Söderhamns-Kuriren uppmärksammar boken om Harald Sandbergs väg till konsten

Söderhamns-Kuriren uppmärksammade lördagen 19 januari boken om Harald Sandbergs väg till konsten.

Den illustrerade versionen av boken om Harald Sandberg är nästan klar

Drömmen om det digitala hemmet - 12 år senare

Mycket har hänt när det gäller drömmen om det digitala hemmet. Jämför dessa bilder från CES 2012 med min rapport från Microsofts högkvarter i Redmond, WA sommaren 2000.

En video om Harald Sandbergs debut i Paris 1955

Impressionsten Harald Sandberg möter svenska kossor på krigsstigen (1952)

”Det här är en stor succé för er, herr Sandberg,” sa Monsieur Bassano vid supén efter vernissagen

 

Harald Sandberg i Paris våren 1955.

Våren 1955 tog pappa tåget ner till Paris för att ställa ut på Galerie Bruno Bassano, som var ett högklassigt konstgalleri på vänstra stranden. Han hade tagit loss sina dukar från spännramarna och rullat ihop dem så att han kunde ta dem med sig i sovvagnen. På hotellrummet spände han sedan upp dukarna igen på spännramar han fått lånat av galleriet och ramade in dem i lånade ramar.

Här följer ett utdrag ur boken om Harald Sandberg -- Jag blandar solsken i färgen.

”Det här är en stor succé för er, herr Sandberg,” sa Monsieur Bassano vid supén.

”Ja, jag vet inte det,” sa jag en smula skeptiskt.

”Jo,” sa han. ”Det var inte mindre än 12 tidningar här och de tyckte om utställningen.”

”Men det är väl ändå inte möjligt,” sa jag.

”Jo, de var mycket intresserade.”

”Men jag har hört att man måste betala pengar för att få recensioner,” sa jag.

”Nej,” sa han, ”inte på mitt galleri! Här får det inte förekomma något sånt och det vet alla om.”

Särskilt roligt var att kritiken från en av Paris största tidningar, Le Parisien Libéré, som var större än DN. Deras kritiker var mycket förtjust, och på sista sidan fanns det en tvåspaltig bild på en Marockan som jag hade målat. Och tidningens konstkritiker skrev om den svenska målaren som var en fin kolorist och mycket känslig. Det grämer mig emellertid att jag förlorat detta tidningsklipp.

Pappas debututställning i Paris skulle trots det förlorade klippet bli en stor succé, vilket noterades i svensk press.

"På Galerie Bassano i Paris har stockholmaren Harald Sandberg haft en uppmärksammad utställning de senaste veckorna. Han har kunnat glädja sig åt god kritik i Parispressen. 'Sandbergs lysande porträtt, landskap och figurer kännetecknas av en knapp men subtil kolorit, en lika spontan som skarpt karakteriserande teckning och en fri komposition', skriver Arts bl.a. Och i L'Information heter det så här: 'Sandberg visar prov på en förbluffande auktoritet i skapandet av sina porträtt och landskap. Inte en enda ton slår över, och grått och ockra sjunger en hänförande melodi.' Tessininstitutet har på utställningen inköpt ett självporträtt av konstnären. (Paris, måndag.)"

Dagens Nyheter, 12 april 1955

 

Pappa berättar: "Fattigdomen börjar i vedboden"

"Det fanns en väldig massa saker på gården, trälårar, pappkartonger, träull och allt möjligt. Också fanns det tomflaskor till vansinne och säckar till förbannelse. Mycket av all bråte fanns på de tre stora vindarna. En kallades för vedbod-vinden, men vi hade dessutom två eller tre vanliga vedbodar. Pappa var mycket mån om att det skulle finnas ved i huset och brukade säga att 'fattigdomen börjar alltid i vedboden.'”

Från boken Jag blandar solsken i färgen

Pappa berättar: Döingen kom aldrig...

"Apropå slaktaren, så dog han efter en tid och lades då på lit-de-parade i våningen som ju låg ovanpå vår. Den natten låg Einar och jag i skinnsoffan på kontoret och därutanför låg affären och sal och kök. Ingenjör Sandell, han från Baku, tyckte att han skulle skämta med oss, så han sa att gubben skulle komma nedklättrande från taklampan under natten. Vi vart förstås livrädda, men döingen kom aldrig."

Citerat ur boken Jag blandar solsken i färgen.

 

Pappa berättar: Jag bjöd slaktaren två öre för hästen Fige

"Det bodde en slaktare som var elak och snål till tusen i våningen ovanför vår. Han var enögd och tunn och såg hemsk ut, men han hade en väldigt fin häst som hette Fige. När jag var fyra eller fem år gammal försökte jag köpa hästen av honom. Jag bjöd två öre för den, men han bara grinade och sa att det där får du nog fundera på ett tag."

Citerat ur boken Jag blandar solsken i färgen.