måndag, november 11, 2002

USA: ”Total informationsmedvetenhet” (2002)

(Krönika för Sydsvenska Dagbladets nyhetsbrev Snällposten, nov 2002)

Kongressen har tagit och Bush har signerat Homeland Security Act (HSA,) vilken av 22 myndigheter ska skapa en superbyråkrati med 170.000 anställda, Department of Homeland Security (DHS.) USA står inför en en radikal (i begreppets ursprungliga mening) konsolidering av den federala statsmakten, liksom ett ökat hot mot medborgarnas personliga integritet – deras ”privacy.”

DHS drevs igenom av republikanerna, men det var senator Joseph Liebermann – Al Gore Jr:s vice-presidentkandidat i valet 2000 – som lanserade idén och demokrater lär ha skrivit 95 procent av lagtexten. Bakom denna paradox ligger förstås ”11 september” som ännu kastar sin skugga över amerikansk politik. Rädslan för nya terrorattacker och krigspropagandan mot förtryckarregimen i Irak gör det lättare att motivera nya och utvidgade frihetsinskränkningar.

Men kriget mot terrorismen kan ta decennier och frågan är när undantagen måste betraktas som regel.

Den nya lagen om inrikes säkerhet innehåller skrivningar som öppnar för digitala övervakningssystem av ett slag som för tankarna till George Orwells mardrömsvision från 1948 - ”1984.” Det gäller bl a den nya forskningsbyrån HSARPA (Homeland Security Research Projects Agency,) som får 500 miljoner dollar för att främja ”revolutionära förändringar” när det gäller ”tekniker som gynnar den inrikes säkerheten.” Vad som exakt avses är svårt att säga, men många kritiker ser en länk till ett kontroversiellt nytt kontor vid Pentagons forskningsgren DARPA - ”the Office of Information Awareness” (OIA) som i sin tur ligger bakom ett projekt som har det orwellianskt klingande namnet ”Total Information Awareness” (TIA.)

”Medvetandebyrån” OIA leds av ingen mindre än vice-amiral John M. Poindexter; som en gång dömdes till sex månaders fängelse för att han ljugit för kongressen i samband med Reagans Iran-Contra-skandal (USA-vapen till Khomeini i utbyte mot att de sänder pengar till högergerillan i Nicaragua,) men slapp sitta av straffet.

TIA går ut på att bygga en gigantisk datadammsugare som ska samla in information av alla slag i det hedervärda syftet att förebygga terrorattacker. Det rör sig inte bara om samkörning mellan federala register, utan om ett totalsvep, från epost och kreditkortsdata, till tullverkets rapporter, körkortsregistret, brottsregister, data från elektroniska vägtullar, övervakningskameror, transaktionsdata från banker, finansbolag, videobutiker, internetsajter och så vidare.

New York Times datareporter John Markoff berättar 9 november att Poindexter sagt, att regeringen måste kunna ”bryta ner de skorstenar” som idag separerar privata och offentliga databaser, allt för att underrättelsetjänstens analytiker ska kunna spåra möjliga missdådares misstänkta mönster.

Det är otroliga mängder data att gå igenom, varför TIA vill utveckla nya kraftfulla superdatorsystem, plus en rad radikalt nya redskap för att bearbeta och analysera dataflöden: dynamiska superdatabaser, biometriska system för ansiktsigenkänning på stora avstånd, program för automatisk rösttolkning och översättning, sofistikerade program för att upptäcka mönster och händelser i dataflöden, verktyg för att analysera mänskliga resonemang, algoritmer för att förutse händelser, avslöja lögner och så vidare.

Så här motiverar TIA behovet av nya övervakningstekniker:

“Terroristerna kan för närvarande röra sig fritt i världen, gömma sig när det är nödvändigt, hitta sponsorer och stöd ostraffat, arbeta i små, oberoende celler och slå till oregelbundet, utnyttjande vapen med masseffekt och genomslagskraft i media vilket påverkar regeringarna. Detta lågintensiva och utspridda krig har en informationssignatur, men inte någon som vår underrättelsetjänsts infrastruktur och andra myndigheter optimerats för att upptäcka. Terroristerna har i alla fall lämnat ledtrådar som man i allmänhet hittar efter attacken. För att kunna bekämpa terrorismen måste vi skapa en ny infrastruktur och en ny informationsteknik som siktar på att avslöja utländska terrorister och deras aktiviteter och stödsystem. Det är ett fruktansvärt svårt problem, därför att terroristerna förstår hur sårbara de är och försöker därför dölja sina planer och sin kapacitet.... Information är nyckeln till att bekämpa terrorism. En del av lösningen innefattar att samla in data på en mycket bredare front än vi gör idag....” (BAA 02-08: Information Awareness, Proposer Information Pamphlet, 23 mars 2002, Darpa.)

Poindexters spionprogram har vuxit fram i det tysta och blev inte allmänt känt förrän några veckor innan kongressen röstade om lagen. Ett trettiotal medborgarrättsgrupper protesterade via Internet och konservativa krönikörer som William Saffire gisslade i New York Times TIA under rubriken ”Du är misstänkt.” Han skrev att ”Poindexter nu har förverkligat sin 20 år gamla dröm: att med hjälp av kraftfull ’data-mining’ snoka i varje amerikans varje offentliga eller privata handling.” (14 nov)

New York Times, Washington Post och andra tidningar skrev kritiska ledare, men det var för sent. Ett försök från republikanen Robert Barr att blockera spionprogrammet misslyckades också. Lagens försvarare – däribland Dick Armey, republikanernas ledare i representanthuset, och senator Joseph Lieberman – avvisar kritiken eftersom det finns skrivningar om skydd för privatlivets helgd och att en ombudsman inom DHS ska rapportera om privacyfrågor till kongressen.

Skeptiker frukar att hjulen satts i rullning och att det nu blir svårt att stoppa tilläggslagar som ytterligare luckrar upp skyddet för privatlivets helgd. Det faktum att designen av det nya övervakningsmaskineriet lagts i händerna på en man som inte dragit sig för att ljuga för kongressen gör knappast saken bättre.

Det är svårt att inte vara paranoid i dagens värld, men betyder det att vi - för säkerhets skull – bör offra demokratin? Maktens män och kvinnor kan alltid hitta argument för att snoka i vad medborgarna har för sig, för att inte tala om hotfulla främlingar. Det ligger i myndighetandets natur. Men det ligger i demokratins natur att försvåra den totala översikt och insikt Poindexter drömmer om (”Kunskap är makt” är hans motto, men någon folk /demos/ makt /kratein/ är det knappast frågan om.)
Ännu en risk med övervakningssystem som Poindexters är att de invaggar oss i en falsk säkerhet. Det politiska nettot kan då bli att vi offrat en del av våra friheter utan att ha vunnit särskilt mycket trygghet.

Hans Sandberg

söndag, november 03, 2002

Smithsonian Institute

(Dagens Forskning hösten 2002).

Doug Erwing, t.f. chef för Smithsonians National
Museum of Natural History.


Effektivitet bland dinosaurier


Nästan alla som besökt USA:s huvudstad har också besökt någon av Smithsonian-institutets 16 museer och kanske även dess zoologiska trädgård. De har lockats av dess unika samlingar av diamanter, meteoriter, dinosaurier, fossiler och kulturella artefakter. Smithsonian är en nationell skattkammare, men också skådeplatsen för en strid om museernas framtid och forskningens roll. Många forskare knorrar över bristande resurser och flera chefer har hoppat av, en del i öppen protest mot institutets nye och mer affärsmässige chef - Lawrence Small.

Washington, D.C. (DF) Tim McCoy ger mig skyddshandskar för att inte förorena de två meteoriter han sedan ber mig gissa var de kommer ifrån. Mars säger jag om den första och det var rätt, men den andra kom från Europa, en av Jupiters månar och inte från Jordens. Men hur vet du att den kommer från Mars, frågar jag eftersom de ser så snarlika ut. McCoy förklarar att de analyserar gaser som finns i små bubblor i stenen och jämför dem med de mätningar Pathfinder gjorde på Mars. I ett angränsande rum finns en nyinköpt Ion Mass Spectrometer, som kostar runt tio miljoner kr och kan genomföra extremt finkänsliga analyser med ytterst små prover.
-Utställningar är långsiktiga projekt som kan pågå i 20-30 år. Det är inte säkert att de senaste laboratorieresultaten håller över tiden. Det är forskningen som driver den långsiktiga visionen och hjälper oss att ställa de verkligt viktiga frågorna, säger McCoy, som är chef för meteoritavdelningen vid Smithsonians National Museum of Natural History.
-Om du förlitar dig på experter utifrån får du en sammanställning av vad de sett på andra muséer, men en institution av världsklass måste kunna ta fram unika utställningar. De måste spegla ditt tänkande och inte vad alla andra tycker, säger han.

Smithsonians utställningar har varit så framgångsrika – de drar över 30 miljoner besökare per år - att allmänheten kommit att förknippa namnet med muséer rätt och slätt. Men det är bara halva sanningen.
-Forskningen och samlingarna är 50 år äldre än museerna, säger Douglas Erwin, som egentligen är expert på massutrotningar för 250 miljoner år sedan, men i början på juni blev interimistisk chef för det naturhistoriska museet.
-I början fanns det inga utställningar för allmänheten. Muséerna skapades som nationella forskningssamlingar. Museum of American Anthropology genomförde till exempel banbrytande etnologiska analyser av indianerna. Syftet var att öka och sprida kunskap. Det först långt senare muséerna kom att dominera, fortsätter han.

Populariteten var en viktig faktor bakom Smithsonians tillväxt, men mycket av tillväxten skedde utan någon synbarlig logik. Det gick an så länge kongressen var villig att skjuta till mer pengar, en vilja som mattades betydligt när politiken fokuserades på budgetunderskotten i början på 90-talet.

Botanisten och paleobiologen Scott Wing liknar Smithsonians tillväxt vid maskeradkrabban som kamoflerar sig med saker den hittar på sjöbotten. Resultatet blev i Smithsonians fall enorma vetenskapliga samlingar, men kanske inte något direkt mönster av effektivitet. Vilket bidrog till dess styrelse (ledd av högsta domstolens chef Rehnquist och befolkad av vicepresidenten Cheney, en rad senatorer och framstående privatpersoner) 1999 vände sig till näringslivet och inte den akademiska världen för att hitta en ny chef. Valet föll på Lawrence Small, som var känd i finansvärlden men okänd i den akademiska. Han tog över i januari 2000 och lade fast en ny strategi. ”Det handlar om modernisering och pengar,” sa han i en intern video från november 2000.

Smithsonian får 70 procent av sina inkomster från kongressen, men pengarna har inte räckt för att förnya utställningarna, reparera byggnaderna och anställa nya forskare. Small har försökt tackla detta problem på flera fronter; dels genom att rationalisera verksamheten och dels genom att satsa hårdare på privata donatorer. Det senare har resulterat i flera spektakulära gåvor, som till exempel de 800 miljoner kr mäklaren Kenneth Behring skänkte till National Museum of American History. Som tack förlängdes muséets namn med ”Behring Center.” Han gav också 200 miljoner kr till det naturhistoriska muséet och har nu sitt namn på prominent plats ovanför dess rotunda.

Smalls taktik för att locka till sig mer pengar från den privata sektorn har emellertid fött en motreaktion både internt och i massmedierna. Den antog stormstyrka förra våren efer att Smithsonian accepterat en gåva på 380 miljoner kr från en stiftelse kontrollerad av den rika affärskvinnan Catherine Reynolds. Hon ville att pengarna skulle användas för en stor utställning om framgångsrika amerikaner. Bara det faktum att en donator ställer krav på vad ett museum ska göra med en gåva var inopportunt om än inte helt ovanligt, men när hon i ett samtal kring idén nämnde Martha Stewart och Oprah Winfrey som exempel på framgångsrika amerikaner, blev frågan en het nyhet. De stora dagstidningarnas krönikörer häcklade Smithsonian för att sälja ut det nationella arvet. Och när Smithsonian lät General Motors få sitt namn knutet till en utställning om transportväsendet (som tack för en gåva på 100 miljoner kr) anslöt sig Ralph Nader och hans antikommersiella trupper till striden. Nader lyckades mobilisera över 170 akademiker och författare bakom ett öppet brev till domare Rehnquist i egenskap av styrelsens ledare. Small attackerades för att styra Smithsonian bort från dess historiska mission och för ”bristande vilja att skydda dess integritet.” Brevet varnade i en naderesk vändning för att det ärevördiga institutet skulle bli en shoppingmall där företag kan köpa plats för sina produkter. Bland undertecknarna återfanns Milo Beach, som var chef för Smithsonians Freer and Sackler Galleries i 14 år fram till sitt avhopp i oktober 2001. Han anklagade i Washington Post Small för att ha ersatt Smithsons motto om ”kunskapens tillväxt och spridning” med ”modernisering och pengar.” Han kritiserade också Small för att vilja krympa forskningens roll vid Smithsonian. Han skrev att han av Small blivit tillsagd att fokusera sig på att samla in pengar och locka besökare. Hans forskningsintressen kunde vänta till efter pensioneringen. (Washington Post, 17 januari 2002.)

Small har inte gjort sig tillgänglig för intervjuer i massmedia annat än vid presskonferenser och det har inte direkt ökat hans populäritet. När han i maj 2001 lade fram ett förslag organisera om och koncentrera forskningen vid Smithsonian tog medierna fasta på nedläggningen av två konservatorier. Debatt utbröt och en vecka senare var den ena gruppen räddad.

Hur man ser på Small och hans reformer beror förstås också på hur allvarligt man bedömer läget. Enligt en oberoende undersökning, som gjordes 2001 på uppdrag av kongressen, behöver Smithsonian 15 miljarder kr över en tioårsperiod för att restaurera byggnader och utställningslokaler. De behöver också rekrytera fler forskare, eftersom deras antal sjönk med 16 procent under 90-talet. ”Vi kan inte längre vara lika breda och diversifierade som vi en gång var eftersom resurserna inte räcker till,” sa Small på ett personalmöte i april 2001 vid naturhistoriska museet. ”Hela stället lever i en drömvärld. Vi sjunker alla långsamt. Vi dör. Vi blir mindre och mindre och äldre och äldre,” klagade han på ett internt forskarmöte (The Chronicle of Higher Education, 18 maj 2001.)

Hur det ska bli med forskningen på Smithsonian diskuteras just nu av en bred kommission som ska lägga fram en rapport i slutet av detta år.
-Utmaningen gäller hur vi ska balansera forskningen och den utåtriktade verksamheten, inte om den ena eller den andra. Våra utställningar bygger på den forskning vi bedriver. Och vi har dessa samlingar därför att vi har vetenskapsmän anställda som garanterar innehållet genom att befinna sig vid forskningens frontlinjer på sina områden. Om du är intresserad av mänsklighetens ursprung så har vi Rick Potts, en av världens ledande experter på relationen mellan miljöförändringar och den tidiga utvecklingen av hominider. Han arbetar på en ny utställning som heter ”Vad betyder det att vara människa?” Den kommer när den är klar att reflektera hans forskning under de senaste decennierna. Den kommer förstås även baseras på andra forskares arbete, men vi kan genom att ha egna forskare förse utställningarna med en substantiell förståelse om vad som är viktigt, säger Douglas Erwin, som är en av dess medlemmar.

Erwins jobb som chef för det naturhistoriska museet är en oavsiktlig konsekvens av Smalls reformer. Detta eftersom den senaste ordinarie chefen, Robert Fri, hoppade av ifjol i protest mot Smalls reformer och hans interimistiske efterträdare, Dennis O’Connor, nyligen hoppade av till förmån för ett jobb vid University of Maryland. Erwin är själv en utpräglad forskartyp och skulle säkert hellre diskutera gastropoder med sina kollegor i Nanjing, Santa Fe och Uppsala än parata museipolitik med journalister. Men han har trots det förståelse för Smalls dilemma.
-Vi har en hel serie byggnader som kräver underhåll och utställningar som behöver uppdateras eller ersättas, plus vetenskap som måste göras och det inom ramen för en budget som i stort sett legat platt sedan 1990 vad kongressens pengar anbelangar. Budgeten har inte hållit tempo med lönekostnader och andra fasta utgifter, varför vi inte kunnat ersätta folk som slutat.
-Vi har 30 procent färre kuratorer inom mitt område, paleobiologi, än vi hade 1990. Vi hade 20 kuratorer när jag kom hit 1990. Idag har vi 13. Det är verkligen synd, för det finns otroligt intressant forskning att bedriva inom paleontologi, antropologi och systembiologi.

Det är inte bara Smithsonian som brottas med svårigheter i att finansiera långsiktiga projekt. Är det pengarna eller viljan som saknas?
-Det handlar inte om brist på pengar och jag tror att vi har stöd för målet att öka och sprida kunskap. Ta exemplet med NASA:s Pathfinder som körde omkring på Mars. Det fascinerade en bred publik, även om det inte finns någon social avkastning av att ha en liten robot som krockar med stenar på Mars. Folk var villiga att vika en del av sina skatter för en sådan upptäcksfärd. Det är samma sak med oss. Vi undersöker naturen och försöker förstå den så att vi kan förmedla vår kunskap till allmänheten. Det finns ofta ingen omedelbar eller uppenbar avkastning av att studera växtlivets systematik, varför vissa växter tar över eller inte tar över när de hamnat i en ny miljö. Men om vi inte har forskare som lär sig förstå detta kan vi få problem längre fram. Det var ingen som kunde förutsäga att vi genom att samla in fossila lämningar under 150 år skulle skapa en databas som pekar mot att utomjordiska objekt kan skapa periodiska massutrotningar på Jorden. Är det inte en socialt nyttig sak att veta?

Det verkar som om Smithsonian misslyckats med att sälja er till politikerna och nu måste sälja er till den privata sektorn?
-Så har det i viss mån varit hela tiden, men vi är faktiskt mindre beroende av privata bidrag än många andra institutioner. American Museum of Natural History i New York har till exempel alltid varit beroende av filantropi. Vi behöver verkligen pengar utifrån till våra nya stora utställningar. Pengarna brukade komma från filantropiska grenar tillhörande stiftelser, men kommer idag alltmer från stora företags marknadsavdelningar. Vare sig Smithsonian eller något annat museum kan göra mycket åt detta, men det påverkar definitivt hur vi arbetar med givarna. Det betyder inte att vi ändrar inriktning, men vi måste arbeta mycket med att utbilda givarna så att de förstår vad institutioner kan och inte kan göra.

Vad säger du om debatten kring Small? Är det en kris? Är forskningen i fara?
-Mina kollegor som varit här 30-35 år brukar säga att vi vanligen har en kris vart femte år, men att vi trots det finns kvar och att livet går vidare. Jag tror att det är bäst att inte bli alltför exalterad över det hela. Larry Small är en väldigt annorlunda chef jämfört med sina föregångar. Han kommer från näringslivet och har ingen vetenskaplig bakgrund. En del av det han gör är saker som måste göras, även om han kanske gör det lite annorlunda än förr. Och den fråga han har ställt är hur vi ska bli bäst på att bedriva forskning, säger Erwin.

Så du tror inte att det handlar om att hålla tillbaks forskningen?
-Tja, om han var ute efter att göra sig av med forskningen skulle han inte ha utsett Irwin Shapiro till interimistisk forskningschef för Smithsonian. Shapiro är en lysande forskare från Astrophysical Observatory in Cambridge i Massachussetts och medlem av USA:s vetenskapsakademi (National Academy of Sciences.) Han är en av landets bästa vetenskapliga ledare. Dessutom skulle han knappast ha utsett mig till chef för detta museum, säger Erwin, som dock avstår från att svara på frågan om kritiken i pressen varit rättvis eller ej.

Scott Wing kommer från England och har varit forskare vid Smithsonians National Museum of Natural History i 18 år. Han har uttalat sig kritiskt om Small i tidningsintervjuer, men förstår behovet av förändringar.
-Styrelsen insåg att det fanns en massa brister i hur effektivt verksamheten sköttes. Smithsonian har tagit sig an så många saker och är verkligen bra på många områden, men det är svårt att få grepp om verksamheten och jag har en känsla av att styrelsen vill ha en enklare och mer styrbar organisation, säger han.

Han är orolig för forskningens framtid, men kanske inte så mycket för att den ska elimineras, som att den ska påverkas av donatörerna.
-Det är effektivare att vända sig till några stora donatorer än att försöka få varje besökare att betala. Men är det institutionen de stöder, eller har de andra mål med sina gåvor? Jag tycker att vi ska ta emot pengar från folk som stöder vår kombination av vetenskaplig autencitet och förmåga att nå miljontals människor. Men jag tycker inte att det är acceptabelt om de vill tala om för oss vad vi ska göra med pengarna.

Men det kan vara svårt om någon viftar med 800 miljoner kr under ens näsa? Det finns så mycket man skulle kunna göra med dessa pengar....
-Ja, kanske det, men frågan är om man verkligen kan det. För om vi accepterar att folk talar om för oss vad vi ska göra med pengarna så är det inte längre en gåva. Då blir det som att de hyr plats hos oss, men vi är en federal institution och det gör det än mer tvivelaktigt. 70 procent av pengarna kommer från kongressen. Vår plikt är att tjäna folket, alla medborgare och inte bara de som kan erbjuda stora donationer, säger Scott Wing.

Tim McCoy förefaller inte lika bekymrad över reformerna och debatten kring donatorerna. Han säger sig vara lika trygg i sin roll som forskare på Smithsonian som när han började för fem år sedan.
-Världen är inte lika insulär som den brukade vara. Betoningen på forskning har inte minskat under de senaste två tre åren, men vi har fått en växande medvetenhet om att man inte bara kan sitta på sitt rum och vänta på att alla resurser man behöver bara ska infinna sig, säger han.
-Vi har en mycket starkare betoning av att hålla igång den finansiella maskin som hjälper oss att bedriva vår forskning, vare sig det gäller att ansöka om (externa) stipendier, marknadsföra våra utställningar, sälja produkter i museibutikerna eller se till att de äter i våra cafeterior, eftersom vi inte tar entreavgifter.
-De (ledningen) kommer inte bara låta oss sitta där och säga att vi inte bryr oss om pengar eftersom vi är forskare. De har sagt att vi har ett ansvar för detta och det retar många forskare. Det är nog en generationsfråga. De yngre forskarna har växt upp med tanken att man naturligtvis måste ansöka om stipendier utifrån och att vi måste hjälpa till att dra in pengar. En del äldre forskare var vana vid att få alla sina resurser från den federala regeringen och stiftelsens kapitalfonder. De behövde inte oroa sig över varifrån pengarna kom, säger han.

Hans Sandberg

Smithson....vad är det?

Få av de 30 miljoner människor som varje år besöker dess utställningar har mer än en diffus uppfattning om vad Smithsonian är och ännu färre har hört talas om engelsmannen som fäste både iden och namnet på pränt i sitt testamente från 1826 - James Smithson.

Han var en flitig forskare och resenär, liksom en oäkta son till en blivande hertig av Northumberland och en rik änka med kungligt påbrå. Han föddes i Frankrike 1765 och efterlämnade vid sin död i Italien 1829 en ansenlig förmögenhet till hans brorson, Henry James Hungerford. Men testamentet stipulerade att arvet skulle gå vidare till Amerikas Förenta Stater för den händelse Hungerford skulle dö barnlös, vilket han mycket riktigt gjorde sex år senare. Smithson ville att det i så fall skulle användas ”för att i Washington skapa ett etablissemang, kallat Smithsonian Institute, för kunskapens tillväxt och spridning.”

Man skulle kunna tycka att det bara var att tacka och ta emot, men USA var en ung, stolt och revolutionär nation är det omedelbart utbröt en hetsig debatt om Smithsons gåva. Senator John Calhoun från South Carolina anade (1836) en konspiration för att stärka centralmakten på delstaternas bekostnad. En annan senator från samma delstat, William Campbell Preston, ifrågasatte först det kloka i att låta ”every whippersnapper vagabond” föreviga sitt namn på detta sätt, men blev med tiden en av institutets beskyddare. En del av projektets anhängare drömde om ett nationellt universitet, medan andra hoppades på en lärarutbildning för den unga och ännu tämligen obildade nationen. Åter andra ville ha ett nationellt institut för att upplysa befolkningen om sina ledare och tekniska landvinningar.

Men när kongressen efter tio år antog en lag om skapandet av Smithsonian Institute hade den släppt tankarna på både ett nationellt universitet och ett nationellt institut. Smithsonian skulle bli en institution ”för kunskapens tillväxt och spridning” och det blev dess första chef, den högt aktade vetenskapsmannen Joseph Henry, som fick tolka mandatet.

Så kom det sig att USA fick sitt första nationella forskningsinstitut, vilket med tiden även skulle bli landets främsta riksarkiv och en samling muséer. Dess 142 miljoner objekt inkluderar de rubinröda skor Judy Garland bar i ”Trollarlen från Oz,” bröderna Wrights första flygplan från 1903, Charles Lindbergs flygplan ”The Spirit of St. Louis,” 9.250 meteoriter, den gigantiska Hope-diamanten och 40-50 miljoner fossila lämningar.

Hans Sandberg

Loading...