1968
Hormonerna härjade. Jag var varken barn eller vuxen och kämpade varje morgon framför badrumsspegeln med att hålla finnarna i styr eller åtminstone dölja dem med Clearasil. Jag var blyg, hade lätt för att rodna och dessutom skar sig rösten när jag måste tala inför klassen.
Jag hade skaffat mig Beatles-frisyr sommaren sextiosju och gick omkring i Jesussandaler och tajta jeans som jag rullat upp över vaderna. På min vänstra axel hängde en svart Nikon F. Jag hade gett upp drömmen om att bli astronaut och ville i stället bli fotograf som Thomas i filmen Blow-Up, ett jobb där man inte bara var omgiven av vackra kvinnor, utan kunde avslöja ondskan i världen.
Det var året då Gud förklarats död, Martin Luther King Jr. och Robert F Kennedy mördades, amerikanska B-52:or bombade Vietnam, studenter protesterade, kulturrevolutionen rasade i Kina, Sovjetunionen invaderade Tjeckoslovakien och the Beatles sjöng All You Need is Love.
Det var också ett år då man pratade i telefon. Textade gjorde man med pennor. Varje hem hade normalt en telefonlinje och det fanns inga telefonsvarare. Och telefoner var bara mobila så länge sladden räckte. Det fanns en tevekanal och den sände svart-vitt. Vi hade band- och skivspelare, men inte videobandspelare, så om man missade ett teveprogram var loppet kört.
2018
Carl väntade tålmodigt på trappan framför Dramaten. Jag var en halvtimma försenad eftersom jag landat dagen innan och var jetlaggad. Jag hade vaknat klockan tre, tagit ett glas whiskey och skrivit i dagboken innan jag slocknade igen.
“Det tar längre tid att ställa om sig,” sa jag.
“Åldern tar ur sin rätt,” sa han.
Vi korsade Nybroplan vid busshållplatsen och fortsatte längs Strandvägskajen. I bakgrunden hördes fiskmåsar, turister och vågskvalp. När solen tittade fram kändes det med ens varmare.
“Förra gången jag var här hade vi Obama och hoppades på framtiden. Nu har vi Trump,” sa jag.
“Här trodde alla att Hillary skulle vinna,” sa han.
“Det trodde hon också. Det var ju hennes tur.”
“Det hade suttit bra med en kvinnlig president.”
“Fast arrogansen stack i ögonen,” sa jag.
“Hon hade den kunskap och erfarenhet som behövdes,” sa han.
“Obama slog huvudet på spiken när han sa att hon var likeable enough, men demokraternas ledning hade bestämt sig för att hon var oemotståndlig.”
“Om valsystemet varit rättvist hade hon vunnit.”
“Sant, men alla experter och strateger vet hur systemet fungerar. Hon schabblade bort segern. Jag minns en jättestor skylt i Hoboken som sa ‘I’m With Her’ ungefär som om röstandet var en feministisk lojalitetsförklaring. Hon var tondöv när det gällde vanligt folk.”
Vi gick över Djurgårdsbron och fortsatte gångvägen österut längs norra Djurgården. Det var lummigt och skönt och många solbadare på Lejonslätten. En familj hade parkerat sin barnvagn vid en stor ek och lagt ut en filt i gräset för en picknick.
“Det är femtio år sedan sextioåtta,” sa han.
“Vilket känns som väldigt länge sedan,” sa jag.
“Det är lika långt till 68 som från 68 till slutet av första världskriget.”
“Vi upplever tiden subjektivt, men mäter den objektivt. Jag hade börjat intressera mig för politik på våren, men jag var inte engagerad. När jag fick frågan om vilket parti jag skulle rösta på så drog jag till med Folkpartiet eftersom jag inte tänkt så mycket på saken.”
“För mig var saken biff. Kapitalismen var ett ruttet system och socialismen var lösningen. Jag var marxist och tänkte rösta på Vänsterpartiet kommunisterna i skolvalet,” sa han.
“Kommer du ihåg affischen vi gjorde?”
“Det var Mikaels idé. Han tyckte att vi måste göra något med en gång,” sa han.
“Budskapet var enkelt — Stopp! Tänk! — skrivet med stora bokstäver. Jag lånade pappas sprayflaskor så att det skulle se psykedeliskt ut, men hur fan kunde vi få för oss att två ord skulle kunna väcka folk?”
“Typ, Jesus kommer!”
“Nästa morgon rullade jag ihop affischen och tog den med till skolan. Mikael och jag var rädda för att någon lärare skulle se oss när vi tejpade upp den,” sa jag.
“Det var ganska mesigt som protest, men det var en början,” sa Carl.
“Om folk bara fattade hur illa ställt det var i världen så skulle de börja protestera.”
“Som jag såg det handlade politik om att organisera människor. Det var därför jag gick med i elevrådet.”
“Varför blev inte du ordförande? Du gillade att vara ledare vilket jag aldrig gjort. Varför föreslog du mig i stället?”
“Jag hade öppnat käften lite för många gånger och var rädd för att någon skulle nominera en borgare om jag ställde upp. Du var också radikal men inte lika känd och mer diplomatisk av dig. Och det funkade,” sa han.
Vi hade planerat att käka lunch på Djurgårdsbrunns Wärdshus, men det var fullbokat och väntetiden hopplöst lång, så vi återvände samma väg vi kommit. Som tur var hittade vi ett café vid Skånska Gruvan där vi beställde var sin öl och smörgås.
“Varför blev vi så radikala när vi på det hela taget hade det ganska bra?”
“Femtiotalsoptimismen hade punkterats av Vietnamkriget och lämnat ett tomrum efter sig,” sa han.
“För oss verkade den optimismen väldigt naiv. Vi hade till skillnad från våra föräldrar ingen aning om hur det var att leva under krig eller hot om krig. De hade genomlevt en depression och ett världskrig. Kollektiva behov hade prioriterats, medan de privata hade ransonerats. Pappa berättade att han brukade byta sina spritkuponger mot kaffekuponger. Så kom freden och friheten. De skaffade sig barn och bil och flyttade till en större lägenhet. Det måste ha varit lite som i Kina efter Mao. Gud var död och materialismen härskade. Privatlivet var inte längre en synd,” sa jag.
“Det var en jävligt positiv tid trots det kalla kriget. Välfärds-Sverige växte av bara den och livet blev bättre. Vi hade enormt fina artister och vi kom tvåa i fotbolls-VM 58 efter att ha förlorat mot brassarna vilket man inte behövde skämmas för. Folk gillade USA och allt som kom från USA, men sedan vände vinden. Var det Kubakrisen, McCarthyismen, eller raskravallerna efter mordet på Martin Luther King?”
“Jag tror inte att det var en grej som väckte oss utan det var mer av en mental dominoeffekt som kulminerade med protesterna mot Vietnamkriget,” sa jag.
“USA hade setts som ett moraliskt föredöme, men B52:orna och napalmbomberna gick inte att förena med den moralism USA predikade. Samma sak med rasismen,” sa han.
“Vår reaktion berodde mycket på televisionen. Jag hälsade på en kompis utanför Eskilstuna sommaren 1968. Jag minns en kväll då vi såg studentprotester på TV nyheterna. Pappan sa att det var förskräckligt, men jag tyckte att de gjorde rätt,” sa jag.
“Den äldre generationen fattade inte vad som stod på. De hade fått lära sig att hålla käften och lyda, men den yngre generationen började säga emot och ställa frågor.”
“Vi klev ut ur den trygga barndomen och rätt in i en värld som förlorat fotfästet,” sa jag.
“Och popmusikerna som nyss varit artiga och välklädda lät håret växa och skruvade upp volymen så att de vuxna fick ont i öronen. Det var en kulturrevolution. Musiken gav oss en identitet helt skild från vuxenvärlden,” sa han.
“På hösten gick vi med i Vänsterns Ungdomsförbund,” sa jag.
“Det var en massa schyssta människor där, men då och då dök det upp någon jeppe som sa att alla andra tolkat Marx fel vilket ledde till ideologiska krig och splittringar. Det blev en massa nya bokstavskombinationer,” sa han.
“En gång stod det fem grupper och krängde sina tidningar utanför Systembolaget hos oss. Det var VUF, KAF, KFML, KFML(r) och DFFG. Folk garvade när de kom ut med sina kassar,” sa jag.
“Det skulle inte förvåna mig om Frälsningsarmén också var där,” sa han.
“Man fick läsa en massa för att hänga med i svängarna. Alla grupper hade sina tidningar och teoretiska tidskrifter där man dängde citat i huvudet på varandra,” sa jag.
“Jag droppade av när VUF splittrades. Sedan satt jag hemma och spelade gitarr medan ni gick på era möten. Jag förstod det inte då, men skeppet hade faktiskt seglat. Revolutionen var över. Jag gillade inte testuggandet och snacket om folket och massorna. Det var därför jag gick med i Socialdemokraterna som faktiskt hade rötter i arbetarklassen. Det är något jag aldrig ångrat,” sa han.
“Mitt liv skulle ha sett väldigt annorlunda ut om jag också hoppat av då i stället för tio år senare.”
“Du slösade bort ett decennium som du skulle kunnat använt på ett mycket bättre sätt.”
“Det var inte så lätt att ta sig ur malströmmen, särskilt inte när man trodde att man surfade på historiens vågor,” sa jag.
“Typ Jesus kommer,” sa han.
“Vi inbillade oss att vi hade koll på läget och vi hade bortförklaringar för alla motgångar.”
