(Publicerad i Ny Teknik 2001-10-10 14:00. Även publicerad i danska Ingenioren.)
Formbara speglar kompenserar för atmosfäriska störningar
Hubbleteleskopet långt ute i rymden kastade länge en skugga över sina markbaserade kusiner. Hur skulle de kunna konkurrera med ett teleskop långt ovanför jordens störande atmosfär? Men med hjälp av datorer och optiska innovationer lånade från Reagans stjärnornas krig-projekt har den markbaserade astronomin tagit revansch.
- Vi kan ta klarare bilder än Hubble, samtidigt som vi samlar in tio gånger mer ljus, säger Matt Mountain, som är chef för Geminiobservatoriet på Hawaiiön.
 |
| I förgrunden, Gemini North. Mauna Kea, Big Island, Hawaii. Foto: Hans Sandberg, 2001 |
Här ligger de optiska tvillingteleskopen Keck 1 och 2, samt Gemini Nord, ett av två samverkande teleskop som ska bevaka hela stjärnhimlen i det infraröda området. Men den tunna atmosfären till trots brottas även astronomerna på Mauna Keas topp med störningar.
Ljuset från avlägsna himlakroppar färdas mot jorden likt ringar på vattnet. Men när ljuset går igenom atmosfären störs vågfronten; det uppstår avbildningsfel. Vid klara och lugna nätter blir felet litet, men så snart det finns atmosfäriska störningar blir fronten ojämn. För astronomernas del betyder det grumliga och smetiga bilder, och det oavsett hur stora teleskopen är.
Länge kunde forskarna inte göra mycket åt saken, annat än att hoppas på en riktigt lugn och klar natt, eller skicka upp ett teleskop i rymden. Men med den adaptiva optiken, som har sina rötter inom både radioastronomin och Stjärnornas krig, kom lösningen. Grundtanken i den är att mäta störningarna i vågfronten runt det objekt på himlen man vill studera och sedan korrigera dem med ett slags formbara speglar.
Rent praktiskt går det till så att astronomerna försöker hitta ett ljusstarkt objekt - en så kallad ledstjärna - som de sedan analyserar med hjälp av detektorer och datorer. Datorerna räknar snabbt ut hur en perfekt vågfront bör se ut och talar om för de formbara speglarna vilken form de måste anta för att avbildningsfelen ska kompenseras. Korrigeringarna kan göras på olika sätt och på flera ställen, både i sekundärspegeln och i speciella instrument under primärspegeln. Dessa instrument måste kunna upptäcka extremt små fasförskjutningar i vågfronten, göra det tusen gånger per sekund och sedan finjustera optiken.
- När vi byggde Gemini gjorde vi modellen och testerna enbart i datorer, säger Matt Mountain.
- Det gjorde att vi prövade nya saker och vågade ta risker som vi annars aldrig skulle vågat ta. Vi kunde bland annat utsätta modellen för jordbävningar och starka vindar (vindstyrkan på toppen av Mauna Kea når ibland 160 km i timmen.) Istället för tjocka speglar byggde vi en tjugo tons datorstyrd "kontaktlins". När vi var klara skrev vi ut ritningarna och skickade över dem till tillverkaren. På så sätt byggde vi ett mycket stort teleskop som från marken kan fungera som om det var i rymden, men till ett mycket lägre pris. Vi spenderade mindre än motsvarande en miljard kronor per teleskop, istället för de 24 miljarder Hubble kostade.
Forskningsmässigt ligger Geminis fokus på infrarött ljus, eftersom det tränger igenom de interstellära moln som hindrar vanligt ljus från att komma fram. Vanligt ljus ligger inom våglängdsområdet 390-770 nanometer. Ljus med längre vågor kallas infrarött.
- Med infrarött kan du studera universums tidigaste barndom. Du kan blicka in i stjärnornas födelseplatser och fånga information om planeter och andra föremål. Du kan se in i vår galax hjärta där det troligen finns ett svart hål gömt.
- För att bygga ett teleskop för infrarött ljus måste du göra en massa saker annorlunda än när du bygger ett traditionellt optiskt teleskop som Keck, säger Matt Mountain, med en känga till grannteleskopen, som när allt kommer omkring är världens största och mest kända teleskop.
- Vi är dubbelt så känsliga som Keck i de infraröda våglängderna.
Gemini North har liksom Keck en tvilling, men medan Keck II står några tiotal meter från Keck I på Mauna Kea, återfinns Gemini South på Cerro Pachon, 2 715 meter över havet i centrala Chile. Skillnaden beror bland annat på att Kecks designer hoppas kunna förena de två 10-meters speglarna till ett virtuellt superteleskop genom interferometri, medan Geminiforskarnas mål är att kunna bevaka hela stjärnhimlen med hjälp av två samverkande teleskop.
- Gemini är ett observatorium med två teleskop. En observatör som ansöker om tid för ett projekt kommer med hjälp av internet att kunna sitta vid sitt skrivbord på norra halvklotet och använda ett teleskop på det södra och vice versa. Avstånden förlorar betydelse tack vare videokonferenser, fjärrastronomi och alla webbaserade verktyg. Vi kontrollerar redan nu Gemini North från Hilo, huvudstaden på Big Island. Bättre bandvidd kommer en dag att låta oss styra bägge från olika ställen i USA, Kanada eller någon annanstans.
De markbaserade teleskopen har fått sin revansch, men kampen är inte över. Nasa planerar en 6,5-meters efterföljare kallad Next Generation Space Telescope (NGST) som ska ersätta Hubble år 2009.
"Vad gör vi nu?" frågar sig Matt Mountain.
- Vi måste fråga oss vad vetenskapen behöver och svaret är att vi måste ta språnget från 8-10 meter till 50-100 meter. Vi vet inte hur vi ska göra det, men vi måste göra det om vi ska kunna klara konkurrensen.
Hans Sandberg
Fotnot. Geminiprojektet finansierades till hälften (88 miljoner dollar) av USAs nationella forskningsråd NSF (National Science Foundation), medan den andra hälften betalades av Argentina, Australien, Brasilien, Kanada, Chile och Storbritannien. Gemini South väntas bli färdigt senare i år.
Ett nytt slags astronomi
Dagens astronom har lämnat bergstoppen och satt sig vid datorn. Stora observatorier som Gemini och Keck drivs ofta med ett minimum av personal, medan forskarna leder observationerna från fjärran kontrollrum.
- Det är samma revolution som överallt annars. Internet och datatekniken förändrar vårt sätt att bedriva vetenskap, säger Matt Mountain, som är chef för Geminiobservatoriet på Mauna Kea.
- Det är inte bara det att vi kan använda dessa stora teleskop via nätet, utan också det att vi har tillgång till enorma databaser online.
Följden har blivit en radikalt annorlunda sociologi för hur man bedriver astronomi. Många traditionella astronomer har enligt Matt Mountain svårt att smälta detta.
- De brukade röka sin pipa och höra motorernas hummande, men idag jobbar vi alltmer på samma sätt som man gör med rymdteleskopet Hubble. Man lägger in en ansökan och så görs observationen åt en.
- Den yngre generationen tycker att det är befriande. Nu behöver de inte vara experter på alla tekniker bakom komplexa observationer, utan kan designa ny typer av projekt och sedan ta de data vi serverar dem. Det blir som när man använder en partikel-accelerator, säger Matt Mountain.
Hans Sandberg
