Trots mitt deppande, eller kanske just därför nappade jag på Nisses
förslag om att åka till Leningrad över påskhelgen tillsammans med Maggan och
Sussie, två tjejer han kände. Resan var på fyra daga och tre nätter. Och den
var billig.
Vi tog Finlandsbåten till Helsingfors där en buss väntade som tog oss till Leningrad genom
södra Finland och Karelen som Sovjetunionen erövrat i första vinterkriget 1940.
Bussen stannade ett tag i Viborg där Nisse och jag mötte två grovarbetare ett kvarter från centralstationen. Det var spännande för oss revolutionärer och jag förevigade mötet med de ryska proletärerna i en liten anteckningsbok jag hade med mig.
“De var 45–50 år, kraftiga, sotiga och hade
nedoljade händer. Vi försökte förklara att vi var svenskar, men de förstod
inte, så vi provade med att säga något de rimligen borde känna till.
‘Lenin.’
De
gjorde korstecknet.
Jag pekade på min kamera, men de ville inte låta sig fotograferas. De pekade på sina skitiga kläder. När vi nämnde Marx, Engels och Lenin tryckte de omedelbart våra händer. Plötsligt hade vi något gemensamt. Det verkade på en av dem som att han ville att jag skulle ropa ut Lenins namn över gatan, men de höll samtidigt ett öga på folk som passerade förbi, särskilt fint klädda och militärer.”
När Nisse och jag installerat oss i vårt hotellrum och packat upp våra saker
tog jag fram den hela Stolichnaya vodka jag köpt tullfritt vid gränsen. Vi hade
inte något att blanda med, så jag hämtade två dricksglas från badrummet och
fyllde dem till brädden. Vi tog så att säga seden dit vi kommit. Minns inte så
mycket mer av den kvällen.
Nisse och
jag käkade frukost på hotellet,
rostat bröd med apelsinmarmelad och te från en samovar. Sedan gick vi ut för
att se på stan och ta bilder. Våren hade inte kommit än och träden stod nakna
och trista. Det var kallt, men inte värre än att snön i parkerna och mellan
husen börjat smälta. Floderna och kanalerna var fulla av isflak. Vi såg inte
mycket folk ute, men de vi såg var klädda i mörka och tjocka vinterkläder,
stövlar och hattar som ofta hade öronlapparna nedfällda. Husen var nedslitna
och rappningen hade fallit bort på många väggar. Här och var stod folk och
köade utanför butiker och varuhus. I ett varuhus skyltades med pyramider av
konservburkar.
Vi plåtade några hus ett par kvarter från hotellet och
omringades snart av småungar som tjatade om ”puggummi”. En kille som såg ut att
vara 15 sa att han var en finländare. Han ville köpa min jacka.
”Njet,” sa jag.
Då ville han köpa min jeans.
”Njet,” sa jag.
Då frågade han om jag hade cigaretter, kameror, eller valuta att sälja.
”Njet,” sa jag.
När vi avvisat ett halvt dussin tuggummiungar kom en tant i grön kappa farande. Hon tog oss i armarna med stadigt grepp och drog oss med till ett hus som var omgärdat med stängsel. Hon pratade ryska med en man i uniform som tog våra kameror. Sedan fördes vi in i ett kontor, där det satt en tjock tant med sitt svarta hår i en knut och skrev myndigt. På väggen bakom henne hängde stora porträtt av Lenin och Brezjnev. Gumman, kvinnan och den uniformerade mannen utväxlade några ord. Gumman gick sin väg och snart dök en tolk upp. Han bad att få se våra pass och överlämnade dem till en annan uniformerad man som kommit in. Han frågade via tolken vad vi gjorde i Leningrad och varför vi gick omkring och fotograferade. Vi sa att vi var där på en turistresa och att vi gillade att ta bilder. Han vände sig till kvinnan vid skrivbordet och de pratade en stund. Jag var mest oroad för att de skulle ta våra kameror, men de måste ha insett att vi inte var några spioner, för en kvart senare fick vi dem tillbaka och kunde gå vår väg.
På fredagskvällen tog vi och tjejerna taxi till Hotel Leningrad som enligt
vår guide var det flottaste hotellet i stan. Vi satte oss i en av de många
barerna och drack några öl innan vi gick in till diskoteket som var packat med
turister. Vi dansade till tvåtiden då vi gick ut för att ta en taxi tillbaka
till vårt hotell. Det stod ett dussin taxibilar utanför entrén, men när vi
frågade om priset sa den ena efter den andra chauffören att det skulle kosta
250 kronor, helst is dollar. Efter en stund insåg vi att alla hade samma pris.
De visste att broarna snart skulle öppna för natten så att större båtar kunde
passera och den som då inte fixat en taxi satt fast. Maggan och Sussie gav upp
och betalade, men Nisse och jag stod på oss. Vi gick från bil till bil, men
fick samma svar. Vi skulle till att ge upp när en kille i en bil som inte var
märkt som taxi frågade oss vart vi skulle och sa att vi kunde få åka med dem.
Det var lite skumt att det var två i bilen, men vi hade inget val, så vi
hoppade in och gav honom ett kort med adressen till vårt hotell.
Efter en stund började vi misstänka att vi inte alls var på väg
till hotellet, för vi åkte igenom ett mörkt och skogigt område. Jag frågade var
vi var på väg och att vi borde varit framme vid hotellet nu. Killen vid sidan
om föraren sa, ”okej, snart där”, men efter en stund till stannade de bilen
mitt i skogen. Nisse och jag frågade vad som står på och sa till dem att köra
oss till vårt hotell med en gång.
”Vi vill bara göra lite
affärer med er,” sa han. ”Har ni några dollar?”
”Nej, vi har inga dollar.
Kör oss till vårt hotell!”
”Men ni har kanske något
som ni kan sälja?”
”Nej, det har vi inte. Vi
har ingenting att sälja! Kör oss till hotellet,” skrek jag åt honom.
”Jag beklagar, men vi vill
bara göra affärer med er. Vad säger du om jag köper dina handskar? Kan jag få
ta en titt på dem?”
Nisse och jag tittade förvånat på varandra och
undrade vad som skulle hända nu. Det var rena knaset, men vi gillade inte att
vara ensamma ute i en skog med två skummisar. Jag tog av mig handskarna som jag
köpt på Åhléns för 24 kr och räckte över dem. Han granskade dem och visade dem
för föraren som nickade och sa något på ryska.
”Okej, vad säger du om jag
köper dem från dig för fyra rubel?”
”Fyra, fem, tio, det skiter
jag i. Ta oss till vårt hotell!”
”Okej, inga problem!”
En kvart senare klev vi ur bilen utan handskar, men fyra
rubel rikare.
De tre nätterna i Leningrad gick fort och på den fjärde dagen tog
vi bussen tillbaka till Helsingfors där vi bordade båten hem. När vi käkat
middag gick Nisse och jag upp till baren och där vi beställde var sin starköl.
Vi hade väl suttit och snackat i en halvtimma när en tjej slog sig ned bredvid
mig och började prata. Hon hette Terry, hade lockigt rödbrunt hår och fräknar.
Jag minns att jag tyckte att hon var söt. Jag bjöd henne på en öl och snart
satt vi och pratade om våra intryck från Leningrad. Hon kom från Fagerholm i
Västergötland och hade varit på skolresa med sin klass. Efter en stund föreslog
hon att vi skulle gå till diskot och det gjorde vi. Musiken var schysst och vi
dansade länge och så vart det tryckare. När de stängde diskot drog vi oss
tillbaka till ett lugnt hörn där vi började kramas och kyssas. Så fortsatte vi
till långt in på småtimmarna då vi somnade bredvid varandra.
När båten anlänt till Frihamnen var det dags att lämna båten och för mig och
Terry att skiljas. Det var inte lätt, för någonting hade hänt under natten. Vi
bytte adresser och nu stod vi omslingrande varandra en bit från hennes buss och
kysstes som om vi aldrig skulle ses igen medan snön yrde runt oss. När
chauffören tutat för tredje gången gav hon mig en sista kram och sprang över
till sin tålmodigt väntande buss.
Jag återvände till Nisse och tjejerna som iakttagit
spektaklet på avstånd.
7 april,
fredag
Brev från Terry! Det var väldigt fint. Hon skrev att det är svårt att skriva eftersom vi inte känner varandra mer än från båten. Jag skrev ett långt brev tillbaka och postade det samma dag så att hon skulle få det med lördagsutdelningen.
11 april, tisdag
Nytt brev från Terry! Mitt brev var underbart, skrev hon!!!!! Jag läste brevet flera gånger och det värmde gott. Hon berättade en massa om sina kompisar, sin familj och mostrar och fastrar och om sitt rum och favoritfärg – lila – och om skolan och skrivningar hon var nervös för. Och så skrev hon att hoppades att jag snart skulle skriva tillbaka. Jag skrev tillbaka samma eftermiddag och gick till posten för att få i väg det med sista tömningen för dagen.
14 april
Hon ber mig att skicka en bild på mig själv eftersom hennes intryck från båten var lite blarrigt. Jag tror att jag håller på att förälska mig.
19 april
Skrev till Terry om hur upprörd jag är över att USA bombar Hanoi och Haiphong, om brotten mot folkrätten och hur civilbefolkningen drabbas. Hon är ju inte särskilt intresserad av politik, men hon är en god människa och jag tror hon kommer att reagera om hon får veta vad som pågår.
11 maj, torsdag
Det har inte blivit så mycket skrivet i dagboken
på ett tag av det enkla skälet att jag skriver till Terry var och varannan dag
och när jag skrivit till henne har jag vare sig tid eller energi kvar för
dagboken. Och när vi inte skriver så pratar vi i telefon, men det är dyrt att
ringa riks, så vi kan inte göra det för ofta. Men det är svårt att låta bli,
för hon har en så härlig röst. Den är mjuk, varm och sensuell.
22 maj, måndag
Hon var här och jag saknar henne redan! Hon kom med tåget i
fredags och jag mötte henne på Centralen. När vi fått syn på varandra började
vi springa och snart kramades vi som tokiga. Folk tittade på oss och några
skrattade. Sen kramades vi igen och igen. Och sedan tog vi tunnelbanan hem till
mig. Mamma hade ställt i ordning rummet där hon skulle sova. Georg var inte
hemma, men Per välkomnade henne med en kram. Hon var lite blyg under middagen,
men berättade om sig själv och sin familj. Hon var väldigt artig och
väluppfostrad. Sedan visade jag henne mitt rum, mina prylar och min bokhylla
som hon granskade en lång stund. Vi satt på sängen och var tysta en stund.
”Jag är så glad att du fick
komma hit.”
”Jag är 18 nu, så jag kan
bestämma själv,” sa hon.
Det var meningen att hon skulle sova i eget rum, men hon
blev kvar hos mig och vi låg och pratade till långt in på morgonen. Jag har aldrig
pratat så mycket och på det sättet med en tjej förut. Det var som en damm
öppnat sig och allt bara forsade ut. Jag berättade allt om mig själv, om min
olyckliga kärlek och om mina drömmar och om hur mycket jag tyckte om henne. Och
hon berättade om sig och om killar hon gillat och inte gillat. Hon sa att en
sak hon gillade med mig var att jag inte som många killar bara var intresserad
av hennes kropp. Att jag var intresserad av vem hon var och vad hon tyckte och
tänkte. Så kysstes vi och det var långa kyssar som blev allt djupare. Jag blev
tänd, men hon sa att hon var för trött och det var jag också ärligt talat, för
nästa sak jag kommer ihåg var att jag vaknade med henne vid min sida. Jag
tittade länge på henne och kände att jag är kär i henne. Totalt.
Resten av helgen bara flög förbi. Vi tog långa
promenader och senare på lördagen tog vi tunnelbanan in till stan där vi gick
på Nationalmuseum och sedan till Gamla Stan där hon shoppade i små affärer som
sålde allt möjligt. Hon gillade inte varuhus, sa hon. Vi åt middag på Pizzeria
Napoli och kom hem vid niotiden. Mamma och pappa satt och tittade på TV. Vi
pratade en stund och drog oss sedan tillbaka till mitt rum. Jag hade köpt Carol
Kings Tapestry som Terry sagt att jag absolut måste ha. Jag satte på den och så
sjönk vi ner i min säng.
Och nu var hon inte trött. Hon hade en tunn vit
blus och en kort kjol på sig. Hon kysste mig intensivt och länge och jag kände
hennes ben mot mina och hennes sköte mot mitt kön. Jag smekte hennes nakna ben
och tog henne om baken och pressade henne mot mig. Hon kramade mig hårt och
tryckte sig emot mig. Jag var redo.
”Du behöver inte oroa dig.
Jag har skydd.”
Hon satte sig upp
och tog av sig kläderna och jag följde hennes exempel. Så låg vi nakna mot varandra. Hon
drog upp täcket och kysste mig och jag kom upp ovanpå. Hon hjälpte mig hitta
rätt och så kom jag in i henne. Vi var förenade och jag älskade henne som jag
aldrig älskat förut.
Tisdag
natt.
Terry! Jag minns din mun, dina ögon, händer och naglar
(pirrar vid tanken). I min kropp ekar varje smekning, kram och kyss.
När jag gick ut med Ludde kvart över nio var jag som berusad. Gick och skrattade för mig själv. Hjärtat slog frivolter. Jag tog glädjeskutt och rusade nerför stigen genom skogen, men saktade snart in, för jag kunde inte springa, utan bara skratta och njuta. Vinden mötte mitt ansikte. Lungorna hävdes och det kittlade i magen.
24 maj
Ett långt och underbart brev slank ner genom brevinkastet i
morse. Hon är fantastisk. Och hon skriver som en ängel även om det ibland är
svårt att läsa hennes handstil. Hon skriver tätt, tätt, som om hon vill använda
varje kvadratmillimeter av brevpappret.
”Din stora sköna underbara
människa.” Och det var bara första raden. Hon skrev att hon går omkring och
sjunger och gråter när hon tänker på vårt möte och på det faktum att hon inte
vet när vi ska kunna träffas igen.
”Något hände i Stockholm
och jag känner inte igen den person som klev av tåget. Det är jag, men inte
jag. Du borde studera lite Zen så skulle du förstå. Jag borde plugga matte
idag, men det är som min hjärna kortslutits och bara kan tänka i ett spår och
på en sak, en stor och underbar sak som finns alldeles för långt borta. Vi måste
träffas igen! Du gjorde mig så lycklig och det var väldigt fint när vi älskade.
Det var som att du lyssnade på mitt hela jag och jag älskar att lyssna på dig.
Du borde kanske blivit präst i stället för att göra värnplikt? Du har så mycket
gott i dig. Underbara karl! Varför är du inte här nu? Jag kan se dig framför
mig, dina ljuvliga ögon, ditt leende som gör mig alldeles varm inombords.”
Mot slutet av brevet hade hon en lång fotnot om en bok hon läst. Den handlade om Zen, vilket i hennes sköna ögon inte är en religion utan ett sätt att lära sig leva harmoniskt och knyta ihop sin personliga harmoni med en omtanke om världen. Herregud vilken tjej!
25 maj, torsdag
Om tio dagar rycker jag in. Förbannad över att jag
missar alla avslutningsfester. När de andra sitter nere vid någon lägereld och
dricker öl och sjunger Vem kan segla förutan vind kommer jag att marschera på
någon jävla grusplan…höger, vänster, höger, vänster. Marschera för Kungen och
kapitalet. Men det kan vara bra att veta hur man hanterar vapen när
revolutionen kommer. Jag försökte skjuta upp tjänstgöringen till nästa år, men
det var tji. Och värst av allt, jag kommer inte att kunna träffa Terry på jag
vet inte hur länge.
14 juni. Linköping.
Fick kramar av Mona, Emma och Frida.
Jag väcktes flera gånger under natten pga. andras naturbehov.
Idag var hela plutonen var på regementets sjukhus där
en gammal tant kontrollerade oss för könssjukdomar.
I kväll var jag ute och söp med killarna på luckan.
Diskuterade. Det blev jag mot alla.
Linköping tycks hopplöst vad gäller schyssta fruntimmer.
Längtar dig, Terry!
16 juni
Har ingen lust att skriva något. Bara att du är alldeles för långt borta!
18 juni 02.25
Hemma på permis. Ljust ute. Fåglarna kvittrar. Såg en hare på
gräsmattan. Den skuttade i väg när den såg mig komma.
Tog bussen till Stockholms Central på fredag kväll och var
trött när jag kom hem. Sov till halv tolv på lördagen. Vaknade av att telefonen
ringde. Det var Carl.
Nisse, Carl och jag drog ned till Mälarbadet. Sedan till
Systemet där jag köpte 10 öl åt Carl och mig. Vi krökade hos Nisse och stack
sen till stan. Carl åt pizza. Nisse och jag drack caffe expresso. Vid 11-tiden
på kvällen stack Nisse och jag till en midsommarfest på Kärsön. Carl åkte hem.
Träffar kompisar från plugget. En skön eld brinner vid
stranden. Vi hör fyra gitarrer, en flöjt och ett par bongotrummor. Det är
ganska ljust. Mittemot, på andra stranden, ligger Drottningholms slott som är
upplyst av fasadbelysning. Vattnet nästan stilla. Myggen sticks. Allt är skönt.
Jag tänker på Terry och önskar att hon var med mig.
Vid halvtvåtiden drar vi oss hemåt. Sista biten går jag ensam i
sommarnatten. Massor av fåglar sjunger. När jag passerar Emmas villa hör jag på
avstånd ljud av trummor och tjut. Jag kupar händerna över öronen och lyssnar.
Först tystnad, sedan en trumvirvel på ett bensinfat e. dyl. och så ett tjut
eller ångestskri. Därefter tyst. Fåglarna kvittrar hela tiden. Allt är ro. Inte
en människa syns till. Så kommer åter trumslagen och därefter skriet. Stannar
flera gånger för att lyssna. Från lekparken hör jag samma tjut som förut, men
nu låter det som ett ylande. Allt är tyst, utom fåglarna. Vid plaskdammen
sitter fyra måsar på linje och speglar sig i vattnet. Och klockan är tjugo i
tre.
20 juni
När jag kom in på luckan efter dagens övningar låg ett brev på min perfekt bäddade stålsäng. Jag kände igen handstilen med en gång och skrattade åt adressen, ”Menige 4123 Videmark.” Frimärket var tyskt, för hon hade fått sommarjobb i München. Hon berättade om resan och om hotellet där hon börjat jobba och om sitt rum och att hon hade en bild på mig på sitt lilla skrivbord. Med brevet kom ett litet kort med blomstergirlanger tecknade runt Blowin’ In the Wind. Hon tyckte att det skulle passa mig i min nya miljö.
How many roads must a man walk down
Before you call him a man?
How many seas must a white dove sail
Before she sleeps in the sand?
Yes, 'n' how many times must the cannon balls fly
Before they're forever banned?
The answer, my friend, is blowin' in the wind
The answer is blowin' in the wind
Jag tejpade upp kortet på insidan av dörren till mitt plåtskåp.
Senare samma kväll.
Livet på luckan är okej. Vi ligger tolv på samma rum, två rader med sex stålsängar och plåtskåp emellan där vi förvarar våra kläder, k-pistar och personliga saker. Taptot går klockan sex varje morgon. Halv sju ska man vara klädd och ha sängen perfekt bäddad (en krona ska studsa på den om fänriken vill testa!) Sedan den långa kön till matsalen, frukost och tillbaka till luckan för att morgoninspektion.
21 juni
Klockan är 21.50 och jag är full. Druckit en Weisses Rössl. Käkat
grillad korv med mycket pommes frites. 4,30 kr inklusive gurkmajonäs. Varför
full? Hade ingen lust. Gjorde det för att vara som fisken i vattnet. Snackat,
plojat och stojat. Ej bra, men det var en relativt skön vecka.
Ingen lust att ”jaga”. Du gör mig lugn, Terry.
Att veta att någon vet vem jag är. En för vilken jag inte kan ljuga.
Min sanning. Och jag vill lära känna, förstå dig! Mycket mer! Vad vet jag om
dig? En del, men inte mycket! Sant???
Kollade in biblioteket. Massor av bra romaner.
Dickens, Tolstoj, Dostojevskij, Steinbeck, Jules Verne, Balzac, Kafka, Jack
London m.fl.
22 juni
Åter i Stockholm. Kom hem
vid femtiden. Trött och förkyld. Träffade herr Larsson utanför porten. Såg
äldre ut sen sist. Vithårig. Pratade ett tag.
Per och Georg hemma. Mamma och pappa på Öland.
Går upp till Larsson klockan 21.00. I porten sitter ett stort anslag:
”INBROTTSTJUVAR I HUSET.” Ringer på dörren. Tydligen är han ute med Ludde
eftersom varken han eller Luddes skällande hörs. Men jag hör att någon rör sig
i lägenheten, varför jag ringer på en gång till. Ingen öppnar. Troligen hans
fru som tassar omkring därinne. Är väl rädd för tjuvar och törs inte öppna. Det
har ju varit inbrottsförsök ett par gånger hos dem. Ringer på en fjärde gång
innan jag går.
Tar en promenad. Hittar först min gräsgröna jumper
jag fick för ett par år sedan. Passar bra till mina nya gräsgröna
manchesterjeans och orangea strumpor. Känner mig riktigt klädmedveten. Tänker
på Terry.
24 juni
Carl, Nisse och jag försökte få till en
midsommarfest. Vi ringde runt i någon timma, men fick inget napp. Alla var på
landet.
Vi började kröka vid tretiden. Carl drack tio öl fram till
halv nio. Jag drack sex. Vi tittade på Alias Smith & Jones och tog sedan
tricken till stan. Käkade pizza. Drack en halv liter fatöl, åt Cassata glass på
pizzerian.
Nisse ville inte ha pizza, så han gick till Sturehof.
Vi skulle komma dit när vi ätit klart, men Sturehof var stängt så han droppade
in på pizzerian efter en kvart. Sedan drog vi till Gamla Stan för att gå på
Stampen, men jazzklubben var stängd. Vi tröttnade och stack hem till mig där vi
satt och surrade till två på morgonen.
Jag frågar mig själv: Vad har jag att skriva om? Varför skall jag skriva ner mina fåtaliga och alldagliga erfarenheter? Jag har ju inget storslaget eller märkvärdigt att berätta.
25 juni
Carl, Steffe, Lelle, Eva, Per, Georg och jag. Alla
dricker utom jag och Eva (Steffes brud).
Varför inte jag?
Jag har en flaska vin stående, men jag vill inte
supa mig full. Jag känner det som om jag förnedrar mig själv genom att dricka.
Det står mig emot att mer eller mindre tappa kontrollen över mig själv. Vill
ännu mindre göra det när jag tänker på dig, Terry. Då vill jag vara stark och
sund.
Leva livet och ha roligt?
Javisst, men nog kan man ha det roligare än att supa sig redlös,
snacka skit och sen lägga sig lika ensam och sova. Nej, det är snett. Jag
gillar det inte. Skulle inte vilja att du, Terry, såg mig under isen.
Moraliserar jag? Jag är inte asket. Vill gärna
dricka, äta och älska, men då på ett ärligt och okonstlat sätt. Inte det
hysteriska frossa, kröka och pippa. Såvitt är jag moralisk. Visst kan man tag
sig en bläcka någon gång, men jag vill inte ta den endast av den anledningen
att det råkar vara fredag eller lördag. Om jag skulle supa mig full vill jag ha
en orsak till det. En stark orsak.
Därför super jag inte i kväll.
27 juni
338 dagar kvar till ”friheten.” dvs ”friheten” att leta efter ett jobb, att oroa sig, att inte ha en aning om vad man ska göra, att tänka på hur många dagar pengarna räcker.
28 juni, onsdag
Vi får 7 kronor om dagen i ”lön”. Det är inte mycket, men det
finns å andra sidan inte mycket att köpa här på regementet. Man kan köpa snask,
cigaretter, öl och läskedrycker på Markan och så finns det förstås
flippermaskinen, men den verkar alltid vara upptagen av personalkonsulenten. Så
jag lyckas på något märkligt sätt spara pengar!
När kompisarna spelar poker eller dricker öl på Markan sitter jag ofta för
mig själv och läser eller skriver brev. Jag får två till tre brev i veckan från
Terry och skriver lika många tillbaka. Brevväxlingen gör livet uthärdligt.
Dagarna är enahanda. Terränglöpning nästan varenda morgon, dagliga
skjutövningar och sedan vapenrengöring och inspektion. Alltid dessa
inspektioner. Konstigt att de inte inspekterar en i röven när man varit på
dass!
Vi var inne i stan häromkvällen och gick på
Svarta Tjuren där jag beställde in tjäder eftersom jag aldrig ätit tjäder
förut. Sedan gick vi till ett disko. Vi måste ha uniform när vi går ut på
kvällarna, vilket gör att vi tas för värnpliktiga och inte medmänniskor. En
brud flirtade på ett ställe där vi drack öl. Det kändes konstigt att bli
tilltalad bara därför att man är soldat. Vem man är verkade inte spela någon
roll. Jag nonchalerade henne, för jag var inte intresserad.
Terry skrev i sitt senaste brev att jag skulle passa på att ha ”kul” när jag är ledig, för man lever ju bara en gång. Det kändes konstigt. Jag älskar henne och har ingen som helst lust att ragga.
29 juni
Ligger i soffan på biblioteket och lyssnar på Leonard Cohen. Läst
dikter av Dan Andersson. Cohen driver tankar och känslor till dig. Om vi kunde
dela den här soffan, Terry…
Längtar att skriva fantasier, sagor och satirer. Vem vet, kanske får jag ett ryck en dag?
14 juli
I morgon kväll tar jag bussen upp till Stockholm igen. Det kostar bara tio kronor och jag är framme vid Centralen klockan åtta. Hemma väntade ett brev från min älskling.
23 juli, Stockholm
Julisolen gör mig slö och svettig. Tre timmar kvar av permissionen. Klockan åtta kliver jag på bussen, likgiltig.
30 juli, söndag
Vi är på skjutövning någonstans i Småland. Två veckor blir det. Vi sov på kasern de första dagarna, sedan drog vi ut i djupa skogarna för att gräva gropar, bygga utomhustoaletter i form av två långa stänger mellan två träd. Vi sover i tält med vedkaminer, vilket betyder att alla måste turas om att gå brandvakt. Jag ägnade min halvtimma åt att läsa brev. Terrys brev fortsätter att komma och jag slukar dem med god aptit. Jag är den enda här som får så många brev. Sergeanten som delar ut posten skämtar om att jag monopoliserat postväsendet och borde dela med mig.
8 augusti, tisdag
Sitter ute i skogen mitt ibland tiotusentals trista tallar. Grabbarna sågar ved eller röker. Några spelar kort, andra läser porr.
04.00 Revelj
05.45 Mat
06.15 Uppställning med all utrustning utom tross och privata prylar
06.30 Avmarsch
Stockholm. 12 augusti, lördag
Vi hade en idiotisk övning de senaste tre
dagarna som bestod i att vi måste gå omkring mitt i skogen mitt i natten
släpande på 50 kg tunga trälådor som representerade ammunition, men i själva
verket innehöll cementblock. Vi vart så utmattade vid tvåtiden att vi la oss
ner på en grusväg och somnade. Så småningom vaknade vi och fortsatte traska
omkring. På ett ställe trampade min partner i ett djupt hål. Som tur var
landade inte cementlådan i huvudet på honom. På något sätt lyckades vi med
karta och kompass ta oss fram till basen där vi fick het blåbärssoppa och en
brödbit. Bästa frukosten på länge!
21
augusti, måndag
Jag har varit i paradiset! Direkt från urskogen till paradiset.
Terry är tillbaka från Tyskland och hon gav mig en varm kram när jag klev av
bussen i Fagerholm. Hennes mamma verkade okej. Vi åt middag tillsammans och
sedan visade hon var jag kunde sova, på soffan i vardagsrummet. Vi tittade på
TV till 10 då mamman gick till sitt rum. Terry och jag satt kvar och pratade
och smektes lätt. Jag duschade och borstade tänderna och la mig i soffan medan
Terry gjorde sig i ordning. Hon viskade till mig att vi måste vara försiktiga
för hennes mamma var nervös av sig och kunde se mig från köket om hon gick upp
mitt i natten.
När allt blivit tyst tassade Terry in till vardagsrummet och kröp ner hos
mig. Hon hade ett tunt nattlinne och ingenting under. Vi viskade till varandra
och vetskapen att hennes mamma kunde upptäcka oss gjorde bara saken mer
spännande. Jag kysste henne och smekte hennes bröst genom nattlinnet. Soffan knakade
så vi la ut filten på vardagsrumsmattan i stället. Jag kysste henne och hon
drog mig till sig och jag kom upp ovanpå och trängde in i henne. Vi lät inte
ett ljud undslippa oss och snart var det hela över. Hon smög tillbaka till sitt
rum och hade precis lagt sig då hennes mamma kom ut i köket och låtsades leta
efter något. Men hon kom för sent och vi sov redan oskyldigt i var sitt rum.
12
september
100 dagar gjorda.
”Han bör bry sig mer om partiet och massorna än om någon privatperson och mer om andra än om sig själv.” (Mao Tsetung, Skrifter i urval, s 124)
26 september, tisdag
Inget brev på två veckor.
30 september
Idag kom brevet. Det var ganska kort. Hon skriver att
plugget är jobbigt med alla skrivningar och uppsatser. Hennes föräldrar ligger på
henne hela tiden.
16
oktober
Jag gick in till kapten Andersson och begärde att få bli nedklassad
till menig soldat. Jag vill inte bli officer i monopolkapitalets armé och om
jag klassar ner mig kommer jag dessutom ut efter 300 dagar i stället för 450.
”Det var tråkigt att höra. Videmark är ju en god skytt,” sa kaptenen.
6 november
Tricky Dick vann valet. Otroligt! Hur fan kunde han
vinna?
9 december
Att få grepp om sig själv och inte släppa taget
Att ena sig i en unik individ, ett uppträdande
Skratta för att du är glad och inte av rädsla
17
januari 1973
Pappa fick en ny hjärtklaff av stål. Operationen på Karolinska Institutets Thoraxklinik tog elva timmar. Jag fick permission, så jag är hemma. Det var en lång väntan innan vi fick beskedet att operationen gått bra, men att han fortfarande var nedsövd.
18 januari
Vi besökte honom på Karolinska. Han låg i sängen och såg
väldigt blek ut och han hade ett otäckt hål i halsen, så han hade svårt att
prata. Jag hade svårt att andas och kände mig skakis och satte mig bredvid
honom i sjuksängen och tog hans hand som kändes kall. Jag var rädd, men han
hade överlevt och det var det viktigaste.
6 mars
Det är nästan ett halvår sedan vi träffades senast. Vi skriver fortfarande nästan varje vecka, men jag är inte längre så säker på var hon står. Jag har försökt förklara det politiska läget för henne och varför det är så viktigt att vara engagerad i omvärlden, i politiken. Vi kan inte vara neutrala när USA bombar dammarna i norra Vietnam. Hon skriver om vardagen, om vänner och fester, om läxor och fastrar och mostrar. Hon undviker de saker jag tycker är viktiga. Och när jag sa att jag ville träffa henne efter muck svarade hon att vi måste vänta eftersom hon har en massa skrivningar under april och maj.
8 mars
Det är över. Hon gjorde slut.
9 mars
Det var kö till de två telefonautomaterna nere vid markan, så jag
fick vänta en halvtimma innan det blev min tur. Jag hade fickan full med
enkronor och slog numret. Det var så skönt att höra hennes röst när hon
svarade. Hon berättade vad hon gjort de senaste dagarna och jag om mitt
enformiga liv. Jag frågade henne om hon vill åka InterRail med mig i sommar. Då
släppte hon bomben.
”Johan, jag har träffat en
annan kille.”
Jag visste inte vad jag skulle säga.
”Jag ville inte säga det på
telefon, men på något sätt måste du få veta det. Jag skulle vilja ha dig här
hos mig nu så att vi kunde prata om det, men det går ju inte. Vi har en så
speciell relation och jag vill inte förstöra den genom att undanhålla något
från dig. Jag vill att vi alltid ska vara ärliga mot varandra. Du är en så god
människa. Du är för bra för mig.”
”Men vi hade en så fin tid
tillsammans i Stockholm och du sa att vår relation var perfekt,” sa jag.
”Johan, du får aldrig mer
röra mig. Aldrig!”
”Jag trodde… du skrev att
du älskade mig.”
”Jag vet att det är orättvist.
Jag önskar att du var här, men du måste förstå hur svårt det har varit för mig
också.”
Jag stirrade in i telefonluren och kände mig yr. Hjärtat
rusade. Bakom mig väntade andra killar på sin tur att ringa.
”Snälla Johan, säg något!
Du får inte vara arg på mig. Jag vill att vi ska fortsätta vara vänner,” sa
hon.
Vi fortsatte prata en stund, men allt jag kunde tänka på var orden ”en annan
kille” som ekade i mina öron.
Modlös gick jag tillbaka till luckan, tog av mig kängorna och la mig på stålsängen.
12 mars
Det är över för henne, men inte för mig. Det var den finaste relationen jag haft. Jag har hennes brev i mitt skåp, men medan det förut gjorde mig glad att se dem när jag öppnar plåtdörren vill jag nu gråta när jag ser dem. Breven gjorde livet uthärdligt, men nu var det bara 18 dagar till muck och jag har inget att se fram emot. Det gör ont.
18 mars
Jag finner det svårt att acceptera livet som det nu är. Jag är som en tegelsten som inte passar in någonstans. Onyttig och meningslös i alltet. Varför sträva efter att förstå allt när det är omöjligt? Varför leva överhuvudtaget? Varför fråga? Är det meningsfullt att söka? Hur ska jag bli en del av kollektivet? Jag vet svaret, men vill jag ta steget? Är det tänkandet som kastar mig i kriserna? Eller är det krisens tankar? Jag fruktar att oron är själva jaget.
25 mars
På tunnelbanan klack till i mig. Vad jag söker och sökt sen du bröt är en annan Terry. Jag ratar alla som inte är som du. I min mage slår pulsen oroligt. Jag är rädd, livrädd. Rädd för att ensam möta detta jävla samhälle. Den svarta reaktion som tonar upp sig. Jag är rädd för att svika och rädd för vad som händer om jag inte sviker. Är jag beredd att gå i fängelse för min sak?
Jag muckade sista
mars, men minns inte mycket av händelsen. Jag hade köpt en
flaska vodka som jag drack på tåget upp till Stockholm. Traditionen sa att man
ska supa till när man muckar, men den sa inte vad som händer om man sitter
stilla i en tågkupé och dricker vodka rent utan att röra sig. När tåget anlände
till Stockholm och jag reste mig upp för att lämna tåget började det snurra i
huvudet och sedan minns jag bara små snuttar av vad som hände. Klev av tåget,
gick ner för trapporna och genom gången mot Centralstationen. Jag har ett svagt
minne av att vi mötte poliser på väg till spärrarna och att mina kompisar
räddade mig från fyllefinkan. Sedan vart det svart tills en taxi stannade och
jag raglade ner mot dörren och att pappa och Per mötte mig. Pappa sa till Per
att se till att mamma inte såg mig och lotsade mig upp till mitt rum där jag
slocknade igen.
Min framtid är med folket är den första delen av en roman med arbetstiteln Skiftande passioner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar