(En av mina krönikor för Dagens Nyheters första nätupplaga, DNnet)
Dagarna före nyårsafton ska man försöka summera året som gått och säga något dumt som inte låter så dumt om det nya år man än så länge inte vet någonting om. För egen del skiter jag i prognosen och blickar istället tio år tillbaks. Det var den 27 december 1986 jag för första gången satte min fot i New York. Jag hade träffat en tjej från New York på Holiday Inn/Lidos nya diskotek i Beijing ett par månader tidigare och hade efter ett par månaders brevväxling (det var före webben!), telefonerande och skrivande fått ihop tillräckligt med kulor för att åka.
Lisa mötte mig på flygplatsen och tog mig hem till Staten Island där jag träffade jag hennes föräldrar, Jerome och Bridget. De var vänliga och bjöd på middag. Sedan gick Lisa och jag på ett party där jag röjde min svenska rättframhet genom att på frågan vad jag tycker om Amerikan svarade:
-I haven't seen much of it yet, but the airport sucks! (Jag har inte sett mycket av det än, men flygplatsen stinker!)
Jag märkte det inte, men Lisa berättade senare att de var chockade. Amerikaner säger hellre något snällt och meningslöst än att riskera att trampa en främling på torna. Vill de vara sarkastiska kanske de klämmer till med "How nice for you!" vilket låter snällt men i själva verket betyder att om du är så korkad får du stå ditt kast. Fast det var inte artigheter jag skulle berätta om utan om min första natt på Manhattan.
Jag fick av en vän till Lisa hyra en liten etta, eller Studio som man säger här, på 87:e gatan, i närheten av York Avenue. Det är visserligen ganska nära spanska Harlem, men också nära borgmästerens bostad varför det räknas som "a good neighborhood." Skillnaden mellan ett bra kvarter och ett dåligt kan i New York vara livsavgörande. Det var en röd tre eller fyra våningars tegelstensbyggnad, med en Deli (ett snabbköp av Seven Eleven-typ) i bottenvåningen. Bakom glasdörren fanns ett metallskåp med rader av små brevlådor.
Det fanns en minimal kokvrå i tamburen och en likaledes minimal toalett. Själva rummet var stort nog för att man skulle kunna fälla ut den gamla bäddsoffan, men inte mycket mer. Det satt en luftkonditioneringsanläggning instucken i den nedre halvan av det lilla tvådelade fönstret, bakom vilket jag skymtade brandstegen.
Jetlaggad som jag var skickade jag hem Lisa och stöp i säng, men jag somnade inte omedelbart utan låg och tänkte på allt som hänt och på att här låg jag nu i New York av alla ställen. Vilket visserligen var ballt, men också lite otäckt. Det var ju trots allt en ganska farlig stad. Innan jag åkte hade jag läst ett reportage av Jan Guillou som fått följa i en partrullbil genom ett av New Yorks tuffaste polisdistrikt. Det fanns 242 miljoner handeldvapen i USA hade jag också läst där eller någon annanstans. Och det mördades tre människor per dygn i New York. Jag hade också sett filmen En natt i New York, som i och för sig var en komedi, men inte någon direkt reklamfilm för The Big Apple.
Det var då jag hörde steg på brandstegen. Klockan var nu över ett på morgonen och det var tyst ute, sånär som på brandstegen. Jag höll andan och lyssnade. Först ingenting. Sedan kom de. Klank, klank, klank. Och så vart det tyst igen. Ungefär som om någon smög sig uppför brandstegen. Varför har de förresten brandstegar? Det är ju som att rulla ut röda mattan för varenda tjuv. Jag reste mig upp och smög mig sakta fram till fönstret. Försiktigt kikade jag bakom gardinen. Det var ingen där. Jag väntade, men hörde inget och gick och lade mig igen. Det var väl bara inbillning sa jag till mig själv och försökte somna igen.
Då kom det igen. Klank, klank, klank. Det var någon därute. Tänk om det är en tjuv? En beväpnad en. Vad gör jag då? Telefonen fungerade inte, men det fanns en nere på gatan framför Delin. Men hinner jag dit? Och tänk om han har en kumpan som väntar därute? Och ingen quarter har jag att ringa med.
Kallsvettig smög jag mig fram mot fönstret. Kikade ut igen, men det var svårt att se något i mörkret. Fast låg det inte något där i snön på brandstegens galleravsats? Kanske hade han tappat en handske eller trasa? Mitt hjärta satt nu strax under struphuvudet och jag andades bara varannan minut. Men ljudet var borta. Jag återvände till sängen för att kontemplera det ironiska i om jag skulle bli rånad och mördad under min första natt i New York. Lisa skulle komma hit i morgon kväll och finna min kropp med ett par kulhål igenom bröstet. Då hörde jag det igen, eller så drömde jag att jag hörde det, men det spelade ingen roll för när jag vaknade igen var klockan halv sex nästa kväll.
Vad viktigare var, var att jag hade livet i behåll och mina prylar också. Men jag hade inte tid att fundera så mycket mer över detta mirakel, som över det faktum att jag nu var en timma sen till mitt möte med Lisa på hennes jobb nere i Wall Street-distriktet. Jag fick på mig kläderna, sprang ner till Delin, köpte en tidning för att få växel och ringde hennes jobb. Städerskan svarade och lämnade över telefonluren till Lisa som inte gett upp hoppet. Hon hade visserligen börjat tänka mörka tankar, för hon visste hur naiva turister kan vara.
När vi slutligen träffades den kvällen berättade jag om min mardrömslika natt, men Lisa blev allt annat än upprörd. Hon bara skrattade och sa:
-It was the radiator! They allways make noise! (Det var elementet! De för alltid oväsen!)
Min tjuv var alltså bara het ånga som förde oljud under sin väg genom kåkens urmodiga värmesystem.
It could only happen in New York, eller?
Hans Sandberg
måndag, december 30, 1996
Första natten på Manhattan och jag kallsvettades redan
Posted by Hans Sandberg at 11:32 em 0 comments
Pilot 5000: Äntligen en dator för skjortfickan!
Den är så liten att jag nästan vart besviken när jag packade upp den. Var det allt? Och så fyrkantig den ser ut sen.... Men Pilot är ingen skrytleksak, utan en billig, liten och utomordentligt användbar PDA-dator.
En Personal Digital Assistant (PDA) som Apples Newton eller en “organizer” som Casios BOSS och Sharps Zaurus må vara hur duktig som helst på att komma ihåg möten och telefonnummer, men om den inte kan kommunicera med vår PC haltar den fram på ett ben.
Det är därför US Robotics Pilot väckt så mycket uppmärksamhet här i USA. De är först med en PDA som blixtsnabbt kan synkronisera sin information med den vi har på vår PC.
Så här går det till:
1. Stoppa in din Pilot i den lilla ställning du anslutit till din dators ena seriella port.
2. Tryck på knappen! (Det finns bara en.)
Pilot uppdaterar automatiskt PC-versionen av Pilots programvara med all ny information. Skulle du sedan ha skrivit in ny information i PC-versionen av dess adresslista, kalenderprogram, kom-ihåg-lista, eller anteckningsblock hämtas de automatiskt. Det är så enkelt och smidigt att även en ärrad databrukare nästan tappar hakan. Var det allt? Inget krångel, inga felmeddelanden. Verkar skumt. Måste vara något fel.
Men det är inget fel, utan bara en produkt som är synnerligen välgjord, med undantag för det genanta faktum att Pilot inte har något reservbatteri. De två AAA-batterierna räcker visserligen i 2-3 månader, men sedan har vi bara tre minuter på oss att byta innan våra data försvinner. Nu har vi säkert kvar en kopia av våra data kvar på vår PC, men det är inte till stor hjälp om vi råkar befinna oss på resande fot. Ett par extra batterier bör därför alltid finnas till hands. (Och var inte allt för nervös p.g.a. de tre minuterna. Ett par användare har vittnat på Compuserve om att de klarat sina data även efter 20 minuter utan batterier.)
Det finns två versioner av Pilot, modell 1000 som kostar 299 dollar och modell 5000 som kostar 369 dollar. Skillnaden mellan dem ligger i mängden minne. Pilot 1000 klarar 500 adresser, 600 möten, 100 kom-ihåg och 50 memon. Motsvarande siffror för Pilot 5000 är 2500, 2400, 500 respektive 500.
Mannen bakom Pilot heter Jeff Hawkins. Han drömde redan 1991 om att skapa en handdator för massorna. Året därpå grundade han Palm Computing, som gjorde sig ett namn med Graffiti, ett litet program för att ta plågan ur skrivandet på Apples Newton. Företaget har sedan ackumulerat erfarenheter av små handdatorer genom sina allianser med företag som Casio, Tandy, Geoworks och Sharp. Det köptes för en tid sedan av modemtillverkaren US Robotics, som nu lanserar Pilot i USA. En tysk och en fransk version är också på gång, men det är inget som hindrar att man använder den amerikanska modellen tillsammans med andra språk.
Graffiti gav oss ett lätt stiliserat alfabet istället för att försöka lära våra datorer den mycket svåra uppgiften att tolka varje tänkbar mänsklig handstil. Tar man sig bara den halvtimma det tar att lära sig Graffiti är det sedan ingen konst att skriva på en Newton med nästan 100-procentig träffsäkerhet.
Pilot är helt enkelt en PDA byggd kring Graffiti och Palm Computings operativsystem, Palm OS. Den mäter 12 x 8,1 x 1,8 cm och väger 258 gram inklusive batterier. Bildskärmen tar upp nästan hela framsidan, men är delad i två delar. Den nedre fjärdedelen är ett kommandofönster, med två “fasta” ikoner på var sin sida om ett fönster i vilket man skriver in text och siffror med hjälp av Graffiti. Vänstra delen av detta fönster är för text och den högra för siffror. Att denna tudelning är smart märker vi om vi prövar Pilots inbyggda kalkylatorprogram. Så länge vi skriver i högra delen av inskrivningsrutan råder ingen tvekan om att ett rakt vertikalt streck är en etta och inget i.
Man kan ju fråga sig varför man överhuvud ska krångla med penn-input. Förklaringen är förstås att våra fingrar är för stora. Användbara tangentbord får inte plats i en skjortficka och de som får plats är inte användbara.
Pilot löser detta dilemma med Graffiti och det fungerar.
Fast om man nu nödvändigtvis vill ha ett tangentbord, så kan Pilot fixa det med. Det är bara att dra ett streck med pennan från inskrivningsrutan upp i det stora fönstret, så aktiveras ett litet virtuellt tangentbord på skärmen. Själv använder jag det mest när jag behöver skriva in omljud som å, ä och ö. Pekar man på en liten box märkt “Int’l” får man en uppsjö av a, e, i, o, y och u med olika accenter och omljud att välja på. Det går i och för sig att skriva dem med Graffiti, men i det fallet föredrar jag tangentbordet.
Jag skrev att det bara finns en enda knapp på den ställning man parkerar sin Pilot i när man sitter vid sin dator. Det är sant, men det finns sju till på själva Piloten. En är grön och det är den man sätter på datorn med. Sedan finns det fyra runda knappar för hoppa mellan systemets basfunktioner utan penna. Mellan dem finns två små avlånga knappar för att “scrolla” upp och ner i en applikation, eller hoppa mellan datum i kalendern.
De applikationsprogram som följer med Pilot är enkla, men fullt tillräckliga för de flesta behov. Kalendern har alarm och låter oss föra in återkommande möten med ett kommando. Den erbjuder bara två perspektiv - dags- och veckovis, vilket är det pris man får betala för litenheten. Kalkylatorn är elementär. Telefonboken är relativt sofistikerad och låter oss bl a sortera våra nummer efter olika kategorier.
Det snabbaste sättet att hitta ett namn eller dylikt är att peka med pennan på “Find” ikonen, som öppnar ett litet sökfönster. Där skriver man in det ord man letar efter och får snabbt en lista på alla ställen där det förekommer. Sedan är det bara att peka på det man vill ha, så öppnas det fältet.
PC-versionen av Pilots programvara - “Pilot Desktop” - är föredömligt enkelt och effektivt, men här skulle jag önska mig lite större flexibilitet, även om det gjorde programmet aningen mer komplext. Det går t ex att importera data till adressboken och anteckningsboken, men inte till kalendern eller kom-ihåg-listan. Den bristen kommer i viss mån att repareras när andra företag levererar specialprogram för att synkronisera sina PIM med Pilot. Stöd för följande program har aviserats: Franklin Quests “Ascend,” Lotus “Organizer,” Microsofts “Schedule+”, Campbells “OnTime,” Elans “GoldMine,” NetManages “Echo 3.0,” Starfishs “SideKick,” Now Softwares “Now Up-to-Date” samt Mecas “Managing Your Money.” Commence Corporation som ligger bakom marknadens i mitt tycke bästa PIM-program “Commence,” har däremot inte bestämt sig för att slå en bro till Pilot.
Om man går omkring med sin databas i skjortfickan, eller handväskan finns förstås risken att man förlägger den och ens hamnar i fel händer. Pilot har därför en säkerhetsfunktion som kräver ett lösenord för att starta den. Alternativt kan vi markera känsliga data med “private” och de kommer då bara att visas om vi skriver in vårt lösenord.
Pilot kan än så länge bara arbeta tillsammans med Windowsprogram, men ett Mac-program bör finnas att köpa i USA när denna artikel läses. US Robotics jobbar dessutom med att ta fram en kommunikationsmodul för Pilot, som ska göra det möjligt att använda den över trådlösa datanät som RAM Mobile. 1997 bör vi också kunna se fram mot nya versioner av Pilot, med kraftigare processorer och bakgrundsbelysta skärmar.
Det är i och för sig inget större fel på dagens skärm, men lite extra ljust kan aldrig skada.
Man behöver slutligen inte stänga av Pilot, för det gör den själv om vi inte använt den på ett tag.
Hans Sandberg
Posted by Hans Sandberg at 4:35 em 0 comments
Labels: Palm Pilot, PDA