Barack Obama tog podiet och republikanerna satt som ertappade skolbarn i sina bänkar

Läget i landet är inte det bästa och pressen på president Barack Obama var stor när han på onsdagskvällen levererade sitt första State of the Union. Man skulle kanske hoppats att landets parlamentariker skulle ha visat en smula mognad ställda inför 10 procents arbtslöshet och två stora krig, men amerikansk politik har ena minuten tett sig som rena höns/tupphuset bara för att i den andra förvandlas till en tummelplats för konservativa "gräsrötter" som leker hela havet stormar. Hälsoreformen har gått i stå och republikanerna vädrar morgonluft, efter att ha ägnat ett helt år åt ett fullständigt skabrös obstruktionspolitik. Det är magstarkt att höra republikaner tala om ansvar och oro för budgetunderskott efter att ha ägnat ett helt decennium åt att underminera den amerikanska ekonomin med galloperande underskott som följd. 

Obama tog podiet och föste elegant allt detta trams åt sidan så att han kunde diskutera de verkliga problemen och lägga fram en rad vettiga förslag som designats för att vinna tillbaks oberoende väljare som förförts av de republikanska locksångerna, liksom för att rikta strålkastarna på det faktum att republikanerna sviker nationen mitt i en kris. De har valt att vägra varje form av samarbete med den folkvalda presidenten och utnyttjat den absurda "filibuster"-institutionen till att blockera varje förslag från majoriteten. Obstruktionen och deras politiska gerillataktik (Tea Party-rörelsen) har varit politiskt effektiv eftersom den mer eller mindre lamslagit Obamas försök att genomföra den agenda det amerikanska folket röstade för. Gudskelov fick han igenom stimuluspaketet, för annars hade vi varit på väg i full fart mot en ny stor Depression.

Nu satt de i sina bänkar som skolbarn ertappade med hyss av det allvarligare slaget.

Talet var starkt - särskilt den första halvan - och jag tror att den politik han lade fram kommer att vara effektiv, men det mest slående var Obamas öppenhet och ärlighet. Här står en president som frimodigt medger sina fel och misstag och trots motståndarnas illvilja och falskhet än en gång räcker ut en hand för att erbjuda samarbete.

Detta är nog Obamas moraliska styrka, men moral och makt går inte hand i hand och det är fullt möjligt att han offrar en del av sin makt till förmån för moralen. Som åskådare vill man att han ska ta i hårdare, slå hårdare, visa lite mer jävlar anamma. Höjdpunkten i detta avseende under talet var när han skarpt kritiserade Högsta Domstolen för deras beslut att tillåta storbolagen att köpa politiker, en sak som varit förbjuden under 100 år (även om de via sina lobbyister kunnat göra sina intressen hörda.)  Det var som att Obama placerade de svartrockade domarna, som alla satt i första raden rätt framför honom, vid en virtuell skampåle.

Barack Obama är större än Bill Clinton, större än Ronald Reagan, men den kappa han måste axla är Franklin Delano Roosevelts och det återstår att se om han vågar vara lika tuff och lika djärv i sina reformer.

Hans Sandberg

Här är New York Times rapport om talet.

Och här är Mark Schmidts kommentar för American Prospect. Även han reagerar på det barnsliga i dagens politiska spel.

Burop och gravöl när konsulatet i New York firades av

Residenset på 600 Park Avenue var fullpackat av amerikanska och svenska Sverigevänner på tisdagskvällen, men stämningen var somber och den fråga som svävade över rummet var "hur i hela världen kan de stänga konsulatet i New York?"

Något bra svar på den frågan hade vare sig Alf Karlsson, generalkonsul i New York sedan i juli och den som haft det tvivelaktiga nöjet att avveckla konsulatet, eller Pontus Järborg, generalkonsul vid den svenska ambassaden i Washington, D.C.

De städade gästerna utbrast i spontant buande när Alf Karlsson hälsade dem välkomna och förklarade att anledningen till tillställningen var att regeringen beslutat stänga generalkonsulatet i New York. När Pontus Järborg framfört sin hälsning föreslog han en skål - för Sverige - och det skålades även om det kändes lite avigt att skåla ett land som i mångas ögon övergett New York. Sedan vart det mingel och diplomatiskt småtugg. Gästerna började troppa av ganska snart och på vägen ut såg jag en av serveringspersonalen komma med ett halvt dussin champagneflaskor.

Fotografen Pontus Höök höjde sin ölflaska när jag passerade honom och sa hej.
-Gravöl, sa han och log lite bistert.

Hans Sandberg

Den kinesiska kejsaren har inga kläder på sig

Kina har svårt att överge den bunkermentalitet som längre präglat landet, men vare sig den gamla kinesiska muren, eller den nya digitala muren kommer i längden att kunna isolera Kinas medborgare från varandra och kineserna från omvärlden. Kejsaren är naken och Google satte fingret på saken.

Hans Sandberg

Är det dags att diskutera en bojkott av Kina?

Regeringarna kommer knappast att sätta hårt mot hårt när Kina i sin kombination av tyrranni och nationell egoism undergräver sina konkurrenter och stryper friheten. En konsumentbojkott mot kinesisktillverkade varor är förstås fullständigt opraktisk och troligen omöjlig, men skulle kanske kunna få en effekt ändå. Kina vill att folk ska beundra landet för sin enastående ekonomiska omvandling, varför en moralisk och solidarisk bojkott skulle kunna få en politisk effekt.

De kinesiska "massorna" kommer knappast att bekymra sig om dissidenter och minoriteter så länge ekonomin rullar på och världen fortsätter att köpa dess export, men en nedgång av exporten med några procent skulle säkert noteras i Beijing.

Hans Sandberg

Flashback till 2001: "Informationen kommer att flöda som vin utan flaskor"

Denna artikel publicerades först i den finska dataveckotidningen Tietoviikko 1 november 2001. Artikeln ingår i min bok "Smakprov" som du kan få gratis om du sänder mig ett mejl. Jag lägger ut artikeln eftersom jag tycker att den ger en intressant jämförelse med Jaron Laniers kritik av hackar-etiken i sin nya bok "You Are Not a Gadget." Den diskuteras i New York Times 12 januari.  

Frihet runt lägerelden

Steve Mann – mannen bakom ”the wearable computer” – utmanar gärna Status Quo med sina uppfinningar. Det gäller även hans nya företag – ExisTech – som ska designa kroppsnära datorer med hjälp av frivilliga från Toronto till Hongkong. Mann har – som en markering mot makten – utnämnt sig själv till Assistant Mailroom Clerk (dvs vice postvaktmästare.) Men, frågar jag mig under slutet av en lång intervju i hans labb, måste du inte hålla ett öga på personalen i t ex Hongkong-kontoret?

”Nej, därför att vi som vice vaktmästare arbetar frivilligt och leds av vissa principer,” slår han fast och tillägger att informationen vill vara fri.

Fri? Men om jag ska tjäna pengar som uppfinnare måste jag väl skydda min information?

”Hur får en person som folk som (hackar-gurun) Richard Stallman pengar? Om informationen är fri och folk tillverkar den gratis kommer de att få erkännande för vad de gör. Andra kommer att belöna dem för deras bidrag till mänsklighetens framsteg.”

Aha.

”Har du läst John Perry Barlows Vin utan flaskor? När du avlägsnar behållaren från informationen blir den icke-materiell. Den kommer att flöda som vin utan flaskor.”

Men hur betalar du dina räkningar? Inte ens Stephen King lyckades få folk att betala för att läsa på internet.

”Anta att han gav bort sina verk gratis. Med gratis information kommer de stora pengarna inte längre att dominera. Då får den lille mannen en chans att bli känd. Om vi tar bort incitamentet till storskalighet kommer den att ersättas med småskalighet. Det blir som när folk samlades runt lägereldarna för att sjunga sånger. Nya artister får en chans. De kan skänka bort sina verk för att bli populära och skaffa sig inkomster på många andra sätt, genom att ha konserter och få del av välgörenhet.”

Men vad är det för fel om jag som målare inte vill att folk plankar de tavlor jag säljer?

”Vi går mot ett samhälle av nätverkade Cyborgs; ett samhälle där man delar med sig.”

Betyder det att du också delar med dig av din soppskål?

”Nej, inte fysiska saker som mat och kläder, men däremot information, som går in i mitt högra öga och sedan ut på internet där alla kan ta del av den.”

Fast en stor del av våra inkomster beror på det intellektuella innehållet.

”Mycket av dessa inkomster är falska inkomster. Ofta är det inte några genuina produkter.”

Hur avgörs det? Och av vem?

”Det sker naturligt i ett samhälle av fritänkare. Anta att du har ett samhälle av individer som alla är telepatiskt länkade, så alla kan tänka samma tanke vi tänker. Det skulle vara omöjligt att binda en sådan individ till ett kontrakt där de betalar för att någon låst in informationen.”

Men hur gör vi med golv som ska sopas och cobolprogrammering?

”Folk kommer att få betalt för att sopa golv i informationssamhället. Folk kommer att få betalt för att göra riktiga jobb och de kommer också att få betalt för att tänka, tack vare filantropi och allmänt erkännande. Folk kommer att betala Richard Stallmann för att han är en stor hjälte, ett geni och en visionär. De kommer att skänka honom pengar, eller anlita honom som konsult.”

Och sedan lever vi förstås lyckliga i alla våra dagar.

Hans Sandberg