Mina föräldrar flyttade till förorten Blackeberg i västra Stockholm under sommaren 1952 och pappa vart snart en lokal kändis, en av många konstnärer som flyttat ut till den nyanlagda förorten som designats för att vara kulturvänlig med konstnärs- och kulturvåningar insprängda bland de övriga bostäderna. Blackebergs T-banestation (troligen torget också) hade ritats av den berömda arkitekten Peter Celsing, men hans kyliga abstraktion retade upp många blackebergare, däribland min far, som ledde en proteströrelse mot den gråa betongtristessen och särskilt den stenmur som delade torget i två delar och dolde affärerna bakom muren. Kampen om muren pågick i nästan ett år och slutade med en kompromiss där murens övre del revs och ersattes med ett järnstaket. Nedan är en rapport i tidningen Västerort följt av ett inlägg som pappa skrev för tidningen.
Den höga stenmuren vid Blackebergs torg, som klyver centrumbebyggelsen i två områden och försämrar affärsläget för de företag som har sina butiker på ”baksidan” av muren har – som ”Västerort” tidigare redovisat – väckt allmän förargelse bland blackebergsborna. Om de s.k. ”baljorna”, de dekorativa fontänerna, är också meningarna delade. På måndag kväll ordnas ett sammanträde, där inflytelserika blackebergsbor skall diskutera i första hand den misshagliga muren med representanter för stadens myndigheter.
”BETONG PÅ HJÄRNAN”
Äntligen har någon klätt i ord vad massor av blackebergsbor tänker i sitt hjärta. Kjell Rosén skall ha tack för att han häromveckan i ”Västerort” tog upp problemet med de s.k. baljorna på Blackebergs torg.
Tyvärr finns det mycket mer att anmärka på i Blackeberg. Se bara på den fullkomligt horribla mur, som byggts upp vid torgets ena sida för att om möjligt dölja ett ingenjörskonstens misslyckande. Blackebergs torgs idé förfaller med detta vidunder av fulhet, som kan tävla med tunnelbanehuset. Varför är det så svårt för herrar arkitekter att skapa lite festivitas? Har de fått betongen på hjärnan?
Hos oss i detta karga och kalla land passar inte fruset blekgrå och snusbruna hus något vidare bra. Vi har en samling skräckexempel på dålig färgsättning här ute i västra ytterstadsdelarna.
DYR ”FÖRSKÖNING”
För att återgå till muren, så lär den ha kostat stora slantar att bygga – enligt uppgift 66.000 kr. Om sedan ”baljorna” kostar 30.000 kr har ”förskönandet” av Blackebergs torg gått på sina modiga 150.000 kr. Tänk om man lagt ner de pengarna på en rulltrappa i Blackebergsstationen eller låtit pengarna gå till konstnärlig (obs! konstnärlig) utsmyckning av stationen. Som den nu ser ut får man i tankarna ett gammalt godsmagasin från SJ:s barndom. Formen är inte så tokig, men hur trist och fantasilös är den inte i färgen? Tänk om den dekorerats med gult, blått, rött och vitt kakel. Varför skall allting vara grått här i Sverige? Visst kan grått vara en vacker färg, men då skall den användas med måtta och på ett helt annat sätt. I Paris ser man ofta gråa färger, men där har man använt färgen med smak och tagit stadens ”atmosfär” med i beräkningen.
FINAST I VÄSTERORT
Att vi blackebergare skäller på det vi anser åt skogen innebär inte att vi kverulerar, tvärtom. Vi älskar vårt Blackeberg, som både i fråga om läge och luft är det finaste som finns här ute. Bara Hässelby Strand torde kunna konkurrera.
Flera prominenta blackebergsbor lär ha ilsknat till efter att i flera år gått och tittat snett på ”baljorna” och den ”kinesiska” muren, och startat en fond för inköp av sprängämnen, för att på eget initiativ undanröja de förhatliga anläggningarna. Det bör bli en ordentlig smäll. Snälla gatukontoret eller Familjebostäder, skynda på att jämna det hela med marken!
Får vi sen lite färggranna parasoller och en grön oas på torget, vore vi än tacksammare. Men ska det bli blommor, låt oss slippa pottor, typ Holger Blom.
Läs mer om min far och hans väg till konsten i boken Jag blandar solsken i färgen.