Barack Obama tog podiet och republikanerna satt som ertappade skolbarn i sina bänkar

Läget i landet är inte det bästa och pressen på president Barack Obama var stor när han på onsdagskvällen levererade sitt första State of the Union. Man skulle kanske hoppats att landets parlamentariker skulle ha visat en smula mognad ställda inför 10 procents arbtslöshet och två stora krig, men amerikansk politik har ena minuten tett sig som rena höns/tupphuset bara för att i den andra förvandlas till en tummelplats för konservativa "gräsrötter" som leker hela havet stormar. Hälsoreformen har gått i stå och republikanerna vädrar morgonluft, efter att ha ägnat ett helt år åt ett fullständigt skabrös obstruktionspolitik. Det är magstarkt att höra republikaner tala om ansvar och oro för budgetunderskott efter att ha ägnat ett helt decennium åt att underminera den amerikanska ekonomin med galloperande underskott som följd. 

Obama tog podiet och föste elegant allt detta trams åt sidan så att han kunde diskutera de verkliga problemen och lägga fram en rad vettiga förslag som designats för att vinna tillbaks oberoende väljare som förförts av de republikanska locksångerna, liksom för att rikta strålkastarna på det faktum att republikanerna sviker nationen mitt i en kris. De har valt att vägra varje form av samarbete med den folkvalda presidenten och utnyttjat den absurda "filibuster"-institutionen till att blockera varje förslag från majoriteten. Obstruktionen och deras politiska gerillataktik (Tea Party-rörelsen) har varit politiskt effektiv eftersom den mer eller mindre lamslagit Obamas försök att genomföra den agenda det amerikanska folket röstade för. Gudskelov fick han igenom stimuluspaketet, för annars hade vi varit på väg i full fart mot en ny stor Depression.

Nu satt de i sina bänkar som skolbarn ertappade med hyss av det allvarligare slaget.

Talet var starkt - särskilt den första halvan - och jag tror att den politik han lade fram kommer att vara effektiv, men det mest slående var Obamas öppenhet och ärlighet. Här står en president som frimodigt medger sina fel och misstag och trots motståndarnas illvilja och falskhet än en gång räcker ut en hand för att erbjuda samarbete.

Detta är nog Obamas moraliska styrka, men moral och makt går inte hand i hand och det är fullt möjligt att han offrar en del av sin makt till förmån för moralen. Som åskådare vill man att han ska ta i hårdare, slå hårdare, visa lite mer jävlar anamma. Höjdpunkten i detta avseende under talet var när han skarpt kritiserade Högsta Domstolen för deras beslut att tillåta storbolagen att köpa politiker, en sak som varit förbjuden under 100 år (även om de via sina lobbyister kunnat göra sina intressen hörda.)  Det var som att Obama placerade de svartrockade domarna, som alla satt i första raden rätt framför honom, vid en virtuell skampåle.

Barack Obama är större än Bill Clinton, större än Ronald Reagan, men den kappa han måste axla är Franklin Delano Roosevelts och det återstår att se om han vågar vara lika tuff och lika djärv i sina reformer.

Hans Sandberg

Här är New York Times rapport om talet.

Och här är Mark Schmidts kommentar för American Prospect. Även han reagerar på det barnsliga i dagens politiska spel.