(Publicerad i tidningen Köpmannen vintern 1993-94)
Det var general Pagonis som såg till att allting fanns på rätt plats vid rätt tidpunkt under Operation Ökenstorm. Den bragden ska nu göra honom till logistikchef för Sears, Roebuck & Companys drygt 800 varuhus, om han bara får grönt ljus från politikerna i Washington till att lämna armén.
När Gus Pagonis landade i Saudiarabien i augusti 1990 stod han inför vad som skulle bli världshistoriens dittills största logistiska företag. Han måste snabbt bygga upp en apparat för att husera och försörja flera hundra tusen soldater. Det enda man hade i överflöd var sol, sand och olja.
General Schwartzkopf skriver i sina memoarer, att Pagonis var "en Einstein när det gäller att få saker att hända". Saudiaraberna hade lovat att hjälpa till med bränsle, vatten och transporter, men de hade inte riktigt fattat uppgiftens omfattning. Trupperna anlände i tiotusentals, men det fanns ingenstans för dem att bo. Pagonis löste detta med ett snilledrag: Han lånade de tält som saudierna normalt använder för att inkvartera alla de muslimer som vallfärdar till Mecka varje försommar.
Antalet soldater växte till över en halv miljon och ur öknen sprang ett helt samhälle fram, med postkontor, fältkliniker, telefonhytter, motionsanläggningar, biografer och bilburna hamburgerstånd, samt ett system av försörjningsleder. Pagonis och hans stab om 40 000 skulle komma att servera 122 miljoner måltider, leverera 32 000 ton post och tanka 5 miljarder liter bränsle.
Men hur relevant är militär logistik för det privata näringslivet? Gus Pagonis är övertygad om att så är fallet, vilket han även argumenterat för i sin bok: Moving Mountains: Lessons in Leadership and Logistics (övers: Att flytta berg: Lärdomar i ledarskap och logistik, utgiven av Harvard Business Press,1992.)
-Jag hoppas nu få visa det i praktiken, säger Pagonis i en telefonintervju från Kaiserslauten i Tyskland, där han idag tjänstgör som chef för alla logistik inom NATO.
Vid första anblicken kan det te sig som om militär och civil logistik är två vitt skillda världar: Den ena präglad av konkurrens och marknader; den andra av central planering och ordergivning. Det är dock en felsyn, enligt Pagonis.
-Det finns direkta länkar på nästan varje område mellan logistiken i näringslivet och i det militära: Det gäller lagerhållning, underhåll, försörjning och transporter, saker som alla har sin direkta motsvarighet på den civila sidan, säger han.
-Jag tror inte att logistiska enheter ska drivas efter lönsamhetsprinciper. Däremot ska de vara kostnadseffektiva, säger han och förklarar:
-Anta att vi tillverkar en produkt och att vår marknadsavdelning kör en annonskampanj på lördagsförmiddagen, då många barn tittar på tecknade serier på TV. Det betyder att varorna måste finnas på hyllorna i varuhuset nästa måndag när barnen och deras mammor går till affären.
-Om nu den som ansvarar för transporterna försöker vinstmaximera väljer han den billigaste transportformen, t ex via pråm. Men det betyder att produkterna anländer om fyra veckor och att vi kastat bort en miljon dollar på reklam! Det är därför varje företag behöver en logistiker i den högsta ledningen, som kan se till att rätt saker skeppas på rätt sätt. Annars kommer man att sub-optimera, istället för att optimera resultatet, säger Pagonis.
Ett annat område där näringslivet kan lära av militären är ledarutbildning.
-Vi har i det militära utbildningsinstitutioner som förbereder folk för ledarskapet, vilket man har inte i den civila världen. Där tar man någon som är tekniskt duktig och sätter honom att leda.
Fast Pagonis medger att militärerna kan behöva lära om en smula innan de går ut i näringslivet.
-Den som försöker vara en diktator kommer inte att få något gjort, det går inte att ställa upp en massa diktat för sina underordnade, säger Pagonis, som i Harvard Business Review beskrivit sin egen ledningsstil som en blandning av expertis och medkänsla.
-Militärer är disciplinerade och kanske lite rigida, säger han. De måste lära sig bli flexibla och anpassa sig, men jag tror det är lättare att gå från en strikt miljö till en friare, än att gå från laissez-faire till disciplin.
Dagens militära logistiker har enligt Pagonis lärt sig mycket av sina civila kollegor och står inte främmande för begrepp som JIT (Just-In-Time) lagerhållning.
Det är inte minst de kraftiga nedskärningarna av försvarsbudgetarna som tvingat fram en ny attityd.
-Vi har inte råd att hålla oss med stora lager där saker och ting försvinner och mängder av folk för underhåll. Vi har gått över till ett distributionssystem med centrala knutpunkter, precis som på den civila sidan. Efter Vietnam fick vi bli mycket mer effektiva och logistiken blev en integrerad del av budgetprocessen, säger han.
Man har också dragit fördel av den moderna informationstekniken, som lätta bärbara datorer och mobiltelefoner.
-Det är automationen som gör det möjligt att tillämpa Just-In-Time lagerhållning. Du knappar in vad du behöver och kan omedelbart se exakt på vilken lastbil i vilken depå materielen befinner sig. Datorerna gör att vi kan vara mycket mer flexibla, säger Pagonis.
Hans favoritkanal för information är dock raka motsatsen till "high-tech". Pagonis använder sig av s k "3x5" kort (3 gånger 5 tum stora), standardformatet för indexkort i USA. När han vill ha en rapport från fältet om någon detalj kastar han ner frågan på ett 3x5-kort och sänder iväg det längs kommandokedjan. Den som har svaret fyller i detta och returnerar kortet. Under höjdpunkten på Operation Ökenstorm fick han in ungefär hundra sådana kort om dagen.
Poängen med systemet är att det tvingar fram korta och koncisa rapporter.
På frågan om det inte är dags att ersätta korten med elektronisk post, svarar Pagonis:
-Vi använder bäggedera. Om du sitter vid en dator sänder du elektronisk post, annars använder du korten. Men för att vi ska kunna använda elektronisk post måste vi först se till att det inte går att skriva för många rader, för i annat fall kommer folk att skriva memon på flera sidor.
Samma tanke låg bakom Pagonis "stående morgonmöten" under Ökenstorm. Om folk rapporterar stående pratar de inte för länge.
Det ska bli spännande att se hur många av dessa nyordningar generalen överlever sedan han tagit det stora varuhuset i besittning.
Hans Sandberg
The Boy Who Wouldn't Die - On the Book "I'm Adding Sunshine to My Paint"
-
Five years old, *Harald Sandberg* (1912-1983) came down with a double-sided
pneumonia. Three doctors in Söderhamn, a city in northern Sweden, said that
t...
4 dagar sedan