MIT Media Labs nya kurs - Smarta prylar

(Denna artikel publicerades först i Dagens Nyheter i oktober 1995.)
MIT:s berömda Media Lab firade förra veckan sitt 10-års-jubileum med att dra upp riktlinjerna för vad som ska komma efter multimediarevolutionen: “Things That Think,” dvs saker som tänker.

När Nicholas Negroponte 1985 drog igång MIT:s (Massachussetts Institute of Technology) Media Laboratory förknippades multimedia med obskyra nattklubbar. Idag kan man knappast kan köpa en PC som inte är multimedial.
Det är naturligtvis inte bara medialabbets förtjänst, men de var pionjärer och Negroponte belönades med att bli något av en internationell multimediaguru.

Bakom framgången ligger dels Negropontes skicklighet i att värva sponsorer inom näringslivet och dels labbets förmåga att locka unga forskare, som här fått blomma ut i en kreativ och tvärvetenskaplig miljö.

På tioårsfesten som inleddes tio över tio den tionde i tionde bjöds vi på en bred uppvisning av talang, snille och “demos” (“Demo or Die!” är MIT Media Labs underförstådda valspråk.) På gästlistan fanns hundratals representanter från näringslivet, forskningssfären och massmedia världen över.

Nicholas Negroponte drog sin välkända mantra om databitar versus atomer (en bok gjord av atomer kan bara lånas ut en åt gången medan en digital bok kan lånas ut till massvis av läsare samtidigt.) Han gick också i svaromål mot dem som avfärdar data- och kommunikationsrevolutionen som “hype.” Problemet beror enligt honom inte så mycket på överdrifter, som på att våra hjärnor har svårt att begripa en exponentiell utveckling, vilken hela tiden accelererar.
-Det som för nio månader sedan sågs som vilda prognoser, ses idag som konservativa uppskattningar. Internet fördubblas i storlek varje år och World Wide Web var 55:e dag, sa han.

Förmiddagen ägnades åt en genomgång av vad labbet gjort hittills, medan eftermiddagen ägnades åt dess nya stora forskningsprojekt, TTT (Things That Think = tänkande prylar) som backas av ett konsortium med ett 30-tal medlemmar, alltifrån AT&T, Lego och Nike till Telia Resarch, Walt Disney och Yamaha.

Seymour Papert, en berömd pedagog som i Sverige är känd från den tidiga skoldatasatsningens försök med hans Logo-system, öppnade med att berätta om ett telefonsamtal som fått honom att bränna vid maten han lagade.
-Idiot, sa jag och syftade förstås på mig själv, men i framtiden kommer vi att mena stekpannan, sa Papert, som också tänkte sig nya slag av pedagogiska leksaker och redskap.
-Vi skulle kunna ha bollar som ger en jonglör feedback utifrån hur väl han eller hon lär sig kontrollera deras rörelser. På liknande sätt skulle man kunna göra intelligenta golfklubbor och tennisracketar.
-Nyckeln är inte att de gör jobbet åt oss, utan att de hjälper oss att göra färre fel, sa han.
Konsekvenserna för inlärning och uppväxt kan bli enorma spådde han.
-Detta kan bli den mest radikala förändringen av det mänskliga livet under de närmaste decennierna.

Lite senare bjöds vi på följande MIT-scenario för en framtid med tänkande prylar: Vi kommer hem och möts av en dörr som känner igen oss, kollar hur vi mår genom att studera vårt ansikte, öppnar låset och ser till att vår smarta CD-jukebox spelar ett musikstycke den lärt sig att vi uppskattar en dag som denna. Väl inne hämtar våra intelligenta skor upp dagens nyheter från vår magiska (men inte flygande) matta, skickar dem till plånboken som filtrerar dem enligt våra personliga preferenser och sedan projicerar dem på insidan av våra glasögon.

MIT är inte ensamma om att fundera på hur datorerna ska kunna smygas in i vardagslivet. AT&T Bell Labs, IBMs Watson Labs och Xerox Parc är också inne på samma linje. Mark Weiser på Xerox Parc formulerade för flera år sedan begreppet “Ubiquitous computing” för att beskriva datorer som finns överallt, oftast utan att synas. Men frågan är om inte Negroponte & Co. lyft visionen till en nivå som är så djärv att den snudd på riskerar att dra ett löjets skimmer över sig.

Danny Hillis, som återvänt till MIT efter några års försök att bygga och sälja massivt parallella superdatorer (Thinking Machines Corporation), berättade om framtidens dammsugare, som för det mesta kommer att vara korkad, men då och då anropa den intelligens den behöver via rummens datanät. Ett sådant tillfälle kan uppstå om den stöter på en papperslapp och har svårt att avgöra om det rör sig om skräp eller kanske rent av en sedel.

-Dagens elektroniska manicker är klumpiga, gör hål i våra fickor och är ofta inte till särskilt stor nytta, sa medialabbets fysiksnille Neil Gershenfeld. Framtidens smarta prylar kommer däremot både kunna analysera, kommunicera och reagera. De kommer många gånger ingå i “personliga nätverk” inbyggda i våra kläder, eller andra saker vi bär på oss. Michael Hawley och hans kollegor håller på att bygga sådana “BodyNets,” som även ska kunna kommunicera med andra personers nät.

Ett fantasifullt sätt att använda ett sådant är ett nät som på en dansbana kollar in publiken för att se om det finns någon partner som matchar vår läggning. (Det är bara att hoppas att ingen hacker sätter ett digital krokben för oss.)

Gershenfeld sa att mycket av tekniken redan finns, men slog också fast det krävs en radikal utveckling av tekniken för sensorer, nya typer av arkitekturer för datanät, liksom program som kan analysera mänskliga uttryck. På MIT och andra forskningslabb har man redan börjat tackla dessa frågor och kommit en god bit på väg.

Den som eventuellt dragit på munnen åt det här med smarta skor fick en chans att ta sig en andra funderare på saken, när Gershenfeld demonstrerade en prototyp till en skodator, som kan kommunicera via kroppens elektrostatiska magnetfält! Prototypen bestod av en liten dosa som han nästa år hoppas ha inbyggd i en sko. Gershenfeld och hans assistent satte var sin fot på sin respektive dosa och skakade sedan hand inför en häpnad publik som via en “live” overheadbild såg dem utväxla elektroniska visitkort.

Varje sådan dosa innehåller en mekanism som alstrar sin egen energi när man trampar på den och därför klarar sig utan batterier, en dator och en sändare /mottagare som kan kommunicera med mycket svaga spänningar. Michael Hawley har vid ett annat tillfälle visat att ett sådant handslag på en sekund kan vara laddat med 100 000 bits.

Om vi fyller vår miljö med mängder av sådana smarta prylar kommer vi helt säkert att ställas inför en rad nya problem. Danny Hillis ställde t ex frågan om hur man tar betalt för det råd som en fjärran dator ger till en dammsugare!
-Mer och mer av vad som händer kommer att bli ett resultat av interaktioner. Var ska vi hämta modeller för att förstå vad som händer? Från biologin?

Den berömde artificiell intelligens-filosofen Marvin Minsky drog i ett humoristiskt anförande analogier med sin syn på hjärnan som ett socialt system.
-När du har stora komplexa nät finns det ingen man kan ringa och klaga hos. Tyvärr är det på samma sätt i våra huvuden där vi har 400 datorer som var för sig har sina idéer om vad de är och vad som behövs göras.
-Hjärnforskningen har gjort enorma framsteg, men vi vet fortfarande inte hur kunskapen representeras i hjärnan. Det finns mängder med teorier för detta, men den dominerande är logiken, som har det trevliga med sig att den kan formuleras precist. Kruxet är bara att sunt förnuft inte låter formuleras i precisa logiska termer.

Och det medialabbets “tänkande” kaffebryggare, plånböcker, klockor, manchettknappar, skor, osv behöver, är just sunt förnuft, men att lära datorer sunt fönuft är utomordentligt svårt. Det ska därför bli spännande att se om Negropontes fantastiska snillen och deras fantastiska maskiner lyckas bygga sina tänkande saker och leksaker.

Hans Sandberg

Marvin Minsky:
-Det som gör att jag gillar medialabbet så mycket är att de studerar saker som inte spelar så stor roll, men som vi människor ägnar det mesta av vår tid åt. Jo visst jobbar de, men för det mesta lyssnar de på musik, idrottar eller slösar bort sin tid, sa Marvin Minsky, en av världens främsta experter på artificiell intelligens.