söndag, september 27, 2009

Kina kan stoppa världens produktion av vindtunnlar, hybrider och missiler....

Kinas försökte nyligen stoppa exporten av kritiska mineraler -- mineraler som är helt nödvändiga för att tillverka avancerade elektriska motorer för vindturbiner, hybridbilar och missiler --  men det hela "backfired" eftersom omvärlden nu försöker hitta alternativa källor. Det skriver Keith Bradsher, journalist på New York Times, i en rapport från Hongkong. 

 

"With control of more than 99 percent of the world’s production of these minerals, China could try to use a ban to force other countries to buy the crucial motors for these high-tech end products, instead of just the minerals, directly from China," skriver Bradsher 26 september.

Det är ju skönt att höra att det hela verkar gå bra denna gång, för Kina kontrollerar 99 procent av produktionen av dessa metaller, men hur kommer det sig att den övriga världen är så extremt beroende av en leverantör? Och den som tror att detta är ett undantag bör läsa Barry C. Lynns bok End of the Line: The Rise and Coming Fall of the Global Corporation (Doubleday, 2005) som visar hur världens tillgång på avancerad och ofta kritisk teknologi ofta hänger på ett hår.  

Jag intervjuade Barry C. Lynn för två år sedan om hans bok och världens extrema beroende av några få tillverkare av kritiska komponenter. Länge (sedan Alexander Hamilton) var det en medveten politik från USAs sida att alltid kräva två leverantörer av kritiska material och teknologier, men den övergavs efter det kalla krigets slut. 
 – Världsekonomin brukade ha vattentäta skott i form av vertikalt integrerade företag och nationalstater, men detta har ändrats radikalt under de femton åren efter det kalla krigets slut, sa Barry Lynn i min intervju från 2007. 

Här kan du läsa Keith Bradshers artikel i New York Times:


Här är min blogg från 16 juli 2007:
Globaliseringen - "Vi har nått slutet på linan"



Här är min intervju med Barry Lynn som jag publierade i Realtid 16 juli 2007:

"Vi har nått slutet på linan”


Dagens hyperspecialisering innebär ett enormt risktagande som när som helst kan leda till en katastrof, varnar ekonomibevakaren Barry C. Lynn.


Den amerikanska regeringen var länge mån om att det amerikanska näringslivet skulle kunna motstå utländska påtryckningar och katastrofer. Antitrust- och handelspolitiken skulle förhindra monopol och garantera tillgången på strategiska varor och teknologier.


Så var det i stort sett från USA:s förste finansminister Alexander Hamilton till president Ronald Reagan, men denna modell revs sönder efter det kalla krigets slut samtidigt som världen blev alltmer instabil.

– Världsekonomin brukade ha vattentäta skott i form av vertikalt integrerade företag och nationalstater, men detta har ändrats radikalt under de femton åren efter det kalla krigets slut, säger Barry Lynn, som är expert på globala industrisystem vid tankesmedjan New America Foundation i Washington DC.

När dessa inre och yttre skydd urholkades eller togs bort kunde företag och nationer effektivisera sina näringsliv genom ökad arbetsdelning och handel. Marshallplanen och Kol- och Stålunionen (1952) stimulerade Europas industriella återuppbyggnad och lade grunden för den europeiska unionen.

Man ska komma ihåg att denna strukturomvandling skedde under den amerikanska ockupationsmaktens och de olika nationalstaternas politiska ledning, vilket inte var fallet när USA genomförde en liknande strukturomvandling, först genom handeln med Japan och Sydkorea och sedan på 1990-talet med Kina och Indien.

– Vi gjorde det i full fart och utan något som helst politiskt innehåll. Det fanns ingen motsvarande politisk struktur för att reglera, eller övervaka denna radikala omställning av den industriella organisationen. Det som tog sextio år i Europa genomförde amerikanerna med Kina på femton år. Och Kina är en radikalt annorlunda nation. Vi visste inte ens vad vi gett oss in på, säger Barry Lynn, som är senior fellow vid New America Foundation i Washington, D.C., en tvärpolitisk tankesmedja med penningstarka vänner i Silicon Valley.

Han är expert på globala industrisystem och har medverkat i Harvard Business Review, Financial Times och gett ut en uppmärksammad bok kallad ”End of the Line: The Rise and Coming Fall of the Global Corporation” (Doubleday, 2005).

Lynn påtalar också det paradoxala i att denna utveckling till stor del skedde under Bill Clintons tid som president. Clinton hade i valkampanjen talat om att satsa på ekonomin och infrastrukturen, men intog en relativt passiv roll när det gällde industrins struktur.

– Bill Clinton fullbordade Reagan-revolutionen. Reagan var en protektionist under det kalla kriget, även om han accepterade ett visst beroende av japanerna. Clinton fullbordade det tredje ledet i Reagan-revolutionen. Reagans folk genomförde en radikal förändring av näringslivet och antitrustväsendet. Clinton genomförde en radikal handelsreform genom att lägga ut anvsvaret för handelsrelationerna på den privata sektorn.

– Följden blev att vi fick ett hyperspecialiserat globalt system, säger Barry Lynn och tillägger att han inte har något emot globaliseringen som sådan och att man faktiskt kan tänka sig ett mycket stabilare och motståndskraftigare system än det vi har.

– Vi har under de senaste femton åren skapat ett produktionsnätverk som ersatt ett system där man hade tillgång till många olika tillverkare med en eller ett par, ibland på samma ställe.

Detta system strider fundamentalt mot det som Alexander Hamilton slogs för i strid mot Thomas Jefferssons agrara visioner. Hamilton, liksom Jefferson en av USA:s grundare, ville främja USA:s industrialisering, vilket kom att spela en central roll i frihetskriget mot England.

USA:s industriella expansion kröntes i början på 1900-talet med det vertikalt integrerade jätteföretaget, symboliserat av Henry Fords löpande band. Det vertikalt integrerade företagen undvek att bli beroende av enstaka leverantörer för att produktionen inte skulle stoppas av strejker, eller hot om avbrott i leveranserna.

Japanska företag som Toyota skulle senare ersätta denna modell med en som bl a byggde på amerikanen W.E. Demings idéer. Den kallades Toyota-modellen, ”lean production”, eller Just-In-Time och förlitade sig i högre grad på enstaka underleverantörer, som dock kontrollerades av Toyota.

– Det ursprungliga namnet på modellen var ömtålig produktion och systemet tenderar då och då att kollapsa. För tio år sedan förlorade de tio dagars produktion i Nagoya. Toyota insåg detta och skapade därför paralella system när de expanderade internationellt.

– På 1990-talet valde amerikanska företag att försöka slå japanerna i deras eget spel genom att organisera ett system utan dubblering. Även om företagen ofta säger att de använder flera olika källor, så stämmer det inte. De syftar på att de över tiden kan skaffa sig en ny leverantör, inte att de har två alternativ idag, säger han.

Den extrema specialiseringen underlättades av den revolution inom logistiken som följde med den nya data- och telekomtekniken, samt tillgången på fraktföretag som Federal Express. Det råder ingen tvekan om att denna utveckling ledde till högre ekonomisk effektivitet, men priset var ökad osäkerhet.

Barry Lynn citerar i aprilnumret av The American Prospect Intels legendariske vd Andrew Grove, som 2001 sade att ett sammanbrott i handelsrelationerna mellan Kina och Taiwan skulle vara detsamma som ”datavärldens motsvarighet till Mutally Assured Destruction.” För Andy Grove, som brukade skryta med att han var ”paranoid” som företagsledare, vägde ingenjörens insikt tyngre än ekonomens glada optimism.

Det var ingen slump att Internet byggdes som ett nätverk med många noder och många alternativa kanaler för dataflödet. Experterna på Arpa (senare döpt till Darpa) verkade under det kalla krigets terrorbalans och ville försäkra sig om att Internet inte kunde slås ut av en kärnvapenattack. Nätet skulle överleva även om enstaka noder slogs ut. Men det globala produktionsnätet har byggts upp utan någon större omtanke om dess hållbarhet.

Ett exempel på hur långt specialiseringen gått fick världen 21 september 1999 då Taiwan drabbades av en smärre jordbävning som på någon minut dödade tusentals människor, förstörde byggnader och skadade delar av landets infrastruktur. Ett par dagar senare upptäckte fabriker i Silicon Valley att de inte längre hade tillgång till de kritiska kretsar, som nästan uteslutande kom från två taiwanesiska företag i en och samma företagspark.

Dell Computer och Hewlett-Packard fick stänga sina produktionslinjer och sedan dröjde det inte länge förrän Wall Street började dumpa Apples, Dells och Hewlett-Packards aktier.

Och framemot jul kämpade Amerikas mammor och pappor hysteriskt med att få tag i de vansinnigt populära tjattrande Furby-dockorna, vilka innehöll chips från de två företagen på Taiwan. Produktionsstoppet varade bara en vecka, men ledde till ett bortfall på 7 procent i världens elektronikproduktion i oktober månad.

Terrorattackerna 11 september 2001 blev en tankeställare, men det dröjde inte länge förrän andra händelser fångade världens intresse. Hoten flammar upp, bara för att snabbt försvinna ut i den mediala fonden. Och globaliseringen rullar vidare lika ohämmat och tanklöst som förut.

Ekonomerna jublar, medan ingejörerna biter på naglarna. Men ekonomerna ser inte verkligheten, klagar Barry C. Lynn i aprilnumret av The American Prospect, en radikal demokratisk idetidskrift startad av kända intellektuella som Princeton-professorerna Paul Starr och Paul Krugman. ”Om man tittar närmare på dagens globala produktionssystem ser vi en chockerande hög grad av specialisering, både geografiskt och ägandemässigt. Alltfler aktiviteter tar plats på en eller några få ställen i världen och görs av ett eller några få företag.”

Den moderna nationalekonomins grundare, Adam Smith, som levde för över 200 år sedan, insåg att produktionen inte bara är en fråga om ekonomisk effektivitet, utan förutsätter ingenjörskonst. Och han hade hämtat inspiration både från Charles Darwin och den Nya Världen. Men hans insikt har fallit i glömska.

”Amerikaner skulle aldrig be ekonomer designa en hängbro eller ett nytt jetplan, men vi insisterar klokt nog på att ingenjörerna ger ekonomerna plats vid bordet,” skriver Barry Lynn och tillägger att ingen tänkte ens på att bjuda in ingenjörerna när dagens enastående komplexa produktionsmaskin designades.

– Det finns en stor skillnad på att låta ett företag tillverka en kemikalie t ex på ett ställe, att låta hundra företag göra det på ett ställer och att låta hundra företag göra det på hundra ställen. Det är tre radikalt olika sätt att producera på, säger Barry Lynn. Även med hundra företag på hundra ställen har vi en koncentrerad modell. Vi måste fundera på vilken modell vi vill ha. Om vi ska ha ett verkligt hållbart system och ett rättvist system som integrerar alla nationer, så bör vi främja en modell med hundra företag på hundra ställen.

– De amerikanska industriföretagen har därför börjat likna design- och handelshus som idkar global upphandling till sina försäljningsorganisationer snarare än att producera. Modellen för det globala amerikanska företaget är snarare Wal-Mart än Ford Motors och GM. Wal-Mart är en koloss som inte producerar någonting själv, men är en mästare på logistik, så att produkter kan inhandlas varhelst i världen de produceras billigast. Den gamla industrin är nedlagd, styckad, och dess verksamhet utflyttad till Bangladesh, Kina, Indien, Mexiko, Taiwan, Vietnam osv.

– Det amerikanska systemet styrs av mycket stora aktieägare. Det finns amerikanska företag som leds av starka företagsledare, som är starka institutionellt sett, men de flesta företag existerar numera bara för att tjäna aktieägarna. Företagsledningen har inget val. Det är därför bolagen tagit dessa enorma risker, på ett sätt man inte skulle ha gjort för tjugo år sedan, säger han.

Vi har enligt Barry Lynn nått ”slutet på linan” och måste välja en ny kurs.
– Det kan komma som ett slag i ansikter eftersom det kommer att vara något vi inte väntat oss, någonting som SARS, eller att det blir krig mellan Indien och Pakistan. Det kommer att säga pang och så står vi plötsligt där utan de saker som vi behöver. Våra banker kommer att vara stängda eftersom de inte har access till information i södra Indien som inte längre har telekommunikationer med omvärlden.
– Eller så vaknar vi äntligen och inser att det är ett fysiskt system vi har att göra med. Men det finns hopp om vi bara kan genomskåda ideologin och börja bearbeta fakta istället. Då kan vi vidta åtgärder för att förhindra en katastrof, säger han.

Hans Sandberg


Korrespondent New York


(Här är en länk till Realtid.se ”Vi har nått slutet på linan”)

lördag, september 19, 2009

"Amerikansk press under stress" - Förord (2009)

Jag har varit USA-korrespondent i 22 år och under 12 av de åren rapporterade jag om amerikanska massmedier för Pressens Tidning (idag MediaVärlden). Det skulle slumpa sig så att mitt andra stora ”beat” – data och informationsteknik – skulle komma att revolutionera förutsättningarna för att både producera och distribuera nyheter och journalistik.


Mitt första reportage för Pressens Tidning handlade om dagstidningar som experimenterade med elektroniska tidningar. Det var Newsday på Long Island och San Jose Mercury News i San Jose och jag skrev reportaget vintern 1993/1994. ”Jag loggar in mig ett par gånger om dan för att läsa meddelanden, säger redaktionschefen Robert Ingle....” varpå jag tillade att ”online” var ett ”smidigt sätt för läsarna att komma med förslag och frågor.” Onlinepubliken var då en liten minoritet dominerad av unga, tekniskt drivna män.

Idag är vi alla online fast för det mesta utan trådar, varför man kanske helt enkelt borde säga att vi alla alltid är ”on” och det har skapat ett radikalt nytt informations- och nyhetslandskap.

Författaren Michael Crichton spådde 1993 i en essä för Wired (1.04 Sep/Oct 1993) att dagstidningarna skulle följa i andra jättars fotspår, för de var bara:

“…another dinosaur, one that may be on the road to extinction. I am referring to the American media. And I use the term extinction literally. To my mind, it is likely that what we now understand as the mass media will be gone within ten years. Vanished, without a trace.“

Hans kritik handlade bara delvis om teknik. Han hade fått nog av slapp och ytlig sensationsjournalistik och hoppades med hjälp av C-Span och ny teknik kunna bryta sig loss ur mediernas informationsmonopol.

”They have treated information the way John D. Rockefeller treated oil – as a commodity, in which the distribution network, rather than product quality, is of primary importance. But once people can get the raw data themselves, that monopoly ends. And that means big changes, soon.
Once Al Gore gets the fiber optic highways in place, and the information capacity of the country is where it ought to be, I will be able, for example, to view any public meeting of Congress over the Net. And I will have artificial intelligence agents roaming the databases, downloading stuff I am interested in, and assembling for me a front page, or a nightly news show, that addresses my interests. I'll have the twelve top stories that I want, I'll have short summaries available, and I'll be able to double-click for more detail. How will Peter Jennings or MacNeil-Lehrer or a newspaper compete with that?“

Hans spådom om dagstidningarnas spårlösa försvinnande slog inte in, men resten stämmer ganska bra med vad som hände. Dagstidningarna förlorade sina lokala monopol på att leverera ”eyeballs” till annonsörerna, ett monopol som inte bara betalat feta vinster till tidningarnas ägare, utan också hjälpt till att finansiera undersökande journalistik, utrikesbyråer för de stora tidningarna och åtminstone reportrar som bevakade stadshuset för de mindre tidningarna.

Det fanns 1.556 dagstidningar i USA 1993 och den totala betalda vardagsupplagan låg på 60 miljoner exemplar, vilket skulle visa sig vara en höjdpunkt från vilken färden sedan skulle fortsätta nedåt till 49 miljoner sålda ex år 2008. Drygt 150 dagstidningar har försvunnit sedan dess. Men det är inte antalet dags-tidningar eller den totala upplagan som bekymrar oss, för det finns ju ingen anledning att bevara nyheter på papper lika lite som vi vill att tågen ska eldas med kol bara därför att det finns eldare som behöver sysselsättning. Och det är inte heller så att tidningarna håller på att försvinna. 

John Morton, en oberoende analytiker som jag ofta intervjuade när jag bevakade dagspressen, skrev i somras i sin krönika för American Journalism Review (Not Dead Yet, AJR, June/July 2009) att 70 procent av USA:s dagstidningar fortsätter att tjäna pengar, men det rör sig om småstadstidningar som i genomsnitt har 12.000 ex i upplaga.

Det är de stora dagstidningarna som drabbats av en dubbel kris, å ena sidan förlusten av läsare och annonsörer till andra medier och annonsörer till webben och å andra sidan den svåraste ekonomiska nedgången sedan den stora depressionen på 1930-talet. Man kan tycka vad man vill om dessa ”media-saurusar” för att låna Crichtons uttryck, men alternativet förefaller att vara en armé av gnagare som tuggar i sig allt de kommer över med en frenesi som inte lämnar något över för reflektion och fördjupning.

Ungefär en tredjedel av alla journalister har fått sluta under det senaste året, 16.000 av 50.000. Vad betyder det för journalistiken? Vad betyder det för demokratin när det inte längre finns reportar som bevakar politiker, företag och myndigheter? Det brukade finnas 50 journalister som bevakade politikerna i Trenton, huvudstaden i New Jersey. Idag är det 15. Samtidigt ökar antalet lobbyister. Allmänheten och politikerna kommer alltså att ha fler förespråkare och färre personer som kritiskt granskar utvecklingen. Detta är inte bara en kris för journalistiken, utan en kris som om den inte löses på ett positivt sätt kan leda till en social kris. Två radikala mediaforskare formulerade saken så här i en essä för den radikala tidningen Nation i våras.

‘But it is not just newspapers that are in crisis; it is the institution of journalism itself. By any measure, journalism is missing from most commercial radio. TV news operations have become celebrity- and weather-obsessed "profit centers" rather than the journalistic icons of the Murrow and Cronkite eras. Cable channels "fill the gap" with numberless pundits and "business reporters," who got everything about the last decade wrong but now complain that the government doesn't know how to set things right. Cable news is defensible only because of the occasional newspaper reporter moonlighting as a talking head. But what happens when the last reporter stops collecting a newspaper paycheck and goes into PR or lobbying? She'll leave cable an empty vessel and take the public's right to know anything more than a rhetorical flourish with her.’

‘So this is where we stand: much of local and state government, whole federal departments and agencies, American activities around the world, the world itself – vast areas of great public concern – are either neglected or on the verge of neglect. Politicians and administrators will work increasingly without independent scrutiny and without public account-tability. We are entering historically uncharted territory in America, a country that from its founding has valued the press not merely as a watchdog but as the essential nurturer of an informed citizenry. The collapse of journalism and the democratic infrastructure it sustains is not a development that anyone, except perhaps corrupt politicians and the interests they serve, looks forward to.’ (The Death and Life of Great American Newspapers, John Nichols & Robert W. McChesney, Nation, 6 april 2009.)

Det finns optimister som tror att webben och medborgar-journalister ska fylla det hål som dagspressen lämnar efter sig när den retiterar från journalistiken, men kruxet med denna vision är att det är dyrt att skapa bra journalistik. Det kostar stora pengar att låta erfarna reportar gräva i arkiv, odla kontakter och verkligen bevaka ett område.

“Many people have been expecting the successors of news-papers to emerge on the Web. But there may be no successor, at least none like the papers we have known,” skrev Paul Starr, professor vid Princeton-universitetets Woodrow Wilson School 4 mars i The New Republic, Goodbye to the Age of Newspapers (Hello to a new era of corruption).

“The metropolitan daily may be a peculiar historical invent-tion whose time is passing. We may be approaching not the end of newspapers, but the end of the age of newspapers — the long phase in history when newspapers published in major cities throughout the United States have been central to both the production of news and the life of their metropolitan regions. Metropolitan newspapers have dominated news gathering, set the public agenda, served as the focal point of controversy, and credibly represented themselves as symbolizing and speaking for the cities whose names they have carried. They have tried to be everyone’s source of news, appealing across the ideological spectrum, and to be comprehensive, providing their readers with whatever was of daily interest to them. Some newspapers, a smaller number than exist today, will survive the transition to the Web, but they probably will not possess the centrality, the scope, or the authoritative voice — much less the monopolies on metropolitan advertising — that newspapers have had.”

De flesta reportagen och intervjuerna i denna bok handlar om dagspressens försök att möta utmaningen från Internet. Det är sant att många tidningar tog tid på sig innan de kavlade upp ärmarna och på allvar började tackla problemet, men även de som gjorde det – Chicago Tribune är kanske det främsta exemplet  har drabbats hårt av den dubbla krisen.

Många har jämfört Internet med Gutenbergs revolution och det ligger mycket i det, inklusive det faktum att det är väldigt svårt att sia om framtiden, särskilt mitt i en revolution. I det läget är det lättast att hålla fast i det gamla och trampa vatten så gått det går, men det är inte lösningen på problemet.

”Ni kommer att sakna oss när vi är borta! Vem ska bevaka alla alla nyheterna...” hörs ärrade journalister ropa i mediaprofessorn Clay Shirkys blog Newspapers and Thinking the Unthinkable (13 mars 2009.) Och han svarar:

“I don’t know. Nobody knows. We’re collectively living through 1500, when it’s easier to see what’s broken than what will replace it. The internet turns 40 this fall. Access by the general public is less than half that age. Web use, as a normal part of life for a majority of the developed world, is less than half that age. We just got here. Even the revolutionaries can’t predict what will happen.”

Det är där vi nu befinner oss. Denna samling reportage och artiklar handlar till en stor del om hur vi hamnade där och jag hoppas att den ska hjälpa oss bygga en mediaframtid där det finns plats och pengar för oberoende kvalitetsjournalistik och det inte bara för exklusiva eliter, utan för den breda allmänheten.

Princeton Junction, NJ
6 september 2009

Hans Sandberg

onsdag, september 09, 2009

Mystiskt om Google och GetFugu

Några timmar efter att GetFugu sänt ut en pressrelease där vd Bernie Stolar säger att Google och GetFugu samarbetar kommer en "rättelse" där alla hänvisningar till Google avlägsnats. ("please note all references to Google have been removed" skriver företaget.)

Läs min rapport om Bernie Stolars uttalande här!

Jag misstänker att det rör sig om en groda från GetFugu's vd:s sida. Han pratar säkert med Googles folk och det är mycket möjligt att de hjälper till, men det betyder inte att Google vill att det ska bli offentligt.

Hans Sandberg

"Google har varit enormt hjälpsamma" säger GetFugus vd Bernie Stolar

"GetFugu har designats för att kunna användas på alla mobila plattformar. Vi kommer under de närmaste dagarna och veckorna att rulla ut (GetFugu) på flera av de populäraste plattformarna. Android var ett perfekt val för den första lanseringen eftersom de obestridligen leder när det gäller Internet-sökningar," säger Bernie Stolar i ett pressmeddelande. Stolar är vd för GetFugu och veteran inom dataspelbranschen. Han var "Google's Game Evangelist" innan han tog jobbet på GetFugu, ett företag som startats av Carl Freer.

"Vi ser en enorm potential i deras teknologi och de har under den senaste månaden varit enormt hjälpsamma och erbjudit oss en hel svit av produkter och stöd," fortsätter Bernie Stolar och tillägger. "Det vore en underskattning av språkets makt att säga att vi är extremt glada över att ha Google som partner."

GetFugu ska enligt företaget finnas tillgänglig på alla mobila plattformar med start 11 november 2009.

Hans Sandberg

GetFugu för Android

Guldregn över Carl Freers AR-företag GetFugu

(Denna artikel - med undantag för den uppdaterade ingressen - publicerades i Teknik360 9 januari 2009.)

Idag, den 9:e september lanserar Carl Freer GetFugu,
ett projekt som han hoppas ska bli mycket större än Gizmondo och kanske t o m få oss att glömma den eländiga storyn bakom det kraschade företaget. GetFugu är en sofistikerad teknik för att leverera augmented reality (AR) till mobiltelefoner och har sina rötter i tekniker och affärsmodeller Carl Freer utvecklat inom ramen för Xero Mobile, Blowfish Works och Media Power (inget av dessa företag finns kvar idag.)

Carl Freer är fortfarande hjärnan bakom GetFugu, men företaget leds av Rich Jenkins och flera veteraner från IT och underhållningsvärlden som rekryterats under det senaste året. GetFugu har under de senaste veckorna fått 5 miljoner dollar i investeringar från två riskkapitalfonder och aktien. 1 miljon kommer från Vanity Events Holding och 4 miljoner från SpongeTech(r) Delivery Systems.


Carl Freer och en del av teamet bakom GetFugu.
New York i december 2008.


När Gizmondo kraschade hösten 2005 var det de som frågade sig vad det skulle bli av den ”SmartAd” teknik som gjorde det möjligt att sälja Gizmondo 100 dollar billigare till de som använde den. Poängen med SmartAds var att den garanterade annonsörerna att en person verkligen tittat på deras annons, medan spelaren sparade pengar genom att titta på en annons och sedan bekräfta det genom att klicka på en ikon som poppade upp efter annonsen. Carl Freer tog med sig den uppfinningen när han efter Gizmondo Europes konkurs flyttade till Kalifornen och lade den till grund för ett företag kallat Xero Mobile, vilket försökte lansera en mobilteletjänst för studenter som var villiga att titta på ett antal SmartAds. Det var en bra teknik, men affärsmodellen höll inte eftersom det kostade för mycket att hyra nättjänster från telebolagen. Carl Freer gick vidare och startade ett företag som hette Blowfish Works, vilket fokuserade sig på en distribuerad annonsmodell till befintliga mobilanvändare. Man kunde helt enkelt anmäla sig till Blowfish Works, ladda ner en liten applikation på sin mobiltelefon och sedan tjäna pengar på att titta på annonser på sin telefon. En lokal pizzeria skulle t ex kunna köra annonser med elektroniska kuponger riktade till ungdomar i en viss stadsdel. Användarna av tjänsten skulle kunna fylla i formulär online där de specificerade sina intressen, vad för slag annonser de var intresserade av och när på dagen de ville se dem. I gengäld fick de ett kontantkort som fylldes på med kontanter eller kuponger när de tog del av annonser.

Media Power har sedan kombinerat denna teknik för annonsering och kuponger via mobiltelefoner med en teknik som på engelska kallas augmented reality (AR), dvs förhöjd verklighet. I samma veva har man bytt namn på Blowfish Works till GetFugu. Grundtekniken är inte alls ny, utan man har experimenterat med den under många år, bl a på MITs Media Lab och vid University of Toronto.

AR låter oss å ena sidan lägga information över verkligheten, t ex genom att en mobiltelefon visar information om byggnader genom att kombinera GPS-data om var vi befinner oss med databasinformation. Nokia har t ex demonstrerat en stadsguide på en avancerad mobiltelefon, men Media Power har tagit ett steg till genom att ge mobiltelefonen (eller en Gizmondo) möjligheten att känna igen bilder och verbala fraser och sedan länka denna information till en server knuten till klienter. Låt oss i ett hypotetiskt exempel säga att du riktar din mobiltelefon mot en företagslogga, t ex McDonalds, Coca Cola eller Starbucks. Om du har installerat GetFugu på en mobiltelefon som har inbyggd videokamera kan du rikta den mot en logga i t ex en annons eller på stan. GetFugu gör att din telefon känner igen loggan och tar sedan kontakt med GetFugus server som kopplar oss vidare till företagets mobila webbsajt där vi kan få kuponger, spela ett spel eller kanske en lista på var vi kan köpa en produkt i närheten av där vi är.

Jag har sett denna teknik demonstrerad flera gånger och den förefaller att fungera mycket bra. I en demo som teknikchefen Ivan Kozhuharov gav svarade telefonen på ett klädföretags logga genom att spela upp en reklamvideo på en iPhone där vi kunde se modekläder försedda med prislappar. GetFugu kan i realtid identifiera en logga eller någon annan symbol i en video, varigenom den blir en ”hot spot”. Om vi klickar på denna ”hot spot” öppnas ett fönster med vår kreditkortsinformation lagrad så att vi kan beställa plaggen.
-Det här är en helt ny ide inom reklam, säger Carl Freer.

Intresset för GetFugu är mycket stort från media-, underhållnings-, reklam- och konsument-företag, men Carl Freer och hans team försöker också vinna över stora IT-drakar som IBM, Microsoft och Google. Ett av syftena med lanseringen av Gizmondo är att kunna demonstrera för potentiella klienter hur GetFugu fungerar.
-Om produkten fungerar kommer jättarna att stöda den, säger Carl Freer och tillägger han inte kan se något skäl varför Google inte skulle göra det.
-Vår fokus inom Media Power ligger på GetFugu och att kunna lansera ett system som fungerar i stor skala. Vi har byggt applikationer som inkluderar vårt system för visuell augmented reality (ARL), ett system som kan tolka talad information (VRL, Voice Recognition Link) samt ett tredje paradigm, GRL (Geographic Recognition Link, dvs applikationen vet var vi befinner oss med hjälp av GPS, eller information från mobilsändare i närheten).
-Vi äger ARL-tekniken och har genom att kombinera dessa tre element skapat det ultimativa sökverktyget. Vi har licenserat rösttolkningen från Nuance Communications, men har ett team ingenjörer i Boston som jobbar på att ta fram en egen lösning, säger han.

Google har också en applikation med röstigenkänning och som kan lokalisera saker i geografin, men enligt Carl Freer har den en nackdel i att applikationer körs på telefonen.
-Det betyder att de måste ta fram en ny klientapplikation varje gång vi får en ny mobiltelefon. Vårt GetFugu-system kan köras på vilken telefon som helst som har en kamera och en mikrofon. Vi tror att vi har en fördel här och det är ett skäl till att vi vill lansera GetFugu så snabbt som möjligt, säger han.
-Vår teknik balanserar mellan telefonen och servern. Om vårt system ser att en telefon har stor kapacitet kan vi avända den för att köra applikationen lokalt på telefonen istället för på servern, säger Ivan Kozhuharov.
-I grund och botten är det en DNS-modell vi använder (dvs ett system som översätter alfabetiska webbadresser till numeriska IP-adresser. Vi säljer sedan webbaserade verktyg för 99 dollar i månaden för större företag och 9.99 dollar för företag med färre än 10 anställda.

En kund kan skapa sajter som GetFugu kan länka till när telefonens ägare ger ett kommando eller pekar på en logga med mobilkameran. Det finns mängder av färdiga mallar där allt man behöver göra är att fylla i sin företagsspecifika information, t ex kupongvärde, telefonnummer och address.
-Vi talar med företag som säger till oss att de inte är intresserade av att ta avgifter för att erbjuda denna tjänst, utan istället vill ha 10 proent försäljningsvärdet. När det gäller GRL-tekniken så kan man tänka sig att ta betalt från annonsörer för att de ska synas på GetFugu-sökningar i ett visst område.
-När Google använder röstigenkänning så får vi en link till Googles sida för en produkt eller företag, men om du frågar GetFugu efter Starbucks så hamnar du på den sida där Starbucks vill att du ska landa. Vi tar förstås en avgift för detta, men 99 dollar i månaden är inte mycket för ett stort företag. Och 9.99 är inte mycket för att en lokal annonsör ska kunna vägleda sina kunder exakt dit där han vill att de ska gå. Det är GetFugus affärsmodell i ett nötskal!

Hans Sandberg

Här är en demo av GetFugus teknik:

tisdag, september 08, 2009

Ny bok om mediarevolutionen



Jag har gett ut en ny bok med ett urval av mina artiklar, reportage och intervjuer 1993-2006, plus ett nyskrivet förord.
Boken heter Amerikansk press under stress och finns från och med idag på Lulu.com.

Hans Sandberg

torsdag, september 03, 2009

Ta en tjuvtitt på min roman "Omvägar"

Jag har lagt upp kapitel 1-4 från min roman Omvägar på en egen blogg. Du är välkommen att läsa den och kommentera den.

Här kan du läsa Omvägar, kapitel 1-4

Hans Sandberg

Loading...