men det rinner nog ut i sanden. Hade inte så många porträtt att visa. Man är väl ingen jäkla Madame Tussot heller.  
Det är förresten ett slit. Jag begärde 5.000 kr och det är ju inte att förakta. (Svårläst) verkade lite stela och gick omkring och tittade i olika ateljéer innan de bestämde sig och då är det inte lika roligt!
I övrigt är här sig likt, jag sitter just på galleriet och skriver.  
Träffade Mats häromdagen. Han har viss rätt jäktigt med sin svetsarkurs. Den är ända ute i Hammarby, så han får sticka vid 5 tiden.  
Har köpt en svartvit film till Rollop:en och håller på att testa den. Den svartvita som du tog på Öland blev misslyckad. Jan skulle framkalla den och hade den med till skollabbet. Han vet inte om fixeringsvätskan var dålig. Den blev i alla fall gul.  
Hoppas att Din nya kamera är bra så att det inte var fel på den. 
Ingemar och jag skall evt. åka ned till Öland. Det är ju en del som skall kollas upp. Vi har fått Kontraktet från Sydkraft.  
Vet inte vad jag skall hitta på att skriva om. Du får väl skriva desto mer om Era öden och äventyr. Hoppas bara att Ni inte råkar illa ut. Vi håller andligen och bokstavligen tummarna för Er. 
    Må så gott och skriv så fort Du kan. 
Mamma, Ingemar, Jan och Dhabi hälsar, samt  
                                                  sist men inte minst, 
               Pappa Harald

tisdag, september 02, 2014

Med buss från Stockholm till New Delhi (1974)

Svenskar på väg till Indien. Foto: Hans Sandberg, 1974.
Där stod jag och väntade på bussen som skulle ta mig på en 11.000 km lång resa från Stockholm till New Delhi. Det var tredje september och jag var nästan 21. Med mig hade jag min vän Elisabeth och 39 andra resenärer, varav hälften var kvinnor. Runt oss stod föräldrar och vänner som kommit för att önska oss lycka till på vårt nästan tre och en halv månader långa äventyr. Såsmåningom anlände Bill och Bull – två väderbitna blå Scaniabussar – och de parkerades vid Centralens norra entré på bron över järnvägsspåren.

Vi tog farväl, plockade upp packningen och äntrade Bill. Det fanns säten framtill, men sätena bak i bussen hade ersatts med spånskivor och tunna skummadrasser. Elisabeth och jag tog en säng på vänster sida och gjorde det så bekvämt som möjligt i det som skulle bli vårt hem under de kommande sex veckorna. 

Jag hade med mig min stora, ljusblå och lätta Fjällräven ryggsäck. Min röda sovsäck var fastspänd vid nedre delen av ramen. Jag hade packat strategiskt och bara tagit med mig ett minimum av kläder och personliga tillbehör, ett par böcker, anteckningsböcker, en termosflaska, en vattenflaska av metall, malariatabletter och koltabletter för magsjuka. Mina två kameror, en Rollei 35 och en Nikon F med en blixt och två objektiv, 35 och 200 mm låg i en linneväska som jag köpt på Försvarets Överskottslager. Ryggsäckens sidfickor var fulla med 55 rullar film – 30 Kodak Tri-X, 10 Kodak Plus-X och 15 Kodachrome II dia film. Jag förvarade mitt pass och 400 dollar i American Express resecheckar i en nylonpåse under skjortan tillsammans med 100 dollar i kontanter.

Det var allt.  

Jag hade inte något kreditkort. Vi hade inga mobiltelefoner för att inte tala om epost, web, WiFi, Skype eller Facebook. Det här var före MP3 och före Walkmans, eller Freestyle som de första portabla kassettbandspelarna kallades i Sverige. Vi fick nöja oss med radion i bussen och det bara om mottagningen var tillräckligt bra.

Världen var analog på den tiden.

Vår resa till och i Indien 1974.
Resans första morgon. Foto: Hans Sandberg, 1974.
Någonstans i östra Turkiet. Foto: Hans Sandberg, 1974.
Det har gått fyrtio år sedan jag klev på den bussen och när jag blickar tillbaks frågar jag mig själv: Vad var det jag tänkte?

Men sanningen är att jag inte tänkte. Jag var ung och hade inte en tanke på att något skulle kunna hända mig och min vän. Och det hela var förresten hennes idé. Hon hade hört talas om en kille från hennes hemstad Sundsvall som tog folk till Indien för ett väldigt billigt pris.

Idag funderar jag, som förälder till två söner, 23 och 20 år gamla, på mina föräldrars roll i detta äventyr. Vad tänkte de? Jag kan inte komma ihåg att de varnade oss eller uttryckte tvivel. Den enda tänkbara förklaringen jag kan komma på är att de tyckte att det var en bra sak för oss att komma ut och se världen och att de troligen tyckte att det var skönt att resan till och från New Delhi var en organiserad tur och att vi inte tänkte lifta till Asien.

Dessutom var detta inte min första resa. Jag lärde mig gå i Frankrike på min familjs första bilresa till Bretagne och södra Frankrike. Det var 1954 och jag var knappt ett år gammal. Det var jag, min äldre bror Ingemar och mina föräldrar och vi åkte i en Citroën B11 som drog en liten röd och gul husvagn. 1958 åkte familjen, som nu också inkluderade min lillebror Jan, Europa runt i en Volkswagen Beetle (eller asfaltsbubbla man sa då), som på något sätt rymde två vuxna, tre barn, ett tält och en sandsäck i lastutrymmet under huven framför vindrutan (motorn satt ju längst bak på folkan). Sandsäcken skulle hindra bilen från att blåsa av autobahn om sidvindarna blev för starka. 1967 tog de med oss på en sju veckors resa i en Opel Karavan som drog en ny husvagn vilken pappa bytt till sig mot en oljemålning. Vi körde genom Tyskland till Paris och sedan över alperna via Route Napoleon till Menton på franska Rivieran.

*

Våren 1948 äntrade mina föräldrar en liten lastbåt för en två veckors sjöresa från Varberg på västkusten till Paris via Rouen. Det var bara två och ett halvt år efter andra världskrigets slut och Europa låg fortfarande i spillror. Pappa skrev i sin dagbok om det kusliga i att se rostiga och söndersprängda fartyg i floden Seine när båten närmade sig Rouen. Efter en månads studier och besök på konstmuseer och gallerier i Paris fortsatte de med tåg till Schweiz och sedan ner till Italien.

Mina far och morföräldrar hade plockat upp sina rötter och startat om på nya platser. Min mormor, vars make övergett henne och deras åtta barn, uppmuntrade 1946 två av sina sju överlevande barn att flytta till Amerika. Mamma sa att mormor inte ville att hennes enda son skulle bli inkallad om det vart krig igen. Och sedan har vi den miljon svenskar som utvandrade till Amerika i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Det är möjligt att de var rädda, men de lät inte rädslan stoppa dem. Vad tänkte de? Kanske tänkte de inte alls, precis som jag när jag var 20. De gick helt enkelt ombord. 

*

Att ta en bus från Europa till Indien var en av de saker man kunde göra i mitten på 1970-talet. 

*

Vi var en blandning av studenter, sjuksköterskor, arbetare, lärare och unga människor på jakt efter sin identitet, eller helt enkelt nyfikna på världen. Vi var inte hippies även om några pratade om att sitta på ett hustak i Nepal och röka brass. Resan var helt enkelt en resa, ett tillfälle som erbjudit sig och som vi tog, men vi var också en del i en växande ström av européer och amerikaner som reste landvägen till Afghanistan, Indien och Nepal. Den kanadensiska reseberättaren Rory MacLean skrev i sin bok “Magic Bus – On the Hippie Trail from Istanbul to India” (2006) att Afghanistan fick ta emot 90.000 besökare per år i mitten på 1970-talet. De flesta skulle fortsätta till Indien och Nepal.

The Hippie Trail. Namnet framkallar associationer till den mytomspunna Sidenvägen, vilken attraherat äventyrare, spioner och upptäcktsresanden i början på 1900-talet, men i själva verket varken varit en väg eller haft så mycket med siden att göra som namnet antyder. Det var den tyske geografen Ferdinand von Richthofen (Sven Hedin var en av hans studenter) som 1877 kom på namnet “Seidenstraße” medan han undersökte förutsättningarna för en järnväg mellan Tyskland och Kina. Det fanns emellertid aldrig någon väg som sträckte sig från Istanbul till Kina, utan det var en serie av handelsrutter över land eller hav där handelsmän, diplomater, upptäcktsresande, banditer, krigare och pilgrimer hade färdats under två, kanske tre tusen år. Marco Polo kände inte till någon Sidenväg och det gjorde inte heller den nestorianska munken och diplomaten Rabban Bar Sauma som även han reste på 1200-talet, fast i den motsatta riktningen, från det vi idag kallar Beijing till Jerusalem, Bagdad, Sicilien, Rom, Paris, Bordeaux och Genua innan han slog sig ned i Bagdad.  

Landrutterna från Europa till Asien förlorade sin betydelse när Ming-dynastin blockerade utrikeshandeln och med de europeiska upptäckterna av nya sjövägar till Asien på 1500-talet. Geopolitik och ett ökande intresse för olja och naturgas skulle emellertid göra området hett på 1800-talet, men inte så mycket för handel som för stormaktsintriger (”the Great Game”) mellan de brittiska och ryska imperierna, vilka kämpade om inflytandet över Persien (Iran) och Afghanistan. 

När den brittiska äventyraren och författaren Robert Byron reste genom Persien och Afghanistan 1933-34 fann han Sidenvägen i ett sorligt skick med försvinnande vägar och förfallna broar (“The Road to Oxiana,” 1937). Och Jan Myrdal målade ett kvartssekel senare en liknande bild i sin bok “Kulturers korsväg: en bok om Afghanistan” (1960, titeln ändrades i senare upplagor till "Resa i Afghanistan") och i “Gates to Asia – A Diary from a Long Journey” (1972). Böckerna bygger på en serie resor han gjorde i en Citroën 2CV (Lillcittra) tillsammans med sin hustru Gun Kessle.

Många i den första efterkrigsvågen av Indienresenärer som tog landvägen var inspirerade av existentialisterna och beatnikpoeter och författare som Allen Ginsberg och Jack Kerouac, men denna våg var bara en rännil jämfört med den andra som började i slutet på 1960-talet och nådde sin höjdpunkt under den tid vi åkte österut genom Turkiet, Iran och Afghanistan. Denna våg var bredare, mer diversifierad och bestod till en stor del av ungdomar som vuxit upp i skuggan av de sociala och kulturella upproren på 1960-talet och det tidiga 1970-talet, en era av rock & roll, sexuell frigörelse, Vietnamkriget, majrevolten i Frankrike 1968 och Sovjets ockupation av Tjeckoslovakien 21 augusti samma år. 

Under allt detta – åtminstone i Västeuropa och Nordamerika – fanns en jakt på något annat, en protest mot föräldragenerationens nervösa konformism och materialism. Många unga hade gått med i politiska rörelser och anti-krigs kampanjer, medan andra vände sig inåt, experimenterade med droger, alternativa religioner och meditation. The Beatles upptäckte transcendental meditation 1966-67 och besökte Maharishi Mahesh Yogi i Indien i februari 1968. Det dröjde sedan inte länge förrän Indien svärmade av ungdomar från Europa och Amerika. 

Jag tvivlar på att någon av oss som åkte med Bill och Bull hört talas om Beat generationen, men vi kände till hippierörelsen. För mig var Indien en social och politisk utmaning snarare än en ett existentiellt problem. Det är sant att jag också gått omkring i Jesussandaler i nionde klass och kallat mig ”mods,” som ju var vad man då kallade långhåriga unga män som gillade rockmusik. Men jag såg mig aldrig som hippie, vilket var ett begrepp som jag förknippade med en apolitisk livsstil präglad av droger och navelskådande. Jag var politiskt aktiv långt ute på vänsterkanten och såg Indien som ett fattigt samhälle med extrema sociala och ekonomiska kontraster; ett land som plundrats av de brittiska kolonisatörerna och nu hölls nere av västerländsk imperialism, religioner och kastsystemet. 

*

Vi hade tur som reste när vi gjorde det, för hippierutten skulle snart stänga, eller i varje fall bli extremt farlig efter den pro-sovjetiska kuppen i Kabul i april 1978 och den fundamentalistiska islamiska revolutionen i Iran. När vi reste genom Afghanistan var läget fortfarande ganska lugnt trots att Mohammad Daoud i juli 1973 störtat sin kusin och svåger Mohammad Zahir Shah, som varit kung i Afghanistan sedan 1933.

*

Före Inter-Rail kortet, som gjorde Europas järnvägsnät tillgängligt för en billig slant, liftade ungdomar kors och tvärs genom Europa. Själv liftade jag 450 km för att besöka en tjej som jag träffat i mars 1972 på färjan tillbaks från Leningrad (idag Sankt Petersburg) och sommaren 1973 liftade jag från Kalmar till Köpenhamn, som var startpunkten för en månadslång resa runt Europa med tåg. Pappa gav mig en lift från vårt landställe på norra Öland till en påfart till E4:an utanför Kalmar där jag satte upp tummen. 

Resan 1973 hade inget mål och jag åkte ensam eftersom mina vänner backat ur. Med mig hade jag mitt pass, mitt Inter-Rail kort som kostat mig 400 kronor, resecheckar, min ryggsäck och min Nikon F. Resan skulle ta mig till Rom och Venedig och sedan tillbaks norrut och västerut längs Frankrikes sydkust till La Rochelle på Atlantkusten. Där tog jag färjan till Île de Ré och spenderade sedan en vecka liftande mellan sju små städer på ön i hopp om att möta tjejen jag träffat på båten från Leningrad. Hon hade gjort slut per telefon när jag låg i lumpen, men fortsatte uppmuntra mig och innan jag gav mig iväg på min resa hade hon föreslagit att vi skulle träffas på Île de Ré. Hon dök aldrig upp och det kanske var lika bra det. En dag fick jag lift med en kammarorkester och blev inbjuden att middag hemma hos familjen till en av medlemmarna. Från La Rochelle fortsatte jag till Paris och sedan Calais där jag tog färjan till Dover och sedan spenderade en vecka med att åka runt i England och Skottland innan jag återvände till Sverige. Jag reste med ungdomens planlöshet och lät vägen visa mig vägen 

Från början hade jag tänkt göra en andra resa med Inter-Rail den sommaren, men pengarna räckte inte, så jag tog ett jobb som arbetare på Standard Radio. Jobbet bestod i att doppa kretskort i en serie syrabad. Lönen var bra, men det monotona arbetet gav mig ryggont och jag slutade efter ett par månader och beslöt mig för att börja plugga istället. Radja, en vän från gymnasiet, föreslog att vi skulle läsa vid Uppsala Universitet eftersom han tyckte att det var trevligare än Stockholms Universitet som var inhyst i sex iskallt blå kontorsliknande byggnader. Jag anmälde mig till statskunskapen och lyckades få ett studentrum på Rackarbergsgatan 44, fem minuters promenad från universitetet. Radja, vars pappa förresten var från Indien, beslöt sig när allt kom omkring för att skriva in sig vid Stockholms Universitet. 

Det var under en tur för nya studenter som jag fick syn på Elisabeth. Vi leddes runt på Universitetet och Skytteanum, en 1700-talsbyggnad med ekbalkar i taket som var hem till den statsvetenskapliga institutionen. Hon hade ett vackert ansikte och långt, mörkbrunt hår – och viktigast av allt, hon besvarade mina blickar. Det dröjde inte länge förrän vi hängde ihop, även om hon aldrig riktigt ville medge det. I april hade vi beslutat att åka buss till Indien.

*

Biljetterna var billiga, 2.300 kronor per person – och det faktum att vi sov på bussarna besparade oss kostnaderna för att bo på hotell, men vi måste fortfarande förbereda oss för resan, köpa film och annat som vi behövde, ha pengar för lokala resor, mat och boende efter att bussarna anlänt till New Delhi. Och det var pengar som vi inte hade, så vi gick ner till Arbetsförmedlingen i Uppsala och kollade in deras listor. Det fanns en massa jobb i vårdsektorn, men de betalade dåligt och vi hade bara sommaren på oss för att spara. Till slut hittade vi en pärm från Farmek, ett kooperativt slakteri som hade en stor anläggning och betalade bättre än sjukhusen, så vi besökte fabriken som låg nära stan och fick var sitt jobb efter att ha klarat av varsin tvåtimmars intervju. Under de kommande tre månaderna jobbade vi på ackord och tjänade ungefär 17 kr i timman. Det var ett hårt jobb, men vi stod på oss och tjänade in de pengar vi behövde.

*

Jag, 1974.
Det fanns åtminstone en till orsak till att vi gav oss iväg på ett sådant äventyr. Jag har inget minne av att jag var rädd för särskilt mycket när jag växte upp i Sverige. Jag kände mig trygg och det gällde större delen av världen. Det enda ställe som var skrämmande var Amerika, som föreföll att vara ett väldigt våldsamt ställe där både presidenter och vanligt folk sköts ned på gatan. Det mesta av den rädslan försvann när jag flyttat till Amerika, men på någon nivå känner jag mig fortfarande tryggare i Europa. Sverige var ett litet och relativt homogent land på 1960- och 1970-talet och svenskarna var generellt sätt öppna för att utforska världen. Det relativt homogena svenska samhället gjorde det också mindre viktigt för föräldrar att kontrollera vilka deras barn lekte med eller gick ut med. När jag jämför mina erfarenheter från nästan tre decennier i USA med mina vänners, så noterar jag att deras barn ger sig av på egen hand mycket tidigare och utan att föräldrarna oroar sig särskilt mycket jämfört med amerikanska föräldrar. Tonårspojkar och flickor sticker på långa resor till Australien, Kalifornien, Brasilien och Spanien  som om det var ingenting. Är det därför att de bor i ett litet och förhållandevis fridfullt ställe eller att deras föräldrar tillhör min generation som växte upp efter 1968, en tid då våra föräldrar förlorat det grepp om samtiden de förvärvat efter andra världskriget?     

Jag vet inte riktigt.

*

1974. Det var året då ABBA vann Melodifestivalen, en händelse som folk flest i världen minns mycket bättre än en viktigare men inte lika spektakulär händelse som inträffade på en supermarket i Troy i delstaten Ohio när den första produkten scannades med en streckkod. I maj detonerade Indien sitt första kärnvapen som var döpt till den ”Leende Buddhan.” Militärjuntan i Grekland (som kommit till makten genom en kupp 1967 och backades av USA trots att den ägnade sig åt omfattande och systematisk tortyr) initierade en statskupp på Cypern i juli, vilket resulterade i en turkisk invasion, ett grekiskt fiasko som snabbt fällde diktaturen. I USA avgick president Nixon för att undvika att ställas inför riksrätt (impeachment) till följd av Watergateskandalen. Vietnamkriget rasade fortfarande och vi hade ingen aning om att kriget snart skulle vara över. Kina var på denna tid fullt sysselsatt med en intensiv ideologisk kampanj mellan två 2.000 år gamla tankeskolor – konfucianer och legalister – en kampanj som i själva verket dolde en maktkamp initierad av Maos hustru Jiang Qing och hennes tre radikala partners i de ”fyras gäng”.

*

Nu skriver vi augusti 2014 och jag försöker lista ut vad mitt yngre jag gjorde och tänkte; en uppgift som kräver ett avsevärt grävande – intellektuellt, emotionellt och sakligt. Det är som en arkeologisk utgrävning av den själ som en gång var jag. Det är inte något lätt arbete, eftersom jag helt enkelt inte kommer ihåg så mycket som jag skulle vilja komma ihåg. Jag kan inte spela tillbaks filmen och se den igen. Det finns vissa saker och händelse som jag kommer ihåg eftersom de hakat på någon mental struktur eller var tillräckligt dramatiska eller exceptionella för att förstärka den synaptiska kopplingen. Men merparten av vad vi ser och gör verkar lagras på ställen där nästa våg, eller vågen efter den, sköljer bort dem. Följaktligen måste jag förlita mig på dokument och artefakter, precis som historiker och arkeologer gör. 

*

Mitt grävande började med ett letande efter tre stora kartor, en över Europa, en över Mellanöstern och en över Indien. Jag hade markerat bussens färdväg med en tuschpenna, men jag kunde bara hitta Europakartan. Sedan läste jag om de två svarta anteckningsböcker i vilka jag gjort anteckningar från böcker och tidningar jag läst och även fört dagbok, men liksom många andra dagböcker var mina fyllda i omvänd proportion mot hur mycket som hände och hur bra jag mådde. Lägg därtill ett par brev hem som min mor hade sparat och gav till mig efter min fars död 1983. 

Mitt viktigaste redskap för att komma ihåg skulle bli de fotografier jag tagit under resan, men jag måste först scanna in dem i datorn, så jag investerade i en ny flatbäddsscanner med avancerad programvara och en filmadapter för papperskopior, negativ och diabilder. Det var fortfarande en arbetsam process eftersom mina färgdian var monterade i glasramar, men min nya scanner gjorde jobbet lite lättare. Det där med glasramarna berodde på att jag en gång läst i en fototidning att glasramar skyddade bilderna från damm och repor, vilket är sant. Artikeln sa däremot inte att glaset över decennierna samlade på sig damm, fett och oljor, vilket nu tvingade mig att ta isär varenda diaram, lyfta ut diapositivet och montera det i en ram utan glas. 

Sedan var det dags att sortera och numrera bilderna jag scannat in. Varje bild måste bedömas, retuscheras, damm avlägsnas, repor repareras, skuggor lättas upp, överexponeringar dämpas och färger korrigeras. En av de tuffaste sakerna att göra var att organisera de digitaliserade bilderna.  Jag hade märkt mina färgdian med små runda nummerlappar, men de sa inget om var bilderna tagits. Det inte gjorde så mycket för den första delen av resan eftersom det var lätt att se om ett foto var från Dubrovnik, Istanbul eller Herat, men det var inte lika enkelt med diabilderna från Indien.   

Det fanns tillfällen som var riktigt frustrerande och där jag inte kunde komma på var jag tagit en viss bild. Jag hade till exempel en serie bilder av en karavan som passerade framför ett gammalt fort. Jag visste att jag tagit bilderna mellan Kabul och Kandahar, men kunde trots det inte lokalisera fortet. Jag besökte mitt lokala bibliotek och ett par välsorterade bokhandlar på jakt efter bilderböcker eller åtminstone en guidebok, men de hade inga sådana. Jag letade också efter bilder från Afghanistan på webben och använde Google Earth för att flyga virtuellt på låg höjd över vägen vi följt och tittade i alla riktningar, men ingenstans kunde jag hitta något som liknade fortet. Jag postade också bilder på Facebook i hopp om att mina vänner som varit i Afghanistan relativt nyligen skulle känna igen det, men de sa att de flugit mellan städerna eftersom vägarna var farliga. Jag provade också Facebooksidan ”The Afghanistan I Know,” där en man föreslog att det var fortet i Ghazni och postade en bild han tagit på 1960-talet. Men mina bilder matchade inte Googles satellitbilder av det fortet. Några veckor senare fick jag emellertid ett meddelande från min vän Per Åhlström som bor i Pennsylvania på andra sidan Delawarefloden, ungefär en halvtimma från Princeton Junction i New Jersey där jag bor. ”Det ligger i Qalat i Zabulprovinsen,” skrev han lite kryptiskt. Skälet till att han visste det var att hans styvson varit stationerad där och omedelbart känt igen fortet från mina bilder. 

*

Mitt första minne från resan var från den första morgonen efter att vi kommit iväg och det vara bara tack vare mina bilder som jag kom ihåg det. Bussarna var parkerade vid en landsväg i Danmark och vi använde vatten från plasttankar för att borsta våra tänder och ansikten. Vi måste rimligen ha käkat frukost innan vi fortsatte till Tyskland, men det minns jag inte. Mitt nästa minne, också det framkallat av ett foto, är inifrån en stor ölhall, troligen i München och nästa kommer från den österrikiska staden Villach där jag klagade högljutt på bruten tyska över Elisabeths kycklingrätt där kycklingen serverats blodig. 

*

Efter Villach kom Ljubljana som idag ligger i Slovenien, men det här var femton år före Sovjetunionens kollaps och Jugoslaviens splittring. Josip Broz Tito, som lett motståndsrörelsen mot Hitlertysklands ockupation och sedan kämpat emot Stalins agenter och militära hot, var fortfarande vid makten. Jag klagade i min anteckningsbok över att det var svårt att följa med i politiken eftersom man bara då och då kunde komma över engelskspråkiga nyhetstidningar, men hade i varje fall hört om en konspiration mot Tito och att Sovjet manövrerade i bakgrunden för att få en mer vänskapligt inställd regering.

Jugoslaviens ekonomiska system var en oortodox blandning av kapitalism och socialism. Det var ett fattigt land som tillät arbetare att söka jobb i andra länder. Det var också relativt öppet mot Västvärlden och turister välkomnades. Jag noterade i min dagbok att de sålde Coca Cola och pornografiska tidningar i tidningskioskerna, samt att en biograf i Ljubljana visade ”Goldfinger.”

Opatija, en liten stad vid kusten strax norr om Rijeka, var vår första stopp vid Adriatiska havet. Det var morgon och jag passade på att fotografera livet i fiskehamnen där kunder inspekterade dagens fångst som fiskarna var i full färd med att lossa från sina båtar. Snart fortsatte vi söderut längs en väg som slingrande sig genom ett torrt och klippigt landskap som ibland såg helt dött ut. På avstånd såg vi de dinariska alperna sväva i blå dimma. Temperaturen i bussen var 38°. 

*

”När vi närmar oss Dubrovnik blir landskapet grönare och friskare. Vi förälskar oss i den vackra gamla staden och vandrar omkring i de trånga gränderna. På kvällen hamnar vi på ett diskotek inrymt i  den tjocka stadsmuren nere vid hamnen. Det kryllar av ungdomar. Tuffa killar i tajta kläder skakar till ljusblixtarna från discolampor i trånga, rökiga och mörka rum. De sminkade tjejerna kämpar för att fylla sina roller som underdåniga sexobjekt, men de flesta får inte plats eller törs inte dansa, utan sitter halvfulla och glor. Precis som hemma,” skrev jag i min dagbok.

Vi lämnade kusten strax norr om Albanien och körde inåt landet över Titograd och Skopje. Den senare en mycket gammal stad som förstörts under jordbävningen 1963. Vi stannade bara på några få ställen i området, som nu ingår i Republiken Makedonien. När vi sedan kom in i Grekland välkomnades vi av bouzoukimusik i bussens högtalare. 

Vår nästa anhalt var Thessaloniki, Greklands andra stad. Vi parkerade bredvid en gatumarknad där stadiga slaktare i vita förkläden svängde köttyxorna så att man nästan kunde känna det i luften när stålet träffade styckbänkarna. Köttstycken, kalkoner och höns hängde i rader framför de små butikerna. En kakafoni av ljud studsade mellan väggarna när de ropade ut sina varor och priser. På ett kafé satt män av olika ålder, endast män, medan en svartklädd äldre kvinna skyndade förbi med ett bröd i handen. Folk var vänliga och frågade var vi kom ifrån och vart vi var på väg. De sken upp när de hörde att vi svenskar och inte amerikaner, men deras leenden försvann när jag sa att vi var på väg till Istanbul. En slaktare visade med handen att turkarna skulle hugga huvudena av oss. Istanbul är ett farligt ställe, sa de. 

När vi körde österut från Thessaloniki var det som att vi tog flera steg ned på den socio-ekonomiska trappan. Asfaltsvägarna ersattes av grusvägar och vi passerade genom små byar med beslöjade kvinnor, åsnekärror och minareter. Folk tittade nyfiket på våra bussar som hade avancerat i status och inte alls såg så illa ut. 

Det slumpade sig så att jag besökte Istanbul sommaren 2014 – denna gång på  kryssningsfartyget MS Nieuw Amsterdam. Vi hade passerat Dardanellernas trånga sund och fortsatt över Marmarasjön för att så småningom närma oss det väldiga stadslandskap som idag brer ut sig på Istanbuls europeiska såväl som asiatiska sida. Det dröjde länge innan vi kom så nära att vi kunde skönja den gamla staden med dess moskéer och minareter.

Kontrasten kunde knappast ha varit större jämfört med mitt första besök. Då satt vi längst fram i bussen stirrande på vägen som klättrade uppför kullar bara för att sjunka ned i dalgångar, alltmedan bebyggelsen tätnade. Så passerade vi plötsligt ett krön bakom vilket vi kunde se den enorma staden bre ut sig framför oss. Den sista biten in mot Istanbul var som en malström med allt tätare trafik, mestadels stora amerikanska bilar från 1950 och 60-talen. När vi väl var inne i centrum upplevde vi staden från gatuplanets perspektiv. 2014 anlände vi till Karaköy-terminalen alldeles vid Galatabron och jag och min familj kunde i lugn och ro överblicka staden från våra balkonger på nionde däck innan vi gick i land.

*

Men det var mer än det fysiska perspektivet som gjorde resan 2014 väldigt olika den jag företog mig fyra decennier tidigare. Jag var nu inte längre ung, utan reste med min hustru och mina söner som vuxit upp till unga män. Med mig hade jag RickSteves guidebok som gav oss en lika initierad som detaljerad bild av Istanbul. Vi hade också hyrt en professionell guide, Lela, som guidade oss runt i den gamla staden och hade kunniga svar på våra frågor. Jag hade också ägnat åtskilliga timmar åt att följa en lång föreläsningsserie som jag laddat ned till min mobiltelefon. Den gav mig en rejäl bakgrund om Istanbuls historia och dess viktiga historiska byggnader. (The Great Tours: Greece and Turkey,from Athens to Istanbul, av professor John R. Hale, University of Louisville, The Teaching Company, 2011.)

*
"A danger of travel is that we may see things at the wrong time, before we have had an opportunity to build up the necessary receptivity, so that new information is as useless and fugitive as necklace beads without a connecting chain." (The Art of Travel, Alain de Botton, New York, 2002.)
Intellektuellt var jag redo denna gång, men hade tyvärr inte mycket mer tid än 1974. Fast så är det väl ofta med resor; man hinner bara med en bråkdel av det man vill.

När Elisabeth och jag anlände till Istanbul hade vi inga guideböcker och inte heller råd med någon guide, men vi hade tur och träffade några studenter som visade oss runt. De hade förstås ett sidointresse, att locka oss till familjens klädesaffär, men det gjorde inte så mycket eftersom de var väldigt generösa med sin tid och stolta över att få visa upp sin stad.

*

En annan skillnad mellan då och nu var informationstekniken. Våra mobiltelefoner gav oss access till Internet varhelst vi lyckades komma in på ett WiFi-nät. Jag hade en liten, men avancerad digital kamera och behövde aldrig fundera på hur många rullar film jag hade kvar. Våra mobiltelefoner dubblerade dessutom som digitala kameror. Så fort vi hade WiFi kunde vi lägga upp våra bilder på Facebook och skicka epost och meddelanden varför vi stod i ständig kontakt med familj och vänner.

Fyrtio år senare var det flygpostkuvert och frimärken som gällde.

*

Till våra förberedelser för resan hörde en 5-poängskurs om Sydostasien vi tog i slutet på vårterminen 1974 inom ramen för våra studier i statskunskap. Vi läste Michael Nordbergs bok Asiens historia: Från forntiden till 1914 (Natur och Kultur, 1971) och Barrington Moore Jrs kapitel ”Indiens inre ekonomiska och sociala utveckling” som ingick i antologin Problem i världsekonomins historia (Redaktörer: Rune Bunte och Lennart Jörberg, Lund: Gleerups. 1969, ss. 347-404). Vi läste också den amerikanske antrolpologen T. S. Epsteins Economic Development and Social Change in South India (University of Manchester Press, Manchester, England; Humanities Press, New York, 1962) och den franske marxistiske historikern och ekonomen Charles Bettelheim’s India Independent (Först publicerad i Frankrike 1962, England 1968 och Monthly Review Press, New York 1971. Boken förbjöds i Indien 1976 eftersom den ansågs för kritisk mot den indiska regeringen.)

Gatuscen från Istanbul. Foto: Hans Sandberg, 1974.
Istanbuls gamla stad sedd från fartyget. Foto: Hans Sandberg, 2014
Topkapi, Hagia Sophia och den Blå Moskén. Foto: Hans Sandberg,2014.
Not. Denna text är ett utdrag ur en kommande bok om min resa med buss till Indien 1974. 


Här är en länk till min fotobok
"An Overland Journey from Sweden to India (1974)"


Copyright: Hans Sandberg, Augusti 2014

Loading...