torsdag, mars 21, 2002

Professor betalade en miljon för annons mot Big Bang teorin

(Dagens Forskning våren 2002)

För ett några år sedan var Pierre-Marie Robitaille en högt aktad radiolog, som byggt världens kraftfullaste instrument för magnetiska resonansbilder (MRI.) Men sedan 17 mars är han Ohio-professorn som spenderade en årslön – över en miljon kr – på att såga den moderna kosmologin i en helsidesannons i New York Times.

NEW YORK (DF) Pierre-Marie Robitaille, som är radiologiprofessor vid Ohio State Univesity, inleder annonsen med att han gett upp hoppet om att bli publiceraded i vetenskapliga tidskrifter. ”Mina ideer är både för enkla och oväntade för att han en chans,” skriver han och levererar sedan en detaljerad uppgörelse med de senaste 150 årens kosmologi. Han förnekar att det går att mäta universums temperatur (vilken antas vara 2,728 grader K) och att de mätningar COBE-satelliten gjort (den studerar den kosmiska bakgrundsstrålningen) i själva verket avser strålning från jordens oceaner. Och eftersom denna temperatur är avgörande för Big Bang-teorin avfärdar han hela tanken på ett universum fött ur en gigantisk explosion. Hans fortsätter med att kritisera synen på solen som ett brinnande gasklot för att vara en orimlig teori, eftersom den antar att solytan har en mycket lägre temperatur (6.000 grader K) än solens inre (ca 15 miljoner grader K,) samtidigt som dess korona har en temperatur på en miljon grader K. Solens yta är istället ett brinnande hav, som dessutom är mycket hetare (7 miljoner grader K) än man hittills trott.

Robitailles annons uppmärksammades i Ohio-tidningen Columbus Dispatch och senare i New York Times, men har annars förbigåtts med tystnad. Denna tystnad kan delvis förklaras med att artikeln är mycket teknisk och i det närmaste oförståelig för en lekman och delvis med att man inom den vetenskapliga världen fruktar att det ligger andra krafter bakom annonsen. Det ser ut som en tanke att annonsen kommer samtidigt som skolstyrelsen i Ohio debatterar ett anti-darwinistiskt förslag om att jämställa läran om Intelligent Design med utvecklingsläran. Professor Robitaille ville i ett ebrev till New York Times inte uttala sig om sina eventuella band till ID eller de kristna fundamentalisterna (creationists.) Och han hävdar att han och hans familj betalat för annonsen. I ett ebrev till Dagens Forskning skriver han, att han inte tänker ge några fler intervjuer eftersom han är dålig på personliga kontakter. Robitailles kollegor säger till New York Times att han för några år sedan började ge sig utanför sin akademiska kompetens och då avgick som chef för universitetets MRI-forskning.

Steven Weinberg, som är nobelpristagare i fysik (1979) och den som populariserade Big Bang-teorin med sin bok – The First Three Minutes – vill inte kommentera annonsen, men säger i ett ebrev ”att det finns gott om bevis för att den kosmiska bakgrundsstrålningen verkligen kommer långtbortifrån i universum.” Han pekar på Sunyaev-Zeldovich-effekten, där spektrum varierar över områden med kluster av galaxer på ett sätt som tyder på att strålningen kommer från källor bortom dem.
-Talet om att den kosmiska bakgrundsstrålningen skulle komma från jorden är helt enkelt inte korrekt. Även om man tog all strålning från jorden och förstärkte den så skulle det bli något helt annorlunda än den kosmiska bakgrundsstrålningen, säger Lyman Page, en expert på just detta område vid Princeton University.

Hans Sandberg

torsdag, mars 14, 2002

Strippad cyborg i rullstol till planet

(Publicerad i Sydsvenska Dagbladets nättidning Snällposten våren 2002).

Steve Mann är inte som oss andra. Han gör anspråk på att ha uppfunnit datorn som man bär på sig jämt och ständigt, en wearable computer, och det är en vision han gjort till en vital del av sitt liv.
Jag har stött på honom då och då under mina femton år som USA-korrespondent och får nog säga att lite galen är han nog. Saken är den att han sedan barnsben varit övertygad om att hans fem sinnen inte räcker. Han började därför redan på gymnasiet plocka isär videokameror för att bygga elektroniska apparater man kan gå omkring med.

När jag träffade honom 1997 på MIT Media Labs seminarium om Wearable Computers visade han videosnuttar som han tagit av sig själv i konfrontation med kassapersonal på livsmedelsaffärer med TV-övervakning. Han var då forskare på medialabbet och spenderade större delen av sin vakna tid med en liten videokamera på huvudet. Kameran var ansluten till en bärbar dator och kunde sända bilder till en server via ett trådlöst system han snickrat ihop själv på medialabbets campus.

Visst låg det något i hans tanke på att konfrontatera makten med dess spegelbild, genom att sätta videokamera mot videokamera, men det hela hade också en paranoid underton. Den fanns kvar när jag fyra år senare intervjuade honom på Toronto-universitetet sommaren 2001. Det bärbara datorstystemet hade krympts så att han nu kunde titta på video från sin miniatyrkamera via sina specialtillverkade solglasögon, som projicerar en virtuell bildskärm direkt på näthinnan. “Jag har skapat denna maskin, eller kanske mig själv som en maskin,” sa han bland annat under intervjun.

Om det inte vore för det faktum att han faktiskt bygger nya och spännande prylar skulle det bara vara alltför lätt att avskriva honom som ett excentriskt snille som inte drar sig för att hamna på stickspår. Men han hittar som sagt på nya saker hela tiden och har inspirerat en hel generationer ”cyborgs,” som mer eller mindre lever med sina ”wearables” uppkopplade mot Internet.

Men så mycket anti han nu är (Manns stora hjälte är cyberanarkisten Eric Raymond) är han också duktig på att skapa publicitet kring sin forskning och inte minst sig själv. Senast lyckades han få en rejäl artikel i New York Times om en kontrovers han haft med säkerhetspersonalen på S:t Johns flygplats. S:t John är nordamerikas äldsta stad och dessutom huvudstad i Newfoundland, som ligger långt uppe i nordost.

Steve Mann hade flugit många gånger förr med sitt bärbara datorsystem utspritt över kroppen och vakterna på Torontos flygplats lät honom borda planet upp till S:t John sedan han dokumenterat vad det var för utrustning han bar på sig. Vakterna i S:t John var däremot inte alls lika pigga på att släppa ombord en kille med ledningar kors och tvärs över kroppen, mystiska kläder fulla av elektronik och som dessutom bar svarta solglasögon med ledningar som försvann ner bakom nacken. De bad honom ta av sig utrustningen, starta och stänga av den och sedan lägga den på röntgenmaskinens rullband.

Vår cyborg drabbades då av akut digital separationsångest. Han fruktade för sitt digitala booster-pack, som var superkänsligt och inte skulle må bra av en röntgenbehandling. Han ägnade två dagar åt att förhandla med flygbolaget Air Canadas chef för kundservice, men det var säkerhetsbolaget som hade ansvaret och dess vakter insisterade på att röntga hans utrustning system och genomförde till slut en kroppsvisitation. De förstörde enligt vad han berättat för New York Times (14 mars) delar av hans utrustning och ska dessutom ha åsamkat honom viss blodspillan när de avlägsnade elektroder fästade vid hans kropp (systemet håller även koll på vitala kroppsliga funktioner.)

Den Mann som såsmåningom släpptes igenom säkerhetskontrollen var i egna ögon gravt handikappad. Han hade svårt att navigera flygplatsen utan sin wearable computer och sina specialglasögon som han fått checka in. Han snubblade två gånger och svimmade efter att ha slagit huvudet i en eldsläckare. ”Jag mådde illa och var disorienterad och det blev bara värre,” klagar han i efterhand för tidningens reporter.
Det bar sig inte bättre än att han fick borda planet med hjälp av en rullstol. Den mentala upplösningen berodde naturligtvis på avsaknaden av den dator han levat med sedan 1980-talets början och som fanns med till och med på hans bröllop. Det måste ha varit en sorglig cyborg som satt han på Air Canadas plan; berövad sin dator, sitt visuella stödsystem (som kan komplettera hans bild av omgivningen) och sin realtidsuppkoppling mot Internet. ”Han genomgår nu tester för att utröna om hans hjärna påverkats av den plötsliga separationen från tekniken,” skriver New York Times teknikreporter Lisa Guernsey.

Nu väntar vi bara på ett mångmiljonåtal, fast det är kanske för simpelt och otekniskt för en cyborg.

Hans Sandberg

tisdag, mars 12, 2002

Intervju med Leornard Downie Jr., Washington Post

(Först publicerad i Pressens Tidning).

Len Downie, Washington Post.

Nyhetsjakten ska styra – inte profitjakten


-Den amerikanska journalistiken befinner sig i ett vägskäl, säger Washington Posts Leonard Downie Jr., som en gång höll i Watergate-avslöjandet och 1991 tog över som Executive Editor efter Ben Bradlee. Downie har just gett ut boken ”The News about the News” tillsammans med en annan veteranreporter, Robert G. Kaiser. Det är en svidande kritik av lönsamhetsfixeringen hos kedjor som Gannett och Knight-Ridder, samt ett försvar för den amerikanska journalistiska traditionen.

Pressens Tidning (Washington, D.C.) Säkerheten har blivit tajtare på Washington Post. Det står ett par vakter utanför entrén, en omedelbart innan och ett par till halvägs till vaktbåset framför hissarna, där man numera måste visa fotolegitimation. Jag får sedan vänta på Downies sekreterare Pat O’Shea, som för mig till centralredaktionen på tredje våningen. Hon pausar ett ögonblick när vi kommit in för att se om det finns några jordgubbar på den stora desserttallrik som sänts ner från direktionen. Sedan fortsätter hon bort mot långväggen som vetter mot 15:e gatan, förbi redaktionschefen Milton Colemans stora kontor, där han sitter och pratar i telefon. Jag kan se genom glasväggen att Downies kontor är tomt och ska just slå mig ner i en soffa då Coleman kommer ut och hälsar. Han säger skämtsamt att jasså, du är här för att träffa the Big Boss nu och försvinner sedan tillbaks till sitt rum (se PT ?/1996 för min intervju med Coleman.)

Len Downie dyker snart upp och ber mig följa honom in på kontoret. Han slår sig ner i en soffa med ryggen mot redaktionen och jag sätter på bandspelaren. Han ger ett tufft och affärsmässigt intryck. Inget kallprat, inget kaffe, inget slöseri med värdefull tid, utan rakt på sak. Detta är intervjun klockan halv tre den 6 mars 2002.
-Den amerikanska journalistiken befinner sig i ett vägskäl, säger han som svar på min inledande kommentar om att det kommit ut en massa böcker om journalistik under de senaste fem-sex åren.
-Den bästa journalistiken är bättre än någonsin. De bästa journalisterna är bättre utbildade än någonsin och bättre experter på sina respektive områden, men merparten av amerikansk journalistik försämras tyvärr. Kabelteve, Internet och nya ägarmönster har skapat ett läge där det kan gå åt endera hållet.
-Vi vill hjälpa amerikanerna förstå hur nyhetsmedier fungerar. Vi gör det genom att skildra utvecklingen inifrån vilket få andra böcker gör. De argumenterar, medan vi har riktiga reportage, säger han.

Och det är ingen överdrift, för ”The News about the News” är ett mycket långt och mycket kritiskt reportage om hur nyheterna produceras och rapporteras i dagspressen, de nationella tevenäten, lokalteve, kabelteve, radio och av nyhetssajterna på Internet. Downie och Kaiser är två av USA:s mest erfarna journalister och levererar en lika detaljerad som inträngande analys, vilken dessutom ger oss den historiska bakgrunden.

Det är ett med andra ord ett stycke av den goda journalistik som enligt bokens underrubrik befinner sig i fara. Kritiken är konkret och insiktsfull, som när Tom Brokaw, Peter Jennings och Dan Rather intervjuas om hur de ser på de nyheter de idag producerar, efter att först ha låtit dem fräscha upp sina minnen med program de gjorde i början av sina jobb som nyhetsankare. Brokaw, Jennings och Rather erkänner att de fått pruta på sina ambitioner, eftersom dagens nyhetsprogram måste vara underhållande - och framför allt lönsamma.

Internets nyhetssajter modell MSNBC.com kritiseras för att de investerar i teknik snarare än i journalistik och därför inte har resurser för självständig journastik i någon större omfattning. Dagspressen skildras via den egna tidningen, men också i en serie undersökningar och intervjuer med ledare för de stora tidningskedjorna; med Tribunes Jack Fuller och Gannetts John Curley. Mycket av skildringen är en sorglig historia, men det finns också upplyftande berättelser som Raleigh News & Observer i North Carolina.

Om vi bortser från drakarna, så är de flesta amerikanska tidningar små och lokala. Ska man verkligen vänta sig så mycket från dem?
-Jag förväntar mig att de täcker sina lokalsamhällen väl och de är förresten inte alltid så små. Många är medelstora i likhet med Raleigh News & Observer som vi skildrar. Den tidningen gör ett mycket fint jobb med en personlastyrka som bara är bråkdelen av den vi har. De har de rätta värdena, den rätta ägaren och gör så gott de kan. Det använder nyhetsbyrårerna och syndikerat material från Los Angeles Times, Washington Post och New York Times för att täcka nationen och världen och framställer sedan en tidning som håller befolkningen i Raleigh-Durham-området av North Carolina ytterst väl informerad.
-Det går att göra detta och många amerikanska tidningar gör det, men så har vi dem som köpts upp av stora tidningskedjor, vilka bryr sig mindre om samhällena och desto mer om att krama ur tidningarna så mycket pengar de kan. Det är inte storleken utan ägarnas mål som avgör.

Ni kritiserar lönsamhetstänkandet, men jag vill minnas att redan Alexis de Tocqueville talade om de positiva effekterna av vinstintresset....
-Ja, ja, visst är lönsamhet bra för tidningarna, men frågan är hur mycket. När man talar om tjugo eller trettio procent, så kan man dra av fem procent för att satsa på nyheter och ändå vara väldigt lönsam. Man kan acceptera lägre vinstmarginaler när konjunkturen rasar och kompensera sig när tiderna är goda igen, men storföretagen kräver samma marginaler hela tiden, säger Len Downie, som ofta hugger in på en fråga innan den avslutats.

Kärnan i ert argument är behovet av en stark organisation för att rapportera nyheter, oavsett hur de levereras...
-Det är helt rätt! Vi har en stor publik för Washingtonpost.com och uppskattar detta. Vem vet vad som ska hända i framtiden? Jag tror visserligen att tryckta tidningar komer att finnas kvar en lång tid eftersom de är så användbara, liksom av det faktum att inga gamla medier någonsin dött därför att det kommit nya medier.

Men en stor del av kvällstidningarna försvann...
-Ja, ja, tidningarna kommer att förändras. Gamla medier förändras när det kommer nya.

Boken skildrar ingående utvecklingen på Chicago Tribune och Philadelphia Inquirer. Deras ägare kritiseras för att ha varit alltför lyhörda mot Wall Street och satsar för lite på journalistiken. Men går det verkligen att jämföra dessa tidningar med New York Times och Washington Post, vars ställning även speglar det faktum att de ges ut i Washington och New York. Vi frågar Len Downie om folk som kan logga in sig varän de råkar befinna sig, inte kommer att föredra New York Times och Washington Post framför dessa tidningar.
-Bara Chicago Tribune kan bevaka Chicago och bara Philadelphia Inquirer kan bevaka Philadelphia, svarar han bestämt.

Sant, men klarar de att bära den stora dagstidningens kostym, med utrikeskorrespondenter och....
-Det är inte det vi menar! De bästa och mest lönsamma tidningarna tidningarna ska ha utrikeskorrespondenter. Så många som möjligt bör ha det om det ligger i läsarnas intresse. Dallas Morning News har blivit en mycket bättre tidning än den brukade vara och det utan att ha korrespondenter överallt.De har dem däremot i Latinamerika och Mexico, vilket är naturligt för folk som bor i Dallas, på samma sätt som det är naturligt för tidningar i Californien att ha korrespondenter i Asien. De ligger ju vid Stilla Havskusten.
-Vi kräver inte att alla ska ha allt, men en tidning måste vara bra på att betjäna det samhälle den verkar i. Philadelphia är en stor stad med 4-5 miljoner invånare och där måste du ha en bra bevakning av Philadelphia, delstaten Pennsylvania och nationella frågor av vikt för stadens invånare. Inquirer gör fortfarande ett ganska bra jobb, men är inte så bra som den brukade vara. Dessutom sjunker upplagan och ligger nu under 400.000, vilket är fruktansvärt i en stad med över 4 miljoner invånare.

Men det speglar väl det demografiska skiftet till förorterna?
-Tja, men då måste du bevaka förorterna bra och sälja tidningar där också. Det finns ingen anledning att inte göra det. Vi har en penetration på 50 procent på vardagarna och 67-70 procent på söndagarna.

Med Internet blir vi alltmer oberoende av geografin....
-Vi kommer fortfarande vara beroende av var vi befinner oss. Merparten av våra annonser kommer från Washington-området och så kommer det att förbli så långt vi kan se. Internet kommer inte att dra in särskilt mycket nationell annonsering, utan basen förblir lokal. Det faktum att basen för annonsintäkterna är lokal är en stor skillnad mellan amerikanska medier och europeiska. Jag vet inte om det kommer att vara så om tjugo år, men det är ett mönster som hållit i nästan 300 år, säger han.

Det finns många trender som sliter i det paket som dagens storstadstidning utgör. Går det verkligen att hålla ihop det?
-Vi har framgångrika tidningar av olika storlek – Portland Oregonian, Dallas Morning News, Los Angeles Times, Boston Globe och Washington Post – och det som gör dem framgångsrika är att de fungerar som ”supermarkets” för nyheter av hög kvalitet om en mängd olika ämnen. Jag behöver inte köpa tjugo publikationer eller titta på tjugo olika tevekanaler för att få samma sak som de kan få genom att läsa en dagstidning. Jag ser inget skäl att tidningarna inte ska kunna fortsätta att fylla den rollen.

Fruktar du at publiken ska brytas upp på samma sätt som hände med TV när kabelteve slagit igenom? Det tryckta formatet gör det lättare att hålla ihop paketet, men när ni rör er mot nya medier kanske läsarna börja plocka ihop sina egna rapporter – The Daily Me.
-Jag har aldrig sett någon göra The Daily Me. Visst kommer folk att surfa på nätet, men de kommer fortfarande att att besöka webbsajter som ställts samman av redaktörer vid medier och som de identifierar sig med. Folk kommer till Washingtonpost.com från hela världen, men de kommer av bestämda skäl och inte för att plocka ihop sin egen tidning. De vill veta vad vi ställt samman och vad vi tycker är viktigt. Om vi ger upp detta, om vi slutar värdera nyheterna och specialisera specialisera oss på det som är bäst för vår läsekrets, då kommer folk att sluta läsa tidningarna eftersom det inte finns någon anledning för dem att göra det, säger han.

Har 11 september förändrat det journalistiska klimatet i USA?
-Jag hoppas att effekten blir bestående, men är inte säker på att det blir så. Det som hände omedelbart efter 11 september var att de flesta nyhetsorganisationer gjorde sitt bästa arbete någonsin. TV-näten satsade mer tid och tidningarna gav ökat utrymme för nyheter, men idag är det många som återgår till business-as-usual.
-Det viktigaste resultatet av bevakningen efter 11 september var att amerikanerna läste och tittade i rekordmängd. Tidningarnas upplagor steg och tittarantalet ökade. Jag tolkar det som att amerikanerna är intresserade av seriösa nyheter om man bara gör sig besväret att bevaka dem väl och göra dem relevanta för folk.

Under det kalla kriget var det psykologiskt lättare mobilisera resurser för saker som forskning. Det gick att spela på den Röda Faran. Efter 11 september såg det ut som om landet åter hade en samlande fiende...
-Det är klart att en kris ökar intresset för nyheter utöver det normala, men jag hoppas att folk ska lära sig läxan att vi måste kunna mer även resten av tiden också. Då hade vi kanske kunnat undvika en del av de faror som vi nu oroar oss för. En välinformerad befolkning och regering skulle kanske kunna vidtagit åtgärder så att allt detta inte behövt hända.

Kan man säga att medierna och folket kopplades samman efter 11 september ungefär som anhängarna av public journalism önskar sig?
-Medierna producerade en utmärt bevakning av en mycket viktig händelse och folk lyssnade, men de spelade inte en aktiv roll i samhället, vilket en del anhängare av public journalism kräver. Vi gjorde vårt jobb och gav folk information, men vi talade inte om för dem vad de ska göra med den. Det var inte det vi gjorde efter 11 september, så jag skulle inte vilja betrakta det som ett exempel på public journalism.

Men pressen tacklade ett av de problem som public journalism-rörelsen rest, bandet mellan läsaren och journalisten?
-Visst, men mitt argument har alltid varit, att vi löser detta genom att bevaka nyheterna riktigt bra. Public journalism används alltför ofta som ett billigt alternativ till bra nyhetsbevakning, till att hålla lokalpolitiska möten, göra opinionsundersökningar och driva kampanjer istället för att bevaka nyheter.
-Det fanns en tid då folk var mer intresserade av sina privata liv än i samhällslivet. Det var inte vårt jobb att övertyga dem om att ta del i det allmänna, utan att på ett bra sätt rapportera om det allmänna. Där brast vi.

Hur mycket av detta ligger bortanför någons kontroll?
-En del kanske, men det ska inte stoppa oss från att göra vårt jobb så bra vi kan. Det finns fortfarande en hel del finansiella resurser för bra nyhetsbevakning. Frågan är hur mycket som används för detta och hur mycket som hamnar i de stora företagsägarnas fickor.

En monopolmarknad tenderar att politiseras, eftersom det inte finns någon konkurrens som kan tvinga fram ändringar....
-Rätt, men USA har en lång tradiditon av att betrakta journalistik som samhällsnyttig verksamhet och inte bara en fråga om att göra vinster. De stora ägarna av medieföretag har förmått hålla ihop dessa två saker. De har en grundlagsstadgad plikt att producera journalistik som en service åt allmänheten. De som säger att de inte har råd med detta och att allt måste vara lönsamt går emot traditionen. De har också fel, för det finns mycket pengar att tjäna på att göra bägge delarna.

Problemet är kanske att ni inte varit så bra på att förklara varför det är värt att vänta ett par kvartal, eller kanske till och med ett par år på lönsamhet?
-Det är det vår bok handlar om. Det är exakt det vi försöker lära folket och utgivarna, säger Len Downie och kastar ett snabbt öga på sin klocka samtidigt som han säger ”två minmuter.”

Jag packar undna bandspelaren och pappren och tar upp kameran för att ta några bilder. Han stramar upp sig och riktar blicken ut mot gatan, men producerar ett leende när jag säger att han står som i givakt. Telefonen ringer och han gör sig redo för nästa besökare, medan Pat leder mig bort mot hissen. Hon är inte så glad åt allt detta ledsagande, men efter 11 september tas inga risker.

Hans Sandberg

Loading...