(Pressens Tidning april 2006)
När New York Times flyttar in i nya lokaler våren 2007 försvinner de sista spåren av den webbredaktion som startades 1995 under Martin Nisenholtz ledning. Times Digitals femtio redaktörerna ska då ha integrerats med redaktionens 1.200 journalister. ”Vi vill avskaffa gränsen mellan tidnings- och webbjournalister,” förklarade chefredaktören Bill Keller och Nisenholtz i ett emejl 2 augusti. Pressens Tidning träffade Jonathan Landman som leder integrationsprojektet.
(NEW YORK) New York Times — som ibland lite spydigt kallas ”den gamla grå damen” — tvekade länge innan hon prövade den nya tidens nätstrumpor. Många andra tidningar, däribland Chicago Tribune, publicerade redan delar av sitt innehåll på American Online och ännu fler hade startat något som då var nytt och revolutionärt – hemsidor!
Den första generationen nätsurfare såg sig som ett avantgarde och häcklade dagstidningarna för att bara skyffla ut sitt innehåll på webben och en del spådde samma öde för pappersdrakarna som för dinosaurierna. På de traditionella redaktionerna rådde en blandning av fruktan och skepsis inför Internet, inte minst på anrika New York Times. Bildandet av New York Times Electronic Media Company, sedemera Times Digital, var å andra sidan ett sätt att visa att man inte tänkte nöja sig med ”shovelware”, och å andra sidan ett sätt undvika en frontalkrock med det pappersburna etablissemanget.
-Det var troligen nödvändigt att göra så på den tiden eftersom tidningen var som den var och hade funnits i 150 år. Den hade varit så enormt framgångsrik och folk tyckte inte att de behövde beblanda sig med nya medier, som de inte hade någon större respekt för, säger Jonathan Landman, som är deputy managing editor (ställföreträdande redaktionschef.)
Jonathan Landman, ställföreträdande redaktionschef på New York Times.
Den separata organisationen tillät webbredaktionen att experimentera och göra misstag, utan ”att behöva gå ner på knä och tigga tidningen om förmåner,” säger han och tillägger att ”alla idag förstår att Internet är en enormt viktig del av vår framtid. Vi måste fokusera vår kreativa energi och kan inte betrakta (webbredaktionen) som en perifer sak.”
Martin Nisenholtz sade nyligen i en intervju att integrationen varit hans plan redan från starten, men det verkar vara en efterhandskonstruktion. När jag intervjuade honom Pressens Tidning 1996 lyfte han fram CyberTimes tjugo egna artiklar i veckan som ett bevis på att tidningen gjorde mer än att skyffla ut artiklar på nätet och runt år 2000 fanns det planer på att knoppa av Times Digital, vilken som mest hade 225 anställda. Dessa planer sprack dock med IT-bubblan 2000 och personalen har skurits ned till en bråkdel av detta. Istället lanserades the Continous Newsdesk, som löpande försåg webbsajten med nyheter.
Times Digital producerar idag inget eget material.
-De är redaktörer och producenter som tar tidningen och lägger ut den på webben, dvs publicerar den på webben istället för med tryckpressar, säger Jonathan Landman.
Det har diskuterats om integrationen ska ses som en seger för papperssidan eller webbsidan. Några kritiker har varnat för att man missar det unika med webben, tempot, stilen, den mjukare skiljelinjen mellan redaktionellt material och annonser, den interaktiva kontakten med läsarna, som har mer direkt inflytande än i traditionella enkelriktade mass-medier. Tidningen Editor & Publisher beskrev det emellertid som en ”seger för webben”.
Jonathan Landman värjer sig när jag refererar kritikernas tal om det unika, interaktiva draget hos webben. Kanske borde man ha låtit Times Digital gå sin egen väg?
-Det var ju det vi gjorde och det fungerade ett tag, men men på senare tid har den inte varit så annorlund. New York Times nyhetsredaktion är en kraftfull kreativ motor full av smarta människor. Alla är kanske inte intresserade av att jobba på ett nytt sätt, men de flesta är det. Jag tror att det är bättre att fokusera all denna skaparkraft på nya saker istället för att ha en liten och underfinansierad satellitverksamhet.
-Vi har ett 50-tal personer som funderar på en del av verksamheten som kommer att spela en större och större roll i framtiden och 1.200 personer som sätter ihop tidningen. Vi behöver alla dessa människors goda idéer, inte bara femtio personers, säger Jonathan Landman.
Det viktiga är enligt honom att man mobiliserar hela redaktionen och får den att tänka på storyn och inte bara tänker på ett format när man gör den. Webben måste med redan på planeringsstadiet och det bästa sättet att göra det är att webbredaktörerna dras med i planeringen och sitter med på redaktionsmötena, vilket många webbredaktörer idag gör.
Integrationsarbetet har redan börjat, men det är först när man flyttar in i de nya lokalerna 2007 som webbredaktörerna kommer att få egna platser i de olika nyhetsgrupperna.
-Vi får gå gradvis fram tills vidare. Vi har idag sju eller åtta webbredaktörer som spenderar det mesta av sin tid tillsammans med olika grupper på redaktionen. De två redaktionerna pratar mycket oftare med varandra och det är idag otänkbart att ha en diskussion om långsiktig planering utan att alla aspekter kommer med. Jag var just på ett möte med Washingtonbyrån där vi diskuterade den politiska bevakningen. Det var politiska redaktörer och webbredaktörer med. Så var det sällan förut, men nu är det rutin.
-Vi har också fått in nya grupper på nyhetsredaktionen, dataingenjörer, programutvecklare och produktchefer, vilka alla rapporterar till redaktionsledningen. Om man t ex ska förbättra resesajten så blir det ett gemensamt projekt som involverar papperstidningens redaktörer, webbredaktörer och programutvecklare.
-Vi har en ganska detaljerad plan för den nya redaktionen, där vår Continous Newsdesk ligger bredvid centralredaktionen och där det finns plats för webbproducenter på alla deskar(avdelningar). Det finns en del funktioner som blir separata. Det finns till exempel ingen anledning att ha ingenjörerna och webbutvecklarna sittande på centralredaktionen.
Skulle man kunna jämföra integrationen av webbredaktionen med hur man fick in fotografer och illustratörer på redaktionen?
-Det är en bra analogi. När jag började på tidningen 1987 satt bildchefer och grafiska redaktörer för sig. Det är klart att de måste prata med folk, men de jobbade separat och hade sina egna avdelningar. Idag har du däremot en bildredaktör vid varje desk och grafikredaktörer på många avdelningar. De pratar löpande med reportrarna och redaktörerna. Det har blivit rutin och det är så vi vill att webben ska ses. Utrikesredaktören ska inte se sig själv som chef för tio sidor i papperstidningen, utan se sig själv som den person som leder bevakningen av världen, oavsett hur vi ssedan distribuerar materialet, säger Jonathan Landman.
Hans Sandberg
Bakgrund: New York Times på webben
Omorganisationen på New York Times förefaller relativt okomplicerad, men den sker mot bakgrund av en strukturkris inom tidningssektorn. Många andra dagstidningar har också valt att integrera webbredaktionerna och de traditionella redaktionerna, senast var det Wall Street Journal.
New York Times har idag en av världens mest besökta webbsajter (11 miljoner unika besökare per månad i USA, 17 miljoner globalt), men den stora frågan är förstås hur framgångarna på den digitala sidan ska betala för förlusterna på papperssidan. Risken är att segern på webben blir en pyrrhusseger.
Företagsledningen varnar 23 februari i en 10K-rapport till börsinspektionen SEC för att det varit svårt att öka upplagan och annonsinkomsterna de senaste åren på grund av: ”konkurrens (ofta gratis för användaren) från andra medier, i synnerhet från Internet, och en minskad frekvens av reguljärt tidningsköpande, särskilt bland unga som i ökande utsträckning förlitar sig på icketraditionella medier som en källa till nyheter.”
”I takt med att läsekretsen fragmentiseras kan vi vänta oss att annonsörerna kommer att omallokera en del av sina annonsbudgetar mot icketraditionella medier, t ex websajter och sökmotorer, vilkan kan erbjuda mer mätbara resultat än traditionella tryckta medier, inklusive betalning-för-resultat och Internet-annonser knutna till nyckelord. Vi kan också få konkurrera med företag som säljer produkter och tjänster eftersom de försöker locka användare direkt till sina webbsajter på jakt efter informtion om produkter och tjänster. (...) Även om mängden annonser på våra webbsajter har ökat, så kan vi få minskade annonsinkomster om vi inte lyckas attrahera annonser till våra webbsajter i tillräcklig volym och till priser som är jämförbara med papperstidningens.” (NYT 10K, 23 feb 2006, kompletterad 28 februari.)
Sådana nervösa varningar kan jämföras med den optimism som utgivaren Arthur Ochs Sulzberger Jr., brukar projicera när han håller tal om framtiden. Så här lät det för tio år sedan, 1996: ”Internet erbjuder... ett sätt att distribuera vår information till enormt låga kostnader. Ingen mer oro över papperspriset. Ingen mer oro över tidningsutkörning, inte över tryck- och distributionskostnader i bredaste bemärkelse,” en vision som har då hoppades kunna se förverkligad 2006-2016. (Citerat från min artikel om New York Times i Pressens Tidning nr. 6 2006.)
Hans Sandberg
4 dagar sedan
