Strippad cyborg i rullstol till planet

(Publicerad i Sydsvenska Dagbladets nättidning Snällposten våren 2002).

Steve Mann är inte som oss andra. Han gör anspråk på att ha uppfunnit datorn som man bär på sig jämt och ständigt, en wearable computer, och det är en vision han gjort till en vital del av sitt liv.
Jag har stött på honom då och då under mina femton år som USA-korrespondent och får nog säga att lite galen är han nog. Saken är den att han sedan barnsben varit övertygad om att hans fem sinnen inte räcker. Han började därför redan på gymnasiet plocka isär videokameror för att bygga elektroniska apparater man kan gå omkring med.

När jag träffade honom 1997 på MIT Media Labs seminarium om Wearable Computers visade han videosnuttar som han tagit av sig själv i konfrontation med kassapersonal på livsmedelsaffärer med TV-övervakning. Han var då forskare på medialabbet och spenderade större delen av sin vakna tid med en liten videokamera på huvudet. Kameran var ansluten till en bärbar dator och kunde sända bilder till en server via ett trådlöst system han snickrat ihop själv på medialabbets campus.

Visst låg det något i hans tanke på att konfrontatera makten med dess spegelbild, genom att sätta videokamera mot videokamera, men det hela hade också en paranoid underton. Den fanns kvar när jag fyra år senare intervjuade honom på Toronto-universitetet sommaren 2001. Det bärbara datorstystemet hade krympts så att han nu kunde titta på video från sin miniatyrkamera via sina specialtillverkade solglasögon, som projicerar en virtuell bildskärm direkt på näthinnan. “Jag har skapat denna maskin, eller kanske mig själv som en maskin,” sa han bland annat under intervjun.

Om det inte vore för det faktum att han faktiskt bygger nya och spännande prylar skulle det bara vara alltför lätt att avskriva honom som ett excentriskt snille som inte drar sig för att hamna på stickspår. Men han hittar som sagt på nya saker hela tiden och har inspirerat en hel generationer ”cyborgs,” som mer eller mindre lever med sina ”wearables” uppkopplade mot Internet.

Men så mycket anti han nu är (Manns stora hjälte är cyberanarkisten Eric Raymond) är han också duktig på att skapa publicitet kring sin forskning och inte minst sig själv. Senast lyckades han få en rejäl artikel i New York Times om en kontrovers han haft med säkerhetspersonalen på S:t Johns flygplats. S:t John är nordamerikas äldsta stad och dessutom huvudstad i Newfoundland, som ligger långt uppe i nordost.

Steve Mann hade flugit många gånger förr med sitt bärbara datorsystem utspritt över kroppen och vakterna på Torontos flygplats lät honom borda planet upp till S:t John sedan han dokumenterat vad det var för utrustning han bar på sig. Vakterna i S:t John var däremot inte alls lika pigga på att släppa ombord en kille med ledningar kors och tvärs över kroppen, mystiska kläder fulla av elektronik och som dessutom bar svarta solglasögon med ledningar som försvann ner bakom nacken. De bad honom ta av sig utrustningen, starta och stänga av den och sedan lägga den på röntgenmaskinens rullband.

Vår cyborg drabbades då av akut digital separationsångest. Han fruktade för sitt digitala booster-pack, som var superkänsligt och inte skulle må bra av en röntgenbehandling. Han ägnade två dagar åt att förhandla med flygbolaget Air Canadas chef för kundservice, men det var säkerhetsbolaget som hade ansvaret och dess vakter insisterade på att röntga hans utrustning system och genomförde till slut en kroppsvisitation. De förstörde enligt vad han berättat för New York Times (14 mars) delar av hans utrustning och ska dessutom ha åsamkat honom viss blodspillan när de avlägsnade elektroder fästade vid hans kropp (systemet håller även koll på vitala kroppsliga funktioner.)

Den Mann som såsmåningom släpptes igenom säkerhetskontrollen var i egna ögon gravt handikappad. Han hade svårt att navigera flygplatsen utan sin wearable computer och sina specialglasögon som han fått checka in. Han snubblade två gånger och svimmade efter att ha slagit huvudet i en eldsläckare. ”Jag mådde illa och var disorienterad och det blev bara värre,” klagar han i efterhand för tidningens reporter.
Det bar sig inte bättre än att han fick borda planet med hjälp av en rullstol. Den mentala upplösningen berodde naturligtvis på avsaknaden av den dator han levat med sedan 1980-talets början och som fanns med till och med på hans bröllop. Det måste ha varit en sorglig cyborg som satt han på Air Canadas plan; berövad sin dator, sitt visuella stödsystem (som kan komplettera hans bild av omgivningen) och sin realtidsuppkoppling mot Internet. ”Han genomgår nu tester för att utröna om hans hjärna påverkats av den plötsliga separationen från tekniken,” skriver New York Times teknikreporter Lisa Guernsey.

Nu väntar vi bara på ett mångmiljonåtal, fast det är kanske för simpelt och otekniskt för en cyborg.

Hans Sandberg