onsdag, april 24, 2002

Utbildning online - självklar, men tvetydig trend

(Skrevs för Dagens Forskning våren 2002. Opublicerad).

"Thirty years from now the big university campus will be a relic. Universities won't survive in their present form. The main reason is the shift to the continuing education of already highly educated adults as the center and growth sector of education."

(Peter Drucker, 1997)

Modern informationsteknik spelar en växande roll i utbildningen på alla nivåer, men det råder inte alls samma klarhet om vilken roll tekniken ska spela i framtiden. Får studenter som pluggar online bättre eller sämre utbildning än om de pluggar på campus? Kommer nya virtuella lärosäten ersätta de traditionella, eller kommer elituniversiteten stärkas och exportera sin utbildning till studenter världen över?

Ingen vet exakt hur många som pluggar online, men Starr Roxanne Hiltz skrev nyligen att över en miljon högskolestudenter pluggar online. Hon är professor vid New Jersey Institute of Technology (NJIT) och en av onlineutbildningens eldsjälar.

Det totala värdet av alla produkter och tjänster för elektronisk inlärning i USA uppgick enligt en uppskattning till 73 miljarder kr år 2000. Det var emellertid mindre än en procent av hela utbildningsmarknaden, som då omsatte 7.600 miljarder kr. Prognosen för 2005 ligger på 410 miljarder kr. En rapport från de amerikanska delstatsguvernörernas organisation (NGA) uppskattade andelen 2- och 4-åriga högskolor med distanskurser till 68 procent 1998, en siffra som de trodde skulle stiga till 84 procent 2002. (NGA 2000: The State of E-Learning in the States, 6 juni 2001.) Det amerikanska utbildningsdepartementet skrev för två år sedan att andelen offentliga fyraåriga högskoleutbildningar med distanskurser ökat från 62 procent 1995 till 79 procent 1997-98.

Onlineutbildning sågs i början som en fortsättning på 1900-talets brevskolor, radio- och teveuniversitet, men har tack vare Internet trängt ut i nästan varje kapillär av utbildningsväsendet. Det används av studenter som har långt till skolan, inte hinner åka in till föreläsningar på grund av jobb och familj, av studenter som inte kan få en viss kurs på sin högskola, eller helt enkelt föredrar att plugga online. Motiven varierar och det gör också utbudet. Det finns exklusiva utbildningar som Duke Universitys globala MBA för 86.000 dollar, vidareutbildning som arbetsgivarna betalar för, onlinekurser för ex-studenter (alumni) och gratismoduler som dem man ta genom att logga in sig på Columbia Universitys sajt Fathom.com.
-Över hälften av alla högre utbildningar erbjuder onlinekurser, säger Brian Lekander, som är en av utbildningsdepartementets presstalesmän på detta område.

Det finns emellertid inte mycket vare sig information eller intresse för högre onlineubildning från den federala regeringens sida. Bush har fokuserat sin utbildningspolitik på grundutbildningen, medan saker som onlineutbildning inte ses som en uppgift för regeringen. Det finns dock ett stort undantag och det är militären. Den amerikanska armen drog nyligen igång ett mångmiljardprojekt (6 mdr kr) för att bygga en virtuell högskola för soldater kallad eArmy. Detta kan enligt Brian Lekander få stor betydelse, eftersom det involverar ett stort antal människor och att försvaret kan stimulera teknisk standardisering, något som omfta smittar av sig på den privata sidan via Pentagons många underleverantörer.

Det var länge delstaterna, särskilt stora och relativt glesbefolkade delstater, som var drivande när det gällde nya former av utbildning. På 70- och 80-talets lanserades en mängd program för distansutbildning via satellit- och telenät. Avlägsna skolor försågs med dyrbara videokonferenssystem vilka kopplades upp mot skolor och universitet så att de kunde få access till lärare som de annars inte skulle ha access till. Internet och webben gjorde det enklare och billigare att bygga upp sådana nät och ”poola” regionala resurser, vilket skedde när tio delstater bildade Western Governor’s University.

De gamla ”fina” elituniversiteten som Harvard, Princeton och Yale tog det mera försiktigt. Princeton drog sig ur ett gemensamt onlineprojekt och vill idag inte vilja förknippas med onlineutbildning, medan Harvard och särskilt Harvard Business School ser en global potential för sin utbildning.

-Det finns idag över 20.000 onlinekurser för andra studenter än dem på den egna skolan, säger Carol A. Twigg, en veteran på området och en av ledarna för Educause, som främjar användningen av IT inom den högre utbildningen. Över 1.800 av USA:s nästan 4.000 universitet och högskolor är medlemmar i gruppen, som bildades 1999 genom en sammanslagning av Cause och Educom.

Tanken på högre utbildning via Internet har också mött motstånd från lärare och studenter. 900 lärare vid University of Washington skrev i slutet av 90-talet på en petition mot delstatens planer på ett stort virtuellt universitet och år 2000 varnade 16 professorer vid University of Illinois för att distansutbildning inte var någon garanti för att man kan leverera högklassig utbildning till låg kostnad, något som varit ett viktigt skäl till delstaternas entusiastism. De påpekade i sin rapport att en god utbildning kräver få studenter per lärare och det kostar vare sig man är online eller offline.

Filosofen Hubert L. Dreyfus, som redan på 80-talet kritiserade forskningen inom artificiell intelligens, kritiserar sin bok ”On the Internet” (Routledge, 2001) onlineutbildningen på filosofiska grunder. Inlärning förutsätter fysisk närvaro skriver han och tar stöd hos filosoferna Nietzche och Kierkegaard, men medger samtidigt att distansutbildning är bättre än ingen utbildning. (Se Michael Arnones artikel i The Chronicle of Higher Education, 15 mars 2002.) Andra kritiker befarar att utbildnng online ska öppna dörrarna för ett slags lågpris- och lågkvalitets MacUniversity, där standardiserade programmoduler ersätter lärarna.

Det mesta av motståndet mot onlineutbildning är dock passivt och sker i det tysta. Ett skäl till att flera projekt stupat är just att lärare inte velat eller ansett sig ha tid att delta. Och inget garnaterar att de som är mest förtjusta i att skapa nya webbkurser också är de bästa pedagogerna.

För den som inte har något alternativ är varje form av distans- eller onlineutbildning naturligtvis bra, men bägge sidor i debatten skulle gärna vilja ha ett svar på gäller om onlineutbildningen som sådan är bättre eller sämre än den traditionella utbildningen. Forskarna B.W. Brown och C. E. Liedholm skriver i majnumret av American Economics Review att studenter som tagit traditionella kurser i mikroekonomi ”klarar sig betydligt bättre än virtuella studenter när det gäller det mest komplexa materialet....” Det var dock en relativt liten studie och det finns en uppsjö som pekar i rakt motsatt riktning.

Den stora privata stiftelsen Pew, som inte drar sig för kontroversiella ämnen, ska försöka ta fram ett brett underlag för att jämföra utbildningar online och offline. Carol A. Twigg leder Pews nationella ”demonstrationsprojekt,” som också ska visa hur man med informationsteknik drastiskt kan sänka kostnaderna för traditionella utbildningar. Den första testgruppen visar enligt Twigg att så är fallet.

Hur man ser på utbildning online beror förstås på vilket slags utbildning man talar om.
-Det finns två sorter. Den ena fungerar som en korrespondenskurs förmedlad av datorer, eller en datorstödd utbildning där man bara pressar ut saker och inte har någon interaktion mellan lärarna och studenterna. Det är inte en effektiv modell. Den andra använder datorstödda kommunikationer för att bygga upp inlärningssamhällen. Det är en löpande och vanligen kontinuerlig gruppkommunikation där man betonar samarbete och inlärning i grupp. På NJIT kallar vi sådana asynkrona inlärningsnät (ALN, se www.aln.org) för virtuella klassrum, skriver Starr Roxanne Hiltz i en epostintervju.
-Våra studier har visat att sådan inlärningsnät är minst lika bra som och ofta bättre än traditionella föreläsningar i klassrum. Resultaten av undervisningen varierar emellertid mycket då det finns bra och dåliga lärare online likaväl som i traditionella klassrum.

Hon medger att andelen studenter som hoppar av ibland är högre, men ser inte det som en följd av att kurserna är online, utan att en större andel av dessa studenter har heltidsjobb och familj.

Richard N. Katz var forskningsstuderande i historia vid University of California at Berkeley innan han blev utbildningsbyråkrat vid Berkeley. Han fortsatte med detta i 14 år, varav han sysslade med informationsteknik under fem år. I mitten på 90-talet började han jobba för Cause och fick 1998 ett toppjobb på Educause.
-Det viktigaste man skulle kunna säga om effektiviteten av onlineutbildningen är att vi inte har någon omfattande och sammanhängande forskning som entydigt stöder vare sig den ena eller andra åsikten om distribuerad inlärning. Men jag är en ganska pragmatisk person och skulle vilja påstå att medan vi saknar klara vetenskapliga bevis för dess effektivitet, så har marknadens bevis varit ganska övertygande.
-Den imponerande uppslutningen bakom sådana klasser tyder definitivt på att debatten om deras effektivitet torde kunna ses som ganska akademisk. Vi befinner i en början och har redan så mycket entusiasm och erfarenhet att det verkar bli en väldigt viktig del av den högre utbildningen, säger Richard N. Katz, som författat flera böcker om onlineutbildning.

Mot detta skulle man kunna invända att vi nyligen sett flera virtuella universitet försvinna lika fort som de kom. NYUonline försvann efter en treårig satsning på 250 miljoner kr efter att ha genererat endast sju kurser.
-Vi har haft en mängd misslyckanden som NYUonlne, Virtual Temple (Temple University,) och Cardean University (tillhör UNext, min anm HS) har också problem. Felet var inte att man undervisat online, utan att NYUonline inte hade förutsättningar att bli ett lönsamt företag. Det betyder inte att det var något fel på den pedagogiska produkten, men kanske att de var överdrivet optimistiska i sina marknadsbedömningar, eller inte kunde prissätta och paketera produkten.
-Det påminner om dot-com-fenomenet. De flesta virtuella universitet dök upp mellan 1998 och 2000 och av samma skäl som många andra dot-com-företag. Vi hade en vansinnig eufori om allt som hade med nätverk att göra och de finansierades på grundval av mycket ytliga affärsplaner. En del av oss lutade oss tillbaks och frågade oss hur det ska kunna fungera och det gjorde det nu inte.

Här föreslår han emellertid att vi tar ett steg tillbaka och anlägger ett historiskt perspektiv på det som hänt.
-Jämför med Europa under den industriella revolutionen. Här fanns säkert mängder av misslyckanden. Vi lever i början på en renässans, eller en revolution i hur man organiserar och levererar högre utbildning. Under sådana tider sker misslyckanden.

Men experimenten med onlineutbildning föregick ju internetbubblan?
-Det stämmer. University of Phoenix har över 20.000 studenter i distansutbildning. Det är en väldigt gedigen och metodisk institution som inte drar sig för stora investeringar om det behövs. Brittiska Open University är ett annat exempel på effektiv onlineutbildning. Det finns exempel på utbildningar som varit framgångsrika i distansutbildning under en längre tid. Det finns isolerade exempel på framgångsik onlineutbildning. Slutligen har vi traditionella utbildningar som inkorporerar element av onlineutbildning.
-Det gäller att föra samman dessa erfarenheter, liksom de erfarenheter som finns från fortbildning inom näringslivet. En av nyckelfaktorerna bakom framgångsrika onlineprogram förefaller att vara att man bryter upp de terminslånga kurserna i mindre bitar, som så att säga är mer lättuggade.
-Columbia Universitys prefekt Arthur Levine talar om den potential som ligger i att kunna knoppa av utbildningsprocessen. Det skulle kunna betyda att du tar 30-40 moduler istället för en hel årskurs fysik. Lärarna skulle kunna paketera utbildningsobjekt från hela världen, objekt som kanske inte alls ser ut som traditionella kurser.
-Ett problem i våra tidiga försök var att man försökte lägga distansutbildningen ovanpå den traditionella klassrumsundervisningen, vilket inte behöver vara den idealiska modellen för distans- eller elektronisk utbildning, säger Katz.

Det talades ett tag om att den elektroniska utbildningen skulle slå ut den traditionella på samma sätt som man talade om att Amazon.com och andra elektroniska butiker skulle ersätta ”bricks & mortar” butikerna. Istället fick vi ”bricks & clicks.” Ska man förstå talet om en blandad modell inom utbildningssektorn på samma sätt? Betyder det att de traditionella lärosätena kommer att fånga in onlinevågen? Eller har den fortfarande en revolutionär potential?
-Jag har obegränsad tilltro till den traditionella högskolans förmåga att assimilera nya verktyg och metoder. Men du frågade också om detta kan vara en revolutionär situation. Det kan vara sant det också. Om man tittar på den högre utbildningens historia kan vi se att funnits helt andra perioder som i Europa under klostertraditionen. Det var en utbildningsmiljö organiserad för att samla in, kopiera och förvara texter. Medeltidens stora lärocentra var bibliotek snarare än stora centra för lärd debatt.
-De stora klassiska universiteten Oxbridge (Oxford och Cambridge) Sorbonne, Pisa, Bologna skapades under medeltiden. De finns kvar, men jag undrar om de kommer att förbli den dominerande modellen. En ny modell förstör sällan den gamla, så de kan kanske samexistera, men jag tror att det blir svårt för de gamla universiteten att till fullo utnyttja den nya teknologins möjligheter. Den kommer att resultera i radikalt nya ansatser och organisationer för att leverera utbildningen.
-80 procent av världen behöver högre utbildning och jag tror inte att ”brick & mortar” institutionerna kommer att kunna leverera den till så många. Vi kommer att få nya saker. Jag är inte säker på vad. Kanske får vi det som John Daniels kallat den allmänna högre utbildningens ”massification.”

Massificering? Det låter nästan som kommersialisering? (eg. commoditization, min anm HS.)
-Det finns ett sådant element och det är en intressant utmaning för dessa teknologier. I viss mening kan man ju se den modell som växte fram under senmedeltiden som ett kommersialiserat utbildningssystem. Jag brukar skämta med att jag var en student i ett tidigt system för distansutbildning eftersom jag satt längst bak i en mycket stor föreläsningssal. Det var i högsta grad opersonligt och väldigt kommersialiserat.
-Detta utbildningssystem var ett svar på den industriella revolutionen. En storlek skulle passa alla. De nya teknologierna gör det däremot möjligt att väva samman en del av de genombrott vi nått inom neurologin med den kognitiva vetenskapen om hur folk lär sig saker. Dessa insikter kan inkorporeras i programvara och andra aspekter hos teknologin, vilket gör att vi kan ha centralt tillverkad kommersiell utbildning, som samtidigt är anpassad efter olika individers intressen och inlärningsstilar, säger Katz.

Kapar man inte därmed forskningsankytningen?
-Det är ett komplicerat problem som jag inte vet svaret på.

Det är lätt att se hur marknadskrafterna skapar modulära paket som man kan sätta i sig in under lunchen på kontoret. Men det går inte att jämför med en utbildning där man verkligen engagerar sig helt och inspireras av en professor i hans labb.
-Det kan man bara spekulera om. Fast frågan är om inte talet om forskningsuniversitetet som det ideala lärosätet är något av en myt. Det är obevisat och högst tvivelaktigt. En av de bästa sakerna med onlineutbildning är att den åter gör undervisningen till ett spännande område. Forskningsuniversiteten har underskattat undevisningens roll under de senaste 40 åren. Det är forskningen som står för pengarna och det är den som styr vem som får jobb och befordras, vilket i vissa avseenden skadat undervisningen. Men informationsttekniken har medfört att ny energi och nya pengar satsas på undervisning. Folk som gillar att undervisa får mer institutionellt stöd, säger han.

Kommer inte “massificeringen” snarare öka betydelsen av exklusiva skolor där man bor på campus och kan bli du och bror med eliten?
-Det tror jag definitivt är det som kommer att hända!

Online för massorna och offline för de rika?
-Det är ett olyckligt, men troligt resultat. Eliterna – åtminstone den i USA – kommer under lång tid framöver att jämställa en högklassig högre utbildning med att bo och studera på ett fint universitet. Ställen som Princeton gör klokt i att betona denna aspekt i konkurrensen med andra skolor. De kommer att fortsätta rekrytera den akademiska eliten eftersom de ger stipendier till alla (som är tillräckligt smarta, min anm HS.) oavsett ekonomisk bakgrund. Andra skolor som saknar Princetons finansiella resurser kommer att attrahera den ekonomiska eliten.

Harvard verkar vara mer nyfikna på online? De vill använda sin skolas namn som varumärke på webben?
-Det är mycket möjligt. De har ett märkesnamn som är känt över hela världen. Alla vill ha en examen från Harvard, så här finns en möjlighet att sälja Harvard via distansutbildning. Många institutioner vill göra det och det var det NYUonline handlade om, men här finns också en stor risk om man inte tar väl hand om det rykte som det tog 400 år att bygga upp. Om man inte tillämpar dessa teknologier och pedagogiska metoder på et sätt som ligger i linje med vad folk väntar sig från Harvard, kan dess rykte skadas. Det gäller att vara mycket, mycket försiktig. Kvaliteten är det enda som gäller när man säljer utbildning online, inte arkitekturen, säger Katz och skrattar.

Det kostar tid och pengar att skapa onlineutbildning av hög kvalitet.
-Man måste se det som en kapitalkostnad snarare än en utgift. Frågan om lönsamhet hänger samman med hur man hanterar skalan. Om du spenderar fem miljoner kr på en klass, så är det mycket mer än du normalt satsar. Det skulle kanske kunna gå om du kan sprida ut investeringen över tusentals studenter, men det går inte i ett ämne där kunskapsinnehålet förändras hela tiden. Din information kommer att vara obsolet. Inom ingenjörskonsten håller ditt innehåll på sin höjd under tre år, medan ämnen som världslitteratur, kulturhistoria och matematik är relativt stabila ämnen. Det finns ämnen som förändras snabbt, men där det ändå går därför att efterfrågan är så stark. Det gäller kurser som ger tekniska certifikat för att jobba med produkter från Microsoft, Sun och Cisco.
-Många webbkurser skapas av en individ som lägger ut sin kurs online, men sådana kurser kan sällan använda skalfördelar. University of Phoenix fungerar därför att de utvecklar sitt material uppifrån och ned. De gör marknadsundersökningar för att undersöka efterfrågan. De vet därför hur mycket de kan investera i en kurs.

Betyder inte det att universitetet blir en form av massmedia och att vi kommer att få samma fenomen som inom massmedia?
Vi kommer att få superlärare som tjänar miljontals dollar för att skapa riktigt populära kurser?
-Tja, det verkar som om du och jag tänker på samma sätt. Det finns olika modeller även för mediaföretagen, men jag tror att vi kan få se ett slags studiosystem växa fram. Den modellen har ju visat sig ganska värdefull inom filmindustrin. Vi kommer också att få en mängd oberoende producenter, på samma sätt som inom filmindustrin och vi kommer att få stjärnor. Stjärnor har vi alltid haft. Tänk bara på de kontrakt Paul Samuelson fick för sina läroböcker i ekonomi. Han fick över en miljon dollar för rättigheterna. Med nya media finns möjligheten att gå upp i skala vilket kommer att göra beloppen mycket större. Numren komer att öka och stjärnorna bli större. Det kommer inte nödvändigtvis göra de traditionella universiteten obsoleta, men jag undrar om de kommer att ha tillräckligt med entreprenöranda för att bli hybrider mellan produktionsstduior och universtitet.
-Det kommer en dag när Time-Warner, Walt Disney, Turner Broadcasting eller PBS upptäcker att utbildningsmedia verkligen kan vara lönsamma. När det sker kommer saker att förändras på allvar. Det kommer inte att driva bort Princeton från marknaden, men det betyder att tiden är ute för de traditionella universiteten att dra nytta av sina utbildnings- och tekniska resurser. Bara några få universitet, som Harvard, har tillräckligt starka märkesnamn för att stå emot Time-Warner och Disney.
Möjligen kan vi få konsortier, typ om tio av de bästa universiteten samarbetar. De flesta universitet kommer emellertid inte kunna konkurrera med Microsoft, Disney och Turner, utan bli underleverantörer snarare än produktionsstudior.

Privata University of Phoenix arbetar redan enligt studiomodellen.
-De utvecklar sina kurser centralt, distribuerar dem till lärarna som tränas på samma sätt. Det är som när man gör en film och sänder ut den till biograferna. Men detta är en fin institution med känsla för det akademiska. Det är inget ont ställe, utan de har smält samman marknadens värden med akademins värden. Det är inget Disney-universitet, säger Katz.

Hans Sandberg


Stanfordchefen Atkinson blickar framåt
-Universiteten har inte längre något monopol på produktionen av kunskap. De kommer att få konkurrera med leverantörer av information och ideer som inte har något behov av dyrbara campus, idrottsplatser, eller akademiska klubbar. Faktum är att konkurrenter till de traditionella fristående universiteten dyker upp överallt, sa Stanfords prefekt Richard C. Atkinson i ett tal förra våren.

-Investerare satsade ifjol många miljarder dollar på onlineutbildning och prognoserna tyder på att det är en tillväxtindustri. Storbritannien har förklarat att de ska etablera ett e-universitet och EU är inne på samma spår, fortsatte han och gjorde sedan en internationell utvikning:
-Den enorma internationella efterfrågan på teknisk träning och yrkesutbildning kommer att uppmuntra nya leverantörer av högre utbildning att gå utöver de nationella gränserna och erbjuda utbildning när som helst och var som helst. Men vi vet inte om det kommer att växa fram en tillräckligt stor global marknad för onlineutbildning, eller om de flesta studenter kommer att välja ämnen som ger omedelbar financiell eller karriärnyta i motsättning till att studera humaniora, eller om den traditionella högre utbildningen kommer att dominera denna marknad. Det är en helt ny värld, för vilken det inte finns några modeller, fortsatte stanfordchefen.

Hans Sandberg

onsdag, april 17, 2002

Francis Fukuyama: Biotekniken hotar det mänskliga

(Dagens Forskning, april 2002).

Han har kallats en statsvetenskapens Björn Borg, men kanske ligger Cecil B. DeMille närmare till hands, med tanke på Francis Fukuyamas förkärlek för svepande filosofiska verk som The End Of History and the Last Man. Hans nya bok – Our Posthuman Future - knyter an till den första, men har en pessimistisk underton. Biotekniken hotar vår mänsklighet och måste regleras, varnar han.

PRINCETON (DF) Genombrottsboken byggde på den essä om ”historiens slut” som 1989 förvandlade analytikern i president George H.W. Bush:s utrikesdepartement till en internationell celebritet. Här var en ung spoling som sa att kommunismens fall inte bara var en seger för den liberala demokratin, utan slutet på historien i hegeliansk-marxistisk mening. Detta eftersom det inte längre fanns något ideologiskt alternativ till kapitalismen och demokratin.

Spolingen är idag en stadgad trebarnsfar, professor i internationell politisk ekonomi vid Johns Hopkins University och medlem i president George W. Bush:s nyinrättade Council on Bioethics.

-Boken är en direkt fortsättning på The End of History. Det började med att jag ombads att skriva en retrospektiv essä tio år efter den första artikeln. Den enda kritik jag inte kunnat besvara gällde den om historien kunde ta slut utan att vetenskapen också gjorde det, säger han.

Vetenskapen och tekniken var motorn i Fukuyamas historiemodell och så länge de tuffade på gick det inte att garantera att den liberala demokratin skulle besparas framtida utmaningar som skulle kunna dra igång den historiska processen igen.

Under 90-talets långa IT-ledda boom var det som om teknologin inte hade någon skugga och mycket av debatten handlade om datorer och Internet till alla. Men föreningen av informations- och biotekniken skulle radikalt förbättra förutsättningarna för den biotekniska forskningen och utvecklingen. Fukuyama fann denna utveckling lika lovande som skrämmande. Det var en teknik med enorma löften, men också en teknik som hotade att rycka undan grunden för det moderna demokratiska samhället. Han grep i likhet med andra kritiker tillbaks på Aldus Huxleys ”Du sköna nya värld” där vetenskapen eliminerat inte bara smärtan, utan också meningen med livet.

Fukuyama talar lågmält och avmätt, ibland en smula trevande, om sin nya bok som började säljas 10 april i USA, men redan föregåtts av publicerade utdrag och intervjuer, bland annat i New York Times.

Vad har vi att frukta från biotekniken?

-Den frågan kräver ett komplicerat svar. De som försvarar och främjar den nya tekniken säger att vi inte behöver oroa oss för eugenik (genetisk ”hygien”) eftersom de tidigare versionerna drevs i statlig regi. Det var staten och tvånget som var problemet, medan den nya eugeniken drivs av individer och individuella föräldrar. Så länge det är fallet har vi inget frukta säger man, men jag ser tre slags problem med detta argument.

-Det första är det ekonomer kallar negativa externa effekter. Det finns en rad fall där individuellt rationella beslut är dåliga eller inte fungerar på ett samhälleligt plan eftersom en tredje part drabbas. Det som händer i Asien när det gäller valet av kön på ens barn är ett uppenbart exempel på detta. Det är logiskt för enskilda föräldrar att vilja ha en pojke varför vi nu har ett 20-procentigt överskott på unga pojkar i Kina och Korea. Men det undergräver också samhällets stabilitet.

-Det andra är att folk drömmer om att göra om eller förbättra oss som människor och jag är inte övertygad om att man verkligen förstår vad det betyder. Många vill ha mer intelligens eller ett bättre fysiskt utseende, men den mänskliga naturen är mycket komplicerad och försök att förbättra den kan få komplicerade och inbland negativa resultat. Ett bra exempel är en medicinsk procedur som garanterar att vi inte får ett homosexuellt barn. Många föräldrar kommer att göra detta även om de i övrigt är toleranta mot homosexuella. De vill kanske ha barnbarn helt enkelt, men jag tror inte att man förbättrar den mänskliga rasen genom att eliminera homosexuella från befolkningen, säger Fukuyama.

-Slutligen har vi frågan om den mänskliga naturen och det är kärnan i min bok. De mänskliga rättigheterna och hela den moderna liberala demokratin hänger på existensen av en gemensam mänsklig natur. Om vi börjar leka med människans essens underminerar vi grundvalen för dessa rättigheter. Jag tror att Nietzsche blir en bättre guide för vad som då kan komma än John Stuart Mill. Om du skapar en värld med genetiskt skilda klasser av individer undergräver du grundvalen för den universiella jämlikheten, säger Fukuyama, som varnar för en bioteknik kallad ”germ-line engineering.” Dess ”löfte” är att manipulera inte bara arvsanlagen hos vår avkomma, utan också nedärvda egenskaper hos våra avkommors avkommor.

-Det är bara ett århundrade sedan teorierna om en ”vetenskaplig rasism” dök upp och svarta, kvinnor och andra minoriteter uteslöts från den politiska makten med argument om att de var genetiskt olika, säger han och fortsätter:

-Vi har idag mycket mer kraftfulla verktyg. Det är svårt att säga vad som kommer att hända när vi har fått bättre kognitiv neurologi, bättre biologiska förståelse för hur folk beter sig och mycket större möjligheter att kontrollera deras beteende med sofistikerade neurologiska läkemedel (som Prosac och Zoloft, min anm HS.) Det är något man inte hade på 1900-talet, säger han.

Det finns paralleller mellan Fukuyamas skepsis mot biotekniken och IT-snillet Bill Joys varning häromåret för forskningen inom bioteknik, nanoteknik och robotik (se Wired, april 2000 och min intervju i Dagens IT, 7 dec 2000).

-Jag var aldrig särskilt imponerad av Joys argument. En del av det han pratar om, som nanoteknik och artificiell intelligens, är inte alls så välutvecklade som han säger. Det rör sig också om hot som är uppenbara och fysiska; nanorobotar som förökar sig oupphörligt och käkar upp hela Chicago. De förefaller hanterbara, eftersom de är uppenbart farliga och folk kommer att motverka dem. Problemet med biotekniken är mycket mer subtilt. Den kommer tillsammans med en massa goda saker, varför det blir svårare byga ett konsensus om att vi måste vara försiktiga. Jag säger inte att vi ska låta bli att använda den, men vi måste vara väldigt försiktiga och reglera den, fortsätter han.

En slutsats som när allt kommer omkring ligger ganska nära Bill Joys:

-Om vi inte är försiktiga och bara tillämpar den totalt fria marknadsmodellen på all denna information, försummar vi att det finns onda människor i världen och att skalan krymper för folk som vill skapa kaos. Vi kommer t ex att göra det möjligt för en individ att skapa en helt ny varelse. Vi har aldrig tidigare mött en sådan makt, sa Bill Joy för två år sedan (Dagens IT, 7 dec 2000.)

Fukuyama delar i sin bok in den moderna tekniken i tre kategorier: Kärnvapnen och kärnenergin reglerades redan från början på grund av sin massiva förstörelsekraft, medan persondatorer och internet krävde relativt lite regleringar. Biotekniken hamnar någonstans mellan dessa extremer och det är enligt honom hög tid att fundera på att bygga ett regelverk och nya institutioner.

-Det kommer att bli mycket svårt för enstaka länder att kontrollera vad som sker i en globaliserad världsekonomi, men det betyder inte att vi ska låta bli att försöka.

-Jag tror att det kommer att leda till mycket stora politiska sprickor i framtiden. Kina antog 1995 en lag om eugenik som är mycket snarlik de lagar man hade i USA och i Europa i början av 20:e seklet. De talar om behovet av att hindra personer med låg intelligens från att föröka sig. Och om vi bortser från sker som mord på flickebarn och aborter, så har vi kvar att att de tar organ från politiska fångar och människor som avrättats. Kina har mycket lägre respekt för människolivet och mänskliga rättigheter än i väst, men jag hör trots det inte många som säger att vi ska göra som dem inom bioteknik, eller imitera dem när de tar organ från fångar.

-Vi behöver en kombination av moraliska normer, förbud för vissa saker och formella regler. Det kommer inte att fungera överallt, men de måste inte praktiseras överallt för att vara meningsfulla. Vi lagstiftar mot mord och barnamord även om det finns ställen dit rättvisan inte når.

Självreglering fungerar enligt Fukuyama inte när det gäller bioteknikbranschen, ”eftersom det finns för många kommersiella intressen som jagar alltför mycket pengar... ” Enbart den amerikanska bioteknikbranschen sysselsatte år 2000 över 150.000 och satsade samma år minst 110 miljarder kr på forskning och utveckling.

-Den amerikanska bioteknikbranschen är väldigt libertariansk och vill helst inte veta av några begränsningar av sin verksamhet. Den farmaceutiska industrin har varit med ett tag och är mer öppen för sådant. När jag pratar med folk i branschen säger jag att de bör skynda långsamt i sitt eget intresse. Det sista de skulle behöva är den moraliska stigma som följer av en stor katastrof från ett experiment som gått riktigt snett; från något som verkligen skadar folk på ett uppenbart sätt. Då kommer vi att få massvis med regleringar! Tyvärr har det ofta varit så att regleringarna följt på någon stor skandal eller olycka.

Vad göra?

-I USA är saken ganska enkel. Vi behöver en ny uppsättning institutioner som förmår injicera vissa etiska övervägningar i ett regelverk, som låter oss styra FoU-pengar till saker som helt klart handlar om att bota, medan vi avstyr eller bromsar projekt som medvetet syftar till att göra om eller förbättra människan som varelse. Det är det grundläggande valet.

Vad händer med denna diskussion om bioteknikens drömmar inte slår in, om den inte fungerar som man tänkt sig?

-Jag påstår inte att jag vet vart forskningen ska ta vägen, men det är uppenbart att hela området står inför en rad stora förändringar och troligen mer än på andra vetenskapliga områden. Det finns vetenskapsmän som säger att den humangenetiska ingenjörskonsten (i motsats till växtgenetik, min anm HS) kommer att misslyckas därför att de genetiska orsakssammanhangen är så komplexa till sin natur att vi aldrig kommer att kunna förstå dem. Det är möjligt och jag befinner mig inte i en position där jag kan säga att de har fel, men konsekvenserna är så allvarliga att det är värt att fundera en smula på saken i förväg. Det finns dessutom en hel rad olika teknologier och det är svårt att föreställa sig att ingen ska fungera, säger Fukuyama.

Hans Sandberg


tisdag, april 02, 2002

NSF - ”Riskkapitalist” för det långa loppet

(Dagens Forskning)

NSF:s högkvarter i Arlington utanför Washington, DC. Foto: Hans Sandberg

National Science Foundation (NSF) hanterar bara en bråkdel - 4 procent - av den amerikanska regeringens FoU-biljard, men spelar en central roll för grundforskningen och prisas som en föredömligt effektiv myndighet. ”Vi fungerar nästan som riskkapitalister,” säger Christopher Cullis, som handlägger forskningsprojekt inom växtrikets genetik.


NEW YORK (DF) Multinationella storföretag och riskkapitaliser spelar en allt större roll i USA:s forskningsvärld, men regeringens roll är fortfarande helt central, särskilt för grundforskningen. President George W. Bushs förslag till budget för budgetåret 2003, som börjar i oktober detta år, viker 112 miljarder dollar (1.160 miljarder kr) för forskning och utveckling (FoU.) Försvaret är precis som vanligt den största mottagaren av skattebetalarnas forskningspengar, men över 80 procent av de 550 miljarder kr Bush lägger på försvaret går till utveckling av befintlig teknik. De kvarvarande 100 miljarder kr som Pentagon satsar på forskning är emellertid inte fy skam och resulterar ibland i civila ”spinoffs,” som när astronomerna världen över började revolutionera sina teleskop med en teknik från Stjärnornas Krig kallad adaptiv optik.

På den civila sidan så är det hälsovården som dominerar. National Institute of Health (NIH) får i budgeten 270 miljarder kr för forskning (en ökning med 16 procent, bl a för att bekämpa bioterror,) varav över hälften går till grundforskning och resten till tillämpad forskning. Rymdflygstyrelsen får över 100 miljarder och energidepartementet som bland ansvarar för kärnenergiprogrogrammet får 85 miljarder.

Mot den bakgrunden låter de 50 miljarder kr NSF utlovas kanske inte särskilt imponerande, särskilt inte som det bara blir 27 miljarder kvar när bidragen till projekt som bara indirekt har med forskning att göra räknats bort, saker som program för vuxenutbildning och att stimulera matematik och vetenskap i landets skolor.

Men det som gör att NSF trots allt ses som så viktigt är att myndigheten är extremt lyhörd för forskningsvärlden, kan ta risker och stöda forskning som inte nödvändigtvis har någon förutsägbar nytta. Initiativet till satsningarna kommer för det mesta från forskarna ute på fältet och förslagen utvärderas av andra forskare i en interaktiv och anonym process. 94 procent av anslagen från NSF beslutas efter att ha granskats i en sådan ”peer review.”
-Regeringens byrå för budgetanalys (OMB) vill göra vår modell till standard för andra myndigheter, säger Rolf Lehming, statistisk expert och direktör för avdelningen för vetenskapsstatistik, som vartannat år producerar en uppmärksammad samling statistik kallad ”Science and Engineering Indicators.”
-Vårt sätt att arbeta förutsätter att vi har väldigt goda kontakter ute på fältet. Våra handläggare är mycket aktiva i att påverka och vägleda alla dessa projekt. Vi får ett konstant informationsutbyte och en flod av information som hjälper oss att se till att programmen verkligen ligger vid frontlinjen, fortsätter han.

-Ungefär en tredjedel av våra 1.300 anställda är alltid gästande forskare som kommer hit för att under ett eller ett par år hjälpa oss med våra program, säger Mark Suskin, ansvarig för Europa vid avdelningen för internationell vetenskap och ingenjörskonst.
Vid sidan av dessa inhyrda experterna anlitas 50.000 forskare som granskare på frilansbasis.

-Vi får in förslag via ett elektroniskt system kallat FastLane. De flesta anländer strax före stoppet 8 januari och går sedan vidare till granskarna. Vi kollar först att de inte har några bindningar till forskningen eller forskaren i fråga, säger Jane Silverthorne, programdirektör vid avdelningen för Plant Genomics.
-Varje förslag sänds till mellan sex och åtta granskare som rangordnar dem från ”dåliga” till ”utmärkta.” Vi sätter samman en rådgivande panel som får 80-90 förslag att bedöma.

De femton medlemmarna får ett dusin förslag och sänder när de är klara in sina omdömen via FastLane. I april kallas panelen till ett hemligt möte på 2-3 dagar i Washington, D.C.
-Vi lägger stor vikt vid konfidentialiteten för att undvika intressekonflikter, säger Jane Silverthorne.

Panelens rekommendationer går till handläggarna som förbereder det slutliga beslutet. De stöder sig på två kriterier: Är idén vetenskapligt bra? Är det bra forskare? Men det finns andra och mjukare kriteria:
-Vi tar också hänsyn till projektets bredare inverkan; hur det påverkar ett utbildningen på ett visst område, mångfalden och projektets geografiska lokalisering. Ett projekt i delstaten Montana kan få stor betydelse för dess infrastruktur och skolor. En annan sak som spelar in är hur många som kommer använda ett redskap – en person eller 50.000?

För stora projekt med team från olika institutioner är proceduren mer komplicerad och kan ta månader. NSF:s experter gör besök, pratar med forskarna och de ledande grupperna bakom förslaget. De vill på ett tidigt stadium skaffa sig ett konkret grepp om projektet, lösa frågor om samordning och hantering av upphovsrättsfrågor.

De forskare som fått sina projekt godkända är naturligtvis glada över det, men även ”förlorarna” kan dra nytta av processen.
-Alla ansökningar returneras slutligen till forskarna som lämnat in dem och då med kommentarerna och rekommendationerna från NSF:s granskare och handläggare. Detta material innehåller ofta kritiska synpunkter som forskarna kan de använda för att förbättra sina förslag till nästa gång, säger Jane Silverthorne.
-Vi hör ofta att dessa besök varit enormt nyttigt för institutionerna. De får besök av två eller tre experter som plockar isär deras förslag och betraktar dem på ett sätt som de aldrig skulle kunna göra internt. De som fått sina anslag godkända kanske inte läser dem så noga, men de som fått avslag gör det, säger hennes kollega Christopher Cullis.

Både Christopher Cullis och Jane Silverthorne är britter som flyttat till USA (för 15 respektive 21 år sedan) där de etablerat sig som professorer vid amerikanska universitet. Han är biologiprofessor vid Case Western Reserve University i Cleveland i Ohio och hon är professor i molekylärbiologi vid University of California at Santa Cruz. De har också blivit forskningspolitiska makthavare och exempel på hur USA genom sin öppenhet attraherar framstående forskare och därmed övervunnit den ”forskarkris” som NSF felaktigt dramatiserade på 80-talet.


Christopher Cullis och Jane Silverthorne. Foto: Hans Sandberg

-Vi fungerar som en VC-firma. Vi kan ha förslag som alla är eniga om och som resulterar i exakt vad man förväntat sig, men vi kan också ha förslag där granskaren å ena sidan ställer sig frågande, men å andra sidan säger, att det vore fantastiskt om det verkligen gick. Vi får balansera risken på ett sätt som påminner om riskkapitalistens arbete, säger Christopher Cullis.

Det finns flera olika modeller för att finansiera ett projekt. En del projekt får en klumpsumma som de kan sprida ut över flera år, medan andra anslag delas ut årligen efter delrapporter. Det finns en tredje typ av projekt där handläggarna är mer aktivt involverade under hela projektet.

-Vi vill se forskning på de områden där vi ännu inte kan se några marknader. Det gäller att blicka fem, tio eller tjugo år framåt, vilket kan leda till marknader som vi idag inte ens kan föreställa oss. Vi har till exempel ett projekt kallat ”Revolutionär databehandling,” som undersöker kvantdatorer (quantum computing) och biologiskt baserade datorer. Vi vet inte ens om det går att dem, men vi satsar i hoppet om att finna sätt att göra det, säger Frank D. Anger, som handlägger IT-projekt inom området programvara och programspråk.

Det finns i USA ett konsensus om att regeringen ska hålla sig undan, om det finns minsta tillstymmelse till att den privata sektorn är intresserad. Frank Anger säger att det är ett av skälen till att NSF vill att handläggarna ska ha nära kontakter med industrin.
-Vi vill att de samarbetar med näringslivet för att undvika dubbelarbete, samt som en verklighetskoll. Det finns trots det en viss duplicering av insatserna och näringslivet vill inte alltid avslöja vad de jobbar på, säger han.
-Om en handläggare drar slutsatsen att industrin kommer att gå in på ett område om tre år finns det inget skäl att satsa federala pengar, men däremot om det är ett grundläggande problem, där vi inte har en aning om hur vi ska lösa det, bara att det är lösbart.
-Vi räknar med att en viss andel av projekten ska misslyckas, säger Frank Anger.

Bakgrund: National Science Foundation

NSF skapades fem år efter andra världskrigets slut, men det som Vannevar Bush hoppades skulle bli en kraftfull och oberoende forskningsmyndighet blev istället en relativt liten byrå som inte alls var så självständig som forskningshjälten från krigsmobiliseringen drömt om.

NSF är fortfarande en liten organisation jämfört med jättarna inom den offentliga forskningsvärlden: försvaret, hälsovården och NASA. Men den har trots det skapat sig en stark ställning inom den akademiska världen och prisas för sin effektivitet i George W. Bushs budget för 2003 (som startar 1 oktober 2002.) Presidenten vill höja byråns anslag med 5 procent, till drygt 50 miljarder kr.

NSF har traditionellt fokuserat sig på naturvetenskaperna, men det som länge gränsade till förakt för samhällsvetenskaperna har mjukats upp en smula delvis under inflytande av dataforskningen som lyft fram frågor om interaktionen mellan människa och maskin, samt informationsnätens sociala samspel.

Efter det kalla krigets slut fanns en oro för att grundforskningen skulle förlora sitt politiska stöd och det fanns i början av 90-talet ett förslag om att styra över NSF mot teknologisk utveckling, men styrelsen – National Science Board – lyckades avvärja denna pragmatiska attack. Från mitten på 90-talet stärktes forskningens ställning i USA, vilket bland annat speglats i stora ökningar i anslagen till National Institute of Health (NIH) och NSF, som år 2000 fick sin budget stiga med 17 procent. Byrån svarar idag för en knapp fjärdedel av all akademisk grundforskning, eller hälften om räknar bort den medicinska.
NSF likställs ibland med USA:s grundforskning, men faktum är att NIH står för 2/3 av de federala anslagen till grundforskningen.

Kärnverksamheten består i att dela ut pengar till forskare och att stimulera naturvetenskap inom hela utbildningsväsendet, från förskolan och uppåt. Det femåriga MSP-projektet bidrar varje med 2 miljarder kr till att främja vetenskap och matematik i skolarna, något som motiveras med behovet att säkerställa det framtida tillflödet av forskare.

Organisationen stöder idag ca 20.000 projekt, som involverar 30.000 forskare, 65.000 forskarstudenter, 11.000 skolbarn och 85.000 skollärare. Varje år inkommer över 30.000 förslag, varav en trejdedel accepteras. Över 1.800 organisationer tar emot bidrag, som i genomsnitt ligger på 1,4 miljoner kr per projekt.

NSF backar också sex större temaorienterade projekt:

  • ITR (3,0 mdr kr till IT-forskning,)
  • Nano-programmet (2,3 miljarder kr till nanoteknisk forskning)
  • Forskning om inlärning i 21:a århundradets arbetsliv (1,9 miljarder kr)
  • Biokomplexitet i miljön (800 miljoner kr.)
  • Matematiska vetenskaper (650 miljoner kr.)
  • Sociala, beteendevetenskapliga och ekonomiska vetenskaper (105 miljoner kr.)
Bland de mer kända NSF-programmen finns Gemini-projektet, vars två 8-meters spegelteleskop – ett i Chile och ett på Hawaii-ön - tillsammans täcker hela stjärnhimmelen. Man ska också komma ihåg att organisationen lämnade ett avgörande bidrag till utvecklingen av Internet genom att stödja uppbygget av fem superdatorcentra och höghastighetsnätet NSFnet mellan dessa centra och mellan landets universitet, vilket i sin tur stimulerade framväxten av lokala datanät inom den akademiska världen. Mindre smickrande var den omdebatterade partikelacceleratorn i Texas (Superconducting Super Collider,) som skrotades efter att ha kostat skattebetalarna 20 miljarder kr och det stod klart att det behövde 100-120 miljarder kr till.

Det är möjligt att den av demokraterna dominerade kongressen ger NSF mer pengar än vad presidenten föreslagit. Demokraten Barbara Mikulski och republikanen Christopher Bond har tidigare föreslagit att NSF:s budget skulle dubbleras från ca 40 miljarder kr år 2000 till över 80 miljarder kr 2005. Den stora ökningen i NSF:s budget för 2002 sågs som ett steg i denna riktning.

  • Forskning och relaterad verksamhet: $3.783 miljoner (+5.1%)
  • Utbildning och mänskliga resurser: $908 miljoner (+3.8%)
  • Utrustning, stora installationer: $126 miljoner (-9%)
  • Löner och omkostnader: $210 miljoner (+19,1%)
  • Generalinspektörens kontor: $8 miljoner (+14.5%)
Investering efter strategiska mål:
  • Människor: 11 miljarder kr
  • Idéer: 27 miljarder kr
  • Redskap: 12 miljarder kr
President Bush föreslår i sin budget för 2003 en att de federala anslagen till civil och militär FoU ökas med 8 procent till 1.160 miljarder kr.

Ökad regional konkurrens för USA

-Det internationella samarbetet inom forskningen har ökat under de senaste tjugo åren. Många företag utlokaliserar forskning till andra länder. Vi får företag som inte gör något annat än att forska, företag som Celera Genomics. Sådana företag bryr sig inte om ifall de jobbar för ett amerikanskt företag eller ett i Sydkorea, säger Rolf Lehming, som är chef för NSF:s statistikkontor.

-Vi får regionala forskningscentra i världen. På 80-talet skedde en stor del av det internationella samarbete vid centra i USA och våra forskare dominerade starkt, men nu kan vi se att vår andel i det internationella forskningssamarbetet sjunker, säger han och pekar på billiga flygbiljetter som en avgörande faktor bakom denna trend. Internet är viktigt, men det är synnerligen viktigt att det är lätt och billigt för forskarna att åka till internationella konferenser.

EU är av naturliga skäl en av USA:s främsta vetenskapliga samarbetspartners. Japan är också en viktig partner och vi kommer att se en växande roll för Kina och Indien. När man inom EU och de enskilda medlemsländerna diskuterar forskningspolitik både inom det sjätte ramprogrammet och i de nationella programmen lyfts ofta NSF fram som ett föredöme. Men hur ser man på NSF på EU:s forskningspolitik?
-Den skarpare och mer medvetna fokuseringen på vetenskap och teknik måste få positiva effekter, särskilt för de yngre europeerna som är flerspråkiga och ofta pratar engelska. För dem är ett gränslöst Europa inget problem. Pensionssystem och belöningssystem kan däremot skapa hinder, säger Rolf Lehming.
-Det sjätte ramprogrammet lägger större tonvikt vid storkskaliga initiativ, men det fins en hel del intresse för små avancerade program, liksom för att utgå från forskarnas intressen och för ”peer reviewed.” Det är en model som jag tror att de lånat från oss. Det är fortfarande inte så mycket pengar de viker för program som initieras av forskarna själva, men början finns och det är värt att fortsätta på den vägen. Det är den inriktningen som under många år gjort NSF så oerhört produktiva, säger han.
Frank Alger ger ett praktiskt perspektiv på hur man en inte ovanlig amerikansk attityd till europeisk forskning:
-De har en något annorlunda mekanism för att finansiera forskningen. EU betonar att teamen måste vara internationella, ha stark förankring i näringslivet och vara mer fokuserade på produkter, eller åtminstone något mål som kan mätas i termer av sociala värden på relativt kort sikt. NSF ställer inte sådana krav, utan vi backar en mängd projekt som är ganska vilda och kanske inte alls ger några resultat, säger Frank Anger.
-Jag tror att det sjätte ramprogrammet skulle vinna på att satsa hårdare på grundforskning. Det betalar sig i längden, säger Mark Suskin.
-Det verkar som om det finns mer byråkrati i den europeiska forskningsorganisationen. Vi sponsrade till exempel ett ingenjörsprogram kallat ”Impact Project” som var tänkt som en serie möten med ledare inom branschen. Vi vill ha en långsiktig analys av industriella projekt för programvaruutveckling för att se var innovationerna kommit ifrån. Vi fick fram pengarna på två månade, men det tog ett år och två månader för våra EU-kollegor att få fram sina pengar. Vi hade stor rörelsefrihet, medan EU reste en mängd krav på ur pengarna skulle användas, säger Frank Anger.

Hans Sandberg

Loading...