(En intervju med Jay Wright Forrester om 1987 års ekonomiska kris och informationsteknikens roll i ekonomin. Intervjun publicerades ursprungligen i tidningen Modern Administraion.)
Börskraschen i oktober var inte en tillfällig "hicka" eller "volatility" som den eufemiskt kallats i USA. Den markerade i själva verket början på en långvarig kris och denna kris kommer att punktera den uppblåsta ballong som kallas informationssamhället. För den åsikten, om än inte det tillspetsade ordvalet, står en av den moderna datateknikens pionjärer, Jay Wright Forrester.
 |
Jay Forrester på MIT 1987,
Foto: Hans Sandberg. |
-Informationsteknologin har varit en fluga, en modesak som inte varit särskilt väl genomtänkt när det gäller vad som verkligen skulle uppnås. Den är förmodligen bäst utvecklad i en del av de företag som har de största svårigheterna.
Jay W. Forrester håller sin kritik på ett allmänt plan, man skulle kunna säga svepande, men det finns gott om fakta som stöder en mer kritisk hållning till informationssamhället än den vanliga optimismen. Det råder ingen tvekan om att den moderna datateknologin och i synnerhet persondatorerna rymmer en enastående möjlighet till höjd effektivitet och att de klarar av saker som tidigare inte kunde göras, men det råder en stor tvekan om denna teknik också lett till förbättrad effektivitet. I takt med att de kontorsanställda blivit allt fler och de industrianställda allt färre har effektiviteten på kontoren blivit allt viktigare för samhällsekonomin. Under 1970-talet ökade produktiviteten i amerikansk industri med 85 procent, medan den på kontoren – trots datorisering och kontorsautomation – bara växte med 4 procent.
-Utvecklingen mot Framtidens Kontor har gått långsammare än väntat och produktivitets-vinsterna har alltför ofta varit små eller obefintliga, skriver den australiensiske dataexperten
Tom Forester i
High-Tech Society (MIT Press, Cambridge, Mass. 1987)
Lester C. Thurow, ekonomiprofessor och nyligen utsedd till rektor för
Massachussetts Institute of Technology (MIT), skriver i sin bok
The Zero-Sum Solution att produktiviteten på kontoren faktiskt sjunker, samtidigt som det pågår en genuin revolution inom informationsbehandling och kontorsautomation. De amerikanska bankerna datoriserade t ex sitt bokföringssystem, men trots det ökade sysselsättningen med 21 procent 1977-82 och produktiviteten föll med 2 procent.
Det är här Jay W. Forrester kommer in och han har en orginell uppfattning om varför det gått snett, men innan vi tittar på denna förklaring kan det vara intressant att ta reda på lite mer om Forrester själv och därför går vi på museum, närmare bestämt
The Computer Museum i Boston. De första utställningsföremål en besökare stöter på är några gigantiska kretskort, reliker från 50-talets elektroniska dinosaurier. Bredvid står en dåtida TV-apparat. Jag trycker på en grön knapp och teven knastrar igång.
 |
En terminal för projekt Whirlwind.
Utställd på Boston Computer Museum.
Foto: Hans Sandberg, 1987. |
I ett CBS-inslag från 1952 visas dåtidens snabbaste datamaskin, the
Whirlwind Computer. Den unge mannen från MIT som demonstrerar maskinens egenskaper för en förvånad TV-publik förefaller bekant. CBS-reportern tilltalar honom med "Mr. Forrester". Där står jag och tittar på den man jag intervjuat dagen innan på
MITs Sloan School Of Management. Skillnaden i tid är 35 år.
Jay W. Forrester ledde tillsammans
Robert E. Everett utvecklingen av Whirlwind för den amerikanska flottan 1945. Den datorn var ett tekniskt genombrott bl a tack vare Forresters uppfinning av det magnetiska kärnminnet, vilket skulle spela en avgörande roll för 50- och 60-talets datorer (innan halvledarna tog över). Forrester blev sedan ledare för SAGE, ett projekt för att bygga ett avancerat datorsystem för det amerikanska flygvapnet. Det innefattade bygget av världens hittills största dator (i och för sig ingen merit!),
AN/FSQ-7, som upptog flera rum, vägde 175 ton och tillverkades (av IBM) i 48 exemplar. Den var i bruk ända fram till sin pensionering 1983!
Efter en framgångsrik karriär som konstruktör av datorer gick Forrester över till att studera utvecklingen av sociala och ekonomiska system, nu som professor i management vid MIT:s Sloan School of Management och medlem av
Romklubben. Den senares rapport
The Limits to Growth (1970) blev en av de mest omdebatterade böckerna under 70-talet, översattes till 30 språk och såldes i miljontals exemplar. Det var Forrester som konstruerade datormodellerna bakom analysen.
De vetenskapliga analysmetoder som Forrester var med att utveckla kom att kallas systemdynamik och skulle snart befruktas genom återupptäckten av
Kondratieff-cykeln.
Nikolaj Kondratieff hade genom statistiska undersökningar av den ekonomiska utvecklingen upptäckt "långa vågor", som tycktes alstra avgörande ekonomiska kriser med ca 50 års mellanrum. Upptäckten ledde till att han förvisades och senare avled i
Stalins fångläger.
Forrester, som var chef för System Dynamics Group vid Sloan School of Management, ledde utvecklandet av avancerade datormodeller för att testa teorin med hjälp av datorsimuleringar. Den modell som man utvecklat i mitten av 70-talet kallas the
System Dynamics National Model och beskriver det moderna industrisamhället under en period av tvåhundra år. Den visade sig på ett övertygande sätt stämma med den verkliga utvecklingen utan att man behövde "fuska" genom att kika i historiens facit. Modellen beskrev uppkomsten av både de korta konjunkturcyklerna (3-10 års mellanrum) och de långa kondratieffcyklerna (45-60 års mellanrum). Vad mer var, den förutsåg en ny kris under 1980-talet, vilket efter Den Svarta Måndagen 19 oktober framstår som mer än en teoretisk spekulation.
Systemdynamikernas försök att studera den ekonomiska och sociala utvecklingen ur ett helhetsperspektiv var en utmaning i klass med 1800-talets revolutionära systemtänkare
Karl Marx och
Friedrich Engels, men MIT-forskarna bygger sina modeller utan att lägga in några värderingar om utsugning och klasskampens historiska förlopp.
Detta sätt att använda datormodeller för att simulera en utveckling ligger närmare naturvetenskapens, än nationalekonomins modeller, där den perfekta konkurrensen med hjälp av teoretiska prisrörelser alltid leder utvecklingen tillbaks till en s k perfekt jämvikt. Börskraschen har inte bara skapat stor oro inför den ekonomiska framtiden; den har också skakat förtroendet för de ekonomiska teorier och modeller som används för att förklara och förutspå utvecklingen. Börsanalytiker och ekonomiska forskare har därför börjat söka helt nya förklaringar.
Wall Street Journal talar 17 november om det ökande intresset bland ekonomer för den naturvetenskapliga "teorin om kaos", en teori om "icke-linjära dynamiska system".
New York Times beskriver den 22 november denna tendens som "en snabbt växande tvärvetenskaplig undersökning av komplexa system".
Det är just detta Jay W. Forrester hållit på med under ett par decennier, men han har valt att studera ett längre tidsperspektiv. Så här beskriver han den långa vågrörelsen när jag träffar honom för en nära två timmars intervju i Cambridge, Massachussetts.
-Fenomenet med de långa vågorna börjar i ett bottenläge, fortsätter genom tre decennier eller mer av utbyggnad av kapitalanläggningar och detta drivs till slut för långt varigenom överskottskapacitet skapas. Under denna tid av stort överskott och synbart välstånd tillåts samhällets adminstrativa kostnader, antalet anställda inom administration och service växa bortom varje fundamentalt behov.
-Nedgången, som kommer när tyngden av överskotts-kapaciteten blivit så stor att folk inte längre bygger ut kapaciteten, åtföljs av växande ekonomiska svårigheter, vilket får organisationer att börja uppmärk-samma effektivitet. Många arbetare som inte var nödvändiga avskedas. Det har funnits en tro under de senate två eller tre decennierna att ekonomins service-sektor var relativt opåverkad av detta, relativt immun mot ekonomiska fluktuationer.
-Det kanske var sant för den vanliga kortsiktiga konjunkturcykeln på tre till tio år mellan topparna, men jag tror att nedgången för den långa vågen blir allvarligare och mer långvarig. Detta kommer att skapa tillräckligt tryck på många organisationer att förenkla administrationen inom företagen, på toppnivån och på mellannivån. En mängd aktiviteter kommer att befinnas vara onödiga och det kommer också att gälla för många offentliga institutioner, regeringsinstitutioner. Det kommer att skapa tryck på dem att minska sysselsättningen, även om det kommer att kompenseras av ett tryck minska arbetslösheten.
Utvecklingen av den moderna informationstekniken hänger intimt samman med den långa vågens dynamik. Tekniken har gått mycket snabbt framåt, men denna utveckling har om jag förstår Forrester rätt, perverterats när uppgången lett till en situation av överkapacitet. Svårigheten att hitta lönsamma investeringar i den nuvarande långa vågens teknik (bilar, fartyg, flygplan, byggnader, osv) har perverterat investeringarna i informationssystem, som blivit ett självändamål.
-Jag tror att databehandling i betydande utsträckning helt enkelt skapar sin egen sysselsättning, säger han. I många fall drivs den oberoende av något behov. I viss utsträckning är den direkt skadlig, för det finns en tendens att stora mängder information skapas utifrån hårda och mätbara data, så stora mängder att företagsledare överväldigas av den. Resultatet blir att de inte får tid att titta på den viktiga information som inte finns representerad i "printed output."
-Detta skapar mer och mer uppmärksamhet för det mycket korta perspektivet, vad som hände igår eller förra veckan, medan man borde se tjugo år tillbaka och tjugo år framåt och titta efter de breda trenderna i utvecklingen, som inte kommer att avslöjas i datautskrifterna.
-Det finns en tendens att informationtekniken avleder folk från viktig information, avleder dem helt enkelt därför att de inte har tid över för att beakta information som ligger vid sidan om formella och officiella data, säger han.
Men är inte informationstekniken är grunden för nästa uppsving i modellen för långa vågor?
-Tja, du måste komma ihåg att du inte kan äta datorernas information. Den skyddar dig inte mot regn och du kan inte bo i den. På många sätt handlar det om en samordnande verksamhet vilken uppstår ur vår uppfattning av samhällets komplexitet, men det finns andra sätt att tackla det och det är att förenkla. Vi har många stora företag som har råkat i svårigheter eftersom mindre och enklare företag kan göra jobbet bättre. Inom den amerikanska stålindustrin befinner sig några av de största och äldsta företagen i svårigheter, medan en del av de små nya företagen är mycket lönsamma. Det rör sig om små, nya företag som av vad jag förstår har tre administrativa nivåer, inkluderande folket som gör stålet och direktören. När du förenklar organisationen så långt förenklar du också ditt behov av informationsbehandling. Det finns fortfarande plats för den, men vi har gått mot för mycket av fel typ av information. Många människor får för mycket information och samtidigt ofta ändå inte den information de behöver.
Den kris vi enligt Forrester nu är på väg in i – och som han tror når sin botten kring 1995 – kan i detta perspektiv till och med vara nyttig eftersom de skärpta effektivitetskraven kan tvinga informationstekniken in på nya banor. Vi har redan sett början på en sådan utveckling under de senaste åren eftersom datainvesteringarna inte längre setts som heliga, utan utsatts för en hårdare affärsmässig granskning.
Det som djupast sett orsakar krisen är att producenterna reagerar på ökande efterfrågan genom att försöka öka produktionen, men för att kunna göra det måste de öka investeringarna och för att göra detta måste mer kapitalvaror skapas vilket förutsätter ökat sparande som grund för investeringar. Och detta förstärker intrycket av att efterfrågan ökar och producenten försöker investera än mer. Den ökande efterfrågan på kapitalvaror leder till bristsituationer och leverantörerna börjar ibland t o m ransonera utbudet så att varje beställare bara får 80-90 procent av sina beställningar. För säkerhets skull ökar denna nästa gång sin beställning till 110 procent.
Det är en rad sådana självförstärkande processer som driver systemet till att skapa överkapacitet och depressioner. Om regeringen ingriper och försöker förlänga ekonomins uppsving genom kredit- och skattelättnader kommer detta snarare att försvåra än att lösa problemet genom att utbyggnaden av överkapacitet fortsätter.
Likheten med den marxistiska teorin om kapitalistiska överproduktionskriser är slående. Den planlösa konkurrensen mellan kapitalisterna leder till en allt större ansamling av produktionsresurser och produktionen växer slutligen bortom konsumenternas förmåga att köpa varorna så att överproduktionskrisen blir ett faktum. Forrester undviker emellertid att göra denna koppling och reagerar inte när jag påpekar denna likhet. Jag har svårt att tro att han är omedveten om den, men med tanke på den djupt rotade och nästan instinktiva kommunistskräcken i USA är det kanske inte så underligt. Han avvisar också de gängse marxistiska slutsatserna av kriserna, centralplanering av ekonomin:
-Det finns inga bevis för att centraliserad planering är mer långsiktig eller vis. Jag tror att hoppet och svaret ligger i en allmänhet som har en bättre förståelse av sambandet mellan kortsiktiga och långsiktiga beslut och i en bättre förståelse av det system vi lever i, säger han.
Forresters och systemdynamikernas teori kan låta pessimistisk, men behöver inte vara det. Innebörden av krisen är att systemet drivits tillen gräns där den gamla tekniken och gamla organisatoriska former upphört att vara effektiva. Det är en tid då viljan att förändra kommer att bli allt starkare och därmed grunden till nästa uppsving läggas. Det behöver inte nödvändigtvis innebära sänkt levnadsstandard.
-Man kan tala om nedgången, men man måste komma ihåg var vi befinner oss vid början av en nedgång. Vi har mer kapitalanläggningar än någonsin tidigare, vi har mer tillgänglig arbetskraft - man kan kalla det arbetslöshet - och högre produktivitet än någonsin tidigare. Varför ska det vara receptet för en ekonomisk katastrof?
-Vi är i en bättre fysisk kondition än vi någonsin varit förut. Ändå kan vi lätt glida in i en situation av mycket hög arbetslöshet och stora ekonomiska svårigheter, för vi vet inte hur vi ska kanalisera den potentialen till något vettigt, till att fixa broarna som faller samman, till att fixa gatorna som är fulla av hål. Det är en hel del som behövs göras, men vi har inte medlen, organisationen och förståelsen av hur vi ska få folk att göra det som landet som helhet behöver ha gjort.
Vad kan man då göra om lösningen inte heter centralplanering och inte heller att fortsätta som förut? Leder systemdynamiken till krav på en kontra-kondratieff-cyklisk social ingenjörskonst?
-Ja, det leder till krav på någonting, en förståelse för vad som sker och ett sätt att jämna ut övergången från denna period av överskott. Det är en mycket befogad fråga, en fråga som nu kan studeras och som inte tidigare studerats tillräckligt och där svaren ännu inte finns. Men medlen för att studera dem finns nu. Vårt arbete här om sociala och ekonomiska systems beteende får emellertid väldigt lite stöd. Vi har bara fyra, fem personer arbetande på det. Vi skulle lätt kunna sysselsätta 40, 50 eller mer. Stora mängder pengar går till försvarsbudgeten trots att hotet mot landet snarare kommer inifrån än utifrån, säger Jay W. Forrester.
Hans Sandberg
