En betjänt i brödrosten

Things That Think (TTT, saker som tänker) låter som ett skämt, men för MITs Media Lab är det blodigt allvar. De måste hitta en ny profil nu när multimedia blivit blaha, blaha. Vid den officiella starten visades bl a en prototyp till tänkande skor!

När är en brödrost mer än en brödrost, frågar sig medialabbet retoriskt i en presentation av projektet och svarar självt:

Den dag den fått tillräckligt med intelligens för att förutse sin ägares vanor och svara på hans eller hennes behov.

Modellen till TTT är hämtad från labbets grundare Nicholas Negroponte, som lanserat begreppet elektroniska “betjänter,” dvs små datorprogram som hjälper oss att hålla reda på våra data, kolla vår elektroniska post, svara på inkommande telefonsamtal och filtrera TV-programmen enligt vår smak. Istället för att knäppa på TV:n ska vi prata med en digital “betjänt,” som lärt sig känna vår smak genom att observera vårt beteende och följa våra tidigare instruktioner.

Med Things That Think säger Negroponte, att det nu är dags att släppa lös de virtuella “betjänterna” i barnkammaren, köket och överallt annars där de kan tänkas göra nytta och/eller sprida glädje.

TTT är ett femårigt projekt som stöds av ett 40-tal sponsorer, alltifrån AT&T, Lego och Nike till Telia Research, Walt Disney och Yamaha. Här finns en hel del vi känner vi igen från saker Medialabbet redan sysslar med, men det djärva ligger i den radikala syntes man nu strävar efter. Programmet påminner inte så lite om Xerox Parcs “ubiquitous computing,” men där Marc Weiser försöker bygga in diskreta digitala system i varje tänkbar vrå av det moderna kontoret tar medialabbet individen som utgångspunkt, oavsett han eller hon är hemma, på jobbet, eller någonstans däremellan.

Fysikern Neil Gershenfeld, som är en av projektledarna målade i samband med den officiella starten på medialabbets 10-årsfest 10 oktober upp en framtidsbild, som ger en försmak av vad vi kan vänta oss i en värld av tänkande prylar.

Vi kommer hem och möts av en dörr som känner igen oss, kollar hur vi mår genom att studera vårt ansikte, öppnar låset och sänder signaler till vår smarta CD-jukebox så att den spelar upp ett musikstycke vi borde uppskatta en dag som denna. Väl inne hämtar våra intelligenta skor upp dagens nyheter från en smart matta som skickar dem till plånboken som filtrerar dem enligt våra personliga preferenser och sedan projicerar dem på insidan av våra glasögon.

Det är svårt att inte dra virtuellt på munnen när man hör sådant. För egen del ser jag framför mig en modern Jacques Tati snubblandes över mattan, medan han förvirrat letar efter sina glasögon. Men vi kanske inte ska ta det alltför för allvarligt, utan mer som en tankelek vilken kan leda till nyttiga prylar när väl hyperbolerna tonats ned.

Och ingen kan väl invända mot Seymour Papert, när han konstaterar att stekpannor inte borde bränna vid maten och tågolyckor undvikas. Om lite inbyggd intelligens kan fixa det, så är det okej för mig. Och när Danny Hillis (som grundade superdatorföretaget Thinking Machines Corporation) berättade om framtidens dammsugare, som på egen hand kan utföra detta mördande tråkiga hushållsbestyr, lyssnade i varje fall undertecknad ivrigt. Danny Hillis återkom till sin gamla ide om datorkraft som en slags smart variant av elkraft, vilken man hämtar när man behöver den. Hans dammsugare är därför ganska dum, men smart nog för att kalla på hjälp om så behövs. Det kan t ex gälla att avgöra om en papperslapp på golvet ska sugas upp eller inte, vilket kan kräva en konsultation on-line med ett system för bildanalys.

En sak som tänker kan se ut nästan hur som helst. Våra smycken, klockor, manchettknappar och kläder kan i medialabbets vision komma att inhysa sofistikerad elektronik som ger oss de datatjänster vi vill ha när vi vill ha dem. En hälsosensor i en manchettknapp skulle t ex kunna informera en “hälsobetjänt” om att det är för kallt i ett rum, varpå denne sänder ett meddelade till ett termostat som höjer temperaturen. En hälsomonitor i mitt armbandsur skulle kunna låta en smart telefon ringa efter en ambulans om den upptäcker en farlig fluktuation i min puls.

Men om sådana manicker ska kunna fungera måste de länkas samman med hjälp av något man på MIT Media Lab kallar ett “BodyNet,” (kroppsnät) dvs ett trådlöst datanät som vi bär med oss. Ett sådant personligt nät består av sensorer som mäter tryck, registrerar ljud, ser saker som ansiktsuttryck, gester, etc., samt små datorer som sköter kommunikationen mellan sensorerna och tolkar intrycken med hjälp av artificiell intelligens. De tänkande sakerna måste dessutom ha ett minimum av “sunt förnuft.”

Neil Gershenfeld gav under sitt tal en uppskattad demo av hur ett kroppsnät kan fungera. Han visade en liten dator, som inte var större än att den kan byggas in i en sko och lade den på golvet. En kollega gjorde samma sak och i nästa ögonblick skakade de två forskarna hand med en fot på vardera dator och genom handslaget utbytte de visitkort. (Informationen färdades via kroppens eget elektrostatiska magnetfält.)

Som forskningsobjekt är TTT inga småsaker. Det krävs helt nya slags sensorer och nya nätverksarkitekturer som kan låta mängder av små datorer kommunicera på en liten yta utan att störa varandra, eller sända signaler till datorerna hos en person som befinner sig i vår närhet. (Här måste de även tackla frågan om hur vi behåller vår personliga integritet när så mycket av vår vitala information telegraferas digitalt mellan olika delar av vår kropp.) Den tredje utmaningen ligger på AI-området (artificiell intelligens.) De smarta sakerna måste kunna tolka och översätta alla de signaler och intryck som deras sensorerna fångar upp.

Det säger sig självt att snart sagt varje objekt i vår vardag skulle kunna bli en kandidat till att bli tänkande, men Medialabbet har för säkerhets skulle fokuserat projektet på fyra områden:

1. Tänkande leksaker
-Things That Think handlar om att bygga in datorer i vår vardagsmiljö och det innefattar datoriserade leksaker. Barnen lär sig väldigt mycket från konstruktiva leksaker som Lego, säger Mitchel Resnick, en av projektledarna för TTT.
-De tidiga versionerna av Lego handlade om att bygga strukturer, sedan fick vi motorer som lät barnen bygga maskiner. När Lego kombineras med datorer kommer barnen att kunna bygga “beteenden,” dvs saker som beter sig på ett visst sätt, säger han.

Enligt Resnick ser vi alltför ofta tänkandet som en enslig akt a la Rhodins tänkare, medan det i själva verket är en interaktiv process. Han anser att datorerna öppnar för nya sätt att beskriva och förstå verkligheten och exemplifierar med Legos smarta “tegelsten” (Programmable Brick.) En pojke skulle kunna koppla en sådan “tegelsten”/dator försedd med sensorer till sin cykel och låta den registrera vad han gör under dagen. Information som sedan kan överföras till en hemdator.
-Låt barnen bygga sina egna modeller av verkligheten, säger Resnick.

2. Den universella fjärrkontrollen.
Här samarbetar man med ett annat av Media Labbets projekt, News in the Future (NiF.) Målet är att bygga ett “trollspö,” stort som en penna, vilket förstår såväl röstkommandon, som gester. Tanken är att det ska kunna användas för att kontrollera de tänkande sakerna. Den skulle också kunna bli ett slags mus för framtida “besök” i virtuella informationstjänster, som vi kanske kommer att gå igenom med hjälp av VR-teknik, istället för att som nu läsas på en platt bildskärm. Vi skulle också kunna använda om vi vill dirigera en virtuell orkester.

3. Uttrycksfulla instrument
MIT håller redan under Tod Machovers ledning på att bygga vad de kallar hyperinstrument, dvs instrument som använder nya typer av sensorer, datamodeller och realtids-datorer. De har bl a byggt en musikalisk stol som man kan “spela” på genom att röra händerna i luften. Målet är att bygga billiga instrument, som kan ge även amatörer möjlighet att prestera stor musik.

4. Byggande saker (Making Things)
En grupp inom TTT ska undersöka hur man kan påverka tillverkningsprocesser genom tänkande saker. Man hoppas kunna ta fram smarta verktyg som låter både barn och vuxna designa nya mekaniska saker.

I Medialabbets vision av framtiden kommer datorn att sprängas i bitar och informationsbehandlingen befrias från de fyrkantiga lådor den nu sitter fast i. Datorerna kommer att smyga sig in överallt i vår miljö och förhoppningsvis göra vårt liv lite enklare. Så ser drömmen i varje fall ut....

Hans Sandberg

Multimedia New York

(Först publicerad i Pressens Tidning, 1995)

(Pressens Tidning, New York) Jag sitter på Savoy, en utsökt liten restaurang i SoHo, som får mig att känna mig som om jag vore i Europa. Förtrollningen bryts emellertid av fragment från ett samtal tre bord bort ... “digitala arenan,” “interaktiv,” “Internet.” Året är 1995, platsen “Silicon Alley.”

Kärt barn har många namn och det gäller även Manhattans nya multimediavärld, som förutom “Silicon Alley” också kallas “Multimedia Mecca” eller “Multimedia Gulch.” De många namnen speglar det faktum att ingen ännu vet exakt vad det är frågan om, eller vad det ska bli av saken, fast det finns de som tror att något stort är i görningen.

“Boom Town” löd en fet rubrik i Daily News 9 juli. En annan talade om multimedia som vägen till tillväxt för New York. “Big Apple brädar västkusten som mecca för multimedia” var underrubriken.

Hyperboler naturligtvis, men vad annat är att vänta i en stad där bara det totala uttrycket förmår bryta igenom den ständiga kakofonin?

Det var för att få klarhet i den saken jag i somras började vandra kors och tvärs genom SoHo, NoHo, Chelsea, TriBeCa, Wall Street och Mid-Town. Jag pratade med entreprenörer, konsulter, myndigheter, journalister, författare och PR-agenter. Det är nu november och jag måste erkänna att bilden forfarande är långt ifrån glasklar, även om den blivit rikare på detaljer, miljöer och människoöden.

Häromkvällen var jag på ett party nere i Chelsea, hos “Total New York” på 32 West 22nd Street närmare bestämt. Där var en blandning av binära bohemer, chica chicks och digitala designers, plus ett par kostymklädda fastighetsmäklare och några representanter för borgmästaren. Det var en “avsparksfest” för Greg Elin som skulle åka motorcykel “from Silicon Alley to Silicon Valley.” På hjälmen skulle han ha en liten videokamera fasttejpad, så att alla kan följa resan på Web-förlaget “Total New Yorks” hemsida. Det smakade förstås PR-trick, men buffén var okej, liksom kaffet från Sun Microsystems (det var ett sätt för dem att puffa för programmet “Hot Java” som de hoppas ska bli webbens nya operativsystem.)

Så mycket PR vart det nu inte, för de flesta gästerna och journalisterna tröttnade på att vänta på Gregs sista-minuten-förhandlingar med sina sponsorer. Jag och Rolf Porseryd från TV4 hängde emellertid troget kvar så svenskar vi var och belönades vid halv tio-snåret med att få se den ensamma hjälten försvinna in i New York-natten på sin 750 kubiks BMW.

Det är ont om pålitlig statistik som kan säga hur många nya företag eller jobb som skapats, eller kan väntas, till följd av multimedia- och internetvågen. Jag har sett uppskattningar från ett par hundra miljoner dollar till ett par miljarder dollar, men det är ganska meningslösa siffror, eftersom de inte åtföljts av någon precis definition av branschen. Om man bara räknar in folk som jobbar med nya media, kommunikationer och programvara blir det 75 000 människor i New York, enligt Herb Mose, f.d. chef för KPMG Peat Marwick, som i ett tal nyligen sa att det är stadens snabbast växande bransch.

En ofta citerad indikator på den multimediavågen är medlemsmatrikeln för “New York New Media Association” (NYNMA,) som växt från en handfull för lite över ett år sedan till 1200 idag. En annan är att “United Digital Artists” lockat till sig 400 medlemmar. New York-universitetets (NYU) 1,5 år gamla “Center för Digital Multimedia” upplever dessutom ett växande intresse för multimedia.
-Förra året hade vi ett seminarium med 50 deltagare. I år ger vi 50 seminarier med över tusen deltagare, säger Cynthia Allen, samordnare på centrat.

Flera dataföretag försöker rida på vågen, bl a Apple Computer som hittills lett branschen. De höll i somras ett stort multimedia-seminarium på Manhattan och sponsrade en “Multimedia Festival” tillsammans med ett 40-tal musikklubbar och diskotek. Rupert Murdochs glesbefolkade on-line-tjänst Delphi Internet har flyttat till Manhattan i ett försök att skapa sig en cool image. Prodigy, som ägs av IBM och Sears, pratade hela sommaren sin omedelbart förestående flytt från White Plains gråa tristess en timma norr om stan till en vindsvåning i SoHo, men planerna skrinlades av någon anledning i elfte timmans 59:e minut.

Om man skulle försöka fästa New Yorks nya multimediavärld på en karta finge man en lång amöbaliknande gerrymander, som börjar runt de stora förlagsskraporna vid Rockefeller Center, letar sig ner till Herald Square och sedan fortsätter längs Broadway ner till Manhattans sydspets.

Silicon Alley likställs ibland med det mesta som har med nya media i New York att göra, men är egentligen ett område som börjar uppe vid Union Square i Chelsea och sedan följer Broadway genom NoHo och SoHo nästan ända ner till Broome Street på gränsen till Little Italy. Miljön kontrasterar starkt mot Mid-Town och Downtown. Där är det skyskrapor av stål, glas och betong. Här är det järn och tegel, fabriks- och lagerlokaler, vilka gjorts om till kontor och artistvåningar, s k “lofts.” Där är det korrekt kostymerade tjänstemän och -kvinnor. Här är det allt utom det konventionella, ungefär som i San Francisco, en stad som hade sin egen “Multimedia Gulch” innan New York fick sin.

Multimedia var länge mest en fråga om teknik. Det var ett sätt att kombinera datorernas texter och kalkyler, med ljud, bild och video. Intresset fokuserades därför på Silicon Valleys entreprenörer, samt organisationer som AT&T Bell Labs, IBM Thomas Watson Labs, Xerox Parc och MIT:s Media Lab. Men multimedia är idag vardagsmat som teknik betraktad, varför balansen tippat över till förmån för innehållet.

Det är välkomna nyheter för The Big Apple, som åderlåtits svårt när data- och kommunikationstekniken gjort det praktiskt möjligt att fly stadens hyror, löner, skatter, bilköer och sociala problem. New York tappade under de senaste fem åren 250 000 jobb och en tredjedel av kontorslokalerna i Lower Manhattan står tomma.

Långt ifrån alla företag kan eller vill flytta, i synnerhet inte om de jobbar i branscher där direkta personliga kontakter spelar en stor roll. Det gäller i hög grad en kreativ bransch som multimedia och man talar redan om en omvänd migration, tillbaks till Manhattan.

Bob Stein är ett exempel på detta. Han är en övervintrande maoist från New York, som på 80-talet var med och grundade The Voyager Company i Santa Monica i Californien. Det är idag ett av USAs bäst kända CD-ROM-förlag, med en omsättning på ca 100 miljoner kr, men ingen vinst att tala om. Hösten 1993 tog han Voyager med sig till SoHo vilket var ett lyckokast, eftersom det gamla högkvarteret raserades under jordbävningen i Californien i januari 1994. Det låg emellertid inga seismologiska föraningar bakom beslutet, utan känslan av att New York var “the place to be.”

-Vi flyttade inte till San Francisco, därför att den regionen baseras på superprofiter från Silicon Valley. Pengarna spelar en för stor roll där. Och i Los Angeles är det pengar och filmstjärnor. New York City är en mycket bättre stad om man vill vara en ren publicist, säger Bob Stein och försvarar sin kapitalistiska drift med att revolutionen inte precis står för dörren. På väggen bakom honom hänger en affisch från den maoistiska terrorgruppen Sendero Luminosa.

Men är inte New York storfinansens Mecca, frågar jag.
-Staden är så stor att Wall Street inte kan dominera dess anda, säger han.

Det lät som en bara alltför läglig fras, men jag skulle senare stöta på en variant av samma idé i The New York Review of Books (November 16, 1995.) Jason Epstein, förlagsredaktör för Random House, skrev där att det som fick New York att dra ifrån sina rivaler på 1800-talet (Boston, Philadelphia, Charleston) inte alls var dess geografiska läge vid Hudsonflodens utlopp, utan dess öppenhet. Staden frodades därför att ingen kultur kunde dominera den. Inte engelsmännens, inte holländarnas.

Voyagers utgivning spänner över ett brett fält, alltifrån underhållning till avantgardistiska och intellektuella titlar. De ger ut barnböcker och dataspel, musik-CD-ROM som the Beatles “A Hard Days Night,” och Beethovens 9:a, samt multimediaböcker av Marvin Minsky, Laurie Anderson, Stephen Jay Gould, Marshall McLuhan, Robert J Oppenheimer och den för polismord dömde Mumia Abu-Jamal. (Min intervju med Bob Stein avbryts flera gånger eftersom han håller på att organisera ett upprop för Abu-Jamal som ska in i New York Times.)

Från Voyagers kreativa kaos fortsätter jag söderut längs Broadway och viker sedan av österut in på Broome Street. Där hittar jag ArtNetWeb som visar sig vara en virtuell läsesalong, ett lokalt on-line-forum och ett Web-galleri. Rene Campopiano, en konstnär och konsthandlare som tagit klivet ut i etern, berättar att hans företag Virtual Real Estate försöker hjälpa konstnärer att ställa ut i cyberspace.

Från Broome Street följer jag Lafayette Street norrut förbi Cyber Café och går in i en gammal röd fabriksbyggnad, som renoveras för cyberföretag typ Thomas Nicholson Associates.
-Det är klart att det finns överdrifter, men jag tror ändå att talet om New York som ett multimediacenter kan försvaras, säger Tom Nicholson, som lockades hit från Michigan för femton år sedan och idag driver en framgångsrik konsultbyrå inom multimedia och Web-design.
-Kycklingen är på plats och nu väntar vi bara på ägget. Det kommer när vi har tillräckligt med bandvidd, säger han, syftande på det faktum att dagens nätsurfare för det mesta bara har tillgång till 14,4 kilobits (kbits) dataförbindelser.
Med så lite bandvidd är det svårt att bygga snygga Web-platser, eftersom risken är att kunderna tröttnar på att sitta och vänta på bildöverföringen. Lösningen är dock redan på väg i form av fler 28,8 kbits länkar och inom ett eller ett par år kan vi skaffa oss 128 kbits ISDN, eller flermegabits Internet-access via kabeltevenätet.

Tom Nicholson tror att New York kommer att klara sig väl i konkurrensen med västkustens multimediakretsar.
-Basen av talanger är mycket rikare här jämfört med i San Francisco. Vi har folk som är vana vid att arbeta med innehåll, som kan redaktionell bearbetning och design. Vi har dessutom flera bra datautbildningar som producerar folk som kan arbeta med multimedia, säger han.

Det är lätt att glömma att New York är hemorten för åtskilliga av världens ledande tidningshus och förlag, de rikstäckande TV-näten och flera nationella kabeltevenät. Här finns underhållningsbjässar som Walt Disney, Viacom och Time-Warner, reklambranschen och desktop publishing industrin. Lägg därtill tusentals små och medelstora företag, musik- och filmstudios, musikklubbar, konstgallerier och muséer, för att inte tala om alla artister, författare och journalister.

New York har dessutom en sofistikerad infrastruktur för kommunikationer. Staden “har fortfarande långt mer teknisk råstyrka än någon annan plats när det gäller att samordna och projicera sin talang ut i världen,” skriver Peter Huber i essän “New York, Capital of the Information Age” i City Journal (Nr 1 1995.) Han exemplifierar bl a med CBS:s organisation för nyhetsinsamling, som löpande samordnar 105 jordbaserade satellitlänkar vilka sänder videoflöden hem till redaktionerna i New York.

NYU:s “Center for Digital Multimedia” (CDM) ligger på Broadway i höjd med Washington Square. Det leds av Ken Perlin, ett hett namn inom multimedia, som bl a utvecklat den teknik Walt Disney använder för att skapa en realistisk atmosfär i animerade filmer som Lejonkungen.

Centrat för digital multimedia har 26 forskare, (varav 15 på heltid) och 11 doktorander och stöds med en miljon dollar per år av delstatsregeringen.
-Vår uppgift är att stöda framväxten av den nya multimediaindustrin, säger Christine Allen på CDM.

På frågan hur de skiljer sig från MIT:s Media Lab svarar hon att de satsar på teknik som kan kommersialiseras relativt snabbt.

Christine Allen sticker inte under stol med att västkusten fortfarande dominerar inom multimedia, men ser det som ett övergående fenomen.
-San Francisco har ett par års försprång. Vi har ett par hundra personer som kan producera multimedia i New York och de har över ettusen. Men multimedia är inte bara CD-ROM-teknik, utan innehåll och New York har alltid varit den kulturella huvudstaden. Vår arbetsstyrka är dessutom mycket större än San Franciscos. Allt som behövs är att vi lär upp dem, säger hon.

Jag lämnar NYU-filialen och tar en taxi till Union Square, där jag ringer på hos The Music Pen, som bl a skapat ett av min fyraårige son Eriks favoritprogram: Lenny’s Music Toons. Jag sätter mig ner och väntar på att företagets kvinnliga vd Yee-Ping Wu ska ta emot. Miljön är varm och inbjudande, men på några ställen har harmonin brutits av jobbare som håller på att dra in fler telefonledningar.
-Vi hinner inte expandera fort nog, säger Yee-Ping Wu, när hon visar mig in till sitt smakfullt inredda kontor.

För ett par år sedan hade de sju anställda. Idag är det 60.
-Vi tillhör den tiondel av multimediaföretagen som går med vinst, säger Yee-Ping Wu, som innan hon blev företagare turnerade världen över som konsertpianist.

Hennes familj flydde 1966 från ett Kina, där Mao just släppt lös sin anti-kulturrevolution. Som liten var hon ett underbarn och fick spela för både Chrusjtjov, Tito och Mao. När hon kom till New York började hon på the Julliard School of Music, där hon träffade doktor Philip Y.F. Lui, en kanadensisk kompositör med intresse för digital musik.

De gifte sig och bildade The Music Pen 1987 kring det datoriserade system för musikkomposition Philip utvecklat. Det var emellertid först med Lenny’s Music Toons 1993 företaget fick sitt genombrott.

Music Pen sysslar idag med både CD-ROM-utgivning, Web-design, och musikalisk produktion. Det är ett litet företag men de har länkat upp sig med tunga partners som den tyska mediajätten Bertelsmann, Microsoft, Viacom, Delta Music och Virgin.

Det har gått bra för Music Pen, men det gick inte lätt.
-I början ville ingen hjälpa oss. Vi fick gå till Schweiz för att hitta en finansiär. Det som gjorde att vi trots allt klarade oss var, att vi litade på vårt kunnande, säger hon med en varning till lycksökare, som tror att multimedia är en guldgryta man bara behöver sticka ner handen i.
-Det är som ett äktenskap. Man måste vara väl förberedd och veta vad man ger sig in i. Multimedia är en mycket komplex teknologi både när det gäller produktion och distribution.

Yee-Ping Wu älskar New York, dess konserthallar, muséer, teatrar, butiker och mångfald av människor.
-Jag kan inte tänka mig att jobba i någon annan stad. Här finns en sådan enorm energi och kreativitet. Jag gillar också det faktum att det krävs så mycket energi för att man ska överleva här. Man tvingas helt enkelt lära sig tjäna pengar, säger hon, men klagar i nästa andetag över New Yorks höga skatter, hyror och löner.
-Vi har sextio anställda idag. När vi är femhundra kanske det är dags att flytta....

Taxiresan från Union Square till Avenue of Americas uppe vid Rockefeller Center för mig in i en värld som inte har mycket gemensamt med Silicon Alley. Den mäktiga raden av skyskrapor vittnar om att detta är en tummelplats för drakar - en del skulle säga dinosaurier.

Till vänster om mig har jag utbildningsjätten McGraw-Hills skrapa. Ett kvarter söderut ligger Viacoms förlagsgren Simon & Schuster, som varje år producerar 300 miljoner böcker! Den nye vd:n Jonathan Newcomb håller på att revolutionera utgivningen med hjälp av digital teknik. Här återfinns också Simon & Schuster Interactive, som ligger bakom CD-ROM-succén “The Startrek Interactive Technical Manual.”

Störst bland de stora är underhållnings- och förlagsimperiet Time-Warner, som residerar i Time & Life-skrapan vid Rockefeller Center. Jag går in från Avenue of Americas, tar rulltrappan ned och letar mig genom en underjordisk korridor fram till Time-Warners nya multimediastudio. Där träffar jag Eduardo G. Samamé som är presschef för jättens New Media Group. Han tar mig in till ett sammanträdesrum och börjar sin briefing med ett intrikat diagram över bolagsstrukturen.
-Vi arbetar på tre fronter när det gäller multimedia, säger han och ritar en skiss.
1. Låg bandvidd: Pathfinder, Time-Warners web-plats.
2. Kabelmodem: Excalibur i Elmyra, New York, där man testar beställvideo, hemköp och andra on-line-tjänster via kabeltevenätet.
3. Fiberoptik: Full Service Network (FSN)-testen i Orlando, Florida (Se min artikel i PT 1/95.)

Pathfinder är inkörsporten till koncernens elektroniska publicering och få Web-platser kan ståta med så mycket innehåll.
-Nu när redskapen (för multimedia, min anm, HS) finns, är det innehållet som gäller och vi har över 5 000 journalister bakom oss, säger Samamé och tillägger att de kan erbjuda trovärdiga källor där det är svårt att veta vem man kan lita på, eftersom vem som helst kan bli Web-publicist.

-Nya media handlar inte bara om att placera ett existerande innehåll on-line. Det viktiga är att tillföra nytt värde när vi går on-line, säger Samamé och demonstrerar “Time Universe,” som man når via Time Magazines web-sida. Det är ett grafiskt elegant sätt att söka både i Times innehåll och en mängd intressanta databaser redaktionen ställt samman. Vi kan t ex gå in och följa upptakten till valkampanjen 96 och med ett par snabba klick få fram information om hur Bob Dole röstat i olika frågor och vilka som står bakom honom ekonomiskt.
-Ett annat sätt att tillföra värde är agenter som levererar personligt filtrerade nyheter varje gång du loggar in dig.

Pathfinder är tänkt som en bred familjetjänst, vilket ställde Time-Warner inför ett smärre dilemma, eftersom ett dotterföretag gett ut mycket kontroversiella s k gangsta-rap-band. På Pathfinder hittar vi emellertid ingen rap-musik, försäkrar oss Samamé.

Från Rockefeller Center tar jag tunnelbanan ner till Wall Street Station nere på Manhattans sydspets. I hörnet av Broad och Beaver Street ligger - ett stenkast från World Trade Center och World Financial Center - New Yorks nya Information Technology Center, ITC@55Broad.

Detta är det mest spektakulära försöket att göra staden attraktiv för små och medelstora företag inom multimedia. Centrat erbjuder lokaler som är förberedda för varje slag av kommunikationer, inklusive videokonferenser via satellit. Hyrorna hålls trots det relativt låga, eftersom borgmästaren Giuliani lyckats sänka fastighetskatterna i Lower Manhattan. Inititativet till ITC kommer från “New York City Partnership,” en allians mellan storföretag som IBM, NYNEX och Con Edison, samt fastighetsmäklaren Rudin Management och Giuliani-regeringen.

När jag besökte byggaden i mitten på oktober var den invändigt renskrapad in på bara betongen och man höll som bäst på att dra in fiberoptiska ledningar. Projektledaren Jonathan Rudes berättade för mig att familjen Rudin satsar 30-35 miljoner dollar på renoveringen, som ska resultera i en “smart building” med 35 000 kvadratmeter kontorsyta.
-Den som flyttar in bara ska behöva plugga in sig och sedan vara igång, sa Jonathan Rudes. Vi har idag elva hyresgäster och räknar med att ha hyrt ut hela byggnaden inom ett år.

Frågan är bara hur många multimediaföretag som väljer ITC:s high-tech center över SoHo:s blandning av atmosfär och attityd. Kommer fiberoptik och satellitlänkar uppväga bristen på läckra barer, caféer och restauranger? Och om man ändå är beredd att offra samkvämet för tekniken kan man fråga sig varför man överhuvudtaget ska stanna på Manhattan?

Det beror kanske på vad ens företag sysslar med och vilken image av sig själv man vill skapa. För en del företag är det verkligen viktigt att så att säga sitta mitt i nätet, medan andra mest behöver reklamvärdet av namn som New York, Manhattan och SoHo. Inte minst gentemot utlandet har New York kvar mycket av sin magik. Men man får se upp så att man inte bedrar sig själv, för det handlar trots allt om produkter som ska ut på den nationella och internationella marknaden. Stadens klickmentalitet måste därför balanseras av ett bredare perspektiv.

Här finns kanske den virtuella mötesplatsen mellan Silicon Alleys unga entreprenörer och Mid-Towns mediadrakar. De senare behöver inflödet av nya friska och fräcka idéer, medan de förra behöver kapital och kanaler ut till kunderna. Många CD-ROM-projekt har gått i stöpet därför att det inte gått att få ut produkten på hyllorna i butikerna. De hade inte distributionsapparaten, reklammaskineriet och de nödvändiga kontakterna.
För Web-företagen ser situationen lite annorlunda ut, eftersom startkostnaderna är mycket lägre. Det är här vi hittar flertalet av nystartade företag, men även de kommer att behöva kapital och reklambudgetar om de vill nå ut utanför smala nischer av entusiaster.

En cool attityd räcker bara så långt.

Det är möjligt att New Yorks multimediavärld inte kommer bli så olika stadens andra kreativa branscher, som t ex bok- och tidningsutgivning, film, musik och TV. De stora kommer att styra var skåpet ska stå, men stan är stor nog så att det blir gott om skrymslen och hörn kvar där de små och inopportuna kan slå upp sina tält.

Hans Sandberg

Fotnot:
NoHo = North of Houston Street
SoHo = South of Houston Street
TriBeCa = Triangle Below Canal Streeet

MIT Media Labs nya kurs - Smarta prylar

(Denna artikel publicerades först i Dagens Nyheter i oktober 1995.)
MIT:s berömda Media Lab firade förra veckan sitt 10-års-jubileum med att dra upp riktlinjerna för vad som ska komma efter multimediarevolutionen: “Things That Think,” dvs saker som tänker.

När Nicholas Negroponte 1985 drog igång MIT:s (Massachussetts Institute of Technology) Media Laboratory förknippades multimedia med obskyra nattklubbar. Idag kan man knappast kan köpa en PC som inte är multimedial.
Det är naturligtvis inte bara medialabbets förtjänst, men de var pionjärer och Negroponte belönades med att bli något av en internationell multimediaguru.

Bakom framgången ligger dels Negropontes skicklighet i att värva sponsorer inom näringslivet och dels labbets förmåga att locka unga forskare, som här fått blomma ut i en kreativ och tvärvetenskaplig miljö.

På tioårsfesten som inleddes tio över tio den tionde i tionde bjöds vi på en bred uppvisning av talang, snille och “demos” (“Demo or Die!” är MIT Media Labs underförstådda valspråk.) På gästlistan fanns hundratals representanter från näringslivet, forskningssfären och massmedia världen över.

Nicholas Negroponte drog sin välkända mantra om databitar versus atomer (en bok gjord av atomer kan bara lånas ut en åt gången medan en digital bok kan lånas ut till massvis av läsare samtidigt.) Han gick också i svaromål mot dem som avfärdar data- och kommunikationsrevolutionen som “hype.” Problemet beror enligt honom inte så mycket på överdrifter, som på att våra hjärnor har svårt att begripa en exponentiell utveckling, vilken hela tiden accelererar.
-Det som för nio månader sedan sågs som vilda prognoser, ses idag som konservativa uppskattningar. Internet fördubblas i storlek varje år och World Wide Web var 55:e dag, sa han.

Förmiddagen ägnades åt en genomgång av vad labbet gjort hittills, medan eftermiddagen ägnades åt dess nya stora forskningsprojekt, TTT (Things That Think = tänkande prylar) som backas av ett konsortium med ett 30-tal medlemmar, alltifrån AT&T, Lego och Nike till Telia Resarch, Walt Disney och Yamaha.

Seymour Papert, en berömd pedagog som i Sverige är känd från den tidiga skoldatasatsningens försök med hans Logo-system, öppnade med att berätta om ett telefonsamtal som fått honom att bränna vid maten han lagade.
-Idiot, sa jag och syftade förstås på mig själv, men i framtiden kommer vi att mena stekpannan, sa Papert, som också tänkte sig nya slag av pedagogiska leksaker och redskap.
-Vi skulle kunna ha bollar som ger en jonglör feedback utifrån hur väl han eller hon lär sig kontrollera deras rörelser. På liknande sätt skulle man kunna göra intelligenta golfklubbor och tennisracketar.
-Nyckeln är inte att de gör jobbet åt oss, utan att de hjälper oss att göra färre fel, sa han.
Konsekvenserna för inlärning och uppväxt kan bli enorma spådde han.
-Detta kan bli den mest radikala förändringen av det mänskliga livet under de närmaste decennierna.

Lite senare bjöds vi på följande MIT-scenario för en framtid med tänkande prylar: Vi kommer hem och möts av en dörr som känner igen oss, kollar hur vi mår genom att studera vårt ansikte, öppnar låset och ser till att vår smarta CD-jukebox spelar ett musikstycke den lärt sig att vi uppskattar en dag som denna. Väl inne hämtar våra intelligenta skor upp dagens nyheter från vår magiska (men inte flygande) matta, skickar dem till plånboken som filtrerar dem enligt våra personliga preferenser och sedan projicerar dem på insidan av våra glasögon.

MIT är inte ensamma om att fundera på hur datorerna ska kunna smygas in i vardagslivet. AT&T Bell Labs, IBMs Watson Labs och Xerox Parc är också inne på samma linje. Mark Weiser på Xerox Parc formulerade för flera år sedan begreppet “Ubiquitous computing” för att beskriva datorer som finns överallt, oftast utan att synas. Men frågan är om inte Negroponte & Co. lyft visionen till en nivå som är så djärv att den snudd på riskerar att dra ett löjets skimmer över sig.

Danny Hillis, som återvänt till MIT efter några års försök att bygga och sälja massivt parallella superdatorer (Thinking Machines Corporation), berättade om framtidens dammsugare, som för det mesta kommer att vara korkad, men då och då anropa den intelligens den behöver via rummens datanät. Ett sådant tillfälle kan uppstå om den stöter på en papperslapp och har svårt att avgöra om det rör sig om skräp eller kanske rent av en sedel.

-Dagens elektroniska manicker är klumpiga, gör hål i våra fickor och är ofta inte till särskilt stor nytta, sa medialabbets fysiksnille Neil Gershenfeld. Framtidens smarta prylar kommer däremot både kunna analysera, kommunicera och reagera. De kommer många gånger ingå i “personliga nätverk” inbyggda i våra kläder, eller andra saker vi bär på oss. Michael Hawley och hans kollegor håller på att bygga sådana “BodyNets,” som även ska kunna kommunicera med andra personers nät.

Ett fantasifullt sätt att använda ett sådant är ett nät som på en dansbana kollar in publiken för att se om det finns någon partner som matchar vår läggning. (Det är bara att hoppas att ingen hacker sätter ett digital krokben för oss.)

Gershenfeld sa att mycket av tekniken redan finns, men slog också fast det krävs en radikal utveckling av tekniken för sensorer, nya typer av arkitekturer för datanät, liksom program som kan analysera mänskliga uttryck. På MIT och andra forskningslabb har man redan börjat tackla dessa frågor och kommit en god bit på väg.

Den som eventuellt dragit på munnen åt det här med smarta skor fick en chans att ta sig en andra funderare på saken, när Gershenfeld demonstrerade en prototyp till en skodator, som kan kommunicera via kroppens elektrostatiska magnetfält! Prototypen bestod av en liten dosa som han nästa år hoppas ha inbyggd i en sko. Gershenfeld och hans assistent satte var sin fot på sin respektive dosa och skakade sedan hand inför en häpnad publik som via en “live” overheadbild såg dem utväxla elektroniska visitkort.

Varje sådan dosa innehåller en mekanism som alstrar sin egen energi när man trampar på den och därför klarar sig utan batterier, en dator och en sändare /mottagare som kan kommunicera med mycket svaga spänningar. Michael Hawley har vid ett annat tillfälle visat att ett sådant handslag på en sekund kan vara laddat med 100 000 bits.

Om vi fyller vår miljö med mängder av sådana smarta prylar kommer vi helt säkert att ställas inför en rad nya problem. Danny Hillis ställde t ex frågan om hur man tar betalt för det råd som en fjärran dator ger till en dammsugare!
-Mer och mer av vad som händer kommer att bli ett resultat av interaktioner. Var ska vi hämta modeller för att förstå vad som händer? Från biologin?

Den berömde artificiell intelligens-filosofen Marvin Minsky drog i ett humoristiskt anförande analogier med sin syn på hjärnan som ett socialt system.
-När du har stora komplexa nät finns det ingen man kan ringa och klaga hos. Tyvärr är det på samma sätt i våra huvuden där vi har 400 datorer som var för sig har sina idéer om vad de är och vad som behövs göras.
-Hjärnforskningen har gjort enorma framsteg, men vi vet fortfarande inte hur kunskapen representeras i hjärnan. Det finns mängder med teorier för detta, men den dominerande är logiken, som har det trevliga med sig att den kan formuleras precist. Kruxet är bara att sunt förnuft inte låter formuleras i precisa logiska termer.

Och det medialabbets “tänkande” kaffebryggare, plånböcker, klockor, manchettknappar, skor, osv behöver, är just sunt förnuft, men att lära datorer sunt fönuft är utomordentligt svårt. Det ska därför bli spännande att se om Negropontes fantastiska snillen och deras fantastiska maskiner lyckas bygga sina tänkande saker och leksaker.

Hans Sandberg

Marvin Minsky:
-Det som gör att jag gillar medialabbet så mycket är att de studerar saker som inte spelar så stor roll, men som vi människor ägnar det mesta av vår tid åt. Jo visst jobbar de, men för det mesta lyssnar de på musik, idrottar eller slösar bort sin tid, sa Marvin Minsky, en av världens främsta experter på artificiell intelligens.

Annonsgurun Trygg om webben och media

(Först publicerad i Pressens Tidning 1995).
Steve Trygg, Anderson & Lembke, New York:
Håll huvudet kallt inför Web-manin

(Pressens Tidning, New York) Om Steve Trygg ska ta pulsen på den interaktiva revolutionen behöver han bara titta in till sin yngsta son, som har två TV-spel redo till drabbning och en Macintosh för email och “chat” på America Online.

-Jag tänker på min gamla mamma hemma i Stockholm. Hon tyckte det var jobbigt med två kanaler på TV och nu har jag barn som utan vidare ser tre TV-program på en gång, säger Steve Trygg, kreativ chef på Anderson & Lembke och ett av de hetaste namnen på Fifth Avenue.

Mitt första möte med Steve Lennart Trygg var virtuellt. Jag slog upp Wall Street Journal över en kopp kaffe en morgon 1993 och fann mig stirrande på en helsidesannons med rubriken “Quick Trygger.”

“Snabbskjutare” skulle en infödd amerikan tänkt med en associativ alliteration, men jag råkade vara svensk i USA med Tryggve som ett av mina tre förnamn; en omständighet som fick mig att läsa annonsen om det utvandrade reklamsnillet.

Och medan jag läste kände jag patriotismen växa, vilket den gärna gör när man utomlands hör goda saker om svenskar och svenska produkter.

Steve Trygg halkade in på reklambanan mest av en slump, sedan det 1970 gått upp för honom att reklamen perfekt matchade hans talang. Han fick jobb på Anderson & Lembke AB som gjorde produktreklam riktad till företag (“business-to-business advertising.”)
Två år senare var han chef för kontoret i Stockholm och kring 1980 fick han en chans att starta ett kontor i USA.

Ett par rekognoseringsturer övertygade honom om att det fanns plats för Anderson & Lembke i USA och 1982 startade han tillsammans med kollegan Hans Ullmark ett kontor i Stamford, Connecticut.

De lyckades över förväntan, så väl till och med, att de 1985 köpte USA-delen av Anderson & Lembke från moderbolaget. Under tre år, 1988-92, arbetade de som en självständig grupp inom superbyrån Chiat/Day, men i april 1992 köpte de tillbaks sin frihet. Det var för övrigt samma vår som Anderson & Lembke korades till “Årets Reklambyrå” av branschtidningen “Business Marketing.”

Och på den vägen är det. Adweek listade dem nyligen som en av USAs tio hetaste “business bureaus.” Den direkta orsaken var ett kontrakt med Microsoft värt 50 miljoner dollar. Och det var Microsoft som kom till dem, inte tvärtom!

Mitt första reella möte med Steve Trygg inträffade 26 juni i år, jag i kostym (för säkerhets skull) och han i jeans, uppkäppt skjorta och rufsigt grånat hår. Med sig hade sig sin interaktiva mediaexpert Jim Waldron och sin mediadirektör Kristine Stebbins.

Jag hade sagt att jag ville prata om trender inom media och reklam i USA. Det blev en tre timmars diskussion som centrerade kring Internet, vilket knappast var någon tillfällighet.
-När har vi behov av information? Det är när vi är nervösa för något. Om vi får en tumör läser vi allt vi kan få tag på om cancer. Det som bekymrar mig är cyberspace, säger Steve Trygg.

Och cyberspace betyder idag framför allt the World Wide Web (WWW,) eftersom försöken med interaktiv TV har en bra bit kvar innan de är mer än just försök.

Mycket talar för att TV:n och PC:n alltmer kommer att överlappa varandra, oavsett om tekniken smälter samman eller ej. Men viktigare är kanske att vi använder dem på helt olika sätt.
-Vi tittar på TV på avstånd, medan vi sitter nära PC:n, säger Jim Waldron, som tidigare jobbat med Bell Atlantics interaktiva TV-projekt “StarGazer.”
-TV:n är en social erfarenhet, datorn individuell, flikar Steve Trygg in. Min 14-åring vill ha sina spel på TV:n, så att han kan spela med sina kompisar, men jag vill inte sköta mitt jobb via TV:n. Varför ska min familj behöva läsa min korrespondens om vi ska trycka vår nästa broschyr i Singapore?
-PC:n kommer att vara det viktigaste redskapet för näringslivet. När det gäller konsumentmarknaden är det mer en generationsfråga. Ungdomarna som växt upp med Nintendo har helt andra krav på interaktion än de äldre. De kommer inte att acceptera en bandvidd där det tar evigheter att hämta hem grafik och video, säger Kristine Stebbins.

Ingen vet idag hur den interaktiva kartan kommer se ut år 2000, men vi vet redan att World Wide Web växer explosionsartat. Den är på väg att gå om de etablerade onlinetjänsterna i storlek och kommer inom ett par år att ha 10 miljoner användare.

Ett nytt massmedium föds.

Blir slutsatsen att man måste annonsera på Internet?
-Det är så mycket hype, klagar Steve Trygg och säger att han ofta måste ta ner sina klienter på jorden. (Den i USA populära termen “hype” kommer av hyperbolism, dvs en retorisk överdrift.)
-De ber oss bygga Web-sites och interaktiva tjänster av alla slag. Cool down, säger vi, för ofta är det inte det de behöver, utan de är bara rädda för att inte hänga med.

-Jag är starkt skepsisk mot att annonsera på webben, säger han och pekar på svårigheterna att mäta hur många som tar del av en Web-sites innehåll.

Det vanligaste sättet är att tala om antalet musklick, men Penthouse:s 800 000 klick om dagen betyder inte att de haft 800 000 besökare, eftersom varje besökare kan generera hundratals eller tusentals klick, utan att ens veta om det. En enda klick på en ikon leder ofta till en serie följdkommandon när Web-sidan laddar grafik, ikoner och texter. Ett annat problem är att en del Web-värdar, som t ex Prodigy, replikerar sina databaser och låter sina kunder använda dem istället för värddatorns. Det betyder att en mängd “klick” aldrig mäts, åtminstone inte av den som satt upp Web-sidan ifråga!

En annan varning till kunder som vill ut på webben är, att de skapar förväntningar, som kan ge dålig PR om de inte införlivas.
-Tro inte att en Web-site tar hand om sig själv, eller att den är en besparing. Den kräver kanske att ni anställer två personer för att sköta den. Folk väntar sig snbba svar när de lämnar frågor på en Web-site, säger Steve Trygg.

Ett sätt att komma runt detta kan vara att skapa en s k newsgroup, vilket är internetska för debattforum. Jim Waldron berättar, att han nyligen startade en sådan för en klient, som inte ville ta på sig ansvaret och kostnaden för att serva en Web-site. Ett extra plus med ett sådant forum är att kommentarerna kring en produkt kommer direkt från de som använder dem och därför är trovärdiga på ett annat sätt än en annons.
-Det ger “street credibility,” säger han.

Ett av webbens största problem för en marknadsförare är “gula-sidorna-syndromet.” För när alla skaffat sig sin hemsida sitter vi där med en enorm och tämligen ohanterlig telefonkatalog.

Märkesreklamen blir därför kvar.
-Det som händer är att mellanledet i köpcykeln krymps ihop, säger Steve Trygg.

Vi kommer fortfarande att påverkas av märkesannonser och gå till butiken för att inspektera en produkt, men den som idag tar sig ner till sin bilhandlare för att hämta broschyrer, kommer istället att logga in sig på respektive företags Web-sida och hämta informationen där.

Web-vågen kommer därför att generera mängder av nya annonser i tidningar, TV och andra traditionella media, för att få folk att gå till just den och den Web-sidan när de loggar in sig.

En av de ur reklamsynpunkt intressantaste aspekterna på Internets kommersialisering är att nätsurfarna lämnar spår i etern. Den som har en Web-site kan följa sina besökares varje klick, en information som kan samlas i alltmer sofistikerade kunddatabaser.

Det finns de som tror att det ska leda till “one-on-one-marketing,” där säljaren kan tala direkt till sina kunder.
-Den saken avgör mottagaren, säger Steve Trygg skeptiskt. Det går inte en dag utan att jag blir uppringd av folk som hittat mitt namn och vill sälja något till mig, varpå jag ber dem dra åt skogen. Sedan finns det företag jag gärna har en sådan personlig relation med, t ex USAs Porsche-klubb.

Internet är ju internationellt till sin natur, men hur vi använder nätet påverkas av våra nationella särdrag.
-Sverige och USA har väldigt olika utgångspunkter, säger Steve Trygg. Sverige har flest datorer per invånare och de är jämlikt fördelade jämfört med i USA, men det är också ett litet homogent land. Här i New York-området har vi en mycket heterogen befolkning på 16 miljoner.
-Svenskarna är vana att finnas med i dataregister. Vi fyller i långa formulär, som en amerikan skulle svära över och säga aldrig i livet åt. Det betyder att man i Sverige har större chans att sikta in sig på specifika personer, medan man här aldrig kan veta exakt vem man talar till.
-Landet är så stort att nästan varje nisch kan överleva. Vill du starta en tidning för blåskäggiga homosexuella hittar du alltid 28 000 prenumeranter. Det är mycket svårare att starta en ny tidning i Sverige. För att lyckas måste den ta livet av en befintlig tidning

Finns det någon risk att våra nuvarande media ersätts rubb och stubb av interaktiva media? Steve Trygg tror inte det. Nya media har alltid åtföljts av profetior om de existerandes undergång.
-När vi fick fyrfärg sa folk att dagstidningen skulle dö och när radion kom sa man att tidningarna skulle dö. När TV:n kom var det radions tur och nu är det dags igen. Men det stämmer inte för våra gamla media anpassar sig till den nya situationen, medan de nya läggs ovanpå de andra. (Vecko)tidningarna överlevde genom att börja skriva om film- och TV-stjärnor, säger han.

Hans Sandberg

Myntslagare i Cyberspace (1995)

(Denna artikel publicerades i datatidningen BIT i början av 1995)

 

Det blir alltfler butiker på Internet, men inte mycket kommers och det är inte så konstigt, eftersom det är både krångligt och riskabelt att handla där. Hjälp är dock på väg, bl a i form av digitala kontanter, nätcheckar och virtuella plastkort. 

Elektroniska pengar är i och för sig ingen nyhet. Vi är alla mer eller mindre indragna i den elektroniska karusellen, vare sig vi går till bankomaten, betalar via telefonen med hjälp av våra kreditkortsnummer eller nätshoppar på Compuserve. T-banekort och telekort är också exempel på e-pengar.

Varför då allt prat om “ecash” och nätpengar?

Tja, det har med Internets struktur att göra, för samma decentralisering som gjorde nätet så populärt, gjorde det samtidigt till ett virtuellt vilda västern. Den som lämnar ut sitt namn och kreditkortsnummer på Internet riskerar att de snappas upp av någon infotjuv, eller att våra preferenser säljs vidare till postorderföretagens kunddatabaser.

Och så länge både kunder och potentiella säljare känner sig otrygga blir det inte någon verklig marknad på nätet.

Vi behöver en mekanism som gör att vi på ett enkelt sätt kan beställa, erhålla och betala för produkter on-line. Den snabba tillväxten av Cyberspace har gjort att en rad nya och gamla företag gett sig in i leken med mer eller mindra radikala lösningar på problemet.

Ecash är digitala kontanter som ska fungera precis som vanliga mynt och sedlar. Den i Amsterdam boende amerikanske kryptografen David Chaum är den mest uppmärksammade proponenten för cyberkontanter. Han sitter också på en mängd patent som han lagt till grunden för sitt företag DigiCash och dess “Ecash-system.”

“Ecash” bygger vidare på Chaums arbete med digitala kontanter lagrade på “smarta kort.” En bank ska kunna utfärda “smarta” kontantkort försedda med digitala signaturer vilka gör att varje säljare/säljautomat kan verifiera att kortet är äkta utan att använda telefon.

Denna sista egenskap är viktig för att de ska kunna användas i säljautomater av olika slag. Chaums kontantkort är anonyma, dvs de lämnar heller inga spår efter sig lika lite som en vanlig sedel. Denna sista aspekt var av Chaums motiv med sitt projekt. Storebror bör inte kunna se allt vi gör.

Ecash är den kortlösa varianten av detta system. De digitala kontanterna består av en siffersträng som vi kan skicka med elektronisk post, eller överföra under ett “besök” i en elektronisk butik. Strängen talar om för mottagaren att här kommer så och så många dollars och cent. Informationen krypteras enligt RSA-modellen och förses med en “blind” digital signatur, som blir cybermarknadernas motsvarighet till vattenstämpel. Den kallas blind, eftersom Chaum hittat på ett sätt att låta den utfärdande banken märka pengarna, utan att veta vem som ska använda dem. Den som tar emot en betalning kan bara utläsa att det rör sig om äkta ecash, inte varifrån de kommer. Säljaren bör dock verifiera beloppet online, så att kunden inte försöker spendera samma belopp två gånger, vilket är tekniskt möjligt i Chaums modell.

Den som försöker sig på detta kommer emellertid att bli upptäckt eftersom anonymiteten upphör om man verkligen spenderar samma belopp två gånger. Varje ecash-”sedel” lämnar ut information om sig själv när den verifieras. Ensamt säger den bara att säga att pengarna är giltiga, men om man lägger ihop informationen från två transaktioner med samma “sedel” kan bedragaren avslöjas.

DigiCash har tagit fram ett litet gratisprogram som ska göra det lätt att betala on-line. De digitala kontanter vi växlat till oss (i någon deltagande bank) lagras på vår hårddisk. Vi betalar sedan genom att flytta mynt-ikoner på skärmen (se illustration.) DigiCash hoppas enligt David Chaum kunna tjäna pengar på att licensera sin teknik till banker.

Ecash gör det inte bara möjligt att köpa saker on-line, utan också att sända pengar från en person till en annan, utan att betala provision till några mellanhänder.

Bob Housten är en annan entreprenör som försöker slå mynt i Cyberspace. Hans företag Software Agents i Maryland har startat “NetBank” som inte är någon bank, men redan startat ett system för digitala nätpengar kallat NetCash. Bob Housten säger, att han vill göra det lätt att hantera småbelopp on-line.

En nätsedel från NetBank kan se ut så här:

NetCash$5.00X345678223C

Man köper denna “sedel” ungefär som man köper utländsk valuta i en bank, vilken i gengäld tar ut en kommission. Netbank registrerar varje nätsedel i en transaktionsdabas, som varje mottagare av NetCash måste kontakta för att verifiera sedelns äkthet. När en nätsedel använts stryks den ur databasen och en ny sedel, med en ny ID-kod utfärdas istället, vilket förhindrar bedrägerier. När man samlat på sig tillräckligt mycket nätsedlar kan man lösa in dem hos nätbanken, som då krediterar vårt ordinarie bankkonto, eller sänder en check.

Modellen är mycket enkel, men har kritiserats för bristande säkerhet och att blir för dyr för kunderna. Kommissionen låg inledningsvis runt 20 procent av beloppet, vilket berodde på att NetBank använde en dyrbar teknik för att sälja sina nätpengar (man fick ringa ett 900-nummer, jfr de svenska 0710-numren.) När jag pratar med Bob Houston i början av januari berättar han att de är på väg att lösa bägge dessa problem. Många nya Internet-program gör det enkelt kryptera meddelanden, så att man kan sända sina nätsedlar via e-post i krypterad form. När det gäller kostnaderna har NetBank börjat låta kunderna köpa nätsedlar genom att faxa över checkar. Det låter kanske märkligt att sända en check per telefax, men det är inte konstigare än att lämna ut sin kreditkortnummer över telefon. Skälet att de vill ha en check (faxad eller per post) är, att det är en accepterad betalningsform som är lätt att använda. Nätbanken kan sedan lösa in checken med hjälp av informationen på den

-Vi har fått ner vår avgift från tjugo procent till två procent, säger Bob Housten.

Marvin Sirbu och Douglas Tygar är forskare vid Carnegie-Mellon universitetet i Pittsburgh. De lade i höstas fram ett eget förslag till nätpengar kallat NetBill, vilket påminner om NetCash. Men det är avsett exklusivt för produkter som kan levereras över datanät.

Bakgrunden var att de ville finna ett sätt att kunna göra universitetets stora databaser kommersiellt tillgängliga, men att det skulle bli för dyrbart att använda kreditkort.

-Vi har utgått från kreditkortsmodellen och försökt göra om den så att det ska gå att köpa småbelopp på nätet. Vi vill att det ska gå att köpa tidningssidor för kanske 10 cent on-line, säger Marvin Sirbu.

Isåfall måste man först sänka omkostnaderrna, som enligt Marvin Sirbu är höga eftersom det är dyrt att verifiera transaktioner, göra kreditkontroller och serva kunderna.

NetBill fungerar istället som ett elektroniskt checkkonto utan kredit. Kunderna sätter i förväg in pengar på sitt NetBill-konto, varefter de får elektroniska checkar vilka de kan använda on-line. Allteftersom checkarna används registreras de i det utfärdande företagets/bankens databas.

Genom att det inte rör sig om någon kredit, minskar behovet av kontroll. NetBill gör det möjligt att bekräfta att kunden verkligen mottagit sina varor innan transaktionen avslutas. Det ska leda till färre dispyter om huruvida man verkligen köpt eller fått levererat en produkt.

Marvin Sirbu avgränsar sitt system från David Chaums genom att skilja på reella pengar (“token money”) och bokföringspengar (“notational money”.) De förra förflyttar sig verkligen genom betalningssystemet, medan de senare egentligen bara existerar som noteringar i bokföringen.

-NetBill är pengar av det senare slaget, med instruktioner att debitera en persons konto och kreditera en annnans. Chaum däremot arbetar med siffersträngar som själva representerar värde. De kan förflyttas och spenderas av vem som råkar ha dem, säger Marvin Sirbu.

-Det finns goda skäl till att vår ekonomi använder mer checkar och bankpengar än kontanter. Det är svårt att få kontanter av rätt storlek, utan de måste växlas hela tiden. Kontanter kan man förlora, men om jag tappar min checkbok sitter mina pengar kvar på mitt bankkonto.

Kanske är det därför majoriteten av de nya modellerna för att betala on-line bygger på Sirbus bokföringspengar.

Först ut med en färdig lösning var First Virtual Holdings, som i oktober lanserade sitt “Internet Payment System.“ Det är det första “kreditkortet” för shopping på Internet och det backas av flera tunga namn i kreditkortsvärlden som First USA, Visa International och dataservicejätten EDS.

Den som handlar on-line med First Virtual får ett extra kontonummer. Kunden “ger” detta till säljaren, som sänder det till First Virtual, vilka sedan verifierar det med kunden. Om svaret blir ja, får säljaren betalt och beloppet dras från kundens ordinarie konto. Den extra verifierings-loopen gör det ointressant att knycka kontonummer on-line. Den ökade säkerheten gör att First Virtual kan sänka priset för on-line betalningar och för rätten att “ta emot” betalningar med kortet. Startkostnaden är 2 dollar för konsumenterna och 10 dollar för säljarna. Det kostar sedan 29 cent per transaktion plus 2 procent av beloppet.

CyberCash är en är inne på samma spår. Företaget leds av några nätveteraner, bl a Bill Melton som grundat VeriFone (vilka tillverkar kreditkortsterminaler) och Dan Lynch, som grundade den klassiska Internet-mässan, Interop.

De ska inom kort starta sitt system tillsammans med USAs sjunde största bank, Wells Fargo. Den som shoppar on-line med CyberCash trycker, när han/hon hittat det de vill ha, på en CyberCash-ikon, vavid ett program startar som låter säljaren sända iväg en räkning som dyker upp på kundens skärm. Om allt är OK kopierar han/hon in sitt namn och kreditkortsnummer. Denna information krypteras sedan och sänds till en CyberCash server, som auktoriserar betalningen hos kundens bank och sedan rapporterar tillbaks till säljaren.

CyberCash planerar även att erbjuda kunderna digitala kontanter, eventuellt med David Chaums teknologi.

En viktig skillnad mellan CyberCash och First Virtual är, att de förra inte har för avsikt att konkurrera med bankvärlden, medan First Virtual ska ge ut sitt eget Visakort.

Vid sidan av dessa försök med nätkontanter, nätcheckar och nätkreditkort pågår en rad försök att höja säkerheten för de vanliga kreditkorten on-line. MasterCard och Bank of America har t ex var för sig börjat samarbeta med Netscape Communications (fd Mosaic Communications) om säkra transaktioner på Internet inklusive möjlighet att verifiera betalningar i realtid on-line. Netscape har tagit fram programvara som ska göra detta möjligt för kunder som använder det populära Internet-programmet Mosaic.

Microsoft samarbetar dessutom med Visa om ett liknande projekt, vilket förmodligen ska bli en del av Bill Gates “elektroniska plånbok.

Inom bankvärlden pågår dessutom en rad försök med kontantkort baserade på smarta kort. Europa har hunnit längre på detta område än USA. I USA testar Citibank ett system för kortbaserade kontanter, vilka man ska kunna fylla på med hjälp av en liten “hemterminal,” antingen iform av en smart telefon, eller en tillsats till sin persondator. De är till skillnad från det britttiska Mondex-kortet inte anonyma, utan är ett smart betal/kreditkort som också har plats för digitala kontanter. Sådana smarta kort och personliga bankomater ses inom bankvärlden som ett säkrare alternativ än “rena” e-pengar.

En annan fördel är att man kan stoppa in sin “elektroniska plånbok” i sin analoga, om man nu skulle drista sig att shoppa utanför Cyberspace.