Shanghai öppnar aktiebörs

(Dagens Nyheter 27 oktober 1986)

Börschefen Huang Guixian visar ett par aktier.

Foto: Hans Sandberg

Shanghai i kommunistiska Kina:
Kulramarna rasslar på nya börsen

SHANGHAI. Vi möts av ett sorl från ett dussintal kineser som köar för att få bli kapitalägare. Det är på aktiebörsen i Shanghai, den första i ett socialistiskt land.

-Det är bara ett försök, men vi planerar en ny, större aktiebörs nästa år, säger Shanghais börschef, Huang Guixian.

Om man får tro China Daily så var det rusning efter aktier i Shanghai fredagen den 26 september. Halv tio på förmiddagen hade alla utbjudna aktier i företaget Feile sålts ut.
-Spänningen och atmosfären påminner om aktiebörsen förr i världen, kommenterade en veteran på området.

En vecka senare kliver vi in genom dörren till börsen. Bakom den höga disken arbetar fem sex personer. Papperen prasslar, kulramarna knäpper och en gammaldags sedelräknare tuggar sig igenom en tjock bunt av Folkets pengar.


Nyblivna börsspekulanter köar för att få köpa. 

                                                                              Foto: Hans Sandberg

En svart anslagstavla till höger visar de aktuella kurserna på de kollektivt ägda företagen Yangzhong Industrial Corporation och Feile Acoustics Corporation.

Att öppna en aktiebörs i Shanghai inbjuder till jämförelser med den börs som fanns här 1919-1949 och som var ett viktigt finansiellt centrum i Asien. 1986 års modell ser inte mycket ut för världen. Börschefen Huang Guixian har jobbat i bank sedan 1946. Formellt är han chef för Industri- och Handelsbankens Jingankontor i Shanghai. Det är den organisationen som sköter försöket med aktiehandel. På god engelska berättar han om börsen som ingår i reformeringen av Kinas finansiella system.
-Vi gör ett försök och hoppas på att en verklig aktiemarknad ska kunna öppnas, säger Huang.

Hur många aktier säljer ni på en dag?
-Flest sålde vi första dagen. På sju dagar har vi sålt 5 000 aktier.

Det gör i genomsnitt 700 aktier per dag eller 35 000 yuan per dag (1 yuan = 1,90 skr). Än så länge är det ingen som säljer aktier, alla köper. Det nominella värdet på Yangzhongaktien och Feileaktien är 50 yuan.


Kulramar och högar av papper. Snart blir det datorer, försäkrar
börschefen Huang Guixian.                    Foto: Hans Sandberg

Varje kund får förutom aktiebrev en stämpel som han måste ta med sig om han vill sälja sina papper (rättelse: det måste rimligen ha varit ett stämplat dokument det handlade om, inte själva stämpeln.) Tanken tycks vara att om aktierna hamnar i orätta händer så ska de inte kunna säljas.

Feili började ge ut aktier i november 1984 och Yanhzhong i januari 1985. Företagen har idag 3 000 respektive 18 000 aktieägare. Till skillnad från andra experiment med aktier har dessa papper ingen tidsgräns. Priset tillåts också variera efter utbud och efterfrågan.
-Om det behövs ändrar vi kursen omedelbart, säger Huang.

Banken tar 0,3 procent i kommission och enbart kontanta affärer godkänns.

Hur får folk reda på aktiekurserna? Måste de ta sig hit?
-Ja, de måste komma hit.

Skulle ni vilja att kurserna publicerades i pressen?
-Naturligtvis! När vi får en verklig börs kan vi publicera kurserna i pressen. Vår bank planerar en ny aktiemarknad till nästa år. Det här är bara ett experiment.

Syftet med börsen är enligt Huang att förse företagen med kapital och samtidigt sätta en effektivitetspress på dem. Det finns de som anser att en aktiemarknad är kapitalistisk och farlig, men inte reformanhängarna.
-Reformen innebär risker, men också möjligheter, säger börschefen.

Om det skall bli en verklig aktiemarknad är det svårt att klara sig utan börsmäklare.
-Regeringen förbereder en lag om börsmäklare. När den lagen är antagen kan en verklig börs utvecklas, säger han.

Vilka köper aktier?
-Alla slags människor. Arbetare och... vi har inte frågat dem, men jag tror att det är vanligt folk som köper.

Hur mycket köper de?
-En, fem, två hundra. Det mest någon köpt är tvåhundratrettio aktier.

Kommer ni att använda datorer när ni öppnar en större börs nästa år?
-Ja, naturligtvis. Lokalerna är för små idag, och för gammalmodiga.

Säljer ni också obligationer?
-Vi kommer att göra det inom en eller två månader. Då kommer det också att finnas fler bolag (på aktiebörsen). Fyra fem stycken.

Vilka kriterier har ni för att avgöra vilja papper ni ska sälja? Det finns ju 700 företag i Shanghai som har sålt aktier, men bara två finns med på listan.
-Det är Shanghaiavdelningen av Folkets Bank som beslutar om vilka som får föras up på listan.

Måste de vara stora för att godkännas?
-Ja, ganska stora, och man kontrollerar också deras finanser och kvaliteten på företagsledningen.

Är ni själv optimistisk? Kommer försöket att lyckas?
-Ja, säkerligen.

Hans Sandberg


Här är Shanghai-börsen. Kanske inte riktigt 
Wall Street än.... Foto: Hans Sandberg

Aktie ger del i lotteri

De kinesiska reformekonomerna tycks nu ha dragit slutsatsen att den kapitalistiska ekonomins kanske främsta symbol – aktien – kan göra nytta i den socialistiska marknadsekonomi de under stor möda försöker skapa.

Shanghai blev först ut på plan i Kina med en aktiebörs. Två städer står närmast i tur: Shenyang i norr, som redan infört en obligationsmarknad, och Guangzhou (Kanton) i söder, har aviserat en aktiebörs inom kort. För åtminstone Shenyang talas det även om privata börsmäklare.

De aktier och de aktiebörser som Kina nu experimenterar med är blott embryon och skall inte jämföras med börserna i den kapitalistiska världen. Inte på ett bra tag i varje fall. ”Aktierna” är ofta ett mellanting mellan en obligation med fast ränta och en aktie som fått sitt pris bestämt på en marknad.

Som många andra nyheter har aktierna sina rötter i reformerna på landsbygden och i småstäderna. Där går bönderna ofta ihop om investeringar och delar vinsten i proportion till insatt kapital. Ägarna utser också företagsledningen, ibland röstar man efter andelen aktier.

Bara i ett fall har utländska ägare erbjudits möjligheten att köpa aktier i Kina. Det gäller det självstyrande området Inre Mongoliet som vill dra in en miljard yuan via aktieförsäljning. Man vill använda pengarna till ett jättelikt järnvägsprojekt.

I Guangdongprovinsen har 1 000 företag gett ut aktier till ett värde av 650 miljoner yuan. Nyligen antog provinsregeringen en förordning om handel med värdepapper.

För kunderna är aktier och obligationer i allmänhet en bra affär. Avkastningen ligger över den vanliga bankräntan (ca 7 proc).

Många av de ”aktier” som ges ut har en fast ränta, ger en vinstchans i ett lotteri och en gåva vid inlösen. Att företagen tar på sig detta kan enligt Tom Engle i China Business Review bero på att de försöker kringgå centralregeringens kreditrestriktioner med hjälp av aktier och obligationer.

Men den djupare liggande orsaken till att Kina nu experimenterar med aktier är de enorma effektivitetsproblemen i de kinesiska företagen. En av Kinas främsta reformekonomer, Liu Guoguang, har angett fyra skäl till varför hela statsföretagssektorn bör omvandlas till aktiebolag, med statligt majoritetsägande:

1.  Man kan angripa problemet med att ”alla äger statsföretagen, men ingen tar ansvar för dem”.
2. Samspelet kan förbättras mellan ”företagens ägare i direktionen och producenterna” vilket underlättar en rationell utveckling och skötsel av företagen.
3. Outnyttjade resurser i samhället kan samlas upp och styras mot områden där de utnyttjas mer effektivt. Detta genom att priset på kapitalresurserna utsätts för marknadskrafterna (aktiemarknaden). Olönsamma investeringar motverkas.
4. Genom att personalen köper aktier i företagen ökar deras intresse för hur företaget sköts (Beijing Review 10/1986).

Kineserna brottas med ett klassiskt problem för socialistiska planekonomier. Centraliseringen av ekonomin berövar företagsledarna och de anställda initiativkraften. De förvandlas till byråkrater som blott följer direktiv uppifrån. De ekonomiska reformerna i Östeuropa på 60-talet lyckades aldrig lösa problemet att finna ett alternativ till centralstyrning av kapitaltillgångarna.

Den jugoslaviska lösningen, där bestämmanderätten över kapitalet spreds ut till arbetarråden i de ”självstyrande” företagen ledde till att de lönsamma företagen helst investerade i sina egna anläggningar, alternativt använde resurserna för konsumtion. För en arbetare gällde det därför att jobba på ett lönsamt företag och att motverka nyanställningar eftersom fler då skulle dela på kakan.

Även om ett företag ur samhällets synpunkt skulle kunna använda pengarna bättre genom att investera dem i ett annat företag eller rent av starta ett nytt, var detta inte en självklar lösning eftersom ”ägandet” av de investerade medlen övergick till arbetskollektivet i det nya företaget.

Hans Sandberg


Fotnot: Jag skrev denna artikel för hand på det vandrarhem där jag bodde under mitt besök. Nästa dag träffade jag kinaexperten och korrespondenten Anders Lennartsson på Beijing Hotel.  Han var på väg till Stockholm och var snäll nog att ta med sig manuskriptet och två filmrullar till DN-redaktionen.

New York Times webbstrategi (Pressens Tidning No.18/1996)

-The New York Times har ett perfekt utgångsläge för webben, för det som saknas mest online är förtroende och ofta sanning. Vårt namn står för bäggedera, säger Martin Nisenholtz, chef för Times satsning på cyberspace. Vi träffade honom i New York för att prata cyberstrategi.

Det är etthundra år sedan den unge ägaren till The Chattanooga Times i Tennessee köpte The New York Times, som kämpade på konkursens rand med knappt 9.000 i upplaga. En av de första saker Adolph Simon Ochs gjorde var att formulera ett nytt redaktionellt program. Han lovade på ledarplats att The New York Times skulle “förmedla nyheter opartiskt, utan fruktan eller favörer, oavsett parti, sekt eller andra inblandade intressen.” Med tiden skulle den bli en av USAs främsta tidningar med en miljonupplaga.

Arthur O. Sulzberger.  Foto: Hans Sandberg

Idag kämpar Times liksom de flesta andra tidningar med höga papperspriser och allt tuffare konkurrens om reklamintäkterna från radio, teve, direktreklam, gratistidningar och med den revolution av nyhetsförmedlingen som sker via Internet.

Frågan är om inte cyberspace på sikt är den största utmaningen av alla, en utmaning som dock rymmer både hot och löften. 

    Den 44-årige Arthur Ochs Sulzberger Jr., som är barnbarn till Adolph S. Ochs och tidningens utgivare sedan januari 1992, är optimistisk.

-Internet erbjuder, som jag ser det, ... ett sätt att distribuera vår information till enormt låga kostnader. Ingen mer oro över papperspriset. Ingen mer oro över tidningsutkörning, inte över tryck och distributionskostnader i bredaste bemärkelse, sa han i april på ett seminarium i New York (Media Studies Journal, Spring/ Summer 1996, s 98.) Han reserverade sig visserligen för att det kan ta 10-20 år innan vi kommit därhän, men verkar inte tvivla på kursen.

Mot den bakgrunden skulle man kunna vänta sig att finna New York Times väl etablerat i cyberspace, men det är inte fallet. Tidningen ignorerade till att börja med online-rushen, men kom för ett par år sedan igen med ett forum på America Online kallat @times och startade i våras New York Times on the Web. De har också startat ett dotterbolag med 40 anställda som sköter webbutgivningen, The New York Times Electronic Media Company. 

Få kan mäta sig med New York Times när det gäller journalistisk status, men ingenting säger att dominans inom ett media automatiskt ger dominans inom ett annat. Ett av tidningens kännemärken är dess långa, djuplodande och välskrivna artiklar. Sådana “drapor” går an på papper, men knappast hos hektiskt klickande nätsurfare.

-Jag håller med dig om att tidningens innehåll förmodligen gör sig bättre i tryck än online. Det är därför vi startat en från New York Times geografiskt fristående grupp som får koncent-rera sig på att skapa dessa nya produkter, säger vd Martin Nisenholtz, som har sitt kontor på 1120 Avenue of Americas, ett kvarter ifrån New York Times-byggnaden.

Martin Nisenholtz, cyberstrateg. Foto: Hans Sandberg

-Det material vi får från våra ATEX-system är bara en del av grundvalen för det vi gör. Tag CyberTimes som exempel. Denna avdelning av Times webbplats har varje vecka tjugo unika artiklar. Det är en betydande investering i egen journalistik och visar att vi inte bara tänker skyffla in tidningen på nätet, säger han. 

-Vi satsar också mycket på forum, ofta är länkade till artiklar. Den som läser om Ross Perot kan gå direkt till ett forum för att se vad andra tycker om saken. Men vi erkänner att vi måste arbeta mer med material som stämmer med formatet, säger han.

En stor risk med att placera en tidning online är att den faller sönder i sina beståndsdelar och att dessa tvingas slåss var för sig med starka nischorienterade konkurrenter. Papperstidningen är ett bekvämt och billigt sätt att hålla sig a jour med vad som händer både med världen i stort och en rad viktiga nischer, som t ex näringsliv, kultur, teknik och vetenskap. Den som däremot letar efter nyheter om data och Internet har många alternativ till CyberTimes, som t ex C/net, Infoworld Electric eller TechWeb.

Martin Nisenholtz säger, att det är ett av skälen till att hans grupp jobbar på en webbplats för böcker.

-Vi försöker bygga en produkt som ger dig djupet på de områden där vi är starka. Vi är inte där än, vi har bara hållit på i sex månader, men vi inser att det du säger om C/net kommer att gälla för flera av de områden vi försöker täcka.

-Först satsar vi på böcker. Vi vill skapa en bok-hemsida på webben som informationsmässigt överträffar alla andra. Det ska vara så, att om du vill veta något om en bok, vad Times har skrivit om en bok, om du vill byta en bok, köpa en bok, osv, då ska du komma till oss.

-Det står inte i motsättning till att anta att om du är intresserad av böcker, är du också intresserad av kultur, varför nästa vertikala hemsida kanske handlar om kultur, om film, teater, dans, opera och liknande saker. Sedan tar vi kanske resor, för folk som gillar böcker och kultur är också de som reser. Slutresultatet blir en strategi med en rad inkörsportar för en komplett uppsättning vertikala hemsidor, grupperade kring en specifik demografisk och psykografisk grupp, inte en geografisk grupp, säger Martin Nisenholtz.

-Vår målgrupp skiljer sig från den de regionala tidningarna är ute efter. De dominerar sina marknader, men bara dessa. Nyttan av en regional web-plats är att de täcker in allt, med regionala guider och andra produkter för den lokala marknaden. Vi tänker i och för sig göra samma sak för New York, men vi har bara 11-12 procent av marknaden, medan Boston Globe har över 60 procent av sin marknad.

Ett par veckor före min intervju med Martin Nisenholtz hörde jag honom tala i New York på konferensen Web Interactive ’96. Han målade där upp tre scenarios för vår interaktiva online-framtid, baserade på trender vi kan skönja redan idag:

1.      Yahoo-scenariot. Folk surfar omkring på Internet mållöst mest för att det är kul. Sökhjälpmedel som Yahoo hjälper dem “att inte slösa tid medan de slösar tid” (citerat från en av Yahoos grundare.) Å andra sidan har vi företag som IBM, Microsoft och Pepsi Cola vilka bygger virtuella reklam-pelare över sig själva. Kruxet med detta scenario är att kun-derna vare sig är särskilt motiverade, eller villiga att betala för några tjänster, vilket på sikt kan leda till att webben kol-lapsar. Med krympande innehåll blir det allt färre skäl att surfa omkring på nätet.

2.      Disney-scenariot. Multimedia och bättre bandvidd kommer att förskjuta tyngdpunkten från Yahoo-scenariot till en onlinevärld dominerad av några få stora och mäktiga mediaföretag. Konsumenterna flockas till några få megaplatser in-riktade på underhållning.

3.      Visa-scenariot. Om konsumenterna emellertid förkastar Disney-scenariot, kan online-världen komma att bli ett praktiskt nätverk för elektronisk handel, kanske en raffinerad version av dagens bankomater. Folk använder sina persondatorer för att jobba hemma, boka resor, betala räkningar, kolla sina aktiefonder, brevväxla och shoppa.

      -Om detta scenario vinner kommer vi om fem år att fråga oss hur någon någonsin kunde ha fått för sig att stora grupper konsumenter skulle överge sina teveapparater under bästa sändningstid för att interagera online, eller sluta läsa tidningar för att hämta nyheter och information online, sa Martin Nisenholtz i sitt tal.

När jag träffar honom igen frågar jag om han verkligen tror att folk kommer att vilja ägna flera timmar i veckan åt att nätsurfa? En studie som nyligen citerats i Times säger att nya nätsurfare har allt mindre tid att tillbringa online.

-Internet kommer att förändras tio gånger innan formen stabiliseras, svarar han och fortsätter. Det kommer att handla allt mindre om att nätsurfa och allt mer om att hämta hem material. Det är därför vi prövar Netscapes nya Internet Inbox (som gör att man kan få personligt valda nyhetskategorier levererade som websidor med epost, min anm HS.) Vi kommer att gå från smalband till bredband, från text till mer audio och video. Det kommer att bli ett väldigt rikt medium.

Men varför inte istället använda teven för tjänster som utnyttjar ljud och bild? Är det inte bekvämare att sitta framför teven? En skillnad är förstås att då har vi inte längre individuell konsum-tion, utan gruppkonsumtion!

-Nej, nej. Jag håller inte med dig. Ingen vet vad som kommer att hända, men jag tror att det blir som med dagens elektricitet, vilken används av en mängd olika apparater. Vi kommer att få se alltfler nischorienterade tjänster som går till hemmakontoret om de är praktiskt orienterade, till teven om det rör sig om un-derhållning och annonser, samt i vissa fall till smarta telefoner och Internetterminaler. På sikt kommer vi därför att få se tjäns-terna splittras upp på olika typer av redskap. Allt kommer inte att gå till teven.

-I USA konsumeras information via så många kanaler, via tidningar, nyhetsbrev, kabelteve och online. Observera att jag här talar om information och inte underhållning, som framför allt kommer via teve och videospel. 

-Televisionen äger underhållningssektorn, men jag är inte så säker på att någon fångat informationssektorn. Vad betyder det för New York Times? Vi kanske får satsa på flera olika typer av mottagare.

Är det inte ett problem att begära av kunderna att de spenderar så mycket tid online? Har de tid? Måste du inte få in tjänsten i TV-rummet om du vill att folk ska spendera några längre stunder med den? Hur får man en bred publik, annat än tonåringar och pensionärer?

-Du säger att folk inte har tid, men de tittar ju på teve sju timmar om dagen. Problemet är inte tid, utan television. Det vi konkurrerar med är inte tid på kontoret, utan tid i hemmet framför teven. Vi tänker oss att du efter middagen istället för att slå på CNN går upp till ditt hemmakontor och använder vår tjänst i tjugo minuter, en halvtimma eller hur lång tid det nu tar.

-Istället för annonser som riktar sig brett till massorna får du då annonser till specifika personer utifrån kunskap om vilka de är. Det ekonomiska värdet av sådana annonser är mycket högt. Det gör att ekonomin funkar.

-Vi jämför oss inte med Seinfeld. Vi hoppas fånga in en halv-timma på kvällen från välbärgade användare, folk som idag tittar på CNN, eller McNeil-Lehrer. Vår konkurrens är därför inte tidningar utan television, säger han.

Är inte det starka antaganden?

-Jag sa inte att de inte var starka, men det är så de ser ut!

Pressens Tidning Nr. 18 1996

14 november 1996

"De vill väl komma hit och ta våra sommarstugor”

Sommaren 1984. Det är nästan ett år efter pappas död. Jag sitter på SL-buss 183 som går genom den jättelika Skogskyrkogården i Enskede, strax söder om Stockholm city. Några rader framför mig sitter två äldre kvinnor, kanske 75 år gamla. De har gråa kappor. Hon till vänster har en blå hatt och hon till höger en brun hatt.

”Jag har min där borta,” säger tant blå.
”Jaha, jag har min bakom muren,” säger tant brun.
”Är det länge sen?”
”Tre år och sju månader.”
”Tänk vad tiden går.”

Bussen stannar vid Kvarter 52. Höga tallar skjuter nakna upp från den vältrimmade gröna gräsmattan. Det är tyst och stilla och allt är mycket vackert med alla blommor vid gravstenarna.

”Det faller ned från tallarna. Det är väldigt svårt att få bort det gröna,” säger tant blå.
”Man får inte använda sandpapper, för då kan stenen bli förstörd,” säger tant brun.
”Se på den. Helt igenvuxen och ingen sten.”
”Det är kanske någon utan släktingar, eller de kanske bor i Norrland.”
”De kanske inte alls bor här, utan i Amerika.”
”Det är så många som utvandrar nu. Jag vet inte varför,” säger tant brun och sänker rösten. ”Det är ryssarna. De är rädda för dem.”
”De försökte ju skjuta ner ett flygplan nu också, precis som i Japan,” lägger hon till.
”Det är förfärligt,” säger tant blå.
”Man vet aldrig vad de har för sig. De håller på och spionerar. Vad är det de vill egentligen? De nöjer sig inte med det de har. De har ju så mycket folk, ryssarna. De har ju haft dålig skörd. Och Sverige har ju så gott om utrymme. Här har vi så gott om utrymme att alla har sommarstugor. De vill väl komma hit och ta våra sommarstugor,” säger tant brun och ser sig om i den nästan tomma bussen.
”Jag undrar om de vill ta Sverige,” säger tant blå.
”Vi kommer inte att kunna göra något. Vad skall vi kunna förmå? De vill inte släppa något till England,” säger tant blå vars tankar nu vandrat tillbaks till det andra världskriget.

Damerna lutar sig mot varandra och viskar.
”Och tänk på de svenska flickorna som går med afrikaner,” säger tant brun.
”Snart finns det inte några svenskar kvar, inga rena blonda svenskar,” säger tant blå.

Nu har bussen kommit fram till pappas kvarter och jag kliver av. Jag är en blond svensk, men pappas hår hade varit vackert svart innan det grånade på gamla dar. Mitt blonda hår har jag ärvt från mammas sida och hennes anor går tillbaks till en tysk med namnet Tode som invandrat från Tyskland på 1600-talet. Det är alltså invandraren i mig som ligger bakom min ”rena, blonda svenskhet.”

Tänk vad tiden går.