lördag, juni 27, 2009

Mer än irriterande web-annonser

Sverige ska ju ligga långt framme när det gäller PR och marknadsföring, men ibland går den kommersiella kreativiteten för långt. Jag skulle just kolla in Dagens Nyheter, men "överfölls" av en hiskelig annons för Sony-Ericsson som slingrade sig runt den egentliga webbsajten. Som läsare känner jag mig mentalt våldtagen, ungefär som när man i webbens barndom drabbades av kaskader av pop-up annonser vilka inte gick att stoppa annat än genom att släcka ned datorn.
En annan sajt full av blinkande, pratande och störande annonser är DI.se (den var det åtminstone när jag slutade besöka den för ett par år sedan.) Ofta ligger de hysteriska annonserna i topp så att man inte kunde beskära "fönstret" eller flytta det till höger, vänster eller nedåt för att undvika annonsen. Jag gillar DN och jag läser gärna DI, men med sådana annonser tvingas jag läsa dem via Google News, vilket knappast är bra för tidningarnas ekonomi, men de får skylla sig själva.

Hans Sandberg

måndag, juni 22, 2009

Irans ledning står naken inför folket

Ayatollah Khamenei må inbilla sig att han lyckats återta kontrollen över Iran, men det är en illussion. Revolten mot landets kvasidemokratiska system och det storskaliga valfusket har redan berövat de konservativa mullorna all legitimitet.


Eftersom många religiösa ledare återfinns bland oppositionen går det inte att hävda att valresultatet speglade vare sig Guds eller folkets vilja. Det var en kupp och ledningen står naken inför folket och inför världen. Det är fullt möjligt att Khamenei på kort sikt lyckas stabilisera sin makt med Mahmoud Ahmadinejad kvar som president, men det kommer att kräva mer än batonger och böner för att lyckas på lite längre sikt. Bara en radikal modernisering av det iranska samhället och en öppning mot omvärlden kan släppa loss de ekonomiska krafter sommåste till för att köpa sig fri från folkets misstro och missnöje, men Ahmadinejad är knappast någon Deng Xiaoping varför vi istället kan få se mer av nationalism och extern konfrontationspolitik i fortsättningen.

Hans Sandberg

torsdag, juni 04, 2009

20 år har gått sedan 4 juni 1989, men demokratin dröjer

Jag var i Kina i april 1989 tillsammans med Lisa som jag träffat i Beijing hösten 1986 och gift mig med i augusti 1987. Den våren verkade det som om Kina stod inför ett demokratiskt genombrott. Väldigt många, särskilt de unga intellektuella, som jag pratade med var entusiastiska, hoppfulla. De hade fått smak för demokratin och de såg en chans att själva få bestämma mer om sina liv och karriärer.

Bland de äldre, de som varit med om kulturrevolutionen och de andra politiska kampanjerna var man dock försiktigare. De som var ännu lite äldre kom nog ihåg "de hundra blommornas" kampanj, då Mao lockade de liberala fåglarna ut ur sina gömställen bara för att krossa dem så fort de börjat sjunga. Kina är inte ett land med någon demokratisk tradition att tala om. Det auktoritära, kollektivistiska systemet sitter så djupt i folksjälen och går tillbaks långt bortom kommunisterna. Maos auktoritära regim och personkulten var inte några innovationer, utan reflektioner av en lång tradition. Det går igen i familjelivet, där en man inte anses vara mogen att fatta egna beslut förrän han blivit 40. Rötterna kan sökas i det gamla bondesamhället, i fattigdomen, i konfucianismen. Det var desssutom ett kontinentalt rike där flyktvägarna var få och långa (jämför med kulturerna runt Medelhavet där sjövägen och handeln erbjöd flyktvägar undan tyranner.)

När Deng Xiaoping beslöt att krossa studentupproret så var det inte för att han ångrat sig om reformerna, utan paradoxalt nog för att han ville rädda reformerna. Erfarenheten från Sovjetunionen och från Kina talade för att reformerna lätt skulle kunna stoppas om sidoeffekterna blev tillräckligt kännbara. Omstruktureringen hotade dem som lärt sig leva och ibland profitera på det gamla systemet. Konservativa krafter i partiet och militären kunde också utnyttja folkligt missnöje med fabriksnedläggningar, rationaliseringar och prisökningar till att rycka undan mattan för reformivrarna. Det paradoxala med ekonomiska reformer av socialistiska/kommunistiska system är att det krävdes en stark centralmakt för att bryta motståndet mot reformerna, inte olikt hur den starka kungamakten i Europa en gång röjde väg för kapitalismen. Plus Napoleon som spred kapitalismen där hans arméer drog fram. Det är ingen slump, eftersom det socialistiska/kommunistiska ekonomisk-politiska systemet har många likheter med feodalismen. 

Deng Xiaoping kunde inte släppa det politiska greppet, så han gjorde som den polske generalen Wojciech Jaruselski och återtog under den blodiga natten till 4 juni makten. Om Nicolo Machiavelli hade levat så hade han säkert applåderat dessa sentida furstar.

När Lisa och jag lämnade Kina var stämningen fortfarande ljus och hoppfull. Allt verkade möjligt. Men medan vi packade upp vårt bohag i Stockholm och gjorde oss redo för att flytta till New York tilltog protesterna i Kina i styrka och vi hade just installerat oss i vårt nya hem då allt brakade lös. Resten av dramat fick vi följa på CNN.

Efter blodbadet var det många som avskrev reformerna, både de ekonomiska och politiska. Jag hörde inte till dem, trots att mitt hjärta var med studenterna. Jag hade studerat Kinas moderna ekonomiska och politiska historia tillräckligt mycket för att förstå vad Deng Xiaoping och premiärministern Li Peng var ute efter.

Idag har det gått 20 år och Kina har genomgått en mirakulär ekonomisk tillväxt, men de som hoppades att tillväxten skulle leda till en demokratisering måste vara besvikna eftersom regimen fortsätter att vara repressiv. Det fanns inte något ekonomiskt argument för demokratin, utan det var som Wei Jingsheng insåg en moralisk fråga. Jag har inför 20-årsminnet samlat mina reportage och analyser av moderniseringen i Kina efter Mao i boken Friheten får vänta. Jag tror att analysen håller än idag, vilket tyvärr talar för att det kan dröja länge än innan Kina blir demokratiskt.

Hans Sandberg

Läsvärt från New York Times:
Nicholas D. Kristof: Bullets Over Beijing

So, 20 years later, what happened to that bold yearning for democracy? Why is China still frozen politically — the regime controls the press more tightly today than it did for much of the 1980s — even as China has transformed economically? Why are there so few protests today?

One answer is that most energy has been diverted to making money, partly because it’s a safer outlet. One of my Chinese friends explains that if he were to protest loudly, he might be arrested; if he were to protest quietly, it would be a waste of time. “I may as well just spend the time watching a pirated DVD,” he said.
Another answer is that many of those rickshaw drivers and bus drivers and others in 1989 were demanding not precisely a parliamentary democracy, but a better life — and they got it. The Communist Party has done an extraordinarily good job of managing China’s economy and of elevating economically the same people it oppresses politically.

måndag, juni 01, 2009

Mer bilder från "The 2009 Childhood Soccer Tournament"

Här är några fler av mina bilder från söndagens (31 maj) barnfotbollsfest i Queens.

En fin kick! Marcus Samuelsson granskar.

Met Oval Soccer Field med Manhattan i fjärran.

Marcus Samuelson lär ut fotboll till unga
New Yorkbor.

Avspark!

Terrance Johnson, lärare i Middle School 399
i Bronx och några av hans elever.

Vi är redo för en match! Till höger på bilden, 
Mahir Ali Hossein från Blatte United. 



Charlotte Brandin, Childhood USA och
Christina Moliteus, SWEA och 
styrelsemedlem i Childhood USA.

Copyright: Hans Sandberg

Loading...