Newton, Darwin och Einstein...maka på er för här kommer Wolfram

(Dagens Forskning maj 2002)

Han är ett geni och då må det vara honom förlåtet att han efter tio års självfinansierad vetenskaplig isolering träder fram med ett 1200-sidigt verk, som han lovar ska ge oss en ny slags vetenskap; en som blottlägger de underliggande principerna för i stort sett allt här i världen.

NEW YORK (DF) Lanseringen av Stephen Wolframs A New Kind of Science (Wolfram Media, 2002) har resulterat i förtjusta presentationer i New York Times, Business Week och Time Magazine. De två förra citerar IBM-forskaren och matematikern Gregory Chaitin, som hyllar Wolframs tes som ”revolutionär” och säger sig vara övertygad om bokens viktighet. Men han sticker inte under stol med att den är kontroversiell: ”Stephen har klättrat ut på en gren. Han föreslår ett paradigmskifte, en nytt sätt att se på allting.” (NYT 11 maj.)

Både New York Times och Time Magazine citerar Terrence Sejnowski, en ledande forskare vid Salk Institute for Biological Studies. "Hans ideer kan komma att visa sig extremt viktiga," säger Sejnowski, som ser Wolfram som ”den smartaste forskaren på planeten.”

Business Week fick en intervju under en rundvandring i New Yorks vackra Museum of Natural History, vilket visar att mannen som blev multimiljonär på sitt program ”Mathematica” vet hur en en massmedial slipsten ska dras. Och för de journalister som i likhet med undertecknad ännu inte fått access finns en webbsajt kring boken, en kring Stephen Wolfram själv och slutligen en där tidningar kan hämta utdrag ur boken, illustrationer och författarporträtt.

Och det är tur det, för boken som var utlovad till den 14 maj finnas när detta skrives (19 maj) ingenstans att köpa. Barnes & Noble i Princeton har beställt 700 exemplar, vilket inte är illa för ett 1200-sidigt verk om cellular automata och dess konsekvenser för vetenskapen, men vare sig de eller någon annan bokhandel har fått några leveranser. En sådan miss blir förstås en smula mer genant, eftersom författaren valt att ge ut den på sitt eget förlag istället för att underkasta sig förläggares och kollegors kritiska förhandsgranskning.

Men om vi skulle döma en bok efter författarens förmåga att publicera den, skulle vi få förkasta Isaac Newtons Principia Mathematica, vilken blev liggande under ett par decennier innan han kom sig för att presentera den för världen.

Stephen Wolfram är som sagt ett snille och det nästan från början. Han föddes 29 augusti 1959, skrev om partikelfysik som tolvåring och fastnade för datorer 1973, vilket skulle bli en särdeles lyckad kombination, eftersom det var ett datorprogram som gjorde honom finansiellt oberoende.

15 år gammal fick han sin första vetenskapliga artikel publicerad. Skolan var annars ganska trist, men vid 20 hade han i varje fall doktorerat i teoretisk fysik vid California Institute of Technology, där ett annat snille, Richard Feynman, vart mäkta imponerad. 1981 blev han yngsta mottagaren någonsin av MacArthur-priset och kastade sig in i arbetet på en generell teori om världens komplexitet. På den vägen har han fortsatt, samtidigt som han grundat programvaru- och forskningsföretaget Wolfram Research.

Vid sidan om Mathematica blev han känd för ”cellular automata,” små program som på egen hand kan generera komplexa mönster genom att manipulera rader av olikfärgade fyrkanter enligt enkla regler. Han fascinerades när de enklaste regler skapade mönster liknande dem som man kan se på löv, snäckor och, snökristaller. Det är ur denna forskning hans nya syntetiska vision har vuxit fram och det är den han detaljerat och populärt förklarar i sin nya bok.

Man skulle starkt förenklat man kunna säga att Wolfram har en teori som ersätter matematiska formler med datorprogram, när det gäller att beskriva komplexa mönster i naturen. Alla naturliga fenomen ska i princip kunna förklaras med sådana program.

Boken är ny, men hans idéer är inte helt okända. Det är emellertid först med publiceringen som vi kan vänta oss en mer omfattande debatt och kritik. De första kommentarerna har varit översvallande positiva, men också indikerat att Wolfram stuckit ut hakan rejält. Som en försmak på en del av kritiken kan man se George Gilders och Richard Vigilantes essä i den konservativa tidskriften ”The American Spectator” 2 januari 2001. De är visserligen främst ute efter Bill Joys yviga skalp (vetenskaplig chef för Sun Microsystems och en modern skeptiker,) men även Wolfram får sig en rejäl känga:
”För en datanörd ser världen ut som en dator. I hjärtat på en virtualfilosof finns en utvecklingsvision som bara en datavetare kan tro på. I en datormodell ser utvecklingen enkel och snabb ut..... Matematikern Stephen Wolfram, kaosteorins fader och virtualfilosofernas titan, har till exempel under flera decennier arbetat fram en uppsättning enkla regler, som enligt honom kan replikera alla grundläggande mönster bakom världens konstruktion om de släpps lösa i en datormodell: det är skapelsen som ett dataspel.” En tanke som den starkt konservative och djupt kristna teknikvurmaren George Gilder har svårt att svälja.

En annan kritik kan gälla hur unik ansatsen egentligen är: Den brittiske matematikern Ian Stewart har också presenterat alternativ till dagens matematiska modellbyggen. ”Inom fysiken kan man för det mesta förutsäga vad ett system kan göra.... Inom biologin skapar systemet sina egna möjligheter allt eftersom det utvecklas och anpassas. Det förefaller mycket svårt, eller omöjligt att i förväg uttala sig om vilja möjligheterna är. På sätt och vis kan man säga att biologin skapar nya regler under utvecklingens lopp,” sa han i en intervju för Natures onlinetidning Science Update (12 oktober 2001.)

Hans Sandberg